Anders Thoresson

The Problem is Prompt Debt

2026-07-15T00:00:00Z

Once prompts are generated and your program’s behavior is defined by measurements, you are no longer bound to a particular model. Evaluating a new model takes hours, not weeks. When a faster, cheaper model arrives you can try it. When a deprecation email arrives, you can secure options in a day.

Istället för att skriva instabila prompter för hand, definiera tester som kan utvärdera modellernas svar och låt dem sedan iterera fram sina egna instruktioner.

Anthropic's Fable and the State of AI - Schneier on Security

2026-06-21T00:00:00Z

Human systems rely on so many norms that we scarcely recognize the existence of until they are broken. AIs naturally think outside the box, because they don’t have any real conception of what the box is or why it’s there in the first place.

Why AI hasn’t replaced software engineers, and won’t

2026-06-20T00:00:00Z

In true vibe coding the user simply tells the agent what to do, doesn’t supervise it when it’s running, doesn’t review the code — might not even have the skills to do so — and doesn’t evaluate the output, beyond perhaps noticing when things are visibly broken.

This is in contrast to how most software engineers are actually using agents — as a tool, with the human remaining in control and accountable for the output. Fortunately, the term agentic engineering is gaining currency as a descriptor of this practice.

Självförstärkande AI, pauser, kapplöpningar och jakten på svar

2026-06-07T00:00:00Z

Ett nytt krav på paus i AI-utvecklingen fick i veckan stor uppmärksamhet, både i media och i diskussioner online. Den här gången är det Anthropic som uttrycker oro för vart AI-utvecklingen är på väg och vad som kommer att hända när AI utvecklar sig själv.

Vad som fått mindre uppmärksamhet, åtminstone i mitt hörn av internet, är en annan lång text som företaget publicerade för bara några veckor sedan. I den målas två scenarier för 2028 upp.

Så efter att ha läst den som snurrat runt i veckan plockade jag också upp den andra som jag ännu inte hade hunnit med.

Den första texten är, om jag tolkar både url och formuleringar rätt, skriven av personer som jobbar på Anthropic Institute, vars roll beskrivs så här på webbplatsen:

The Anthropic Institute exists to understand and shape the consequences of powerful AI systems. The Institute focuses on four major research areas that will determine whether these systems deliver radical upsides in science, security, economic development, and human agency—or whether they will pose a range of unprecedented risks.

Den andra texten, återigen tolkning utifrån url och formuleringar, bygger på arbete som görs av företagets forsknings-team:

Our research teams investigate the safety, inner workings, and societal impacts of AI models – so that artificial intelligence has a positive impact as it becomes increasingly capable.

De båda texterna tar sin utgångspunkt på ungefär samma ställe, i en utveckling som just nu går rasande snabbt, och där vi snart kan ha AI-modeller som förbättrar sig själva utan mänsklig inblandning. Och frågan som ställs är då: Vad ska vi göra åt det?

Slutsatserna som de drar är dock inte helt enkla att förena, vilket de också konstaterar. Paus-texten länkar till scenario-texten: “if a slowdown simply lets the least cautious actors catch up technologically, it could leave everyone less safe.”

Paus-texten uttrycker primärt oro för den snabba utvecklingen i sig, scenario-texten för konsekvenserna som följer beroende på hur kapplöpningen om tekniken utspelar sig. Den ena oroar sig för att människor tappar kontrollen över AI-utvecklingen, den andra för att “fel” personer blir drivande.

Efter att ha läst de båda texterna sitter jag här med ett gäng frågor. Nöjer mig med att formulera fyra av dem här, för att texten inte ska bli för lång. De övriga kommer jag säkert återkomma till på ett eller annat sätt.

Vilka är “vi”? #

Båda texterna har ett “vi”. I texten som utgår från research-teamet är det tydligt att vi:et är Anthropic. I institutets text är det däremot ofta inte självklart vem subjektet egentligen är. Och framför allt är det otydligt i några delar där jag tycker att det verkligen spelar roll.

Som i inledningen:

If systems are capable of fully building their own successors, the ways we secure them, monitor them, and shape their behavior all grow much more important.

Eller när de tre scenarierna presenteras:

What happens next depends on two things: whether the trend continues, and what we choose to do if it does. We can imagine at least three future scenarios. (“Vi” nummer två uppenbart Anthropic, men mer otydligt för det första?)

Över lag tycker jag att vilka som är “vi” är extra otydligt i scenarierna – och det är kanske där det hade varit allra viktigast att vara mer explicit. Men under rubriken ”What should we do?” blir det istället ännu mer diffust. Nu är det inte längre “vi”, utan ”världen”:

We believe it would be good for the world to have the option to slow or temporarily pause frontier AI development to enable societal structures and alignment research to keep up with the advance of the technology.

När Anthropic målar upp den här typen av framtidsvisioner utifrån företagets förståelse från den tekniska frontlinjen så tycker jag att det också hade varit ansvarsfullt att vara tydlig med vem det är företaget tycker ska agera, och hur.

Vad har frontier-labben att vinna? #

Den här frågan kopplar tydligt till en del av det jag skrivit om på sistone: Å ena sidan en utveckling där framför allt OpenAI och Anthropic under våren steg för steg har begränsat vad man kan göra med ett månadsabonnemang, token-limits, höjt token-priserna och på andra sätt snävat in vad som verkar varit kraftigt subventionerade tjänster, å andra sidan en snabb utveckling inom hårdvara, öppna modeller, och mjukvaran som krävs för lokal inferens. Självklart känner både OpenAI och Anthropic att lösningar baserade på öppna modeller flåsar dem i nacken, oavsett om det är helt lokal inferens eller genom de affärsmodeller som bygger på drift av öppna modeller. Tuffare regler och kontroller runt AI-modellerna skulle gynna de största företagen som har kompetens och ekonomiska möjligheter att hantera dem, ett resonemang som också hörts kring bland annat GDPR.

Den cyniska läsningen av Anthropics texter som jag sett att många landar i är att det hela handlar om marknadsföring (“kolla, våra AI är jättekraftfull!”) inför kommande börsnotering. Arbetet tog ett kliv framåt i veckan när en så kallad S-1 lämnades in till U.S. Securities and Exchange Commission.

Är vi på väg mot ”human-as-the-scapegoat”? #

Textens första mening tangerar en frågeställning som dykt upp i några olika samtal jag haft under de senaste veckorna men också grunnat på under lång tid:

For most of AI’s history, humans drove every step in its development cycle. But at Anthropic, we are delegating a growing share of AI development to AI systems themselves, which is speeding up our work.

Human-in-the-loop påstås ju ofta vara lösningen på ansvarsfrågan. ”AI ska inte fatta beslut, den ska bara föreslå. Sen är det människan som bestämmer.” Men i takt med att tekniken gör så kvalificerade saker som Anthropic beskriver, vad kommer human-in-the-loop innebära i praktiken?

There isn’t full consensus among staff at Anthropic, but many believe that the Claude-written code was still worse in quality than human-written code at Anthropic in late 2025, and is roughly at parity today. We expect it to be better within the year.

Redan 2016 myntade Madeleine Clare Elish, på Data & Society, begreppet “moral crumple zones” i ett working paper, senare utvecklat i en artikel 2019:

Just as the crumple zone in a car is designed to absorb the force of impact in a crash, the human in a highly complex and automated system may become simply a component—accidentally or intentionally—that bears the brunt of the moral and legal responsibilities when the overall system malfunctions.

Överför det här till exempelvis granskning av röntgenbilder i vården. Om en AI-modell i genomsnitt gör bättre ifrån sig än en människa, var ska då människan stoppas in i loopen? Och vilken roll ska hen spela? Vilka av er skulle vilja dubbelkolla ”förslag” från ett AI-system som ni vet oftare har rätt än vad ni själva har? Hur organiserar vi beslutsfattandet om såväl införande som daglig drift av så kraftfulla verksamhetssystem?

Vem ska formulera svaren? #

Den kanske viktigaste frågan, och den enda där jag känner mig trygg med att formulera ett eget svar. Vi är mitt i en väldigt omvälvande tid, om det råder det ingen tvekan. Den artificiella intelligensen skär genom alla samhällssektorer. Och därmed blir frågorna om tekniken och dess konsekvenser i slutänden politiska. Både när det gäller att sätta ramarna för hur den ska utvecklas och att hitta de bästa sätten att låta den förändra samhället. Det otydliga subjektet som finns i Anthropics texter är åtminstone till stor del våra folkvalda politiker genom internationella institutioner – med input från alla discipliner som har något att tillföra i förståelsen om vart vi är på väg. Samtidigt är vi då också tillbaka i en slitning som diskuterats många gånger: Den mellan snabb teknikutveckling och långsam demokrati.

Det här är komplext, minst sagt. Därför känns det meningsfullt att sitta ner med representanter för våra riksdagspartier och spela in samtal till AI Sweden Podcast om deras tankar om politik i relation till artificiell intelligens. Avsnitten med Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist, Moderaternas Jessica Rosencrantz och Miljöpartiets Daniel Helldén är publicerade. Fler är på gång inom kort.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

We Audited the Same Codebase with Claude Opus 4.8 and MiniMax M3

2026-06-06T00:00:00Z

MiniMax M3 surfaced 13 of 17 known issues for about $0.07, the same count as Claude Opus 4.8 at medium and high and two behind Claude Opus 4.8 at xhigh and max. Claude Opus 4.8 caught the most issues at its higher settings, but every run cost at least ten times more than MiniMax M3.

Open and closed models are on different exponentials

2026-06-03T00:00:00Z

These integration benefits — the integration of hardware and new forms of software — can be expressed in any possible way of making models better.

Clanker: A Word For The Machine | Armin Ronacher's Thoughts and Writings

2026-05-30T00:00:00Z

In that context I like a word that sounds mechanical as it puts the thing back into the category where it belongs: the category of machinery and tools.

Ord spelar roll. Armin Ronacher föredrar ”clanked” istället för ”agent” för att på så sätt tänka på AI som faktiskt saknar agens.

Anthropic, AI and The “Numbers” Problem – On my Om

2026-05-30T00:00:00Z

Anthropic committed up to $100 billion to AWS over time in exchange for Amazon’s investment. It has a parallel arrangement with Google. OpenAI made a comparable commitment to Azure. Some portion of every AI lab’s revenue is the cloud provider paying the lab to consume the cloud provider’s compute. Some portion of the cloud provider’s AI revenue is the lab paying the cloud provider back. Both numbers go into both top lines.

Alla tokens gör inte samma jobb – hur hittar jag de som är mest prisvärda för mig?

2026-05-24T00:00:00Z

Bara under de senaste sju dagarna har tre nya modeller dykt upp på OpenRouter: I tisdags Gemini 3.5 Flash. I onsdags Grok Build 0.1. Och i torsdags Qwen 3.7 Max. Sedan årsskiftet har antalet modeller som OpenRouters kunder kan välja bland ökat med drygt 100 stycken.

Och även om modellsläppen är det som får störst uppmärksamhet i AI-rapporteringen tas stora kliv i andra relaterade områden också. På hårdvarusidan, så klart, där AMDs senaste uppdateringar av företagets lösningar för lokal inferens är ett exempel. Och någonstans mellan nya modeller och ny hårdvara har vi saker som DwarfStar 4, ett öppenkällkods-projekt helt inriktat på att få DeepSeek V4 Flash att köra så effektiv som möjligt på lokal hårdvara.

Uttryckt på ett annat sätt springer utvecklingen just nu på i två parallella spår. Det ena är de allra mest kraftfulla modellerna som bara går att komma åt via API från en leverantör på nätet. Och strax där bakom nästan lika kraftfulla modeller möjliga att köra lokalt.

Mitt i det här snabbrörliga fältet ska man på något sätt lyckas fatta beslut om vilken modell som är rätt för jobbet. I bland är det enkelt: En riktigt svår uppgift behöver den kraftfullaste modellen. Något som ska hantera känsliga uppgiften en som går att köra lokalt.

Men många uppgifter man vill lägga på en språkmodell befinner sig i en gråzon. Fram tills för några månader sedan var den enkla lösningen att skaffa ett månadsabonnemang hos Google, Anthropic eller OpenAI. Men snävare token-gränser och begränsningar vad gäller vilka verktyg som får användas med en prenumeration (som när Anthropic stängt ner för tredjepartstjänster) gör att det inte längre är lika enkelt.

Kilo, en öppen AI-agent precis som Pi, resonerade kring den här snabba utvecklingen i ett blogginlägg i slutet av april:

I don’t know where Anthropic, OpenAI, or SpaceX will be in two years, and neither does anyone else. So the move isn’t to pick the winner. It’s to make sure being wrong is cheap.

Ett sätt att hålla kostnaden för fel nere är att inte låsa in sig och därmed fast sig i ett ekosystem redan nu.

I flera av mina projekt kör jag Claude Code och Pi parallellt. Claude, via månadsabbonemang, står för planering, svårare uppgifter och kontroll av koden. Pi tillsammans med enklare modeller där jag betalar för token står för bulken av kod-skrivandet. Magkänslan är att det just nu är det ekonomiskt smartaste sättet att jobba på, samtidigt som det också ställer krav på ett slags kontinuerligt utforskande. Vilket är positivt i sig.

Men vilken är rätt modell för Pis del i det hela? Modellerna prissätts per token, en prislapp för de tokens agenter skickar och en annan för det som språkmodellen levererar tillbaka. Problemet från ett användarperspektiv är att “intelligensinnehållet” i ett token inte är det samma för alla modeller. Lågt pris per token behöver inte betyda lågt pris per uppgift:

Artificial Analysis publish the cost to run their proprietary benchmark against models, which is a useful way to take things like tokenization and increased volume of reasoning tokens into account. Some numbers worth comparing:

Gemini 3.5 Flash (high): $1,551.60 Gemini 3.1 Pro Preview: $892.28 Gemini 3 Flash Preview (Reasoning): $278.26 Gemini 3.1 Flash-Lite Preview: $93.60

(Gemini 3.5 Flash: more expensive, but Google plan to use it for everything, Simon Willison.)

Men att en webbplats som Artificial Analysis kan göra den här typen av jämförelser mot standardiserade benchmarks är en sak. Större organisationer har – och bör – utnyttja samma möjlighet.

Frågan är vad man som enskild användare gör? Hur hittar jag rätt modell för jobbet, när “jobbet” är så många olika saker (programutveckling, idéarbete, textkritik och annat) och prissättningen i slutänden är betydligt mer komplex än bara “kostnad per token”? Kostnad, hur mycket “intelligens” som varje token representerar och hur många som behövs för att bli klar med uppgiften. Många variabler blir det.

Om det finns färdiga ramverk eller annat för personliga benchmarks är jag mer än tacksam för att få tips om dem!

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Den ensamma kodgranskaren

2026-05-23T00:00:00Z

Hivemind är med god marginal den bästa RSS-läsaren jag har använt. Styrkan ligger i det namnet spelar på, att den analyserar innehållet i alla de flöden jag prenumererar på och ge mig en samlad bild av hur snacket går i mitt hörn av internet.

Men ni får lita på mitt ord. Hivemind är nämligen en skräddarsydd lösning som bara finns på min server, med mig som enda användare.

Ju längre jag kommit i utvecklingen, desto tydligare har det jag resonerat om tidigare under våren blivit. Både kraften i bring your own agent och de säkerhetsmässiga utmaningarna som de tar med sig.

Mjukvara med en enda användare #

Jag har alltid gillat mer nischade program från små indie-utvecklare, av två skäl. Programmen är ofta mer fokuserade på att göra en eller ett par saker riktigt bra, istället för att ha en uppsjö med funktioner för att så många som möjligt ska kunna hitta något de gillar. Det innebär i sin tur att man som användare i programmets faktiska målgrupp ofta har möjlighet att få se sina förslag till förbättringar realiserade.

Tack vare Pi och Claude Code går det här nu att ta till sin extrem: Mjukvara med en användarkrets som består av en enda person, utvecklad av och för mig. Allt i Hivemind är anpassat till hur jag vill ha det. Gränssnittets utseende, kopplingen till andra tjänster, hur innehållsanalyserna görs och presenteras.

Och i takt med att bygget fortskrider har sättet som jag jobbar med agenterna förändrats. Allt mer planeringsarbete för att hamna rätt från början. Oftast med de mest kraftfulla modellerna, som sedan får skriva tydliga instruktioner till de enklare, billigare. Med tanke på varthän token-begränsningarna är på väg känns det här åtminstone för stunden som det effektivaste sättet att göra: Planera och kodgranska på abonnemanget, betala bulken av kodskrivandet med API-nycklar där kostnaden är per miljoner förbrukade tokens.

Och så var det riskerna #

Men att ha baxat Hivemind till något användbart, som faktiskt ersatt den RSS-läsare jag använde tidigare, har inte varit friktionsfritt – och framför allt inte utan sin beskärda del av säkerhetsproblem. På vägen har jag/agenterna bland annat läckt lösenord, installerat ett två år gammalt och övergivet funktionsbibliotek med stora säkerhetshål och på grund av otydliga resonemang varit på väg att öppna upp hemmaservern på vid gavel vilket tog stora delar av Kristi himmelfärds dag att komma till rätta med. Varje felsteg en chans att lära, tänker jag, och successivt har agenterna bland annat fått tydligare instruktioner om hur de ska välja kodbibliotek samtidigt som jag ser till att vara mer aktiv i varje beslut när ett nytt blir en del av Hivemind.

Som Claude Opus svarade i en av chattarna när det gamla funktionsbiblioteket skulle bytas ut:

So no, I don't think supply chain is your primary concern. Your primary concern is that you're the sole human reviewer of a codebase where most of the code-writing happens at a confidence level that doesn't match the writer's reliability. Tests are how you turn that confidence into something checkable.

Hur hitta den organisatoriska balansen? #

Det här läget – å ena sidan stor potential, å andra sidan stora säkerhetsmässiga utmaningar – kommer att ställa stora krav på ledarskapet i organisationer. I praktiken har de fallgropar jag och agenterna snubblat ner i inte orsakat någon faktisk skada. Agenterna har till exempel egna lösenord, så när de läckt har det varit en enkel sak att byta dem. De kör dessutom på separat hårdvara, utan tillgång till de datorer där jag har saker jag är rädd om. Där det började bli läskigt på riktigt var hålen som var på väg att öppnas i hemmaservern, men den är redan från start bakom några andra säkerhetslösningar så även det hade nog i praktiken inte spelat någon roll.

Men hur ska det här hanteras på organisatorisk nivå, i ett företag eller en offentlig verksamhet? I AI Sweden Podcast hade jag nyligen Greg Kennedy som gäst, Chief Strategy Officer and Director for AI Operations på SickKids i Toronto, ett av världens främsta barnsjukhus. I avsnittet berättar han xatt de analyserat nätverkstrafiken och kunnat konstatera att personalen både använder de verktyg ledningen köpt in men också en uppsjö andra: Av de tio populäraste var en majoritet inte bland de som ledningen officiellt hade bestämt att personalen ska ha tillgång till. Slutsatsen ledningen drog var att deras ansvar att se till att personalen på ett säkert sätt har tillgång till de bästa AI-verktygen och att de får den fortbildning de behöver. Målsättningen är att minska riskerna på ett sätt som skapar förutsättningar för fortsatt experimenterande, vilket är nödvändigt för att hitta rätt sätt att använda tekniken på sjukhuset.

Vilka verktyg behövs? #

För att den här utvecklingen och användningen av agenter ska landa bra kommer det krävas en kombination av mänsklig förståelse och omdöme och verktyg och andra tekniska lösningar som gör möjligheterna med stora språkmodeller tillgängliga på ett sätt som tar ner riskerna för klavertramp till en acceptabel nivå.

Vi har idag ett spann av verktyg som bygger på språkmodeller som sträcker sig från AI-agenter med full tillgång till hela datorn i ena änden till begränsade chattinterface i webbläsaren i den andra. Agentplattformar som n8n och Googles Workspace Studio är exempel på mellanting som finns lite närmare webbgränssnitten på den skalan.

Men det jag lärt mig under de senaste veckorna är att det finns en hel del att hämta mycket närmare agenterna också. Semgrep och Trivy är två exempel på lösningar som läser igenom kod i jakt på säkerhetsluckor, lösenord som inte borde finnas där och annat. De skannar nu kontinuerligt igenom koden som Pi och Claude Code skriver och varnar då och då när saker är på väg att gå fel.

Inget av det jag skriver ovan är nyheter för en utvecklare. Min poäng är att vi andra också behöver förstå det här, och välja verktyg och arbetssätt därefter. Och komplettera med ny kunskap.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Dags att bjuda in dina AI-agenter till medarbetarsamtal

2026-05-10T00:00:00Z

Rekommendationen för Pi är tydlig. Redan överst på agentens webbplats står det: “Pi is a minimal terminal coding harness. Adapt Pi to your workflows, not the other way around.”

Men som hobbyprogrammerare och knappt det kan jag inte påstå att jag har några etablerade sätt att jobba, och därför har det inte varit uppenbart för mig hur jag bäst ska utnyttja den här anpassningsförmågan. Principen för Pi är att be agenten själv skriva så kallade skills och extensions utifrån mina instruktioner och sin egen dokumentation.

Men vad ska jag be den om?

Svaret finns i chatthistoriken. Varje session med en AI-agent sparas i någon form av textformat, oftast så kallade json-filer:

Inte så värst läsarvänligt. Väldigt välstrukturerade filer, men verkligen inte lätta att ta till sig. Dessutom ofta väldigt, väldigt långa.

Men vilka verktyg är bra på att hantera välstrukturerade, stora textfiler?Språkmodeller och AI-agenter! När den poletten trillade ner öppnade sig också en ny möjlighet.

I helgen har jag haft mina första medarbetarsamtal med både Pi och Claude Code. Prompten har varit enkel:

I want you to read the session logs for the last 6 days and analyze them. Primarily, look for two things:

a) Are we repeating the same misstakes / bad patterns over and over again in a way that could be avoided?
b) Are there any patterns etc that could be used as a foundation for a skill och extension using Pi?

Efter att ha analyserat drygt 200 sessioner från den senaste månaden och ställt några kontrollfrågor landade Pi och Claude i var sin lista med förslag. Och det blir då uppenbart att jag visst har “workflows”, men inte sällan i form av “dåliga vanor” som delvis beror på bristande kunskap. Saker som jag själv inte var helt medveten om, men som fanns i historiken och som agenterna hjälpte mig att upptäcka.

Några grejer finns med i båda, som att jag uppenbarligen inte är en helt erfaren användare av versionshantering med hjälp av Git och att många så kallade tool calls (det vill säga att agenten kör ett skript eller använder ett verktyg lokalt på min dator) misslyckas på grund av att informationen som matas in inte är strukturerad på rätt sätt.

När det gäller mina bristande Git-kunskaper blev lösningen en extension som “döljer” komplicerade Git-kommandon bakom enkla instruktioner, som påminner mig om att skapa tillfälliga så kallade branches när jag utvecklar nya funktioner för att minska risken att jag förstör något som redan fungerar, och som då och då också förklarar för mig vad som händer för att jag successivt ska lära mig mer om hur Git fungerar.

När det gäller felformaterad input till de verktyg som agenten använder blev lösningen en extensions som kollar att allt ser rätt ut innan verktyget används. Resultatet kommer bli att färre tokens skickas till språkmodellen för att agenten ska tolka och korrigera de fel som uppstår.

Ytterligare en handfull liknande problem fanns i sessions-loggarna, där agenternas förslag till lösningar förhoppningsvis kommer att innebära att problem upptäcks och rättas innan språkmodellerna gör sitt jobb. Det här kopplar till det jag skrev om i mars, att skilja på de tillfällen då språkmodellen är lösningen eller när den hjälper till att skapa lösningen. Saker och ting som går att lösa deterministiskt, i kod, kommer spara både tid och tokens.

Så har du inte redan haft medarbetarsamtal med dina agenter, boka in ett!

Pushing Local Models With Focus And Polish | Armin Ronacher's Thoughts and Writings

2026-05-09T00:00:00Z

The experiment I want to run is not “can a local model run?” because we already know that it can. I want to know if, for people with beefed-out Macs for a start, we can get as close as possible to the ergonomics of a hosted provider with decent tool-calling performance: how to get caches to work well, how to improve the way we expose tools in harnesses for these models, and then scale it gradually to more hardware configs and later models.

10 Lessons for Agentic Coding

2026-05-09T00:00:00Z

Below is my current list: 10 Lessons for Agentic Coding.

Notes from inside China's AI labs - by Nathan Lambert

2026-05-08T00:00:00Z

The students have a benefit of coming at LLMs with fresh eyes. Over the last few years we’ve seen the key paradigm of LLMs shift from scaling MoE’s, to scaling RL, to enabling agents. Doing any of these well involves absorbing an insane amount of context quickly, both from the broader literature and the technical stack at your company. Students are used to doing this and excited to humbly drop all presumptions about what should work. They dive in head first and dedicate their life to getting the chance to improve the models.

Design Systems for Agentic Engineering - by Brendan O'Leary

2026-05-08T00:00:00Z

DESIGN.md becomes as important as README.md. Not because designers will reference it, but because it’s the source of truth that agents and fast-moving engineers will consume without asking questions.

Why AI Meeting Tools Can't Replace Your Handwritten Notes

2026-04-30T00:00:00Z

Here is the thing people get wrong about AI in meetings. The transcript captures what was said. It does not capture what mattered. A 60-minute strategy call produces pages of text. The AI summary tells you the topics discussed and the agreements reached. What it misses is the moment someone hesitated before agreeing to a timeline. The throwaway comment that revealed a team’s actual priority. The thing that was not said when it should have been.

Vibing a Non-Trivial Ghostty Feature – Mitchell Hashimoto

2026-04-30T00:00:00Z

This post will share every single agentic coding session I had on the path to shipping this feature, unedited and in full. Alongside it, I'll provide some additional context about my process and reasoning. And yes, I'll also share the token cost for those curious about that, too.

En riktigt bra genomgång om hur AI-agenter kan användas i mjukvaruutveckling på ett mer kontrollerat sätt.

My AI Adoption Journey – Mitchell Hashimoto

2026-04-30T00:00:00Z

Using an agent for something it'll likely fail at is obviously a big waste of time and having the knowledge to avoid that completely leads to time savings

Why Open Source Will (Still) Win in the Age of Agents

2026-04-29T00:00:00Z

I don’t know where Anthropic, OpenAI, or SpaceX will be in two years, and neither does anyone else. So the move isn’t to pick the winner. It’s to make sure being wrong is cheap.

Optimera teknikval så att felaktiga beslut blir så billiga som möjligt.

Our rules for safely running OpenClaw with KiloClaw in production

2026-04-28T00:00:00Z

Bots can have access to internal data OR the ability to communicate externally. Not both.

Anthropic Doesn’t Want Your Subscription Anymore

2026-04-28T00:00:00Z

You’re no longer choosing a single tool and living inside its constraints. You’re making decisions about how to route, combine, and optimize inference across an evolving ecosystem. And once you’re paying by the token anyway, there’s very little reason to stay locked into a single family of models — or a single provider.

The West Forgot How to Build. Now It's Forgetting Code

2026-04-27T00:00:00Z

When juniors skip debugging and skip the formative mistakes, they don’t build the tacit expertise. And when my generation of engineers retires, that knowledge doesn’t transfer to the AI. […] Stinger, Javelin, Fogbank, a million shells nobody could make. That’s the cost of betting wrong on optimization. We’re making the same bet with software engineering right now.

High-Quality Chaos | daniel.haxx.se

2026-04-27T00:00:00Z

This avalanche is going to make maintainer overload even worse. Some projects will have a hard time to handle this kind of backlog expansion without any added maintainers to help.

Tre nivåer av tillit till AI-agenter

2026-04-26T00:00:00Z

För mig handlar användningen av AI-agenter om att hitta tillit till dem på tre olika nivåer:

Agenten i sig själv.
Vad agenten tar sig för i min dator.
Vad agenten lämnar ifrån sig när den är klar.

Agenten i sig #

Det enklaste steget – eller åtminstone det som jag känner igen sedan tidigare – handlar om tillit till programmet i sig självt: Gör det vad det utger sig för att göra och inget annat? Är det bara en AI-agent eller är det i själva verket en trojansk häst som kommer att kryptera min hårddisk i en ransomware-attack eller göra den till en del av ett botnät?

Det här hanteras genom en mix av källkritik och verktyg. Jag installerar bara program från företag eller personer jag litar på och ser till att jag laddar ner mjukvaran från rätt ställe.

Och när jag kör dem direkt i min dator, där de får tillgång till stora delar av det som finns på hårddisken, är Little Snitch med och övervakar vad de hittar på på nätet. Little Snitch är en utmärkt brandvägg för MacOS som jag använt i många år. Den håller koll på vilka servrar programmen i datorn försöker komma åt, visar tydliga varningsrutor när ett program försöker sig på något nytt och låter mig bestämma om det är okej eller inte.

Det agenten tar sig för i din dator #

Men AI-agenterna kör jag just nu inte direkt i MacOS. Det som skiljer dem från traditionell mjukvara är att de inte bara kommer att följa utvecklarnas instruktioner. Hela anledningen till hypen kring AI-agenter är ju att de får en språkmodell som “hjärna” som fattar beslut utifrån de instruktioner som användaren skriver i sina prompter.

Det innebär att den kan hitta på dumma saker även om det inte varit utvecklarnas intentioner. Den kan till exempel få för sig att skriva ett kommando som raderar hårddisken eller bli lurad av en prompt injection i en text den läser på nätet och försöka skicka mina lösenord till en server någonstans på nätet. (Bruce Schneier skrev bra om just den utmaningen i höstas, Agentic AI’s OODA Loop Problem.)

Så hur hantera det här? Just nu gör jag ett par saker:

Agenterna, för tillfället Pi och Claude Code, installeras inte direkt i min dators operativsystem. Istället använder jag VMWare Fusion för att skapa virtuella Linux-datorer i min Mac. Den virtuella datorn är separerad från min fysiska, och kan varken läsa eller skriva till Macens operativsystem. Det innebär att risken för exempelvis en omformattering av hårddisken är begränsad till den virtuella datorn och inte den fysiska. Och inte ens då behöver det vara ett stort problem. VMware Fusion har, precis som de flesta mjukvarorna för virtualisering, en funktion som kallas för snapshots. Men den skapar jag med jämna mellanrum, och framför allt precis innan jag ska testa något som jag tror kan gå snett, det som kallas för återställningspunkter. Det tar några sekunder, och sedan kan jag resa tillbaka i tiden om något faktiskt går fel.
Med hjälp av brandväggsregler både i den virtuella datorn och i hemmanätets router begränsar jag vad agenten kan komma åt på det lokala nätverket, för att minska risken för att den trots virtualiseringen hittar på saker med övriga datorer och prylar här hemma.
Risken för att agenten skickar access tokens för API:er och liknande går inte riktigt att skydda sig mot. Istället handlar det om att minska konsekvenserna om/när det sker. Ett sätt är att ge agenten egna identiteter. Den har fått en egen mailadress, egna API-nyckar till de språkmodeller jag använder, eget konto på Git med access tokens som bara är giltiga i tre månader och så vidare.

Och självklart kan virtualisering användas även för att hantera den första nivån, tillit till programvaran i sig själv: Är du osäker, kör den i en simulerad dator istället för din riktiga.

En sak som jag inte testat än, men som nog är ett kommande steg, är en hybrid mellan att köra agenten direkt i MacOS och i en virtualiserad maskin. Jag har sett lösningar som ser till att agentens kommandon körs i en så kallad sandlåda, medan agenten själv finns i datorns faktiska operativsystem. Det blir ett sätt att i realtid begränsa vad agenten kan göra, men samtidigt ge den tillgång till information som bara finns på “värddatorns” hårddisk. På det här sättet kan man exempelvis ge agenten access att läsa dokument, men inte ändra i dem eller skapa nya.

Det agenten lämnar ifrån sig #

I sista steget finns tilliten till det agenten lämnar ifrån sig. För vissa av uppgifterna de får hjälpa mig med – som feedback på texterna jag skriver – handlar det om samma förhållningssätt som när jag jobbar direkt med ChatGPT, Claude eller Gemini: Att vara vaksam på hallucinationer och faktafel i det jag får tillbaka.

Det som är lurigare, särskilt för en icke-utvecklare som jag, är motsvarande hallucinationsrisk när agenten och jag jobbar med programkod. De kod-projekt som Pi och Claude Code hjälper mig med är mycket mer avancerade än att jag själv fullt ut förstår hur koden fungerar. Finns det allvarliga buggar som kommer få min dator att krascha? Har agenten valt att använda tredjeparts-bibliotek som innehåller malware eller öppnar min kod för intrång?

Bug-problematiken går än så länge, med de lite mindre projekt jag har igång, bra att hantera med hjälp av språkmodellerna själva. Den största delen av koden låter jag lite enklare modeller skriva, och sen får de mest kraftfulla, som Anthropics Opus, då och då titta igenom koden, förklara för mig hur den fungerar och komma med förslag på förbättringar. Sen blir det en ny vända med de enklare modellerna som får ta sig an förslagen innan en ny vända kod-koll. Och så vidare.

Risken för sårbarheter i tredjeparts-bibliotek hanteras delvis på samma sätt, med att jag ber Opus kolla om de bibliotek som används är okej. Men Opus och Gemini har också skrivit några kortare script som bland annat jämför de bibliotek som används i den genererade koden med kända sårbarheter i OSV.dev. I Pi har jag en skill (en “specialprompt”) som triggas automatiskt varje gång agenten vill lägga till ett nytt bibliotek och som gör säkerhetskollen innan det läggs till i min kod.

Hur gör ni andra? #

Det här är det mindset och de förhållningssätt jag landat i för tillfället. Men AI-agenterna är nya, både för mig och för alla andra. Principerna ovan ska dessutom omsättas i praktiken. Och här verkar vad som är best practices förändras i snabb takt, med nya verktyg och metoder på löpande band.

Så jag är nyfiken. Vilka luckor finns i mitt förhållningssätt på en generell nivå? Och vilka praktiska lösningar använder du?

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Honey, I Shrunk the Coding Agent - Itay Inbar

2026-04-25T00:00:00Z

The asymmetry is the scaffold signal: on 69 exercises, the model is demonstrably capable of producing a passing solution, and the scaffold does not reach that solution. The inverse cell, where Aider succeeds and little-coder fails, is about six times smaller.

Samma lilla språkmodell presterar betydligt bättre när den får anpassade instruktioner.

Cybersecurity Looks Like Proof of Work Now

2026-04-22T00:00:00Z

Code remains cheap, unless it needs to be secure. Even if costs go down as inference optimizations, unless models reach the point of diminishing security returns, you still need to buy more tokens than attackers do. The cost is fixed by the market value of an exploit.

Diskussionen om språkmodeller, programmering och arbetsmarknaden har hittills handlat om fallande priser på kodskrivande. Men det finns en inverterad kurva som tyder på att kostnaderna för att verifiera åtminstone de mest känsliga systemen kan bli otroligt stora.

Less is safer: how Obsidian reduces the risk of supply chain attacks - Obsidian

2026-04-20T00:00:00Z

Supply chain attacks are malicious updates that sneak into open source code used by many apps. Here’s how we design Obsidian to ensure that the app is a secure and private environment for your thoughts.

Obsidians principer för att undvika supply chain attacks fungerar som en lista med råd för kodande med AI-agenter.

Verkstäder snarare än verktyg, Barbapapa-kod – och behovet av experimenterande

2026-04-19T00:00:00Z

Jag har sedan många år tillbaka massor av lösa idéer om små program som löser behov jag har, men jag har inte haft kodkunnandet att omsätta idéerna i praktiken. Tack vare Claude Code har jag successivt börjat beta av listan. Principen är att inte låta språkmodellen vara lösningen, utan att hjälpa till att bygga den. Med den utgångspunkten är AI-agenten ett verktyg där jag bygger mjukvara som jag sen använder fristående från agenten.

Sedan några veckor tillbaka har jag testat ett annat arbetssätt, där både utveckling och användning sker tillsammans med agenten.

Det hela startade när Pi dök upp på min radar. Pi är väldigt avskalad agent, där hela tanken är att användaren själv ska anpassa den efter sina behov. Har du inte hört talas om Pi har du kanske hört talas om OpenClaw, agenten som tog AI-världen med storm i början av året – och som bygger på Pi just på grund av Pis anpassningsförmåga.

Från start har Pi bara fyra verktyg: Den kan skapa nya filer, läsa och redigera i befintliga, och den kan använda bash, det vill säga styra datorn genom kommandoraden. Och så får Pi i sin systemprompt en instruktion om att läsa sin egen dokumentation och titta på en uppsjö av exempel så snart användaren frågar om vad agenten kan göra.

Medan mer välkända agenter som Claude Code och Codex innehåller många finesser och funktioner som ska göra utvecklingsarbetet så enkelt som möjligt för många användare är Mario Zechners filosofi att skapa förutsättningar för en skräddarsydd lösning. Claude Code, Codex och andra agenter som H&M och Zara, Pi som den duktiga skräddaren.

Det intressanta är att Pi därigenom – åtminstone så här långt – är en miljö där jag både utvecklar och använder programkod och språkmodeller.

Med Pi omvärldsbevakar jag via RSS-flöden, resonerar om idéer och utkast med modellerna – med både innehåll från RSS-flödena och egna texter som kontext – och låter ett par redaktörprompter granska språk och begriplighet.

Allt detta är saker som jag tidigare byggt separata lösningar för med hjälp av Claude Code, men där filosofin bakom Pi fick mig att tänka om. Och åtminstone för just det här arbetsflödet, från omvärldsbevakning via tankeprocesser till färdiga texter, blir det väldigt kraftfullt. Jag kan mitt i en tankeprocess komma på att jag skulle behöva göra en annan skärning i prenumerationerna, varpå Pi skriver kod som gör det jag vill. Eller be Pi göra en sökning i arkivet efter blogginlägg och nyhetsbrev som har koppling till det jag just nu skriver – och när den funktionen inte finns i vår verkstad än så bygger Pi den och gör därefter sökningen.

I en av alla de presentationer om Pi jag har tittat på kallar Lucas Meijer, som i många år jobbade på spelmotorn Unity, det här för Barbapapa-mjukvara: Kod som hela tiden anpassar sig till de behov som användaren har här och nu.

Höjer vi blicken handlar detta egentligen om två saker: Att försöka förstå vad AI-agenterna egentligen är och hur centralt det egna experimenterandet är för att förstå det. Åtminstone är de metaforer jag själv använder för att försöka begripa dem i ständig förändring. Att jag just nu landat i “verkstäder” säger inte något om hur jag ser på dem om ett kvartal. Men jag är övertygad om att det gör stor skillnad att själv testa och inte bara läsa om vad andra gör.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Context plumbing (Interconnected)

2026-04-16T00:00:00Z

You often don’t want your AI agent to have to look up context every single time it answers intent. That’s slow. If you want an agent to act quickly then you have to plan ahead: build pipes that flow potential context from where it is created to where it’s going to be used.

Thoughts on slowing the fuck down

2026-04-02T00:00:00Z

I would like to suggest that slowing the fuck down is the way to go. Give yourself time to think about what you're actually building and why. Give yourself an opportunity to say, fuck no, we don't need this. Set yourself limits on how much code you let the clanker generate per day, in line with your ability to actually review the code.

AI got the blame for the Iran school bombing. The truth is far more worrying | Iran | The Guardian

2026-03-27T00:00:00Z

Someone decided to compress the kill chain. Someone decided that deliberation was latency. Someone decided to build a system that produces 1,000 targeting decisions an hour and call them high-quality. Someone decided to start this war. Several hundred people are sitting on Capitol Hill, refusing to stop it. Calling it an “AI problem” gives those decisions, and those people, a place to hide.

The Age of Living Software

2026-03-25T00:00:00Z

But here's the amazing part: this meeting review page was just something I designed quickly, thinking through the basics of what we needed. Then throughout the first hour of the meeting, as we came across user interface improvements we could make, we just made them. […] Each time, I pulled up Claude Code to prompt the change, pushed to GitHub, Vercel rebuilt, we refreshed the page, and in a few short minutes the software was substantially better. We easily made a dozen changes to the app on the fly.

Lika lätt att tänka tillsammans i mjukvara som vid en whiteboard.

Software Bonkers — by Craig Mod

2026-03-25T00:00:00Z

TaxBot2000 would be mostly useless to many of you. It’s all custom to my particular situation, which basically nobody else in the world shares. Software for N of 1. Damn useful to me.

Lobster Boil – On my Om

2026-03-23T00:00:00Z

In terms of product, the closest parallel to OpenClaw for me is my first time with WordPress.

Om Malik ser en intressant parallell mellan OpenClaw – den hajpade AI-boten som ”alla” pratar om – och WordPress: Det senare verktyget gjorde på allvar praktik av förhoppningarna om en webb där alla kunde göra sin röst hörd. OpenClaw sätter på motsvarande sätt ett kraftfullt AI-verktyg i händerna på den som vill.

Det här missar nästan alla om AI | EFN.se

2026-03-23T00:00:00Z

AI har främst bedömts efter ett enda mått: hur ofta systemen klarar en uppgift i genomsnitt. Den siffran har stigit snabbt och gett intrycket att tekniken redan är redo att ta över allt fler arbetsuppgifter.

Men i verkliga organisationer räcker genomsnitt ofta inte.

”På dagens flygning räknar vi med en landningsframgång på omkring 93 procent” har ingen flygkapten någonsin sagt. Varför? Därför att flygindustrin inte bedöms efter genomsnitt. Ingen skulle sätta sig på ett sådant plan.

I vissa branscher fungerar i genomsnitt utmärkt. En hedgefond kan förlora pengar vissa dagar och ändå vara en bra investering i längden. Det är snittet över tid som avgör.

Jag minns inte om jag tipsade om den här studien när jag läste den för ett tag sedan. Men det spelar mindre roll. Den är bra, värd att länka till igen och Katrine Kielos sammanfattar en av slutsatserna bra.

DEBATT: AI-hotet vi inte ser – känslan av kontroll lurar oss

2026-03-23T00:00:00Z

Det paradoxala med survivorship bias är att det skapar en farlig känsla av kontroll, och den känslan är vår största sårbarhet. Tar vi AI-driven desinformation som exempel, så är den inte längre synlig för blotta ögat.

Att ta språkmodellen till arbetsuppgiften istället för tvärt om

2026-03-22T00:00:00Z

“Just det, vi skulle behöva en resultat- och balansrapport till stämman också.”

Inte precis det samtalsämne jag hoppades på när jag slog mig ner vid frukostbordet. Hade det gällt vårt gemensamma aktiebolag hade det varit löst med två klick i bokföringsprogrammet. Nu gäller det en ideell förening där kraven på ekonomisk redovisning inte är lika omfattande, och därför sköts ekonomin i Excel.

Men en balans- och reslutatrapport är ändå värdefull att få ut.

Efter drygt 20 år som egenföretagare vet jag vad rapporterna är och vad de ska innehålla. Jag har däremot aldrig gjort dem. Det har under alla de här åren varit just ett klick på en knapp för respektive rapport.

Den här lördagen var vikt åt annat. Nu såg jag den försvinna ner i ett kalkylblad.

Sekunden senare dyker tanken upp: “Borde inte Claude hjälpa till här?” Inte med att hjälpa mig att reda ut hur jag ska ställa upp rapporterna, utan att faktiskt göra jobbet? Det borde vara en perfekt uppgift: Tidskrävande för mig att göra, men lätt att kontrollera när Claude levererar ett resultat.

Första instinkten är att exportera siffrorna som en csv-fil och skicka upp till Claude. Men sen kommer jag ihåg det Excel-plugin släppte i november. Jag tillbringar väldigt lite tid i Excel och har inte haft något konkret behov att testa det på tidigare.

Det har jag nu.

Att installera Excel-tillägget tar mig mer tid än att ge Claude de nödvändiga instruktionerna. Språkmodellen jobbar på en stund och så dyker det upp ett nytt blad i dokumentet, med snyggt uppställda rapporter. Några minuter senare har Anna och jag verifierat att alla siffror stämmer.

Lördagen återvunnen!

Ramverk och verktyg #

I samtalet om språkmodeller och agenter dyker “harnesses and tools” allt oftare upp i de texter jag läser och poddar jag lyssnar på. Där språkmodellerna i sig står för “intelligensen” i en tillämpning är det genom de ramverk där de används och de verktyg som de får tillgång till som de på riktigt börjar skapa värde i verksamheter. Nathan Lambert, senior research scientist på AI-labbet Allen Institute for AI publicerade i veckan en intressant text om vart utvecklingen av öppna modeller är på väg, och beskrev på vägen hur modell, ramverk (eller kanske “kopplingar” är en bättre översättning) och verktyg hänger ihop i en helhet:

The way to think about AI systems today is as a mix of weights (dvs själva språkmodellen), tools, and harnesses. The weights portion is familiar. The tools are the deeply integrated environments the models act in at deployment time — best typified by search and code sandboxes — and the harness is how these two fit together with a product that the user sees.

Och för några veckor sedan skrev Ethan Mollick:

Harnesses are what let the power of AI models do real work, like a horse harness takes the raw power of the horse and lets it pull a cart or plow. A harness is a system that lets the AI use tools, take actions, and complete multi-step tasks on its own. [...] Until recently, you didn’t have to know this. The model was the product, the app was the website, and the harness was minimal. You typed, it responded, you typed again. Now the same model can behave very differently depending on what harness it’s operating in.

Det går att ta det vi vill jobba med till språkmodellerna. Eller så kan vi, i allt större utsträckning, ta språkmodellerna med oss till den “plats” där arbetsuppgifterna redan utförs. Det Lambert och Mollick skriver om är i praktiken det som händer när Claude genom hamna i Excel. I form av ett plugin får modellen tillgång till en mängd Excel-funktioner, som pivottabeller, diagram, och annat, och kan jobba med dem direkt i programmet.

Just den här lördagen var mitt behov inte mer komplicerat än att Claude löste uppgiften direkt i chattgränssnittet när jag testade även där. Men redan dit var tydligare direkt i Excel, genom att modellen var mer explicit i sina resonemang. Och så slapp jag mitt eget kontexthoppande och jobbande i olika versioner av samma fil.

Första gången när jag upplevde den skillnaden var för ett drygt år sedan när jag började använda AI-funktionerna i Raycast. Raycast ersätter Spotlight i MacOS, lite av en schweizisk armékniv med bland annat bra funktioner för urklippshistorik, hantering av hur programfönster är placerade på skärmen och en hel del annat. Och AI-funktioner.

En av dem gör det möjligt att markera text valfritt program och använda den texten som del av förutbestämda prompter som körs med en tangentbordskombination. Jag använder det bland annat för att ge mig snabb grammatikkontroll när jag skriver på engelska. Istället för att kopiera en mening, växla till en chatt med Claude, kopiera in, skriva en prompt, kopiera resultatet, växla tillbaka till texten jag höll på med och klistra in markerar jag texten, gör mitt tangentbordskommandon, får en förhandsvisning av ett ändringsförslag som jag accepterar med genom att trycka på Enter eller kastar genom att trycka på Esc.

Men skillnaden handlar också om kontext. När jag jobbar i chattgränssnittet har språkmodellen bara tillgång till den information jag aktivt väljer att ge den. När språkmodellen är i “mitt” sammanhang får den tillgång till mycket mer.

Chattarna kommer helt säkert att leva länge än. Det passar bra för många typer av uppgifter.

Men vi kommer också att se språkmodellerna dyka upp på tusen och en andra ställen.

Mer inbyggt ger större påverkan på arbetsmarknaden #

Och i takt med att de gör det kommer konsekvenserna för arbetsmarknaden gissningsvis bli allt större. När skillnaderna mellan språkmodellernas förmågor och det faktiska avtrycket de än så länge gör i samhällsekonomin diskuteras tror jag en av förklaringarna finns just i en friktion. Att de bryter tanken att hoppa mellan olika program eller webbplatser för att flytta sig mellan platsen där man gör jobbet och platsen där man kan få stöttning av en språkmodell. Och i takt med att AI-modellerna dyker upp där arbetet redan utförs kommer inte bara friktionen att minska. När AI-funktioner anpassade till arbetsuppgiften finns i verktygen blir behovet en egen nyfikenhet på vad tekniken kan eller inte kan användas till inte längre lika stort.

Tyska AppliedAI, som AI Sweden samarbetar med kring bland annat mognadsmätningar, släppte i veckan en rapport om de viktiga AI-trender de ser just nu. Jag kommer återkomma till rapporten, men en sak är värd att lyfta i det här sammanhanget. De flyttar fokus från AI adoption till AI adaptation:

The question is no longer if you adopt – it’s whether you can rethink how work gets done. In 2026, adaptation speed is the new competitive moat.

I den här anpassningen blir det, både på organisatorisk och personlig nivå, viktigt att aktivt fundera på vad AI-lösningarna kan, hur teknikens arbetsinsats ska verifieras, och inte minst hur värdeskapande ska fördelas. Organisationer som inte bygger upp förmågan att verifiera språkmodellens arbete riskerar att automatisera sig in i felaktiga resultat de inte upptäcker. Det här kopplar till det jag skrev förra helgen, om deterministiska respektive probabilistiska arbetsuppgifter och att hålla kolla på vad som är vad.

Uppgifter som mina två rapporter är ett exempel på uppenbar tillämpning: Tidskrävande att göra, lätt att verifiera.

Men sen har vi alla de sammanhang där det inte finns lika entydiga svar och där mänskligt omdöme fortfarande är avgörande – eller till och med det man framöver kan bygga en affär på?

När produktionen blir billig är arkitektens verkliga styrkor inte en mjuk kompetens. Det är affärskritiskt. Vänner, vänta inte på att ställa om.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Agentic swarms are an org-chart delusion

2026-03-16T00:00:00Z

The boundaries between "marketer" and "developer" and "analyst" dissolve, because those boundaries were never real boundaries in the work itself. They were boundaries in human capacity. The people who will thrive aren't "agent managers." They're people who can say what they want and evaluate whether they got it - and whether what they got was either good or shit.

Systemtänkande som en ny superkraft på arbetsmarknaden eftersom den genom AI inte bara är teoretisk utan möjlig att agera på för enskilda individer?

AI som lösningen, AI för att bygga lösningen – eller en kombination?

2026-03-15T00:00:00Z

Highlights Extractor, Mac-programmet Claude Code och jag bygger.

För några år sedan köpte jag en reMarkable 2, ett digitalt anteckningsblock med den i särklass bästa skriva på papper-känsla jag hittat i en elektronisk pryl. Men den är också en fantastisk läsplatta. Jag har alltid föredragit att läsa med en penna i handen framför att läsa på en skärm. Den norska plattan erbjuder det bästa av två världar.

Med ett undantag.

Det är fruktansvärt yxigt att flytta de markeringar jag gör på läsplattan in i mitt arkiv med anteckningar. Texterna går att exportera till datorn som pdfer, men där har jag behövt öppna dem en och en och kopiera in alla markeringar för hand till arkivet.

Försök 1: Låt språkmodellen titta på pdf:erna i en chatt #

När språkmodellerna började tolka bilder trodde jag att problemet var löst. Men hur många olika kombinationer av prompter och modeller jag än testade så fick jag det inte att fungera.

Jag började med enkla instruktioner: “Läs igenom den här pdf:en och hämta ut alla gulmarkerade meningar.” Ibland fick jag ut en eller ett par av den passager jag hade markerat, ofta missades mycket, inte sällan kom sånt som inte var markerat med. Prompterna blev längre och mer komplexa, men utan någon egentlig skillnad i resultat.

Så jag gav upp och fortsatte exportera, öppna och kopiera manuellt.

Försök 2: Låt språkmodellen skriva ett Python-skript #

När jag började experimentera med Claude Code kring årsskiftet bestämde jag mig för att testa ett nytt angreppssätt. Istället för att be Claude lösa uppgiften direkt i chatten bad jag om ett program som gjorde jobbet. Steg för steg växte en lösning fram. Först i form av ett Python-skript som kördes från kommandoraden. Och som steg två ett “riktigt” program för MacOS, med ett användarvänligt gränssnitt, diverse olika inställningar och annat som gör det än mer funktionellt.

Den avgörande skillnaden: Istället för att låta Claude lösa själva arbetsuppgiften direkt blev språkmodellens roll att bygga lösningen som gör jobbet. Och programkoden som blev resultatet är i sig själv helt fri från artificiell intelligens.

Deterministiska vs probabilistiska uppgifter #

I beskrivningar av språkmodeller – och inte minst i jämförelser med hur traditionell programkod fungerar – används ibland begreppen deterministisk och probabilistisk.

Traditionell programkod är deterministisk, med tydliga regler som ger samma resultat varje gång programmet körs. Ett klick på “Print” skickar en text till skrivaren. Ett klick på kamera-appens avtryckare tar ett nytt foto. 1+1 blir alltid 2.

Språkmodellerna är däremot probabilistiska, system som bygger på sannolikheter. Givet en viss prompt svarar språkmodellen med ett statistiskt rimligt svar, men det går i förväg inte att säga vad det kommer att bli.

Och det är här skillnaden mellan mina två försök att plocka ut markeringar ur pdf:erna ligger. Uppgiften är deterministisk och gick därför att lösa på ett mer robust sätt genom programkod som identifierar gulmarkerade partier matematiskt (letar efter pixlar som är gula), mäter var på sidan de finns och sen hämtar ut den underliggande texten. När jag vill få den uppgiften utförd finns inga statistiska överväganden att göra. Det finns ett rätt sätt att göra det på, och det går att åstadkomma i programkod. Det var därför det probabilistiska försöket – chatten som ibland missade markeringar, ibland hittade på – inte kunde lösa en uppgift som kräver exakthet.

Däremot har inte jag det programmeringskunnandet som behövs för att skriva den koden. Det kan Claude Code hjälpa mig med, när vi tillsammans kan iterera oss fram: AI-agenten gör ett försök att lösa delproblemen på vägen, jag testar och ger feedback.

“Vad är det egentligen för typ av uppgift jag behöver hjälp med?” har blivit en fråga jag stannar vid, åtminstone en kort stund, innan jag börjar bygga nya lösningar. Vissa uppgifter har ett rätt svar. Då vill jag ha kod, inte en kvalificerad gissning.

Deterministiska flöden med probabilistiska delsteg #

Men som helhetslösning behöver det inte vara antingen eller. Inte sällan kommer automationer som byggs med hjälp av språkmodeller att innehålla båda ingredienserna.

Mycket av min användning sker fortfarande i chattformat, så klart. En del i Python-script. Men en hel del av det jag bygger i no-code-verktyget n8n är kombinationer.

Ett exempel: Varje fredagsmorgon får jag ett mail från en av mina n8n-agenter som innehåller sammanfattningar av de texter jag sparat till min läslista under veckan men ännu inte hunnit läsa.

För att åstadkomma det flödet i n8n har Claude Code hjälpt mig att bland annat skriva en hel del javascript till några av delstegen, bland annat för att hämta de texter som fortfarande är olästa i läskön. Det här är steg som är deterministiska, de ska alltid utföras på samma sätt och alltid ge ett förväntat resultat. Att låta en språkmodell avgöra vilka texter som fortfarande är flaggade som olästa är kanske en uppgift som är tillräckligt enkel för att det oftast ska bli rätt. Men jag vill att det alltid ska bli rätt, och för det är traditionell programkod bättre.

Men i själva flödet används Claude också, där de probabilistiska dragen hos en språkmodell är nödvändiga: För att sammanfatta de olästa texterna.

Lita inte på din intuition #

Vi har alltså tre sätt att använda språkmodellerna. Som någon att diskutera med, någon som kan skriva kod, eller en kombination mellan de två. Givet att de flesta av oss först mötte språkmodellerna i chattform och hur kraftfulla språkmodellerna har blivit är det naturligt att första instinkten är att hoppa in i en ny konversation och förvänta sig en lösning på ett problem eller behov där.

Men det är dags att ifrågasätta den intuitionen.

Ska språkmodellen vara lösningen?

Ska språkmodellen skapa lösningen?

Om uppgiften har ett objektivt rätt svar, då är det troligen ett verktyg du behöver. Om uppgiften är en tolkning, sammanfattning, bedömning eller någon form av kreativ output är ett resultat direkt från chatten sannolikt lösningen.

Och om jag får gissa: Ofta är det en kombination du behöver!

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Coding After Coders: The End of Computer Programming as We Know It

2026-03-14T00:00:00Z

"In my many years at Google, we have always been constrained by having way, way, way more ideas of things we would like to do than there was time and energy and hours in the day to go do them," Jen Fitzpatrick, the company's senior vice president for Google Core Systems & Experiences, told me." have never met a team at Google who says, 'You know, I'm out of good ideas.' The answer is always, 'The list of things I would like to do is nine miles longer than what we can pull off.

En liten annan ingång i diskussionen om kodskrivande AI-agenter och vad det innebär för arbetsmarknaden för programmerare.

Living with (Jagged) Artificial Superintelligence (ASI)

2026-03-13T00:00:00Z

Models improve rapidly where verification is automated, and slowly where verification requires expensive human judgment. The towers on the jagged frontier are domains with cheap verification. The recesses are domains where each evaluation costs minutes of expert attention rather than microseconds of compute. This explains why the frontier stays jagged over time: the domains with automated verification pull ahead faster, while the domains that depend on human feedback improve at human speed.

The Tyranny of the Stochastic Parrot: How AI Critique Became a Way to Not See What's Happening

2026-03-10T00:00:00Z

Acknowledge what the tools can do, where they are being deployed, and which tasks are being reorganized. You cannot regulate, unionize, redesign education, or build safety nets around a phenomenon you are still minimizing to win yesterday's argument. If you can see a significant socio-technical shift coming and your main move is still to sneer "parrot," you are drifting toward complicity by omission.

OpenAI Rewrites Contract, Anthropic Returns to Negotiate—The Chaos Continues | Techdirt

2026-03-10T00:00:00Z

Call it the uncertainty tax: when users can’t verify whether a company’s principles are real, they treat visible conflict with authority as proof of authenticity. When people can’t tell whether a company’s safety commitments are real, they default to the company that got punished for having safety commitments—because at least that tells you that there were at least some principles at play.

A soft-landing manual for the second gilded age

2026-03-09T00:00:00Z

The future is undetermined, the stakes are enormous, and the work is ours to do.

Läslista för helgen: Om Anthropic och Department of Defence

2026-03-07T00:00:00Z

Det är ingen underdrift att påstå att den senaste veckans stora samtalsämne i teknikkretsar är relationen mellan Anthropic och Department of Defence. Long story short: Pete Hegseth kunde inte acceptera att Anthropics vd Dario Amodei sa nej till att låta företagets modeller användas för autonoma vapen och inhemsk massövervakning. Hegseths reaktion blev att klassa företaget som en supply chain risk.

Det är komplext och fortfarande ett rörligt mål som gör det svårt att a) förstå exakt vad som händer och b) dra några slutliga slutsatserna av det. Jag har läst massor, och istället för att försöka göra en egen sammanfattning av det som hänt länkar jag istället till de bästa texterna.

1. What Rights Do AI Companies Have in Government Contracts? #

Jessica Tillipsman är expert på amerikansk upphandlingsjuridik. Hennes text hjälpte mig att förstå de grundläggande förutsättningarna för relationen mellan Department of Defence och leverantörerna:

Commentators are debating whether AI companies should be able to restrict the government’s use of their technology, as if this were a novel question. It is not. Contractors restrict the government’s use of their products all the time. Whether and to what extent they can do so in any particular case depends on three things: the acquisition pathway, the contract type, and the negotiated contract terms.

2. The Adolescence of Technology #

Allt som händer nu gjorde det enkelt att prioritera en lång (lååång!) text Dario Amodei publicerade i januari och som väntat i läskön sedan dess. I den resonerar han utförligt om de risker han ser med artificiell intelligens. Har du inte tid att läsa hela så är det tredje partiet, det jag länkar till, direkt kopplat till ställningstagandet gentemot Department of Defence:

There need to be limits to what we allow our governments to do with AI, so that they don’t seize power or repress their own people. The formulation I have come up with is that we should use AI for national defense in all ways except those which would make us more like our autocratic adversaries. […] In the list at the beginning of this section, two items—using AI for domestic mass surveillance and mass propaganda—seem to me like bright red lines and entirely illegitimate.

The other two items—fully autonomous weapons and AI for strategic decision-making—are harder lines to draw since they have legitimate uses in defending democracy, while also being prone to abuse. Here I think what is warranted is extreme care and scrutiny combined with guardrails to prevent abuses.

(När du hinner tycker jag att du också ska läsa Machines of Loving Grace från 2024. I den målar Amodei upp den positiva sidan han ser med AI på sikt.)

3. Clawed #

Under Trumps första månader i Vita Huset under den här presidentperioden ledde Dean W Ball arbetet med det som blev Trumps AI Action Plan. Han är inte imponerad över situationen och resonerar bland annat kring vilka signaler den skickar till näringslivet och förutsättningarna att driva innovationsföretag i USA.

The Anthropic-DoW skirmish is the first major public debate that is truly about where the proper locus of control over frontier AI should be. Our public institutions behaved erratically, maliciously, and without strategic clarity. Our political leaders conveyed little understanding of their own actions, to say nothing of the technology and its stakes. They got off on an extraordinarily bad footing, and it is hard to imagine them ever recovering, because they do not seem to care about improvement.

4. Anthropic’s Statement To The ‘Department Of War’ Reads Like A Hostage Note Written In Business Casual #

Mike Masnick konstaterar att det anmärkningsvärda här inte är Anthropics ståndpunkt utan administrationens reaktion:

The real story is that they feel the need to act this way. […] Under any previous administration—Democrat or Republican—a company telling the Defense Department “we’d prefer our AI not make autonomous kill decisions without human oversight” would have been a mostly unremarkable negotiating position. It might have been a deal breaker for that particular contract. The two sides might have parted ways.

(Och även här ett tips om en lite äldre text: Fascism For First Time Founders.)

5. AI Just Entered Its Manhattan Project Era #

I förlängningen av några av resonemangen i artiklarna ovan ligger den slutsats som Alberto Romero landar i:

So, what you should update on is not that OpenAI won and Anthropic’s dead—or, depending on who you ask, the exact opposite—but something bigger: that you cannot predict the future of AI as a technology by assuming the influence of external actors like the DoD or geopolitical events like the war on Iran can be dismissed as a negligible term in an otherwise pristine equation that you extrapolate as lines on a chart. The entire AI forecasting apparatus—scaling laws, capability timelines, benchmark extrapolations, and so on—operates as if AI progress is a physics problem with logistical and financial constraints. Welcome to the real world. There always were forces lurking in the shadows, waiting to disrupt those equations. Those forces are now activated.

6. The Pentagon’s bombshell deal with OpenAI, explained #

Flera av texterna som jag läst tar så klart också upp sakfrågan kring vad det faktiskt är Amodei säger nej till, autonoma vapen och inhemsk massövervakning, och formuleringar som “lawless use”, med påminnelser om Snowdens avslöjanden:

The agreement states that “handling of private information will comply with the Fourth Amendment, the National Security Act of 1947 and the Foreign Intelligence and Surveillance Act of 1978, Executive Order 12333, and applicable DoD directives requiring a defined foreign intelligence purpose.” It adds that “the AI System shall not be used for unconstrained monitoring of U.S. persons’ private information as consistent with these authorities.” Notably, all of these laws and regulations were on the books prior to the Snowden revelations — and they didn’t prevent the government from collecting the phone records of millions of Americans.

Anil Dash lyfter ett employer branding-perspektiv som det säkert också ligger en hel del i (se även det öppna brev som publicerats på We Will Not Be Divided och undertecknats av anställda från många av de största AI-företagen):

If you’re Dario, and you want to keep your employees happy, and maintain your brand as the AI company that doesn’t suck, and you don’t want to blow up your roadmap, and you don’t want to have to hire a bunch of pricey procurement consultants, and you can stay focused on your core enterprise market, and you can take the right moral stand? It’s a pretty straightforward decision. It’s almost, I would suggest, an easy decision.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Dario Amodei — The Adolescence of Technology

2026-03-06T00:00:00Z

It might be frighteningly plausible to simply generate a complete list of anyone who disagrees with the government on any number of issues, even if such disagreement isn’t explicit in anything they say or do. A powerful AI looking across billions of conversations from millions of people could gauge public sentiment, detect pockets of disloyalty forming, and stamp them out before they grow. This could lead to the imposition of a true panopticon on a scale that we don’t see today, even with the CCP.

Anthropic CEO Dario Amodei calls OpenAI's messaging around military deal straight up lies report says | TechCrunch

2026-03-06T00:00:00Z

“I think this attempted spin/gaslighting is not working very well on the general public or the media, where people mostly see OpenAI’s deal with the DoW as sketchy or suspicious, and see us as the heroes (we’re #2 in the App Store now!),” Amodei wrote to his staff. “It is working on some Twitter morons, which doesn’t matter, but my main worry is how to make sure it doesn’t work on OpenAI employees.”

Amodei ser sig som vinnare i PR-kampen mot OpenAI.

What Rights Do AI Companies Have in Government Contracts? - Jessica Tillipman

2026-03-04T00:00:00Z

The question the public debate should be asking is not whether AI companies have the right to tell the Pentagon what to do. They do (within the limits of the contract they negotiate), depending on the acquisition pathway, contract type, and the terms the parties agree to. The question is whether the government’s current approach to AI procurement produces contracts that adequately protect the public interest. Based on the evidence, the answer is no. The Anthropic-Pentagon dispute, for all the attention it has received, is a symptom of that deeper problem, not its cause.

Det här var det intressantaste jag läst om DoD vs Anthropic hittills.

OpenAI’s ‘Red Lines’ Are Written In The NSA’s Dictionary—Where Words Mean What The NSA Wants Them To Mean | Techdirt

2026-03-03T00:00:00Z

Anthropic looked at the government’s assurances and said: we know how this works, we’ve seen this movie, we want legally binding commitments that go beyond the existing authorities. OpenAI looked at those same assurances and said: sounds good to us.

Clawed - by Dean W. Ball - Hyperdimensional

2026-03-03T00:00:00Z

The Anthropic-DoW skirmish is the first major public debate that is truly about where the proper locus of control over frontier AI should be.

Efter BYOD och BYOAI dags att fundera på BYOA

2026-03-02T00:00:00Z

Diskussionen kod-skrivande AI-agenter handlar i första hand om hur förutsättningarna för mjukvarubolag förändras och vilka konsekvenser det i förlängningen får på arbetsmarknaden i stort.

Men ju mer tid jag som icke-programmerare tillbringar med Claude Code för att bygga små skräddarsydda lösningar till mig själv har jag också börjat fundera på BYOA: Bring your own agent, AI-baserade agenter som både kan användas för att utföra arbetsuppgifter och för att skriva skräddarsydd kod, och som i förlängningen dessutom innebär “skugg-organisation” som ett begrepp att förhålla sig till.

Nyfiken på vad ni tänker om det här.

Den första BYO-förkortningen handlade om prylar, bring your own device. Sen har det bland annat fortsatt med s som i services, när anställda började synka jobbfiler mellan prylar med tjänster som Dropbox, och på sistone BYOAI, där AI inte behöver någon förklaring.

För arbetsgivare anställda som använder egen teknik hela tiden varit en balansgång mellan möjligheter och utmaningar.

Med egna prylar och egna tjänster handlade chefernas oro i första hand om informations- och it-säkerhet, att känslig information skulle hamna på avvägar eller att en privatägd pryl skulle bana väg för hackare in i organisationens system. Men att använda Google Docs för att kunna skriva på ett dokument från vilken pryl som helst istället för att använda Microsoft Word i jobbdatorn var ingen egentlig förändring i hur eller vad de anställda använde tekniken till. Bara var.

Med BYOAI, det vill säga en prenumeration på Claude eller Gemini när arbetsgivaren inte har börjat rulla ut generativ AI, förändras även hur och vad. Chattbottarna kan i det sammanhanget jämföras med praktikanter som aldrig gått igenom en normal rekryteringsprocess. I vilken grad de här assistenternas förmågor får genomslag i slutresultatet och på vilket sätt beror på “handledarnas” förståelse för deras förmågor. Vad kan de? Vilka uppgifter är lämpliga att lägga ut på dem? Vad ska man se upp med? Det här hanteras i många organisationer just nu genom utbildningar i generativ AI.

Och så har vi nu BYOA, till och med BYOC (bring your own code) när agenterna används för att skriva kod åt enskilda medarbetare. Fortfarande är det de stora språkmodellerna som står för förändringen, men i de här fallen genom att inte bara fungera som praktikanter som gör vad blir tillsagda. Agenterna blir en hel avdelning nya digitala medarbetare som kan förändra själva processen under ledning av en anställd.

Den förflyttning som nu diskuteras som en utmaning för hela mjukvarubranschen handlar relationen mellan företag. Att kunder slutar köpa kod och istället skriver den in-house. Men vad händer när de möjligheterna tas hela vägen till individnivån?

En egen telefon eller en egen prenumeration på Claude är verktyg som fungerar som ett stöd i arbetet. Egna agenter kan automatisera arbetet i sin helhet och förändra processer, interagera med befintliga system via API:e och fatta egna beslut. BYOAI innebär att ta Claude till hjälp för att formulera ett svar på ett mail. BYOA att en agent håller koll på inkorgen, hämtar uppgifter som behövs från olika system, och själv skriver och skickar ett svar.

Samtidigt behöver arbetsuppgifterna de får ta sig an inte vara så djupt in i organisationen och förändra vad som görs, utan bara hur. Många av de Python-skript jag låter Claude Code skriva åt mig är exempel på det, personliga kodsnuttar som löser friktionspunkter för mig men aldrig är med i något som ens liknar beslutsfattande eller interagerar med vare sig känsliga system eller information.

Parallellt med diskussioner om tidigare generationer av bring your own har de organisatoriska utmaningarna formulerats som skugg-IT och mer nyligen skugg-AI. Skugg-IT handlade om verktyg som inte var förankrade i ledningen. Skugg-AI om ett slags praktikanter som inte heller var clearade med cheferna.

I diskussionen om vad kod-skrivande agenter förändrar i mjukvarubranschen beskrivs ofta hur programmerare blir chefer för en hel stab av digitala medarbetare. Om det gäller för oss icke-utvecklare också finns här att fundera på för ledningsgrupper: Hur hitta en balans mellan utmanande “skugg-organisation” och medarbetare som utnyttjar tekniken på ett smart sätt?

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Measuring AI agent autonomy in practice \ Anthropic

2026-02-24T00:00:00Z

Our central conclusion is that effective oversight of agents will require new forms of post-deployment monitoring infrastructure and new human-AI interaction paradigms that help both the human and the AI manage autonomy and risk together.

Intressant läsning om AI-agenter. Både vad det gäller hur de används idag, men kanske framför allt Anthropics tankar om vad som behöver komma på plats för att de ska kunna användas i stor skala i organisationer.

Coding agents as the new compilers - Anil Dash

2026-02-24T00:00:00Z

I would strongly advocate that most organizations, and especially most professional coders, be very fluent in ways of accomplishing these tasks with a fleet of low-cost, locally-hosted, open source/open-weight models contributing to the workload. I don’t think they are performant enough yet to accomplish all of the coding tasks needed for a non-trivial application yet, but there are a significant number of sub-tasks that could reasonably be delegated.

Två gånger igår betalade jag fem dollar extra för min Claude Code-prenumeration. Jag ville komma vidare med ett av mina projekt och hade inte lust att vänta till midnatt då mina credits skulle nollställas.

Det Anil Dash skriver här är lockande: Verktyg som använder öppna modeller för enklare delar gratis eller åtminstone billigare, och som delegerar uppgifter till Opus eller andra kraftfulla modeller när det behövs.

”Forskare som inte använder AI i år blir förbisprungna”

2026-02-23T00:00:00Z

En teoretisk fysiker eller matematiker som använder AI i dag för att göra beräkningar är en tidig pionjär. Men jag förutspår att den som inte använder AI vid årets slut kommer att börja hamna på efterkälken.

Half the AI Agent Market Is One Category. The Rest Is Wide Open. | Garry's List

2026-02-22T00:00:00Z

Anthropic’s new data shows software engineering dominates agentic AI. For founders, that’s not a warning. It’s a treasure map.

Intressant statistik från Anthropic. AI-agenter för programmering dominerar totalt.

Fyra lärdomar från ett dåligt råd om biltvätt

2026-02-22T00:00:00Z

“Jag vill tvätta min bil. Biltvätten ligger 50 meter bort. Ska jag gå eller köra?”

Frågeställningen har dykt upp i mina flöden ett par gånger under veckan.

“Köra” tänker du säkert.

Men det handlar så klart inte om hur en människa besvarar frågeställningen, utan hur de stora språkmodellerna tar sig an den.

När jag såg frågan första gången hoppade jag över till Claude och fick ett kort och tydligt svar tillbaka.

“Kör. Du ska ändå ha bilen där.”

Min förhastade slutsats var att exemplen i mina flöden på sociala medier inte visade hela sanningen. Att det fanns instruktioner tidigare i chatten som instruerade modellen att svara fel, eller något annat.

Men på tåget hem från några sportlovsdygn tillsammans i Stockholm höll min son plötsligt fram sin mobiltelefon, med ChatGPTs svar på frågan:

En potentiellt avgörande skillnad är att han använde gratisversionen av ChatGPT (precis som jag gjort i skärmdumpen ovan), medan jag hade testat från mitt betalkonto hos Anthropic med den senaste versionen av deras bästa modell Opus. Så jag testade med fler modeller. Ju mindre och äldre, desto större sannolikhet att svaret blir fel.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Bortom att vara ytterligare ett exempel i en lång rad där språkmodellerna gör skrattretande enkla misstag finns det åtminstone fyra lärdomar att dra.

Mellan gratismodeller och betalkonton växer en ny digital klyfta fram #

Den första handlar om tillgången till de bästa modellerna. Det går att använda ChatGPT, Claude och Gemini utan att betala, men då får man nöja sig med enklare eller äldre modeller. Och när jag byter från Opus 4.6 till Opus 3 är Claude lika snett på det som gratisvarianten av ChatGPT. För varje nytt modellsläpp flyttas förmågorna framåt, men att få tillgång till det klivet kostar pengar.

Digitala klyftor är ingen nyhet, men det finns all anledning att påminna sig om att de existerar även här.

Domänkunskap behövs fortfarande #

Att upptäcka ett felaktigt råd om färdmedel till biltvätten är en sak. Men om vi generaliserar det exemplet hamnar vi i ett annat läge. Under de senaste veckorna har jag ägnat en hel del tid att försöka förstå bland annat för- och nackdelar med olika väggkonstruktioner inför ett eventuellt husbygge. Det här är ett ämne jag inte kan något om alls. Claude är till stor hjälp, men jag påminner mig hela tiden om att jag är ute på tunn is och att jag behöver dubbelkolla svaren mot andra källor, ställa motfrågor, lägga in pålitliga dokument som bilagor i chattarna och så vidare.

När jag använder Claude för att få feedback på texter jag skriver om sånt jag kan är mitt förhållningssätt till svaren jag får ett helt annat. Jag har försörjt mig på att skriva om teknik i snart 30 år och känner mig trygg i både hantverket och det mesta av själva faktainnehållet, vilket gör att jag kan värdera de språkliga förslagen och faktamässiga kommentarerna med ett annat självförtroende än när konversationen handlar om väggar.

Hantverkskunnande behövs också #

Men det där med motfrågor och andra knep att ta till i chattandet är också intressant i sig självt. Även med rätt modell och rätt domänkunskap vinner man på ett “hantverkskunnande” i den faktiska användningen av språkmodellerna. Även när jag har en känsla för vad rätt svar är brukar jag till exempel ställa öppna frågor för att språkmodellen inte bara ska välja att berömma mig för att jag redan visste hur något ligger till. Och när jag jobbar med sammanfattningar av större dokument brukar jag ta både sammanfattning och källa med in i en ny chatt: “Det här är en sammanfattning som en kollega skrivit av det bifogade dokumentet. Kan du kolla om min kollega gjort ett bra jobb eller om sammanfattningen missat något som är viktigt, om den innehåller faktafel, eller om det finns något annat som du reagerar på.”

Bygg agentiska flöden för kvalitetssäkring #

Och slutligen, för att knyta ihop säcken med de tre punkterna ovan, landar vi i AI-agenter, den stora hajpen just nu. Oftast pratas det om agenter i relation till programmering, men de kan användas till mycket annat också. Som att bygga nischade flöden för kvalitetssäkring.

I stället för att göra kontrollen av sammanfattningar manuellt går det att skapa ett flöde, exempelvis med ett verktyg som n8n, där den sker automatiskt:

Först en prompt som sammanfattar...
...och från den vidare till en prompt som kvalitetskollar sammanfattningen...
...och därefter antingen en ny vända för att förbättra eller, om den bedöms bra, skicka sammanfattningen tillbaka till användaren.

AI, Democracy, and the Responsibility of Leadership – B I J A N

2026-02-13T00:00:00Z

Technology is not destiny. It is a tool. Its impact depends on who builds it, who benefits from it, and the values that guide its use.

Tidigare ambassadören och investeraren Bijan Sabet om fem principer för AI som gynnar alla.

A Software Library with No Code

2026-02-13T00:00:00Z

A Software Library with No Code

Kring AI-agenter pratas det mycket om ”evals” just nu. Hur skapar man test som säkerställer att språkmodellen faktiskt gör det du vill. Det här är ett exempel på hur det kan se ut i praktiken, en lång lista med input/output-par som är de förväntade resultaten från den programkod språkmodellen får instruktioner att skapa. Tack vare den blir det möjligt för AI-agenten att själv iterera på sin kod och successivt få den att göra på rätt sätt.

Introducing Chat Hub – n8n Blog

2026-02-11T00:00:00Z

We can’t wait to see how you use Chat Hub to democratize AI within your organization.

Jag blir också nyfiken på vad jag kommer bygga med den här nya funktionen i n8n! Möjligheten att skapa ett chattinterface mot ett workflow som inkluderar språkmodeller ser väldigt spännande ut.

My AI Adoption Journey – Mitchell Hashimoto

2026-02-06T00:00:00Z

To try to find some efficiency, I next started up a new pattern: block out the last 30 minutes of every day to kick off one or more agents.

Mycket i mina flöden handlar för tillfället om AI-agenter och hur man bäst utnyttjar dem för att skriva kod. Men det handlar oftast instruktionerna till språkmodellen eller andra mer tekniska aspekter.

Det jag uppskattade med den här texten är att den resonerar kring hur man får in AI-agenterna i sin egen arbetsvardag på ett bra sätt.

My Claude Code Psychosis - by Jasmine Sun

2026-02-03T00:00:00Z

Perhaps “software vision” is a similar thing. Programmers are trained to see everything as a software-shaped problem: if you do a task three times, you should probably automate it with a script. Rename every IMG_.jpg file from the last week to hawaii2025_.jpg, they tell their terminal, while the rest of us painfully click and copy-paste. We are blind to the solutions we were never taught to see, asking for faster horses and never dreaming of cars.

Det här var en intressant liknelse: De som håller på med parkour betraktar en stadsmiljö på ett annat sätt än alla andra.

Och den som kan programmera ser på problem från ett annat perspektiv än de som inte kan skriva kod.

Så hur träna upp sin ”software vision”?

Har du mjukvarublicken? | Computer Sweden

2026-02-03T00:00:00Z

Företagens AI-utbildningar borde kanske handla mindre om att lära sig specifika verktyg och mer om att lära sig identifiera problemen de ska lösa.

Hur tränar man sin förmåga att identifiera problem som går att lösa med programkod?

Glöm inte tandpetaren som kollar att AI-koden är färdiggräddad

2026-02-01T00:00:00Z

I veckan letade jag upp min gamla bok Skolan i en digital omvärld i bokhyllan. Intresset för kod-skapande AI-agenter är just nu enormt, och medan jag satt och läste en av många texter om vad det innebär dök en metafor som både jag och andra använde flitigt kring 2017-2018 upp i minnet.

Så här skrev jag då:

Programkod liknas ofta vid recept. På samma sätt som du kan följa ett recept i en kokbok kan en dator följa instruktionerna i den kod som programmeraren skriver. Men det finns viktiga skillnader: Du har en förmåga att inse om instruktionen är felaktig, medan datorn bara kommer att jobba på och göra exakt som det står. Skulle datorn ta över sockerkaksbaket hemma skulle det alltså innebära att det blir två liter socker i smeten, medan du nog skulle misstänka att det är något fel på receptet och leta upp ett annat.

Och sen, några stycken längre ner:

För att kunna ge datorn instruktioner måste du först lära dig prata ett språk som datorn förstår. Svenska, engelska eller andra språk som vi människor använder när vi pratar, skriver och läser fungerar nämligen inte. Datorer använder bara ettor och nollor när de arbetar, men att som människa lära sig att behärska det som kallas för maskinkod är för svårt. Lösningen är i stället att mötas på halva vägen, i det som kallas för programmeringsspråk.

Lite drygt sju år efter att jag skrev de där raderna är de helt överspelade. Det är uppenbart att slutsatsen i det andra stycket inte stämmer längre. Vi behöver inte alls möta datorerna på halva vägen längre. Tack vare språkmodellerna förstår de i allt större utsträckning våra intentioner även när de uttrycks i mänskligt språk. För egen del utnyttjar jag det här för att skapa det ena lilla programmet efter det andra för att lösa väldigt specifika behov jag har.

I veckan har flera av de texter jag läst handlat om det här, från olika perspektiv men som är intressanta ur både ett individ- och organisationsperspektiv.

Tre som jag särskilt vill rekommendera:

Maggie Appletons Gas Town’s Agent Patterns, Design Bottlenecks, and Vibecoding at Scale där hon lyckas förklara Steve Yegges agent-system Gas Town på ett för mig mer begripligt sätt
Ethan Mollick resonerar i Management as AI superpower bland annat om de fördelar domänexperter har och varför det finns anledning att hämta inspiration från existerande rutiner för kravspecifikationer
Nathan Lamberts Get Good at Agents lyfter bland annat en förflyttning i var och hur värdeskapande kommer att ske: “Software is becoming free, good decision making in research, design, and product has never been so valuable”

Lamberts text kopplar i sin tur till två i sammanhanget lite äldre bloggposter, som kommer in i frågan om AI-genererad kod från två delvis olika perspektiv: Dan Shapiros This is a Time of Technical Deflation (från december) och Steve Krouses Vibe code is legacy code (från juli). Den ena texten argumenterar för att det är läge höja tempot i kodutvecklingen så mycket det går, den andra varnar för risken att skapa “legacy code” i närmast realtid om man inte närmar sig möjligheterna på ett ansvarsfullt sätt.

Att det nu går att jobba på det här sättet får som konsekvens att recept-metaforen inte längre är relevant som metafor, men högaktuell som en mer praktisk rekommendation.

Ju tydligare du kan formulera vad du vill att datorn ska göra, desto större sannolikhet är det att du får det resultat du vill ha.

Men kanske ännu viktigare är att inkludera instruktioner om hur AI-agenten ska testa om målet är uppnått.

Ett slags kodutvecklingens motsvarighet till att vända degbunken upp och ned för att avgöra om äggvitan är tillräckligt hårt vispad eller en tandpetare som sticks ned i kakan för att kontrollera om den är färdiggräddad.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Vibe code is legacy code | Val Town Blog

2026-01-31T00:00:00Z

When you vibe code, you are incurring tech debt as fast as the LLM can spit it out. Which is why vibe coding is perfect for prototypes and throwaway projects: It's only legacy code if you have to maintain it!

Det här är ett intressant resonemang: Å ena sidan köper jag det, om språkmodeller spottar ur sig kod jag inte förstår så är det som bankernas uråldriga system.

Men å andra sidan kan ju språkmodellerna också hjälpa till att förklara kod – och till och med felsöka den. Senast idag såg jag en text där språkmodeller hittat tolv säkerhetshål i OpenSSL.

This is a Time of Technical Deflation – Dan Shapiro's Blog

2026-01-31T00:00:00Z

You should be willing to take on more technical debt than you ever would have before. Ship the prototype. Skip the elegant abstraction. You are borrowing expensive human hours today, and you will get to pay them back with cheap AI hours tomorrow.

Förra länktipset argumenterade för att kod-AI skapar legacy code i något som närmar sig realtidshastighet.

Det här är andra sidan av samma mynt: Språkmodeller gör det enklare än någonsin att fixa teknikskulden.

Gas Town’s Agent Patterns, Design Bottlenecks, and Vibecoding at Scale

2026-01-29T00:00:00Z

“Should developers still look at code?” will become one of the most divisive and heated debates over the coming years. You might be offended by the question, and find it absurd anyone is asking. But it’s a sincere question and the answer will change faster than you think.

Kanske har en lång text om ”Gas Town” dykt upp i dina flöden? Den beskriver ett väldigt komplext agentiskt system för programmering.

I den här texten bryter Maggie Appleton, som jobbar med AI-flöden på GitHub, ner Gas Town på ett mer begripligt sätt (bland annat genom att använda illustrationer hon skapat själv istället för att ge det jobbet till generativ AI). Hennes slutsats är att Gas Town som verktyg här och nu är för komplext och instabilt för de flesta att använda, men att det ger en bild av vårt utvecklingen är på väg.

I förlängningen finns då bland annat frågan ovan. Men också ett intressant citat från en annan text om Gas Town: Skilj på ”vibe coding” och ”vibe design”: Att det går fort att omsätta idéer i praktiken innebär inte att värdet i bra idéer förminskas.

Data Centers Ditching the Power Grid, Mark Carney's Viral Speech, and Some Joy

2026-01-29T00:00:00Z

”In December 2024, there was less than 2 GW of planned behind-the-meter data center capacity, according to our data center tracker at Cleanview. By the end of 2025, developers had announced roughly 40 projects that planned to skip the grid partially or entirely with a combined 48 GW of capacity.”

Intresset för att säkra elförsörjningen för stora datacenter genom egen produktion ökar snabbt. I en majoritet av projekten handlar det om naturgas.

Moltbot (Formerly Clawdbot) Showed Me What the Future of Personal AI Assistants Looks Like - MacStories

2026-01-28T00:00:00Z

Clawdbot is the ultimate expression of a new generation of malleable software that is personalized and adaptive: I get to choose what Clawdbot should be capable of, and I can always inspect what’s going on behind the scenes and, if I don’t like it, ask for changes. [...] When the major consumer LLMs become smart and intuitive enough to adapt to you on-demand for any given functionality – when you’ll eventually be able to ask Claude or ChatGPT to do or create anything on your computer with no Terminal UI – what will become of “apps” created by professional developers?

MoltBot, som fram tills för bara någon dag sedan hette ClawdBot, har varit över allt i mina flöden de senaste veckorna. Macstories text är en av de bättre inflygningarna jag sett, och beskriver vad MoltBot är: En agent som kör i din egen dator, med access till allt du själv skulle kunna göra, och med en språkmodell som backend.

Management as AI superpower - by Ethan Mollick

2026-01-28T00:00:00Z

And in figuring out how to give these instructions to the AI, it turns out you are basically reinventing management.

Ethan Mollick gör en observation om vad som krävs för att framgångsrikt kunna använda språkmodeller (och agenter baserade på språkmodeller): Tydligt ledarskap. Varför ska något utföras? Hur? Vad är den önskade leveransen? Vilka är kvalitetskriterierna?

Här finns etablerade processer att hämta från många branscher. Och dessutom är det något som ger domänexperter ett försprång. Den som kan formulera instruktionerna tydligast är sannolikt den som förstår behoven bäst.

Get Good at Agents - by Nathan Lambert - Interconnects AI

2026-01-28T00:00:00Z

This new style of work feels like a larger shift than the era of learning to work with chat-based AI assistants.

Nathan Lambert, som jobbar på Allen Institute, resonerar om vad den snabba utvecklingen av AI-agenter innebär. Jag har verkligen bara börjat skrapa på ytan, men den här formuleringen känner jag igen mig i: Att använda ChatGPT kändes redan från start som en (förvisso kraftfull) vidareutveckling av nätets sökmotorer i den mening att det var ett kraftfullt verktyg för research. Men mitt initiala experimenterande med Claude Code liknar inget jag gjort med en dator tidigare. Och på det kommer nu grejer som Claude Workflows (som sänker tröskeln) och MoltBot (som verkar expandera möjligheterna med personliga agenter/assistenter) rejält.

AI bot swarms threaten to undermine democracy

2026-01-28T00:00:00Z

The point is not that AI makes democracy impossible. The point is that when it costs pennies to coordinate a fake mob and moments to counterfeit a human identity, the public square is left wide open to attack. [...] Most importantly, we must ensure that secret, coordinated manipulation is economically punishing and operationally difficult.

Gary Marcus skriver tillsammans med några medförfattare om de demokratiska utmaningarna med "AI-svärmar" som skapar helt nya typer av fejkat innehåll online, mycket mer svårupptäckt än tidigare bot-farmar.

Men framför allt föreslår dem fem motmedel, både tekniska och på policynivå.

Tydliga prioriteringar ger tydliga prompter

2026-01-25T00:00:00Z

Anthropic har publicerad Claudes “konstitution”, ett dokument på 84 sidor. I ett kompletterande blogginlägg förklarar företaget att den primära målgruppen för texten är språkmodellen:

It contains detailed explanations of the values we would like Claude to embody and the reasons why. In it, we explain what we think it means for Claude to be helpful while remaining broadly safe, ethical, and compliant with our guidelines. The constitution gives Claude information about its situation and offers advice for how to deal with difficult situations and tradeoffs, like balancing honesty with compassion and the protection of sensitive information.

Dokumentet är givetvis intressant läsning om man vill förstå hur Anthropic vill att Claude ska fungera. Men det finns också idéer att hämta för den som vill bli bättre på att prompta språkmodeller i sin egen användning.

Det jag framför allt noterar är skrivningen om prioriteringar. I det längre dokumentet uttrycks det bland annat så här:

We believe Claude can demonstrate what a safe, helpful AI can look like. In order to do so, it’s important that Claude strikes the right balance between being genuinely helpful to the individuals it’s working with and avoiding broader harms. [...] In cases of apparent conflict, Claude should generally prioritize these properties in the order in which they are listed, prioritizing being broadly safe first, broadly ethical second, following Anthropic’s guidelines third, and otherwise being genuinely helpful to operators and users. Here, the notion of prioritization is holistic rather than strict—that is, assuming Claude is not violating any hard constraints, higher-priority considerations should generally dominate lower-priority ones, but we do want Claude to weigh these different priorities in forming an overall judgment, rather than only viewing lower priorities as “tie-breakers” relative to higher ones.

Går jag till de standardprompter jag själv använder mest innehåller de ofta detaljerade instruktioner. Men som kan hamna i konflikt med varandra. Å ena sidan, svara kortfattat. Å andra sidan, hjälp mig att hitta luckor i mina resonemang. Men om luckorna är så många att det inte är möjligt att svara kortfattat, vad är viktigast för mig då?

I veckan har jag också läst blogginlägget Codeless: From idea to software av Anil Dash.

I texten höjer han blicken ett snäpp och skriver om den övergripande förflyttningen bakom hajpen kring kodgenererande språkmodeller. Hans resonemang kretsar framför allt kring två saker:

Lösningar som gör det möjligt att få många kod-agenter att jobba ihop, det som kallas för orkestrering.
Och att utnyttja den möjligheten till att bland annat automatiskt testa den kod som skapas. Den kommer precis som all output från språkmodeller ibland innehålla fel, men de felen går att fånga och rätta till.

Jag tror att det finns en hel del att vinna på att ta med principerna om prioriteringar in i Google Antigravity och Claude Code (eller vilket verktyg man nu använder för att få utvecklarhjälp från en språkmodell). När jag har jobbat tillsammans med Claude Code för att både lägga till nya funktioner och slipa på utseendet på min blogg har det ofta behövts ett par iterationer innan Claude förstått vad jag vill.

Nu blir det plötsligt uppenbart att mycket av missförstånden har handlat om motsägelser i mina instruktioner. Och är man mer avancerad i sitt kodskapande med AI än jag är blir de aspekter som Anil Dash lyfter troligen ännu viktigare. När flera agenter ska samarbeta räcker det inte att veta vad som ska göras – de behöver också veta vad som är viktigast när instruktionerna drar åt olika håll.

Så dags att jobba om ett antal av mina standardprompter. Det följer egentligen naturligt på de generella och vanliga rekommendationerna om promptskrivande – formulera dig så att en kollega hade förstått. Men att tänka på prioriteringsordning mellan instruktioner är en aspekt jag inte haft med tidigare. Om jag kan bli bättre på att förutse vilka inbyggda intressekonflikter som finns i mina instruktioner kommer resultatet troligen bli rätt snabbare.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Codeless: From idea to software - Anil Dash

2026-01-23T00:00:00Z

What’s new are a few smart systems that let coders control fleets of dozens of coding bots, all working in tandem, to swarm over a list of tasks and to deliver entire features, or even entire sets of features, just from a plain-English description of the strategic goal to be accomplished.

Anil Dash höjer blicken ett snäpp och skriver om den övergripande förflyttningen bakom hajpen kring Chrome Code etc. Det handlar om framför att två saker:

Lösningar som gör det möjligt att få många kod-agenter att jobba ihop
Och att utnyttja den möjligheten till att bland annat automatiskt testa den kod som skapas. Den kommer precis som all output från språkmodeller ibland innehålla fel, men de felen går att fånga och rätta till.

Claude's new constitution

2026-01-23T00:00:00Z

Claude’s constitution is the foundational document that both expresses and shapes who Claude is. It contains detailed explanations of the values we would like Claude to embody and the reasons why. In it, we explain what we think it means for Claude to be helpful while remaining broadly safe, ethical, and compliant with our guidelines. The constitution gives Claude information about its situation and offers advice for how to deal with difficult situations and tradeoffs, like balancing honesty with compassion and the protection of sensitive information.

Anthropic har publicerat en uppdaterad version av Claudes ”konstitution”, ett långt dokument som beskriver hur företaget vill att modellen ska fungera – med modellen själv som primär målgrupp:

We think that in order to be good actors in the world, AI models like Claude need to understand why we want them to behave in certain ways, and we need to explain this to them rather than merely specify what we want them to do. If we want models to exercise good judgment across a wide range of novel situations, they need to be able to generalize—to apply broad principles rather than mechanically following specific rules.

Att vibe-koda i gränslandet för sin egen domänkunskap

2026-01-18T00:00:00Z

Så sakteliga börjar det bli klart för mig att samma förhållningssätt gäller för AI-genererad kod som för allt annat språkmodeller producerar: det gäller att fundera på om det finns ett objektivt “rätt” – och om jag har förmågan att avgöra när resultatet uppfyller det kravet.

I veckan har Googles Antigravity hjälpt mig att testa en idé om innehållsanalys av de nyheter och poddavsnitt jag och mina kollegor på AI Sweden publicerar. Och som så ofta med de här utvecklarverktygen var steget från idé till första prototyp kort. Medan jag ägnade mig åt annat jobbade Antigravity på i bakgrunden under förmiddagen, med någon fråga till mig då och då. Efter lunch hade jag närmare 900 rader Python-kod som steg för steg

laddar ner alla poddavsnitt och transkriberar dem
laddar ner alla nyhetstexter från ai.se och rensar html-koden
använder klustringsalgoritmer för att gruppera innehåll som handlar om ungefär samma sak
använder siffror från HubSpot och Spotify för att lägga ett statistiklager på innehållet, för att svara på den fråga jag är nyfiken på: “Vilket innehåll får flest läsningar/lyssningar?”

Och från den här kodsekvensen blir slutresultatet en rapport med grafer, slutsatser och rekommendationer.

Efter den här övningen landar jag i två tankar:

Återigen imponerad över vad lättillgänglig programutveckling har blivit.
Men samtidigt en stor osäkerhet kring hur användbart slutresultatet faktiskt är för mig eftersom jag inte förstår hur det togs fram.

Jag kan verkligen inte kalla mig för programmerare, och har dessutom dålig koll på både algoritmer för klustring och på statistiska analyser. Genom att be Gemini förklara koden har jag fått viss förståelse för vad den faktiskt gör, men jag kan fortfarande inte avgöra om de valda metoderna är lämpliga för min frågeställning.

Höjer jag blicken lite så ser jag att det finns några olika typer av uppgifter och projekt som jag låter Claude Code och Antigravity hjälpa mig med:

De där det är väldigt enkelt att avgöra om slutresultatet gör det jag vill eller inte. Hit hör exempelvis små skript för filkonverteringar och liknande, där jag med en snabb okulärbesiktning kan avgöra om koden gör det jag vill. Som hämtningen av poddar och nyhetstexter.
De där det inte finns ett uppenbart rätt eller fel. Som verktyg för omvärldsbevakning och gallring i stora nyhetsflöden, där jag just nu testar med olika kriterier för att sortera ut den typen av innehåll som jag är intresserad av. Här är det magkänsla mer än annat som får avgöra.
Och så slutligen de där det finns någon slags objektivt svar på om slutresultatet är rätt eller fel. Hit hör analysen av innehållet.

För några år sedan läste jag boken Calling Bullshit. Den har undertiteln The Art of Skepticism in a Data-Driven World och handlar i stora drag om hur siffror och diagram kan användas på mer eller mindre “förrädiska” sätt. Så hur kan man använda de nya möjligheterna för behov som faller inom den tredje kategorin utan att riskera att bli utsatt för statistiskt struntprat?

Domänkunskap är en rimlig del av svaret.

Ytterligare en text dök då upp i minnet, en som jag själv skrev i IVA-aktuellt 2015. På den tiden var gällande buzzword fortfarande “big data”, men det vi ser med kod-AI nu är den naturliga fortsättningen på det som den artikeln handlade om.

En av de intervjuade säger:

Man kan använda färdiga verktyg i sin forskning, men min tro är att för att kunna ta nästa steg, för att göra något som ingen annan gjort och därmed komma med de riktigt banbrytande resultaten, krävs att man också jobbar med att förbättra verktygen. De som varit mest lyckosamma inom astronomi är samma personer som utvecklat instrumenten.

Just nu diskuteras i första hand hur kodgenererande AI-agenter kommer att förändra mjukvarubranschen.

Men minst lika intressant att fundera på är hur branscher och sektorer där kod är ett verktyg och inte slutmålet i sig kommer att påverkas. Personer med domänkunskap, inklusive förståelse för sitt fälts analysmetoder, kommer rimligen kunna accelerera sitt arbete rejält.

En annan del av svaret kan kanske, åtminstone på sikt, vara en stab av AI-agenter. Anthropic har exempelvis lagt till Skills i verktygslådan för Claude Code. Med skräddarsydda prompter går det att skapa sub-agenter specialiserade på olika arbetsuppgifter. En ny punkt på min uppgiftslista är att testa en “statistik-agent” med uppgift att granska de analyser som görs. Och ytterligare en är att ta tag i den där gnagande känslan jag haft i många år om att jag behöver fräscha upp mina egna kunskaper i statistik.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

First impressions of Claude Cowork, Anthropic’s general agent

2026-01-15T00:00:00Z

Cowork represents something really interesting. This is a general agent that looks well positioned to bring the wildly powerful capabilities of Claude Code to a wider audience.

Efter att ha jobbat med Claude Code ett tag är det svårt att inte häpna. Det är ett otroligt kraftfullt verktyg. Inte bara för att skapa kod, utan också för att göra andra arbetsuppgifter på datorn. Som att städa i mappar eller analysera textfiler.

Men det kräver att man är bekväm att använda kommandoraden. Ala är inte det, och det gör Claude Cowork intressant.

Confessions to a data lake | Confer Blog

2026-01-14T00:00:00Z

The core idea is that your conversations with an AI assistant should be as private as your conversations with a person. Not because you're doing something wrong, but because privacy is what lets you think freely.

Moxie Marlinspike som ligger bakom den krypterade meddelandeappen Signal släpper nytt.

Confer är en AI-baserad chattbot byggd på samma tankar som Signal: Konversationer på internet ska kunna vara privata.

I en serie blogginlägg – det är det första jag länkar här – förklarar han de bakomliggande principerna, både vad det gäller varför och hur.

We went through the same cycle with email. In the early days, people treated email like private correspondence. Then we learned that our emails live forever on corporate servers, that they're subject to discovery in lawsuits, that they're available to law enforcement, that they're scanned for advertising. Slowly, culturally, we adjusted our expectations. We learned not to put certain things in email.

Särskilt intressant tycker jag att det här blir i resonemangen om annonser i AI-assistenter:

When advertising comes to AI assistants, they will slowly become oriented around convincing us of something (to buy something, to join something, to identify with something), but they will be armed with total knowledge of your context, your concerns, your hesitations. It will be as if a third party pays your therapist to convince you of something.

Introducing Cowork | Claude

2026-01-13T00:00:00Z

Cowork: a simpler way for anyone—not just developers—to work with Claude.

Jag har, precis som jag skrev nyligen, precis börjat experimentera med Claude Code. Verktyget är byggt för utvecklare, för att hjälpa till att skriva programkod. Men runt om på nätet finns exempel på använder som låter Code hjälpa till med annat också.

Nu tar Anthropic det naturliga steget att göra principerna bakom Code mer lättillgängliga. Code körs i datorns terminal, från kommandoraden. Cowork är en del av det ”vanliga” programmet, det vill säga det som har ett grafiskt gränssnitt och därmed är betydligt mer lättanvänt.

För stunden vara för Mac-användare

How Markdown took over the world - Anil Dash

2026-01-13T00:00:00Z

When Markdown quietly debuted in March of 2004, it was clear that text files around the web were about to get a permanent upgrade. The most surprising part of what happened next wasn’t that everybody immediately started using it to write their blogs; that was, after all, what the tool was designed to do. It’s that everybody started using Markdown to do everything else, too.

Jag har levt större delen av mitt yrkesliv i Markdown-filer. Asterisker för kursiv stil, fyrkanter för rubriker, och så vidare.

Här skriver webbveteranen Anil Dash långt om bakgrunden till John Grubers textformattering.

The 2025 Cloudflare Radar Year in Review: The rise of AI, post-quantum, and record-breaking DDoS attacks

2026-01-13T00:00:00Z

Cloudflare's Top Internet Services of 2025 report explores how the connected world interacted this year, based on Cloudflare's observations and analysis of DNS trends.

Många intressanta saker i Cloudflares årliga rapport. Några AI-relaterade saker jag reagerar på:

AI-botar blockeras allt oftare i robots.txt och jag funderar på vad det får för långsiktiga konsekvenser. Lyssnade nyligen på ett poddavsnitt där Jeff Jarvis pratade om det här, och han målade upp en problembild som påminner om den som brukar beskrivas som "data voids": När trovärdiga källor saknas i populära tjänster öppnar det för informationspåverkan av olika slag.
Stora skillnader mellan hur ofta ett företag skickar en bot till en webbsida och hur ofta det kommer en mänsklig besökare samma väg. Och med stora skillnader menar jag stora: För Antrophic handlar det under större delen av året på en ration högre än 25000:1. Medan de flesta alternativen ligger på under 1000:1.
Retail är den sektor som AI-bottarna är mest intresserade av, följt av mjukvara.

AI kommer inte ta ditt jobb, men någon som är roligare att hänga med kommer att göra det

2026-01-13T00:00:00Z

Sannolikt är det inte AI som kommer att ta ens jobb i framtiden, utan snarare någon som är trevligare att hänga med.

Emma Frans om varför social förmåga blir allt viktigare i takt med bland annat ökad automationsgrad och komplexa, inte sällan internationella, samarbeten.

The Fediverse Experiment

2026-01-12T00:00:00Z

Three podcasters who've spent years critiquing social media companies try to build their own small alternative social media.

Kevin Roose, NY Times, och Casey Newton, Platformer, som normalt sett gör podden Hard Fork gästar senaste avsnittet av Search Engine Show.

Bra samtal om och introduktion till fediverse som till slut mynnar ut i att de lanserar en egen instans – som verkar attrahera en hel del nya användare nu över helgen.

AI-genererad kod, minskad friktion och mer regelbundet bloggande

2026-01-11T00:00:00Z

Hösten 2003 låg två tjocka böcker bredvid min säng. Den ena en introduktion till webbutvecklingsspråket PHP, den andra till databasen MySQL. Med dem som kvällslektyr lyckades jag så småningom bygga ett webbaserat fotoalbum där släkt och vänner kunde dela bilder med varandra – sex år innan Instagram lanserades!

Någon programmerare blev jag aldrig och inte heller framgångsrik entreprenör. Men känslan av att det går att utveckla egna program, webbtjänster eller småskript som löser behov jag själv har har aldrig lämnat mig.

Det som saknats är tid.

Under helgerna dök jag sent omsider ner i “programmerings-AI” på allvar, språkmodeller och verktyg skräddarsydda för mjukvarutuveckling, i mitt fall Claude Code.

Det första lilla testet blev att försöka fixa en bugg på min blogg som irriterat mig i ett drygt år. Den var borta på en kvart. Av bara farten löste jag också några layoutproblem för dem som besöker bloggen i mobilen.

Ett annat skav har varit friktion i mitt länkbloggande. Jag läser, lyssnar och tittar på en hel del och vill enkelt kunna dela med mig av det som jag tycker är särskilt intressant. Men det har varit för knöligt och blir därför sällan av. Nu tar det mig bara någon minut att välja ut ett citat från en intressant artikel, lägga till en kort kommentar, och få upp texten på bloggen tack vare en kombination av Apple Shortcuts, n8n och lite javascriptkod som Claude genererade.

Min långa lista med småprogram som skulle underlätta för mig själv känns plötsligt realistisk att ta sig an!

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Länktips

2026-01-06T00:00:00Z

Länktips

Något av rundgång och metabloggande att länka tillbaka till mina egna länksbloggs-inlägg. Men det finns en anledning till det: Idag har Claude hjälpt mig bygga ett smidigt arbetsflöde som sänker friktionen för länkbloggande markant. Så framöver kommer det förhoppningsvis bli mer av den varan här!

It matters. I care.

2026-01-06T00:00:00Z

Giving up on the very idea that truth and morality matter is not just cynicism, it’s surrender.

Vad som är sant fortsätter – i allra högsta grad – att vara viktigt.

Building Trustworthy AI Agents - Schneier on Security

2025-12-14T00:00:00Z

A good AI assistant will need to be trained on everything we do and will need access to our most intimate personal interactions. This means an intimacy greater than your relationship with your email provider, your social media account, your cloud storage, or your phone.

Bruce Schneier pekar på en central utmaning om vi på allvar ska kunna få personliga AI-agenter: Tillgången till data.

Och argumenterar för att vi troligen behöver ”personliga datalager” som är separerade från själva tjänsterna, och som bland annat ger oss användare kontroll över vilken AI-modell som får tillgång till vad.

Context plumbing

2025-12-12T00:00:00Z

So I’ve been thinking of AI system technical architecture as plumbing the sources and sinks of context.

Med tillräckligt mycket kontext som görs tillgänglig för AI automatiskt, desto närmare intent based computing kommer vi. Det här med ”AI modeller som är så smarta att prompt engineering är dött” kommer vi kanske till när modellen automatiskt får tillräckligt mycket kontext. Det förklarar intresset för AI-baserade webbläsare, AI-glasögon och annat som blir teknikens förlängda arm in i din verklighet. Men, tänker jag, det öppnar också upp för feltolkningar och med dem felaktiga beslut av AI.

Why the open social web matters now

2025-11-07T00:00:00Z

But these two modes - social media and social networking - are different modes with different use cases and different technical requirements.

”Why the open social web matters now”, by @ben@werd.social, is a really good read/watch. Tangential to Cory Doctorow’s thesis that ”the Internet might not be the most important fight we have, it's going to be the foundational fight”.

Social networking (not social media) as a tool for building democracy. When done right.

A Hundred-Year-Old Pedagogical Theory That Elevates AI as a Thinking Partner

2025-10-14T00:00:00Z

Mind the gap – both in the London Underground and when using language models. Photo: Claudio Schwarz, on Unsplash.

My wife Anna is a preschool teacher. She has often described how one of her primary tasks is to meet the children just beyond what they can do and manage on their own, to guide them toward new abilities and knowledge.

This pedagogical approach is based on the theory of the zone of proximal development, formulated by Soviet psychologist Lev Vygotsky in the early 1900s. He defined it as "the difference between what an individual can do without help and what they can achieve with help and support."

One of the latest episodes of the New York Times tech podcast Hard Fork, A.I. School Is in Session: Two Takes on the Future of Education, connected what Anna had told me about Vygotsky with my use of generative AI.

In the podcast, several students describe how they use AI in their studies. One of them describes a situation that I think many who have studied at college or university can relate to: Sitting in a large lecture hall and not following at all what the professor is saying at the whiteboard. The gap between what you know and what is being said is too large, because the lecturer has not met the audience in their zone of proximal development.

When the Mentor Is No Longer Human #

Ethan Mollick is a professor at the Wharton School at the University of Pennsylvania. On his blog and in the book Co-Intelligence, he has described what he sees as generative AI's "jagged frontier." This jagged edge is Mollick's way of describing how large language models sometimes surprise us as incredibly competent and sometimes astonishingly poor. They can write fantastic poetry but cannot count syllables.

Human ability illustrated by the black line, artificial intelligence's by the blue.

It's possible to bring together Mollick's thoughts about AI's jagged edge with Vygotsky's zone of proximal development, a fusion that means it is no longer a human mentor guiding but a large language model.

But unlike a human educator or mentor who can meet me where I currently am, large language models have no agency of their own, especially when we use them in general chatbots like ChatGPT and Claude. Built into more tailored solutions they may have received clear instructions, but in an open conversation they will respond in the way I ask them to. If I prompt too imprecisely and sparsely, there's a high risk that the answer will skip all the learning steps along the way and go straight to a description that is much more complex than I'm able to absorb.

Instead, I need to make it clear in my instructions that I want to be "met" just outside where my current knowledge ends, in my zone of proximal development, to step by step approach a more complete and complex understanding.

But this is complicated by the fact that the language model doesn't know where the boundary of my understanding lies and that I as a user cannot easily determine where the model has its limitations.

Vygotsky's theory describes the ideal — stepwise learning just beyond my current ability. Mollick's theory describes the challenge when I use language models to learn new things — they don't know what I already know.

Flying by the Seat of Your Pants #

AI-Generated "Workslop" Is Destroying Productivity reads the headline of a Harvard Business Review article that has been widely shared in my feeds and describes this challenge, among others. The text argues that one should strive to be a pilot and not a passenger in one's use of generative AI:

Pilots are much more likely to use AI to enhance their own creativity, for example, than passengers. Passengers, in turn, are much more likely to use AI in order to avoid doing work than pilots. Pilots use AI purposefully to achieve their goals.

The comparison between pilots and passengers reminded me of an article I wrote in Forskning och Framsteg in November 2011. It deals with the risks of too much automation, using aviation as an example: If you're going to become a good pilot who can make difficult decisions under time pressure in unexpected situations, you can't have completely relied on autopilot up to that point. "There's an old classic pilot expression that says you should learn to 'fly by the seat of your pants,'" says one of the people quoted in the article. It's about having wrestled with the technology for many, many hours to have felt in your seat how the plane behaves in different situations. Only then do you get enough intuitive feel for the underlying technology to be able to take over if automation fails.

Over the years, I've referenced that text in many interviews, using those arguments to discuss what happens in various industries as the degree of automation increases. How do we ensure that crucial knowledge isn't lost over time because too few people can perform the tasks?

With the breakthrough of generative AI, this question is relevant even on an individual level. How do I ensure that I use language models in a way that doesn't automate away my opportunities to learn what I need to know?

Small Steps Toward New Knowledge #

As users of large language models, we benefit from relating to both Vygotsky's and Mollick's theories. We need to understand both in which areas they are actually better than us, and how we best utilize the models when we want them to help us in our learning. Translated to the use of a language model and Mollick's idea of a jagged edge, the zone of proximal development exists in the space between what I can do myself and the knowledge represented in the model.

In the Hard Fork episode, the student continues with a reasoning that is a good description of how I've experienced the models helping me build knowledge and understanding in various subject areas I venture into:

I found AI to be really helpful for connecting the dots between different moments of clarity that you might have gotten when you were sitting in lecture or were focused and then unfocused one time. So you use AI to fill in the gaps between when you lost focus or lost understanding.

The challenge is that my zone of proximal development doesn't consist of the entire space between what I know and what the model knows, but only the part that lies just outside my own ability. Therefore, it's important to try to prompt the model so that it successively helps me move my understanding forward, instead of directly giving the correct answer.

My experience is that large knowledge gaps require more careful prompting for the model to better "understand" at what level it should operate to best help me. "Explain X so a 10-year-old would understand" is a common example of how to get language models to simplify complex concepts, but that prompt is too sweeping to work well.

So Bring Vygotsky into the System Prompt! #

This is where thoughts and theories about zones of proximal development, jagged edges, and flying by the seat of your pants merge, on both individual and system levels: How do we find ways to utilize language models to move forward without simultaneously undermining our own understanding and thus also our ability to develop?

A practical approach for me has been a new addition to my most used system prompt, the one that instructs language models to act as a sounding board. It has for some time contained the following instruction:

Meet me where I am (Vygotsky's theory of zone of proximal development): Gauge my understanding from what I write. If unclear, ask one question about my current knowledge level, then proceed.

But a follow-up question remains: How do I know when I've ended up wrong in relation to the jagged edge, too far from my own ability and too close to the model's? Is it possible to capture that as well in an instruction in the prompt?

En hundra år gammal pedagogisk teori som lyfter AI som tankepartner

2025-10-13T00:00:00Z

Mind the gap – både i Londons tunnelbana och när du använder språkmodeller. Foto: Claudio Schwarz, på Unsplash.

Min fru Anna är förskolepedagog. Hon har många gånger beskrivit hur en av hennes främsta uppgifter är att möta förskolebarnen precis bortom det som de själva kan och klarar av, för att guida dem vidare mot nya förmågor och kunskaper.

Det pedagogiska arbetet bygger på teorin om den proximala utvecklingszonen, formulerad av den sovjetiska psykologen Lev Vygotskij på tidigt 1900-tal. Han definierade den som “skillnaden mellan vad en individ klarar av att göra utan hjälp och vad den kan uppnå med hjälp och stöd”.

Ett av de senaste avsnitten av New York Times teknikpodd Hard Fork, A.I. School Is in Session: Two Takes on the Future of Education, kopplade ihop det Anna berättat om Vygotskij med användning av generativ AI.

I podden hörs några studenter som beskriver hur de använder AI i sina studier. En av dem beskriver en situation som jag tror att många som pluggat på högskola eller universitet känner igen sig i: Att sitta i en stor föreläsningssal och inte alls hänga med i det som professorn säger framme vid whiteboarden. Gapet mellan det man själv kan och det som sägs är för stort, eftersom föreläsaren inte har mött åhörarna i deras proximala utvecklingszoner.

När mentorn inte längre är en människa #

Ethan Mollick är professor på Wharton School vid University of Pennsylvania. På sin blogg och i boken Co-Intelligence har beskrivit vad han ser som generativ AI:s “jagged frontier”. Den här ojämna kanten är Mollicks sätt att beskriva hur stora språkmodeller ibland överraskar oss som otroligt kompetenta och ibland häpnadsväckande dåliga. Den kan skriva fantastisk poesi, men kan inte räkna antalet stavelser.

Den mänskliga förmågan illustrerad av den svarta linjen, den artificiella intelligensens av den blå.

Det går att föra samman Mollicks tankar om AIs ojämna kant med Vygotskijs proximala utvecklingszon, en sammansmältning som innebär att det inte längre är en mänsklig mentor som guidar utan en stor språkmodell.

Men till skillnad från en mänsklig pedagog eller mentor som kan möta mig där jag just nu befinner mig har de stora språkmodellerna ingen egen agens, särskilt inte när vi använder dem i generella chattbotar som ChatGPT och Claude. Inbyggda i mer skräddarsydda lösningar kan de fått tydliga instruktioner, men i en öppen konversation kommer de att svara på det sätt som jag ber om. Promptar jag för oprecist och sparsmakat är risken stor att svaret kommer att hoppa över alla lärande steg på vägen och gå rakt på en beskrivning som är mycket mer komplex än jag har möjlighet att ta till mig.

Istället behöver jag göra det tydligt i mina instruktioner att jag vill bli “mött” strax utanför där min nuvarande kunskap tar slut, i min proximala utvecklingszon, för att steg för steg närma mig en mer fullständig och komplex förståelse.

Men det här kompliceras av att språkmodellen inte vet var gränsen för min förståelse går och att jag som användare inte enkelt kan avgöra var modellen har sina begränsningar.

Vygotskijs teori beskriver idealet — stegvis lärande precis bortom min nuvarande förmåga. Mollicks teori beskriver utmaningen när jag använder språkmodeller för att lära nytt — de vet inte vad jag redan kan.

Att flyga med rumpan #

AI-Generated “Workslop” Is Destroying Productivity lyder rubriken på en text i Harvard Business Review som delats flitigt i mina flöden och som bland annat beskriver den utmaningen. Texten argumenterar för att man ska sträva efter att vara en pilot och inte en passagerare i sin användning av generativ Al:

Pilots are much more likely to use AI to enhance their own creativity, for example, than passengers. Passengers, in turn, are much more likely to use AI in order to avoid doing work than pilots. Pilots use AI purposefully to achieve their goals.

Jämförelsen mellan piloter och passagerare påminde mig om en text jag skrev i Forskning och Framsteg november 2011. Den handlar om riskerna med för mycket automatisering, med just flyg som exempel: Ska du bli en bra pilot som kan fatta svåra beslut under tidspress i oväntade situationer kan du inte fram till den stunden helt ha förlitat dig på autopiloten. “Det finns ett gammalt klassiskt pilotuttryck som säger att man ska lära sig att ‘flyga med rumpan’,” säger en av personerna som är citerad i artikeln. Det handlar om att ha stötts och blötts med tekniken under många, många timmar för att ha känt i rumpan hur planet beter sig i olika situationer. Först då får man tillräckligt mycket intuitiv känsla för den underliggande tekniken för att kunna ta över om automationen fallerar.

Jag har under åren refererat till den texten i många intervjuer, för att via de resonemangen komma in på vad som händer i olika branscher i takt med att automationsgraden ökar. Hur säkerställa att avgörande kunskap över tid inte går förlorad för att för få människor kan utföra arbetsuppgifterna?

Med genombrottet för generativ AI är den frågeställningen relevant även på ett individuellt plan. Hur ser jag till att använda språkmodellerna på ett sätt som inte automatiserar bort mina möjligheter att lära mig det jag behöver kunna?

Små steg mot ny kunskap #

Som användare av stora språkmodeller blir vi hjälpta av att förhålla oss till både Vygotskijs och Mollicks teorier. Vi behöver dels förstå inom vilka områden de faktiskt är bättre än oss, dels hur vi bäst utnyttjar modellerna när vi vill att de ska hjälpa oss i vårt lärande. Överfört till användningen av en språkmodell och Mollicks idé om en ojämn kant finns den proximala utvecklingszonen i utrymmet mellan det jag själv kan och den kunskap som finns representerad i modellen.

I Hard Fork-avsnittet fortsätter studenten med ett resonemang som är en bra beskrivning av hur jag själv upplevt att modellerna hjälpt mig bygga kunskap och förståelse inom olika ämnesområden som jag ger mig ut i:

I found AI to be really helpful for connecting the dots between different moments of clarity that you might have gotten when you were sitting in lecture or were focused and then unfocused one time. So you use AI to fill in the gaps between when you lost focus or lost understanding.

Utmaningen är att min proximala utvecklingszon inte utgörs av hela utrymmet mellan vad jag kan och vad modellen kan utan bara av den del som ligger precis utanför min egen förmåga. Därför är det viktigt att försöka att prompta modellen så att den successivt ger mig hjälp att flytta min förståelse framåt, istället för att direkt ge det korrekta svaret.

Min erfarenhet är att stora kunskapsgap kräver mer noggrant promptande för att modellen bättre ska “förstå” på vilken nivå den ska lägga sig för att bäst hjälpa mig. “Förklara X så att en 10-åring förstår” är ju ett vanligt exempel på hur man kan få språkmodeller att förenkla komplexa begrepp, men den prompten är för svepande för att fungera bra.

Så in med Vygotskij i systemprompten! #

Här någonstans smälter tankar och teorier om proximala utvecklingszoner, ojämna kanter och flygande med rumpan ihop, på både individ- och systemnivå: Hur hittar vi sätt att utnyttja språkmodellerna för att ta oss framåt utan att samtidigt undergräva vår egen förståelse och därmed också möjlighet att utvecklas?

Ett praktiskt tillvägagångssätt för mig har blivit ett nytt tillägg i min mest använda systemprompt, den som instruerar språkmodellerna att agera som ett bollplank. Den innehåller sen ett tag tillbaka följande instruktion:

Meet me where I am (Vygotsky's theory of zone of proximal development): Gauge my understanding from what I write. If unclear, ask one question about my current knowledge level, then proceed.

Men en följdfråga återstår: Hur vet jag när jag hamnat fel i relation till den ojämna kanten, för långt från min egen förmåga och för nära modellens? Går det att fånga också det i en instruktion i prompten?

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Det finns inget moln, men däremot en egen server i förrådet

2025-09-21T00:00:00Z

Photo by Growtika on Unsplash.

“There is no cloud, it’s just someone else’s computer.” Men nu är den där datorn faktiskt min. Istället för att öppna ett dokument i Notion och lita på en server någonstans på nätet, öppnar jag nu samma dokument i Outline, och jobbar då på en hårddisk som finns i förrådet bakom mig.

“Via internet” vs “del av internet” #

Vardagen är fylld av molntjänster som tillhandahålls av andra. De går att dela in i två kategorier: De man kommer åt via internet och de som är en del av internet .

I den förra kategorin tänker jag på tjänster som Google Docs och Google Sheets, Notion och liknande, det vill säga saker som drar mer åt “verktygshållet” och som jag antingen använder själv eller tillsammans med ett begränsat antal andra personer som jag explicit vill bjuda in.

I den senare kategorin, det som jag här kallar för en del av internet, hamnar Instagram, Facebook och liknande, men också bloggar, nyhetsbrev och så vidare. Tjänster där hela poängen är att nå många.

Här ska vi fokusera på verktygen.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

I mina flöden på sociala medier, i bloggar och till och med i förslag på crowdsourcing-kampanjer på Kickstarter har “self-hosting” och “hemmaservrar” varit ett ämne som bubblat i många år.

Teorin är enkel: Istället för att verktygen du använder finns på en anonym server någonstans på internet så huserar de på en server du själv kontrollerar.

Praktiken är betydligt mer utmanande: På Wikipedia-sidan för self-hosting listas en handfull utmaningar, inte minst den tekniska kunskapen som behövs för att installera och sköta en server.

Och det är något jag definitivt har saknat, och därför lagt de här tankarna åt sidan varje gång de dykt upp.

Men när diskussionerna om “digital suveränitet” tog fart i EU och Sverige för några år sedan upptäckte jag av bara farten att landskapet för “privat digital suveränitet” har förändrats rejält. Färdiga “serverpaketeringar” som Cloudron och Yunohost kombinerar varianter av Linux med ett slags app-butiker för tjänster. Resultatet, hävdades det, är att det nu har blivit enkelt att sköta sin egen server.

Så jag bestämde mig för att testa. Hyrde en internetansluten server, en VPS, hos ett tyskt företag, skaffade en Cloudron-licens och började experimentera med NextCloud för kontorsprogram, FreshRSS för mina nyhetsflöden och n8n för att kunna skapa flöden som automatiskt utför rutinuppgifter åt mig.

Och jag blev överraskad över hur bra allt fungerade. Men insåg efter ett tag att den där “tjänster via internet”-kategorin går att dela upp i två underkategorier.

Dels tjänster utan känslig data, dels tjänster med känslig data.

Att ha min RSS-läsare och vissa automatiska flöden körande på en hyrd server i Tyskland är oproblematiskt. Men för Nextcloud och andra n8n-automationer är det annorlunda. Att det var enkelt att installera och få grejerna att funka på servern var en sak, men ville jag verkligen använda dem där? Här litade jag inte tillräckligt mycket på min egen förmåga eller på de inbyggda säkerhetslösningarna i Cloudron och hos VPS-företaget.

Ett donerat moderkort öppnade nästa dörr #

I våras hamnade jag i en lunchdiskussion med några kollegor om det här, och den slutade med att jag fick med mig ett oanvänt moderkort hem. “Köp delarna som saknas och bygg en egen server,” löd uppmaningen.

Sagt och gjort. Sedan mitten av juni har jag en egen server igång här hemma, med TrueNAS som operativsystem efter att först ha testat Unraid.

Precis som med Cloudron för några år sedan har jag blivit imponerade över hur mycket mer användarvänligt ekosystemet för hemmaservrar blivit. Både vad det gäller hur mycket enklare (men verkligen inte alltid “enkelt”) det blivit att sköta själva servern, men också hur otroligt bra tjänster som finns att installera på dem. Just nu kör jag till exempel Outline som alternativ till Notion, Readeck som alternativ till Readwise, OpenWebUI som gränssnitt mot stora språkmodeller, Ollama för att köra små modeller lokalt, och n8n för att kunna bygga automationer även med känslig data.

Tailscale löser “via internet”-aspekten #

Men en avgörande pusselbit behövs för att allt det arbetet ska resultera i något verkligt användbart. Tjänsterna på hemmaservern kan jag så klart komma åt när jag är uppkopplad på nätverket hemma. Men de flesta av dem vill jag ju kunna använda var jag än befinner mig.

Ett alternativ är att öppna så kallade portar i brandväggen, och därmed göra den tillgänglig via internet. Men varken TrueNAS eller Unraid är byggda för att användas så. Tvärtom, rekommendationen att inte göra det är tydlig. Och ett hål i brandväggen skulle också ta bort den stora skillnaden jämfört med VPS:en i Tyskland: Brandväggen som kopplar hemmanätet mot internet litar jag ju på för att skydda alla andra datorer vi har här hemma, så om jag lägger till en server bakom den och har dokument där istället för på datorns hårddisk gör det liten skillnad.

Så istället för att öppna brandväggen finns lösningen i Tailscale. Tailscale är en VPN-tjänst som är otroligt enkel att installera och ser till att krypterad trafik kan passera till och från TrueNAS, genom brandväggen, och vidare till min telefon eller dator, oavsett vilket nätverk de är uppkopplade till.

Är det värt insatsen? #

Det där lunchsamtalet började egentligen med en diskussion om säkerhetskopior, och hur jag börjat leta efter en nätverkshårddisk för att kunna göra lokala backuper av familjens datorer på ett enkelt sätt. Möjligheterna att köra andra tjänster om man istället för en nätverkshårddisk satsar på en server kom upp av bara farten.

Så det var först när säkerhetskopiorna rullade som planerat som jag installerade de första “apparna” för att börja experimentera. Det har inte varit en spikrak väg, det har kostat några tusenlappar mer än en hårddisk hade gjort, och utan hjälp från andra användare och åtskilligt bollande med ChatGPT och Claude hade jag gett upp. Så användarvänligt på riktigt är det inte än, även om det har blivit bra mycket enklare att komma igång.

För mig är det värt jobbet, eftersom jag lärt mig mycket nytt på vägen som har relevans för det jag jobbar med och eftersom det faktiskt ger en ganska skön känsla att veta var i världen och på vilken hårddisk ett dokument jag sitter och jobbar med faktiskt finns.

För den som vill ha ett mer privat alternativ till någon av de stora molntjänsterna och varken har tid eller lust att brottas med teknik och lära nytt på vägen, då är det däremot inte dags att starta den här resan riktigt än.

Men ge det några år, och jag tror att det kommer att finnas lösningar som är ytterligare några snäpp mer anpassade för slutkonsumenter. Men om du överväger att skaffa en lösning för backuper, fundera på att låta den hårdvaran göra ett större jobb.

There is no cloud, but a server in a closet

2025-09-21T00:00:00Z

"There is no cloud, it's just someone else's computer." But now that computer is actually mine. Instead of opening a document in Notion and trusting a server somewhere on the internet, I now open the same document in Outline, working on a hard drive in the closet behind me.

"Via internet" vs "part of the internet" #

Daily life is filled with cloud services provided by others. They can be divided into two categories: Those accessed via the internet and those that are part of the internet.

In the former category, I think of services like Google Docs and Google Sheets, Notion and similar – tools I use either alone or with a limited number of people I explicitly invite.

In the latter category – what I call part of the internet – fall Instagram, Facebook and similar, but also blogs, newsletters, etc. Services where the whole point is reaching many people.

Let’s focus on the tools.

From time to time, I send out a newsletter.

In my social media feeds, blogs, and even Kickstarter crowdsourcing campaigns, "self-hosting" and "home servers" have been bubbling topics for years.

The theory is simple: Instead of tools residing on an anonymous server somewhere on the internet, they live on a server you control.

Practice is considerably more challenging: The Wikipedia page for self-hosting lists several challenges, not least the technical knowledge needed to install and maintain a server.

That's something I've definitely lacked, so I've set these thoughts aside every time they surfaced.

But when discussions about "digital sovereignty" gained momentum in the EU and Sweden a few years ago, I discovered that the landscape for "private digital sovereignty" had changed significantly. Ready-made "server packages" like Cloudron and Yunohost combine Linux variants with “app stores” for services. The result, it was claimed, is that managing your own server has become easy.

So I decided to give it a go. Rented an internet-connected server from a German company, got a Cloudron license, and began experimenting with NextCloud for office programs, FreshRSS for news feeds, and n8n for creating automated routine workflows.

I was surprised how well everything worked. But realized after a while that the "services via internet" category can be divided into two subcategories: Services without sensitive data and services with sensitive data.

Having my RSS reader and certain automated flows running on a rented server in Germany is unproblematic. But for Nextcloud and other n8n automations, it's different. While it was easy to install and get things working on the server, did I really want to use them there? I didn't trust my own ability or the built-in security solutions in Cloudron and the VPS company enough.

A donated motherboard opened the next door #

This spring I ended up in a lunch discussion with colleagues about this, which ended with me taking home an unused motherboard. "Buy the missing parts and build your own server," was the challenge.

Said and done. Since mid-June I've had my own server running at home, with TrueNAS as the operating system after first testing Unraid.

Like with Cloudron some years ago, I've been impressed by how much more user-friendly the home server ecosystem has become. Both in terms of how much easier (but definitely not always "easy") it is to manage the server, and the incredibly good services available. Currently I'm running Outline as an alternative to Notion, Readeck as an alternative to Readwise, OpenWebUI as an interface for large language models, Ollama for running small models locally, and n8n for building automations with sensitive data.

Tailscale solves the "via internet" aspect #

But one crucial piece is needed for all this work to result in something truly useful. I can access home server services when connected to my home network. But I want to use most of them wherever I am.

One option is opening ports in the firewall, making it accessible via internet. But neither TrueNAS nor Unraid are built for that. The recommendation not to do this is clear. A hole in the firewall would also remove the main difference compared to the German VPS: I trust the firewall connecting home network to internet to protect all other computers at home, so adding a server behind it with documents instead of on the computer's hard drive makes little difference.

Instead of opening the firewall, the solution is Tailscale - a VPN service that's incredibly easy to install and ensures encrypted traffic can pass to and from TrueNAS, through the firewall, to my phone or computer regardless of network.

Is it worth the effort? #

That lunch conversation actually started discussing backups and how I'd begun looking for a network-attached storage for simple local backups of family computers. The possibilities of running other services by choosing a server instead of NAS came up naturally.

So only after backups were running as planned did I install the first "apps" to experiment. It hasn't been straightforward, cost several thousand kronor more than a hard drive would have, and without help from other users and considerable back-and-forth with ChatGPT and Claude, I would have given up. So it's not truly user-friendly yet, though it's become much easier to get started.

For me it's worth the work – I've learned much that's relevant to my work, and it gives a nice feeling knowing exactly where in the world and on which hard drive a document I'm working on actually exists.

For someone wanting a more private alternative to major cloud services without time or desire to wrestle with technology and learn along the way, it's not quite time to start this journey yet.

But give it a few years, and I think there will be solutions several notches more consumer-adapted. But if you're considering a backup solution, think about letting that hardware do a bigger job.

Signal president Meredith Whittaker: ‘In technology, it’s way too easy for marketing to replace substance. That’s what’s happened with Telegram’

2025-09-20T00:00:00Z

WhatsApp is just distinct from Signal. They license our technology because our technology is the best, but they only encrypt the contents of messages using our encryption. They collect a huge amount of intimate metadata: your contact list, profile photo, who you’re talking to. Say you were my oncologist — they would have a record of the fact that you and I began talking at a certain point, the frequency of our conversations, who else we might be talking to.

Encryption is only one (but important) piece of the privacy puzzle.

Free Speech and Me Speech

2025-09-18T00:00:00Z

Practitioners of “me speech” use the phrase “free speech” quite a bit. But what they mean is free speech for themselves.

Posted by Timothy Snyder earlier this week.

Små, öppna språkmodeller ger lokalproducerade svar

2025-09-14T00:00:00Z

Det här är tio lokalproducerade rubrikförslag från fyra miljarder stora Qwen3. Inte tillräckligt bra att användas rakt upp och ner. Men tillräckligt bra för att fungera som en knuff på vägen om man som jag tycker rubriker är svårt.

Det är sedan åtminstone i våras spännande att experimentera med små, öppna språkmodeller. Självklart går det att få dem att svara skrattretande dumt. Men för några av de användningsområden där jag upplever att jag har störst glädje av språkmodeller – som stöd i tankearbete och kreativa processer – gör de minsta alternativen allt bättre ifrån sig.

Och för vissa användningsfall är den avgörande skillnaden inte det exakta resultatet, utan att allt händer lokalt, på en fyra år gammal MacBook Pro.

För några veckor sedan beskrev jag hur OpenWebUI gör det möjligt att hoppa mellan olika språkmodeller, men utan att för den sakens skull behöva flytta med sig sin chatthistorik och sina referensdokument mellan olika tjänsteleverantörer.

Just nu innebär det att jag har tillgång till OpenAIs gpt-5, Anthropics Opus 4.1 och Sonnet 4, och Googles Gemini 2.5 Pro i ett och samma gränssnitt och väljer modell utifrån uppgift.

Men i listan med modeller som jag valt att lägga till i OpenWebUI finns inte bara de stora flaggskeppen, utan också ett gäng modeller som inte får lika stor uppmärksamhet: OpenAIs öppna gpt-oss, Microsoft Phi4 Mini Reasoning, Alibabas Qwen 3 och Nvidias alldeles nylanserade Nemotron Nano.

De här modellerna har två saker gemensamt:

För de första är de mindre. Storleken på språkmodeller anges i antalet så kallade parametrar, vilket för de allra mest avancerade modellerna innebär många hundratals miljarder. Av modellerna på den “anonyma listan” är gpt-oss störst, den finns i en variant med 120 miljarder parametrar och en med 20. Phi4 Mini Reasoning är minst, med knappt 4 miljarder.
För det andra är de öppna modeller. Det innebär att de går att ladda ner och köra på en egen server, de allra minsta till och med på en vanlig konsumentdator. Qwen 3 och Phi4 Mini Reasoning kör jag på en MacBook Pro från 2021, med en M1 Pro-processor och 16 gigabyte internminne.

Kombinationen av mindre och öppna modeller är en stark trend just nu, som förstärker möjligheterna med verktyg som OpenWebUI ytterligare eftersom det innebär att modellerna kan köras lokalt.

Så hur bra är de små modellerna? #

Det beror på hur komplexa uppgifter du behöver hjälp med, hur stort problem dåliga svar är, och på hur stor del av jobbet du vill eller är beredd att göra själv.

Ett sätt att få dem att se dumma ut är att ge dem förhållandevis enkla gåtor att lösa.

You are the bus driver. At the 1st stop of the day, 8 people get on board. At the 2nd stop, 4 people get off and 11 people get on. At the 3rd stop, 2 people get off and 6 people get on. At the 4th stop 13 people get off and 1 person gets on. At the 5th stop 5 people get off and 3 people get on. At the 6th stop 3 people get off and 2 people get on.

What color are the bus driver’s eyes?

Den minsta varianten av Qwen3 som jag testat har bara en halv miljard parametrar, en pytteliten modell i sammanhanget. Och den misslyckas på ett väldigt underhållande sätt. Efter att ha tänkt för sig själv i 13000 tecken (i runda slängar dubbelt så långt som det här blogginlägget) och gjort flera försök att hitta samband mellan passagerare och ögonfärg kommer den fram till ett svar:

The bus driver's eye color is red. The numbers in the riddle are distractions, and the color red is a common association with the driver's eyes.

Men redan när man kliver upp några steg, till fyra miljarders-varianten av Qwen3, blir det bättre. Svaret innehåller gåtans lösning, men modellen lyckas ändå lägga krokben för sig själv:

Since the riddle explicitly states "You are the bus driver," the question "What color are the bus driver’s eyes?" is asking about the answerer’s own eye color. However, in the context of this riddle and its classic structure, the expected answer is: Blue.

This is a well-known trick in riddles where the answer is not derived from the numbers given, but from the identity of the person answering the riddle. The color "blue" is a common default answer in such riddles to maintain the trick's effectiveness.

När de är tillräckligt bra: Som bollplank... #

Att svaret blir bättre ju större modellen är överraskar så klart inte (och kan dessutom på att den specifika gåtan finns med i träningsmaterialet).

Men hjälp att lösa gåtor är inte det största behovet jag har. Det jag använder språkmodeller till allra mest är som en sparringpartner i tankeprocesser. Att förbereda intervjufrågor, sätta rubriker, och att identifiera brister i resonemang som jag tänkt bygga presentationer på.

Här märker jag att de små modellerna över tid blir allt bättre på att hjälpa mig. Det beror till stor del på att de är utvecklade att ha generell förmåga att resonera. Däremot saknar de mindre modellerna det mesta av “kunskapsinnehåll” som ryms i de betydligt större.

Men för de gånger när jag vill ha hjälp att tänka spelar det mindre roll, eftersom jag då förser modellerna med den bakgrundsinformation som är relevant för sammanhanget. En beskrivning av vad intervjun ska handla om och några exempel på frågor som jag tänkt ställa, den färdiga texten, mitt resonemang för presentationen, anteckningar från en bok jag läst och så vidare. Här använder jag inte språkmodellerna för att få hjälp att komma fram till ett korrekt svar, utan att de ska peta på mig från lite olika håll för att jag ska tänka själv.

...och som motorer i agentiska flöden #

Vad jag inte kommit igång på allvar med är byggen av “agentiska flöden”. I våras skrev jag om hur jag använder automationsverktyget n8n och GPT-4o för min omvärldsbevakning. För just den tillämpningen, då det handlar om att analysera material som finns på internet, finns inga hinder att använda OpenAIs API och låta GPT-4o göra jobbet. Och det är också ett exempel där “fel” output inte är ett problem. I det här fallet resulterar det antingen att något jag är intresserad av inte dyker upp i sammanfattningen, eller att något jag inte vill läsa är med. Ju träffsäkrare modellen väljer ut sånt som är relevant för mig, desto bättre. Men det här är en tillämpning där det inte går att göra kritiska fel. Tillräckligt bra räcker.

Och med tillräckligt bra små och lokala språkmodeller öppnar sig möjligheterna för många andra tillämpningar. Flera av agent-idéer jag har funderat på bygger på data som jag inte vill dela med molntjänster. Som att gå igenom mailen eller hålla ett öga på min kalender. Med n8n på en egen server i kombination med lokala modeller försvinner de flesta integritetsutmaningarna kring hur data kan delas.

Nvidia publicerade i somras en (än så länge ogranskad) artikel om små modeller och agentiska flöden. Den innehåller många resonemang som visar att det här är en utveckling värd att hålla ögonen på framöver:

The above-mentioned “Lego-like” composition of agentic intelligence—scaling out by adding small, specialized experts instead of scaling up monolithic models—yields systems that are cheaper, faster to debug, easier to deploy, and better aligned with the operational diversity of real-world agents. When combined with tool calling, caching, and fine-grained routing, SLM-first architectures appear to offer the best path forward for cost-effective, modular, and sustainable agentic AI.

Tre alternativ för att testa själv #

Nyfiken på hur små språkmodeller kan hjälpa dig? Ett enkelt sätt att testa är att installera Ollama, AnythingLLM eller LM Studio och installera någon eller några av de små modellerna.

Testa sen gärna några gåtor, för att få ett gott skratt.

Men gå sen vidare och ge modellerna en chans att hjälpa dig i dina egen tankeprocesser, utifrån material som du själv förser dem med.

Jag tror att chansen är stor att du kommer att upptäcka att lokala modeller, där du behåller all data hos dig själv eller i organisationen, många gånger kan vara ett realistiskt komplement till molnbaserade tjänster och API:er.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Frikoppla valet av AI-modell från dina arbetsflöden

2025-08-10T00:00:00Z

Sedan OpenAIs lanseringsevent har GPT-5 varit ämnet som dominerat mina teknikfokuserade nyhetsflöden. Till en början med fokus på modellen i sig, men allt mer om hur den har integrerats i tjänsten ChatGPT. Har sett många (som jag tror är) storanvändare av ChatGPT som uttryckt frustration. Det handlar bland annat om att OpenAI tagit bort (men nu också återinfört?) möjligheten att välja vilken av företagets modeller som ska användas i en chattkonversation.

För de flesta hänger modell och tjänst ihop... #

För de flesta slutanvändare av generativ AI finns idag ingen tydlig gräns mellan modell och tjänst. Man loggar in på ChatGPT, eller Gemini, eller Claude och så är det inte mer med det.

Men med valet av tjänst följer både valet av underliggande modell, den som “gör jobbet” och – så klart – vilka funktioner som finns inbyggda i tjänsten för att göra det lättare att använda modellen.

Så när OpenAI lägger till GPT-5 bakom kulisserna och dessutom ändrar hur tjänsten ChatGPT fungerar finns det inte mycket man som användare kan göra mer än att gilla läget. Och gillar man inte läget får man hålla tummarna för att man antingen vänjer sig, att det kommer fler förändringar som får saker och ting att kännas/fungera som förr eller bättre, eller flytta sin genAI-användning till någon av de konkurrerande tjänsterna.

...men det går att bryta isär det beroendet #

Men de stora AI-labben erbjuder inte bara “nyckelfärdiga” tjänster för slutanvändare. De säljer också API-access till sina modeller. Ett API, application programming interface, är ett sätt för olika program och webbtjänster att “prata” med varandra. Via ett API kan en utvecklare bygga in AI-funktioner i sin mobilapp utan att själv behöva träna upp en generativ AI-modell.

Det finns åtminstone en handfull tjänster och program som utnyttjar de här API-möjligheterna för att bygga chattlösningar där användaren fritt kan välja modell genom att skaffa utvecklarkonton och API-access: LM Studio och AnythingLLM tror jag var de två första jag stötte på. Den jag använt mest är Msty. Och den som jag nu kör sedan ett par månader tillbaka är OpenWebUI. (De första tre är program som enkelt installeras i datorn, medan OpenWebUI är tänkt att användas som en serverlösning. Lite krångligare att komma igång med, därmed. Å andra sidan möjlig att komma åt från vilken dator eller mobiltelefon som helst, vilket är den främsta anledningen till att jag landat där.)

Krångligare att komma igång – men med ett par tydliga fördelar #

Att använda de stora generativa AI-modellerna via någon av de här fyra lösningarna är definitivt krångligare än att bara skapa ett konto på ChatGPT eller någon av konkurrenterna. Men för mig är det värt insatsen.

Den absolut största fördelen är att jag bygger både arbetsflöden och chatthistorik som blir oberoende av vilken modell jag för tillfället föredrar att jobba med. Jag kontrollerar systemprompter, temperaturer för modeller och så vidare och kan lätt flytta min användning mellan olika modeller allt eftersom de utvecklas.

I OpenWebUI finns en drop-down-meny där jag väljer bland de modeller som jag aktiverat. Och inte bara när en chattråd startar, utan för varje interaktion på vägen, oavsett vilken modell som använts hittills i tråden. Det här är extra värdefullt för några av de långa trådar där jag över tid har haft hjälp av språkmodeller att “tänka högt”. Att enkelt kunna skapa grenar, testa nya modeller och på andra sätt utnyttja att det är jag som väljer vem som ska vara min “tankepartner” är riktigt bra.

Det här innebär också att det är enkelt att jämföra olika modeller med varandra, i några av programmen går det till och med att skicka samma prompt till fler än en modell åt gången för att kunna se resultaten sida vid sida. Har man inte hittat sin favorittjänst finns dessutom en tydlig kostnadsaspekt (som kanske till och med visar sig om man bara vill använda en) som följer av att API-användning betalas per token (del av ord som skickas mellan användare och modell) och inte en fast månadskostnad. Prislappen per token varierar per modell och är man storanvändare av de mest avancerade modellerna är det inte omöjligt att fast kostnad blir billigare än per token, men för många kommer per token-kostnaden bli längre.

Och apropå kostnad – och dataskydd och integritet: Alla de här fristående chattgränssnitten kan dessutom använda lokala modeller, för användningsfall där man av någon anledningen inte kan, vill, eller får skicka data till en tjänst på nätet.

Men program kan ju också ändras? #

Ett motargument till hela min tes om fördelarna med att bygga sina arbetsflöden i ett verktyg som utnyttjar API:erna istället för en integrerad tjänst är så klart att även Msty eller OpenWebUI kan göra förändringar som jag inte gillar. Men en viktig skillnad är att jag själv bestämmer om jag i så fall ska installera en ny version eller tills vidare fortsätta med den jag har och som fungerar.

För mig handlar det här om att ha så mycket kontroll som möjligt över de arbetsprocesser som är särskilt viktiga. För mycket av det jag använder en språkmodell till, som att få hjälp med engelsk grammatik, spelar de här resonemangen ingen roll. Det är ett stöd jag behöver vid ett enskilt tillfälle.

Men där språkmodellerna hjälper mig över tid, som bollplank och tankepartner kring ämnen och frågor som jag ständigt kommer tillbaka till, spelar den egna kontrollen en större roll. Jag har byggt upp bibliotek med referensdokument, prompter och så vidare. Det är arbetsflöden som är jobbigare att flytta runt.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Linkding is my new bookmark manager

2025-05-25T00:00:00Z

A few weeks ago, I asked for recommendations for a good bookmark manager. On Mastodon, Linkding came out as the top suggestion. So while I gave all services that was mentioned a look, Linkding is the one I installed on my server. And I see no reason to not keep using it.

Its looks are simple, almost spartan. But its features are exactly what I needed:

Dead simple to add bookmarks from all my devices, my phone included. (For my Apple Shortcut, I used Josh Dick’s as a starting point.)
Fast!
A really good tagging system where it’s easy to dive into my bookmark collection by adding or removing tags to my search query.
Easy to integrate with n8n, something I use in two ways: To automatically add all links that I star in my RSS reader, and create short link posts for all bookmarks I tag with “toblog”. (The changes needed in Eleventy hasn’t been made yet, though, so they are still not to be found on my blog...)
Archiving, which allows for separating “active” bookmarks from still relevant, but not immediately needed ones.
Allows for sharing bookmarks both publicly and only with other users at my own Linkding server.

From time to time, I send out a newsletter.

Some quick suggestions for your reading list

2025-05-18T00:00:00Z

Arvind Narayanan and Sayash Kapoor with two excellent essays over at AI Snake Oil: AI as Normal Technology and AGI is not a milestone. Particularly the former, where they argue that AI is a normal technology is worth your time. Their argument is centered around how AI will have an effect on society, not the technology itself. It’s in that sense, the adoption, that AI is normal.
Related is The Misunderstood Role of AI Skeptics which divide “AI Skeptics” into two broad categories.
Nathan Lambert, at Allen AI (and with that also perhaps somewhat biased in his opinions given their work on the Olmo model), has published a short post on LLMs with open weights from an implementation perspective.
Human Learning in the Age of Machine Learning explores why why educate ourselves, and where education is heading.
Moderation.txt explains why “there is no such thing as ‘no politics’.
My tips on giving technical talks have a few really good suggestions. Not the least about what language one choose to use on stage.

From time to time, I send out a newsletter.

Preparing to share my bookmark backlog on the blog

2025-05-11T00:00:00Z

I haven't done the math, but my guess is that I add five new articles to my "read it later" pile for every one I actually read. I don't have a problem with that being the case, as it only means that I have a lot of interesting things to choose from whenever I sit down with my reMarkable 2. (The best "read it later" device I've ever had, by the way. Worth its own blog post sometime.)

Some of the things I read end up in the Linked section here on my blog. But as writing even those short posts takes some time, I don't end up writing enough of them.

So now, I've been asked if I can share what I add to my reading queue as well. And that's what I intend to add to my blog as the next "feature."

To do this, I need an intermediary step. A bookmark manager where I can easily add links that look interesting enough to suggest to others, from which new blog posts are created automatically.

What I'm looking for is a bookmark manager that:

Is available online, from any device I use
Is preferably self-hosted
Makes it easy to add tags (and occasionally even a description) when adding new bookmarks from iOS and macOS
Makes RSS feeds available for the different tags (or in some other way makes it possible to integrate with n8n)

Once the bookmarks are pushed through the RSS feeds, the idea is to let n8n poll for new links every hour or so, and add new ones as posts in a new section here on the blog.

After asking for suggestions on Mastodon, I now have a shortlist to dig into:

If you can vouch for any of them, or have a new suggestion, please drop by in the Mastodon thread – or reach out by mail.

And related to all of the above, my post about news monitoring with LLMs and n8n might be of interest as well.

From time to time, I send out a newsletter.

25 Years Later

2025-05-01T00:00:00Z

Here's the reflection that struck me: after 25 years, I could read and reply to an email without a hitch. The open and decentralized standard of emails ensured its longevity and compatibility. Stefano Marinelli with a good reminder of why standards and protocols are so valuable.

Torg, innegårdar, bättre metaforer och decentraliserade nätverk

2025-05-01T00:00:00Z

I min förra text, om varför jag valt Mastodon som det öppna sociala nätverk där jag är aktiv, citerade jag ett blogginlägg av Ben Werdmuller:

Each Mastodon-powered community should have its own look and feel — and its own distinct features. Mastodon’s greatest strength isn’t in being a single network — it’s in being an ecosystem of communities, each with its own identity, design, tooling, and norms.

Det var ett citat som jag la till precis innan jag publicerade, och tog mig inte tid att utveckla det resonemanget. Så det gör jag här istället.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Sociala medier ≠ sociala nätverk #

“Sociala medier” och “sociala nätverk” är två begrepp som används för att beskriva tjänster och plattformar som Facebook, Twitter, Instagram, Tiktok, Snapchat, Bluesky och Mastodon. Men som Ian Bogost konstaterade i en artikel i The Atlantic i november 2022 är de egentligen inte synonymer:

Social networking became social media around 2009, between the introduction of the smartphone and the launch of Instagram. Instead of connection—forging latent ties to people and organizations we would mostly ignore—social media offered platforms through which people could publish content as widely as possible, well beyond their networks of immediate contacts. Social media turned you, me, and everyone into broadcasters (if aspirational ones). The results have been disastrous but also highly pleasurable, not to mention massively profitable—a catastrophic combination.

The terms social network and social media are used interchangeably now, but they shouldn’t be. A social network is an idle, inactive system—a Rolodex of contacts, a notebook of sales targets, a yearbook of possible soul mates. But social media is active—hyperactive, really—spewing material across those networks instead of leaving them alone until needed.

I resonemang om sociala medier/sociala nätverk pratas ofta om “kritisk massa”. Att det måste finnas tillräckligt många personer på plats för att den digitala platsen ska bli intressant och värdefull. Vad som däremot sällan definieras i de resonemangen är att “kritisk massa” beror på vilket perspektiv man anlägger.

För sociala medier är kritisk massa en fråga om ren volym: För företagen som tillhandahåller en kommersiell plattform är det en direkt koppling mellan antalet användare och möjligheterna till intäkter. Och för de content creators som försörjer sig på plattformen är det också viktigt med många användare, eftersom de utgör den nödvändiga publiken.

För sociala nätverk är kritisk massa något annat, beroende på sammanhang. Jag är en del av ett stort antal olika sociala nätverk: Några chattgrupper av varierande storlek och med olika fokus i Signal, ett par olika servrar på Slack och Discord, några diskussionsforum, ett konto på Pixelfed. Och så vidare. Storleken på de här sammanhangen varierar från fyra personer till flera hundra. Men vart och ett av dem har “kritisk massa”, i den bemärkelsen att vi som utgör nätverket har ett värdefullt utbyte av den kommunikation som sker i dem.

Vi är komplexa individer #

Som individer är vi komplexa. Ett sätt att försöka förstå vem jag är att titta på de sociala nätverk som jag är en del av: Chattgrupper för familjen och släkten. Chattgrupper om teknikutveckling och samhälle. Chattgrupper om fotboll i allmänhet och IFK Göteborg i synnerhet. Diskussionsforum och Facebook-grupper om fotografering, både själva fotograferandet och Fuji-kameror. Slack- och Discord-servrar som supportfunktion för specifika program och tjänster.

I vart och ett av de här sammanhangen finns personer som delar varje specifikt intresse, men inte nödvändigtvis någon som jag har allt gemensamt med.

När Elon Musk tog över Twitter skrev Eli Pariser en text I Wired, med rubriken Musk’s Twitter Will Not Be the Town Square the World Needs:

What we should aspire to is an overlapping ecosystem of cross-connected public-service and publicly owned digital social spaces. On today’s Big Social, a few voices do a lot of the speaking, while most users struggle to get heard, get shouted down when they do, or self-censor to avoid harassment and worse—a problem less prevalent in the world of “small social.” Moving to smaller fora creates more opportunity for everyone to actually participate.

Vad världen behöver vet jag inte. Men jag känner mig högst osäker på i vilken utsträckning jag känner att jag behöver ett globalt torg. De sociala nätverk jag är en del av känns mer som inbjudande innergårdar, och jag trivs bra där.

Och för att vara tydlig: Det innebär inte att allt är rosenskimrande där, med helt konfliktfria diskussioner som stänger ute verkligheten. Absolut inte. Men i mindre sammanhang där diskussion och debatt sker med goda intentioner blir det också mer givande att diskutera frågor där åsikterna går isär.

När Cal Newport, som främst är känd för sina böcker om produktivitet, gästade Sam Harris för en diskussion om knowledge work kom samtalet också in på just torgmetaforen.

Cal vände sig tydligt mot den, och hämtade istället inspiration från romarriket: På de stora öppna sociala medierna, inte minst Twitter, agerar vi snarare som gladiatorerna på Colosseum, där vi uppträder inför en publik. Vi vill vinna över våra motståndare och få publikens gillande. Och där det var kejsaren som styrde gladiatorspelen är det algoritmerna som styr de sociala medierna.

Det vi behöver är mindre nätverk där vi får personliga relationer. Enligt Cal så visar nätverksforskning att idéer flyttar mellan nätverk, vilket i så fall är ett av många resonemang jag läst om varför riskerna för och problemen med filterbubblor inte är fullt så stora som man intuitivt tror.

Decentraliserade nätverk som en stad med kvarter med unika särdrag #

Så det är kanske inte ett eller möjligen ett fåtal globala digitala torg vi behöver. Det vi behöver är en mångfald av digitala innergårdar byggda så tätt ihop att både människor och idéer lätt kan flytta sig mellan dem.

Och med det tillbaka till citatet jag inledde med, från Ben Werdmuller:

Each Mastodon-powered community should have its own look and feel — and its own distinct features. Mastodon’s greatest strength isn’t in being a single network — it’s in being an ecosystem of communities, each with its own identity, design, tooling, and norms.

Det här fick mig att tänka på hur viktigt valet av metaforer är.

Till skillnad från centraliserade plattformar finns en extra tröskel för den som vill börja använda Mastodon: Bestämmer man sig för att använda Bluesky skapar med ett Blueskykonto, men den som vill använda Mastodon måste först välja en server. Det är inte helt självförklarande varför det är så, och hur man ska tänka när man väljer. Vilket skapar extra friktion.

Och det var här Werdmullers text satte igång ett nytt tankespår för mig. Att det kanske finns andra sätt att beskriva Mastodon som gör både den tekniska infrastrukturen men framför allt de positiva konsekvenserna av den mer begriplig.

Istället för att prata om Mastodon som ett socialt nätverk uppbyggt av många olika servrar är det kanske bättre att beskriva det som många digitala communities som är sammankopplade med varandra.

Varje community har sitt lilla torg (just den serverns lokala flöde), men som “boende” i just det här kvarteret går det också att träffa dem som slagit ned pålarna i en annan del. Antingen genom att följa dem direkt, eller genom att titta på de nätverksöverskridande “anslagstavlorna” som hashtaggarna utgör.

En utveckling i den riktningen skulle, precis som Werdmuller skriver, underlättas av mjukvara som gör det lättare att bygga små fokuserade communities, med funktion, färg och form som passar just den intressegruppens behov. Pixelfed är redan ett exempel på det, som ett sätt att bygga communities för fotointresserade. Bookwrmy för “social läsning”. Och Bonfire, som verkar vara på väg ut ur betafasen, tycker jag ser väldigt spännande ut!

Den stora fördelen med att alla dessa mjukvaror byggs på en och samma öppna standard, ActivityPub, är att man kan men inte måste skapa nya konton på var och en av de här olika typerna av plattformar. Det går utmärkt att följa konton tvärs över server- och communitygränserna, om man inte känner att man vill ha den fulla skräddarsydda upplevelsen och/eller tycker att det blir för omständligt att skapa massor av konton. Dessutom ger den här öppenheten också möjlighet att samla alla flöden i en och samma app, om man skulle vilja det.

Decentraliserat > decentraliserbart #

Hela det här resonemanget förstärker poängen jag gjorde i senaste texten, om varför jag tycker att decentraliserat slår decentraliserbart: Tjänsterna som bygger på ActivityPub, som Mastodon och Pixelfed, är inte lika slipade i kanten som de kommersiella tjänster vi har vant oss vid. Men där Bluesky än så länge är decentraliserat i teorin (det vill säga decentraliserbart) är tjänsterna som bygger på ActivityPub det i praktiken.

Jag kör min egen Mastodon-server för att jag kan och vill. Men trots att jag är den enda aktiva användaren på den kan jag kommunicera med många andra. Och jag har mitt Mastodon-konto kopplat till mitt Pixelfed-konto, så att jag kan ge lite extra skjuts åt bilderna jag publicerar där.

Jag tror att det här är rätt väg framåt. Då får vi tillfälligt leva med lite friktion, men också göra vad vi kan för att minska den. Jag skriver inte kod, men förhoppningsvis kan texter som den här hjälpa till att göra det tydligt vad decentralisering är och varför den spelar roll.

Foto: Lexie Barnhorn.

Town squares, backyards, better metaphors, and decentralised networks

2025-05-01T00:00:00Z

In my previous post, about why I’ve chosen Mastodon as the open social network where I’m active, I quoted a blog post by Ben Werdmuller:

Each Mastodon-powered community should have its own look and feel — and its own distinct features. Mastodon’s greatest strength isn’t in being a single network — it’s in being an ecosystem of communities, each with its own identity, design, tooling, and norms.

It was a quote I added just before publishing and didn’t take the time to expand on. So I’ll do that here instead.

From time to time, I send out a newsletter.

“Social media” and “social networks” are two terms often used to describe services and platforms like Facebook, Twitter, Instagram, TikTok, Snapchat, Bluesky, and Mastodon. But as Ian Bogost pointed out in an article in The Atlantic in November 2022, they’re not really synonyms:

Social networking became social media around 2009, between the introduction of the smartphone and the launch of Instagram. Instead of connection—forging latent ties to people and organizations we would mostly ignore—social media offered platforms through which people could publish content as widely as possible, well beyond their networks of immediate contacts. Social media turned you, me, and everyone into broadcasters (if aspirational ones). The results have been disastrous but also highly pleasurable, not to mention massively profitable—a catastrophic combination.

The terms social network and social media are used interchangeably now, but they shouldn’t be. A social network is an idle, inactive system—a Rolodex of contacts, a notebook of sales targets, a yearbook of possible soul mates. But social media is active—hyperactive, really—spewing material across those networks instead of leaving them alone until needed.

In discussions about social media/social networks, “critical mass” is often mentioned. That enough people need to be present for a digital place to be interesting and valuable. What’s rarely defined in those discussions, however, is that “critical mass” depends on your perspective.

For social media, critical mass is a matter of sheer volume: for the companies running commercial platforms, there’s a direct connection between user numbers and revenue opportunities. And for content creators who make a living on the platform, a large user base is also important — they make up the necessary audience.

For social networks, critical mass is something different, depending on context. I’m part of a large number of different social networks: some chat groups of varying size and focus on Signal, a couple of different Slack and Discord servers, a few discussion forums, an account on Pixelfed. And so on. The size of these spaces ranges from four people to several hundred. But each of them has “critical mass” in the sense that those of us in the network find meaningful value in the communication that takes place.

We Are Complex Individuals #

As individuals, we are complex. One way to try to understand who I am is to look at the social networks I belong to: chat groups for family and relatives. Chat groups about technological development and society. Chat groups about football in general and IFK Göteborg in particular. Forums and Facebook groups about photography — both the act of photographing and Fuji cameras. Slack and Discord servers that serve as support communities for specific programs and services.

In each of these spaces, there are people who share a specific interest — but not necessarily anyone with whom I have everything in common.

When Elon Musk took over Twitter, Eli Pariser wrote a piece in Wired titled Musk’s Twitter Will Not Be the Town Square the World Needs:

What we should aspire to is an overlapping ecosystem of cross-connected public-service and publicly owned digital social spaces. On today’s Big Social, a few voices do a lot of the speaking, while most users struggle to get heard, get shouted down when they do, or self-censor to avoid harassment and worse—a problem less prevalent in the world of “small social.” Moving to smaller fora creates more opportunity for everyone to actually participate.

What the world needs, I’m not sure. But I’m very uncertain whether I need a global town square. The social networks I’m part of feel more like inviting courtyards, and I’m quite comfortable there.

And to be clear: That doesn’t mean everything is rosy there, with conflict-free discussions disconnected from reality. Absolutely not. But in smaller spaces where discussion and debate happen with good intentions, it becomes more rewarding to engage in conversations where opinions diverge.

When Cal Newport — primarily known for his productivity books — joined Sam Harris for a conversation about knowledge work, the discussion also touched on the town square metaphor.

Cal clearly opposed it and instead drew inspiration from the Roman Empire: On the big, open social media platforms — especially Twitter — we act more like gladiators in the Colosseum, performing for an audience. We want to defeat our opponents and win the crowd’s approval. And whereas the emperor controlled the gladiator games, algorithms now control social media.

What we need are smaller networks where personal relationships can form. According to Cal, network science shows that ideas move between networks — a notion that aligns with many arguments I’ve read suggesting that the risks and problems of filter bubbles may not be as severe as one might intuitively believe.

Decentralized Networks as a City of Distinct Neighborhoods #

So maybe it’s not one or even a few global digital town squares that we need. What we need is a diversity of digital courtyards, built close enough together that both people and ideas can easily move between them.

Which brings me back to the quote I started with, from Ben Werdmuller:

Each Mastodon-powered community should have its own look and feel — and its own distinct features. Mastodon’s greatest strength isn’t in being a single network — it’s in being an ecosystem of communities, each with its own identity, design, tooling, and norms.

This made me reflect on how important the choice of metaphors is.

Unlike centralized platforms, there is an extra hurdle for someone wanting to start using Mastodon: If you want to join Bluesky, you just create a Bluesky account. But to join Mastodon, you must first choose a server. It’s not entirely self-explanatory why that is, or how to think when choosing. This creates extra friction.

And this is where Werdmuller’s post sparked a new line of thinking for me. That maybe there are other ways to describe Mastodon that make both the technical infrastructure — and especially the benefits of it — more understandable.

Instead of talking about Mastodon as one social network composed of many different servers, maybe it’s better to describe it as many digital communities that are interconnected.

Each community has its own small square (that server’s local timeline), but as a “resident” of that neighborhood, you can also meet people who have settled in another part. Either by following them directly or by checking out the cross-network “bulletin boards” represented by hashtags.

A development in that direction would, just as Werdmuller writes, be helped by software that makes it easier to build small, focused communities, with features, colors, and forms that suit that specific group’s needs. Pixelfed is already one example of this — a way to build communities for photo enthusiasts. Bookwyrm for “social reading.” And Bonfire, which seems to be nearing the end of its beta phase, looks very promising to me!

The big advantage of all this software being built on the same open standard, ActivityPub, is that you can, but don’t have to, create separate accounts for each of these different platforms. It’s perfectly possible to follow accounts across server and community boundaries — if you don’t want the full tailor-made experience or find it too cumbersome to create lots of accounts. Plus, this openness also makes it possible to gather all your feeds in a single app, if that’s what you want.

Decentralized > Decentralizable #

All of this strengthens the point I made in my previous post — why I believe that decentralized beats decentralizable: Services built on ActivityPub, like Mastodon and Pixelfed, may not be as polished as the commercial services we’ve grown used to. But while Bluesky is currently decentralized only in theory (i.e., decentralizable), the ActivityPub-based services actually are decentralized.

I run my own Mastodon server because I can — and want to. But even though I’m the only active user on it, I can still communicate with many others. And I’ve connected my Mastodon account to my Pixelfed account so I can give a little extra push to the photos I post there.

I believe this is the right path forward. We’ll have to put up with some friction for now, but we can also do our part to reduce it. I don’t write code, but hopefully, texts like this one can help clarify what decentralization is and why it matters.

Photo: Lexie Barnhorn.

För mig är decentraliserat viktigare än decentraliserbart

2025-04-27T00:00:00Z

Foto: Alina Grubnyak, “Algo-r-(h)-i-(y)-thms, 2018. Installation view at ON AIR, Tomás Saraceno's solo exhibition at Palais de Tokyo, Paris, 2018”.

“Fiasko för nummerreform” löd en rubrik i Dagens Industri i november 2001. Artikeln handlar om lagen om nummerportabilitet som hade trätt i kraft tidigare samma år, en lag som äntligen gjorde det möjligt för svenska mobilabonnenter att byta operatör men fortsätta använda samma telefonnummer som tidigare.

I propositionen 1997/98:126, med det korta och koncisa namnet Nummerfrågor, finns ett längre resonemang om varför nummerportabilitet är viktigt. Bland annat för att

nödvändigheten av att byta telefonnummer vid byte av teleoperatör innebär ett konkurrenshinder på den liberaliserade telemarknaden, till förmån för den som tidigare haft monopol. Möjligheten att som abonnent behålla sitt telefonnummer vid byte av teleoperatör är således av stor betydelse för att åstadkomma en i allt fungerande telemarknad med konkurrens på lika villkor och med möjlighet för abonnenter att välja mellan olika teleoperatörer.

Om lagen kunde beskrivas som ett fiasko för 24 år sedan känns den idag som en självklarhet. Och det är svårt att tro att någon skulle vilja ha det på ett annat sätt, en tillbakagång till den inlåsningseffekt som rådde innan lagen trädde i kraft.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Egna domännamn och öppna standarder #

På internet finns liknande möjligheter. Mitt första domännamn, thoresson.net, registrerade jag redan 1998. Tack vare det har jag gått att nå på samma e-postadress i snart 30 år, precis som min egen blogg gått att hitta på en och samma url lika länge. Detta trots att både e-post och blogg flyttat mellan olika servrar under åren. Ett eget domännamn blir en slags internets motsvarighet till nummerportabilitet för telefonnummer.

Men det räcker inte med egna domännamn för att få den önskade effekten. Det behövs också öppna standarder. E-post är egentligen inte en tjänst, det är en standard. Webbplatser är inte en tjänst, det är en standard. Baserat på de standarderna går det sen att bygga e-postservrar, e-postprogram, webbservrar och webbläsare. Är jag inte nöjd med Outlook kan jag byta till MailMate, är jag inte nöjd med Firefox kan jag använda Vivaldi. Och så vidare.

Inlåsningseffekter i de sociala nätverken #

Ett ställe på nätet där det inte fungerade på det här sättet är bland de sociala nätverken. Facebook, Instagram, Tiktok, Twitter och så vidare är integrerade tjänster, utvecklade och kontrollerade av företag. Här finns varken någon möjlighet att koppla egna domännamn eller välja vare sig mjukvara eller server. Antingen använder du Facebook eller så använder du inte Facebook.

Samma inlåsningseffekt som vi kom bort från med hjälp av tvingande nummerportabilitet.

Ny lagstiftning, som EUs Digital Markets Act, adresserar de här utmaningarna på olika sätt. Men jämfört med mobilnäten erbjuder internet en annan möjlighet: Aktiva val av användarna.

Telefonnummer är knutna till den fysiska infrastrukturen, och där krävdes reglering för att öppna upp för nummerflytt. Tjänsterna på internet, däremot, utvecklas ovanpå den fysiska infrastrukturen. För att skapa flyttmöjligheter måste alltså inte infrastrukturen regleras. Det “räcker” att man utvecklar mjukvara som lever efter de principerna.

Decentraliserade sociala nätverk #

Den 27 november 2022 registrerade jag ytterligare ett nytt domännamn, thoresson.social. Dagen efter blev @anders@thoresson.social min hemvist på Mastodon.

När jag på allvar började tröttna på Twitter och började titta på alternativen var Mastodon det som fångade min nyfikenhet. Just för de underliggande principerna, att bygga ett decentraliserat socialt nätverk, där det går att flytta mellan olika servrar och till och med sätta upp en egen server med eget domännamn om man vill.

Två andra stora Twitter-alternativ finns: Meta-ägda Threads och Bluesky. Båda vill vara en del av decentraliseringen. Threads genom att åtminstone till del byggt in ActivityPub-stöd och Bluesky genom att utveckla ett protokoll, kallat ATproto, som lägger en teknisk grund för decentralisering.

Men det finns viktiga skillnader jämfört med Mastodon. Threads stöd för ActivityPub är begränsat, och i nuläget är det möjligt att följa Threads-konton från Mastodon men inte tvärt om. Mellan Bluesky och Mastodon går det däremot att följa konton åt båda håll. Men även om ATproto i teorin gör det möjligt för andra än företaget Bluesky att sätta upp servrar är det i praktiken svårt eftersom kostanden för det är enorm. Jag har sett siffror som pratar om miljoner i månaden, vilken ska jämföras med den femtiolapp jag betalar för datorn där jag har min Mastodon-server och ytterligare ett antal tjänster. Så medan Bluesky i dagsläget är decentraliserbart är Mastodon de facto decentraliserat. För mig är det en central och avgörande skillnad.

Å andra sidan så är Threads och Bluesky enklare att komma igång med. Bland annat eftersom de till skillnad från Mastodon är en sak. Ska du börja använda Mastodon måste du allra först välja server. För Threads och Bluesky finns det i dagsläget bara en enda “leverantör” att välja. Det ger i sin tur andra fördelar också. Det är till exempel enklare att hitta konton att följa på de båda plattformarna än på Mastodon.

Var skulle jag sticka upp fingret i luften? #

Under det dryga decennium som jag var aktiv spelade Twitter flera roller för mig: En plattform att hålla kontakt med vänner, bekanta och jobbkontakter, en viktig del i min omvärldsbevakning och som ett finger i luften för att hålla koll på det offentliga samtalet.

Hösten 2022 hade vänner och bekanta i allt större utsträckning redan flyttat in i privata gruppchattar på Signal. Jobbkontakterna fanns på LinkedIn. För omvärldsbevakningen hade både RSS och nyhetsbrev fått ett uppsving på sistone. Så det som återstod var fingret i luften, ett ställe där jag kan hoppa in och ut ur ett ständigt pågående diskussionsflöde om ämnen som jag är intresserad av.

När jag började titta på Mastodon hittade jag tillräckligt mycket av de diskussioner som jag var på jakt efter (klimatfrågan, internets utveckling och artificiell intelligens ur både tekniskt och samhälleligt perspektiv) i kombination med de principer som jag tror vi behöver bygga våra nätgemenskaper på – det vill säga öppen och decentraliserat, med möjlighet att flytta mellan servrar och tjänster om man inte är nöjd, men utan att för den sakens skull tvingas lämna sina befintliga kontakter bakom sig.

På samma sätt som vi tagit för givet att telefonnummer, e-post och webbsidor fungerar.

Fortsatt utveckling och nya förklaringsmodeller #

Ben Werdmuller delade nyligen en idé om hur Mastodon borde beskrivas (och utvecklas): Inte som ett decentraliserad nätverk, utan som många separata communities som är sammankopplade med varandra:

Every Mastodon server is its own community, with its own norms, settings, standards, and ideals. We should stop calling them instances or servers, and treating them as homogenous nodes in a wider network. Instead, we should describe each Mastodon site as being a community in itself.

Mastodon should be the WordPress of decentralized communities.

Each Mastodon-powered community should have its own look and feel — and its own distinct features. Mastodon’s greatest strength isn’t in being a single network — it’s in being an ecosystem of communities, each with its own identity, design, tooling, and norms.

One of the challenges of the current signup process is that every Mastodon community looks and acts more or less the same. Right now, choosing a server often means parsing descriptions and guessing which admin seems trustworthy. Instead, every community should feel alive with its own personality: not just a hostname and a set of rules, but a clear sense of what it's for and who it's for, and an experience and set of features that match this purpose.

Den här typen av teknisk utveckling i kombination med nya förklaringsmodeller är nog precis vad vi behöver.

Två tummar hållna #

Det får räcka så för stunden. Jag håller inte tummarna för Mastodon eller Bluesky. Jag håller tummarna för att någon eller båda blir tillräckligt enkla och tillräckligt decentraliserade för att vara ett tillräckligt attraktivt och begripligt alternativ för väldigt många människor.

Läsning och lyssning om sociala medier #

Under de senaste månaderna har jag läst och lyssnat på en hel del resonemang om sociala medier. För dig som vill dyka djupare rekommenderar jag bland annat:

Ben Werdmullers texter om vad han skulle göra om han var vd för Mastodon respektive Bluesky.
Flipboards podcast Dot Social. Särskilt avsnitten med Cory Doctorow, Paul Frazee, Chris Messina, Chris Trotter och Erin Kissane och Darius Kazemi.
L. Rhodes har skrivit en serie blogginlägg om decentraliserade sociala medier, Mastodon, Bluesky och så vidare. Börja med Federated and mediated networks.
Laurens Hofs text Bluesky, censorship and country-based moderation är intressant om moderering.
Och, när det gäller utmaningarna med moderering, är Mike Masnicks Hey Elon: Let Me Help You Speed Run The Content Moderation Learning Curve från 2022 ett guldkorn!
ASML Fellow Launches CLR:SKY är ett intressant exempel på vilken typ av användarupplevelser som går att bygga för ett bättre samtal online.
Och slutligen, inte direkt relaterad till resonemangen ovan, men på en tangent: Min egna texter om tre appar som låter dig samla flöden från olika tjänster på ett och samma ställe och användarnas inflytande över urvalsalgoritmer.

Decentralized is more important than being decentralizable

2025-04-27T00:00:00Z

Photo: Alina Grubnyak, “Algo-r-(h)-i-(y)-thms, 2018. Installation view at ON AIR, Tomás Saraceno's solo exhibition at Palais de Tokyo, Paris, 2018”.

"Failure of the Number Reform," read a headline in Dagens Industri in November 2001. The article was about the new number portability law that had come into effect earlier that year — finally allowing Swedish mobile subscribers to switch operators while keeping their existing phone numbers.

In the government bill 1997/98:126, simply titled Number Issues, there’s a more detailed argument for why number portability is important. Among other things:

The need to change phone numbers when switching operators acts as a barrier to competition in the telecom market, favoring the former monopolists. Allowing subscribers to keep their number when changing operators is crucial to creating a functioning market with fair competition and real choices for consumers.

Back then, the law might have been considered a failure, but today it feels like a given. It's hard to imagine anyone wanting to go back to the locked-in world we had before it.

From time to time, I send out a newsletter.

Personal Domains and Open Standards #

On the internet, we have similar opportunities. I registered my first domain, thoresson.net, back in 1998. Thanks to that, I’ve had the same email address for almost 30 years, and my blog has stayed at the same URL just as long — even though both my email and blog have moved between different servers over time. Owning your own domain is the internet equivalent of phone number portability.

But domains aren't enough. Open standards are critical too. Email isn’t a service — it’s a standard. Websites aren't services either — they're standards. Based on these standards, you can build email servers, email clients, web servers, and browsers. If I don't like Outlook, I can switch to MailMate; if Firefox isn't working for me, I can use Vivaldi. And so on.

One area where things haven’t worked this way is with social networks. Facebook, Instagram, TikTok, Twitter — they’re closed platforms developed and controlled by private companies. You can't connect your own domain name or pick your server or software. You either use Facebook, or you don't.

It’s the same kind of lock-in we escaped with number portability — but now on the internet.

New legislation, like the EU's Digital Markets Act, is trying to address this. But compared to mobile networks, the internet offers something extra: user-driven choice.

Phone numbers are tied to physical infrastructure, which required regulation to open up. Internet services, on the other hand, are built on top of the infrastructure. To allow portability, we don't need to regulate the pipes — we just need to develop software that respects open standards.

On November 27, 2022, I registered a new domain, thoresson.social. The next day, @anders@thoresson.social became my new home on Mastodon.

When I started growing tired of Twitter, Mastodon caught my interest — because of its core principle: building a decentralized social network where you can move between servers, or even run your own server on your own domain.

There are currently two other major Twitter alternatives: Meta’s Threads and Bluesky. Both claim to support decentralization. Threads is partially built on ActivityPub, and Bluesky is developing a protocol called ATproto.

But there are important differences. Threads’ support for ActivityPub is limited: Mastodon users can follow Threads accounts, but not the other way around. With Bluesky and Mastodon, following goes both ways. However, even though ATproto theoretically allows anyone to run a server, the costs are enormous — I've seen figures mentioning millions per month. By comparison, my Mastodon server costs me about 50 SEK a month. So while Bluesky is decentralizable, Mastodon is decentralized — and that's a big deal to me.

That said, Threads and Bluesky are easier to get started with. Unlike Mastodon, you don't have to pick a server first — there's just one option. That simplicity makes it easier to find accounts to follow too.

Where Would I Stick My Finger in the Air? #

During the decade I was active, Twitter served several purposes for me: keeping in touch with friends, colleagues, and tracking current events.

By fall 2022, friends had at least to some extent moved into private Signal chats. Work contacts were on LinkedIn. RSS and newsletters had seen a renaissance for news. What remained was "the finger in the air" — jumping in and out of a stream of conversations on topics I cared about.

When I explored Mastodon, I found enough discussions about the things I’m care about (climate change, internet development, AI from technical and societal angles) combined with the principles I believe in: open and decentralized networks that let you move servers without losing your contacts — just like we now take for granted with phone numbers, email, and websites.

Ongoing Development and New Explanations #

Ben Werdmuller recently shared an idea about how Mastodon should be described and developed: Not as one decentralized network, but as many interconnected communities:

Every Mastodon server is its own community, with its own norms, settings, standards, and ideals. We should stop calling them instances or servers, and treating them as homogenous nodes in a wider network. Instead, we should describe each Mastodon site as being a community in itself.

Mastodon should be the WordPress of decentralized communities.

Each Mastodon-powered community should have its own look and feel — and its own distinct features. Mastodon’s greatest strength isn’t in being a single network — it’s in being an ecosystem of communities, each with its own identity, design, tooling, and norms.

One of the challenges of the current signup process is that every Mastodon community looks and acts more or less the same. Right now, choosing a server often means parsing descriptions and guessing which admin seems trustworthy. Instead, every community should feel alive with its own personality: not just a hostname and a set of rules, but a clear sense of what it's for and who it's for, and an experience and set of features that match this purpose.

This type of technical development combined with better ways to explain things is exactly what we need.

Keeping Fingers Crossed #

I'm not crossing my fingers for Mastodon or Bluesky specifically. I'm crossing my fingers that one — or both — become simple enough and truly decentralized enough to be understandable and attractive to a lot of people.

And one final thing: The title for this post – “Decentralized is more important than being decentralizable” – is a paraphrase of something I heard/read recently. But can’t remember who said/wrote it. If you know, let me know so I can credit the right person!

In recent months, I've read and listened to a lot about social media. If you want to dive deeper, I recommend:

Ben Werdmuller's thoughts on what he'd do if he ran Mastodon or Bluesky.
Flipboard’s podcast Dot Social — especially episodes with Cory Doctorow, Paul Frazee, Chris Messina, Chris Trotter, and Erin Kissane and Darius Kazemi.
L. Rhodes’ blog series on federated social media, Mastodon, Bluesky, and more, starting with Federated and mediated networks.
Laurens Hof's Bluesky, censorship and country-based moderation — a deep dive into moderation challenges.
Mike Masnick’s classic Hey Elon: Let Me Help You Speed Run The Content Moderation Learning Curve from 2022.
ASML Fellow Launches CLR:SKY — an interesting example of designing better online conversation spaces.
And finally, slightly tangential, my own pieces on three apps that let you combine feeds from different services into one place and algorithms and user control.

Bluesky, censorship and country-based moderation

2025-04-20T00:00:00Z

The content that governments want to censor is now easily accessible for the rest of the world. The output of the geographic moderation labelers is easily publicly accessible. Scanning services like PDSls or a tool like the Query Labeler Service give a complete and publicly accessible list of all content that is taken down according to the respective jurisdiction. For example, The Query Labeler Services tool shows that the moderation-tr.bsky.app account (the handle for the Turkish moderation labeler) has hidden 18 accounts and 2 posts, at the time of writing.

Den här texten om moderering på Bluesky tycker jag var intressant. Som en konsekvens av hur ATproto är konstruerat kan Bluesky följa krav på vilka konton/inlägg som ska göras otillgängliga i ett land – samtidigt som det blir möjligt att göra en offentlig lista med just de kontona och inläggen tillgängliga i andra geografiska områden.

Kan inte påminna mig att något liknande varit möjligt på Twitter, Facebook eller någon annan plattform.

Tre appar som samlar dina flöden på ett ställe

2025-04-13T00:00:00Z

Poddarna jag lyssnar på, prenumerationer på YouTube-kanaler, inlägg från Bluesky och Mastodon, bloggar och ytterligare några slags flöden. Allt samlat i en och samma app. Det är precis vad Tapestry, Reeder och i viss utsträckning Surf låter dig göra.

Idén är enkel, och för alla tre delvis en reaktion på det som hände när användare började lämna Twitter/X för Mastodon, eller Threads, eller Bluesky: Just det att det plötsligt inte fanns ett ställe, där “alla” hade ett konto. Det nätverk man hade haft på Twitter spreds plötsligt på tre (eller fyra, eftersom inte alla slutat använda Twitter).

Stökigt. Välja ett ställe att flytta till, eller alla tre?

Tack vare öppenheten hos Mastodon och Bluesky går det att följa varandra över nätverksgränserna.

Och det är den typen av öppenhet som Tapestry, Reeder och Surf bygger på.

För på nätet finns det ju två typer av tjänster: De som är öppna (vilket bland annat innebär att det är möjligt för andra utvecklare bygga lösningar för tjänsterna och att innehållet är tillgängligt utan ett särskilt konto) och de som är stängda. Och kring de som är öppna växer det gärna upp livskraftiga ekosystem. Som runt Twitter, så länge det fanns ett öppet API som tredjepartsutvecklare kunde utnyttja.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Som RSS för 2020-talet #

Om du använt RSS för att prenumerera på blogginlägg kommer du känna igen dig: De tre apparna fungerar som en slags digital brevlåda, där nya inlägg från konton du följer på olika tjänster dyker upp i takt med att de publiceras.

Den lilla skillnaden mot RSS är att de nya apparna gör det möjligt att prenumerera på många fler typer av flöden.

Den stora skillnaden mot RSS är att de nya apparna är mycket mer lättbegripliga, vilket antagligen beror på två saker:

De flesta internetanvändare är idag vana att tänka i termer av flöden.
Till skillnad från (de flesta) RSS-läsarna är de här tre appar som inte bara prioriterar funktion, utan även användarvänlighet. Och det är nog inte en tillfällighet.

Så kanske finns nu allt på plats för ett betydligt bredare genomslag än vad RSS någonsin fick.

Erfarna utvecklare som bygger för en återuppståndet öppet internet #

Ett av företagen som byggde sig ett namn i ekosystemet runt Twitter var Iconfactory, med Twitter-appen Twitterific (som hade en blå fågel som ikon, något som senare plockades upp av Twitter i företagets logotyp). I januari 2023 slutade appen plötsligt fungera. Företaget gick tillbaka till ritbordet, och kom tillbaka med Tapestry.

Flipboard är ett annat välbekant namn för många internetanvändare. De slog igenom med en app för digitala tidningsmagasin, och satsar numera stort på öppna sociala medier. Och som en del i den satsningen har de lanserat Surf.

Bakom Reeder står en italiensk indieutvecklare som tidigare gjorde en RSS-läsare med samma namn. Inte känd för de breda massorna, men en app som verkligen var uppskattad av oss som gillar RSS.

Det är nog inte en slump att det här är utvecklare som snabbt kunnat anpassa sig till den omflyttning som börjat ske på internet de senaste två åren, främst den från Twitter till de nya alternativen. En omflyttning som är ett steg tillbaka mot ett internet där en majoritet av tjänsterna var öppna och inte walled gardens.

Reeder är min favorit för stunden #

Jag använder som sagt alla tre apparna parallellt just nu. Trots att de vill fylla ungefär samma funktion gör de det på lite olika sätt.

Reeder har i mitt tycke det snyggaste gränssnittet, bäst YouTube-stöd (kan titta på filmer direkt i appen, utan att fastna i rekommendationer) och finns dessutom till både iPhone och Mac.

Tapestrys utseende faller mig inte riktigt i smaken, men de har å andra sidan skapat ett eget ekosystem där användare kan utveckla egna “connectors” (en liten snutt programkod som hämtar innehåll från en server på nätet och gör den tillgänglig i Tapestry) för att kunna prenumerera på olika typer av tjänster.

Surf, slutligen, har det mest egensinniga gränssnittet och inte riktigt lika många tjänster. Men å andra sidan gott om kurerade listor att följa och riktigt bra för att hänga med i aktuella nyhetshändelser.

Bara kronologiska flöden #

Alla tre apparna har slutligen ytterligare en sak gemensam: De saknar sorteringsalgoritmer. Alla prenumerationerna kommer i kronologisk ordning. Det man som användare däremot kan göra är att dela in dem i olika tidslinjer som man tycker passar (en med alla nära vänners flöden i sociala medier, en som samlar både fotobloggar och fotokanaler på YouTube och så vidare).

Lättare att veta om man läst allt eller inte. Och dessutom ingen risk att ladda om flödet gång på gång för att se vad algoritmerna hittat härnäst.

Three apps that bring your feeds together in one place

2025-04-12T00:00:00Z

The podcasts I listen to, my YouTube channel subscriptions, posts from Bluesky and Mastodon, blogs, and a few other kinds of feeds. All collected in one single app. That’s exactly what Tapestry, Reeder, and to some extent Surf let you do.

The idea is simple, and for all three, partly a response to what happened when users began leaving Twitter/X for Mastodon, Threads, or Bluesky: The fact that suddenly there was no one place where "everyone" had an account. The network people had built on Twitter was suddenly scattered across three (or four, since not everyone stopped using Twitter).

Messy. Pick one place to move to, or all three?

Thanks to the openness of Mastodon and Bluesky, it's possible to follow accounts across network boundaries.

And that’s the kind of openness that Tapestry, Reeder, and Surf are built on.

Because online, there are two types of services: Those that are open (which, among other things, means it's possible for developers to build solutions for them and that content is accessible without a special account), and those that are closed. And around the open ones, vibrant ecosystems often emerge. Like around Twitter—while it had an open API that third-party developers could use.

From time to time, I send out a newsletter.

Like RSS for the 2020s #

If you’ve used RSS to subscribe to blog posts, you’ll feel right at home: These three apps function as a kind of digital mailbox, where new posts from the accounts you follow on various services appear as they're published.

The small difference from RSS is that these new apps let you subscribe to many more kinds of feeds.

The big difference is that these new apps are much more intuitive, likely due to two reasons:

Most internet users today are used to thinking in terms of feeds.
Unlike (most) RSS readers, these three apps prioritize not only function, but also user-friendliness. And that’s probably no coincidence.

So maybe now everything is in place for a significantly broader breakthrough than RSS ever achieved.

Veteran developers building for a reborn open internet #

One of the companies that made a name for itself in the Twitter ecosystem was Iconfactory, with the Twitter app Twitterrific (which featured a blue bird icon—something Twitter later adopted for its own logo). In January 2023, the app suddenly stopped working. The company went back to the drawing board and came back with Tapestry.

Flipboard is another familiar name to many internet users. They made a splash with an app for digital magazines and are now investing heavily in open social media. As part of that effort, they launched Surf.

Reeder is the product of an Italian indie developer who previously created an RSS reader by the same name. Not well known to the masses, but a highly appreciated app among those of us who love RSS.

It’s probably no coincidence that these are developers who’ve been quick to adapt to the reshuffling that’s been happening on the internet over the past two years—primarily the shift from Twitter to the new alternatives. A reshuffling that marks a return to a time when most services online were open, not walled gardens.

Reeder is my current favorite #

As mentioned, I’m currently using all three apps in parallel. Even though they aim to fulfill roughly the same function, they do it in slightly different ways.

Reeder, in my opinion, has the most attractive interface, the best YouTube support (you can watch videos directly in the app without getting sucked into recommendations), and is available for both iPhone and Mac.

I’m not a big fan of Tapestry’s design, but on the other hand, they’ve created their own ecosystem where users can develop “connectors” (small snippets of code that fetch content from a server and make it available in Tapestry) to subscribe to various services.

Surf, finally, has an interface that stands out compared to the other two, and it is a matter of taste if you like it or not, and not quite as many supported services. But it does offer plenty of curated lists to follow and is really good for keeping up with current news.

Only chronological feeds #

All three apps also have one more thing in common: They lack sorting algorithms. All subscriptions are displayed in chronological order. What you can do as a user, however, is organize them into separate timelines however you like (one with close friends’ social media posts, one collecting photoblogs and photography YouTube channels, and so on).

It makes it easier to tell whether you’ve read everything or not. And no risk of endlessly reloading your feed to see what the algorithm digs up next.

Unpredictable Patterns #112: The tokenized economy

2025-04-06T00:00:00Z

By recognizing that AI systems don't just automate existing tasks but potentially reorganize the very categories through which we understand economic activity, we open new avenues for both theoretical insight and practical response to one of the most significant transformations of our time.

Den här texten av Nicklas Berild Lundblad var en av de mest intressanta jag läst på väldigt länge. Hans resonemang handlar om hur vi människor förstår världen och hur det skiljer sig från digital "varseblivning" och vilka konsekvenser det får för användning av artificiell intelligens.

Jag kommer behöva ta en vända till med den, men tror att det kanske är någonstans i de skillnaderna som diskussionen om "jobb som försvinner, jobb som kommer till" landar i praktiken. Att det med det där nya rastret på världen som digital "varseblivning" möjliggör kommer att uppstå nya sätt att möta mänsklighetens behov, och med det nya arbetsuppgifter som behöver utföras.

Därför får språkmodeller läsa min text innan du gör det

2025-04-05T00:00:00Z

När det planlösa experimenterandet med ChatGPT la sig hösten 2022 blev rubriker det första riktiga användningsområdet för språkmodeller jag testade. Trots att jag på olika sätt försörjt mig på skrivande sedan jag lämnade journalisthögskolan i juni 2000 har just rubriker aldrig blivit min grej. De blir inte bra när jag försöker.

Men med språkmodellernas hjälp blir de åtminstone bättre.

Arbetsflödet är okomplicerat: När jag är klar med min text skickar jag in den i en språkmodell, tillsammans med en instruktion om ge mig några rubrikförslag tillbaka.

Det är sällan språkmodellen spottar ur sig något som jag använder rakt upp och ned. Men det som dyker upp på skärmen är ofta tillräckligt av en knuff i kreativ riktning för att jag med hjälp av modellen ska landa i en rubrik som jag känner mig nöjd med.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Att låta sig utmanas av språkmodellerna #

Här någonstans hittade jag också ett förhållningssätt i min personliga användning av språkmodellerna som jag fortfarande förfinar, men som jag inte riktigt lyckas formulera i ord. Men ett försök: Istället för att hamna i en situation där jag behöver ifrågasätta eller utmana språkmodellen tycker jag att jag har större glädje av dem när jag lyckas vända på rollerna och det är modellen som utmanar mig, i mitt tänkande.

Några exempel, som steg för steg går från researchfas till färdig text, gör det förhoppningsvis tydligare vad jag menar med det.

Vad svarar gummiankan? #

Rubber ducking är egentligen bara ett roligare namn för att prata högt för sig själv. Just ank-metaforen kommer från IT-världen, där programmerare använder (reservation för att det här kan vara en skröna) gummiankor som samtalspartner när de dyker på svårlösta buggar i sin kod. Genom att prata högt löser man upp den knuten.

Med Advanced Voice Mode i ChatGPT går det nu att ha en “samtalspartner” som inte bara passivt lyssnar, utan som faktiskt aktivt engagerar sig i en diskussion och som svarar med tillräckligt snabbt för att samtalet ska flyta på.

“Lämna tangentbordet och ta en promenad” är ett gammalt hederligt knep att ta till när skrivkrampen ger sig till känna. Det funkar ofta, men långt ifrån alltid. ChatGPTs röstläge erbjuder en extra skjuts i de situationerna. Jag startar samtalet med att beskriva vad det är som skapar friktion, vad syftet med texten är, eller annat som känns relevant och ger ChatGPT en instruktion att ställa frågor till mig som kan hjälpa mig att bena ut hur jag ska komma vidare. Fungerar bra, och tillbaka vid datorn har jag hela konversationen sparad och kan kopiera de delar som faktiskt går att använda i texten.

Har jag förstått? #

Men det är inte säkert att det är ChatGPT jag pratar med på promenaderna. Ibland är det gammalt hederligt “tänka högt” jag ägnar mig åt. Men inte rakt ut i luften, utan med inspelningsfunktionen igång i telefonen. Det här är när jag läst något jag nästan förstår, men inte riktigt. Då brukar jag göra en inspelning där jag på olika sätt beskriver hur jag förstått texten, vänder och vrider på den lite utifrån det jag kan.

Och sen, tillbaka vid datorn, skickar jag upp både källan och min inspelning till en språkmodell – för det här använder jag just nu oftast Googles NotebookLM – och ber språkmodellen ta sig an både min inspelning och ursprungskällan. “Jämför innehållet i den här vetenskapliga artikeln med inspelningen där jag försöker sammanfatta den. Finns det något som jag har missförstått?”

Har jag fått med allt? #

När texten börjar bli klar, särskilt om den bygger på ett lite mer omfattande researchmaterial, som både artiklar och intervjuer, gör jag en variant på prompten ovan. Men nu med nästan färdig text i jämförelse med researchmaterialet. I ett par olika steg tar jag språkmodellen till hjälp för att återigen hitta eventuella missförstånd jag gjort, men också för att få hjälp att identifiera vissa bärande resonemang som jag inte fått med i min text eller andra saker som finns i bakgrundsmaterialen men inte i min text.

Även här är NotebookLM min go to-lösning. Möjligheten att skapa avgränsade projekt där man laddar upp referensmaterial i form av dokument, ljudfiler, webblänkar, YouTube-filmer och så vidare gör att verktyget är det bästa jag hittat för de här två stegen.

Är texten begriplig? #

Och som sista steg, när jag tycker att jag har en färdig text som innehåller det jag vill ha med, har jag ett par olika varianter på “läsar-prompter” som hjälper mig att hitta resonemang som behöver förtydligas, svåra ord som behöver förklaras, eller andra ändringar som kommer göra texten mer lättläst och lättillgänglig för den tänkta målgruppen. Här har jag formulerat olika prompter för olika personas (teknikkunnig, tekniknyfiken och så vidare) och som hjälper mig göra texten bättre.

Att hantera språkmodellernas “hallucinationer” #

Genomgående i alla de här stegen är att jag inte ber språkmodellen göra jobbet åt mig, utan bara ge förslag och komma med synpunkter på det jag har gjort. Sen är det upp till mig att ta till mig av den feedback jag får, vad håller jag med om och vad kan jag bortse från? För precis som med rubrikerna är det långt i från alltid som jag håller med om språkmodellernas slutsatser.

Det är också värt att poängtera att språkmodellernas “hallucinationer” (att de utan att blinka kan påstå egentligen vad som helst) inte är ett problem för de här användningsområdena. Till största delen saknas tydliga rätt och fel i en sån här skrivprocess. Snarare är det “ja, man kan skriva så, men man skulle också kunna skriva så här”. Och i den processen blir språkmodellernas “självförtroende” ett mindre problem. Om svaret väldigt tydligt uttrycker att jag borde ändra texten på ett visst sätt så är det inte annorlunda mot när en redaktör sagt samma sak. Ibland håller jag med och ändrar. Ibland tycker jag att feedbacken är helt felaktig och tar ingen hänsyn till den alls. Ofta hamnar jag någonstans mittemellan.

Undantaget är när jag använder språkmodellerna för att lära mig nytt. Men här tror jag att sättet som jag gör det på är mindre riskfyllt än att bara ställa en rak fråga till en språkmodell och utgå från att svaret jag får tillbaka är hundraprocentigt korrekt. Jag försöker vara medveten om att jag inte kan lita på modellens svar, itererar flera gånger och kollar med andra källor.

För vissa av de här stegen är till och med hallucinationerna, eller i det här fallet kanske snarare den “kreativa förmågan”, precis det jag behöver. Långa listor med rubrikförslag, anpassade efter mina instruktioner om i vilket sammanhang texten ska publiceras, med önskemål om att anspela på vissa delar i texten lite extra mycket, och så vidare, är ett resultat av just de egenskaperna hos språkmodellerna.

Vad blir bättre? #

Ett vanligt resonemang kring språkmodeller är att de kan spara tid. Kanske gör jag jobbet snabbare tack vare den hjälp jag får från tekniken, men det tycker jag är svårt att avgöra. Det jag däremot är övertygad om är att jag får god hjälp på vägen mot bättre texter.

Den första texten jag skrev som praktikant på Ny Teknik hösten 1999 behövde jag skriva om många gånger innan min handledare var nöjd. Varje omtag gjorde den lite bättre, och till slut var den klar för publicering.

Processen med språkmodellerna skiljer sig egentligen inte från den, i sak. Skillnaden är hur lättillgänglig feedbacken blir. Medan jag skrivit det här texten har jag bett om återkoppling av både delar och helhet ett par gånger, betydligt fler än vad jag skulle kunnat be en redaktör om. Och dessutom återkoppling på minuten, även en söndagsmorgon.

Så för mig handlar det här inte om att jobba snabbare. För mig handlar det om att få till bättre texter.

(Hoppas att det lyckades den här gången också!)

Unpredictable Patterns #112: The tokenized economy

2025-03-31T00:00:00Z

By recognizing that AI systems don't just automate existing tasks but potentially reorganize the very categories through which we understand economic activity, we open new avenues for both theoretical insight and practical response to one of the most significant transformations of our time.

This was one of the more interesting things I've read in a long while. The reasoning here (in part based on human cognition vs AI as well as some theory on societies which both are a bit of uncharted territory for me) is about how humans make sense of the world, how that differs form artificial intelligence's "sense-making", and what that means when adopting AI. The way humans and society categorise and build systems are based on our cognition, but when technology allows for different kind of system-building there will be both new opportunities and friction.

Media monitoring with LLM assistance

2025-03-29T00:00:00Z

Media monitoring has been a core part of my job ever since I started as a reporter at Ny Teknik in the fall of 1999. Back then, I subscribed to press releases, browsed international publications covering the internet and technology, and gradually built more efficient workflows to streamline how I collected and filtered information.

Eventually, I developed such a solid system that the Swedish Internet Foundation even asked me to write the Internet Guide Feeds, Tweets and Status Updates – A Guide to Media Monitoring on the Internet.

In the introduction to that guide, I referenced journalist and author Nicholas Carr, who argued in a blog post that effective filters can actually intensify information overload. He claimed that good filters don’t just help us find a needle in a haystack — they create entire haystacks of needles. Everything demands our attention, and it becomes hard to know where to begin.

Looking back, I realize that one of the biggest challenges was that the filtered content still wasn’t always relevant.

Keyword monitoring with tools like Google Alerts — say, for “Ericsson” — returned way too many results. The fix was to combine keywords, either ones that should appear alongside “Ericsson” (like WAP or GPRS — those were the days!) or ones I wanted to exclude.

But the problem with keyword-based filtering is that it’s too rigid. It’s hard to capture an interest in a type of news with just a few simple rules.

At least, that was true until now. Thanks to language models, it’s finally possible to build solutions that aren’t nearly as static.

From time to time, I send out a newsletter.

Vibe Monitoring Instead of Static Rules #

When Andrej Karpathy started talking about vibe coding in February, he gave me a term for something I’d already been experimenting with for a while: using language models for environmental scanning. Or, as I now call it, vibe monitoring.

Vibe coding means describing what you want to build to a language model and letting it write the code. (Which, by the way, is something I’ve used for several small scripts and tools tailored to my own needs. If you want inspiration, this blog post by Harper Reed is a great place to start.)

Vibe monitoring works on the same principle: I trust a language model’s intuition about the kind of news I care about, based on a description of who I am and what I'm interested in.

Using the automation platform n8n, I now collect newsletters and news feeds based on the same principles I’ve relied on for two decades: following people and publications that cover relevant topics and filtering out the content that matches my specific interests.

What’s different now is that the filtering isn’t done with hard-coded rules — it’s done with two prompts. Both describe who I am, what I do, the topics I care about, and which sources I tend to find useful. One prompt includes instructions to summarize content; the other is focused on deciding whether an article matches my interests. I wrote them just like I’d explain it to a colleague.

I use the summarization prompt for feeds where I know I want to read most of the content but don’t have time to go through it all. These are primarily newsletters I subscribe to, but also channels for press releases and reports from companies and organizations I care about.

The filtering prompt handles broader feeds like Techmeme, Hacker News, Wired, and The Verge. These sources cover areas I’m generally interested in, but not everything is relevant — so most articles get “discarded.”

Everything the model outputs gets compiled into an email that lands in my inbox each morning, divided into three parts. The last two also group similar topics under shared headings:

A summary of new posts from newsletters I follow.
A section with the news my filtering prompt thinks I’ll be most interested in.
A final section with links to content that’s less likely to be relevant.

This gives me a quick overview of what showed up in my feeds over the past day and helps me decide what to read now and what to save for later.

The cost? Practically nothing. I run my own n8n instance on a server I already rent for other purposes (though it could just as easily run locally on my laptop). And my daily OpenAI usage — with GPT-4o Mini summarizing and scoring the news — runs about 20 to 60 cents per day.

One final note — which could probably be a post of its own: This way of working is a great example of how the probabilistic nature of language models — the fact that they're built on statistics and probabilities rather than factual accuracy — isn’t necessarily a drawback. In many cases, the “creative” side of LLMs is exactly what you want. As with any tool, the key is using it for the right job.

Så använder jag GPT-4o mini och n8n för omvärldsbevakning

2025-03-27T00:00:00Z

Den här texten har två övergripande delar: Först en beskrivning som på ett generellt plan går igenom upplägget, och på slutet tekniska detaljer för alla som vill testa själva. Där finns också ett json-fil med hela mitt workflow. Laddar man upp den till ett konto på n8n så är det bara några få inställningar som behöver göras innan man är igång.

Det här är sannolikt långt ifrån så bra som det kan bli. Jag är nybörjare på n8n, så där går säkert att göra mycket bättre. Och om prompter går ju alltid att skruva mer på. Så jag tar gärna feedback!

Vad jag menar med omvärldsbevakning och vibe monitoring dyker jag inte in i här.

Tre byggstenar: 2 x inläsning, och så ett mail #

Upplägget i n8n bygger på tre olika delar:

Vi börjar bakifrån, med slutmålet: Att en gång per dygn få ett mail som dels sammanfattar innehållet i mina prioriterade nyhetsbrev, dels innehåller länkar till andra artiklar och blogginlägg som jag eventuellt kan vara intresserad av. Här står GPT-4o mini för både sammanfattning och urval.
Ett par gånger per dygn görs en koll om nyhetsbreven, som Platformer och Stratechery, jag prenumererar på publicerat något nytt. I så fall sparas de texterna.
Ett par gånger per dygn görs också en koll av nya artiklar på ett gäng webbplatser, som Techmeme. Här sparas bara rubrik och länk efter GPT-4o mini analyserat innehållet och gjort en bedömning om jag är intresserad av texten eller inte. Det här steget blir en grovgallring, där en del sorteras bort varje morgon.

Tekniken

n8n – low-code-lösning som gör det möjligt att bygga ihop många nättjänster med varandra
API-access till en språkmodell – jag har efter lite testande landat i GPT-4o mini för just det här, där balansen mellan resultat och kostnad blir bra)
Supabase – en molnbaserad databas som används för att spara innehållet i de bevakade flödena

Jag har efter förra inlägget fått några kommentarer om att Make och Zapier är enklare att komma igång med än n8n. Jag använt båda, och håller nog med om att de är enklare. Jag tror också att det jag beskriver här skulle gå att bygga i något av de två verktygen också.

Att jag ändå valde n8n beror på att det går att installera på egen server. För mig blir det primärt en kostnadsfråga, eftersom jag nu kan bygga hur många flöden som helst. Men för några av er kan det kanske också vara en dataskyddsfråga, eftersom möjligheten att använda lokala språkmodeller finns.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

1. Hämta nyhetsbrev #

Det här steget är det enklaste i hela bygget. Det startas, precis som de övriga två delarna, automatiskt ett par gånger per dygn. I det andra blocket finns en lista med RSS-flöden till de nyhetsbrev jag prioriterar högst.

Därefter följer en loop där RSS-flödena hanteras ett och ett:

Först läser n8n in innehållet (Parse newsletter).
Sen normaliseras innehållet i flödet, vilket innebär att jag har ett skript i det efterföljande {}-blocket (ett så kallat kod-block där det finns lite javascript bakom kulisserna – all kod finns längst) som ser till att samma namn används för fälten med rubrik, avsändare, länk och så vidare.
Slutligen skickas alla nya texter in i databasen i Supabase.

Här finns alltså ingen AI med i leken alls. (Åtminstone inte i själva flödet i n8n. Men utan ChatGPT/Claude hade jag inte kunnat få till all javascript som finns i de olika kod-blocken!)

Det skulle också gå att koppla på exempelvis ett Gmail-konto och hämta nyhetsbrev från inkorgen där. Kanske det förväntade sättet, när man pratar om nyhetsbrev. Men eftersom alla de jag prioriterar finns som RSS-flöden väljer jag att plocka dem den vägen. Föredelen med det är att informationen är lite mer strukturerad, med separata fält för rubrik, innehåll, länk och så vidare. Gör det lättare att spara till databasen.

2. Hämta och gallra i andra nyhetsflöden #

I inläsningen av länkar från de övriga flödena spelar GPT-4o mini däremot en avgörande roll. Det är här gallringen sker baserat på “vibe” istället för förutbestämda nyckelord.

Vi tar det steg för steg igen:

De tre första blocken känns igen från nyhetsbreven: En tidsinställd trigger, ett block med RSS-flödena och sedan ett block som läser in innehållet i flödena.
Det som händer i fjärde blocket, Remove Duplicates, är att n8n kastar allt som kommer i flödena som hanterats i tidigare körningar. Det här blocket behövs eftersom jag kör inläsningen av nyhetsflödena flera gånger per dygn och jag inte vill att språkmodellen ska lägga tid och pengar på att nyhetsvärdera sånt som redan hanterats.
Normaliseringen i femte blocket känns också igen från nyhetsbrevsinläsningen.
Och så, i sjätte blocket, är det dags för GPT4o mini att göra sitt, utifrån den här nyhetsvärderingsprompten. En viktig del i den prompten, instruktionen till modellen, är att jag ber den värdera nyheten på en skala mellan ett till fem...
...vilket jag använder som urvalskriterium i nästa block, där alla nyheter som fått ett eller två i betyg kastas...
...innan de som bedömts vara en tre, fyra, eller femma sparas till Supabase.

3. Sammanfatta dygnets skörd och skicka ett morgonmail #

Den tredje och sista delen, för att skicka ut sammanfattningen varje morgon, ser betydligt rörigare ut men är egentligen också ganska rättfram.

Tidsinställd trigger som går igång klockan 7 varje morgon.
Tre anrop till Supabase som i tur och ordning hämtar senaste dygnets nyhetsbrev, de nyhetsartiklar som nyhetsvärderats som fyror och femmor och de som fått en trea.
För nyhetsbreven görs en koll, Check if there are new newsletters, om det publicerats något nytt sen sist. Om inte skriver ”penn”-blocket en mening om det och skickar den till Merge-blocket. Om det däremot finns nya nyhetsbrev skickas de, ett och ett, till GPT-4o mini för en sammanfattning. Sammanfattningarna slås sen ihop till en enda text med hjälp av ett javascript i det efterföljande {}-blocket innan penn-blocket gör sammanfattningarna redo att bli en del av mailet.
De två “spåren” under nyhetsbrevssammanfattningarna går igenom de länkar som värderats som 4 eller 5 respektive 3 (vilket jag kallar för top news respektive misc news). Varje länksamling skickas till GPT-4o mini med en prompt som väljer ut de som ser mest intressanta ut och grupperar dem efter ämne.
I de tre följande stegen, merge-, {}-, och markdown-blocken skapas innehållet i ett mail...
...som till slut skickas till mig i det sista steget.

Några avslutande tankar #

Hur kan omvärldsbevakningen vässas? #

Det här fungerar bra nog för att sedan ett tag tillbaka vara en viktig del i min dagliga nyhetsbevakning. Det sparar tid, och hjälper mig hitta sånt jag annars hade missat. Men givetvis finns det idéer om hur det kan bli ännu bättre:

Eftersom jag sparar nyhetsbreven skulle det gå att använda en så kallad embedding-modell (som räknar fram en matematisk beskrivning av innehållet i en text och därmed gör det möjligt att jämföra med andra) för att ta reda på vilka texter som handlar om samma ämnen. Det skulle i sin tur kunna användas både i morgonsammanfattningen (genom att ta med länkar till relaterade artiklar) eller i en chattlösning (för att kunna “prata” med det researcharkiv som byggs upp över tid).
Dela sammanfattningarna på fler sätt, till exempel i en kanal i Slack eller Teams.

Om modeller som är tillräckligt bra #

Den här tillämpningen är också ett tydligt exempel på att man inte alltid behöver de senaste, största och därmed dyraste modellerna. GPT-4o mini räcker gott och väl för det här. Jag vet att jag vill läsa de flesta nyhetsbreven, men kommer inte hinna. Det jag behöver är en någorlunda bra sammanfattning för att kunna välja vad jag ska fokusera min tid på.

Samma sak med urvalet av de övriga länkarna. Det behöver inte vara perfekt – det viktiga är att jag får en tillräckligt bra översikt för att fatta beslut om vad jag vill läsa vidare. Om modellerna och därmed jag missar saker? Helt säkert. Men hand upp den som känner att du läser allt som är av intresse på internet! :)

Jag har gjort några experiment med Googles öppna modell Gemma 3, i en liten variant som går att köra på min MacBook. Det blir inte lika bra som med GPT-4o mini, men helt okej. Och då öppnas för intressanta möjligheter: Så väl n8n, Supabase som Gemma kan nämligen köras på egen hårdvara (precis som ett gäng andra alternativ för både databasdelen och språkmodellen).

Tekniska detaljer #

Prompterna #

De prompter jag använder kan förhoppningsvis fungera som inspiration oavsett om du väljer att bygga något liknande i n8n eller i ett annat verktyg.

Prompt för nyhetsvärdering (med några mer personliga delar bortplockade) #

Det här den här prompten som tar hand om det som kommer i de breda flödena, för att avgöra vad som troligen kommer att intressera mig.

You are an expert content curator for Anders Thoresson, who has an interest in AI, technology, and their societal implications. Your task is to evaluate whether a news item aligns with Anders' specific interests.

**ANDERS' CORE INTERESTS**
- AI and technology development, especially applied AI
- The intersection of technology and society:
  - Technology's impact on democracy and civic discourse*
  - AI's influence on labor markets and the future of work
  - Geopolitical implications of technological advancement
  - Digital rights, privacy, and surveillance
  - Technology and regulation
  - Digital sovereignty and digital resilience
  - Technology policy and governance
  - Other emerging technology trends with significant societal implications
- The global startup landscape
- Major news related to climate change

**EVALUATION CRITERIA**
Rate this news item on a scale of 1-5 based on:
- Alignment with Anders’ interest in technology-society intersection
- Potential to provide unique insights for a Swedish perspective

**NEWS ITEM TO EVALUATE**

Title: {{ $json.title }} (Det här är variabler som n8n ersätter med innehållet från tidigare block.)

Content: {{ $json.content }}

**OUTPUT FORMAT**
Provide your evaluation as valid JSON with the following structure:
{
  "score": [1-5 integer],
  "reasoning": [2-3 sentences explaining your evaluation. Don't include phrasing like "This news item..." or "This matches Anders' interest in..." Since Anders is the only person reading this summary, he is aware of that it is for him and a summary of a news article. Instead, just provide 2-3 sentences explaining why it fits Anders' interest.]
}

Focus on substance over hype, and prioritize items with depth and meaningful implications over purely technical or business news without broader context.

Prompt för sammanfattning #

“Läser” och sammanfattar mina prioriterade nyhetsbrev.

You are an expert newsletter summarizer for Anders Thoresson, who has an interest in AI, technology, and their societal implications. Your task is to evaluate whether a news item aligns with Anders' specific interests.

PROCESS
When presented with a newsletter, analyze its content and structure.

Write 2-3 sentences that in a concise summarize why this newsletter is of interest to Anders.

ANDERS' CORE INTERESTS
- AI and technology development, especially applied AI
- The intersection of technology and society:
  - Technology's impact on democracy and civic discourse*
  - AI's influence on labor markets and the future of work
  - Geopolitical implications of technological advancement
  - Digital rights, privacy, and surveillance
  - Technology and regulation
  - Digital sovereignty and digital resilience
  - Technology policy and governance
  - Other emerging technology trends with significant societal implications
- The global startup landscape
- Major news related to climate change

## NEWSLETTER ARTICLE TO SUMMARIZE
Title: {{ $json.title }}
Content: {{ $json.content }}

## OUTPUT FORMAT (MAKE SURE TO USE HTML AND INCLUDE THE CREATOR!)
<h1><a href="{{ $json.url }}">{{ $json.title }}</a></h1>
By {{ $json.creator }}.
2-3 sentences that in a concise summarize why this newsletter is of interest to Anders and his colleagues.

## DON'TS
- DO NOT directly mention Anders or any other recipient in the summary
- DO NOT directly mention Anders' employers 
- DO NOT start with a sentence like "In this newsletter..." – instead, cut right to the summary.

Prompt för urval och gruppering #

Väljer ut och grupperar länkar från de breda flödena.

You are an expert news curator and analyst. Your task is to organize a collection of news articles into meaningful categories that would help readers quickly understand the major stories of the day.

The input data contains news articles with URLs, titles, and importance rankings (1-5, with 5 being most important/relevant):

{{ $json.formattedText }}

Please:
1. Group articles into logical categories based on shared themes, topics, or narratives
2. Sort the categories with the most significant news stories first
3. Within each category, list articles in order of importance (highest ranking first)
4. Ensure each category has a clear, descriptive title that captures the theme
5. Aim for 4-8 categories total, depending on the diversity of news topics present. Ensure no article appears in more than one category.


Respond in the following format:

<h2>[Category Title 1]</h2>
<ul>
  <li><a href="[article_url]">[Article Title]</a></li>
  <li><a href="[article_url]">[Article Title]</a></li>
</ul>

<h2>[Category Title 2]</h2>
<ul>
  <li><a href="[article_url]">[Article Title]</a></li>
  <li><a href="[article_url]">[Article Title]</a></li>
</ul>

Installation i n8n #

Om du vill göra en egen installation av det här i n8n kan du använda min konfigurationsfil och sen ladda upp den till ditt n8n-konto. Jag har markerat vilka block du behöver göra ändringar i.

Du behöver dessutom ett konto på Supabase och skapa två databaser där. Den ena för nyhetsbreven:

create table public."newsMonitor_newsletters" (
  id bigint generated by default as identity not null,
  created_at timestamp with time zone not null default now(),
  creator text null,
  title text null,
  content text null,
  url text null,
  "pubDate" timestamp with time zone null,
  guid text null,
  embedding public.vector null,
  constraint newsMonitor_newsletters_pkey primary key (id),
  constraint unique_guid unique (guid)
) TABLESPACE pg_default;

Och den andra för utvalda länkar:

create table public."newsMonitor_filteredItems" (
  id bigint generated by default as identity not null,
  created_at timestamp with time zone not null default now(),
  headline text null,
  url text null,
  source text null,
  ranking numeric not null,
  content text null,
  "evalReasoning" text null,
  constraint newsMonitor_filteredItems_pkey primary key (id)
) TABLESPACE pg_default;

Stora språkmodeller, kontextfönster och trädgårdsslangar

2025-03-23T00:00:00Z

Det här är mitt försök att förklara vad det där kontextfönstret är kompletterat med några tips om hur det går att förhålla sig till det, för att därmed också få bättre nytta av språkmodellerna.

En trädgårdsslang full med bokstäver, siffror och andra tecken #

En trädgårdsslang fungerar som en bra metafor för vad ett kontextfönster är och hur det fungerar: I den ena änden turas du och språkmodellen du använder om att fylla på med nya bokstäver och siffror. Varje gång du skickar ett nytt meddelande till språkmodellen analyserar språkmodellen allt innehåll i “slangen” och räknar sen fram ett statistiskt rimligt svar som fortsättning på det som redan finns i den.

Ju längre ni håller på, desto mer välfylld blir slangen. När den till slut är helt full kommer varje nytt ord du och språkmodellen stoppar in i er änden innebära att samma mängd tecken trillar ur slangen i den andra. Och när det händer glömmer språkmodellen de delarna – eftersom det inte längre finns i slangen kan det inte heller längre vara en del av språkmodellens analyser.

När man använder en språkmodell spelar både innehållet i slangen och hur lång den är roll.

Statistiskt rimligt svar?

Ja, statistiskt rimligt svar. När en språkmodell tränas analyserar den enorma mängder textmaterial och hittar statistiska samband mellan ord och meningar. När modellen sen används för att generera ny text tar den allt det material som redan finns i kontextfönstret och räknar fram vad som skulle vara en statistiskt rimlig fortsättning. Det är därför de ibland hamnar fel när det gäller faktauppgifter. Ett svar kan ur ett statistiskt perspektiv vara rimligt utan att för den sakens skull vara faktamässigt korrekt, ungefär som du kan försöka gissa hur någon ska avsluta en mening. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. Men ur ett rent språkligt perspektiv troligen en rimlig fortsättning.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

En slang med relevant innehåll är bättre #

Eftersom språkmodellen analyserar allt innehåll i slangen innan den räknar fram ett svar åt dig vill du se till att slangen innehåller så mycket relevant material som möjligt.

Det mest uppenbara sättet att påverka innehållet i slangen är helt enkelt det du själv skriver till språkmodellen. Att lägga lite extra tid och möda på att formulera sig kallas ofta för prompt engineering. Några vanliga tips är att ge modellen en roll att spela, relevant bakgrundsinformation till uppgiften och ett tydligt mål.

Men vid sidan av det du själv skriver och de modellen sen räknar fram som svar på det finns det ytterligare en handfull sätt som slangen kan fyllas:

OpenAI, Anthropic och Google ger sina chattbottar övergripande, initiala instruktioner som kallas för systemprompter. Bakom kulisserna skickas de in i alla chattkonversationer i ChatGPT, Claude och Gemini, utan att du ser dem. Som exempel på hur de är formulerade kan du ta en titt på Claudes systemprompt.

Om du skapar GPTs I ChatGPT, Projects i Claude eller Gems i Gemini kan du komplettera företagens systemprompt med en egen övergripande instruktion.

Du kan också ladda upp dokument, bilder och ibland också andra typer av filer – antingen i den pågående chatten, eller som en del av ett referensbibliotek för dina GPTs/Projects/Gems. På det här sättet får språkmodellen tillgång till information som kompletterar innehållet i allt det material den tränas på.

Ett annat sätt att komplettera träningsmaterialet är genom att aktivera funktionen för webbsök, som gör det möjligt för språkmodellen att fylla på kontextfönstret med dagsaktuell information.

Chattbottarna har också fått en minnesfunktion där de sparar undan “insikter” om användaren som på olika sätt bedöms som relevanta att komma ihåg.

Exakt vad språkmodellen kommer att fylla på med från sitt håll rår du inte över. Men om du undviker att fylla på med sånt som inte är relevant för det du vill använda modellen till för tillfället, desto större blir sannolikheten för att svaren du får tillbaka är relevanta. Kort sagt: Ju mer fokuserad en konversation är, desto bättre.

Vilket leder till en följdfråga på hela det här resonemanget.

När är det dags att starta om med en helt tom slang? #

När du chattat en stund kan du börja uppleva att en konversation som inleddes bra blir allt sämre. Det kan till exempel vara en känsla av att modellen börjar tappa minnet. Eller att referenser som “det jag skrev tidigare” missförstås. Eller att modellen upprepar fel som du redan rättat. Eller att den fastnar i resonemang. Eller något så enkelt som att det tar längre tid för språkmodellen att svara.

Allt detta kan vara ett resultat av att slangen/kontextfönstret innehåller för mycket material. Det tappade minnet är resultatet av att den till och med blivit helt full. När du eller modellen stoppar in nytt i er ände av slangen kommer det börja trilla ut saker ur den andra, vilket innebär något av en minnesförlust för modellen. Missförstånd, upprepade fel och att modellen “kör fast” är ett resultat av att innehållet i slangen börjar bli rörigt och i någon mening överbelastat. Modellen gör sitt bästa med den informationen som finns, men ställs inför en utmaning när detaljerna blir för många, tankespåren för spretiga, vissa uppgifter motstridiga och återkommande småfel ackumuleras. Den röda tråden blir otydlig, och det kommer att spegla sig i svaren också.

Slutligen, de längre svarstiderna är ett direkt resultat av textmängden som språkmodellen måste hantera varje gång.

Lösningen när man hamnat här är att antingen skaffa en grenslang eller starta med en helt ny.

Att förgrena en chatt #

I ChatGPT och Claude är det möjligt att gå tillbaka till en av dina tidigare prompter för att skicka den igen, eventuellt efter att du har gjort några ändringar av den. Resultatet blir en förgrening av den pågående chatten, där allt som finns tidigare kommer följa med in i den nya grenen. På det här sättet kan du hoppa tillbaka till en punkt där chatten fortfarande höll sig till ämnet och testa en ny väg framåt. Blir det inte bra på andra försöket heller går det att försöka en tredje gång. Och om du då inser att första svaret inte var så dumt går det att hoppa tillbaka till det.

Att börja om med en tom chatt #

Men ibland räcker det inte med en förgrening. Ska du byta ämne helt är det definitivt bäst att börja med ett helt tomt blad.

Men även om du ska fortsätta chatta om samma ämne kan det finns skäl att starta om från början, men att då plocka med några av de bästa svaren du fått från modellen så här långt. Kopiera de bästa delarna och klistra in dem i en ny chatt. Det blir ett sätt att starta om med en helt ny slang, men att stoppa in lite relevant innehåll i den från start. Det här kan också vara ett sätt att tillfälligt fokusera på en viss del av konversationen innan du flyttar tillbaka till “huvudchatten”.

Värt att poängtera här är också att “skräp” är, åtminstone delvis, subjektivt och helt beroende om vad du och modellen chattar om. För mig är varken en slang fylld med resonemang om hur språkmodeller fungerar eller en där jag bollat en vetenskaplig artikel om något helt annat skräp. Men att fylla på den senare med chattmeddelanden om språkmodeller innebär att det tidigare innehållet är “skräp” i sammanhanget.

Sparade chattar

Ta som vana att hoppa mellan dina olika sparade chattar, och håll varje tråd så fokuserad som möjligt. Du kan se hoppa fritt mellan dem och fortsätta där du lämnade.

Inte alla trädgårdsslangar är lika långa #

Så, det var resonemanget om vad slangen innehåller. Den andra aspekten som jag nämnde i inledningen är slangens längd och att språkmodellens “minnesförlust” är en konsekvens av att slangen blivit full och att de börjar trilla ut bokstäver och ord ur andra änden av den har vi redan konstaterat. Men vad som också är bra att känna till är att slangarna kommer i olika längder. Varje språkmodell har sin specifika storlek på kontextfönstret, och kommer därför rymma olika mycket text.

Hittills har vi pratat om antal siffror och bokstäver, men när man pratar om språkmodeller mäter man egentligen i något som kallas för token.

Förenklat skulle man kunna säga att en token är ungefär ett ord eller en del av ett ord. Exakt hur många token en text innehåller beror på språket och hur orden är uppbyggda. De två styckena ovan innehåller 103 ord och 625 tecken. Men räknat i token är det 204. Token calculator är en av alla webbplatser där du själv kan räkna antalet token i en text.

Under kalkylatorn på den sidan finns dessutom en tabell. Den listar några av de vanligaste språkmodellerna, tillsammans med uppgifter om bland annat deras kontextfönster. Och som du ser varierar de stort, från några tiotusen token till en miljon. Vilken modell du använder kommer alltså att påverka hur snabbt slangen/kontextfönstret fylls.

Betala per token istället för per månad #

Tabellen innehåller också prisuppgifter, för både “input tokens” och “output tokens”. Använder du ChatGPT, Claude eller Gemini är det här inte kostnader som du behöver bry dig om eftersom du betalar en fast månadsavgift. Prisuppgifterna påverkar bara dem som använder språkmodellerna via det som kallas för ett API, application programming interface. Via ett API går det att använda språkmodellerna från andra program och webbtjänster.

Men även om kostnaden för dig inte påverkas är inte den delen av tabellen ointressant. Prisskillnaderna är en konsekvens av hur beräkningsintensiva modellerna är att använda, vilket inte minst påverkar energikostnaden för att använda dem. Det är också förklaringen till att du ibland kommer få upp meddelanden om att den mer avancerade modell du valt att använda i ChatGPT, Claude eller Gemini tillfälligt blockerats för dig. Då har du helt enkelt använt den så mycket under kort tid att du börjar bli en dålig affär för OpenAI, Claude och Gemini och att du därför får nöja dig med en enklare modell ett par timmar framöver.

Om du har användningsområden där du inte har tid att vänta finns två alternativ: Antingen skaffa ett dyrare abonnemang eller börja använda modellerna via APIerna. Eftersom du då inte längre betalar en fast månadsavgift utan för din faktiska användning finns inte längre någon begränsning. Å andra sidan finns också risken att det då blir väldigt dyrt.

För att kunna använda språkmodellerna via APIerna behöver du installera ett program i din dator eller skaffa konto webbtjänster som gör det möjligt. Men det får bli ämnet för ett annat blogginlägg.

Sammanfattning #

Tänk på kontextfönstret som en trädgårdsslang som du och modellen turas om att fylla på.
Slangen kan också fyllas med bifogade filer, resultat från webbsökningar, med “minnen” och på ytterligare några sätt.
Ju mer innehållet håller sig till ett och samma ämne, desto bättre svar kommer språkmodellen att generera.
Precis som en vattenslang har en kontextfönstret en viss längd, och när fönstret blir fullt kommer det äldsta innehållet försvinna ut i andra änden.
Svar som börjar bli sämre eller ett byte av ämne är två starka skäl att starta en ny chatt.
Du kan också göra en förgrening – hoppa några svar tillbaka och testa en ny väg, utan att tappa det gamla samtalet.

Omvärldsbevakning med hjälp av språkmodeller

2025-03-16T00:00:00Z

Omvärldsbevakning har alltid varit en viktig del av mitt jobb, ända sedan jag började som reporter på Ny Teknik hösten 1999. Jag prenumererade på pressutskick, surfade runt bland utländska nättidningar som skrev om internet och teknik och utvecklade med tiden allt bättre arbetsflöden för att göra insamlandet med framför allt filtrerande så smidigt och skräddarsytt som möjligt.

Mer detaljer?

Jag har skrivit en kompletterande text som förklarar med av de tekniska detaljerna.

Till slut hade jag fått till ett så bra system att Internetstiftelsen till och med lät mig skriva Internetguiden Flöden, kvitter och statusuppdateringar – en guide om omvärldsbevakning på nätet.

I inledningen till den refererade jag till journalisten och författaren Nicholas Carr, som i ett blogginlägg hade argumenterat för att bra filter förstärker känslan av informationsstress. Bra filter, menade han, hjälper oss inte bara att hitta en nål i en höstack. Bra filter bygger hela höstackar av nålar där allt är intressant och det är svårt att veta var man ska börja.

Så här i efterhand kan jag konstatera att ett av problemen snarare är att det som gallrades fram inte alls alltid var intressant.

Nyckelordsbevakningar på Google Alerts eller liknande tjänster för “Ericsson” som ett sätt att hålla koll på vad som hände hos telekomjätten gav träffar om alldeles för mycket. Lösningen blev att kombinera med fler nyckelord, både sådana som skulle finnas tillsammans med Ericssons, som WAP och GPRS (those were the days!), eller kombinationer som jag inte var intresserad av.

Problemet är att nyckelord är en lösning som är för oflexibel. Det går inte att beskriva ett intresse för en typ av nyhet i form av några enkla regler.

Åtminstone inte förrän nu. Tack vare språkmodeller går det att bygga lösningar som inte alls är lika statiska.

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

“Vibe monitoring” istället för statiska regler #

När Andrej Karpathy, med bakgrund på både Tesla och OpenAI, började prata om vibe coding i februari gav han mig av bara farten ett begrepp för något som jag experimenterat ett tag: Omvärldsbevakning med hjälp av språkmodeller. Eller som jag kallar det nu, vibe monitoring.

Vibe coding innebär att man beskriver vad man vill programmera för en språkmodell och låter den skriva koden. (Vilket för övrigt är ett sätt som jag gjort flera små skript och annat som löser väldigt specifika behov. Vill du få inspiration till hur man kan jobba på det här sättet är det här blogginlägget av Harper Reed en bra startpunkt.)

Vibe monitoring bygger på samma princip, att jag litar på språkmodellernas känsla för vilken typ av nyheter jag är intresserad av utifrån en beskrivning av mig själv och mina intressen.

Med hjälp av automationsverktyget n8n hämtar jag nu in nyhetsbrev och nyhetsflöden utifrån samma premisser som jag byggt min omvärldsbevakning på i två decennier: Att följa personer eller redaktioner som skriver om sånt som är relevant för mig, för att sen filtrera ut de specifika grejer som bäst matchar mina intressen.

Det nya är att det inte är hårda regler som står för filtreringen, utan två prompter. Båda beskriver vem jag är, vad jag jobbar med, vilka ämnen jag är intresserad av och i vilka tidningar och nyhetsbrev jag ofta hittar det jag ledar efter. I den ena prompten kompletteras den bakgrundsinformationen med en instruktion om att sammanfatta innehåll, i den andra att avgöra om en artikel matchar mina intressen eller inte. De är formulerade på samma sätt som jag skulle beskriva det här för en kollega.

Sammanfattnings-prompten använder jag för de flöden där jag vet att jag vill läsa det mesta, men inte har tid att ta mig igenom allt. I första hand handlar det här om de nyhetsbrev jag prenumererar på, men också några kanaler för pressmeddelandet och rapporter från företag och organisationer som är viktiga för mig.

Sorterings-prompten tar hand om innehållet i de mer omfattande nyhetsflödena, som exempelvis Techmeme, Hacker News, Wired och The Verge. Det här är flöden som rör sig i de ämnesområden där jag har mina intressen, men där långtifrån allt är en perfekt match och därför “slängs” dessutom en majoritet av de här artiklarna.

Allt det modellerna spottar ur sig sammanställs i ett mail som dyker upp i mitt inkorg varje morgon, uppdelat i tre delar där de två senare dessutom grupperar länkar om liknande ämnen under egna rubriker:

En sammanfattning av nya texter i nyhetsbreven jag prenumererar på.
En del med de nyheter som min sorterings-prompt bedömt att jag sannolikt är mest intresserad av.
Och slutligen länkar till några texter som inte är fullt lika troligt matchar mina intressen.

På det här sättet får jag en översikt över det som dykt upp i mina flöden det senaste dygnet och kan utifrån det bestämma om det finns något jag vill läsa direkt eller som ska sparas i läsa senare-högen.

Kostnaden för det här är försumbar. Jag kör en egen installation av n8n på en server jag hyr till annat, men det skulle också gå att köra lokalt i den egna datorn. Och till OpenAI går det 20-60 öre per dygn för att GPT-4o Mini ska sammanfatta och nyhetsvärdera det som dyker upp i mina flöden.

En liten notering vid sidan av så här på slutet, och som egentligen kan bli ett blogginlägg i sig själv: Det här arbetssättet är en bra illustration på att språkmodellernas probabilistiska drag – att de bygger på statistik och sannolikheter och därmed inte är så bra på fakta – inte nödvändigtvis är ett problem i sig självt. Det finns gott om användningsområden där de “kreativa egenskaperna” är precis det man vill ha. Det handlar som så ofta om att använda rätt verktyg till rätt sak.

Are better models better?

2025-03-15T00:00:00Z

If I need something that does have answers that can be definitely wrong in important ways, and where I’m not an expert in the subject, or don’t have all the underlying data memorised and would have to repeat all the work myself to check it, then today, I can’t use an LLM for that at all.

Ben Evans shares a rule for deciding when to use an LLM. In his post, he suggests that considering whether a task is probabilistic or deterministic in nature helps with that decision.

Condensing The Iceberg

2025-03-15T00:00:00Z

Nobel Laureate Herbert Simonʼs most famous line is this: "In an information-rich world, the wealth of information means a dearth of something else: a scarcity of whatever it is that information consumes. What information consumes is rather obvious: it consumes the attention of its recipients.”

Ever since I began my career as a technology reporter in 1999, news monitoring has been a crucial tool/method for me. Steven Johnson's post frames a couple of the challenges and solutions I still battle with and try to refine in a good way.

Not the least what he writes about algorithms in social media: The problem lies not with algorithms themselves, but rather with what they are designed to achieve. Without algorithms, we would be lost online - even a chronological feed relies on algorithmic sorting.

What we need isn't algorithmic-free feeds. We need access to the nuts and bolts so that we can tune the feeds, i.e "condense the iceberg", in ways that makes sense to us.

What will climate feel like in 60 years?

2025-03-08T00:00:00Z

We don't have time machines so we can't travel to the year 2080. However, we can think about places that are warmer and wetter (or drier) today than we where live. Perhaps you have even traveled to such a place for a holiday or for work and experienced that place's weather. We can ask: If climate continues to change, how much will my home town feel like some warmer and wetter (or drier) place?

Clever way to visualise what climate change could mean.

🔭 The Einstein AI model

2025-03-07T00:00:00Z

We're currently building very obedient students, not revolutionaries. This is perfect for today’s main goal in the field of creating great assistants and overly compliant helpers. But until we find a way to incentivize them to question their knowledge and propose ideas that potentially go against past training data, they won't give us scientific revolutions yet.

Thomas Wolf, co-founder at Hugging-Face, shares his thoughts on AI as a tool for scientific breakthroughs and argues that models need new incentives for that to really happen.

Signal lämnar Sverige om regeringens förslag på datalagring klubbas

2025-02-25T00:00:00Z

Signal – som drivs av en icke-vinstdrivande stiftelse – uppger nu för SVT Nyheter att bolaget lämnar Sverige om lagförslaget blir verklighet.

Å ena sidan politiker som vill luckra upp säkerheten. Å andra sidan Försvarsmakten som användare av stark kryptering.

The European Application Advantage Hypothesis

2025-02-24T00:00:00Z

The application advantage hypothesis - that Europe can build on AI and compete successfully this way - is emerging as a key strategy for a Europe that is finally realizing that it does not need to compete on the same dimension as the US and China. Far from being a consolation prize, this hypothesis is strategically novel and worth exploring in depth. As we do so we need to decompose it into the key policies that will matter now.

Nicklas Berild Lundblad, a member of the Swedish AI Commission, writes about the EU's position in the global tech competition, based on the premise that the EU can and should compete by adopting new technologies. A few points stand out:

Public procurement can play a significant role in driving innovation if implemented in a coordinated manner. This is an idea I've heard in many interviews I've done over the years, but have seen less concrete action.
The role "returning talent" can play. Lundblad focus on the national level, but I think his reasoning holds true for individual organisations as well.
Regarding regulation, he suggests defining success and failure criteria before implementing new laws, enabling regulators to determine when to sunset or abandon regulations. "Under what criteria should the AI-act be abandoned or revoked?"
Testbeds and experimentation are essential.

These steps are necessary to facilitate technology diffusion—a critical factor if the goal is to compete based on excellence in adoption.

We're getting the social media crisis wrong

2025-02-23T00:00:00Z

This isn’t brainwashing - people don’t have to internalize this or that aspect of what social media presents to them, radically changing their beliefs and their sense of who they are. That sometimes happens, but likely far more rarely than we think. The more important change is to our beliefs about what other people think, which we perpetually update based on social observation. When what we observe is filtered through social media, our understandings of the coalitions we belong to, and the coalitions we oppose, what we have in common, and what we disagree on, shift too.

Most of the research I've read about social media's impact on democracy have focused on the individual.

Henry Farrell's text is about how social media paints a picture of public opinion that might or might not be true, and what that means for democracy.

Fyra länkar om sociala medier och demokrati

2025-02-23T00:00:00Z

Henry Farrell, i We're getting the social media crisis wrong:

The fundamental problem, as I see it, is not that social media misinforms individuals about what is true or untrue but that it creates publics with malformed collective understandings.

Joan Westenberg, i The False Promise of Digital Public Squares Was Always a ScamSquares Was Always a Scam:

What we’ve lost is far more valuable — local communities, papers, markets, and neighbors who know each other’s names.

Westenberg igen, i You Will Never Win an Argument On the Internet—Here's Why:

We don't engage in debates to learn - we engage to win. And when winning becomes the goal, we automatically activate the mental machinery of rationalization rather than rational thinking.

Casey Newton, i How Meta's concessions to the right may have backfired (betalvägg):

If Andrew Ferguson is determined to get to the heart of censorship on American social networks, and root out instances of policies that only ever favor one side or another, he can start with Elon Musk’s X. I will not be holding my breath.

”Översvämningar kan slå mot enskildas boräntor”

2025-02-22T00:00:00Z

I årets ”Global risk report” från World economic forum, som publicerades den 15 januari, pekas klimatförändringarna ut som den enskilt största risken för det finansiella systemet (där banker och försäkringsbolag ingår) på tio års sikt.

En rapport jag hade missat. Och utveckligen på bolåne- och försäkringsmarknaden som målas upp som tänkbar konsekvens i SBABs debattartikel är ju ”intressant”.

Vad händer med klimatarbetet när det också blir en tydlig plånboksfråga?

Sjöisarna blir allt svagare i Sverige

2025-02-22T00:00:00Z

Långa ihållande perioder med minusgrader i luften blir alltmer sällsynt, och det gäller i stora delar av landet. Klimatförändringarna har bidragit till att frys- och töcyklerna kommer oftare. Studien visade att det finns ett starkt samband mellan antalet dagar med lufttemperaturer över fryspunkten och minskningen av tjockleken på kärnisen, den starkaste och säkraste typen av is som bildas när vattnet i sjön fryser till is under ihållande kyla.

Klimatförändringarna ger farligare isar.

You Will Never Win an Argument On the Internet--Here's Why

2025-02-21T00:00:00Z

Learning happens in environments optimized for understanding, not winning. [...] The solution isn't better-arguing techniques or more good faith efforts. The solution is to escape. Read more fucking books. Write more fucking essays. Find better spaces for genuine discussion. Treat social media as entertainment rather than education.

Joan Westenberg on some inherit problems with social media are, and what you can do about it.

Crossing a line

2025-02-21T00:00:00Z

Think about what lines you will cross and that you will not cross. They are not as obvious, perhaps, as a line on a map, or a line of trenches at the front. But we cannot pretend that they are not there. And if we cross them, we will no longer be ourselves.

Lines. To cross them. Or not.

My LLM codegen workflow atm

2025-02-17T00:00:00Z

I have been building so many small products using LLMs. It has been fun, and useful. However, there are pitfalls that can waste so much time. A while back a friend asked me how I was using LLMs to write software. I thought “oh boy. how much time do you have!” and thus this post.

I have so many ideas on small scripts that could help me a lot. But because of lacking coding skills they have never moved beyond being ideas. Until lately, when coding assistance from LLMs have turned some of them into reality.

I hope these suggestions from Harper Reed will help me take the next step, aiming for some of the more complex ideas of mine.

There's a Term for What Trump and Musk Are Doing

2025-02-16T00:00:00Z

There is still time to block this regime change, to preserve the old values. But first we need to be clear about what is happening, and why.

Finally had time to read Anne Appelbaum's text in The Atlantic. And understand why it has appeared so frequently in my feeds, both there and elsewhere, since Thursday. Its the great systemic explanation on what's happening right now.

Your World Is Burning. Here's What You Can Actually Do About It.

2025-02-15T00:00:00Z

But in your circle of control, you can build something that matters. Something real. Something that helps.

Start with what's within reach.

MapTCHA, the open source CAPTCHA that improves OpenStreetMap

2025-02-14T00:00:00Z

We introduce “MapTCHA”, a CAPTCHA that leverages the uncertainty of interpreting imagery with computer vision, and provides human verification for AI predictions: users are asked to identify images containing correctly interpreted objects, e.g. building outlines.

Prove that you are a human and help OpenStreetMap be better at the same time.

Announcing AI Energy Score Ratings

2025-02-12T00:00:00Z

The AI community needs a way to compare the energy consumption of AI models for different tasks -- the AI Energy Score project aims to do exactly this, offering a clear and standardized benchmark for measuring AI energy consumption, ensuring that the AI community can make informed, sustainable choices.

Much needed work.

On DeepSeek and Export Controls

2025-02-11T00:00:00Z

DeepSeek-V3 is not a unique breakthrough or something that fundamentally changes the economics of LLM’s; it’s an expected point on an ongoing cost reduction curve. What’s different this time is that the company that was first to demonstrate the expected cost reductions was Chinese. This has never happened before and is geopolitically significant. However, US companies will soon follow suit — and they won’t do this by copying DeepSeek, but because they too are achieving the usual trend in cost reduction.

For anyone following the news cycle on DeepSeek, I think Dario Amodei’s post is worth reading.

Is your PIN code among the first ones hackers are likely to try?

2025-01-28T00:00:00Z

Even though there are 10,000 possible combinations, when humans get involved that equation changes dramatically.

Great visualization over common and less common four digit pin codes.

Where do you find yours in the diagram?

DeepSeek FAQ

2025-01-28T00:00:00Z

Here’s the thing: a huge number of the innovations I explained above are about overcoming the lack of memory bandwidth implied in using H800s instead of H100s. Moreover, if you actually did the math on the previous question, you would realize that DeepSeek actually had an excess of computing; that’s because DeepSeek actually programmed 20 of the 132 processing units on each H800 specifically to manage cross-chip communications. This is actually impossible to do in CUDA. DeepSeek engineers had to drop down to PTX, a low-level instruction set for Nvidia GPUs that is basically like assembly language. This is an insane level of optimization that only makes sense if you are using H800s.

If your news feed looks anything like mine, there is a lot about DeepSeek in it right now. Of all the rundowns on the recent release of the reasoning model DeepSeek R1, Ben Thompson's is the best I have read.

In it, he breaks down the story behind the model and its impact in at least three dimensions:

How the model was trained.
Possible consequences on the business side for Nvidia as well as other huge AI labs.
Possible consequences for the use of AI, long term.

That it is the US' Chip Ban (and how it limited DeepSeeks access to the latest GPUs from Nvidia) that forced DeepSeek to innovate in other ways had been mentioned in other reports as well. But the details Thompson highlights in the quote above goes into the specifics: When working to get more out of the H800s that DeepSeek can use, they left Nvidia's developer framework Cuda behind and went with the low-level programming language PTX instead.

Even though the Chip Ban is about physical goods, I am reminded of the failed "Cryptowars", where US tried to block cryptography (i.e. math) by regulation. And regulating knowledge turned out to be hard/impossible back then as well.

What this all means for AI? Thompson's analysis includes a tweet from Microsofts CEO Satya Nadella, who frames it all as an example of Jevon's paradox. Quoting from Wikipedia:

In economics, the Jevons paradox occurs when technological advancements make a resource more efficient to use (thereby reducing the amount needed for a single application), however, as the cost of using the resource drops, overall demand increases causing total resource consumption to rise.

Forum software NodeBB joins the fediverse

2025-01-26T00:00:00Z

Before there was social media, there were internet forums. Millions of forum sites continue to operate, which is why it's notable that one top forum software provider, NodeBB, is now joining the fediverse, also known as the open social web.

Could this be a revival for forums, and make them go mainstream again? At least in the long run? I have active accounts on many forums, mostly used for software support and community building around specific tools. The user experience in communities built on NodeBB, Discourse, and similar solutions are top notch and I would love to see more general forums flourish again.

One thing I learned recently is that Discourse could be used as a solution for comments on blogs. Wouldn't it be cool if a couple of bloggers used the same Discourse instance as their comment solution?

Why It's Time to Build in Public

2025-01-25T00:00:00Z

This network has powerful emergent properties. Ideas cross-pollinate, feedback loops accelerate, and communities form around shared interests and challenges. The network becomes a living system that generates value in unexpected ways.

Great reminder from Joan Westenberg on the values one create when building in public.

Are better models better? — Benedict Evans

2025-01-25T00:00:00Z

Plenty of people have opinions [on wether there is a road towards LLMs that are "right"], but so far, we don’t know, and for the time being, ‘error rates’ (if that’s even the right way to think about this) are not a gap that will get closed with a bit more engineering, the way the iPhone got copy/paste or dialup was replaced by broadband: as far as we know, they are a fundamental property of the technology.

Great essay on how to think about LLMs and how to best adopt them. This quote points to something fundamental: Many of the challenges when implementing LLMs can not be solved by better engineering, since the probabilistic behavior is part of what an LLM is.

For the current hype on agentic AI, Evan’s highlights a core question: Should you try to get the LLMs behave more deterministic, or should you give them access to deterministic tools?

2025-01-24 – 10:10

2025-01-24T00:00:00Z

A test.

2025-01-23 – 22:29

2025-01-23T00:00:00Z

Second try. Blog to Mastodon. Go, #n8n, go!

2025-01-23 – 21:57

2025-01-23T00:00:00Z

🤞Fingers crossed! If everything works as expected, this should be cross posted from my blog to Mastodon, thanks to #n8n

2025-01-22 – 21:18

2025-01-22T00:00:00Z

If everything works, this short note should be crossposted to Mastodon thanks to n8n.

Unstable Diffusion

2025-01-22T00:00:00Z

With so many rules, one thing is nearly certain: Sooner rather than later, we will need yet more rules to fix the problems with these rules.

This is the best explanation of the US export rules on AI hardware I’ve read. Not only does it go through the latest changes (they are complex and bound to be revised as AI tech evolves), but it also puts them in a historical context.

AI Mistakes Are Very Different from Human Mistakes - Schneier on Security

2025-01-22T00:00:00Z

AI systems do not make mistakes in the same ways that humans do. Much of the friction—and risk—associated with our use of AI arise from that difference. We need to invent new security systems that adapt to these differences and prevent harm from AI mistakes.

Good primer on the differences between man-made mistakes, and those made by a large language model. Framed as areas of future research and development, but also useful for users of today’s LLM-based tools.

2025-01-20 – 21:07

2025-01-20T00:00:00Z

Trying to understand DMARC, DKIM, SPF, and other email authentication protocols. Goal: Improving email deliverability. Status: Not even halfway there.

Preparing your Instagram export for Pixelfed import

2025-01-19T00:00:00Z

In November I installed a Pixelfed server for me and my family. I soon ran into a problem I now, with the recent influx to Pixelfed servers, see others face as well: When I tried to import my old photos from Instagram into Pixelfed, the import soon stalled.

After some research in the discussions over at Pixelfed's Github repository, I eventually learned that Pixelfed doesn't expect empty captions for the photos from Instagram. Thankfully, this was a problem that was easy to address myself, without diving into Pixelfed's code.

In the zip archive you download from Instagram, there is a file called posts_1.json, found here:

This file is a json-file, a text file with all metadata for your images. What you have to do is open that file in a text editor, and do a search-and-replace: Search for ”title:” “” and replace with whatever standard caption you want for your previously caption-less posts.

I went with ”title:” “#nocaption”.

Compress all the folders and files from your export again, using zip, and upload. With that change, the import finished without any further hiccups, adding all my old photos to my Pixelfed account.

There are a couple of threads about import problems over at Github, in addition to the one I started (not sure if all of them are about the same problem though), so this will probably be solved in a more robust manner eventually.

From time to time, I send out a newsletter.

How to fix "Invalid import archive" #

If you have done the changes to posts_1.json only to get an error message telling you about an "Invalid import archive", chances are that you did the same mistake as I did when I did the export-import process a second time: You compressed the wrong folder after you did your edits.

When you unzip the export from Instagram, you end up with a folder on your harddrive with the same name as the downloaded archive. In that folder you find a bunch more. When you have changed posts_1.json it is not the folder with the same name as your downloaded archive you should compress. It is all the folders within that folder!

How to clean the import queue #

If you started an import without adding caption to the images, there is a high probability that you ended up with a stuck import queue. If that's the case, there isn't anything you can do about it yourself. But sent an email to the administrator(s) of the Pixelfed server where you have your account and ask for a clearance of the import queue.

And remember... #

...as frustrating as this can be, please have patience! It’s still early on in Pixelfed’s journey! There is a very successful Kickstarter running right now, which will provide substantial amount of money for future development.

Blog question challenge 2025

2025-01-18T00:00:00Z

The oldest copy of my blog on Internet Archive is from January 21, 2012.

The “Blog question challenge 2025” was started by Ava as a thing on Bear Blog, but eventually escaped to other platforms as well. And now it has landed in my corner of the Internet, after Mark Pitblado tagged me.

Why did you start blogging? #

Blogging sits at the intersection of two passions—writing and technology—which have defined my career. So far, my career includes 20+ years as a technology reporter, 10+ as a podcaster recording episodes about technology and society, and most currently five as a communication strategist with a focus AI implementation.

What blogging provides for me is a personal space to try out half-baked thoughts, write about topics that are outside my professional domains, and share links to all interesting things I stumble upon in my research, news monitoring.

What platform are you using for your blog, and why? #

The what: Since spring 2024, this blog is now published using Eleventy.

The why: I had heard about “static site builders” for a while, and considered Jekyll, Hugo, and others when looking for an alternative to WordPress but eventually landed on Ghost. While I understood as much that the static site builders probably was something I would enjoy using (not the least because their plaintext focus and Markdown centric approach), I didn’t fully understood the concepts of builds and deploys and whatnot.

The pivotal moment came when I decided to get a presence on Mastodon, and soon realised that the Indieweb with personal blogs actually is well alive. Quite a few of them also shared a distinct aesthetic I liked a lot. Poking around a bit in page footers, about pages, etc, I found out that many of them use Eleventy. I also found a very active Eleventy community on Mastodon, started to follow a few accounts and the #11ty hashtag – and slowly started to understand the concepts behind static site generator in general and Eleventy in particular. But also found a very welcoming community with an ethos I appreciate.

Long story short: On March 10, 2024 I triumphantly posted on Mastodon that I had a local install of Eleventy running on my MacBook.

And here we are, 10 months later, with a blog that I’m very happy with, in terms of design, structure, and functionality! Happier than with anything I’ve used over the years.

Have you blogged on other platforms before? #

Yes! My primary domain name, thoresson.net, was registered November 11, 1998, and soon after I published my first personal, handcrafted HTML page on the World Wide Web. It wasn’t really a “blog”, but with some reminiscence of one. And even before that I had an online presence on FidoNet. Not strictly a blog either, but definitely a start of my blogging journey as this was where I discovered online communities and online communication for the first time. (And given current developments, with increasing interest in both the Indieweb and the Fediverse, there are obvious similarities with FidoNet, and its decentralised structure. I like it.)

Moving in to the more traditional domain om blogs, I’ve been on WordPress for a couple of years. And, as outlined above, moved from WP to Ghost to Eleventy. The stepping stones on the way from handcrafted HTML to WP I can remember now included Textpattern, Symphony and Statamic (where I first became familiar with the difference between dynamically served sites and static ones).

How do you write your posts? #

I guess this question is intended to be about tools, and I’ll get to the ones I use. But to me, the process is an integral part of “how”.

Everything written starts an idea on what to write. The initial phase involves capturing and nurturing these ideas—a process that demands significant attention. Once there is a clear idea on what to write, the how is mostly mechanical labour.

Ideas are everywhere. I find many of them in my RSS subscriptions, in posts shared on Mastodon, LinkedIn, and elsewhere, in conversations at work or with family and friends, and, not the least, in my head during my lunch walks.

So, capturing ideas and thoughts is the crucial first step towards a new post. The wonderful little iOS app Drafts has been my universal inbox for years (and with my switch to Eleventy also a way to in minutes go from “interesting link found on the Internet” to “link shared on my blog” – I’ve been asked about the details for this workflow and have the intention to blog about it), more recently in companion with Tana. Tana has superb voice capture features, which makes it a great tool for my walks and my car drives. Tana is also where I now collect quotes from things I read, thought fragments, post ideas, etc, and slowly put the pieces together to early drafts.

From there, I move to iA Writer, the best Markdown there is. Period.

The most recent addition to my tool stack is Msty, a LLM wrapper I use together with locally hosted language models like Llama and Phi. I find interacting with a LLM being useful in a couple of stages throughout my writing process.

As a non-native English writer, they help to improve grammar and overall flow. And even with 20+ years as a professional writer, I still struggle with writing good titles. I don’t find that suggestions from LLMs can be used as is very often, but many times I get the creative seed I need to formulate something I am happy with. Finally, for longer texts that are based on more structured research or an interview I’ve made, I have also found that LLMs can be helpful: I have a prompt where I compare my text with the source material, prompting the model to try to find misunderstandings I’ve made, important parts that my text doesn’t get into, etc. Worth noting is that I do not not use LLMs to produce text, only as a thinking partner.

When do you feel most inspired to write? #

Whenever I’ve a distilled idea. My challenge isn’t inspiration, it is finding the time to act on it.

Do you normally publish immediately after writing, or do you let it simmer a bit? #

Link posts, immediately. Longer text are often going through an editing process.

What’s your favourite post on your blog? #

Most of the texts are in Swedish. But among the ones in English, related to the topics in this post are Social media, algorithms, user control, and server costs, Put a personal domain name under the Christmas tree, Tinkering with tools is not necessarily procrastination, and We need to refine our discourse on Artificial Intelligence.

Any future plans for the blog? #

Oh, yes! There are 29 open issues on Github for future development ideas, ranging from small bugs to new features. Dynamic OpenGraph images to make for pretties sharing of links, crossposting link posts to Mastodon, and more.

Who will participate next? #

I’ve already asked them, and both Zach Leatherman and Bob Monsour are happy to help this branch of the blog question challenge grow.

Why them? Because Zach is the creator of Eleventy, without which this blog wouldn’t exist in its current state. And Bob is a very welcoming member of the Eleventy community, and the maintainer of the 11tybundle, an excellent resource on anything Eleventy.

Explained: Generative AI’s environmental impact

2025-01-17T00:00:00Z

Rapid development and deployment of powerful generative AI models comes with environmental consequences, including increased electricity demand and water consumption.

First article of two from MIT on the environmental impacts from GenAI. The second (to be published) will focus on what’s done to decrease these problems

Introducing Raycast Focus

2025-01-16T00:00:00Z

New great update from Raycast. It is a superb Swiss Army knife for your Mac (and soon for you Windows machine as well).

AI’s Uneven Arrival

2025-01-16T00:00:00Z

If something similar plays out with AI agents, then the most important AI customers will primarily be new companies, and probably a lot of them will be long tail type entities that take the barrel and ammunition analogy to its logical extreme. Traditional companies, meanwhile, will struggle to incorporate AI (outside of whole-scale job replacement a la the mainframe) the true AI takeover of enterprises that retain real world differentiation will likely take years.

Ben Thompson argues that many incumbents will struggle to benefit from AI agents. The reason is that autonomous agents in an existing organization have to replace humans – and there are too much tacit knowledge that isn’t documented well enough to let that happen. Organizations that starts from scratch are, in his view, much better positioned to create value from the technology advancements.

He base this reasoning on a comparison on how incumbents in consumer package goods, like Procter and Gamble, struggled to benefit from digital, personalized advertising online, while internet-first companies didn’t. He sees it reasonable to expect this to be repeated with AI (agents).

Turning the Tables on AI

2025-01-13T00:00:00Z

iA, the software firm that develops the excellent iA Writer and iA Presenter , shared some tips and ideas on how to use LLMs in a writing process without running the risk of losing your own voice.

Three of my favourites:

Give ChatGPT an outline and let it write for you. Let's turn the tables and have ChatGPT prompt us. Tell AI to ask you questions about what you're writing. [...] Once you have enough to work with, paste your answers into your text editor. You have just written your first draft without cheating.

This is also a suggestion that's easy to generalize for other processes as well, where you want to be nudged in your thinking process.

Worried you missed something obvious? You can use ChatGPT as an editor to list potential flaws, like long words, clichés, or factual errors. [...] Use "list" rather than rewrite. Rewriting can lead to all sorts of unwanted changes. They can be hard to spot because ChatGPT seems so smooth, grammatically and orthographically.

This is gold! I have spent much time comparing the output of an LLM with my own writing to find the differences. This is helps with that, but also makes sure the text still in your style.

What weaknesses have I missed in my writing? Ask ChatGPT for progressively harsher critiques of your writing. That can be unpleasant, but that's how you find and fix your blind spots, without the shame.

This is also good. But here I would like to add a tips of my own: I've recently started to feed both my article and my research material to LLMs, with a prompt to compare the two to suggest if there are any important aspects I've either forgotten or misinterpreted.

Additional Thoughts from Simon Willison's 2024 Review

2025-01-12T00:00:00Z

As AI models grow more sophisticated, they place increasing demands on users. Yet, as Willison observes and I’ve already linkblogged about, most people are simply presented with a prompt input box without proper guidance on how to use it effectively.

A drum I’ve been banging for a while is that LLMs are power-user tools—they’re chainsaws disguised as kitchen knives. They look deceptively simple to use—how hard can it be to type messages to a chatbot?—but in reality you need a huge depth of both understanding and experience to make the most of them and avoid their many pitfalls.

What are we doing about this? Not much. Most users are thrown in at the deep end. The default LLM chat UI is like taking brand new computer users, dropping them into a Linux terminal and expecting them to figure it all out.

It's an important democratic issue to ensure that the gap between those who can use the models smartly and those who cannot remains as small as possible.

Most people have heard of ChatGPT by now. How many have heard of Claude? The knowledge gap between the people who actively follow this stuff and the 99% of the population who do not is vast. The pace of change doesn’t help either.

An important step in deriving significant value from the models is developing methods to evaluate their responses. There are major global benchmarks, but they measure general capabilities. For users, whether we're talking about organizations or individuals, there's reason to consider how best to evaluate both different models and different system prompts.

It’s become abundantly clear over the course of 2024 that writing good automated evals for LLM-powered systems is the skill that’s most needed to build useful applications on top of these models. If you have a strong eval suite you can adopt new models faster, iterate better and build more reliable and useful product features than your competition.

The environmental aspects of the models pull in two directions simultaneously:

On one hand, the models are becoming increasingly resource-efficient, which is reflected in their usage costs:

These price drops are driven by two factors: increased competition and increased eﬃciency. The eﬃciency thing is really important for everyone who is concerned about the environmental impact of LLMs. These price drops tie directly to how much energy is being used for running prompts.

Here’s a fun napkin calculation: how much would it cost to generate short descriptions of every one of the 68,000 photos in my personal photo library using Google’s Gemini 1.5 Flash 8B (released in October), their cheapest model?[...] That’s a total cost of $1.68 to process 68,000 images. That’s so absurdly cheap I had to run the numbers three times to confirm I got it right.

For less efficient models I find it useful to compare their energy usage to commercial flights. The largest Llama 3 model cost about the same as a single digit number of fully loaded passenger flights from New York to London. That’s certainly not nothing, but once trained that model can be used by millions of people at no extra training cost.

On the other hand, gigantic data centers are currently being built around the world – and not always in locations where conditions for minimizing environmental impact are optimal:

The much bigger problem here is the enormous competitive buildout of the infrastructure that is imagined to be necessary for these models in the future.

In this context, it's interesting that increasingly powerful models are becoming possible to run on a regular computer.

That same laptop that could just about run a GPT-3-class model in March last year has now run multiple GPT-4 class models!

Just before writing this blog post, I installed Llama 3.2 Vision on my own computer (a MacBook Pro M1) and had it write captions for some of my photographs. It's not as fast and doesn't produce quite as good results as if I were to use one of the cloud services, but it happens entirely on my own hardware. And there are many use cases where speed doesn't matter, and where the quality of the text is sufficient.

Building effective agents

2025-01-09T00:00:00Z

Success in the LLM space isn't about building the most sophisticated system. It's about building the right system for your needs. Start with simple prompts, optimize them with comprehensive evaluation, and add multi-step agentic systems only when simpler solutions fall short.

Great primer on agents and workflows from Anthropic. What the differences are, when to use what, and a couple of basic patterns to build them. Got a few ideas on prompts I want to chain together in a workflow from reading this!

Tre tankespår om AI inför 2025

2025-01-06T00:00:00Z

Jag hann aldrig göra det många andra gjorde veckan före jul eller i mellandagarna: Att skriva sin personliga sammanfattning av 2024. Men under helgerna fanns tid att fundera vidare (men långt i från klart) i tre delvis överlappande tankespår om artificiell intelligens som var med mig under stora delar av förra året.

I första hand är det ett försök att för mig själv strukturera upp några av de saker jag grunnade på under hösten. Men eftersom det är tankar som jag gärna diskuterar med andra så publicerar jag dem här.

Först en liten tillbakablick #

Jag ser stora likheter mellan var AI i allmänhet och språkmodeller i synnerhet befinner sig just nu och hur jag brukar beskriva att mitt jobb som teknikjournalist förändrades från det att jag klev innanför dörrarna på Ny Tekniks redaktion som praktikant hösten 1999 och framåt: Ett växande fokus på teknikens konsekvenser och tillämpningar.

Det som lockade mig till journalisthögskolan var en nyfikenhet på teknik och naturvetenskap i väldigt bred bemärkelse, och min tanke var att man som teknik- eller vetenskapsreporter fick ägna hela sitt yrkesliv åt att lära om nya saker. Och det var där min journalistiska karriär startade: Med bevakning av det breda genomslaget för både internet och mobiltelefoni. Först handlade det om de tekniska byggstenarna. Om GPRS, WAP, bredband och så vidare. Om infrastrukturbyggen och entreprenörers bild av vart den utvecklingen skulle leda oss.

Ett exempel från mina första år som journalist: Jag satt bland annat på ett elskåp på Söder, inte långt från adressen där AI Sweden har sitt kontor idag, med min bärbara dator och kopplade upp mig till ett öppet trådlöst nätverk för att visa för läsarna att det nu minsann gick att skicka e-post och surfa på www även utanför kontoret. Under några år publicerade vi en årlig kartläggning över alla surfzoner som fanns i Sverige, men till slut blev en sådan helhetsbild varken möjlig att sammanställa eller relevant att ta del av. Öppna wifin fanns på för många ställen, och där det saknades kunde man koppla upp sig via mobilen istället.

Men det tog inte många år innan användningen och konsekvenserna av teknikutvecklingen blev viktigare. Det märktes bland annat genom vinjetten Teknik som förändrar i Ny Teknik. Vi hade redan IT Insikt där vi beskrev den “råa” tekniken, men vi kände med tiden att den inte räckte till. Det behövdes något som fokuserade på användning och konsekvenser.

Det som just nu händer med artificiell intelligens påminner väldigt mycket om förflyttningen som skedde då. Men det finns också skillnader. Den kanske allra viktigaste är hur mycket bredare diskussionerna om teknikens användning är. Då var det fackpressen som skrev. Idag syns nyheter om nya modeller i morgontidningen.

Tanke 1: Ständigt(?) expanderande förmågor #

Min första tanke om AI är kort: Precis som många andra tycker jag att det är fascinerande att följa utvecklingen av inte minst de stora språkmodellerna och hur de snabbt får nya förmågor.

Strax före jul kunde vi på AI Sweden bjuda in våra partner till ett event med Geoffrey Hinton. När han fick frågan om han kunde förutspå den här utvecklingen tidigt i sin karriär svarade han:

I kind of foresaw it in the '70s, I just didn't know if it would ever happen. What I've been amazed by is how fast it's happened in the last few years. I thought I wouldn't live to see it.

Just nu är det stort fokus på huruvida vi nått vägs ände med dagens sätt att bygga språkmodeller och om det behövs något nytt för nästa stora kliv eller inte. Den mest teknikintresserade delen av min hjärna tycker att det här är en diskussion (och en flod av modellsläpp) som är intressant att följa. Och den har relevans på många olika sätt, inte minst för en framåtriktad diskussion om hur kraftfull AI till slut kommer att bli och hur den kraften ska hanteras. Både på samhällsnivå och i organisationer som använder AI.

Men här och nu, för den dagliga användningen av AI spelar det mindre roll. Det finns fortfarande oerhört mycket värde och stora möjligheter att hämta med de språkmodeller och andra typer av AI som vi har till hands idag.

Så nyfikenheten och tankarna om varthän utvecklingen är på väg lämnar jag därhän för nu. Vi kan nöja oss med att den fortsätter och att mycket kommer att hända under 2025.

Om du däremot vill få en känsla för hur snabbt saker och ting utvecklas rekommenderar jag Simon Willisons genomgång av de viktigaste tekniska framstegen under 2024. De är många och de är stora. Och de påverkar i allra högsta grad förutsättningarna för användningen.

Läs också Arvind Narayanan och Sayash Kapoors Is AI progress slowing down?, som tar sig an frågan om utvecklingen av stora språkmodeller är på väg in i en vägg eller inte.

Tanke 2: Att använda AI #

Min andra tanke är betydligt längre och handlar om användningen av artificiell intelligens. I januari 2015 skrev jag en artikel i IVA-aktuellt, med en ingress som lika gärna skulle kunna vara formulerad idag:

"Den snabba teknikutvecklingen inom big data håller på att förändra forskningen i grunden. Både hur forskning bedrivs och hur pålitliga vetenskapliga resultat produceras. Kraftfulla datorer och bättre mjukvara skapar nya möjligheter att samla in, bearbeta, hantera och analysera data."

Den enda ändring som skulle behöva göras 2025 är att byta "big data" mot "artificiell intelligens". Men det finns två viktiga skillnader mellan 2015 och 2025:

Den underliggande tekniken har hunnit bli många gånger kraftfullare...
...och den blir tillgänglig för allt fler.

Acceleration bortom forskning #

Under det senaste året har den där tio år gamla artikeln dykt upp i huvudet många gånger – men inte bara i sammanhang som handlar om forskning även om några omskrivna exempel går att hämta just därifrån. Det mest uppenbara är kanske Nobelpriset i kemi 2024, till Demis Hassabis och John Jumper för arbetet med AlphaFold och AI som ett verktyg för att räkna på proteiner. På angränsande tema var Aidan Toner-Rodgers working paper Artificial Intelligence, Scientific Discovery, and Product Innovation ett av de mest intressanta jag läste under hösten:

AI-assisted researchers discover 44% more materials, resulting in a 39% increase in patent filings and a 17% rise in downstream product innovation. These compounds possess more novel chemical structures and lead to more radical inventions.

Men verktygen och möjligheterna blir i rask takt tillgängliga för allt fler. I sin årskrönika har Simon Willison ett av de mest talande räkneexempel jag sett:

Here’s a fun napkin calculation: how much would it cost to generate short descriptions of every one of the 68,000 photos in my personal photo library using Google’s Gemini 1.5 Flash 8B, their cheapest model? Each photo would need 260 input tokens and around 100 output tokens. [...] That’s a total cost of $1.68 to process 68,000 images. That’s so absurdly cheap I had to run the numbers three times to confirm I got it right.

Ett annat tydligt exempel är ett av projekten inom ramen för AI for Impact som koordineras av kollegor på AI Sweden. Där fick Sjöräddningssällskapet hjälp att bättre förstå motorerna i sina båtar, för att kunna slippa oplanerade stillestånd i sin flotta:

Ännu fler exempel går att hitta på Ny Tekniks årliga 33-lista, där de hetaste svenska unga teknikbolagen tar plats. Jag har varit med och gjort listan sedan starten, och när vi i maj 2018 presenterade den elfte upplagan svarade jag på några frågor om juryarbetet. En av dem handlade om eventuella trender på listan. Mitt svar skiljde sig från när samma fråga ställts tidigare år:

Det har aldrig varit så många företag som har pratat om en och samma grundläggande teknik. Dataanalys kommer in i så otroligt många branscher och har så många olika tillämpningar.

När fjolårets lista presenterades fick jag en liknande fråga på scenen. Svaret hade ett liknande tema, men med en twist: Med kraftfullare verktyg tar sig svenska (och internationella) entreprenörer sig an allt större och viktigare utmaningar. Många av bolagen på listan 2024 utvecklar produkter och tjänster som bland annat kan minska klimatpåverkan eller förbättra i sjukvården. Och för många av dem är artificiell intelligens en central komponent.

Till slut blir den tekniska förmågan tillräckligt pålitlig #

Och det är ju så här det är, i teknikgenombrott efter teknikgenombrott. Först utvecklas tekniken, sen blir den enklare att använda, billigare och tillgänglig för fler, och sen börjar den påverka och förändra på allvar. Det var sant för wifi och det är sant för artificiell intelligens.

Ett avgörande steg i den utvecklingen är klivet från teknisk förmåga till pålitlig teknisk förmåga. I en annan text, AI companies are pivoting from creating gods to building products. Good., skriver Arvind Narayanan och Sayash Kapoor om skillnaden på “capability” och “reliability”:

We see capability and reliability as somewhat orthogonal. If an AI system performs a task correctly 90% of the time, we can say that it is capable of performing the task but it cannot do so reliably.

Ethan Mollick skrev hösten 2023 ett välciterat blogginlägg om den hackiga frontlinjen för AI, Centaurs and Cyborgs on the Jagged Frontier. Mollicks resonemang handlar om att förstå var AI kan göra skillnad och var tekniken ännu inte är mogen och att det inte är uppenbart var den gränsen går:

Imagine a fortress wall, with some towers and battlements jutting out into the countryside, while others fold back towards the center of the castle. That wall is the capability of AI, and the further from the center, the harder the task. Everything inside the wall can be done by the AI, everything outside is hard for the AI to do. The problem is that the wall is invisible, so some tasks that might logically seem to be the same distance away from the center, and therefore equally difficult – say, writing a sonnet and an exactly 50 word poem – are actually on different sides of the wall. The AI is great at the sonnet, but, because of how it conceptualizes the world in tokens, rather than words, it consistently produces poems of more or less than 50 words. Similarly, some unexpected tasks (like idea generation) are easy for AIs while other tasks that seem to be easy for machines to do (like basic math) are challenges for LLMs.

Så vad vi behöver göra är två saker: Att utforska vad AI har förmåga att göra, och att hitta sätt att göra de förmågorna robusta nog så att vi kan lita på att resultatet blir det vi förväntar oss.

Och här blir den snabba utvecklingen av de underliggande tekniska förmågorna en utmaning. Arvind Narayanan igen:

The furious debate about whether there is a capability slowdown is ironic, because the link between capability increases and the real-world usefulness of AI is extremely weak. [...] From the perspective of AI impacts, what matters far more than capability improvement at this point is actually building products that let people do useful things with existing capabilities.

Att ta det som fungerar och maximera nyttan #

I mitten av november arrangerades Kraftsamling för AI i kommuner och civilsamhälles nationella konferens. Det var en heldag om lärdomarna från två års arbete inom ramen för Kraftsamling för AI i kommuner och civilsamhälle, med tydligt fokus på vad som krävs för att komma vidare med användningen av artificiell intelligens. Många diskussioner, både på scenen och kring borden, handlade om behovet av skalning. Att ta det som fungerar och maximera nyttan. Men också behov av juridiskt mod och samverkan. Det finns teknik som fungerar, men som ännu inte implementeras brett. Exempel är lösningar för att minska fallolyckor. Och det finns lösningar som högst troligen skulle kunna skapa stort värde, men där juridisk osäkerhet åtminstone för stunden fungerar som en broms.

Det här är resonemang som jag hört i många sammanhang under 2024. Vad vi som samhälle och land behöver göra är att ta den teknik som bevisats fungera och se till att den får bredast möjliga användning. Utmaningarna mänskligheten står inför är många och stora, och vi har teknik som hjälper oss med (åtminstone) dellösningar.

Vägen dit går bland annat via kunskap om tekniken. Och den behövs i alla yrkeskategorier. De som är AI-experter är inte nödvändigtvis de som är bäst på att förstår hur den används.

Simon Willison igen:

A drum I’ve been banging for a while is that LLMs are power-user tools—they’re chainsaws disguised as kitchen knives. They look deceptively simple to use—how hard can it be to type messages to a chatbot?—but in reality you need a huge depth of both understanding and experience to make the most of them and avoid their many pitfalls. If anything, this problem got worse in 2024. We’ve built computer systems you can talk to in human language, that will answer your questions and usually get them right! ... depending on the question, and how you ask it, and whether it’s accurately reflected in the undocumented and secret training set. [...] What are we doing about this? Not much. Most users are thrown in at the deep end. The default LLM chat UI is like taking brand new computer users, dropping them into a Linux terminal and expecting them to figure it all out.

Tanke 3: Behov av en spetsigare terminologi #

Och så den sista, återigen korta, tanken som också både är en brygga och en viktig skiljelinje mellan de två första, och dessutom en påminnelse till både mig själv och andra: Var så tydlig som möjligt med vad jag/du lägger i begreppet “AI”.

Allt för ofta blandas teknikutvecklings- och användningsperspektiven ihop, vilket skapar problem. Det är skillnad på vilka nya förmågor som de senaste modellerna från de största labben fått och vad som går att göra, allt billigare, med de modeller som redan är brett tillgängliga. Olika typer av tillämpningar, som bygger på olika typer av teknik, kommer med sina specifika utmaningar var gäller exempelvis integritet och energiförbrukning, men också med olika typer av värde.

Förmåga och genomförbarhet existerar längst ett kontinuum – men vägen från det förra till det senare är inte nödvändigtvis spikrak och när det är otydligt vad vi menar med AI, både i form av typ av AI och mognadsgrad, blir samtalet för svårt att föra. Oavsett om vi pratar om utmaningar eller möjligheter. 2019 skrev jag en text här på bloggen om att Digitaliseringen inte finns, inte med stort D i bestämd form singular. Däremot finns många olika typer av digitalisering, i olika organisationer och sammanhang, och med olika typer av digital teknik.

På samma sätt är det med artificiell intelligens.

Tre tankar som blir tre förväntningar för 2025 #

Så vad mynnar detta ut i, precis i början av året? En förväntan om fler tekniska genombrott, om många värdeskapande tillämpningar med den teknik som fungerar, och ett offentligt samtal om AI handlar där det blir tydligt när det handlar om det förra och när det handlar om det senare.

Ser fram emot att fortsätta följa, beskriva och diskutera den här utvecklingen under året som kommer!

If you are short on time, this is the AI summary of 2024 to read

2025-01-05T00:00:00Z

I've read several summaries of AI developments that happened during 2024. Simon Willison's overview stands out as the best. Why? Because Willison begins with technological advancements, but then he delves into what these developments and achievements mean for organizations and individuals.

Though it's a lengthy article, I highly recommend taking the time to read it. At minimum, be sure to read these two sections: LLMs Somehow Got Even Harder to Use and Knowledge Is Incredibly Unevenly Distributed:

A drum I’ve been banging for a while is that LLMs are power-user tools—they’re chainsaws disguised as kitchen knives. They look deceptively simple to use—how hard can it be to type messages to a chatbot?—but in reality you need a huge depth of both understanding and experience to make the most of them and avoid their many pitfalls.

If anything, this problem got worse in 2024.

We’ve built computer systems you can talk to in human language, that will answer your questions and usually get them right! ... depending on the question, and how you ask it, and whether it’s accurately reflected in the undocumented and secret training set.

[...]

What are we doing about this? Not much. Most users are thrown in at the deep end. The default LLM chat UI is like taking brand new computer users, dropping them into a Linux terminal and expecting them to figure it all out.

ChatGPT (GPT-4) versus doctors on complex cases of the Swedish family medicine specialist examination: an observational comparative study

2024-12-29T00:00:00Z

Conclusion: In complex primary care cases, GPT-4 performs worse than human doctors taking the family medicine specialist examination. Future GPT-based chatbots may perform better, but comprehensive evaluations are needed before implementing chatbots for medical decision support in primary care.

Utvärdering av GPT i jämförelse med läkare i svensk sjukvård.

Microsoft and OpenAI have a financial definition of AGI: Report

2024-12-27T00:00:00Z

The two companies reportedly signed an agreement last year stating OpenAI has only achieved AGI when it develops AI systems that can generate at least $100 billion in profits. That’s far from the rigorous technical and philosophical definition of AGI many expect.

Not the definition I had expected. But a definition.

Why AI content scraping should qualify as fair use

2024-12-20T00:00:00Z

The US constitution notes that the ultimate goal of copyright law is to “promote the progress of science and useful arts” for the benefit of society.

Mathew Ingram on the questions around copyright vs large language models. I’ve been thinking along those terms as well, that there are more things to consider apart from economics for individual rights holders. And in this post, Ingram shows where and how the legal system actually also have a couple of other perspectives.

8 things that surprised me about AI policy in 2024

2024-12-20T00:00:00Z

Another way to think about 2024 is to ask what the most surprising things that happened during the year were. I will offer the following 8 candidates. Please share yours in the comments section.

Google’s Nicklas Lundblad shares eight things that surprised him in AI during 2024.

Thresholds

2024-12-16T00:00:00Z

Some think that AI won’t behave in this way—that it will instead be more like the nuclear bomb: a singular moment that immediately upends the world order. I doubt this. Instead, I suspect that it will just be another series of thresholds, passed silently, ambiguously, often without much fanfare, as the accelerando of history beats on.

On the trends in AI capabilities and on thresholds as a way to measure them.

Dreaming awake

2024-11-26T00:00:00Z

the networks in A Half-Built Garden are governed, and that government is local as well as directly democratic. The presence of democratic governance—and its dependence on consent, rather than the subversion of it—gestures towards the models being experimented with today in the context of the Fediverse and other distributed, decentralized, and cooperative digital commons.

An essay on attention, social media, and democracy.

The Death of Critical Thinking Will Kill Us Long Before AI.

2024-11-25T00:00:00Z

A society that cannot patiently read long-form texts struggles to make sense of the world in ways that enable wise judgment, empathy across differences, effective policies, technological progress, economic justice, scientific reason, and fact-based truth to prevail over misguided beliefs. Reviving reading comprehension may be among the most urgent priorities for the future of civilisation.

Om vikten av läsförståelse som grunden för en fungerande demokrati, och om hur många komplexa samband en bristande läsförståelse påverkar.

Getting started with AI: Good enough prompting

2024-11-25T00:00:00Z

There are really two pathways to get started: good-enough prompting for tasks and good-enough prompting for thought.

Ethan Mollick’s latest post is a good starting point for anyone new to AI. He suggests two different areas where LLMs are of help, but more importantly give advice on how to think about prompting for each of them.

Vivaldi Podcast: The Fediverse – the road to an open social web

2024-11-24T00:00:00Z

In this episode, Bruce Lawson's guest is Evan Prodromou, Research Director of the newly-launched Social Web Foundation. They discuss interconnected social networks and ActivityPub, the open standard that Evan co-authored which enables cross-platform connections, how this tech reshapes online interactions, and the Foundation's work to support digital rights and diversity.

This episode, where Bruce Lawson, CTO at Vivaldi, is joined by Evan Prodromou is well worth your time if you are thinking about social media in 2024.

And there is one quote in particular that I want to highlight (paraphrasing): "If you go by yourself, you can move fast. But if you move together, you can get far".

Around 2004-2007 I wrote a lot about web standards and the "browser wars". Building proprietary solutions made it clear that going by yourself allowed for a higher pace, while building something more robust takes longer.

The same is true today, I think.

12:04

2024-11-23T00:00:00Z

Yay! Fixat så att de här korttexterna enkelt kan skickas direkt från telefonen. Men ett enda klick!

12:42

2024-11-23T00:00:00Z

Fingers crossed! If I've got everything configured as I hope, this is a note published to my blog from my phone, and further pushed to my Mastodon feed using #echofeed! 🤞

12:10

2024-11-23T00:00:00Z

Yay! Got Drafts integrated with GitHub so I can post both thoughts and link posts from mobile with very little friction.

Setting Up Mastodon Author Tags

2024-11-23T00:00:00Z

Mastodon 4.3 released today with a bunch of features but the one most people, including me, are excited about is author tags - this isn't the name of them but they also don't seem to have a proper name as far as I can tell.

No matter what they are called, hopefully this site now have them.

In The Context Of Long Context

2024-11-23T00:00:00Z

All of which suggests an interesting twist for the near future of AI. In a long-context world, maybe the organizations that benefit from AI will not be the ones with the most powerful models, but rather the ones with the most artfully curated contexts. Perhaps we'll discover that organizations perform better if they include more eclectic sources in their compiled knowledge bases, or if they employ professional archivists who annotate and selectively edit the company history to make it more intelligible to the model. No doubt there are thousands of curation strategies to discover, if that near future does indeed come to pass. And if it does, it will suggest one more point of continuity between the human mind and a long-context model. What matters most is what you put into it.

Journalist and writer Steven Jonhson, author of Where good ideas come from among others, has been working very closely (as an employee?) with the team building NotebookLM at Google.This is his latest thinking about what an even longer context windows for LLMs mean in practice. The very last paragraph also reminded me about a soundbite in the Twiml podcast. Paraphrasing: “If you wish for smarter models, you haven’t done enough thinking yourself.”The tools are becoming increasingly more powerful, but it is still some hard work needed to max the value created from them.

FediFetcher for Mastodon - blog.thms.uk

2024-11-23T00:00:00Z

FediFetcher is a tool for Mastodon that automatically fetches missing replies and posts from other fediverse instances, and adds them to your own Mastodon instance.

If you are running a small, perhaps even single user, instance on Mastodon, you need FediFetcher! A terrific tools that pulls in post you otherwise probably would miss in the threads in your feed. (But keep an eye on the size of your media storage, since this also means more content stored.)

Here’s What I Think We Should Do

2024-11-17T00:00:00Z

The fog is clearing. We can start to make out structures in the distance. Inch by inch, the contours of our future are coming into view.

Based on those contours, Dean Ball, Research Fellow in the Artificial Intelligence & Progress Project at George Mason University’s Mercatus Center, has a newsletter called Hyperdimensional. Well worth your time if you want food for though on AI and regulation.

Machines of Loving Grace

2024-10-15T00:00:00Z

Dario Amodei, CEO of Anthropic, has written an essay about AI and what impact it will have on the future. It is making its rounds around internet at the moment, for good reason. I'll probably get back to it shortly, as part of a longer text I'm working on myself. But for now, just wanted to share the link.

RAG is not for summarization

2024-10-03T00:00:00Z

Excellent video explaining what retrieval augmented generation is and why it’s not the right tool when you need AI to help you with summarization.

The AI-Copyright Trap

2024-09-23T00:00:00Z

This paper on copyright in relation to AI models is an interesting read. It takes quite a different approach to the subject compared to what you usually encounter, particularly regarding how training data should be accessible to many more entities than just the largest labs. The paper also discusses why issues of bias, inclusion, and other factors need to be part of the pursuit of a sustainable solution to these questions. It suggests that focusing solely on the financial aspects of copyright probably won't lead us to where we want to be.

Fall, but summer temperatures. First photo with my new lens, Voigtländer 18/2.8.

2024-09-06T00:00:00Z

Mina prioriterade nyhetsbrev just nu

2024-09-06T00:00:00Z

Det jag läser allra mest regelbundet är Casey Newtons Platformer. Betalbrev, men värt varje krona tycker jag!
Webbveteranen Anil Dash
Teknikjournalisten, investeraren och rådgivaren Om Malik
Säkerhetsexperten Bruce Schneier, som också tänker mycket om skärningen mellan teknik och demokrati
AI-professorn Ethan Mollick, som fokuserar mycket på praktisk användning
AI-professorn Arvind Narayanan, som framför allt fokuserar på AI:s roll på systemnivå
Grymma digitalseringsforskaren danah boyd
Molly White, som jag har lite svårare att kategorisera och som kanske är den mest spretiga på listan. Mycket kryptovaluta och annat som jag inte är så intresserad av, men då och då sånt jag verkligen inte vill missa.

Och som en notering i kanten: Även om alla de här nyhetsbreven går att få levererade med e-post till inkorgen är det inte så jag läser dem. Tack och lov finns allihop att lägga till som prenumerationer i RSS-läsaren också.

My Top Newsletter Picks Right Now

2024-09-06T00:00:00Z

My most regular read is Casey Newton's Platformer. It's a paid newsletter, but in my book, it's worth every penny!
Web veteran Anil Dash
Tech journalist/investor/advisor Om Malik
Security expert Bruce Schneier, who also ponders a lot on the intersection of technology and democracy
AI professor Ethan Mollick, with a strong focus on practical applications
AI professor Arvind Narayanan, who primarily examines AI's role at a systemic level
The brilliant digitalization researcher danah boyd
Molly White, who's a bit harder to pigeonhole and perhaps the most eclectic on this list. She covers a lot about cryptocurrency and other topics I'm not particularly interested in, but occasionally produces content I absolutely don't want to miss.

As a side note: Although all these newsletters can be delivered to your inbox via email, that's not how I read them. Thank goodness they're all available as subscriptions in RSS readers too.

Untitled photo

2024-09-01T00:00:00Z

Untitled photo

2024-09-01T00:00:00Z

Man and bird. Street circus.

2024-09-01T00:00:00Z

Bra introduktion till AI Act

2024-09-01T00:00:00Z

Svenskt Näringsliv har publicerat en bra introduktion till AI Act, som bland annat reder ut de olika risknivåerna och vad de innebär för en organisation.

Billig interferens, normalfördelningskurvor och balansen mellan kreativitet och tillförlitlighet

2024-09-01T00:00:00Z

Det här är egentligen en halvfärdig tanke som jag inte riktigt lyckas plocka hem, men jag ville ändå få ner den här:

På AI Snake Oil finns ett intressant resonemang om hur man bygger produkter baserade på stora språkmodeller. Det finns ett par inbyggda utmaningar, som alla tar sin utgångspunkt i det faktum att språkmodeller är probabilistiska och inte deterministisk. Det vill säga att språkmodeller inte följer regler, utan bygger på statistik, att de genererar statistiskt rimlig output.

Ibland är det här precis vad vi vill ha, om det är en kreativ arbetsuppgift vi sitter med. Sätta en bra rubrik, utforska olika scenarion, komma på motargument till ett påstående och liknande.

Andra gånger är det verkligen inte kreativitet vi är ute efter. Vi vill ha ett faktasvar vi kan lita på eller en sammanfattning av en lång rapport som inte innehåller några så kallade hallucinationer. Och det är här det probabilistiska blir ett problem:

For now, it’s fundamentally an open question whether it’s possible to build deterministic systems out of stochastic components (LLMs). Some companies have claimed to have solved reliability — for example, legal tech vendors have touted “hallucination-free” systems. But these claims were shown to be premature.

Så vad kan man göra istället? Kanske använda statistik, igen:

repeatedly retrying a task tens, thousands, or even millions of times turns out to be a good way to improve the chances of success, given the randomness of LLMs.

Genom att generera många svar och sen använda ett snitt av dem så lägger man lite band på kreativiteten. Men ska man bygga tjänster som inte genererar output från en LLM en gång utan många krävs en teknikutveckling som sänker priset på interferens, det vill säga att använda en språkmodell.

En bättre förståelse för användarnas behov är också en nödvändighet. Vilket egentligen är huvudpoängen i texten.

The generality of LLMs allowed developers to fool themselves into thinking that they were exempt from the need to find a product-market fit, as if prompting a model to perform a task is a replacement for carefully designed products or features.

Chattbottarna som sådana, ChatGPT och Claude, är inte produkter eller tjänster. De är verktyg. Alla diskussioner om "prompt engineering" sedan hösten 2022 är egentligen diskussioner om produktutveckling, att snäva av, tydliggöra, fokusera vad det är språkmodellen ska användas till. Ibland behöver de vara kreativa, ibland inte.

Birds still here.

2024-08-24T00:00:00Z

Birds leaving.

2024-08-24T00:00:00Z

A (statue's) balancing act.

2024-08-24T00:00:00Z

21:03

2024-08-13T00:00:00Z

Var inte i Almedalen i år. Följde lite på distans, och försöker nu efter semestern få en överblick av vad som avhandlades när det gäller områden som är intresserar mig. En metaobservation: AI gör det enklare än någonsin tidigare. Först transkribera det som verkar intressant och sen skicka in alla textfilerna i vad Antrophic kallar för ett "Project" – och vips kan jag be om sammanfattningar, fråga om ämne X diskuterades från vinkel Y, etc.

CrowdStrike, Antitrust, and the Digital Monoculture

2024-08-12T00:00:00Z

All computers are broken. Every piece of software and hardware is just waiting to fail in unexpected ways, and while your friendly neighborhood hackers and researchers can often hold off some of the worst problems by finding and reporting them, we need to mitigate inevitable failures. A resilient and secure digital future can’t be built on hope alone. [...] We live in the age of the digital monoculture, where single vulnerabilities can tear through systems globally.

Got a recommendation to have a look at WorkingCopy, a Git client/editor for iOS, for a mobile workflow for posting to this blog. Seems to be exactly what I needed for getting new posts online. And as a bonus, it integrates with iA Writer!

07:05

2024-04-13T00:00:00Z

I'm just getting up to speed with Git. What a thing. Amazing to have the equivalent of "Save Game" in your code editor. And how it would have helped me when I wrote my books!

11:57

2024-03-30T00:00:00Z

This is just a quick scribble, without a title. For short notes, Mastodon-style on my own site.

Foggy morning.

2024-03-24T00:00:00Z

AI is changing writing

2024-03-24T00:00:00Z

Media entities have this ludicrous trend of disclosing that they have used “AI” on some article or the other. If that is the case, they should disclose they used Google Docs or Microsoft Office and their built-in “grammar” and “spelling” and other features. Anyway, media companies are big on disclosures and less on actually doing interesting things with new technology.

Just nu är det många diskussioner i mediebranschen om märkning av AI-genererat innehåll. Jag tycker att Om Malik är på något här: Vi måste inte markera allt som en AI har rört. Jag har ett antal textprompter som jag använder för att låta ChatGPT och andra LLMs agera redaktörer, där jag får hjälp att hitta luckor i mina resonemang, hitta partier som kan vara svåra att förstå, sätta rubriker. Förstår inte hur och om det skulle kunna vara till nytta för läsarna att få reda på det.

AI and the Evolution of Social Media

2024-03-24T00:00:00Z

One of the primary roles of regulation is to preserve competition—not to make life harder for businesses. [...] In addition to strengthening and enforcing antitrust law, we can introduce regulation that supports competition-enabling standards specific to the technology sector, such as data portability and device interoperability. This is another core strategy for resisting monopoly and corporate control.

Bruce Schneier skriver om likheter mellan sociala medier och artificiell intelligens, och vilka lärdomar vi kan ta med oss från de förra när vi funderar på hur vi som samhälle ska hantera det senare. Jag tycker särskilt att resonemangen på slutet, om hur AI kan och bör regleras är intressant: Hur han landar i att det inte så mycket handlar om att reglera tekniken som det handlar om att reglera marknaden.

“I, Cyborg – Using Co-Intelligence”

2024-03-16T00:00:00Z

When reading some of the technical literature, I would ask the AI to summarize a paper to see if I understood it in the right way, knowing full well that the AI could get me only partway there.

Det här var ett sätt att använda LLMs på som jag inte hade tänkt på, men definitivt kommer att testa. Precis som Ethan Mollick läser jag många tekniska texter som ligger på gränsen till vad jag kan förstå. Att använda de (redan) klassiska prompterna på temat “sammanfatta det här så att en tolvåring förstår” kan kanske vara ett bra sätt att testa hur min egen förståelse synkar med det som en språkmodell får fram.

Why men shouldn’t control artificial intelligence

2024-03-15T00:00:00Z

Like all of the monsters that societies have created over the millennia, present fears of deadly AI illuminate what really makes us anxious as a society. Today we often fail to acknowledge how technology is shaped within our preconceived ideas of the world. Instead, we are encouraged to view it as an unstoppable force pushing everything along. All that is left for us is to “adapt” ourselves and our economies to technology. Or maybe “predict” where it will take us. We don’t have much of a say about the destination.

Katrine Kielos-Marçal sätter AI-doomerism i en liten annan kontext än hur den brukar ramas in i det offentliga samtalet just nu.

Yann Lecun – Meta AI, Open Source, Limits of LLMs, AGI & the Future of AI

2024-03-14T00:00:00Z

Lex Friedmans intervju med Yann Lecunn, AI-chef på Meta, är emellanåt, inte helt överraskande, rätt teknisk. Men till stora delar är den rätt lätt att hänga med i. Jag tar framför allt med mig två delar:

En intressant jämförelse mellan Kahnmanns System 1 och System 2 och dagens storskaliga språkmodeller. De är, enligt Lecunn, betydligt mer System 1 än System 2. Det vill säga mer reflex än resonerande.
Passagen om behovet av öppna AI-modeller är viktig!

AI safety is not a model property

2024-03-14T00:00:00Z

AI safety is not a model property. With a few exceptions, AI safety questions cannot be asked and answered at the levels of models alone. Safety depends to a large extent on the context and the environment in which the AI model or AI system is deployed. We have to specify a particular context before we can even meaningfully ask an AI safety question.

Debatten om AI safety är så klart viktig. Och i det sammanhanget blir texter som den här viktiga, som gör det tydligt att det inte går att begränsa diskussionen till att handla om tekniken i sig själv.

Make better documents

2024-03-12T00:00:00Z

We almost never actually teach people how to use the ordinary tools of business communication in more effective ways.

"Verktyget" som Anil Dash skriver om här är något så vardagligt som vanliga dokument. Men egentligen innehåller hans text råd i två dimensioner: Dels några handhavandetips om några av de vanligaste funktionerna i program som Word och Google Docs, dels några mer innehållsrelaterade förslag.

Captain's log – The irreducible weirdness of prompting AIs

2024-03-12T00:00:00Z

We don’t have an answer. But we can have an intuition.

Ethan Mollicks sammanfattar var vi verkar stå när det gäller promptande av LLMs: Vi vet inte säkert [hur de fungerar], men vi kan skaffa oss magkänsla.

Vägen till den går, som så ofta, via egen erfarenhet och testande. Exemplen i hans senaste blogginlägg visar tydligt varför.

(Över lag kan jag verkligen rekommendera hans blogg. Jag har länkat till den förr, kommer garanterat göra det igen.)

On the Societal Impact of Open Foundation Models

2024-03-10T00:00:00Z

Today, we are releasing a paper on the societal impact of open foundation models. We make three main contributions. First, we diagnose that the disagreement on the impact of openness results from a lack of precision in claims about its societal impact. Second, we analyze the benefits of open foundation models such as transparency, distribution of power, and enabling scientific research (including when open model weights are not enough to realize some benefits). Third, we offer a risk assessment framework for assessing the marginal risk of open foundation models compared to closed models or existing technology like web search on the internet.

2023-09-24T00:00:00Z

OpenAI's ChatGPT, Microsoft's Bing, Google's Bard, Anthropic's Claude – AI is currently a part of public conversation like never before thanks to the large language models and the chatbots built on top of them. As such, it's worth reminding ourselves that discussions about AI benefit from specificity – as do most conversations. The clearer we are about what opportunities and challenges we're really discussing, the easier it becomes to grapple with them.

Several years ago, I wrote an article about the term "digitalization". One of the persons I interviewed reminded me that there's no single entity known as "the digitalization". Digitalization encompasses many different things depending on industry or societal sector and how technology is used or can be used within these different contexts. Digitalization within manufacturing differs from that within healthcare, which in turn differs from digitalization in schools.

And we can break this down even further. In public debates, "digitalization in schools" is often synonymous with screens in classrooms. But digitalization in schools also includes administrative tools, new ways of understanding pedagogical approaches, and of course, teaching about the technology itself.

The development of artificial intelligence has advanced so much that it has moved beyond tech companies' R&D departments. It is now being packaged into various tools that can be used in numerous ways depending on needs. However, discussions still often revolve around the umbrella term AI, albeit the chatbots has somewhat narrowed the conversation recently.

One major benefit of moving from sweeping abstraction ("AI in manufacturing") to more concrete boundaries ("image analysis for quality assurance in paint coating metal parts") is that conversation can shift from focusing on technology itself to its usage and subsequent consequences.

This shift also allows more people to feel comfortable in the discussions, thereby enabling them to share valuable experiences and thoughts about how an operation works and what can be improved. And this is incredibly important.

Sometimes AI provides the solution; other times, different approaches or technologies might be more suitable. But neither the technical expert nor the employee with domain knowledge about a specific need is best suited to make that call alone. Here, one plus one often equals three. The person with domain knowledge can outline needs, while the AI expert can suggest possible solutions. Conversely, an AI expert's description of technology can help domain experts envision entirely new ways of doing things.

As the development of artificial intelligence charges into the future, we need conversations about AI that include as many different skills as possible and discuss specific usage areas for technology. This holds true within individual organizations, in both private and public operations, but also on a societal level. Those who understand technology are undoubtedly crucial participants – but equally important are those who understand operations and needs. And let's not forget customers and citizens themselves.

When we don't just talk about technology in a vacuum but in relation to individual applications, we can start considering costs and value. Many examples from chats with the LLM's reveal laughable factual errors. But if chat results aren’t placed within their intended context, it’s hard to gauge how problematic these mistakes actually are.

If I use an AI chatbot as a journalist to create fact boxes, it would be incredibly naive of me to take the chatbot's responses at face value without first fact-checking them myself. However when using it as a creative sounding board – for instance by copying an article draft into the chat and asking for ten headline suggestions – the risk/value calculation changes dramatically.

In terms of language models specifically, this judgement is further complicated because "text" itself is also rather vague. Text comes in many forms and sometimes serves as a tool in and of itself. Text can be used to tell a fictional story, convey new factual information, or assist in a thought process.

I have on several occasions used ChatGPT to explore various angles of a topic in the same way I would with colleagues over coffee – only with ChatGPT, the conversation is always available. And it feels like conversing with a collective given all the training material that has laid the groundwork for the model.

Right now, I believe this is one of the most important lessons we can learn from generative chat models. Let them which act as a kind of test environment for how we'll need to approach different types of AI models in future: How much effort is required to get an acceptable end result for a specific application?

Instead of mocking tools that aren’t suitable for every task, consider what they can actually be used for and why. You'll arrive at this understanding more readily by moving from general to specific discussions about potential benefits and associated challenges within your organization – or for yourself.

If all you do is store quotes, you are only getting halfway, or probably even less. I want to put my notes to work, to use them. Having highlights and annotations is only the starting point for your own thinking process. Or as Bob Doto phrased it in an essay last summer: "Your zettelkasten should be made up of your ideas about the author's ideas".

In practice, an important part is finding connections between thought fragments in your note collection. But finding the connections isn't enough. Making meaning from the connection is the important part. It's in the idea that link note A to note B the value is created.

Casey Newton touched on this in his newsletter Platformer recently, when he argued that note-taking apps don't make us smarter:

Thinking takes place in your brain. And thinking is an active pursuit.

The sub-header for Newton's piece is a question: "They're designed for storage, not sparking insights. Can AI change that?"

My answer is yes, AI will – and already have. My experience is that note-taking apps indeed make me smarter. But at the same time, Newton nails why this is: It's not the note-taking part of a note-taking app that provides its true value. It is how well the tool assists in thinking.

Newton links to a text by Andy Matuschak that I had notes on since before. In it, Andy Matuschak argues that peripheral vision is an important feature of physical notes that are hard to replicate in a digital context. When sitting at a desk working with ideas on Post-It notes och index cards, it's easy to group them together, form clusters, and build hierarchies. And as you do, some clusters will become more important than others and take center stage. But the others are still there, in your peripheral vision.

Reading Matuschack, I realized that I've been striving for peripheral vision in my note-taking process for years. And also slowly getting there. In Obsidian, there are at least four approaches I use:

Embedded queries to list notes containing certain keywords related to the text I'm working on.
The local graph to visualize links I've already created.
The canvas builds a more spatial overview of how things relate to each other (which most closely resembles Matuschak's peripheral vision in the physical space).
Smart Connections to surface possible connections between my notes.

Smart Connections is the latest addition to my toolset. It uses OpenAI's API to create embeddings of my notes, and based on them suggest notes that are similar to the active one. While OpenAI's language models can't think on my behalf, helping me find a possible connection between my notes is equally important.

The text files with highlights, annotations, and random thoughts I have in Obsidian are counted in the thousands. I can't remember them all. If I could, there would be no use in writing them down in the first place.

So what Smart Connections, and the other methods listed above, do is give me suggestions. "Based on the note you are working on right now, these are other notes that have some similarities with it." And when having a look at these notes – doing the active pursuit Newton is talking about – I make out if the relationship between the notes is of relevance to me or not, in the current context I'm working in.

Smart Connections, or really any of the note-taking tools I've tried or read about, can help you with

A relates to B

but it's me who adds the important part

A relates to B because X

2023-04-02T00:00:00Z

Some twenty years ago, I had a colleague who every now and then passed my desk with a triumphant smile on his face: "Anders, I have finally finished the Internet, I've read it all!" He was very pleased when he found hmpg.net. (And researching this blog post, I was surprised that the end of the internet is still there!)

Of course, it wasn't plausible to "finish the Internet" even back then. But much less so today. I can't even finish my backlog of articles I want to read in Readwise or keep up with the podcast queue in Pocketcasts.

So even more important to make deliberate decisions on where you spend your time. And there are little things one can make to help oneself in that direction. Like what apps get the front row on your phone's home screen.

But then there are design decisions made by others that you have to live with. Like the pull-to-refresh, introduced in the Twitter app Tweetie, version 2.0: Once you reached the top of your Twitter feed, you could now pull down to load more content. The gesture was a success and is today a staple feature in most (but not all, as we'll discuss shortly) social media apps.

Finite feeds #

I've been on Twitter since December 2007, and on Instagram since October 2010. From Twitter, I've got a lot of value in my professional life, while Instagram has served both as a way to connect with friends and interact with other hobby photographers.

But neither Twitter nor Instagram is what they once were. With Instagram, my interest started to fade as Facebook pushed for video over photos. So when Glass launched in 2021, I got curious. Here was a new social network built for photographers first. Not free, but also no video. I signed up and decided to give it a year. And I like it over there. Today, I post much more frequently on Glass compared to Instagram. (At least on my public Instagram account. I also have a private, for a smaller circle of friends, where I'm more active.)

And last autumn, when the turbulence on Twitter started, I finally had a look a Mastodon just out of curiosity. Had heard about it for a while, but never tried it out. Turns out I like it over there as well.

And both Glass and Mastodon have one thing in common: The feed is finite.

Being free of ads, neither Glass nor Mastodon needs to keep the user hooked in the same way as a service monetized by ads does. From an end-user perspective that means you can actually reach the end of your feed and no matter how hard you try, you can load any more content.

This ties into my reasoning about social media and algorithms. Both Glass and Mastodon are, out of the box, strictly chronological. Twitter and Instagram started the same way but have since pivoted to other principles for deciding what to include when in the users' feeds.

And this matters. As I move my spot of interest from Twitter and Instagram to Mastodon and Glass, I also notice that I spend less time on social media in total. And this is, to me, a good thing.

More than once I've found myself spending way much more time refreshing my Twitter feed or scrolling Instagram's reels than I had planned for – and felt bad for it. With Mastodon and Glass, I close the app when I've reached the most recent post in my feed and continue my life.

This is of course just an observational study of n=1. But since that single case in the study is me, it's still of value to me.

Friendly friction #

But both Twitter and Instagram are still on my phone. I rarely post on Twitter, but there are some areas of interest I want to keep up with that are not yet present on Mastodon. And I still want Instagram since, as I wrote above, I connect to a lot of friends there.

What I began to notice was that I often started my social media exploring on Mastodon and Glass, and when I had reached the end of my feeds there switched over to Twitter and Instagram – and got stuck.

Trying to make deliberate decisions aren't always enough, obviously. Especially when tired and/or stressed, that infinite feed is extra alluring, at least to me.

So what to do? Turn to one of these solutions which shuts down access to selected services and apps? No, that wouldn't work for me, since I still want some access.

That's when I remembered an app I had briefly used a couple of years ago: One Sec. It's like a road bump in your iPhone, adding a little bit of friction that forces you to stop and think.

With One Sec, you select apps for which you want One Sec to intervene by adding a short pause before the app launches. This gives you time to briefly reflect on why you are turning your attention to, in my case, Twitter or Instagram. At the end of that pause, you also have to answer a question: "Do you still want to go to X?" If I answer yes, the app launches. But after a couple of minutes, One Sec nags me once again with a notification, making sure I'm aware of what I'm doing.

I've started to think about this as "friendly friction". It's not always a bad thing to slow down. I don't want to get rid of either Instagram or Twitter just yet, but to make more deliberate decisions on how I use them. One Sec helps a lot with that.

Springtime V. (Same bridge, 24h later.)

2023-03-29T00:00:00Z

Springtime IV.

2023-03-29T00:00:00Z

Springtime III.

2023-03-28T00:00:00Z

Social media, algorithms, user control, and server costs

2023-01-30T00:00:00Z

Moving my public social media presence from Twitter to Mastodon has also had me revisit some thoughts and notes around recommendation algorithms.

As a newcomer to Fediverse in general, and Mastodon specifically, this text is more of "thinking out loud" rather than "this is how it is". But this is an interesting discussion I want to take part in, and I do that now:

Algorithms are nothing but instructions #

A lot of the premise for the public debate around algorithms is that they are bad, per se. I disagree. We need algorithms, because algorithms are nothing but instructions:

In mathematics and computer science, an algorithm is a finite sequence of rigorous instructions, typically used to solve a class of specific problems or to perform a computation.

So what is the problem we want to solve? Once the accounts you follow on social media posts more than you can read, somehow, someone has to decide what to put in front of your eyes, and what post shouldn't be shown to you.

The "somehow" is the instructions, the rules – the algorithm – that specify the criteria for how that selection process is done.

But to me, "somehow" is not the most important question.

It's the "someone" we should focus our attention on.

But more on that in a bit.

First, let's talk about Mastodon.

Mastodons feeds are already algorithmic #

Many Mastodon users say that the posts on there aren't sorted by an algorithm. I've done it myself, many times already. But if you are really picky with the details, one could argue that that statement is wrong. The Mastodon feed is indeed algorithmic.

The problem we want to solve is: "In which order should the posts from the account you follow be sorted?"

Right now, the answer is "by publishing time". And that's an algorithm. And, to be honest, no a bad one. Rather the opposite. For human conversations, a chronologic sort order makes a lot of sense.

But there are times when a strictly time-based feed breaks down. My mornings are one recurring example.

Handling the morning flood #

Most of the Mastodon accounts I follow are based in the US, while I'm in Sweden. During the daytime, my feed is often manageable. But the mornings are different, especially the very first time I open my Mastodon client each day. There are often a couple of hundred unread posts, and with each new account I follow, the number of posts increases as well.

I very rarely have time to scroll through them all – and as a consequence, I might miss something I really would like to see.

So for my morning check-in, a chronological feed is good. But not enough.

Sidenote: The half-life of the posts that people like on Mastodon seems to be much longer compared to Twitter, increasing the chances that even older stuff actually gets surfaced in a chronological feed. This is just a gut feeling I have, both from how old posts pop up in my feed and also from notifications about boosts and likes on my own posts.

I want algorithms and filters... #

So there are occasions when a chronological feed is what I want, and other times I need something else. And Mastodon already has some complementary tools as well:

With lists, I can group accounts I follow by topic, by importance (to me!), or any other way I see fitting. If I don't have time to browse my full feed, I can jump into a subsection of it.
On Mastodon, I can follow accounts, but I can also follow hashtags. This is a way to keep the number of accounts I follow down, and still be able to keep up with topics that are of interest to me.
But the reverse is also possible! I can follow accounts, but block hashtags I'm not interested in. For me, #caturday is one such example. The Saturday flood of cat pictures is not my cup of tea, but with the block feature it isn't a nuisance either. Excellent!
The three different feeds (Home, Local, Federated) are a way to get a broader or narrower post inflow.

All these are fairly simple instructions/algorithms. Good, but I want more!

...where I know what problem they are intended to solve #

And finally, we are at the "someone" part. The algorithms I want are algorithms I control, not someone else. It's not algorithms per se that are the problem, it's black box algorithms that you don't understand, and don't know what they really are optimized for.

"Popularity" and "relevance" are two common answers. But what does that really mean?

Popularity is possible to quantify. "Sort feed by the sum of each post's replies, boosts, and likes" is one way to do it. But should replies, boosts, and likes equally influence the popularity score? Or is any of them more important? Would a better algorithm for popularity be "replies * 0,8 + boosts * 2 + likes"? I've no idea.

And moving into relevance, things get even harder. Especially on aggregate. What's relevant for me is not necessarily relevant for you.

But if you talk about relevance on an individual level, I think that there is a fairly large overlap between "popular" and "relevant"

The accounts I have chosen to follow are relevant to me – and as a consequence so are what they reply to, like, and boost. If many of the accounts I follow share the same link or boost the same post, the chances I'm interested in that specific link or that specific post increase.

One of the best third-party services I ever used for Twitter was Nuzzel. It worked just like that. Gathered the links from the Twitter accounts I followed and sent me a daily digest with the most popular ones.

The general principle behind Nuzzel's output was easy to understand:

I follow accounts that are of interest to me.
Those accounts share links.
If many of the accounts I've decided to follow (because they post things I want to read) share the same link, that's a "vote" for that link being something I would like to see.

Understanding the basic principle is great. But even better if you could also fine-tune the settings.

Sliders, knobs, and server costs #

There is sometimes (or even often) an inherent conflict between what I want to see and what others want me to see. For me, Meta does a fairly good job with Facebook's algorithms, while Instagram is slowly turning useless for me, with too many ads for products I'm not interested in, and too many sponsored posts from accounts I don't follow. Or as Cory Doctorow recently wrote:

The platforms treat your unambiguous request to receive messages from others as mere suggestions, a "signal" to be mixed into other signals in the content moderation algorithm that orders your feed, mixing in items from strangers whose material you never asked to see.

Want I want is better control over the algorithms, both on a general level and also access to some settings to fine-tune how they perform. If we return to the "Nuzzel principle", that could mean that not all accounts I follow get the same importance when calculating what posts are most relevant to me. Perhaps I follow a couple of accounts that I know are better than others to share the things I absolutely don't want to miss. If that's the case, I want to increase their weight in the calculation, perhaps for certain link + hashtag combinations.

What I find so promising is that I see a lot of development going in this direction on Mastodon:

Matt Hodges builds a script that creates Mastodon digests a'la Nuzzel.
Popular iOS client Ice Cubes is experimenting with a digest view. So is the upcoming client Mammoth, which has built-in features for link discovery.
Most interesting is perhaps Fediview, a tool that let you try out different algorithms and timeframes to find popular posts in your feeds.

But here it's also time to pause and talk about cost: You can use Facebook without your credit card because the company has the final say over the algorithms. Running the servers needed, be it for Facebook, Mastodon, or any other internet service comes with a cost. I'm on a private Mastodon instance and pay somewhere around 10 Euro per month to do so. And in my Mastodon feed, I see many admins asking for financial support for their servers. Not out of greed, but because hardware and internet connections cost money.

If you want to read more on algorithms, filtering – and the related topic of content moderation, here are some articles I've read over the last few weeks that could be of interest:

Cory Doctorow: Freedom of reach is freedom of speech
Cory Doctorow: Better failure for social media
Nilay Patel interviews Matt Mullenweg: How to buy a social network
Mike Masnick: Hey Elon: Let Me Help You Speed Run The Content Moderation Learning Curve is a hilarious made-up conversation on moderation
Arvind Narayanan: TikTok’s Secret Sauce

One of my all-time favourites.

2023-01-08T00:00:00Z

Tinkering with tools is not necessarily procrastination

2023-01-06T00:00:00Z

Over the holidays, a lot of the content in my social media feeds has been yearly reviews and promises for 2023. Some of it has been about tools for thought and personal knowledge management. Some express more general arguments for spending less time fiddling with the tools and actually making sure to get work done. Others are more specific. "2023 is the year I'm gonna settle on one tool. Not just yet sure if that's gonna be Tana, Obisidian, Logseq, Remnote, or something else."

The underlying notion is clear.

You either spend time tinkering with your tools and get no real work done.

Or you just let the tool fade into the back and start to deliver.

I would beg to differ: The sweet spot is somewhere in between. But also that the problem people hint at isn't so much about switching tools as it is switching workflows and processes.

Notetaking is a skill #

I've spent 23 years as a "knowledge worker". The first 20 were as a journalist and the last three as a project manager. How many pages of notes I've taken over the years is impossible to estimate. But it's a lot.

When I recently moved offices, I found a couple of old notepads in a drawer. Notes from interviews, articles I had read, etc. And I can tell you: Those were not good notes, in any way. How I take notes has evolved a lot over the years.

But here it's important to stress that "how" is not about the tools I use, going from pen and paper to digital. Rather, "how" is about structures, "note scaffolding". Type of notes, what details are written down, what is not, etc. The biggest change over the years is how I structure my notes to make them useful not only in the moment but also in the long run.

Looking back and comparing decade-old notes with more recent ones, it becomes obvious that note-taking is a skill. And just like with any other skill, you have to practice to improve.

Process vs tool #

How (still the process, not the tool) you take notes depends on the end goal. To me, it's primarily to help in researching and preparing for text to be written. It can be interview questions, articles, reports, white papers, and books. Thinking about what I need and why has eventually led me to a couple of "note types" that are the backbone of my "how":

Source notes. A short "bibliography", with information on the type of source (book, paper, conference, podcast, etc), author, publish date, etc.
Highlight notes. What in a physical book would be marked with a yellow highlight pen. Every highlight relates to a source note.
Thought notes. What thoughts or ideas do the highlights spark for me? Write them down, and link them to the highlight.
Cluster notes. The first three types are about digesting sources. With my cluster notes, I start to "build", putting highlights and thoughts into context. In my cluster notes, I pull in highlights and thoughts from many different sources, combining ideas into a first draft.

This is my notetaking process. One that I've used for years, and that supports me in my goal.

But the tool where this process is implemented has changed and will change.

Tinkering leads to craftmanship #

And this is why I don't think that tinkering with new tools is necessarily procrastination. Rather the opposite. Trying out tools, be it new ones or diving deep into the ones you already use, sharpens your skills and eventually lets the tool fade into the back.

Since going digital for my note-taking, I've switched tools a couple of times. I started with Evernote, and am currently using a combination of Obsidian and Tana. On the way there, I've also used Notational Velocity, nvALT, SublimeText, and The Archive.

Every change in the tool has been about features that make my current process more frictionless, and hence give me more time working with my notes, spending less time managing them.

And I think that's the distinction that's important to make:

Switching processes is expensive, in both time and energy. No matter if you switch tools or not.

But changing how you implement an established workflow, be it in the app you already are using or switching to a new one, is less expensive.

When I got access to Tana a couple of months ago, I could immediately tell that it was a tool that could support my notetaking process in ways that Obsidian can't.

But – and here comes the important part – tinkering with Tana also helped me realize how I could push Obsidian to the limits for another important goal with my notetaking, documenting meetings and projects. This has been a pain point for me for a while, not really finding a way to implement my idea on how to make that kind of notes.

Had I not spent time tinkering with Tana had I not figured that part out either.

You have to practice to become better. And trying out tools – be it features you are not using in your current one or exploring something completely new – is a way to practice.

Untitled photo

2022-12-26T00:00:00Z

Put a personal domain name under the Christmas tree

2022-12-20T00:00:00Z

In the moment, the services you use online might feel like a solid foundation on which to build a digital presence off. But things have a tendency to change. Since I entered cyberspace, the center force of online communication has been IRC, ICQ, MSN, MySpace, and others.

None of them proved to be that solid over time. Right now, the obvious example is Twitter, where it's hard to predict where things are heading.

I claimed my corner of the Internet on 11th November 1998. On that day, I registered my first domain name, thoresson.net. Since then, I've been receiving mail and hosting personal blogs "there".

The interesting thing is that what "there" is has varied, just like the social platforms found elsewhere on the net. The blogs hosted at thoresson.net as been served from servers in Sweden, Canada, Germany, and back to Sweden again. For mail, thoresson.net has used email services provided by my hosting firms, by Google, and finally Fastmail.

And that's the thing with a personal domain name: It's separate from the technical solution you use. It's more of an identifier, less of a service.

And more importantly, it's a way to avoid lock-in.

In hindsight, it's hard to believe that once upon a time switching mobile carriers also meant switching cellphone numbers. That was before number portability became a thing.

A personal domain name is like number portability, but for online services.

For the past 24 years, my friends have not had to think about how to reach me by mail. My address has stayed the same, even though I have changed the technical platform a couple of times. The same goes for my blogs.

When it became apparent that Fediverse might actually become a thing on a mass scale, I moved my Mastodon account to a self-hosted instance, with a domain name I own. I'm now found on @anders@thoresson.social. And on @anders@photos.thoresson.social I've started to explore Pixelfed, Fediverse's alternative to Instagram.

But I haven't chosen to use the names of the technical solutions themselves in my identifiers on Fediverse. And that's an intentional decision: Mastodon and Pixelfed are the technical solutions I use today. But there might be others tomorrow. And if so, I can still be found at the same address.

Hosting personal Fediverse servers is not what everyone wants to nerd out about (even though it was much easier to do so than I ever could have imagined, thanks to Cloudron).

But thankfully, hosting a personal blog at http://myblog.firstnamelastname.com is trivial. And from a page like that, it's easy to link to the services and accounts one uses at the moment.

So, with Christmas just around the corner, my suggestion for those of you who need a last-minute gift is this: Consider getting a personal domain name for the ones you love. (As a bonus, there is no delivery time at all, so the domain name can really be a last-minute gift!)

Three thoughts on Tana

2022-12-04T00:00:00Z

Tana has taken the PKM community by storm. For good reason. It's still in early release, somewhere between an alpha and a beta version, but it show a lot of potential. I've been using it side by side with Obsidan for the last two months, and think that it soon will be my primary tool for note taking.

The waiting list has been long, and questions about when to expect an invitation are frequent both in the Slack community and on social media. And lately, more new users are onboarded.

I have three thoughts on Tana that might be of interest to new users – and those still waiting for an invite.

Freeform structure #

What made Tana click for me is the powerful combination of an outliner like Workflowy and a database like what you can build in Notion, in addition to the Daily Note Pages first made popular by Roam.

The end result is something like "freeform structure". You don't need to think too much about where you enter information in your system, as long as you add metadata about what it is you put into it. The core functionality for this is what Tana calls supertags. In practice, this is a combination of a traditional tag with a database structure: Each supertag has it's unique set of database fields, where you enter the metadata that are relevant for the information you want to have in your system.

This is really one of Tana's best features: Thanks to the fields, you not only have links between different notes, you also have a semantic meaning for the links. This is a link to a person, this is a link to a date, and so on.

And of course, what these database fields are is up to the user to decide. The tools are there – build with them what you need.

For me, the first take on Tana is creating a system for research notes. With tags for sources, hightlights from the sources, thoughts sparked by the highlights, questions answered in my research, and new article or podcast ideas that are the result of the process, I am starting to create a system much more tailored to my needs than I ever have been able to do before.

Complexity #

I understand if this all sounds a bit on the complex side. I often feel the same when I watch tutorials shared in the Tana community. But – and this is important – Tana doesn't have to be complex when you start. Rather the opposite. Begin with a simple system, with the tags that would represent the most central pieces of information to you. It might be #meeting, for meeting notes. #todo, for tasks. #person, for colleagues.

More tags, and fields for them, can be added as you go. To figure out what metadata you need, don't think about it from an input perspective: It's not what you can add about what you write in Tana that's important. It's how you want to find that information later on.

In addition to the supertags, the most important core feature is a very robust search functionality. A bit complex in itself, but steadily becoming for user friends, it makes it possible to assemble the information you need, when you need it.

If I want to see all ideas about technology and democracy, that also would be a great topic for a podcast episode, those notes are just a search away. All todos I need to discuss with a colleague? Define a search. All highlights that relates to artificial intelligence in healthcare and are from conferences I visited the last year? A search finds them.

Data portability #

The final thing I want to address is data portability. In a blogpost earlier this year, I argued that it's important to have a exit plan for one's notes, and that local markdown files is the way to go:

But putting my personal research archive in a cloud service, with a proprietary file format, and being forced to trust its export functionality?

No.

Yet, here I am, preparing for making a cloud based service with proprietary file format my primary note taking-tool. How can that be?

For two reason:

Even though the export options currently is limited to a JSON file from Tana, the team has promised that more options are under development. Like Markdown files.

But more importantly, I read a blog post about data ownership in Roam Research. And that turned things on the head for me:

Markdown as a faux standard may lull you into a false sense of security where application-specific extensions do things differently. For example, Obsidian and LogSeq both operate using Markdown as the underlying shared data format, but they each handle and represent block references differently.

Representing the fundamental data structures that Roam uses in a more open and structured interchange format like JSON or EDN makes it easier to move to new tools with more note fidelity since there’s a stricter data structure which can help to transform the data more accurately. Indeed there are already several converters available to take Roam’s JSON into other tools.

And this makes a lot of sense to me. I've used local Markdown files for my notes for close to ten years now. And even if they can all be opened in any text editor, I can really make use of all links between them because the way I've entered metameta data and link style has changed over the years. Instead, it's often via plain text search I can find what I need.

A JSON file from Tana has much more structure to it, making it possible to convert the file to something that could be imported to whatever tool I might want to migrate to in the future. It might not be as easy as it is to point a new text editor to my notes folder on my computer's hard drive, but the end result will probably be more useful.

To me, it seems like the benefits Tana brings to the table, letting me be more productive and extract more value from the information I put into my system, makes this tradeoff worth it.

Untitled photo

2022-07-28T00:00:00Z

Obsidian plugins and future proof notes

2022-06-11T00:00:00Z

One important rationale for me using Obsidian is that it uses locally stored markdown files. That means I control my data and have it accessible in a format that is not dependent on a specific piece of software. And since there is an abundance of markdown editors available, and for almost any operating system that runs on personal computers, I feel confident that my files will be accessible for me for a long time. I have my exit plan in place.

But another important part of Obsidian is the ecosystem and the community. While Obsidian is great out of the box, with a selection of plugins it becomes even better.

A question that has been asked a couple of times lately is if you can have both. Is it possible to extend Obsidian with plugins and feel confident in long-term access to one's notes?

As it often is, it depends. Obsidian plugins can be placed in one of three categories, and the problems you would face if the development of a plugin you use would cease and a future update of Obsidian would break the last release depends on which category the plugin falls under.

1. Plugins for data entry #

Plugins that make data entry easier, with less friction. In this category, we have plugins like Advanced Tables, Hotkeys++, Periodic Notes, Text Transporter, and Natural Language Dates. These are plugins you only interact with when entering data into your Obsidian vault. They make it easier to create markdown tables and work with daily, weekly and monthly notes, they save keystrokes, move text between notes, and they make you spend less time looking at a calendar and finding what date next Tuesday is.

But what they don't do is change what text is stored in your notes. Without them, the data in your vault would still be the same. It would only take you longer to get the data in there. And since we are talking about text entry, a lot of what is achieved with Obsidian plugins can also be done with external tools like TextExpander or Espanso.

For this plugin category, stalled development is not an issue for the information you have in your vault.

2. Plugins for data retrieval #

With the second plugin category, things start to get a bit more complicated. These are plugins that in different ways filter or visualize your notes or information stored in your notes. Breadcrumbs, Block Reference Counts, and Dataview are three examples from this category. These are plugins that make it easier to navigate your notes, helping you get to the note and information you are looking for much quicker.

Abandoned plugins in this category would still leave the information in your vault intact, but could heavily impact your workflows. As one example, in the template for my daily notes, I use Dataview to pull in information for various project notes making the most relevant information available in one unified dashboard view.

Another example is ExcaliBrain, which builds on Dataview and ExcaliDraw and creates a special graph view. If Dataview disappears, I would also (at least for a while) lose access to the ExcaliBrain graph. But in the meantime, I could still see the hierarchies that ExcaliBrain visualizes. These are expressed in markdown, with relationships I define myself. The syntax I use is interpreted by ExcaliBrain, but really readable for a human as well:

A blogpost [by:: [[Anders Thoresson]]] [via:: [[myttl.blog]]].

Without these plugins, the data would still be there, only a lot harder to get to. And, compared to the data entry plugins, harder to replace with external tools.

3. Plugins that add clutter to the markdown files #

This is a subset of both the other categories – and the plugins I really think twice about using. Plugins that fall in this category extend the markdown syntax with their own. As a result, rendered content looks nice as long as you use the plugin. But if you look at the raw markdown file, it can look really cluttered. And cluttered means less useful when opened in other applications.

Conclusion #

Over the years, I've used my notes folder with a couple of different applications. The Archive, SublimeText, Atom and nvALT to mention a few. I count on Obsidian being around for as long as I need access to my notes, so thinking about a good exit plan is important to me.

The plugins that make data entry easier are a no-brainer for me. They save time here and now, and there is no reason whatsoever to stay away from them.

The same goes for the plugins that make data retrieval easier. If a plugin helps me find the information quicker or helps me see a connection between notes I would otherwise miss, that's good for now.

What I try to stay away from are the plugins that expand on the markdown syntax and add a lot of special code themselves.

For what kind of notes are you using a plugin? #

But the decision on what plugins to use and what plugins to be more careful with can't be answered without also considering how you would youse the plugin.

With the previous applications I've used with my markdown files, to only purpose was to store valuable information long term, building on the Zettelkasten method.

With Obsidian, information storage is only one use case. I also use Obsidian as a project log, as a planning tool, and for a few other things as well.

For notes taken when reading, listening, and watching, the kind of notes where I write down learnings from the content I consume, longevity is still much more important compared to notes that act as dashboards in my daily work. For the Zettelkasten part of my vault, I'm much more cautious about what plugins I use.

But a dashboard is a tool here and now, and if there are plugins that make a dashboard more useful, there is no reason to hesitate. Of course, I use it!

What is the exit plan for your notes?

2022-02-06T00:00:00Z

Personal knowledge management (PKM) and Tools for thoughts (TfT) are relatively new buzzwords. There is a lot of hype around the Zettelkasten method, books like How to take smart notes, and tools like Roam Research and Obsidian. The toolset for taking notes and the ideas on how to use them took a very big leap forward in a very short time.

But when features like graph visualizations, block references, and bi-directional linking (popularized by Roam, but now “everywhere”) get a lot of attention, less is talked about a more boring part.

Longevity.

By now, it should be clear to everyone that most services and applications eventually fade away when something better rises on the horizon. Applications for note-taking are no exception. Not that many years ago, Evernote was the cool kid in notetaking-town. Today, I don't see that many Evernote advocates around.

But I won’t argue that you should use Roam Research, Obsidian, Athens, Notion, Logseq, Remnote, Bear, Dendron, Foam, or any of the more hyped Evernote alternatives either.

I'm not here to talk about applications or services.

I'm here for the file formats and export features.

Longevity before hype #

When I found the Zettelkasten method sometime around 2017, I straight away felt it was the workflow I had been looking for. Just having hundreds of pdfs in Evernote didn't help at all when I needed to remember what I had read earlier. But what the Zettelkasten method propose – having atomic notes on specific ideas, written in my own words and linked together – did.

Since 2017 my private research archive has proven its value several times. Whenever I need to pull ideas out of it, the articles I write become better because I find ideas, concepts, and connections I otherwise would have forgotten about.

But this isn't my first research archive. It's just the latest incarnation of one. And, I hope, the one I will continue to build upon for a long time.

Since 1999, when I started a career as a journalist covering digitalization, I’ve done hundreds (thousands, even?) of interviews, read a huge amount of articles, papers, books, visited a lot of conferences.

The ways technology has consequences both the private and the public sector, individuals, and humanity are complex and often interconnected in many ways. As a journalist, the goal is to connect the dots. In my current role at AI Sweden, the need for a toolset like this is the same. When reading scientific papers on cryptography, I also have to think about implications on privacy, surveillance, etc. This in turn means that a paper on cryptography read years ago for a story about source protection can suddenly become relevant for a story about securing elections.

And if it does, I need a note-taking system that helps me rediscover notes I did years ago. I would love to have an archive that included all my notes from 1999 and forward.

Thinking in a timescale that long into the future makes it obvious to me that you have to avoid lock-in at all costs when it comes to things like a tool for note-taking.

Export is not enough #

It’s not unusual for note-taking tools to offer export functionality. But how useful that export is varies a lot. You might have a way to get your data out of the tool, but not always in a particularly useful format.

Some of the tools on the list above do offer export to markdown files, a markup syntax for plain text files developed by John Gruber. But some of the tools, like Obsidian, are natively using markdown. Which is better.

If you rely on export, you can't decide how your data is formatted when exported. Don't be surprised if your exported notes need a lot of work before they are usable in another application.

If you, on the other hand, use a tool like Obsidian, where markdown is the native format, you decide where tags should go, how lists should be formatted, etc. And it is you who decide how the files should be named.

Not all notes need to live forever #

The question "How should I take better notes?" is asked over and over again right now. On Twitter, in forums, on Facebook. All too often, the answers are about tools. "I use Roam, you should too!", "Try Obsidian, it's wonderful!" "Notion, all the way!"

But I very seldom see someone ask a question of their own before they answer: "What is it that you want to take notes on, and for what purpose?"

Longevity is not always needed for a note collection.

Every tool has its upsides and downsides, and if you don't have an understanding of the use case – or the technical expertise of the person asking the question – you can never give good advice. No one would answer a question about how to build a house with "Go with SuperHammer 3000 – it’s amazing!"

Many use cases for note-taking are long-term. You take for granted that the notes you make today will be available tomorrow. But how long into the future do you extrapolate? Will the notes be there in one year? In two? Five? Ten?

I'm willing to sacrifice both features and UX for the longevity of my Zettelkasten. And right now, I only find longevity in locally stored markdown files, text files that can be opened in any text editor on any device.

And, thanks to being textfiles, they can also easily be modified in bulk, so that internal links and other things work if or when you decide on another tool. The folder which holds my 3129 notes has moved from Devonthink to EagleFiler to Devonthink to The Archive to Obsidian to Logseq and back to Obsidian. Without very little trouble.

This data portability is not important for all tools. For my to-do lists, I use OmniFocus. And there I'm totally fine with proprietary storage. Should I want to migrate to Todoist, Asana, etc, it's just a few hours of work to move my active projects over manually. What’s already done can be left behind.

It's also true for notes of more ephemeral value.

But putting my personal research archive in a cloud service, with a proprietary file format, and being forced to trust its export functionality?

No.

And as a bonus, you won't only benefit from markdown files in a folder in the future. The benefits are here and now: With text files in a folder, you have separated data from function. If a feature you need is not available in Obsidian, but in Logseq or Devonthink, nothing is stopping you from searching, viewing, or editing your notes collection with the tool providing the feature you need at the moment.

In a data-driven world, data theft is not your only concern

2022-01-07T00:00:00Z

For most people, “IT security” is a cat and mouse game between hackers and security experts. Hackers want to steal information, while security experts try to stop the attempted thefts. But in reality, data integrity is often just as – or even more – important as making sure it’s not stolen.

High energy costs and smart heating #

During December, new price records have repeatedly been set on Nord Pool, “the leading power market in Europe”. The price peaked at just above 8 SEK per kWh between 5 and 6pm on December the 21st. But it fluctuates a lot. The lowest price during December was 0,2 SEK per kWh between 1 and 2am on December the 19th.

In the graphs below, bars are consumption per hour and the line shows the price per hour.

In my family’s home, the heating system is by far the biggest energy consumer. We buy our electricity from Tibber, paying the spot price on Nord Pool hour by hour. According to the statistics in the company’s app, heating accounts for 58 percent of our electricity use during December. But 58 percent of the energy consumption doesn’t mean 58 percent of the energy cost when you pay per hour.

Our heating pump has a feature called Smart Prive Adaptation. With that setting activated, the pump produces heat while prices are lower. This means that you can save a lot of money if you can offset your energy consumption to the cheapest hours as the pump did in the early morning of December 21st.

In the public debate, IT security is most often a question about protecting theft. For companies, making sure outsiders doesn’t get access to secret intellectual property. For individuals, protecting login credentials to their internet bank.

But in a world that is becoming increasingly data-driven, theft is not the only concern. There is no such thing as stealing the electricity price. I don’t know for sure, but shouldn’t our heating pump receive the current price I guess that it would just continue to run in “dumb mode”, heating our home as long as there is electricity in the grid.

But if someone manipulated the prices, tricking our heating system that cheap hours were the expensive ones, and the expensive hours the cheap ones, that someone could quickly run our electricity bill through the roof.

In a data-driven world, data integrity is extremely important.

Fake data and possible traffic incidents #

In 2020, German artist Simon Weckert did an art performance in Berlin. With 99 cellphones on a handcart, he walked through the city causing fake traffic jams in Google Maps. That so many cellphones moved that slow down the same streets caused Google’s algorithms to think that there was a traffic jam. Fake data fed into the algorithm had them make the wrong conclusion. But it turned out that there already was some resilience in Google's code: As soon as a car drove past Weckert and his cart, the algorithms understood that there was no traffic jam and the warning disappeared from the map.

While Simon Weckert’s work was a clever art performance, what Shir Yadid and Meital Ben-Sinai did in 2014 hints at possible practical implications. Yadid and Ben-Sinai, during that time software engineering students at Israel Institute of Technology, used simulated Android phones running the GPS application Waze. Having these simulated phones “move” slowly through the campus, they could create traffic jams on selected streets. Waze would pick up on those traffic jams, suggesting other routes. How could this be used?

Create a simulated traffic jam.
Have navigator systems suggest another route.
Fewer cars and shorter travel time for those who know that the traffic jam is fake and choose to route others avoid.

With cars, there are other ways to influence what’s happening on the roads. Billboard hacking is when you hack large digital billboards, changing what’s displayed on the screen. A search for “hacked billboards” leads to stories about legit billboard messages replaced with porn (which happened outside Skellefteå in Sweden the day before New Year’s Eve), conspiracy theories, and other messages. Most of the time, the “audience” for the hacks is the humans passing by on the streets below.

But what if you don’t just use the billboard you’ve pwnd to display a funny or upsetting message? What if you use it to display something that looks totally innocent to the human eye, but that the algorithms in autonomous cars interpret as street signs or obstacles and act accordingly? If you do not have the skills to hack billboards, projecting images from drones is another option.

Make sure you can trust the data #

In the case of the fake traffic jams, a spokesperson from Google (who owns Waze) told 9to5Google:

Traffic data in Google Maps is refreshed continuously thanks to information from a variety of sources, including aggregated anonymized data from people who have location services turned on and contributions from the Google Maps community. We’ve launched the ability to distinguish between cars and motorcycles in several countries including India, Indonesia, and Egypt, though we haven’t quite cracked traveling by wagon. We appreciate seeing creative uses of Google Maps like this as it helps us make maps work better over time.

Checking, cleaning, and in other ways making sure data quality and data integrity is quickly becoming more important. And not only for data that are supposed to be kept as a secret.

If a system collects outdoor temperature, and that data is used for important decisions, making sure that the temperature readings in the database are correct is crucial even though the temperature itself is no secret.

If you are a data provider, theft is not your only concern. You also have to make sure someone isn’t tampering with your data. And if you are the user of data, making important decisions based on it, think about the probability of malicious data, what the effect could be, and how to mitigate the risks.

"Jag kör så länge det känns kul och viktigt"

2021-11-01T00:00:00Z

Möblerna är sålda och hämtades i fredags. I lördags dammsög jag mitt tömda frilanskontor. Och i veckan lämnar jag tillbaka nycklarna till hyresvärden.

Min första arbetsdag som frilansjournalist gjorde jag i augusti 2006. Jag hade ända sedan journalisthögskolan sex, sju år tidigare lekt med tanken att någon gång prova frilanslivet. Men när frågan kom från Dagens Industri, om att frilansa åt di.se på 25 procent som it-reporter, krävdes det ändå lite vridande och vändande hemma vid köksbordet tillsammans med min fru. Till slut blev det ändå ett rätt självklart beslut. Klart jag skulle ta chansen. "Jag kör så länge det funkar för oss ekonomiskt och så länge som det känns kul."

Det funkar fortfarande. Och det är fortfarande roligt. Att kontorslokalen är uppsagd och tömd har varken med ekonomi eller lust att göra.

I februari förra året dök det återigen upp en möjlighet som det efter lite vridande och vändande inte gick att tacka nej till. Bara några veckor senare började jag som projektledare för Mediebranschen och AI, en nationell pilotsatsning med ena benet i Medier & demokrati och det andra i AI Sweden. Men bara på 60 procent, jag ville inte släppa frilansandet helt om det skulle visa sig att rollen inte var något för mig.

Det var den.

Dessutom visade det sig att det fanns gott om andra spännande arbetsuppgifter på AI Sweden. Sedan i våras är jag också en del av kommunikationsteamet på AI Sweden. Och från och med november är jag dessutom involverad i ett projekt som ska hjälpa små och medelstora företag i Västra Götaland hitta tillämpningar för artificiell intelligens i sin verksamhet.

Jag blev aldrig journalist för att göra stora avslöjanden. Min drivkraft har alltid varit att först förstå och sen förklara teknik och teknikens konsekvenser. Något slags folkbildningsdriv. Det jag gör hos Medier & demokrati och AI Sweden går att se i samma ljus, men i ett annat sammanhang.

Artificiell intelligens förändrar mycket för de flesta typer av organisationer och det finns mycket kvar att lära, för många. Det är både kul och viktigt att få vara en del av det och en ynnest att få göra det med AI Sweden som bas.

Som anställd behöver jag inte längre ha med brasklappen om de ekonomiska förutsättningarna. Så den här gången tänker jag att "jag kör så länge det känns kul" och lägger istället till "och det känns viktigt". Vilket borde vara ett bra tag.

Och när jag ändå skriver och eftersom det är en fråga som kopplar till min (vid det här laget dryga två decennier långa!) ambition att förklara teknik på ett begripligt och relevant sätt: Till er som undrat är min plan att Digitalsamtal ska vara tillbaka i början av 2022.

Trump, Twitter, Signal och integriteten

2020-06-06T00:00:00Z

Twitter vs Trump. Det är rubriken på ett av uppslagen i DN:s helgbilaga Lördag den här veckan. Det är en text som beskriver hur företaget, och framför allt Twitters grundare Jack Dorsey, förhåller sig till Trumps twittrande.

Det är onekligen en intressant utveckling att följa, och som det skrivs spaltkilometer om i de nyhetskällor jag följer.

Men texten i DN missar en av de detaljer som jag tycker är mest intressant i det hela: En tweet från @jack tidigare i veckan. Den var väldigt kortfattad, och handlade till synes inte över huvud taget om Trump:

Download @signalapp: https://t.co/I5SuycAqM3 https://t.co/TnWGiiwBLw
— jack (@jack) June 3, 2020

Uppdatering

Blev påmind av en kollega från tiden på Ny Teknik: 2011 köpte Twitter företaget Whisper Systems, som då utvecklade föregångaren till Signal. 2012 lämnade Whisper Systems grundare Twitter och startade Open Whisper Systems. Här finns alltså en möjligen enklare förklaring till Jacks tweet – och därmed en lite mindre läskig förklaring än de jag landar i på slutet. Men helheten i den här texten påverkas in nämnvärt.

En relevant utvikning: Signal är ett namn som inte är lika välkänt som Twitter. Signal är en chattapp, inte olik Facebook Messenger eller WhatsApp eller någon annan vi använder dagligdags. Men med en stor skillnad. Signal utvecklas för att skydda användarnas personliga integritet, med det som kallas end-2-end-kryptering som fundament. Allt som jag skriver i min telefon stoppas ned i ett virtuellt kuvert som bara – /bara/ – kan öppnas av mottagarens telefon. Allt sker automatiskt, och därmed är det jag och mina vänner, eller källor, skriver till varandra skyddat mot tjuvläsning. (Kryptering av det här slaget finns i både Facebook Messenger och WhatsApp. Faktum är att Facebook använder samma krypteringsteknik som i Signal. Men skillnaden är att i Messenger måste man välja att aktivera krypteringen. I WhatsApp är den alltid på, sedan några år tillbaka.)

Tillbaka till Dorseys tweet: Han skickade den i onsdags. Och jag har inte kunnat släppa den sedan dess.

Jag tror att den i allra högsta grad handlar om Trump.

Ytterligare en relevant utvikning: En del i min frilansverksamhet handlar som ni vet om it-säkerhet och digitalt källskydd. Om hur journalister bör och inte bör använda digitala verktyg för att källor som ska vara hemliga förblir hemliga. Det handlar bland annat om att välja hur man ska ha kontakt med sina källor. Telefon? E-post? Eller kanske direktmeddelanden på Twitter?

Inte det senare, har jag alltid sagt. Vi vet för lite om Twitter som plattform, men ändå tillräckligt mycket, för att det ska vara olämpligt. Vi vet att Twitter är en centraliserad plattform, där allt som skickas går via företagets egna servrar och lagras där. Det gäller de öppna twitterflödena, men också det som skickas i direktmeddelanden, DM. Vi vet inte hur privata meddelanden lagras. Krypterat? Okrypterat? Vi vet inte vem som har tillgång till meddelanden eller nycklar för kryptering. Resultatet av det här är att vi inte heller vet vem som kan läsa det som skrivs i direktmeddelanden. Vem som helst på Twitter? (Sannnolikt inte, gissar jag.) Några få utvalda? Hur och när lämnas sånt som skrivs i DM vidare till myndigheter?

Trots alla dessa frågetecken ser jag återkommande kollegor på små och stora redaktioner runt om i landet leta efter källor på Twitter (och andra sociala medier, ett direktmeddelande på Facebook är inte bättre i det här sammanhanget). Man beskriver ungefär vad researchen och den kommande publiceringen handlar om, vad det är för typ av källa man letar efter och lägger till (om det är ett känsligt ämne) att källskyddet givetvis gäller. Att källan får vara hemlig och att journalisten inte kommer att avslöja källan.

Och sen, som kontaktväg, lämnas alldeles för ofta två alternativ: ”Hör av dig på min e-postadress journalist@tidning.se eller skicka DM här på Twitter.” Jag har en uppsjö med skärmdumpade tweets från journalister av just det slaget. Jag brukar använda dem – anonymiserade – när jag föreläser om digitalt källskydd. Som exempel på hur man /inte/ ska göra när man letar efter källor som man kan förvänta sig vill vara anonyma.

Tillbaka till Dorseys tweet igen: Allt detta vet givetvis Dorsey. Att Twitters DM inte är ett lämpligt val för sånt som ska vara hemligt. Och han vet givetvis också att den förståelsen inte är tillräckligt utspridd. Att sånt som ska vara hemligt ändå skickas som DM på Twitter, alldeles för ofta.

Signal är ingen mikroblogg, inget stort socialt nätverk. Ingen direkt konkurrent till Twitter. Men ändå med en chattfuktion som konkurrerar med en del av det Twitter erbjuder sina användare.

Så frågan som inte lämnat mig sedan i onsdags är ”Varför skickar Jack ut en rekommendation om att använda Signal?”

Jag tror att svaret går att hitta i den rubrik som DN valt i Lördag, och som jag sett otaliga varianter på under de senaste veckorna: ”Twitter vs Trump”.

Jacks rekommendation handlar om hur DM på Twitter fungerar, om hur DM på Twitter används och (nu kommer min gissning) om osäkerhet kring hur Trump och hans administration kommer förhålla sig till Twitters DM i tider med omfattande protester – och framöver.

Två tänkbara scenarion: Antingen är Dorsey rädd för hur Trump kommer att agera i förhållande till företaget Twitter och vill förmå så många som möjligt att flytta känslig kommunikation till en tryggare plattform. Eller så vet Dorsey redan vad Trump gör med DM på Twitter. Det sista scenariot är det mest konspiratoriska, men det var ju precis den typen av myndighetstillgång som mycket av dokumenten som Edward Snowden läckte handlade om.

Hursomhelst: Hoppas se fler av er i min kontaktlista i Signal framöver.

Vet du hur lätt det är att skicka mejl från en fejkad adress?

2020-03-24T00:00:00Z

En uppmaning till landets alla journalister som just nu befinner sig mitt i en oerhört snabbföränderlig nyhetsbevakning: Var försiktiga med vittnesskildringar som kommer in via e-post.

Det är många år sedan jag senast jobbade på en nyhetsredaktion. Och inte ens för gamla erfarna nyhetsrävar är corona-situationen något där det enkelt går att luta sig tillbaka på gammal erfarenhet. Omfattningen, tempot och uthålligheten i den här pågående nyhetsrapporteringen saknar motstycke.

Men det finns en sak som bekymrar mig, rejält.

Då och då publiceras texter som bygger på verklighetsbeskrivningar som redaktionerna fått in via e-post. ”Flera läkare runt om i landet beskriver att X”, typ.

När jag föreläser för journaliststudenter och yrkesverksamma kollegor om digitalt källskydd brukar jag passa på att ta upp just det här, även om det inte helt uppenbart handlar om källskydd:

Det är enkelt att skicka mejl från antingen en helt påhittad mejladress som inte finns, eller att skicka ett mejl som ser ut att komma från en annan persons e-postadress.

Ett konkret exempel på det är när SVTs Västerbottennytt fick e-post som vid första anblicken såg ut att komma från ett kommunalråd i täckningsområdet. Ett annat bevis hittar jag i min egen spamkorg, där det finns gott om e-post som ser ut att komma från mig själv – men som jag aldrig har skickat.

Lösningen på det här är antingen att ta it-avdelningen eller någon annan teknikkunnig till hjälp för att i möjligaste mån avgöra om avsändaradressen verkligen är vad den ser ut att vara.

Eller att ta till vanligt, hederligt reporterhantverk: Se till att kontakta källan en annan väg än via e-post. Be om ett växelnummer att ringa upp, till exempel. (Och ring då från ett oregistrerat kontantkort, för att minimera spåren som kan användas för att röja en källa som vill vara anonym.)

Som läsare av de här artiklarna, där det refereras till vittnesmål via e-post, går det ju inte att med säkerhet veta om de här kontrollerna är gjorda eller inte. Men utifrån hur artiklarna är formulerade är jag rädd att reportrar och andra skribenter som använder sig av de här formuleringar inte har försäkrat sig om att avsändaren verkligen är den som hen utger sig för att vara. För om den kontrollen hade varit gjort, då tror jag att de flesta reportrar hade valt att formulera sig på andra sätt. ”Läkare som vi pratat med”, till exempel.

Det här blogginlägget ska inte läsas som en spekulation, eller ens antydan till, att det bland de här mejlen finns falska avsändare. Hur det verkligen ligger till med den saken har jag inte den blekaste aning om.

Men jag vet två saker:

I det här uppskruvade nyhetstempot är det stor tidspress på många redaktioner. Och tidspress går sällan hand i hand med att göra några extra kollsamtal.
Vi befinner oss i en tid av kris. Det kan finnas personer som vill måla upp en bild av svensk beredskap som sämre än vad den är. Eller som bättre än vad den är. Återigen, om hur det verkligen ligger till har jag inte ens något som liknar en gissning.

Det jag vill och önskar är att svenska journalister, just nu mer än kanske någonsin tidigare, är medvetna om hur dåligt e-post är som verktyg för den här typen av källuppgifter.

Om jag hinner ska jag senare i veckan skriva om några tips på hur man kan kolla en avsändaradress. Tills vidare får jag tyvärr nöja mig med rekommendationerna ovan: Ta hjälp av någon som kan hjälpa dig med tekniken och/eller hitta andra kontaktvägar till källan, så att du kan dubbelkolla vem hen här. Det går också att göra en sökning på till exempel how to find out if an email is spoofed för att få lite förslag på hur en teknisk koll kan gå till.

Och en gång till, för säkerhets skull: Det här ska inte läsas som en teori om pågående påverkanskampanjer från vare sig det ena eller det andra hållet. Bara som en uppmaning att som journalist vara försiktig när det gäller källkontakter via e-post. Nu, och egentligen alltid.

Jobba hemifrån-tips: Bär hem lite extra utrustning från kontoret

2020-03-24T00:00:00Z

Med en bärbar dator och internetuppkoppling går det att jobba varifrån som helst. Men om ”varifrån som helst” är hemma, och under lite längre tid, kan det finnas anledning att tömma kontoret på lite mer utrustning än datorn.

Arbetsplatsergonomi är viktigt. För att orka med en hel arbetsdag och för att slippa problem med rygg, spänningshuvudvärk och så vidare.

På arbetsplatsen innebär det här ofta ett externt tangentbord, en extern skärm och en mus eller pekplatta. Ett höj- och sänkbart skrivbord, en bra stol. Och annat, beroende på arbetsuppgifter.

Om man under normala förutsättningar ska jobba en dag hemma, då räcker det gott med att ta med datorn. Men om situationen är som nu, där hemmajobbande är det som gäller, kanske i veckor, då är det en bra idé att ta med lite mer utrustning hem från jobbet.

Tangentbord och mus är enkelt. Kanske går till och med skärmen att plocka med, om det finns plats att ställa den på hemma. Ett annat alternativ är att köpa ett stativ att placera den bärbara datorn på, så att den kommer upp en bit från köksbordet. Det kan göra det möjligt att få till en bättre vinkel mellan ögon och skärm.

Kort sagt, titta dig omkring på din arbetsplats på jobbet och fundera på vad du kan ha nytta av hemma. Och ta med det.

Det här är ett blogginlägg i en serie med jobba hemifrån-tips som jag skriver under corona-våren.

AI, medier och jag – nytt jobb som projektledare på Lindholmen Science Park

2020-03-24T00:00:00Z

I många intervjuer jag gjort om digitalisering de senaste två-tre åren har ett resonemang återkommit: Det behövs personer som förstår både teknik och verksamhet för att nå bästa resultat. Med start den här veckan har jag den rollen, tänkt att fungera som en brygga mellan de som kan tekniken på djupet och de som kan verksamheten på djupet. Tekniken är AI, verksamheten journalistik och media och sammanhanget är Medier & demokrati på Lindholmen i Göteborg.

Hur kan artificiell intelligens hjälpa svenska medier att producera bättre journalistik? Och hur kan tekniken stärka mediebranschens affärsmodeller? Det är två frågor som jag ska ägna stor del av det kommande året åt, som projektledare för en pilotsatsning inom medierelaterad AI-innovation.

Satsningen leds av Medier & demokrati och AI Innovation of Sweden och från start deltar Hall Media, Stampen och Sveriges Television. Både Medier & demokrati och AI Innovation of Sweden har sin hemvist på Lindholmen Science Park.

Medier & demokrati är en nationell samverkansplattform för medieinnovation och samhällsforskning, AI Innovation of Sweden är Sveriges nationella center för tillämpad AI-innovation där näringsliv, forskning och offentlig sektor tillsammans utforskar hur AI kan stärka svensk konkurrenskraft och välfärd.

Mitt uppdrag som projektledare är att vara bryggan mellan de medieföretag som är med i satsningen och de teknikbolag som kommer ta plats allt eftersom det blir klart vilka teknikpiloter mediebolagen behöver. Arbetet kommer dessutom följas av forskaren Jenny Wiik, som precis som jag är nyanställd på Lindholmen, i en roll som så kallad flexitforskare.

Att få vara med i det här sammanhanget känns fantastiskt kul! Det blir ett nytt sätt att få användning av det jag lärt mig under 20 år som teknikjournalist, både vad gäller hur media fungerar och branschens utmaningar och vad tekniken är och vilka möjligheter och utmaningar den ger.

Jag är övertygad om att bärkraftiga medier är en nödvändighet i en demokrati och ser fram emot att få vara med och utforska hur tekniken kan användas för att skapa förutsättningar för det.

Jobbar du på ett företag som utvecklar med AI-lösningar som svenska medier kan ha nytta av? Jobbar du i mediebolag som har utmaningar som kanske kan lösas med artificiell intelligens? Finns du i den akademiska världen och har tankar och idéer om mötet mellan teknik och journalistik eller medias affärer? Hör av dig!

Och frilansandet som varit min jobbvardag sedan 2006? Det skruvas ner, till 40 procent. Tid som bland annat kommer att användas till Digitalsamtal, fortsatta föreläsningar och skrivuppdrag.

Jobba hemifrån-tips: Så får du flyt i videokonferenserna

2020-03-20T00:00:00Z

Med corona växte intresset för videokonferenser och distansarbete blixtsnabbt. Som en konsekvens också oro för att internet inte ska orka med belastningen. Än så länge går det bra – men det finns ändå saker du kan göra för att få ett så bra flyt som möjligt i videokonferenserna.

Netflix och YouTube skruvar efter önskemål från EU ner bildkvaliteten på videoströmmarna. Via en tråd på Twitter går det att hitta länkar till många texter som visar att det inte är en nödvändig åtgärd: Internet Society och Cloudflare hör till dem som postat lugnande texter internationellt.

Här i Sverige hör Netnod till dem med bäst koll på läget. Där har Patrik Fältström skrivit dagliga uppdateringar under veckan. Inte heller därifrån några alarmerande upptäckter att rapportera.

Men däremot, i torsdagens blogginlägg, några tips om av man som slutanvändare kan göra för att få videokonferensen att flyta så bra som möjligt. Bland annat:

Kontakta operatörens kundtjänst och höj överföringshastigheten i abonnemanget.
Om möjligt, anslut till routern via en nätverkskabel istället för wifi. Om ni är många som jobbar hemifrån samtidigt är det inte osannolikt att wifi-nätet i hemmet blir en flaskhals.
Testa att internetdela från mobilen om det fasta bredbandet känns trögt. Vilken uppkoppling som fungerar bäst kommer att variera över tid.
Stäng av video och nöj er med ljud om bild inte är nödvändigt och uppkopplingen är svajig.

Det här är ett blogginlägg i en serie med jobba hemifrån-tips som jag skriver under corona-våren.

Jobba hemifrån-tips: Börja dagen som Strindberg

2020-03-19T00:00:00Z

En av de stora utmaningarna med att jobba hemifrån är att hitta sätt att separera privatliv från arbetsliv. Två dagliga promenader kan hjälpa till med det.

Något år in i frilanskarriären läste jag om en av de största svenska författarna och hur han la upp sina arbetsdagar. De startade och slutade alltid med en kort promenad. Jag bestämde mig för att testa samma sak.

I författarens fall (i samband med att Simon skrev en artikel med jobba hemifrån-tips på nyteknik.se i förra veckan lyckades jag googla mig fram till att det sannolikt handlade om Strindberg) innebar det en promenad från lägenheten i Stockholm, ut på gatorna och sen tillbaka till samma hus, men in i en annan lägenhet några trappor högre upp. Och hem motsvarande runda. Ut genom porten, en sväng på gatorna och in genom samma port. Men sen till lägenheten istället för biblioteket.

För mig blev det samma dörr både på utväg och inväg, men jag märkte ändå ganska snart att den där promenaden gjorde skillnad.

Att få röra på kroppen innan en lång dag vid datorn är skönt. Givetvis bättre ju längre promenaden är, men också de dagar då det bara blev en väldigt kort sväng runt kvarteret så spelar den lilla rörelsen roll.

Den friska luften hjälper hjärnan att komma igång.

Och sist, men inte minst, så blev promenaderna snart en markering för vart fokus skulle vara. På jobb, eller på privatliv. Promenaden ”till” jobbet ett sätt att koppla på jobb-hjärnan. Promenaden ”från” jobbet ett sätt att koppla bort jobb-hjärnan.

Väl på jobbet efter morgonpromenaden är det bara att ta i tu med uppgiftslistan som skrevs innan nedstängning dagen innan.

Det här är ett blogginlägg i en serie med jobba hemifrån-tips som jag skriver under corona-våren.

Jobba hemifrån-tips: Det sista du gör idag är att planera för det första imorgon

2020-03-18T00:00:00Z

2006 började jag jobba hemifrån. Gjorde det på heltid till 2015, och gör det fortfarande rätt ofta. Så här i corona-tider tänkte jag göra som många andra jobba-hemifrån-veteraner: Dela med mig av tips och erfarenheter jag samlat på mig. Allra först en uppmaning inför eftermiddagen idag – använd några minuter till att planera morgondagen.

”Hur får du något gjort när du jobbar hemifrån?” Det är den i särklass vanligaste jobbrelaterade frågan jag fått sedan jag sa upp mig från mitt senaste anställning 2006.

Frågan har två svar.

Är man egenföretagare finns inget alternativ. Jag är på jobbet, även om jag är hemma. Då går det inte att hamna i tv-soffan, ta hand om tvätt, vila en stund.
Genom att planera.

Det sista svaret viktigare än det första. Istället för att komma till jobbet varje morgon utan att veta i vilken ände jag ska börja så skriver jag i slutet av varje arbetsdag ner de viktigaste uppgifterna för morgondagen. Fördelen med att göra det som avslutning istället för uppstart är att jag i eftermiddag utan större tankemöda kan skriva ned vad som behöver göras imorgon, utifrån vilka nya uppgifter som dykt upp under dagen och hur arbetet med de befintliga har gått.

Och att kunna lämna det som en instruktion till mig själv gör det lättare att undvika de två största fällorna i början av en arbetsdag: Listan hjälper mig att undvika e-posten och sociala medier, där det annars är alldeles för lätt att hamna. (Sen kan det stå ”kolla mail” eller ”kolla Facebook” på listan – om det är så att jag i de kanalerna väntar på något viktigt. Annars får e-post och sociala medier vänta en stund in på förmiddagen.)

Oftast har jag listorna i suveräna list-programmet OmniFocus. Ibland gör jag dem på papper, med den här mallen som utgångspunkt.

Och överst på listan igår skrev jag alltså ”blogga om dagens första uppgifter-listan”.

Nu är det gjort.

Källtillit – eftersom inte källkritik är tillräckligt

2020-03-05T00:00:00Z

På Internetstiftelsens folkbildningssajt Internetkunskap är det källkritikstema under mars. En av texterna har jag skrivit: Den som reder ut vad ”källtilit” egentligen är.

Källkritik har varit på tapen länge. Längre än du kanske tror. 1889 används ordet för första gången. Källtilliten först 2018.

För artikeln på Internetkunskap har jag intervjuat Olof Sundin, professor i i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds Universitet, och Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och nytillträdd ledamot i Svenska Akademien, om vad källtillit är och varför vi behöver den som komplement till källkritiken.

Om du tycker att ämnet är intressant kan jag dels tipsa om övriga artiklar på Internetkunskap, men också om tre avsnitt av Digitalsamtal:

Och om du vill veta mer om Internetkunskap kan du lyssna på avsnittet där projektledaren Björn Appelgren gästade podden.

Vet vi vad vi vill? – om krav på reglering av de stora teknikbolagen

2020-02-07T00:00:00Z

I sin årliga trendspaning kring teknikutvecklingen (en presentation på 128 sidor) 2020 ställer investeraren Ben Evans inför 2020 bland annat frågan om vi vet vad vi vill (när vi säger att vi vill ha hårdare reglering av teknikbolagen).

Han tar innehållsmoderering som ett konkret exempel, och konstaterar:

"Innehåll" är ett samlingsnamn som spänner från en-till-en-kommunikation via gruppchatt, stängda grupper, grupper, öppna flöden, rekommendationsmotorer upp till annonser.
"Dåligt innehåll" är olika saker i olika länder. Evans citerar Pew Global Attitudes Survey 2015 där exempelvis 10 procent av japanerna tycker att det står alla fritt att uttrycka sig på ett sexuellt explicit sätt, medan 70 procent av spanjorerna tycker det är en självklarhet att det är en fråga för den enskilda individen.

Det här leder till otydlighet: Vilken typ av innehåll är det som plattformarna ska ta ned – och på vilka grunder?

En aspekt som jag själv funderat en hel del på, och som kopplar till detta, är en fråga som jag tog upp med Daniel Westman i Digitalsamtal nyligen: Att omvärlden många gånger ställer väldigt motstridiga krav och tankar kring it-jättarna.

Å ena sidan en förväntan om mer kontroll av det som delas via plattformarna, å andra sidan en större respekt för användarnas personliga integritet och därmed också krav på bland annat mer kryptering.

Å ena sidan en oro för att plattformarna har för mycket makt, å andra sidan en förväntan på att de ska göra bedömningar av vad som är lögner och vad som är sant.

Det här är två exempel som knyter tillbaka till de två punkter Evans tar upp in sin presentation: Om vi blir tydligare med vilken typ av innehåll (en-till-en-konversationer, annonser eller något däremellan?) som vi förväntar oss att plattformarna ska hantera och på vilket sätt, då blir det också lättare att komma vidare.

På samma sätt som "digitalisering" blivit ett paraplybegrepp som spänner över så mycket att det tappat sin betydelse har "reglera teknikbolagen" också blivit det.

Debatten behöver bli mer specifik. Vilket problem vill vi lösa? Hur?

Ett lass mobiltelefoner, en trafikstockning och varför it-säkerhet handlar om mer än datastölder

2020-02-06T00:00:00Z

Det går så klart att skratta gott åt konstnären som lastade en kärra full med mobiltelefoner och lurade Google Maps. Det går också att ta den konstnärliga installationen som en utgångspunkt för funderingar om tillit till data som används som beslutsunderlag.

Den tyske konstnären Simon Weckert har under den senaste veckan fått stor internationell uppmärksamhet för sitt verk Google Map Hacks. Genom att dra en liten kärra med mobiltelefoner efter sig på Berlins gator lyckades han lura Google Maps att tro att det handlade om trafikstockningar, vilka syns som rödmarkerade gator på kartan – en signal till bilister att välja andra, snabbare vägar.

Det är lätt att förstå varför Weckerts verk får stor spridning: Den enskilda personen som lyckas lura it-jättens system.

Men jag tycker att det finns en viktig generell lärdom att dra. När vi pratar om it-säkerhet i dagligt tal handlar det oftast om att skydda sig själv eller sin organisation från datastölder, att förhindra att känslig data som lösenord, kreditkortsnummer eller personuppgifter hamnar i fel händer. Men i takt med att allt mer besluts fattas baserat på data blir det också viktigt att hitta sätt att kontrollera datas äkthet. En fråga man behöver ställa sig är helt enkelt: Kan vi lita på den data som vi fattar våra beslut på, eller finns det en risk att någon har manipulerat den?

Kartappar kan luras med virtuella telefoner också #

Redan 2014 skrev jag första gången om en lurad karttjänst. Den gången var måltavlan Waze. Men de två studenter som skapade fejkade trafikstockningarna den gången använde inte ett lass med mobiltelefoner, utan ett ”lass” med virtuella mobiltelefoner.

Först skapade Shir Yadid och Meital Ben-Sinai ett antal virtuella Android-telefoner i en dator, med hjälp av en emulator. I varje virtuell telefon installerade de Waze men också ett program som de själva hade utvecklat. Med TrafficJam matades Waze med falska gps-signaler. Och efter lite experimenterande lyckades Yadid och Ben-Sinai lista ut vilken gps-sekvens de skulle förse Waze med för att tjänsten skulle tolka det hela som en trafikstockning.

Fältförsöken genomfördes på en lågtrafikerad vägsnutt på skolans område, för att andra bilister inte skulle påverkas. Men jämfört med vad Weckert gjort nu är det inte svårt att förstå hur Yadids och Ben-Sinais teknikval kunde ge rubriker över hela världen (bland annat skrev Wired) utan faktiskt också hade potential att erbjuda lite användarnytta:

Skapa en simulerad en trafikstockning (istället för att behöva ta en promenad på gatan som ska rödmarkeras).
Få kartappar att föreslå en annan rutt för sina användare.
Färre bilar och snabbare resa för dem som vet att trafikstockningen är en fejk och därför väljer den rutt som andra bilister undviker.

Hur ser it-säkerheten ut i de digitala annonstavlorna längst våra vägar? #

Gör en sökning på billboard hacking och du får en träfflista med artiklar som handlar om hur innehållet på annons- och informationstavlor har ändrats utan ägarens samtycke. Ibland handlar det om analoga, lågtekniska historier. Men det handlar också om elektroniska anslagstavlor, där intrången ibland skett via internet. Så här långt har det ”nyinsatta” budskapet på olika sätt irriterat ägaren, genom att manipulera reklamen som visas eller genom att byta ut den mot porr.

Men om några år, när de självkörande bilarna är här på allvar, finns det potential att utbytta budskap längs våra vägar får helt andra konsekvenser än ett generat skratt och en vansinnig annonstavleägare. Jag läste redan för några år sedan om forskning som visar hur små förändringar av trafikskyltar kan få de självkörande bilarnas algoritmer att tolka dem på helt andra sätt än vad vi människor gör. Det vi människor förstår är en varning om vägarbete tolkar datorn som lämna företräde, en skylt som uppmanar till högersväng tolkas som hal vägbana och så vidare. (Eller, helt irrelevant för det här exemplet, en bild på en panda som med lite manipulation klassas som ”gibbonapa”.)

Den här veckan läste jag om nästa steg: Drönare som projicerar bilder som lurar självkörande bilar. När drönaren projicerar en bild av en gångtrafikant i vägbanan tvärbromsar bilen medan fejkade vägmarkeringar får bilen att köra i diket. Eller, som i slutet av filmen som demonstrerar forskarnas teknik, en vägskylt som bäddas in i en reklamfilm på en stortavla på ett sätt så att ett mänskligt öka inte ens kan se att den är där.

Det här handlar inte om trafik, det handlar om tillit till data #

Exemplen har så här långt handlat om olika trafiksituationer. Men det går att generalisera problemen, för det handlar om tillit till data.

I fallen med Google och Waze om den data som samlas in från mobiltelefoner. Vad kan företagen (eller företaget, Waze ägs ju numera av Google) göra för att särskilja riktiga användares telefoner från ett lass på en kärra eller en uppsättning simulerade mobiltelefoner i en dator? En hel del, så klart. Tvätt och kontroll av data sker givetvis, och utvecklas hela tiden. I en kommentar till 9to5Google skriver en representant för Google att företaget har teknik som kan skilja på telefondata som kommer från en motorcyklist och som kommer från en bilist. När det gäller de självkörande fordonen så måste tillverkarna jobba med liknande teknik, som kan särskilja olika typer av visuella intryck från varandra.

Och alla andra som är inblandade i databaserade beslut behöver tänka i samma banor. ”Hur kan vi säkerställa tilltron till datan som vi baserar besluten på?” Det räcker inte att tänka att den underliggande datan är ointressant att stjäla. Det intressanta är vilka beslut som fattas med hjälp av data. Är de tillräckligt viktiga samtidigt som det är någorlunda enkelt att manipulera befintlig data eller lägga till kompletterande datapunkter, då kommer någon att försöka göra det.

Det finns en stor trend mot öppen och/eller delad data, där myndigheter och andra ska dela rå information med varandra. Där data som samlas in på ett ställe kan komma till stor nytta på andra. Det här är en utveckling som jag tror mycket på. Men de här exemplen visar behovet av att noga kontrollera tillförlitligheten i den data man använder: Hur skyddas datakällan mot olika former av manipulation? Hur kontrolleras vem som får skicka data till datakällan? Hur kontrolleras vem som ändrar?

Ett ytterst konkret och aktuellt – men också förhållandevis lågteknologiskt – exempel på det är DN:s pågående granskning av strömningsfusk, där det verkar som om det varit relativt enkelt för artister att köpa lyssnare på Spotify. Det fick P3 att under en period stoppa topplistan Digilistan, som rankade de mest spelade och strömmade låtarna i Sverige varje vecka.

Det här blir i förlängningen också ett resonemang för varför kryptering på nätet är så viktigt. Det pratas allt mer om sensornätverk, som ska mäta och samla in data, skicka den till en server, där den analyseras och lägger grunden för beslut. Det kan vara datapunkter som känns helt meningslösa att skydda: Det är ju ingen hemlighet vad utomhustemperaturen är just nu, till exempel. Så varför kryptera de temperaturuppgifter som sensorerna skickar in?

För att någon inte ska kunna ändra dem på vägen, och få systemen som använder temperaturuppgifterna att fatta helt andra beslut än de borde.

Vilken data fattar din organisation sina beslut på – och hur säkerställer ni tillförlitligheten i den?

Var sak på rätt plats – nyhetsbrev till RSS-läsaren istället för inkorgen

2020-01-31T00:00:00Z

När jag föreläser om hur man ska få ordning på sina inkorgar är en av de saker jag trycker hårdast på ”var sak på rätt plats”. RSS-läsaren Inoreader gjorde i veckan det lättare att leva efter den devisen i e-postprogrammet.

På sistone har nyhetsbrev via e-post fått ett enormt uppsving. Mycket av min dagliga omvärldsbevakning sker via en handfull riktigt bra nyhetsbrev1. Men RSS är fortfarande också ett viktigt verktyg för mig2.

I veckan presenterade Inoreader, som jag valt som RSS-läsare, flera nyheter. En av dem var bättre stöd för nyhetsbrev som skickas ut via e-post. Istället för att få dem skickade till mitt e-postkonto får jag dem nu istället i min RSS-läsare, tillsammans med alla andra källor som jag håller koll på i min omvärldsbevakning.

Fantastiskt bra!

Varför?

Därför att det är ”var sak på rätt plats”. Jag försöker i möjligaste mån låta e-posten vara ett verktyg för kommunikation med redaktörer, uppdragsgivare, personer jag ska intervjua – andra människor, kort och gott. Inte en uppgiftslista, en läsa-sen-lista och en kalender.

Särskilt viktigt är det just i inkorgen. Det är stor skillnad på att öppna e-postprogrammet och ha 47 nya mail i inkorgen och det är en härlig blandning av nyhetsbrev, uppdateringar från sajter som jag använder och just kommunikation med människor som jag har en direktrelation med – eller att ha 12 nya mail, bara från avsändare i den sista kategorin.

Ett sätt att hantera det är filter som automatiskt flyttar de nyhetsbrev jag prenumererar på från inkorgen till mappen för nyhetsbrev (och allt annat som innehåller orden ”unsubscribe” eller ”avprenumerera” eller ett antal liknande uttryck till till mappen ”misstänkta nyhetsbrev/reklamutskick”). Med de filtren på plats blir det som ligger kvar i inkorgen i stort sett uteslutande mail jag behöver läsa så snart som möjligt, ofta också svara på.

Men de här filtren är inte en helt perfekt lösning:

När jag går in i e-postprogrammet för att skicka eller läsa mail i inkorgen finns det alltid en risk att det också dykt upp något intressant i nyhetsbrevsmappen. Något jag inte alls har tid att läsa där och då – men ändå gör.
När jag däremot har avsatt tid för omvärldsbevakning och dykt in i Inoreader har jag istället glömt att också kolla mappen med nyhetsbrev. (Eller omvänt, kommit ihåg den men då fastnat i inkorgen och en pågående mailkonversation med tre, fyra uppdragsgivare.)

Med den nya nyhetsbrevfunktionen i Inoreader blir det lättare att få verktygen att fungera som jag vill, snarare än att jag ska anpassa mig efter hur verktygen fungerar.

Vill jag mejla öppnar jag e-postprogrammet.

Vill jag omvärldsbevaka öppnar jag Inoreader.

Mycket bra.

Två tips: Stratechery (som kostar pengar) och The Margins (som är gratis). ↩︎
Varför RSS är bra har jag skrivit om flera gånger tidigare. Till exempel som komplement till urvals- och sorteringsalgoritmer i sociala medier och varför samma typ av sorteringsalgoritmer är välkomna också i RSS-läsaren. ↩︎

Nu har jag börjat länktipsa igen

2020-01-22T00:00:00Z

Som teknikjournalist läser jag massor, för att omvärldsbevaka och för att göra research. Mycket av det jag läser är värt att tipsa om. Nu börjar jag med det igen.

Det finns en kategori här på min webbplats som heter Länktips. Senast jag publicerade något där var 2014. Men den senaste veckan har jag postat fyra nya inlägg, ett kort citat ur något jag läst tillsammans med en kort kommentar om varför jag tycker det är intressant.

Jag satte mig äntligen ner och skapade ett smidigare sätt att skapa de där korta inläggen från min telefon och pekplatta, de verktyg som jag oftast använder när jag läser. Ofta innebär det att jag sparar ett citat och en kommentar till mitt eget researcharkiv – men från och med nu också som korta inlägg här på min webbplats. (Med hjälp av fantastiska Drafts som skickar vidare till Wordpress-appen.)

Vill du följa mina tips, men inte i blogg- utan i e-postformat, kommer jag också att inkludera länktipsen i det nyhetsbrev jag skickar ut varje fredagseftermiddag.

Designval och friktion som förändrar användarnas beteende

2020-01-16T00:00:00Z

Den här veckan återkom Digitalsamtal efter juluppehållet. Per Axbom argumenterar för lite mer friktion i den digitala världen. Både i utvecklingsfasen och i den färdiga produkten/tjänsten. Efter intervjun läste jag om hur en liten designförändring i iPhone verkar ha minskat annonsörers tillgång till platsdata markant.

I december publicerade New York Times en artikelserie i flera delar, under huvudrubriken One Nation, Tracked. Det är som så många gånger när New York Times satsar på digital journalistik oerhört kraftfullt berättat: Om hur platsdata kontinuerligt samlas in från våra telefoner och sen säljs vidare, i första hand för att användas i reklamsyfte.

Själva insamlingen står dock inte telefonen i sig för. Den utförs av appar som användarna har installerat. Gissningsvis utan att veta att just den appen inte bara gör det som påstås i beskrivningen i appbutiken, utan också registrerar och skickar platsinformationen vidare.

Vill man är det däremot lätt att sätta stopp för det här. En fråga om appen ska få tillgång till platsinformationen dyker upp när den installeras. Och vill man ändra sitt beslut i efterhand går det också.

Men själva installationen går snabbt, vem orkar tänka på rättigheter när man bara vill komma igång med den nyinstallerade appen?

Det är när jag läser en annan artikel, hos ZDNet, som jag påminns om både artikelserien i New York Times och ett av Per Axboms resonemang i årets första Digitalsamtal.

Vi börjar med Pers resonemang: Användarna behöver oftare få tid att själva tänka efter hur de vill använda sina prylar. Och för det skulle det oftare också behövas lite mer friktion i tekniken. Många tjänster och appar designas för att användaren så snabbt som möjligt ska slutföra det hen påbörjade. Oavsett om det är att skapa ett konto på en ny tjänst, installera ett program, publicera ett inlägg på en blogg. Men i ett interaktionsflöde som ska gå snabbt behöver valmöjligheterna vara få. Annars finns en risk att användaren stannar upp – ”behöver jag verkligen den här tjänsten, nej jag struntar i att skapa ett konto”.

Och så artikeln i ZDNet: I höstas släppte Apple iOS 13. Massor av nya funktioner och finesser, som vanligt. Är du iPhone-användare är det inte omöjligt att du hunnit svära både en och tre gånger över en av nyheterna. Då och då dyker det upp en kartbild över telefonens skärm, med några få eller väldigt många blå punkter. Och överst står ett appnamn. Kartan visar på vilka platser just den appen använt telefonens platsfunktioner.

Genom på det här konkreta sättet (inte bara en generell fråga vid installationen utan väldigt tydligt var det sker) hur appen kollar var telefonen befinner sig för användarna tycks Apple ha strypt annonsörers tillgång till platsdata. Med kartan finns nämligen val för att stoppa platsinsamling i bakgrunden och att appen bara får använda platsfunktionerna när den är aktiv. ZDNet citerar en artikel som publicerades i Digiday. Enligt den har 80 procent av iPhone-ägarna som uppdaterat till iOS 13 stoppat bakgrundsanvändningen.

En intressant illustration över hur små designförändringar kan få stora konskvenser för användarnas val.

Men det är inte den enda platsrelaterade och integritetsstärkande nyheten i iOS 13. I veckan lade jag själv märke till en liten varningstext längst upp på skärmen när jag skulle dela en bild via en chattapp: ”Plats inkluderad”, stod det. Och så möjligheten att tvätta bort den metadatan.

Om en högre friktion i insamling av platsdata i realtid är ett sätt att stärka integriteten gentemot kommersiella intressen är den här finessen en funktion som stärker integritet i relation till personer som man har i sin närhet, släkt, vänner och kollegor som man kommunicerar med.

När jag föreläser om digitalt självförsvar visar jag ofta upp webbplatsen I know where your cat lives. Det är en snygg illustration över den platsdata vi lämnar i från oss via digitalfoton som publiceras på nätet. Känner man inte till det, då finns risken att en bild som tas på ett känsligt ställe avslöjar det, även om platsen i sig inte går att identifiera på själva fotografiet. .

Platsdata är inte den enda känsliga informationen. Det vore intressant med motsvarande popup-ruta varje gång en app försöker komma åt adressboken, till exempel.

I väntan på den är det manuellt arbete som käller. I både iPhone och Android finns möjligheten att se vilka appar som har behörighet att använda vilka delar av telefonen.

Då och då kan det vara en bra idé att titta igenom de inställningarna.

Några tips om inkorgs-kontroll

2020-01-13T00:00:00Z

Min gratisbok om uppgiftslistor och inkorgar är inte klar. Däremot en kortare pdf med några av mina tips för bättre koll på alla inboxar vi har på jobbet. Och dessutom kan jag tipsa om ett referat från en av mina föreläsningar på samma ämne.

Den första oktober bloggade jag om en gratisbok jag börjat skriva, med mina tips om hur man får bättre ordning på jobbet. Eftersom det är ett sidoprojekt och hösten fylldes med andra uppdrag har jag inte kommit riktigt lika långt med den som jag hade hoppats.

Men några av de uppdragen som tagit min tid har handlat om just att få struktur på jobbet, föreläsningar och workshops i samarbete med Anders Mildner på Altitude Meetings i Malmö. Inför ett av de tillfällena, en öppen morgonföreläsning i Altitudes lokaler, skrev jag en kortare pdf med några av mina tips för inkorgarna. Generella tips, som inte bara kan fungera för att tämja e-posten utan för att ta itu med alla andra inkorgar också. Den fysiska, chattprogrammen, röstbrevlådan och så vidare.

Ett annat ”inkorgs-uppdrag” hade jag hos Sveriges Ingenjörer, en webbsänd lunchföreläsning för ett par hundra medlemmar som satt runt om i landet. Efter den föreläsningen skrev Ingenjören en sammanfattning av mina tips.

I väntan på att jag ska bli klar med min gratisbok kan de två texterna förhoppningsvis vara till glädje. Och om du inte redan gjort det, skriv gärna upp dig på min maillista dit jag kommer att göra ett utskick när boken är klar (och kanske några medan jag jobbar med den).

Mer om data voids: Som du söker får du svar

2019-12-04T00:00:00Z

För någon vecka sedan skrev jag att journalister borde läsa på om data voids. Och la till i en bisats att det egentligen gäller alla internetanvändare. Dags att utveckla varför.

Begreppet data voids är myntat av danah boyd, grundare till forskningsinstitutet Data & Society. I samband med Internetdagarna intervjuade jag henne för Digitalsamtal, och när jag hade tryckt på knappen som stängde av inspelningen fortsatte vi prata. Bland annat om just data voids.

Först en kort repetition av vad data voids är. Informationsluckor är den svenska översättning jag valde när jag skrev det förra blogginlägget. Men det är inte informationsluckor som existerar i ett vakuum, utan i relation till de algoritmer som står för sorteringen hos sökmotorer och plattformar som Youtube. När någon söker efter ett sökord eller en kombination av sökord där det finns ett underskott på innehåll för sökmotorn att välja bland sjunker kvaliteten på träffresultatet. Genom att hitta på nya begrepp går det att skapa de här luckorna, som sedan fylls med konspiratoriskt eller annat problematiskt innehåll.

Nästa steg är att få nätanvändare att göra det sökningar som leder till det ”riggade” innehållet. Att journalister behöver förstå vad informationsluckor är beror på att de utnyttjas för att sprida de sökorden.

Men informationsluckorna kan uppstå på fler sätt. Ett som lyfts i Data & Societys rapport om data voids är det som kallas för ”fragmenterade begrepp”. När jag läste rapporten lyckades jag inte riktigt förstå vad det är, men efter inspelningen av Digitalsamtal förklarade danah det för mig.

”En av de största data voids som finns är om man söker på how to get laid”, sa danah då. Anledningen är inte att det saknas bra, sexualupplysande material på nätet. Problemet är att det materialet använder ett helt annat språk. Och därmed uppstår de fragmenterade begreppen. Två olika delar av internet pratar om samma saker, men med helt olika ord. Å ena sidan de seriösa sexualupplysningssajterna, å andra sidan trådar på diskussionsforum och porrsajter.

Det är lätt att själv utforska betydelsen av inte bara vad man söker efter, utan också hur man formulerar sökningen. Tänk på ett par sexrelaterade begrepp, och formulera sedan frågor runt dem. Med grovt och mindre grovt språk. Och se själv hur urvalet i sökresultatet påverkas.

I vårt efter-inspelningen-samtal konstaterade danah vidare att den här typen av problem, för att lyfta diskussionen från how to get laid till en mer generell nivå, förstärks ytterligare av hur traditionella medier, ideella organisationer och myndigheter förhåller sig till nätet. Samma problem med fragmenterade begrepp finns runt många andra ämnen också.

Med de traditionella medierna är problemet tvådelat. I jakten på en affärsmodell som fungerar har allt fler mediehus valt att resa betalväggar kring sitt innehåll. Intäkterna ökar, men baksidan är att materialet inte får samma spridning. Och att en stor del av spelplanen därmed lämnas över till nya aktörer som inte nödvändigtvis följer samma pressetiska regler. Och på Youtube, som många unga använder som sin primära sökplattform, vill de traditionella medierna av affärsmässiga skäl inte finnas alls, vilket innebär att obalansen där blir ännu större.

Med organisationer och myndigheter är problemen att deras innehåll inte använder de mer problematiska och grova begreppen och formuleringarna och att deras material på Youtube inte är producerat på ett sätt som ger samma spridningseffekter.

De här resonemangen visar att det inte räcker att publicera kvalitets- och faktabaserat innehåll på nätet. Man måste också fundera på hur de man vill nå med innehållet kommer att formulera sina sökningar och en förståelse för hur sök- och sorteringsalgoritmer fungerar.

På nätet kan den gamla klyschan ”som du frågar får du svar” omformuleras till ”som du söker får du svar”. Och det är det viktigt att förstå. Inte bara för den som söker, utan också för den som vill svara.

Fråga efter Internetdagarna 2019: Vem behöver förstå vad?

2019-11-27T00:00:00Z

Mycket på årets upplaga av Internetdagarna handlade om data, AI och att vi måste förstå vad tekniken är bra på och var utmaningarna finns. Jag känner igen uppmaningen om förståelse från många andra sammanhang. Men jag tror att det börjar bli dags att bryta ner den uppmaningen och göra det tydligare vem som egentligen behöver förstå vad.

En maskininlärningsalgoritm som får titta på massor av bilder på blommor lär sig känna igen blommor, men inte katter. En maskininlärningsalgoritm som ska användas i rekryteringssammanhang och där man använder underlag om de som redan är anställda kommer fortsätta att rekrytera på samma sätt. Och därmed replikera de fördomar som finns hos personalen på HR-avdelningen och inte alls lyckas med den fördomsfulla rekrytering som leverantören av rekryteringsverktyget påstår.

Från huvudscenen lyfte bland andra danah boyd och Harper Reed in AI i sina presentationer, och resonerade med liknande exempel kring problemen med att dåligt dataunderlag leder till dålig AI.

”Det här måste vi förstå,” är budskapet. Och det måste vi. Jag har skrivit många artiklar och blogginlägg om det, jag lyfter det när jag själv föreläser om digitalisering och jag har pratat om det med gäster i Digitalsamtal. (Bland annat i avsnittet med danah boyd som redan är publicerat, och i samtalet med Harper Reed som kommer i podden inom kort.)

Men på tåget hem från Stockholm slår det mig: Det här är väldigt vagt.

”Det här måste vi förstå.”

Vad är ”det här” och vilka är ”vi”?

Att utvecklare, både i bemärkelsen människorna som gör jobbet och företagen som säljer tjänster och produkter, behöver förstå varför träningsdata spelar roll och begränsningarna för vad AI klarar av är uppenbart. Men redan här, i det som för mig känns självklart, är jag tveksam till hur det faktiskt ser ut.

Under 2017 och 2018 skrev jag mycket om hur digitaliseringen börjar synas i HR-branschen och då läst på och gjort intervjuer om en uppsjö av olika HR-lösningar som påstås använda AI på olika sätt. För att hjälpa till med just fördomsfria rekryteringar, eller gå igenom data från personalsystem för att hitta personer som är värda att satsa på i form av vidareutbildning, eller för att samla in och analysera hur personalen mår, eller… Listan kan göras lång.

Men när jag ställt frågor till en del av de här företagen om hur de kvalitetssäkrar träningsdata eller verifierar att algoritmernas slutsatser om vem som ska rekryteras, vem som ska få vidareutbildning, hur personalen mår verkligen utför uppgiften har de övertygande svaren många gånger saknats. Och hos de företag som använt lösningarna har det många gånger varit uppenbart att frågeställningen varit helt ny för dem när jag undrat hur de resonerat och utvärderat olika alternativ.

I förra veckan snubblade jag över bilderna och anteckningarna från en presentation om just AI:s begränsningar. Föreläsningen har den något provokativa titeln How to recognize AI snake oil. Men föreläsaren är inte en domedagsprofet. Det är i stället Arvind Narayanan, välkänd AI-professor från Princeton University.

I sin presentation spaltar han upp tre olika typer av uppgifter som AI idag används för:

Identifiering, att känna igen något.
Beslut, att välja mellan olika saker.
Prognoser, att sia in i framtiden.

Han konstaterar att det första är AI redan fenomenalt bra på. Det här handlar om att låta datorer känna igen ansikten, cancertumörer, att översätta tal till text och andra uppgifter där det finns ett tydligt ”rätt” och ett tydligt ”fel”.

Punkt två handlar om att låta datorer fatta mänskliga beslut. Är det här mailet spam eller inte? Är det här hate speech eller inte? Vilket innehåll passar personen X bäst? Här är AI ännu inte perfekt, men under ständig förbättring.

Och så slutligen, försöken att förutspå framtiden, och mer specifikt kopplat till sociala aspekter. Kommer person X begå nya brott? Hur bra kommer Y göra ifrån sig på jobbet? Hur stor är risken för ett terrorattentat? Här skräder inte Narayanan sina ord. Rubriken på den bild som listar de är exemplen är Fundamentally dubious.

Men han nöjer sig inte med att gruppera de olika arbetsuppgifterna efter hur bra AI faktiskt är att utföra dem. Han konstaterar också att det för vart och ett av de tre områdena finns tydliga etiska aspekter:

För det första området på grund av att träffsäkerheten i detekteringen helt enkelt är väldigt hög. För det andra eftersom vissa misstag är oundvikliga. För det tredje eftersom osäkerheten i prognoserna är stora.

Självklart måste utvecklare, i båda bemärkelserna, ha koll på det här. Men räcker det?

Jag tror inte det. Av den enkla anledningen att utvecklarna kommer inte alltid ha det. Vilket innebär att vi användare allt oftare kommer att exponeras för teknik som har de här inbyggda bristerna. Och den exponeringen kommer i många olika former.

På en arbetsplats, i form av en chef som ska utvärdera vilka verktyg som ska användas. Och i form av anställda som använder de verktygen som chefen fattat beslut om. Här är det uppenbart att en chef med koll på de här begränsningarna för AI kommer att fatta bättre beslut om vad som ska köpas in än en chef som inte har den kollen.

Men också i privatlivet har det här konsekvenser, prylar och tjänster som med inslag av AI blir allt större där också.

Så absolut. ”Det här måste vi förstå.” Den här texten blir tyvärr ytterligare en argumentation för att det är så. Men fortfarande väldigt lite av svar på frågan om vem som behöver förstå vad.

Det kommer att finnas anledning att återkomma till den. Jag lovar att göra det. Och vill självklart komma i kontakt med personer som har ett svar på den. Tipsa gärna!

Så länge går det att läsa bloggversionen av den presentation Per Axbom höll på spåret Digital etik och moral på Internetdagarna. Det är en läsvärd text som tangerar min fråga, men utifrån ett litet annat perspektiv.

Dags för journalister att läsa på om data voids

2019-11-21T00:00:00Z

Data voids. Informationsluckor på nätet som utnyttjas av dem som vill sprida konspirationsteorier eller rykten. Journalister måste förstå hur de utnyttjas för att sprida dem, alla andra nätanvändare behöver reflektera över hur en sökmotor fungerar.

I veckans Digitalsamtal berättar forskaren Ulrika Hedman om svenska journalisters förhållningssätt till sociala medier. Själv brukar jag tjata om att journalister måste lära sig it-säkerhet, både för att skydda källor och sig själva. Men det finns fler aspekter av teknikutveckling och digitalisering som journalister – men egentligen alla internetanvändare – måste förstå.

En är data voids.

Första gången jag snubblade över begreppet var hösten 2018. Forskaren danah boyd (som bland annat grundat forskningsinstitutet Data & Society, väl värt att hålla koll på!) publicerade en lång text med rubriken Media Manipulation, Strategic Amplification, and Responsible Journalism. Nu har hon tillsammans med Michael Golebiewski skrivit ännu mer, ännu utförligare, om vad en ”datalucka” är, vilka konsekvenser de får och hur vi kan hantera dem: Data voids – Where Missing Data Can Easily Be Exploited.

Hur fungerar en sökmotor? #

Innan vi kommer in på vad en datalucka är, först helt kort om hur en sökmotor fungerar. Google, Bing, DuckDuckGo och alla de andra sökmotorerna består, väldigt förenklat, av tre delar:

Ett del som surfar runt på nätet och samlar in all information som det hittar.
En del som analysar det som samlas in.
Och så själva sökmotorn, där vi användare knappar in våra sökbegrepp, sökmotorn tittar igenom all information som samlats in och analyserats och återkommer blixtsnabbt med en lista med länkar för oss att klicka oss vidare till.

Sökmotorerna skriver inga egna texter, spelar inte in egna filmer, skriver inte egna inlägg i sociala medier. De länkar bara till sånt som publicerats på annat håll, av andra.

Vad är en datalucka? #

Av det här följer att hur bra länkarna i träfflistan är beror på hur bra det innehåll som sökmotorn hittat är. Det här är egentligen självklarheter, kanske sånt vi instinktivt förstår. Men det får konsekvenser:

Data voids exist because of an assumption baked into the design of search engines: that for any given query, there exists some relevant content. But this is simply not true. When search engines have little available content to return for a particular query, the “most relevant” content is likely to be low quality or problematic or both.

Sökmotorer kan bara jobba med innehåll som finns tillgängligt. Det som ligger överst måste inte vara ”bra”, bara ”bättre” än resten av det som finns tillgängligt. Men hur stor informationsmängd sökmotorn gallrar i tänker vi nog sällan på.

Kampen om att hamna högt i sökresultatet #

Det här informationsunderskottet på vissa söktermer går att utnyttja. Search engine optimization, SEO, har blivit en aktivitet, ja till och med en hel bransch, som syftar till att bygga webbplatser som hamnar så högt upp som möjligt i sökresultatet. Ju högre upp, desto större chans att någon klickar sig vidare. Värdefullt för alla som har en närvaro på webben, man vill ju ha trafik.

Men där SEO i första hand handlat om att hitta sätt att sticka ut i träfflistan för populära sökningar tar de som utnyttjar dataluckorna en annan väg. De hittar, eller skapar, sökningar där konkurrensen är låg, publicerar innehåll som därmed med lätthet hamnar högt i resultatlistan och får sedan nätanvändare att börja söka på just de begreppen.

Hur gör man då det?

Journalister måste vara vaksamma med vilka begrepp de använder? #

Här kommer journalisterna in. Ett sätt är nämligen att etablera nya begrepp som man sedan förmår journalister att skriva om, bland annat genom att använda trollkonton på Twitter som ställer ”läsarfrågor” till redaktionen där de här begreppen används. När läsarna sedan ser de här nya formuleringarna vänder de sig till nätet för att få veta mer. Och hamnar då i det ”riggade” sökresultatet.

Här går det för övrigt att göra en annan observation värdefull för journalister: Jag har sett diskussioner om hur Boris Johnsson på presskonferenser och i andra sammanhang använt formuleringar som när de citerats av journalister ”begravt” negativa artiklar om Johnson som använt samma begrepp, men egentligen handlat om helt andra saker.

Det finns ytterligare en annan aspekt som kopplar till arbetet på en redaktion:

Data voids are especially problematic for YouTube, which is working with far less data and using a recommendation engine to encourage users to stay on the site. /…/ Anywhere that a search or recommender system makes decisions based on public data, there is an opportunity for determined, data-literate manipulators to influence other users’ exposure to content.

I rapporten exemplifieras detta med hur antivaccin-kampanjer lätt får spridning på YouTube. Borde alltså fler redaktioner, myndigheter och andra som baserar sitt innehåll på fakta lägga upp det på YouTube för att förskjuta balansen på plattformen?

Fem typer av dataluckor #

I sin rapport lyfter boyd och Golebiewski fram fem olika typer av dataluckor som utnyttjas

Stora, pågående nyhetshändelser (inte minst om de har en geografisk koppling, en liten ort som det tidigare skrivits om)
Nya, strategiskt utvalda, formuleringar (exemplet ovan, där man först skriver innehåll med en ny formulering och sedan på olika sätt etablerar begreppet i det offentlig samtalet)
Gamla, numera oanvända, formuleringar (sökmotorer prioriterar ofta nyare material framför gammalt)
Fragmenterade idéer (där begrepp som till synes är synonymer som leder åt olika håll)
Problematiska söktermer (formuleringar som inte besvaras av mer trovärdiga källor, och därmed istället kan leda till konspirationsteorier och propaganda)

Större problem för svenska journalister? #

While this report focuses on the dynamics occurring in English on these sites, these problems are likely to be of even greater concern in non-English settings where there is even less data.

Eftersom storleken på problemet varierar med mängden tillgängligt innehåll är en logisk följd att det är lättare att hitta dataluckor att utnyttja på svenska än på engelska. Desto större anledning för svenska journalister att prata om detta alltså.

Foto: Evgeni Tcherkasski.

Skaffa Arq och Wasabi – sen behöver du inte tänka mer på säkerhetskopior

2019-11-15T00:00:00Z

Det var länge sedan säkerhetskopior var omständliga att göra. Så om du inte redan skickar upp dina värdefulla filer till molnet är det dags att börja nu. För du vill inte vara den kissnödiga doktoranden jag träffade för några år sedan.

Doktoranden hade suttit på ett kafé, lämnat datorn för ett snabbt besök på toaletten och när hen kom tillbaka var datorn givetvis borta. Och med den massor av material som det inte fanns några säkerhetskopior på och som därmed var borta för alltid.

Det här var på den tiden när det fortfarande kunde vara bökigt att göra en säkerhetskopia. När man behövde komma ihåg att ansluta en extern hårddisk, starta backupprogrammet och sen när allt var klart lägga hårddisken på ett bra ställe.

Det var fortfarande bökigt att säkerhetskopiera, och på något plan fullt begripligt att man slarvade med det.

Idag finns inga ursäkter kvar. Den främsta anledningen till det är molnet. Med sjunkande priser för lagring och allt snabbare bredbandsuppkopplingar gör sig säkerhetskopior inte längre bäst på en extern hårddisk, utan på en server någonstans på internet.

Fördelarna med en molntjänst framför en extern hårddisk är flera:

Molnet är per definition någon annanstans än där datorn befinner sig. En säkerhetskopia på en extern hårddisk skyddar mot en kraschad hårddisk eller andra problem i själva datorn. Men den skyddar inte mot brand, stöld eller något annat som sveper med både dator och säkerhetskopia i samma olycka.
Alla datorer är anslutna till internet nästan hela tiden de används. Det innebär att man inte längre behöver komma ihåg att säkerhetskopiera. Har man en gång installerat backupprogrammet och ställt in det rätt kommer det att skapa säkerhetskopior i bakgrunden, det är inte längre något man måste komma ihåg att göra.
Lagringsutrymmet är obegränsat.

Mitt förslag: Skaffa Arq och skapa ett konto hos Wasabi.

Varför Arq? #

Arq är ett utmärkt backupprogram för både Windows och Mac. Det har flera finesser som gör det användbart:

Till skillnad från många backuptjänster på nätet är Arq ett fristående program, där du själv väljer var säkerhetskopiorna ska lagras. Arq fungerar bland annat med Google, Microsoft och Dropbox. Har du redan konton där, med lagringsutrymme över, kan du alltså skicka dina säkerhetskopior dit. Om du verkligen vill ha hängslen och livrem går det dessutom att skapa säkerhetskopior på flera olika ställen.
Att lagra känsliga saker i molnet kan kännas olustigt. Därför krypterar Arq alla filer innan de skickas från din dator till molntjänsten. Bara den som kan lösenordet du väljer kan återställa filerna du säkerhetskopierar. (Vilket innebär att det är väldigt viktigt att du skriver upp lösenordet på ett ställe där du kommer ihåg det – och se där, ytterligare en bra anledning att skaffa en lösenordshanterare!)
När Arq väl är installerat sköter det sig själv och säkerhetskopierar allt nytt en gång i timmen, men skickar mail om det blir problem. Så länge Arq inte ”hör av sig” kan du alltså utgå ifrån att allt du gör på datorn säkerhetskopieras.
Arq sparar flera kopior av samma fil. Grymt bra om man exempelvis jobbar med text i ett ordbehandlingsprogram och själv råkar göra ett fel som inte upptäcks efter ett tag, till exempel raderar en stor mängd text. Då går det i Arq att hoppa tillbaka i tiden och öppna en version av dokumentet där de raderade textstyckena finns kvar.

Varför Wasabi? #

Om du redan har lagringsutrymme över på ett konto hos någon av de tjänster som går att använda med Arq, skicka dina säkerhetskopior dit. Men om du måste skaffa nytt är mitt förslag att du tittar på Wasabi, särskilt om du har stora mängder data. Prislappen hos Wasabi står sig riktig bra i konkurrensen, och dessutom är överföringshastigheten till företagets servrar bra. Det innebär att kostnaden för säkerhetskopiorna inte bränner ett stort hål i plånboken, och du behöver inte heller vänta länge på att de ska bli klara.

(Men första gången du gör din säkerhetskopia och allt du har på datorn kommer det givetvis ta tid. För mig, som har närmare 1,5 TB på Wasabi, tog det knappt två dygn.)

Glöm inte externa hårddiskar och bilderna i telefonen #

Och så en liten påminnelse som avslutning. Om du har externa hårddiskar där du har originalfiler lagrade, glöm inte att lägga till dem i Arq också. Och om du fotograferar mycket med mobilen, se till att de bilderna hamnar på datorns hårddisk så att de också följer med i Arqs säkerhetskopior.

Du kanske redan har bilderna i molnet, via Apples eller Googles tjänster. Men det är inte tjänster för säkerhetskopiering, det är tjänster för att synka innehåll mellan olika enheter. Skillnaden mellan det och en säkerhetskopia är framför allt att en raderad bild som synkas försvinner från alla enheter. Men en raderad bild som säkerhetskopieras fortfarande finns kvar i säkerhetskopian.

Foto: Sebastian Herrmann.

Algoritmer behövs som vägvisare – välkommen funktion i Inoreader

2019-11-14T00:00:00Z

Nyligen argumenterade jag för varför det är en bra idé att låta RSS-prenumerationer komplettera det algoritmiska urvalet på Facebook och andra sociala medier. Men det omvända gäller också. Och nu har Inoreader, min favorit bland RSS-läsarna, gjort det möjligt.

Först, en kort påminnelse om vad RSS är. Senast jag skrev om RSS förklarade jag det så här:

RSS är nätets motsvarighet till tidningsprenumerationer. Istället för att behöva surfa från den ena favoritsajten till den andra kommer alla nya rubriker att levereras till dig. Samlade på ett och samma ställe, oavsett var och när artikeln eller blogginlägget är publicerat – och vad de konkurrerar med. (…) Med RSS är du alltså inte utlämnad till vad en algoritm tror att du är intresserad av. Det är du som bestämmer vilka källor, vilka prenumerationer, som ska finnas i RSS-läsaren, och det de publicerar är också det du får se.

Men allt är inte alltid frid och fröjd med RSS heller. Stora RSS-flöden, det vill säga flöden från källor som publicerar väldigt mycket, blir snabbt oöverblickbara. Samma problem som för övrigt finns på Facebook, där vi idag har så många vänner, är med i så många grupper, gillar så många sidor och företag att vi inte hinner ”läsa klart” Facebook. Vilket också är hela anledningen till att Facebook gick från ett flöde sorterat i kronologisk ordning till de algoritmer som försöker göra ett urval baserat på vad tekniken tror att just jag, just du, vad just varje enskild Facebook-användare är mest intresserad av.

Många av de RSS-flöden jag har i Inoreader publicerar i rätt makligt tempo, vilket gör det möjligt för mig att hänga med. Det är enskilda bloggare som publicerar något eller några inlägg om dagen, det är företag som publicerar någon gång i veckan och så är det ett flöde från Techmeme och ett med de populäraste inläggen från Hacker News för att inte missa de stora snackisarna i teknikvärlden.

Men sen har jag också en mapp i Inoreader som heter Big ones. Här finns RSS-flöden från stora redaktioner som New York Times, The Guardian, Wired, Techchrunch och The Verge. Här finns det inte en chans för mig att hänga med, och emellanåt har jag ifrågasatt varför de över huvud taget får finnas kvar i Inoreader.

I veckan lanserade Inoreader en ny funktion som slutligen avgör att alla de stora flödena får finnas kvar: Möjligheten att sortera innehållet i en mapp algoritmiskt.

Hittills har bara två val funnits: Senaste eller äldsta inlägget först. Med nya alternativet Magic sorteras rubrikerna istället utifrån svaret på samma fråga som Facebook ställer: Vad verkar mest sannolikt att Anders vill läsa?

Rimligtvis använder sig Inoreader inte av lika många olika signaler för att räkna fram sin sorteringsordning baserat på hur populär en artikel är bland andra Inoreader-användare, hur populär den är på nätet i övrigt och – om jag vill – utifrån mina egna läsvanor.

Att jag själv kan välja om det sista urvalskriteriet ska användas eller inte gillar jag. Det innebär att jag kan välja att Inoreader ska vikta källor jag ofta läser tyngre än källor som jag inte brukar bry mig om. Eller om algoritmen som gör urvalet ska strunta i vad jag brukar visa intresse för och bara ta hänsyn till hur andra läst och delat artiklarna.

Den nya funktionen kommer förhoppningsvis hjälpa mig med min omvärldsbevakning. Den är också en viktig påminnelse om balansen mellan olika sätt att göra och vikta ett urval. Strikt kronologiskt är inte bra, men jag tror inte heller ett hundraprocentigt algoritmiskt urval heller är det bästa.

Jag tror att jag får den bästa innehållsmixen genom en kombination. Att se till att jag inte missar innehåll från mina mest prioriterade källor. Att se till att populärt innehåll från andra källor jag uppskattar dyker upp. Men också, slutligen, hitta sätt att upptäcka innehåll från källor som jag inte ens visste att de fanns.

Hur man gör det senare får bli en annan text, en annan dag.

Kan ett räckviddsgolv för politiska annonser vara en lösning?

2019-11-08T00:00:00Z

Hur Facebook och Twitter ska förhålla sig till politiska annonser har diskuterats flitigt på sistone, bland annat efter ett tal som Mark Zuckerberg höll och en tråd på Twitter från Jack Dorsey. Ett av de i mitt tycke intressantaste inspelen i frågan kom från Facebooks tidigare säkerhetschef Alex Stamos. Hans förslag är ett räckviddsgolv för politiska annonser.

Det frågan handlar om är hur främst Facebook gjort det möjligt att rikta politiska annonser till väldigt små grupper mottagare och att företaget samtidigt säger att man inte tänker sätta stopp för politiska annonser ens om de innehåller uppenbara lögner.

De som menar att Mark Zuckerbergs resonemang håller poängterar bland annat hur svårt det är att definiera vad som är en politisk annons. Andra menar att det skulle vara ett för kraftigt intrång i yttrandefriheten.

De som är kritiska menar å sin sida att yttrandefrihet är en sak, rätten att köpa sig räckvidd i sociala medier en annan. Och att samhällskostnaderna när desinformation tillåts spridas är för stora. Den kritiken hörs även internt på Facebook.

Däremot har jag sett få konkreta förslag på vad som ska göras. Därför blev jag glad när jag via svaren på Jack Dorseys tweet hittade ett intressant resonemang från Alex Stamos. Han började med att lyfta just gränsdragningsproblematiken, vad är en politisk annons och vad är inte en politisk annons? Om Facebook skulle dra den gränsen för snävt skulle det i värsta fall kunna innebära att mindre intresseorganisationer inte kan kampanja om klimatfrågor, samtidigt som jättar kan fortsätta köpa reklamplats i tv. För att slutligen landa i ett konkret förslag: Sätt ett räckviddsgolv för det som i den amerikanska debatten kallas för ”issue ads”, alltså annonser som tar upp olika typer av samhällsfrågor.

Stamos utvecklar det resonemanget hos Columbia Journalism Review:

Politicians lie all the time. What we want is for them to tell the same lies to everybody, instead of being able to hit 50 people at a time. There are a lot of ways you can try to regulate this, but I think the simplest is a requirement that the "segment" somebody can hit has a floor. Maybe 10,000 people for a presidential election, 1,000 for a Congressional.

Ett annat sätt att formulera det på: Internet har gjort det för billigt att leverera skräddarsydda lögner. Tvingas du ljuga framför en större publik är sannolikheten större att någon faktiskt avslöjar den. Hos CJR nämns aldrig att Facebook annonsbibliotek där vem som helst kan bläddra runt bland i annonser som rör ”sociala frågor, valomröstningar eller politik”. Det är ett annat sätt att uppnå det jag tror Stamos önskar: Fler ögon som granskar innehållet i annonser och ifrågasätter det som är fel. Men fördelen med Stamos egna förslag är att man säkerställer att det är många ögon som ser annonserna. Det krävs inte aktiva beslut, att någon bestämmer sig för att titta på vad som faktiskt är publicerat som annonser.

Det finns en annan intressant aspekt av ett räckviddsgolv. Stamos menar att det skulle kunna vara ett sätt att stärka internetanvändarnas personliga integritet, eftersom nyttan av att samla in detaljerad persondata skulle minska:

This would also reduce the huge market for voter data that exists. There are dozens of "Cambridge Analyticas" operating today that are collecting spectacularly sensitive data on individuals and using it to target ads for political campaigns, PACs, corporations and the like. They just aren't dumb enough to get their data through breaking an API agreement with Facebook, so nobody talks about it.

Foto: Holger Ellgaard.

Tyvärr, bra lösenord räcker inte – slå på tvåfaktorsinlogg

2019-11-07T00:00:00Z

Säkerhetshål i röstassistenterna från Google och Amazon gör det möjligt att lura av användare bland annat inloggningsuppgifter. Säkerhetshålen är givetvis intressanta i sig, men det finns också en generell lärdom kopplad till problemen: Bra lösenord är inte tillräckligt för att skydda våra konton på nätet.

Forskare vid tyska Security Research Labs har upptäckt buggen som gör det möjligt att låta en Alexa eller Google Home fortsätta lyssna på det som sägs, även när användaren tror att den smarta högtalaren är i viloläge. I Youtube-filmerna som demonstrerar problemet visar forskarna både hur en användare kan luras att lämna i från sig sina inloggningsuppgifter eller hur högtalaren tjuvlyssnar och skriver ner det som sägs i rummet.

När nätjättarna nu jobbar stenhård på att göra röst och ljud till det nya gränssnittet för teknik är det givetvis viktigt att den här typen av säkerhetshål inte finns i prylarna som sätts ut på arbetsplatser och i hem.

Men för den enskilda användaren är demonstrationen där den fiktiva användaren luras att säga sitt lösenord också en generell påminnelse: Bra lösenord är inte tillräckligt för att skydda våra konton på nätet.

Vi är vana vid att ständigt höra råd om eller till och med skarpa instruktioner för våra lösenord ska se ut. Unika för varje tjänst, långa, med stora och små bokstäver, siffror och specialtecken är ofta det vanligaste rådet. Med på senare år har många säkerhetsexperter slutat prata om lösenord för att istället använda begreppet lösenfraser. För mig, uppväxt i Grebbstad, som gillar IFK Göteborg, att åka skidor och att äta glass, är grebbestadskidorblåvittglass lättare att komma ihåg än jljvlids!!!dsr+2##.

Problemet är bara att situationerna där lösenordet verkligen spelar roll är relativt få, så länge det inte faller inom ramen för de allra sämsta lösenorden. Det vill säga är något av de mest använda lösenorden eller ett lösenord som är uppenbart för någon som känner dig att testa (tänk namn på barn eller husdjur). Så länge du undersöker de fallgroparna är skillnaderna mellan olika lösenord förhållandevis små.För att förstå varför är det här blogginlägget från en av Microsofts säkerhetsexperter bra läsning. Sammanfattningsvis finns det många olika typer av intrångsförsök som inte är beroende av hur bra lösenord man valt. Här nöjer jag mig med att nämna två av dem.

Det första är det som kallas för nätfiske, den svenska översättningen av engelskans phishing. Det här är ett samlingsnamn för intrång som börjar med att måltavlan luras att lämna i från sig sitt lösenord, precis som de tyska forskarna demonstrerar med de smarta högtalarna. Men i praktiken handlar det än så länge om mindre spektakulära grejer. Som ett meddelande från banken, om ett säkerhetsproblem. Eller från Facebook, Instagram eller någon annan tjänst på nätet. Mailet som gör dig uppmärksam på problemet innehåller en länk till en webbsida där du uppmanas mata in användarnamn och lösenord.

Haken är att det givetvis inte är bankens webbplats eller Facebooks inloggningsformulär du ser på skärmen, utan en i det närmaste exakta kopia. En titt i webbläsarens adressfält avslöjar ofta att det är fejk, adressen som står där som slutar inte på swedbank.se utan något annat. Lägger du inte märke till det och faller för bluffen spelar det ingen roll om ditt lösenord är ett tusen tecken långt, du har ändå frivilligt skickat det direkt till bedragaren som vill ta sig in i ditt konto.

Ett annat sätt att komma över dina lösenord (och kreditkortsnummer och annat som är värdefullt för andra att komma över) är genom att lyckas installera ett spionprogram som avlyssnar det du skriver. Lyckas någon med den manöver spelar det inte heller någon roll hur långt, svårt, unikt lösenordet är. Kontokaparen får det skickat till sig också i det här fallet.

Det finns en lösning på det här. Den är inte smidig, men inte heller så bökig att det finns anledning att avstå. Den kallas för engångskoder, tvåstegsinlogg, på engelska ofta two factor authentication, förkortat 2FA.

Även om du inte känner igen begreppen vågar jag nästa lova att du redan kan handgreppen. För att betala räkningar eller överföra pengar i nätbanken räcker det inte med ett lösenord. De transaktionerna måste bekräftas på ytterligare något sätt. I min bank med en dosa som genererar kombinationer med åtta siffror, till exempel.

Engångskoder för inloggningar fungerar på samma sätt. Med den funktionen aktiverad räcker det inte med användarnamn och lösenord för att logga in, det krävs också en kompletterande kod. Den kan skickas via sms, skapas i en app eller en usb-sticka som ansluts i datorn. Men oavsett hur det sker är grundprincipen den samma: Även om du gått på en bluff och skickat ditt tusen tecken långa lösenord till en hackare någonstans i världen är ditt konto ändå inte i riskzonen, eftersom det bara är du som har prylen som kan skapa den kompletterande engångskoden.

Engångskoder går med största sannolikhet att slå på för väldigt många av dina konton. Facebook, Google, Microsoft, Instagram, Snapchat, Dropbox har det, och många, många fler. På Two Factor Auth finns en lista med tjänster där engångskod finns som säkerhetstillval.

Som sagt, det här gör inloggningsprocessen lite bökigare. Men så väldigt ofta loggar du ändå inte in på ditt Facebook-konto. Att behöva hämta upp en sexsiffrig kod i en app när du gör det är trots allt en relativt liten ansträngning i relation till det extra skydd det faktiskt innebär.

Här finns ytterligare en detalj om sunt förnuft: Engångskoder är alltid kopplade till ett specifikt konto. Om det kommer ett chattmeddelande från en kompis som behöver ”låna” engångskoder eftersom hens bankdosa gått sönder, som i den film Swedbank gjort för att utbilda sina kunder om det som kallas för Facebook-bedrägerier, är det ett uppenbart bedrägeriförsök. Dina engångskoder kan bara låsa upp ditt konto, ingen annans!

En sista uppmaning bara: Om du slår på engångskoder (vilket, om det inte framgått, jag verkligen tycker att du ska göra), läs också på om hur de fungerar hos just de tjänster du använder. Eftersom det inte längre räcker med lösenord blir konsekvensen att du kommer att låsa dig själv ute om du förlorar möjligheten att skapa eller ta emot engångskoden. Alla tjänster har funktioner och lösningar som minimerar risken för att det ska inträffa, men de kräver att man läser på innan!

De båda exempel jag använder ovan, med nätfiske och spionprogram, är för övrigt i sig ett bra argument för att säkra upp alla konton på sociala medier med hjälp av engångskoder. Informationsfilmen från Swedbank illustrerar varför: Om en vilt främmande person skickar en länk och ber dig installera ett program på din dator blir du förhoppningsvis misstänksam och låter bli. Men vad svarar du om en vän skickar ett meddelande på Facebook och tipsar om ett riktigt roligt spel? Intresset för att kapa konton i sociala medier handlar ofta om just det här. Det är inte innehållet i det kapade kontot som är intressant, utan den kapade personens vänner. En bedragare som kapar mitt konto kan skicka meddelanden till mina vänner som Anders Thoresson, och därmed öka sannolikheten för att vännerna faller för bedrägeriet och installerar det där spionprogrammet eller swishar pengarna jag/bedragaren ber om att få låna.

Det är inte bara bilderna och statusuppdateringarna vi har i sociala medier som är värdefulla. Listan med vänner är väldigt intressant att få tillgång till. Genom att aktivera engångskoder på alla de konton där du är dig själv och har dina vänner skyddar du också vännerna.

Därför ska du låta RSS komplettera Facebooks algoritmer

2019-10-25T00:00:00Z

Reaktionerna på Mark Zuckerbergs tal om yttrandefrihet verkar ha placerat folk i två läger: Antingen uppskattar man att Zuckerberg så starkt argumenterar för yttrandefrihet – eller så menar man att han helt undvek den centrala frågan. Själv tänkte jag istället ägna den här texten åt två konkreta tips till dig som internetanvändare.

I sitt tal (länk till videon här ovanför, med textversion finns också) pratade Zuckerberg om hur viktig yttrandefriheten är och varför den är viktig, bland annat genom att jämföra de amerikanska värderingar som ligger till grund för Facebook med de kinesiska som Tiktok bygger på. Och avslutade med:

The future depends on all of us. Whether you like Facebook or not, we need to recognize what is at stake and come together to stand for free expression at this critical moment.
I believe in giving people a voice because, at the end of the day, I believe in people. And as long as enough of us keep fighting for this, I believe that more people's voices will eventually help us work through these issues together and write a new chapter in our history -- where from all of our individual voices and perspectives, we can bring the world closer together.

Men, menar kritikerna, Zuckerberg kom aldrig in på algoritmernas betydelse och undvek där med en viktig fråga: Att få säga vad man vill är en sak, att nå en publik är något annat. Här är det Facebooks algoritmer som avgör vad som dyker upp i våra flöden och därigenom får spridning, utan att vi veta något om detaljerna om hur det urvalet sker.

Jag håller med om att det är en oerhört viktig skillnad, och att båda aspekterna behöver diskuteras: Vad jag får säga – och hur det avgörs vem som hör det jag säger.

Men den här gången tänkte jag ta ett mottagarperspektiv. Vad kan du och jag göra här och nu för att öka sannolikheten att vi faktiskt hör det personer, företag och organisationer vi bryr oss om säger på nätet?

Det blir två tips.

Tala om för Facebook vilka dina närmaste vänner är #

Facebook-tipset är det enkla, eftersom det bara innebär att du börjar använda en av de funktioner som finns på Facebook: Den som heter Vänlistor.

Vänlistorna gör det möjligt att gruppera vännerna på olika sätt, för att sedan bland annat kunna styra vilka vänner som får se vad av det du postar på Facebook.

Men det finns också tre standardlistor. En av dem heter Nära vänner. När Facebook-vännerna som finns med på den listan postar något kommer du att få en notifiering om det. Listan Nära vänner är alltså ett sätt att uttryckligen tala om för Facebook att ”det här är en person jag bryr mig extra mycket om, se till att jag inte missar något hen postar”.

(Vid sidan av de tre standardlistorna och dem du eventuellt skapar själv finns ytterligare en variant: De smarta listorna. Det är vänlistor som baseras på exempelvis arbetsplats eller bostadsort och som Facebook fyller på med andra vänner som jobbar eller bor på samma ställe som du.)

RSS låter dig gå rakt på källan #

Mitt andra tips handlar om den med internetmått uråldriga tekniken RSS. RSS är nätets motsvarighet till tidningsprenumerationer. Istället för att behöva surfa från den ena favoritsajten till den andra kommer alla nya rubriker att levereras till dig. Samlade på ett och samma ställe, oavsett var och när artikeln eller blogginlägget är publicerat – och vad de konkurrerar med.

För att komma igång behöver du en RSS-läsare, som i tidningsanalogin kan jämföras med brevlådan. Utan en sån har ju tidningsbudet ingenstans att lägga tidningarna.

Med RSS är du alltså inte utlämnad till vad en algoritm tror att du är intresserad av. Det är du som bestämmer vilka källor, vilka prenumerationer, som ska finnas i RSS-läsaren, och det de publicerar är också det du får se.

RSS-läsare var från början program som installerades i användarens dator. Men precis som så många andra program har de i allt större utsträckning ersatts av molntjänster. Det innebär att det inte spelar någon roll vilken pryl du för tillfället använder. Du kan lika gärna använda dator som mobil eller pekplatta för att kolla vad som har publicerats sedan sist, vilka nya texter som finns i RSS-läsaren. Och det som du markerar som läst på ena stället blir markerat som läst på de andra också.

Inoreader är just nu den bästa RSS-läsaren #

Rätt RSS-läsare kan dessutom bli en genväg runt åtminstone en del av algoritmerna på Facebook. Jag har sedan länge mina RSS-prenumerationer i Inoreader, den tjänst som jag just nu tycker är bäst. I det här sammanhanget är två finesser värda att lyfta fram.

I Inoreader är det inte bara möjligt att prenumerera på nya texter som publiceras på bloggar, nättidningar och andra mer traditionella webbplatser. Det är också möjligt att få in åtminstone en del av innehållet som publiceras på Facebook. I Inoreader går det nämligen att lägga till sidor på Facebook som en källa. ”Och varför skulle jag vilja göra det?” undrar du kanske. Eftersom en prenumeration på en Facebook-sida i Inoreader innebär att det inte är Facebooks algoritmer som avgör om du får se de nya inlägg som postas på sidan.

Ett förslag är att du tar en titt på vilka sidor du gillat på Facebook. Hur många sidor hittar du som du glömt att du en gång gillat eftersom du aldrig ser innehåll från dem längre?

Varje gång sidadministratören gör ett nytt inlägg kommer det att konkurrera med alla andra nya poster som görs på sidor och av dina vänner och i grupper på Facebook. Och om där finns något som algoritmerna tror att du är mer intresserad av är det det som kommer att dyka upp i ditt flöde i Facebook. Medan en prenumeration på samma Facebook-sida i Inoreader innebär att du inte missar inlägget.

(Det går för övrigt att lägga till Twitter-konton i Inoreader på samma sätt.)

Med Inoreader går det dessutom att skapa stående sökningar i de prenumerationer du lägger till. Det är en funktion som gör det möjligt att få en notis när ett visst ord används i inläggen som den där Facebook-sidan, bloggen eller nättidningen publicerar. Det är ett sätt att ytterligare minska risken att du missar sånt som du verkligen är intresserad av, från källorna som är viktiga för dig.

Vi får inte glömma att algoritmerna också hjälper oss #

Efter de här två praktiska tipsen, trots allt en kort fundering kring algoritmernas roll.

Ja, å ena sidan är de med och skapar problem. Men de hjälper också till att synliggöra sånt som vi faktiskt är intresserade av och tycker är viktigt men som vi kanske annars skulle ha missat. De där notiserna om att en vän kommenterat ett inlägg i en grupp på Facebook och som hjälper oss att hitta en intressant diskussion som vi annars inte skulle ha sätt, till exempel.

Om vi ser bortom Facebook och till internet som helhet: Hur går det att skapa mekanismer som låter oss hitta viktigt och intressant och roligt innehåll utan att orsaka de negativa feedback-loopar som vi just nu bekymrar oss så mycket om?

Jag har inget svar på den frågan, men tar gärna emot länkar till texter eller dina egna funderingar som tar sig an den utmaningen.

Behöver vi ett donationsregister för persondata?

2019-10-24T00:00:00Z

Det finns ett donationsregister där vi kan tala om vad vi vill ska hända med våra organ när vi dör. Skulle vi behöva ett liknande donationsregister för persondata, men som till skillnad från det befintliga också gäller så länge vi lever?

Det här med persondata och hur den samlas in, analyseras och används som beslutsunderlag går inte att sluta fundera på. För det är både infallsvinklarna och nyheterna för många.

En tanke som dykt upp under de senaste veckorna, medan jag fortsätter läsa Soshana Zuboffs bok The Age of Surveillance Capitalism och diskuterar personlig integritet i Digitalsamtal och efter lanseringen av Svenskarna och Internet 2019, är om det skulle vara möjligt att skapa något slags motsvarighet till donationsregistret, fast för persondata.

Tesen Zubhoff driver i sin bok är att problemen som finns kring personlig integritet i första hand handlar om hur data om oss har kommersialiserats. I flera exempel återkommer hon till teknik som började med en idé som ”slutna kretslopp”, där den data som samlades in inte delades delades mellan olika företag och där data bara användes för det syfte den faktiskt samlades in. (Har du inte läst boken kan du lyssna på samtalet när Soshana Zuboff besökte Data & Society.)

Med GDPR har EU försökt stämma i bäcken, och satt upp regler för just det: Man har satt upp regler för hur data får samlas in och dessutom bestämt att den bara får användas för det syfte som den ursprungligen samlades in för.

Men jag har fortfarande inte träffat någon som är helt nöjd med GDPR. Kritiken handlar bland annat om att de villkor där vi användare godkänner hur data samlas in fortfarande är så luddigt skrivna att de i praktiken är meningslösa. Men jag hör också röster inom bland annat den akademiska forskningen, inte minst inom medicin, som är oroliga för att GDPR begränsar deras möjligheter att göra dataanalyser för mycket. Det finns data som skulle kunna ge svar på viktiga medicinska frågor eller hjälpa sjukvården till bättre diagnosverktyg, men som GDPR i nuläget sätter stopp för.

Vad skulle krävas för att vi ska kunna kasta om förhållandet? Att vi som teknikanvändare upprepade gånger ska ge vårt tillstånd till att använda data om oss på olika sätt till att en gång för alla kunna säga att det här är jag okej med, i det här kretsloppet får mina personuppgifter finnas. En opt-in på en högre nivå, istället för opt-out tjänst för tjänst.

Det jag läst om Tim Berners-Lees nya projekt Inrupt/Solid drar åt det hållet, till exempel. Men vilka fler projekt, idéer, texter finns kring det här? Jag gör mig inga illusioner om att jag är först med den här tanken, så dela gärna länkar i kommentarsfältet eller via e-post!

Digitalsamtal har fyllt 200

2019-10-17T00:00:00Z

Veckans avsnitt av Digitalsamtal var speciellt: Nummer 200! När podden startade visste vi inte om det skulle finnas material för tio avsnitt. Idag känns det som att det kommer gå att spela in åtminstone två hundra till.

När jag pluggade på Journalisthögskolan i Göteborg spelade vi under radiokursen in på minidisc, men fick lära oss använda rullbandspelare för säkerhets skull. 1999 var det fortfarande inte helt givet att framtidens radioproduktion skulle ske digitalt.

Jag har aldrig jobbat som radiojournalist och häpnade över hur mycket som hänt på teknikfronten när tankarna på en podd dök upp för några år sedan. Att den gått framåt, att det blivit enklare, det begrep jag ju. Men ändå!

I morse spelade jag in avsnitt 201 av Digitalsamtal. Bilden visar hur studion såg ut då. En dator, en mikrofon, en Zoom H6 och en Zoom H2n i backup uppställda på dotterns skrivbord. Gästen på en gård utanför Falkenberg, uppkopplad via nätet.

Digitalsamtal inte bara handlar om digitalisering. Utan den digitala tekniken hade den inte varit möjlig att producera över huvud taget. Senaste upptäckten är webbtjänsten Auphonic som sköter allt ljudtvättande automatiskt. Bort med brus, automatisk nivåjustering. Anpassa de olika rösterna i förhållande till varandra. Saker som jag tidigare kunde lägga timmar på sker nu på en dator i molnet medan jag tar en kopp kaffe.

När Carl och jag publicerade det första avsnittet råkade det bli på en onsdag. Sen blev det ett på onsdagen i veckan därpå. Och så, utan någon egentlig eftertanke eller plan, var utgivningstakten satt: Varje onsdag morgon skulle det finnas ett nytt Digitalsamtal i lyssnarnas poddspelare.

När vi drog igång hade vi inte någon egentlig gissning om hur många halvtimmessamtal om digitalisering som skulle gå att få ihop. Jag minns att vi pratade om att tio, kanske femton.

Det blev 190 onsdagar i rad innan Digitalsamtal tog sitt första sändningsuppehåll. Sedan Carl blev regeringens särskilda utredare för att värna det demokratiska samtalet gör jag podden själv. Jag är stolt och glad över att ha kunnat fortsätta på egen hand, men inför sommaren insåg jag att det blev en övermäktig uppgift att försöka förproducera de avsnitt som skulle behövas för att inte bryta sviten. Några lyssnare hörde av sig och undrade om det var en nedläggning och inte ett uppehåll.

Några tankar på att lägga ner har aldrig funnits. Den återkoppling som kommer från er som lyssnar är tydlig: Podden är uppskattad. Och för mig, som i rollen som journalist bevakar teknikutvecklingen och dess konsekvenser, är den ett oerhört värdefullt arbetsverktyg i sig själv. Alla de intervjuer jag gör med forskare, politiker, utvecklare, tjänstemän och andra är den bästa tänkbara kompetenshöjning som går att få som i den yrkesrollen.

Det finns ju inget som tyder på att teknikutvecklingen kommer få mindre betydelse, och därmed kommer det knappast saknas frågeställningar att diskutera heller. Så jag fortsätter.

Men jag tar gärna hjälp av er. Föreslå personer ni vill se som gäster i podden. Eller svara på de frågor jag ställde i avsnitt 199.

Tre reflektioner om Svenskarna och internet 2019

2019-10-15T00:00:00Z

I morse klev Måns Jonasson från Internetstiftelsen ut på scenen på Vasateatern i Stockholm och presenterade årets upplaga av den återkommande enkätundersökningen Svenskarna och internet. Det här är mina tre första reflektioner.

Det digitala utanförskapet #

Det går att prata om digital delaktighet på många sätt. I Svenskarna och internet sammanfattas den bland annat i en siffra: 95 procent. Så stor andel av människorna i Sverige är någorlunda regelbundna användare av internet. Men det innebär samtidigt, i absoluta tal, att drygt en miljon står utanför nätet. En halv miljon använder aldrig internet, ungefär lika många gör det väldigt sällan.

Ungefär en tredjedel av icke-användarna, drygt 300000 finns i åldersspannet från 12-65 år, resterande är 66 år eller äldre. Men det finns fler intressanta infallsvinklar på icke-användarna: De är fler på landsbygd än i städer, 11 respektive 7 procent. En större andel icke-användare har bara grundskoleutbildning, och lägre inkomster än de som använder nätet.

Det demografiska gapet framträder också i det nya frågebatteri som Internetstiftelsen lagt till i årets enkät, om användning av digitala samhällstjänster. Frågorna handlar om tio specifika tjänster, bland annat BankID, vårdtjänster, vårdappar och kontakter med Skatteverket och Försäkringskassan. De här tjänsterna utnyttjas i större grad av boende i städer än på landsbygd, mer av yngre än av äldre, högutbildade mer än lågutbildade, höginkomsttagare mer än låginkomsttagare.

De som exempelvis använder appar för digitala vårdbesök är i hög grad medelålders användare i storstadsområden, personer som gissningsvis använder apparna för att vinna tid i en stressig vardag. Men vårdapparna används inte av äldre, för vilka ett besök på vårdcentralen kan vara en heldagsutflykt med färdtjänsten och där en läkarkonsultation i ett videosamtal skulle kunna göra ännu större skillnad.

Siffrorna i Internetstiftelsens rapport stämmer för övrigt väl med de berättelser jag hör när jag reser runt i landet och föreläser om digitalisering för bibliotekarier: Biblioteken har blivit något av en digital helpdesk (vilket jag bloggade om i början av september) som tar sig an de medborgare som känner sig förbisprungna i digitaliseringsracet.

För individen är digital kompetens en fråga om att kunna vara delaktig och dra nytta av teknikens möjligheter. Bland svenska internetanvändare upplever 89 procent att de digitala samhällstjänsterna förenklar vardagen. Vi behöver se till att fler får uppleva den vardagsförbättringen.

Men också på samhällsnivå är enskilda medborgares digitala kompetens viktig. Bra genomförd digitalisering innebär inte bara förenklingar för medborgaren utan också för myndigheten som digitalisering. Effektivare och rättssäkrare handläggning kan vara två av vinsterna. Och det är ju i sin tur förbättringar som spiller över tillbaka på oss medborgare.

Lite på samma sätt som vaccinationer bygger ett skydd på populationsnivå tror jag att effekten av digitalisering blir större när många, verkligen många, kan ta del av den. Då kan en verksamhet lämna tidskrävande och problematiska analoga, manuella processer på allvar – istället för att tillhandahålla båda kontaktytorna med medborgarna som de finns till för.

Oro kring den personliga integriteten #

Oron för den data som samlas in om oss fortsätter att öka. Ny fråga i år var om svenskarna känner sig övervakade på nätet. Nära hälften av oss gör det. Oron växer både vad gäller myndigheters och företags datainsamling, men är betydligt större när det gäller näringslivets insamling och användning av data. 46 procent är oroade när det gäller företagen, 21 procent när det gäller myndigheter.

Med tanke på den stora uppmärksamhet som exempelvis Cambridge Analytica-affären fått är det kanske begripligt att oron gentemot näringslivet finns.

Samtidigt saknas det inte skandaler kring myndigheters förmåga att hantera känslig information. Transportstyrelsen är ett exempel. Just Måns Jonassons upptäckt av stora säkerhetshål i Stockholms skolplattforms säkerhet ett annat.

Jag har svårt att säga vad jag tycker är en rimlig nivå att lägga sin oro på. Men jag tycker inte att det känns givet att det är en så stor skillnad i hur oroliga vi svenskar är för näringslivets respektive myndigheters sätt att hantera persondata.

Vid sidan av de direkta frågorna om personlig integritet är det en annan sak som är värd att notera i årets enkät: Det har skett en förändring i hur vi använder Facebook. I år visar siffrorna fortsatta tapp när det gäller publicering av egna bilder och statusuppdateringar och att dela andra inlägg. Samtidigt fortsätter chattfunktionen Messenger vara den som är allra populärast.

Det här är nationella siffror som understryker det som Mark Zuckerberg pratade om på Facebooks stora utvecklarkonferens F8 på försommaren. Personlig integritet kommer i många olika former. En handlar om datainsamlingen som företag och myndigheter gör. En annan om den information som vi publicerar på nätet i relation till andra internetanvändare.

På Facebook har man sett förflyttning från det öppna nyhetsflödet till stängda grupper och just Messenger. Därför berättade Zuckerberg att Facebook nu satsar på att bygga en ”privacy focused social network” (vilket i första hand handlar om just de mellanmänskliga relationerna), med bland annat stark kryptering och nya funktioner för att samla vänner i mindre grupper.

Till nästa år vore det intressant om Svenskarna och internet innehöll frågor om kryptoappar som Signal och Wire. Syns användningen av den typen av kommunikationsverktyg över huvud taget i statistiken?

Var möter teknikerna politiker och höga beslutsfattare? #

Sista reflektionen handlar inte om siffrorna på storbildsskärmen, utan om oss som satt på Vasateaterns stolar och tittade på dem. I väntan på att alla skulle komma på plats låg en publikfråga uppe på skärmen. Exakta formuleringen minns jag inte, men den handlade om i vilken roll man var på plats. Som journalist, som någon som jobbar med digitalisering eller, med en klackspark, kanske som digitaliseringsminister.

Det i särklass vanligaste svaret var kommunikatör.

Jag förstår varför Svenskarna och internet är viktig för den som jobbar med kommunikation. Det är en enkätundersökning som visar förändringar i användarbeteenden, förändringar som självklart är viktiga att hålla koll på för en kommunikatör.

Men enkäten innehåller siffror som borde ge viktigt tankestoff åt väldigt många andra professioner också.

”De kan ju ta del av hela enkätresultatet på Internetstiftelsens webbplats.”

Absolut. Och jag hoppas att de gör det.

Men jag har samtidigt börjat skönja ett mönster. Jag har under de senaste åren varit på många olika konferenser om teknikutveckling och digitalisering runt om i landet. Och på de resorna har jag flera gånger pratat med frustrerade arrangörer som undrar var regionens ansvariga politiker och höga verksamhetschefer är.

Digitaliseringen finns inte skrev jag i en lång text i förra veckan. En av grundteserna där är att digitalisering inte handlar om tekniken i sig, utan vad vi använder den till. Och att skicka en it-chef till en regional digitaliseringskonferens är givetvis rätt. Hen kommer att vara en del av kommunens eller landstingens digitaliseringsprojekt, eftersom tekniken är verktyget som används för att få tillstånd en förändring i verksamheten.

Men det krävs också att verksamhetsansvariga är med och diskuterar digitalisering. Teknikerna vet inte nödvändigtvis vilka utmaningar eller problem som finns i verksamheten. Verksamhetscheferna vet inte nödvändigtvis vilka verktyg som finns som kan hjälpa till med en lösning.

För en lyckad digitalisering måste olika kompetensområden mötas.

En uppriktig och nyfiken fråga: I vilka sammanhang äger det mötet rum, mellan både olika kompetenser och olika verksamheter?

Digitaliseringen finns inte

2019-10-11T00:00:00Z

Digitaliseringen finns inte. Inte framtiden heller. Vi behöver ett brett samtal om teknik och dess tillämpning, som ger plats för både olika tankar om vad teknik är och olika röster om hur den kan påverka.

Den här veckan arrangeras eMedborgarveckan, samordnad av Digidelnätverket. Mitt bidrag har varit sju biblioteksföreläsningar om vad digitalisering är och hur vi kan förhålla oss till den. Den hos Hyltebruks Digidelcenter livesändes på Facebook och går att se i efterhand.

Den här bloggtexten är en mix av lite av det jag sagt, diskussionerna som följt på mina föreläsningar och lite nya funderingar som uppstått i kölvattnet av dem. Några av tankarna har jag redan berört i Digitalsamtal, och därför också några länkar till podden. Var och en av underrubrikerna är egentligen värd ett eget, längre blogginlägg. Och så blir det säkert vad det lider.

Men nu i kortformat.

(Om nu 13000 tecken är kort.)

Digitaliseringen finns inte #

En viktig utgångspunkt för diskussionen om digitalisering är att slå fast att digitaliseringen inte finns. Det finns inte en digitalisering, i bestämd form singular. Det finns många olika aspekter av digitalisering, och vi behöver förhålla oss till dem som separata saker.

Varför är det viktigt? Av den enkla anledningen att digitalisering ser väldigt olika ut i ett sågverk, på ett äldreboende och i ett tonårsrum. Om vi i tanken och i samtal försöker samla alla dessa olika former av digitalisering under ett enda paraplybegrepp och sen försöker ta ställning till om Digitaliseringen (bestämd form singular, här till och med med stort D) är bra eller dålig, viktig eller oviktig, lätt eller svår, då kommer vi aldrig hamna rätt. Var och en av oss kommer att lasta begreppet Digitaliseringen med olika idéer om vad det är och därmed diskutera den utifrån helt olika utgångspunkter.

Att tänka på och diskutera olika former av digitalisering gör det möjligt att på ett mer relevant sätt förhålla sig till de olika typernas styrkor och svagheter, möjligheter och utmaningar.

(Digitalsamtal #172 – Det finns inte en Digitalisering med stort D.)

Digitalisering är inte teknik #

Jag tror också att det är viktigt att särskilja den underliggande tekniken från tillämpningen. En anledning är att det gör det möjligt att bättre förstå hur nyttan av digitalisering uppstår, och varför viss digitalisering är problematisk.

Det går inte att titta på ett lyckat digitaliseringsprojekt och tro att det ska gå att upprepa bara för att man väljer att använda samma verktyg. ”Om allt du har är en hammare så ser allt ut som en spik.” Ska man lyckas med ett digitaliseringsprojekt går det inte att börja med att gräva i verktygslådan och se vad man har. Man måste börja med att fundera på vad målet är, och sen skaffa en verktygslåda som gör det möjligt att bygga en lösning som tar en närmare det.

Men det omvända gäller också: Om vi tänker på tekniken som en verktygslåda blir det uppenbart att det är vad vi människor väljer att göra med verktygen som spelar roll. Med en hammare går det att bygga fantastiskt nyttiga saker. Men det går också att bygga sånt som orsakar problem och skada på både samhälle och för enskilda individer. Det går det däremot inte att skylla hammaren för. Att ett verktyg som maskininlärning kan ge fördomsfulla system är inte en anledning att döma ut maskininlärning rent generellt. Och det här är ytterligare ett argument för varför vi måste prata om olika former av digitalisering, istället för Digitaliseringen.

Om vi utgår från en Digitalisering och är rädda för fördomsfull maskininlärning, då finns en risk att vi väljer bort alla positiva tillämpningar av tekniken för att undvika baksidorna. Och det tror jag vore olyckligt. Mänskligheten står inför många stora utmaningar, och många av dem kommer vi kunna lösa med hjälp av digitala verktyg. Kolla gärna på seminariet Schyssta algoritmer – människans bästa vän? från Almedalen 2018. Vinnovas generaldirektör Darja Isaksson är en av paneldeltagarna. Hon lyfter diskussionen från att handla om enskilda algoritmer, till tekniktillämpning mer generellt. Och konstaterar att schyssta algoritmer är att se till att tekniken används där den gör nytta för människor.

Sen tror jag att det kan finnas verktyg i den digitala verktygslådan som så ofta används i problematiska tillämpningar att användningen av dem måste begränsas, kanske till och med förbjudas. Men oftast tror jag att det är tillämpningen inte tekniken i sig som vi bör fundera kring när skruvar på regelverk och lagstiftning.

(Digitalsamtal #188 – Så får artificiell intelligens fördomar.)

Fler röster behövs i samtalet #

Att det inte går digitalisering som enbart teknik innebär också att fler än tekniker måste vara delaktiga i samtalet om tekniken och dess användning. Just nu rusar utvecklingen av självkörande bilar framåt. Ingenjörer hos alla fordonstillverkare är dem som bäst förstår hur en bil ska bli självkörande. Men det är inte troligt att de också är bästa på att förstå vilka konsekvenserna av självkörande fordon blir.

På många håll och på många nivåer runt om i landet behöver de som planerar den fysiska infrastrukturen fundera på vad självkörande bilar gör med behovet av parkeringsplatser och motorvägar. Inom sjukvården behöver man också fundera på vad självkörande bilar kommer att få för konsekvenser. Färre olyckor är ett av de drivande argumenten bakom teknikutvecklingen. Färre trafikskadade på akutmottagningar runt om i världen, alltså. Men en sökning på ”self driving cars organ donation” visar på ett möjligt dilemma: Färre trafikolyckor innebär färre organ att transplantera. Vad innebär det för sjukvårdens rutiner för att välja mottagare i en transplantation? Får det konsekvenser för den illegala handeln med organ?

Redan i utvecklingen av teknik finns det därför all anledning att inkludera så många kompetensområden som möjligt, för att på bästa möjliga sätt förstå både positiva och negativa konsekvenser.

Men det tvärdisciplinella gäller också i tillämpningen. Jag hör att digitalisering i många verksamheter fortfarande ses som ett teknikprojekt, och därför många gånger hamnar på bara it-chefen och it-avdelningen att hantera. Men en it-chef eller en it-tekniker har inte nödvändigtvis den detaljförståelsen för hur det ser ut ute i verksamheten. Vilka problem som finns att lösa, vad kärnuppdraget faktiskt är.

Rapporten The Malicious Use of Artificial Intelligence: Forecasting, Prevention, and Mitigation, som vintern 2018 publicerades av forskare från 14 institutioner, lyfter bland annat fram bristande teknikförståelse och teknikintresse hos lagstiftarna som en stor utmaning. En annan risk lyfts är att de som utvecklar tekniken är ovilliga att diskutera teknikens problem.

Det är ofta affärsmodellen som skaver #

Föreläser man om digitalisering är det just nu omöjligt att inte hamna i diskussioner om personlig integritet, distraktioner och skärmtid. Men också här tror jag att det är viktigt att fortsätta hålla isär underliggande teknik från tillämpning.

Jag läser just nu boken The Age of Surveillance Capitalism av Shosanna Zuboff. Den handlar om hur data har blivit en viktig råvara i en tid när annonsfinansiering är det viktigaste och vanligaste sättet att bygga en affärsmodell för konsumenttjänster. Men i boken blir det också uppenbart att det är just affärsmodellen som är det stora problemet. Eftersom individdata är så viktig för den görs intrång i den personliga integriteten, därför överutnyttjas notifieringarna i mobilen för att få användarna att plocka upp telefonen och därför hamnar vi också i diskussionen av skärmtid.

Vem ska hjälpa barnen att få en sund relation till sina skärmar? #

Mobiltelefoner kan vara oerhört distraherande, med ständigt plingande notifieringar. Om det tror jag att vi alla kan vara överens.

Det går också att sträva mot en framtiden med färre digitala distraktioner. Men här och nu måste vi förhålla oss till verkligheten som den faktiskt ser ut. Högljudda debattörer låter allt för ofta, enligt min åsikt, diskussionen om skolans digitalisering handla om skärmtid istället för undervisningens innehåll. (Se där, ett konkret exempel på problemet med Digitaliseringen som samlingsbegrepp!)

För det första tycker jag att det är ett stort problem att innehållet i de nya styrdokument som började gälla för grundskolan 2018 reduceras till att handla om skärmarnas vara eller icke-vara i klassrummen. Skolan ska ta sig an digitalisering på väldigt många olika sätt, där mycket inte alls handlar om vilka verktyg som eleverna ska använda, utan vad de ska lära sig.

För det andra så kan man fundera på var barnen ska få lära sig hantera distraktionerna i mobiltelefonen om inte i skolan. Jag har aldrig hört en motståndare till mobilförbud som menar att telefonerna ska få användas hur som helst i klassrummen, att det ska vara okej att spela Fortnite på mattelektionen och skrolla flödet i Instagram på kemin. Däremot att telefonen kan användas som ett verktyg när det passar. Och när det inte passar, då ska den ligga i ljudlöst läge i jackfickan eller väskan. Om inte eleverna i skolan får lära sig de verktyg och inställningar som faktiskt finns för färre och minskade distraktioner i mobilen, var ska de lära sig om dem då? Är det rimligt att utgå från att de elever som har störst problem att låta telefonen ligga när den inte behövs i skolarbetet kommer lära sig det på egen hand utanför skoltid?

Den personliga integriteten #

Den personliga integriteten. Jag pratade om den i veckans föreläsningar, och den kom flera gånger upp i diskussionerna efteråt.

Jag tycker att det här är en svår nöt.

Å ena sidan är den personliga integriteten viktig, av oerhört många anledningar. Till exempel så håller alla de här argumenten för ett starkt skydd av den personliga integriteten som jag spaltade upp i en text 2015 fortfarande. I min yrkesutövning som journalist är integriteten viktig som en del i källskyddet. (Ett av de senaste avsnitten av podden Recode/Decode är för övrigt väldigt intressant lyssning på just det temat: Whistleblowers have never been more important — or more at risk, says Whistleblower Aid CEO John Tye.)

Å andra sidan så har vi till exempel hur artificiell intelligens och maskininlärning öppnar dörren till allt bättre diagnos- och behandlingsmetoder. Men AI och ML är datakrävande lösningar, och i fallet med sjuk- och hälsovård så är det ofta data om enskilda individer som behövs.

Hur viktar vi rätten till personlig integritet mot möjligheten att få en tidig och korrekt diagnos på ett potentiellt livshotande tillstånd?

(Digitalsamtal #198 – Internetkunskap med fokus på integritet och #194 – Tekniken i akutsjukvårdens frontlinje.)

De etiska konsekvenserna när teknik som väljs bort #

Den offentliga debatten kring digitalisering handlar väldigt mycket om konsekvenserna, inte minst de etiska, av den teknik vi väljer att använda. För att återvända till de självkörande bilarna så har en populär tankelek varit att fundera över hur en självkörande bil kommer att välja vem den kommer att köra ihjäl när en olycka är omöjlig att undvika.

Jag tror att det ofta kan vara nog så viktigt att göra den omvända tankeleken: Om vi låter bli att använda den här tekniken, vilka konsekvenser får det? Vem drabbas om vi inte ersätter en nuvarande, mänsklig och analog process, med en digital? Vilka kommer att drabbas av trötta, påverkade eller stressade mänskliga bilförare?

Framtiden finns inte heller #

Jag inledde det här inlägget med att konstatera att Digitaliseringen inte finns. Det samma går att säga om framtiden. Den finns inte heller. Inte i bemärkelsen att den är förutbestämd.

Vi kan alla vara med och påverka hur den blir. Är vi tekniker, genom de lösningar vi är med och bygger. Är vi lagstiftare, genom de regelverk vi sätter upp. Är vi beslutsfattare, genom den teknik vi väljer att implementera. Är vi användare, genom hur vi väljer att utnyttja tekniken.

Sex frågor till dig #

Den här veckan har också gett upphov till några frågor, sex stycken närmare bestämt, som jag ställde till Digitalsamtals lyssnare i onsdags. Du som läser det här får gärna också svara på dem:

Hur pratar ni om digitalisering i din verksamhet – med breda penseldrag eller väldigt konkret?
Vilka kompetenser är med i diskussionerna om digitalisering – är det tekniker, verksamhetsansvariga, personal, användare, andra grupper?
Är diskussionerna i första hand fokuserade på tekniken – eller på vad det är ni vill åstadkomma med hjälp av tekniken?
Hur pratar ni om konsekvenserna av digitaliseringen – som ett direkt resultat av den underliggande tekniken eller hur den används?
Hur pratar ni om konsekvenserna av att avstå från att digitalisera?
Hur diskuteras kraven på de digitaliserade processerna – finns det förväntningar på att de ska vara felfria eller görs jämförelser med hur väl dagens processer fungerar?

På måndag debatterar jag journalister och it-säkerhet i Stockholm

2019-10-08T00:00:00Z

I våras presenterade Journalistförbundet en medlemsenkät om digitalt källskydd. Den visade tyvärr att medvetenheten om de här frågorna fortfarande är låg bland landets journalister. På måndag är jag i Stockholm ochdiskuterar ämnet hos Publicistklubben.

Som medlem i Journalistförbundets Yttrandefrihetsgrupp var jag med och genomförde källskyddsenkäten, som en uppföljning på liknande enkäter 2009 och 2012. De båda åren var svaren rätt nedslående.

Min förhoppning om att saker och ting skulle ha förbättrats rejält sedan sist kom tyvärr på skam. Många journalister återanvänder lösenord, få har kunskap om kryptering. Vilket för övrigt går att se återkommande exempel på i sociala medier, med journalister på både små och stora redaktioner som efterlyser källor i känsliga frågor, lovar källskydd med bara erbjuder en e-postadress som kontaktväg.

Som förberedelse inför – eller istället för – diskussionen på måndag kan man med fördel lyssna på det här avsnittet av podden Recode/Decode. John Napier Tye, grundare av organisationen Whistleblower Aid, är gäst och pratar bland annat om vilka verktyg de använder när de assisterar högprofilerade visselblåsare i USA.

(Bild från Journalisten, när tidningen skrev om källskydd i våras.)

Facebook pressas om planerna på krypterad kommunikation

2019-10-04T00:00:00Z

USA:s utrikesminister är en av de toppolitiker som pressar Facebook om företagets planer på att införa kryptering i många av plattformens chattfunktioner. Det som i decennier kallats för kryptokriget fortsätter alltså.

"Security enhancements to the virtual world should not make us more vulnerable in the physical world” är, enligt Buzzfeed, en av formuleringarna i ett brev som snart kommer att skickas till Facebook, undertecknat av bland andra toppar från USA, Storbritannien och Australien. (Vice har förresten inte valt en riktigt lika nyanserad rubrik som Buzzfeed.)

Det är givetvis lätt att sympatisera med det resonemanget.

Men det är också viktigt att komma ihåg det omvända: Om säkerhetslösningar på nätet försvagas kan det också göra oss mer sårbara.

Precis som så mycket annat när det gäller nätet är frågan om kryptering inte svartvit.

Jag förstår att Facebooks annonserade satsning på krypterad kommunikation är ett problem för polis och säkerhetsmyndigheter. Och kring de här resonemangen hörs ofta ”har du inget att dölja har du heller inget att oroa dig för”.

Men när jag är ute och föreläser om digitalt självförsvar brukar jag påminna dem som lyssnar om att det inte bara är myndigheter i jakt på brottslingar som är intresserade av att avlyssna internettrafik. En svartsjuk person vill se vad partnern chattar om, ett företag vill försöka hitta källan som läcker till journalisterna på lokaltidningen.

Nu verkar det inte som om brevet till Facebook kommer att argumentera emot all kryptering. Däremot uppmanas Facebook tänka på allmänhetens säkerhet genom att designa lösningen så att rättsvårdande myndigheter ska kunna få tillgång till chattmeddelanden. Det här är vad som brukar kallas för bakdörrar, sätt att låsa upp krypton för dem som anses behöva det. Problemet med dem är att ”nycklarna” till dem, kännedomen om hur bakdörrarna öppnas, kan komma på drift. Eller att personer som är betrodda med att öppna dem använder dem på sätt som det inte är tänkt.

Det här är också aspekter som vi måste ha med i diskussionen. Sveriges Radios vd Cilla Benkö skrev i en debattartikel nyligen om problemen med förbud mot anonyma kontantkort och tankarna på bakdörrar in i krypterade chattar. Den är läsvärd. (Men jag har också ett utkast till ett blogginlägg som kommer att problematisera Benkös debattartikel. Den texten dyker antagligen upp här i nästa vecka.)

Läs också gärna texten om olika nyanser av personlig integritet som jag publicerade häromveckan. Eller den jag skrev i november 2015, med anledning av en intervju som Dagens Nyheter hade gjort med Edward Snowden: Man behöver inte vara kriminell för att ha något att dölja – det räcker med att vara barn.

När tänker du gå en grundkurs i artificiell intelligens?

2019-09-25T00:00:00Z

Hur kommer AI påverka Sverige som nation? Hur förändras arbetsmarknaden? När kommer vi få se de stora förändringarna? Stora Framtidsdagens ambition var att leverera svar på de frågorna. Men det jag framför allt tar med mig därifrån är hur överens alla är om att förståelsen för tekniken i sig måste höjas. Inte bara bland tekniker, utan bland alla som är med och fattar beslut om den.

Den här dagen har jag tillbringat på Nalen i Stockholm, där jag lyssnat på forskare, politiker och företrädare för näringslivet som tagit sig an artificiell intelligens från många olika perspektiv. Exemplen på vad AI kan användas till har varit många, liksom frågorna om vilka konsekvenser teknikutvecklingen bland annat kommer att få på arbetsmarknad och arbetsmiljö.

Men det övergripande budskapet till deltagarna, som kom från både offentlig sektor och näringsliv, var egentligen ett annat: Se till att skaffa en förståelse för vad artificiell intelligens är. Först när vi kan prata om vad AI faktiskt är, och inte basera det offentliga samtalet på någon slags bild hämtad från science fiction-litteraturen, kan vi också på ett seriöst sätt prata om hur AI ska kunna användas som ett verktyg.

Och att vi behöver AI som verktyg var Jon Simonsson från Kommittén för etisk innovation och etik om först att påpeka. Om FN:s hållbarhetsmål ska bli verklighet till 2030 krävs politiska beslut och mänskliga beteendeförändringar – men också att vi blir bättre på att använda ny teknik.

Så vad behöver vi förstå om AI? Att det finns risker med bland annat fördomsfull AI. (Vilket var ämnet i ett av vårens sista Digitalsamtal.) Att det AI ur ett helikopterperspektiv framför allt förändrar är kostnaden för att göra prediktioner. Kye Andersson från svenska AI-bolaget Peltarion jämförde med transistorer, som sänkte kostnaderna för matematiska beräkningar, och internet, som sänkte kostnaderna för distribution av information. (Han nämnde också tjugofem mål för framtiden som Japan satt upp. Ett av dem är att skapa AI-system som gör vetenskapliga upptäckter på Nobelpris-nivå senast 2050.)

”Lite mindre utredningar och strategier, lite mer verkstad," sa digitaliseringsminister Anders Ygeman att han har som mål, och konstaterade att det ju är välkänt vilka de stora samhällsutmaningarna är.

Vilket jag tolkar som ett annat sätt att säga vad Jon Simonsson sa: Digitalisering har inte ett egenvärde, tekniken är ett verktyg för att lösa de utmaningar mänskligheten står inför.

Och det är i nästa steg ett annat sätt att trycka på kompetensfrågan. Ska vi kunna använda ett verktyg måste vi först förstå det. Och det här är viktigt: De AI-forskare som stod på scenen under dagen betonade vikten av både domänkompetens och teknikkompetens. Det räcker inte med att vara duktig på AI för att kunna komma på lösningar för sjukvård, offentlig sektor, för en säkrare gruvindustri eller bättre transportlösningar. De som kan de här områdena måste komplettera sin nischkunskap med en grundläggande förståelse för vad tekniken kan användas till. Det kan ge idéer om hur AI kan hjälpa till. Sen får de med den expertkunskapen inom AI hjälpa till att bygga de faktiska tillämpningarna.

Och när ska vi lämna över beslutsfattande till AI? Pontus Strimling, som forskar kring AI:s samhällseffekter på Institutet för Framtidsstudier, föreslog tre riktlinjer:

Det ska vi göra när vi
… har tillräckligt mycket data
… tycker att målet är värt kostnaden att träna upp AI-modellerna och
… kan leva med de fel som AI faktiskt gör.

Den sista punkten är viktigt. Vi behöver jämföra AI:s prestation i den aktuella tillämpningen med hur bra människor utför samma uppgift. Ta självkörande fordon. Ett långsiktig förhoppning kanske kan vara att de kommer göra det möjligt att realisera nollvisionen. Men vi ska inte vänta med att släppa ut självkörande fordon på vägarna tills dess att vi kan vara säkra på att de inte orsakar några olyckor alls.

Det här är ytterligare en illustration på varför förståelse för AI är så viktig: Vi måste förstå att AI-tillämpningar kommer med felmarginaler. Och att vi behöver bestämma vilka felmarginaler vi är bekväma med. (Och, jo, det finns ett Digitalsamtal om det också.)

Maja Fjaestad, statssekreterare på socialdepartementet (och som för tre år sedan var med i Digitalsamtal som handlade om angränsande frågeställningar), påminde om att den tekniska utvecklingen inte är förutbestämd. Den kan och ska underkasta sig demokratiska principer.

Vilket kräver politiker och sakkunniga som, just det, förstår AI.

En annan fråga som lyftes på scenen var utmaningarna med splittring i samhället, vilken ofta förklaras som en konsekvens av tappad framtidstilltro. Hur få alla att känna sig delaktiga i digitaliseringen, istället för att känna sin tillvaro hotad av den?

Förståelse för vad den faktiskt är.

Så hur ska du skaffa dig en förståelse för vad AI är? Kye Andersson förslag är gratiskursen Elements of AI. Samma förslag kom från Anders Ygeman. (Och också om Elements of AI finns det ett Digitalsamtal.)

Du hittar kursen här.

Provtänker: Vad är etiskt att välja bort?

2019-09-24T00:00:00Z

Vid det här laget är det uppenbart att alla nya möjligheter till datainsamling och dataanalys gör att vi kan dra slutsatser och lärdomar om bland annat mänskligt beteende på ett sätt som tidigare inte gått. Halvvägs in i Shoshana Zuboffs bok The Age of Surveillance Capitalism har jag börjat fundera på vilka möjligheter till kunskap som är etiska att välja bort.

The Age of Surveillance Capitalism är en tjock bok. Den väcker många tankar om digitalisering och samhälle som jag med all säkerhet kommer att återkomma till under hösten och vintern. Där jag är i boken just nu skriver hon bland annat om de kritiserade experiment som Facebook gjorde för några år sedan, då man testade att skruva vissa användares flöde åt det mer negativa hållet medan andra Facebook-användare fick se mer positiva statusuppdateringar från vännerna.

Kritiken handlar bland annat om att Facebook utförde de här försöken utan att användarna kände till dem. Den kretsar också kring Facebooks möjlighet att utnyttja den här typen av datainsamling och dataanalys för att på olika sätt påverka användarnas tankar och beteenden åt olika håll.

Men oavsett vad man tycker om hur Facebook genomförde det här och liknande experiment, och hur kunskaperna i teori och praktik kan utnyttjas finns det ett viktigt principiellt resonemang att föra här:

Digitaliseringen ger oss nya möjligheter att samla in och analysera data. Det gör det möjligt att lära nya saker, om människors beteenden och om annat.

Det går att vända och vrida på det här på flera olika sätt.

En ingångspunkt, den som kanske är den vanligaste: Var går gränsen för vilken data som är etiskt möjlig att samla in – och vilka analyser av den är vi bekväma med?

En annan ingångspunkt, som man inte hör lika ofta: Var går gränsen för vilken data vi kan låta bli att samla in – och vilka analyser kan vi inte med gott samvete avstå från att göra?

Vi pratar ofta om de etiska aspekterna av de teknikval som görs. Men var är diskussionen om etiken kring den teknik som väljs bort? I Almedalen arrangerade forskningsinstitutet RISE 2018 en paneldebatt under rubriken Schyssta algoritmer – människans bästa vän? Vinnovas generaldirektör Darja Isaksson var med i panelen, och hon lyfte frågan från enskilda tillämpningar till ett systemperspektiv. I en artikel i IVA-aktuellt hösten 2018 sammanfattade jag hennes resonemang så här:

Eftersom mänskligheten kommer att behöva artificiell intelligens för att lösa några av det stora globala utmaningarna – som klimatfrågan, matförsörjning och hållbara transporter – är ”schyssta algoritmer” också att se till att tekniken verkligen används där den gör nytta.

Själv famlar jag efter riktigt bra svar på de här frågorna. För det är ju väldigt lätt att tycka att teknik ska användas till bra saker och inte till dåliga. Men det är svårt att säga vad som är bra och vad som är dåligt.

Det är uppenbart att det som så många gånger är enkelt att måla upp verkligheten som svartvit – ”datainsamling är integritetskränkande och dataanalys gör det möjligt att påverka oss på massor av dåliga sätt” – när den i själva verket är full av gråskalor – ”viss data är givetvis integritetskänslig, men för samhällets bästa måste vi tillåta att den används för just den här typen av analys”.

Men jag tror att en sak är uppenbar. Vi måste sluta diskutera teknikens möjligheter utifrån de problematiska tillämpningar vi reagerar på idag. Och i stället fundera på hur samma teknik kan användas till andra saker.

(Vilket för övrigt knyter an till en annan fråga som jag grubblar på, men som får vänta till en annan gång: Just nu ställs ofta personlig integritet i första rummet. Men är den personliga integriteten alltid det mänskliga värde som ska prioriteras? Och i så fall, vilken aspekt av personlig integritet? Men, som sagt, det får bli en annan gång.)

Foto: Nick Tiemeyer.

Provtänker: Flera nyanser av personlig integritet

2019-09-19T00:00:00Z

”Hur många integriteter har du?” Om det känns som om frågan inte är skriven på särskilt bra svenska har du rätt. Ordet ”integritet” hör till de oräknebara substantiven. Kanske är det åtminstone en delförklaring till varför vi ofta pratar om ”personlig integritet” som om den bara är en enda sak. Men det måste vi sluta med.

Fredagen den 6 september handlade DN:s toppnyhet om webbläsartillägg som spionerar på användarna. ”Så avlyssnas och säljs hela din surfhistorik” löd rubriken på det första nyhetsuppslaget i tidningen.

Det här är ett vanligt sätt som personlig integritet diskuteras och debatteras idag: Digital datainsamling i smyg. Ofta utförd av it-jättar som Google och Facebook, även om det just i det här fallet rörde sig om mindre aktörer.

Men den som bläddrade vidare i samma DN hamnade på sidan 26, vinjetten Insidan och rubriken ”Min sambo har fått in och läst mina mejl och meddelanden”. Så kan frågan om personlig integritet också se ut. Inte insamling av ”datasmulor” utförd av mer eller mindre anonyma aktörer på nätet, utan personer i ens närhet som läser ens tankar i klartext.

Jag tror att det finns anledning att försöka hålla det här i huvudet. Att personlig integritet inte är en sak, utan många. Att den beror på sammanhang, relationer och innehåll.

Frågan om vad personlig integritet egentligen är kom upp på en av mina föreläsningar nyligen. Jag lovade att återkomma med några tankar. Det här är den texten. Valde att publicera här, och inte bara skicka till de som satt i publiken den gången, eftersom jag tycker att det här är viktiga frågor att fundera på.

Det som är uppenbart i den fysiska världen blir diffust i den digitala #

I den fysiska världen är det här aspekter som vi ofta har en intuitiv känsla för. Vi förstår att det är en sak att stå på ett torg, mitt i en stor folkmassa och prata vitt och brett om vilken favoritglassen är, men en helt annan sak att en sen kväll hemma vid köksbordet prata med sin partner om hur man vantrivs med flera kollegor och nu funderar på att söka ett nytt jobb.

Sammanhanget spelar roll.

Relationen spelar roll.

Och innehållet spelar roll.

I det vi brukar kalla den fysiska världen är sammanhanget och relationerna ofta uppenbara, och därför går det snabbt att bedöma om det är ett lämpligt eller olämpligt tillfälle att ta upp innehållet till diskussion.

På nätet är sammanhang och relation inte lika uppenbara, och därför blir behovet större av att först fundera igenom hur känsligt innehållet faktiskt är.

Hur sammanhanget påverkar integriteten #

Den 30 april klev Mark Zuckerberg upp på scenen på F8 2019, Facebooks årliga konferens för utvecklare. Hans presentation kretsade runt ett resonemang om att vi i den fysiska världen har offentliga platser (exemplifierade med stadens torg) och privata utrymmen (här var hans analogi våra vardagsrum). Facebook har så här långt framför allt byggts som en digital motsvarighet till det offentliga rummen. Framöver kommer utvecklingen hos Facebook kretsa mycket kring att skapa en digital motsvarighet till vardagsrummet. Det första Zuckerberg sa, efter att ha hälsat alla välkomna, var "Today we gonna talk about building a privacy focused social platform".

Att svenska internetanvändare börjat söka sig åt den typen av plattformar syns bland annat i statistik från Internetstiftelsen. Användningen av Messenger ökar, samtidigt som andra sätt att använda Facebook minskar. Givetvis har Facebook ännu bättre koll på den här förflyttningen, hur snabbt och i vilken omfattning den sker.

Det Zuckerberg pratade om kommer i praktiken bland annat att synas genom ett ökat fokus på just Facebook Messenger, som får en egen app för både Windows och Mac och som dessutom blir ett litet mini-Facebook i sig, med de allra närmaste vännerna. Och att konversationerna kommer att vara end-to-end-krypterade, vilket innebär att det som skickas från en användare stoppas ned i ett ”skyddande kuvert" i hens mobiltelefon eller dator, ett kuvert som bara kan öppnas av mottagarens pryl. Resultatet är att det som skickas är skyddat från avlyssning – ”från hackare, från myndigheter och från oss”, som Zuckerberg sa.

I reaktionerna på Zuckerbergs presentation såg jag någon kalla detta för ”en av största insatserna för skyddad kommunikation mellan privatpersoner någonsin". På liknande sätt var det många som resonerade när WhatsApp fick kryptering för några år sedan: Genom att lägga till kryptering i etablerade tjänster som redan har miljarder användare blir det inte misstänkt i sig att ha en app som låter användaren kommunicera krypterat och inte behöver vi heller fundera på vad som är värt att hålla hemligt när allt blir skyddat mot avlyssning. Med appar som Signal och Wire har samma skydd mot avlyssning gått att få sedan länge, men eftersom det krävt att man installerat en speciell app har det inneburit en tröskel att börja kommunicera, att man ska komma ihåg att man har den kanalen tillgänglig och i vissa delar av världen ett problem att ha den typen av app i mobiltelefon eftersom det visar att man har något att dölja.

Hur relationer påverkar integriteten #

Integritet är något vi har eller inte har i förhållande till andra. Det kan handla om andra människor, och i så fall gör det skillnad om det är personer vi känner och har förtroende för, personer vi känner men inte litar på eller om det är för oss helt okända personer. Men det behöver inte vara enskilda individer. Det kan vara myndigheter eller andra delar av det offentliga. Det kan vara företag eller andra organisationer.

För att göra det ännu mer komplext: Ibland är det relationer vi vet att vi har (som till den snokande partnern i DN:s artikel), ibland relationer vi inte är medvetna om att vi har (företagen som utvecklar webbläsartilläggen som samlar in data).

Hur data påverkar integriteten #

För att diskussionen om integritet ska bli intressant och relevant räcker det inte med ett sammanhang och en relation. Det måste också finnas någon form av uppgifter, information, innehåll – jag nöjer mig med samlingsbegreppet data här – som vi antingen är bekväma att andra känner till eller som vi vill hålla för oss själva eller åtminstone begränsade till en mindre krets.

Data vi är medvetna om att vi delar. Hit hör bilderna vi delar på Instagram, statusuppdateringarna du skriver på Facebook och meddelandena du skickar via SMS.
Data andra samlar in om oss, det som brukar klumpas ihop i begreppet ”digitala fotspår”. Vilka webbplatser besöker du, var rör du dig i den fysiska världen, vem är du vän med på Facebook?
Data om oss som skapas genom att analysera annan data som vi lämnat i från oss eller som samlats in. Här ger utvecklingen av maskininlärning och artificiell intelligens allt större möjligheter att hitta självklara eller överraskande samband i stora datamängder. Hur ser sambandet mellan bilderna du laddar upp på Instagram och din mentala hälsa ut, till exempel?

Värt att notera i sammanhanget är att påståenden om att ”data samlas in på ett anonymt sätt” har visat sig mycket svåra att leva upp till i praktiken. Även om man tror att man rensat bort de detaljer som knyter data till en viss individ är det ofta möjligt att göra den kopplingen igen, genom dataanalys.

Vilket verktyg är rätt? #

Hela den här diskussionen kopplar till de vardagsråd om vardagstrygghet på nätet som jag skrev om härom veckan. Att hitta sätt att ducka för den kontinuerliga datainsamling som sker på nätet är inte alltid enkelt. En viss förståelse för vad ett webbläsartillägg är och hur de fungerar kanske gör att man kanske undviker att hamna i de problem som DN skev om den 6 september. Men mycket annat är svårt att känna till eller hantera. Som dating-apparna som läcker platsinformation.

Men med mer närliggande problem finns det mer att göra. En snokande partner går att förhålla sig till genom aktiva val av exempelvis kommunikationsverktyg och genom att se till att man har bra lösenord till sina tjänster och prylar.

I den fysiska världen handlar valet av ”verktyg” ofta om att välja plats och tillfälle för var och när vi pratar om något. På nätet är verktygsvalet egentligen lika konkret, men handlar då om e-post kontra chattapp, eller andra tänkbara kommunikationsvägar.

Slutpoäng: Integritet är komplext #

Frågan om personlig integritet är komplex och mångfacetterad. Reducerar vi den till att handla om Den Personliga Integriteten, i bestämd form singular, tror jag att det finns en stor risk att vi många gånger kommer hamna snett. Vi behöver, oftare än vad vi kanske tror, ställa olika former av integritet mot varandra, men också integritet mot andra mänskliga värden som också är viktiga. Att det till exempel finns forskning som antyder att det går att ställa tidigare cancerdiagnoser genom att analysera vad människor knappar in i nätets sökmotorer, hur ska vi som samhälle förhålla oss till det?

Foto: Dayne Topkin.

Provtänker: Hur mycket ska användare behöva fundera på säkerhet och integritet?

2019-09-18T00:00:00Z

Under de senaste veckorna har jag ett par gånger skrivit om nätsäkerhet och integritet och vad man som enskild internetanvändare behöver bry sig om. Det finns ett eget ansvar för att göra sin nätvardag trygg. Frågan är hur långt det sträcker sig.

Säkerhetsföretaget Pen Test Partners publicerade nyligen en säkerhetsgranskning av fyra populära datingappar. Men det var inte en granskning som tog sikte på användarnamn, lösenord och den data som användarna matar in i sina profiler. I stället var det hur bra apparna skyddar användarnas fysiska plats, var de för tillfället befinner sig.

Inte vidare värst, visade det sig.

Apparna visar hur långt bort andra användare befinner sig. Men inte i vilken riktning. Därmed är tanken att uppgiften om avstånd ska ge en indikation om hur nära andra användare är, men inte avslöja den exakta platsen.

Men genom triangulering lyckades Pen Test Partners ändå räkna ut det. Triangulering innebär att man vet avståndet från en användare till tre andra punkter. Vet man det går det också att räkna ut var personen i fråga befinner sig. Via tjänsternas API:er, ett gränssnitt in i appen som programmerare kan använda, kunde säkerhetsexperterna lätt låtsas att de var på tre olika platser, samla in avståndsinformation till andra användare och sedan räkna ut var de befann sig.

I slutet av augusti gav jag fem råd som ger en tryggare nätvardag. Det är fem råd som ger en hyfsad basnivå, men som inte på något sätt hjälper till att hantera risker som den här.

I sin sammanfattning konstaterar Pen Test Partners att

this risk level is elevated for the LGBT+ community who may use these apps in countries with poor human rights where they may be subject to arrest and persecution.

För den genomsnittliga användaren av de aktuella tjänsterna ser det inte ut som om platsinformationen andra får är tillräcklig detaljerad för att kunna lista ut var man befinner sig. Det går heller inte att utgå från att en genomsnittlig användare är medveten om hur triangulering går till. Och även om den kunskapen skulle finnas går det inte att se att det via API:et är möjligt att göra vad Pen Test Partners gjorde.

Det är här jag börjar fundera på var gränsen för det egna ansvaret går och vad man kan förvänta sig att företaget som bygger tjänsten tänkt på. Pen Test Partners fortsätter i sin sammanfattning:

App makers must do more to prevent location leakage in their apps and properly communicate this risk to their users.

Som utvecklare, både i bemärkelsen ”enskild programmerare” och ”företag som tillhandahåller en tjänst”, behöver man tänka till ordentligt, göra en riskanalys å sina användares vägnar och se till att tjänsten blir säker utifrån deras situation.

Men tyvärr är det väl som många säkerhetsexperter jag intervjuat genom åren konstaterat: Det är inte bra säkerhetslösningar som lockar användare. Med begränsade resurser för utveckling är det lätt att valet hamnar mellan att bygga säkerhetslösningar som ingen ser eller funktioner som gör att tjänsten eller produkten sticker ut i konkurrensen.

Det finns också en parallell till många av de diskussioner som just nu pågår om föräldrars ansvar för sina barns teknikanvändning, att man behöver läsa på om hur data samlas in, används och delas. Men också här går det att fundera på hur långt det är rimligt och möjligt att sträcka ut det egna ansvaret.

För det första är många användarvillkor svårlästa, långa texter med krångliga begrepp.

För det andra är det inte ens om man läser villkoren självklart vilken information som faktiskt samlas in.

För det tredje, och kanske mest bekymmersamt, är att det är väldigt svårt att veta vilka slutsatser som är möjliga att dra utifrån den data som samlas in.

För varje app som ett barn vill börja använda, är det rimligt att föräldrarna ska ta sig igenom den här trestegsraketen? För varje ny uppkopplad pryl vi installerar i våra hem, är det rimligt att ta sig igenom den här trestegsraketen?

Jag tror att företagen som bygger lösningar så sakteliga är på väg att ge säkerheten ett större fokus, eftersom det börjar bli uppenbart hur hårt säkerhetsslarv kan slå mot verksamheten. Dessutom har lagstiftarna vaknat, med GDPR som det kanske främsta exemplet hittills för att flytta en del av ansvaret för dataanvändning från enskilda användare till företag och andra organisationer.

Men kring GDPR hör jag nu ofta en annan oro, om att den snävar in möjligheterna för mycket. Inte minst är detta resonemang som kommer från forskarhåll, där man ser stora möjligheter för exempelvis sjukvård och medicin i kombination med dataanalys. Men det är tillämpningar som kräver tillgång till data.

Det verkar inte som om vi hittat rätt balanspunkt mellan eget och andras ansvar för säkerhet och dataanvändning. Frågan är var den balanspunkten finns och om vi någonsin hittar den.

Foto: Thor Alvis.

Nya spelmekanismer med prenumerationer på spel?

2019-09-13T00:00:00Z

På måndag slår Apple upp dörrarna till ”spelhallen” Arcade. Runt hörnet väntar Googles plattform Stadia. Vad jag är nyfiken på? Hur nya affärsmodeller påverkar utvecklarnas sätt att locka spelare till spelen.

Jag har en teori: Mycket av den oro som luftas kring digitalisering och teknikutveckling, både i den offentliga debatten och i mer privata sammanhang, egentligen handlar väldigt lite om själva tekniken. Skrapar man på ytan visar det sig ofta att det istället är affärsmodellerna som är det man har problem med.

Ta diskussionen om skärmtid. Jag hör till dem som in i det längsta försöker undvika begreppet över huvud taget. Av den enkla, och ofta upprepade, anledningen att det inte går att klumpa ihop allt det som en telefon kan användas till i ett enda begrepp (alltså ”skärmtid”) och sen med bergfast övertygelse slå fast att skärmtid antingen är bra eller dåligt.

Det beror helt enkelt på. Det beror på vad som händer på skärmen.

En del av det är spel. Idag ofta med annonser eller någon slags freemium-modell. Gratis att komma igång, men sedan med olika i-spel-köp som genererar intäkter till utvecklaren. Kopplat till de här intäktsströmmarna finns också olika sätt att locka spelarna att komma tillbaka. Fortnite har exempelvis sina ”säsonger” med nya skins och andra tillbehör som lockar fram plånboken med några veckors mellanrum. Andra spel har ett upplägg som får spelaren att plocka fram telefonen ett par gånger om dagen för att inte missa viktiga händelser.

Men om intäkterna inte kommer från i-spel-köp eller annonser, hur kommer det att påverka utvecklarnas designval?

Med start på måndag går det att börja skönja svaret på det. Då lanserar Apple sin ”spelhall” Arcade, en prenumerationstjänst som kommer att kosta fem dollar i månaden. För den pengen får kunderna tillgång till ett hundratal exklusiva speltitlar, utan vare sig annonser eller i-spel-köp.

Senare i höst lanserar Google sin spelplattform Stadia, där det också finns ett prenumerationserbjudande i form av Stadia Pro.

I vilken utsträckning prenumerationsmodellen kommer få genomslag i själva spelen beror givetvis till stor del på hur Apple och Google valt att fördela pengarna till utvecklarna. Om det finns en tydlig koppling mellan spelad tid och intäkt, vilket i alla fall inte är en orimlig gissning, är det inte säkert att det syns över huvud taget.

Men kanske använder både Apple och Google andra sätt att påverka utvecklarna. Företagen är givetvis väl medvetna om den globala diskussionen om skärmtid, vilket bland annat syns i funktioner som Skärmtid i Apples iOS-prylar där det går att få veckorapporter om hur telefonen eller plattan har använts. Om man tänker sig att Arcade, i till viss del också Stadia, har ett innehåll som vänder sig till barn och ungdomar men en affärsmodell som tar sikte på föräldrarna (som självklart kommer tycka att det är skönt att betala en fast månadsavgift och veta att barnen slipper annonser och att de själva inte behöver bidra med ytterligare köp i spelen), då kanske det kommer att synas i spelens upplägg också. Färre krokar som får spelaren att känna sig tvingad att komma tillbaka, mer fokus på att det ska kännas roligt.

I min dator finns ett utkast till en längre text om oro för digitalisering kontra oro för affärsmodeller. Idag fick det bli det här kortare resonemanget. Om du skriver upp dig som prenumerant på mitt nyhetsbrev här nedanför kommer du inte missa när jag blivit klar med den längre texten.

Första bedrägeriet med fejkröst genomfört

2019-09-11T00:00:00Z

Vem kommer vinna källkritikskapplöpningen. De som utvecklar verktyg för att skapa fejkinnehåll eller de som utvecklar verktyg som ska avslöja det som är manipulerat?

I Digitalsamtal #85, sommaren 2017, pratade Carl och jag om källkritikens nya utmaningar. Det var innan de första deepfake-filmerna hade publicerats, men forskare hade visat upp mjukvara som gjorde det möjligt att manipulera en persons ansiktsuttryck i en direktsändning. Och företag hade demonstrerat teknik som gör det möjligt för datorer att, åtminstone på sikt, prata med en valfri persons röst på ett sådant verklighetstroget sätt att det kommer bli svårt att genomskåda att det är fejk.

Nu har media rapporterat om vad som påstås vara det första storbedrägeriet genomfört med fejkade röster. En anställd på ett brittiskt energibolag blev uppringd av vad han trodde var sin chef och blev ombedd att göra en större transaktion till ett konto i Ungern.

När jag föreläser för lärare brukar jag visa deepfake-klippen med Barack Obama eller Nicolas Cage och sen be dem fundera på vilka konsekvenser de här tekniska möjligheterna kan ge. Manipulerade uttalande av politiker är bland det första som brukar dyka upp. Antingen på internationell toppnivå (där de kanske avslöjas snabbt eftersom det är personer som är ständigt bevakade) eller på lokalnivå (mer utmanande eftersom mediabevakning och andra kontrollfunktioner runt omkring inte är lika utbyggda).

Men ge tekniken lite tid att mogna. Då kommer bedrägerierna som det mot det brittiska företaget att bli vanligare.

Och ge den lite tid till. I förra veckan läste jag om kinesiska appen Zao som gör det enkelt att skapa deepfake-filmer av ett par utvalda storfilmsscener. Nästa steg är givetvis att utgå från valfri filmsekvens. Hur ska man som lärare då avgöra om filmklippet som eleverna visar efter rasten, där någon av klasskamraterna gör något olagligt, är fejk eller inte? Wired skrev om Zao under rubriken Forget politics. For now, deepfakes are for bullies.

De tekniska utmaningarna på källkritiken kommer inte att bli mindre. Frågan är om de tekniska verktygen för att underlätta kommer att hålla jämna steg. Den utvecklingen pågår givetvis också, och handlar bland annat om att göra en teknisk analys av filmer, men också av själva innehållet.

Provtänker: Biblioteket som en teknisk helpdesk

2019-09-05T00:00:00Z

Bibliotek, demokrati och hjälp att använda mobiltelefoner, skicka e-post och att skaffa BankID. Det här är ett försök att tänka högt om en av bibliotekens roller i digitaliseringen.

Den här texten skriver jag på ett tåg på väg hem från Kalmar och Oskarshamn. Första föreläsningsuppdraget efter semester var för bibliotekarier i Region Kalmar, som en del i de svenska folkbibliotekens kompetensutvecklingssatsning Digitalt först med användaren i fokus.

Ämnet för min föreläsning var digitalt självförsvar, om de verktyg och tankesätt man behöver ha koll på för hålla sina hemligheter hemliga, för att kunna vara anonym på nätet när man behöver det och de övriga råd som jag också tog upp i ett blogginlägg i förra veckan.

Men diskussionerna och frågorna kom också att handla om det ämne som återkommer varje gång jag träffar bibliotekarier: Är det bibliotekens roll att agera teknisk helpdesk åt kunder och medborgare som inte får hjälp av företag och andra myndigheter?

Min åsikt är inte ett enkelt ja eller nej, utan kräver ett längre resonemang än så.

Vad är digital delaktighet? #

Jag tycker att man måste inleda med att backa tillbaka rätt långt, och börja med att fundera över begreppet ”digital delaktighet”. Vi har under flera år pratat om det, att man antingen är digitalt delaktig (och därmed ta del av det utbud av digitala tjänster och produkter som näringsliv och offentlig sektor erbjuder) eller att man inte är digitalt delaktig (och följaktligen inte använder några eller i alla fall väldigt få av de digitala möjligheter som finns).

Men är det rimligt att fortsätta använda begreppet ”digital delaktighet”?

Jag tror att det är på väg att tappa sin relevans, om det redan inte har hänt. Att vara delaktig i samhället kommer att bli (alternativt är redan) omöjligt om man inte också känner sig hemma i den digitala världen. Ska man vara delaktig i demokrati och samhälle så förutsätter det också kunskap om det digitala.

Digitalisering är bra #

Att samhällsutvecklingen har gått åt det hållet tycker jag i grund och botten är något positivt. Även om ”digitalisering” i den offentliga debatten tyvärr till stor del fokuserar på problem och utmaningar får vi inte glömma alla de möjligheter som digitaliseringen för med sig. Den gör det möjligt att ställa bättre diagnoser och erbjuda bättre sjukvård, offentlig sektor kan bli effektivare och mer rättssäker, den öppnar upp för nya kommunikationsmöjligheter. Och så vidare.

Men de som inte känner sig digitala måste få hjälp att bli digitala #

Utmaningen är att samhällsutvecklingen och ”det livslånga lärandet” är processer med helt olika tempo. När Internetstiftelsens årliga enkät Svenskarna och internet visar att det fortfarande 2018 är en halv miljon som aldrig använder internet och ytterligare 600000 som bara gör det sällan synliggörs en klyfta mellan dem som har förutsättningar att vara demokratiskt delaktiga och dem som inte har det.

Den här klyftan är givetvis till störst bekymmer för dem som hamnar utanför. Men den är också ett problem för alla oss andra. De som inte är digitala har inte samma möjligheter att delta i det offentliga samtalet eller ta del av information, till exempel. Men jag tror också att det går att lägga ett rent samhällsekonomiskt perspektiv på klyftan. Myndigheter måste idag i många fall ha parallella processer för samma typ av medborgarkontakt: En analog och en digital. Det ökar kostnader, riskerna för fel och annat.

Att stänga den digitala klyftan handlar alltså om enskilda individer, men också om oss alla, tillsammans för att kunna bygga ett bättre samhälle.

Tillbaka till biblioteken #

Efter den här utvikningen, tillbaka till frågan: Är det bibliotekens roll att agera helpdesk?

Frågan är inte tagen ur luften. De bibliotekarier jag mötet berättar att det är så det ser ut idag. Personer som förväntas sköta bankärenden eller myndighetskontakter på nätet, som inte förstår hur de ska installera en app i mobilen eller som har problem med skrivaren vänder sig till biblioteket när de inser att banken, myndigheten eller företaget som sålde telefonen inte kan, orkar, vill hjälpa dem.

Grundskolan fick nya styrdokument förra hösten, där digital kompetens var en av de stora nyheterna. Motsvarande kompetenssatsning behöver göras också för vuxna. Eftersom behovet är nytt finns det inget självklart svar på var ansvaret för den ska hamna. Men bevisligen finns det ett förtroende för biblioteken. Och, det måste verkligen påpekas, en stark drivkraft åtminstone hos de bibliotekarier jag möter att faktiskt hjälpa till. Frågan om det är deras roll handlar inte om att de vill slippa bistå personer som behöver hjälp.

Vad bibliotekarierna vill slippa är stress, osäkerhet och frustration.

De vill ha de resurser som behövs, i tid, utrustning och kompetens, för att kunna svara på besökarnas frågor.

De vill veta vad de får och inte får hjälpa besökarna med. Många kommer med problem som drar åt det känsliga hållet, som hjälp att göra bankärenden eller kontakter med socialtjänst.

Och kommer resurserna samtidigt som de juridiska frågetecknen rätas ut, då försvinner nog en stor del av frustrationen av bara farten.

Saker och ting rör på sig #

I förslaget till en nationell biblioteksstrategi som just nu är ute på remiss syns det digitala på många sätt. Som ett verktyg för biblioteken och personalen, eller som en distributionsform för det innehåll som besökarna vill ta del av. Men också skrivningar om just biblioteken som en del av den breda folkbildningen:

Biblioteken har en betydelsefull uppgift i att stärka människors medie och informationskunnighet (MIK). Biblioteken utvecklar kontinuerligt pedagogiska metoder för att kunna stödja både vuxna och barn i att behärska, förstå och kritiskt förhålla sig till digitalt innehåll och hur informationssökningar påverkas av sökmotorer och algoritmer. Den digitala utvecklingen går snabbt och för att kunna upprätthålla och utveckla en egen kunskap måste biblioteken satsa på kompetensutveckling i syfte att tillsammans med andra skapa bättre medie- och informationskunnighet.

Problemet, som jag ser det, är att den här skrivningen i första hand tar sikte på teknikens konsekvenser och hur vi som individer på olika sätt bör och kan förhålla oss till den. Det är viktigt. Till och med jätteviktigt.

Men det är inte allt. Och det är definitivt inte där man kan börja. Och inte heller vad mina samtal med bibliotekarier handlar om, inte de samtal som jag refererar till i den här texten. Det man berättar att man behöver hjälpa till med är _betydligt_mer grundläggande saker än så. Hur installerar man en app i pekplattan? Hur kommer man in på sitt Facebook-konto när man glömt bort lösenordet? Hur kommer man igång med BankID?

Personer som behöver hjälp med den här typen av grundläggande _handhavande_av tekniken är också, gissar jag, rätt skeptiskt inställda till digitaliseringen och dess konsekvenser rent generellt. För att hjälpa dem att få en mer nyanserad bild av teknikens möjligheter och utmaningar behöver de först få hjälp att över huvud taget använda den.

Runt om i landet finns ett antal så kallade Digidelcenter, ofta med biblioteket som en part. Syftet är just att ge stöd och vägledning till den som behöver det. På Digidels webbplats står det att

På ett DigidelCenter ska besökare kunna få hjälp med digitala frågor, pröva teknik och ta del av aktiviteter för att öka sin digitala kompetens för att aktivt kunna välja digitala alternativ och tjänster.

2018 satsade regeringen 8 miljoner kronor på den här verksamheten. Intresset var stort, ansökningar kom in från 50 kommuner och regeringen svarade med att skjuta till ytterligare 2,2 miljoner kronor. Men i dagsläget finns inga besked om nya utlysningar för de kommuner som blev utan.

Förhoppningsvis förs diskussioner om de här frågorna och utmaningarna på många håll och nivåer. Och förhoppningsvis kan de snart landa i konkreta svar och satsningar. Det rör på sig, och åt rätt håll.

Det skulle bara behöva gå lite snabbare. Det är i alla fall den bild jag får. Väldigt intresserad av att höra tankar och åsikter från dig som läser det här!

För mer om digitalisering, bibliotek och Digidel finns det tre avsnitt av Digitalsamtal värda att lyssna på: #113 – Vad är folkbibliotekens roll i digitaliseringen, #150 – En vecka för digital delaktighet och #160 – Vad betyder digitaliseringen för biblioteket.

Kapade mobilnummer och osäkra tredjepartstjänster blir vägar in i våra onlinekonton

2019-09-02T00:00:00Z

När jag skrev om viktiga vardagsråd för en tryggare nätvardag var det en detalj jag valde att utelämna. Dagen efter jag publicerade hackades Twitters vd Jack Dorseys twitterkonto - och plötsligt blev den utelämnade detaljen högaktuell: Vi kan inte lita på sms för engångskoder.

Det som kallas för tvåfaktorsinlogg innebär att det inte räcker med ett lösenord för att logga in på ett konto. Istället krävs en andra faktor (lösenordet är den första). Ibland kan faktor två vara något du är (det vill säga en biometrisk koll, en fingeravtrycksläsare till exempel). Men ofta är faktor två något vi har. Många gånger vår mobiltelefon.

Finessen är att det inte längre räcker med faktor ett (lösenordet, något vi kan). Den som vill logga in på ett konto måste också ha tillgång till rätt pryl. Blir man inte av med sin mobiltelefon, dit en engångskod skickas som sms, är man säker.

I teorin.

I praktiken har det visat sig att telefonoperatörer slarvar med identitetskollen när någon hör av sig och behöver ett nytt sim-kort till sitt mobilabonnemang. Vilket verkar vara vad som drabbade Jack Dorsey. Någon lyckades ordna ett sim-kort med hans nummer, och kunde sen twittra med hjälp av sms via tredjepartstjänsten Cloudhopper.

Den detaljen visar på ytterligare en sårbarhet i vår sammankopplade nätvardag. Dorseys twitterkonto kapades alltså aldrig. Istället gav ett ”kapat” mobilabonnemang tillgång till hans twitterkonto via en tredjepartstjänst.

Att det här är en tänkbar attackväg är inte någon nyhet. Twittercounter (Hundreds of Twitter Accounts Hacked with Swastikas Through Third Party App 'Twitter Counter') och Timehop (Timehop Hacked — Hackers Stole Personal Data Of All 21 Million Users)är två exempel på tjänster som utnyttjats för intrång riktade mot Twitter.

Tredjepartstjänster är appar och webbplatser som vi kopplar till våra konton på Twitter, på Facebook, på Dropbox, hos Microsoft och så vidare. Kopplingen till de här stora plattformarna gör det möjligt att använda dem på andra sätt och till fler saker än vad plattformen själv gör möjligt.

Men om IT-jättarna har hela avdelningar med säkerhetsspecialister ser det annorlunda ut hos småföretagen som bygger sina tjänster ovanpå plattformarna. Varje säkerhetslucka som finns hos småföretagen blir en väg in till de stora plattformarna också. Det spelar ingen roll hur duktiga Twitters utvecklare är på att förhindra obehöriga att twittra från mitt konto om tjänsten X, som jag kopplat till mitt twitterkonto, är fullt med säkerhetshål.

Så vad kan du göra? #

De här två problemen landar i två råd.

För det första: Aktivera tvåfaktorsinlogg, men välj annan leveransväg än sms om tjänsten du använder gör det möjligt. En särskild app för att skapa engångskoderna, som Authy eller Google Authenticator, är bra. En särskild hårdvarunyckel, som en YubiKey är ännu bättre.

För det andra: Ta för vana att kolla igenom vilka tjänster du gett access till dina konton på de stora plattformarna. Kolla med jämna mellanrum igenom listorna hos Facebook, Twitter, Dropbox och så vidare. Hittar du tjänster och appar som du inte längre använder, radera dem.

Fem råd för en tryggare nätvardag

2019-08-29T00:00:00Z

Engångskoder, uppdaterade prylar och färska säkerhetskopior. Lite sunt förnuft och kryptering på det. Fem viktiga vardagsråd om man vill känna sig lite tryggare i digitala (det vill säga alla) sammanhang.

Frågan som kom efter texten om säkerhetsproblem vi vanliga användare inte behöver bry oss borde egentligen fått sitt svar redan där och då: ”Vilka är vardagsråden som ger bra skydd mot vardagsproblemen?”

Svaret kommer här istället.

Det handlar framför allt om fem saker som du, jag och alla andra som har några som helst beröringspunkter med internet och digitala prylar behöver tänka på: Bra rutiner för inloggning till alla våra konton kryddat med lite sunt förnuft, att prylarna vi använder är uppdaterade och att det finns färska säkerhetskopior av det som är viktigt för oss. Bonustipset handlar om appar som gör det enkelt att chatta krypterat.

Med koll på de här grejerna kommer du upp på en nivå som inte gör det trivialt att hacka dina konton eller förstöra för dig på andra sätt, oavsett om man är en snokande kollega eller en nätbrottsling som inte vet vem du är utan bara är på jakt efter konton att kapa.

Vi tar dem i tur och ordning.

Bra rutiner för inloggning (och det sunda förnuftet) #

Att inloggningsuppgifterna till bankkontot är värdefulla behöver jag inte berätta för dig. Men det finns många andra inloggningsuppgifter som andra också kan vara intresserade av att komma över. Kanske för att snoka i dina privata meddelanden på Facebook och Instagram, kanske för att posta något pinsamt som får dig att skämmas. Men kanske mer troligt för att använda ditt kapade konto i ett bedrägeri som vänder sig mot dina vänner.

Den som kapar mitt Facebookkonto kan låtsas vara Anders Thoresson i relation till alla mina vänner på plattformen. Och det är betydligt enklare att lura någon att göra något dumt om offret i fråga tror att hen gör en kompis en tjänst än om ropet på hjälp kommer från en vilt främmande person på nätet.

Det är det här som fått namnet Facebook-bedrägeri, men det förekommer på alla plattformar där vi agerar som oss själva och har direktkommunikation med våra vänner. Frågan som kommer i en privat chatt kan handla om ett snabbt lån via Swish eller, som i Swedbanks varningsfilm, om hjälp med engångskoder till bankkontot.

Det första du behöver förstå är alltså att dina inloggningsuppgifter är attraktiva för andra att komma över, även om du själv inte tycker att du har något som är värt att skydda på Instagram, Snapchat eller vilka tjänster det nu är du använder.

Nästa steg är att se till att inloggningsuppgifterna är bra. Vad som kännetecknar ett bra lösenord har upprepats oändligt många gånger, men det tål att påminnas om det igen:

Någorlunda långa, gärna åtta tecken eller mer.
Inte ord som är lätta för någon du känner att gissa.
Inte något av de lösenord som finns med på listorna över de mest använda.

Målsättningen är att se till att ha lösenord som är så svåra som möjligt för andra att gissa eller prova sig fram till. Ett bra sätt att leva upp till de kraven är att använda en lösenordshanterare, ett program som fungerar som ett digitalt kassaskåp. Där låser du in alla dina lösenord och behöver bara komma ihåg det enda som krävs för att låsa upp det. Eftersom de flesta lösenordshanterare kan synkronisera innehållet mellan dator och mobiltelefon är det dessutom ett bättre alternativ än post-it-lapparna på datorskärmen av ytterligare en anledning: Du kommer alltid ha lösenorden med dig.

Det finns många lösenordshanterare att välja bland. Mitt råd är att inte använda en som just dykt upp på marknaden, utan en som varit med ett tag. Det är trots allt ett program som du ska anförtro känsliga uppgifter, och då är det rimligt att välja ett som bevisat sig över tid. Själv använder jag 1Password, men har hört gott om program som Lastpass och Dashlane också.

Nu kommer vi till det jobbiga (som om det inte redan var jobbigt nog): Bra lösenord räcker inte.

För att förstå varför är det här blogginlägget från en av Microsofts säkerhetsexperter bra läsning. Sammanfattningsvis finns det väldigt många intrångsförsök till nätkonton som inte är beroende av hur bra lösenord man valt. Jag nöjer mig att nämna ett av dem här.

Nätfiske, den svenska översättningen av engelskans phishing, är ett samlingsnamn för intrång som börjar med att måltavlan luras att lämna i från sig sitt lösenord. Det kan vara ett meddelande från banken, om ett säkerhetsproblem. Eller från Facebook, Instagram eller någon annan tjänst på nätet. Mailet som gör dig uppmärksam på problemet innehåller en länk till en webbsida där du uppmanas mata in användarnamn och lösenord.

Problemet är att det inte är bankens webbplats eller Facebooks inloggningsformulär du ser på skärmen, utan en kopia. En titt i webbläsarens adressfält avslöjar ofta att det är fejk, men annars ser allt trovärdigt ut. Faller du för bluffen spelar det ingen roll om ditt lösenord är ett tusen tecken långt, du har ändå frivilligt skickat det direkt till bedragaren som vill ta sig in i ditt konto.

Det finns en lösning på det här problemet. Den är inte smidig, men inte heller så bökig att det finns anledning att avstå. Den kallas för engångskoder, tvåstegsinlogg, på engelska ofta two factor authentication, förkortat 2FA.

Här finns ytterligare en detalj om sunt förnuft: Engångskoder är alltid kopplade till ett specifikt konto. Om det kommer ett chattmeddelande från en kompis som behöver ”låna” engångskoder eftersom hens bankdosa gått sönder, som i Swedbanks film, är det ett uppenbart bedrägeriförsök. Dina engångskoder kan bara låsa upp ditt konto, ingen annans!

En sista uppmaning bara, innan vi går vidare. Om du slår på engångskoder (vilket, om det inte framgått, jag verkligen tycker att du ska göra), läs också på om hur de fungerar hos just de tjänster du använder. Eftersom det inte längre räcker med lösenord blir konsekvensen att du kommer att låsa dig själv ute om du förlorar möjligheten att skapa eller ta emot engångskoden. Alla tjänster har funktioner och lösningar som minimerar risken för att det ska inträffa, men de kräver att man läser på innan!

Uppdaterade prylar #

När det dyker upp notifieringar och informationsrutor om att det finns uppdateringar till dina prylar, oavsett om det är själva operativsystemet eller till de appar och program du använder – installera dem. Så snart som möjligt.

Många gånger är det uppdateringar som innehåller nya finesser och funktioner. De är inte intressanta i det här sammanhanget. Det vi bryr oss om är istället att uppdateringarna också, nästan alltid, täpper till säkerhetshål som nätkriminella kan utnyttja för att ta sig in i dina prylar eller ställa till oreda på andra sätt.

Att installera uppdateringar är att stänga fönster som står på glänt. Gör det.

Färska säkerhetskopior #

I mobiler, datorer och hos nättjänster har vi massor av dokument, bilder och annat digitalt innehåll vi bryr oss om. Som kanske till och med går att kalla för värdefullt.

Se till att ha färska säkerhetskopior av allt som faller in under den beskrivningen.

En säkerhetskopia är ett skydd mot en stulen mobiltelefon, en kraschad hårddisk eller ett utpressningsvirus som krypterar allt innehåll på hårddisken och kräver en lösensumma för att återställa allt i ursprungligt skick.

För att säkerhetskopior ska vara något värda måste de vara färska. Kommer man inte ihåg eller orkar göra backupen finns ändå risken att månader av dokument och bilder försvinner den dagen olyckan är framme.

Lösningen är att komma bort från ”orka” och ”komma ihåg” genom att se till att säkerhetskopiorna sker automatiskt. Det innebär i praktiken att du väljer en molntjänst för dina säkerhetskopior, eftersom en extern hårddisk kräver att du orkar och kommer ihåg att koppla in den. Med en molntjänst sker säkerhetskopierandet automatiskt, och dessutom hamnar dina kopior på en annan fysisk plats än originalet. Det ger skydd mot stöld och brand.

Tjänster om Apples iCloud och Google Photos kan kännas som säkerhetskopior, men är egentligen inte det. De är tjänster som flyttar bilder mellan olika prylar. Men en bild som av misstag raderas på ett ställe kommer att raderas på de andra också. Bättre då att använda speciella backuptjänster. Vad som är bra varierar över tid, så sök på ”säkerhetskopia molnet” och läs färska recensioner om vad som är bra och prisvärt för tillfället. Backblaze, Carbonite och Crashplan är namn som ofta återkommer.

Kryptoappar #

I debatten om kryptering påstås ofta att den som inte har något att dölja inte heller har något behov av kryptering. Rent mjöl i påsen-argumentet. Men det är ett resonemang som förs fram i relationen medborgare-stat. Vi använder internet till all möjlig vardagskommunikation, och även om där inte skrivs olagligheter finns det sånt man inte vill sprida vind för våg.

Saker du kan tänka dig att ställa dig på torget och skrika ut behöver inte kryptering. Det gör däremot sånt som du bara pratar om med några få utvalda personer bakom stängda dörrar.

E-post är ett exempel på kommunikationsverktyg som är mer ”torg” än ”stängd dörr”. Det finns inget som hindrar en uttråkad nätverkstekniker att fördriva några minuter med att läsa e-post som skickas på arbetsplatsen.

Att kryptera var länge bökigt. För e-post var rekommendationen PGP, men där är risken för misstag stor. Idag finns appar som Wire och Signal som gör det lika enkelt att chatta som i vilket annat chattfönster som helst. Till och med mer vardagliga lösningar som WhatsApp och Apples iMessage är krypterade.

Några invändningar eller kompletteringar? #

Så. Det var vardagsråden jag hade i huvudet när jag skrev förra inlägget. Men det här är komplext. Saker och ting förändras snabbt. Därför är jag nyfiken på om du som läser har något att invända mot mina råd, eller tycker att de behöver kompletteras med ytterligare några. Lämna i så fall gärna en kommentar!

Foto: Mikayla Mallek.

Alla säkerhetshål påverkar inte dig

2019-08-26T00:00:00Z

Braskande rubriker om nyupptäckta säkerhetshål riskerar många gånger att orsaka mer skada än nytta. De spelar roll för forskare och utvecklare, men för oss vanliga användare är de mest grundläggande råden kring it-säkerhet fortfarande relevanta.

Rubriken i det amerikanska affärsmagasinet Forbes kan inte annat än att upplevas som skrämmande. Apple's iPhone FaceID Hacked In Less Than 120 Seconds. Hos källan som Forbes hänvisar till, Threatpost, är tonläget betydligt mer nedtonad: Researchers Bypass Apple FaceID Using Biometrics ‘Achilles Heel’.

Det här är ett färskt exempel på hur jag tycker att det ofta ser ut när media rapporterar om nyupptäckta säkerhetshål. Nischmedierna lite mer nyanserade, medan medier med bredare målgrupp slår på stora trumman.

Spelar det någon roll? Av flera skäl, skulle jag säga.

Skapar onödig oro hos allmänheten #

Den första invändningen tangerar att vara mediekritik. Gå till dig själv. Hur många fler rubriker än artiklar läser du varje dag? Svår fråga att svara på, men rubrikerna är gissningsvis mångdubbelt fler än antalet artiklar. Rubriker som spetsar till omständigheterna lite extra kan vara ett sätt att locka fler till ett klick. Men samtidigt lämna dem som inte klickar med en felaktig bild av de faktiska omständigheterna.

I det aktuella fallet går det inte att anklaga Forbes för att fara med osanning. Men rubriken drar, i min mening, definitivt åt det sensationella hållet. Och det var också vad som fick mig att klicka på den. Efter att ha läst klart Forbes artikel, och Threatposts sammanfattning av forskarna presentation på den stora säkerhetskonferensen Defcon står det klart att a) det finns ett säkerhetsproblem som b) det är långt i från trivialt att utnyttja men c) de som utvecklar den här typen av biometriska säkerhetslösningar måste känna till och försöka hitta sätt att hantera.

För många rop på vargen är ett problem #

Problemet är att den här typen av rapportering för den breda allmänheten blir som pojken som ropade vargen. Många säkerhetshål är av just det här slaget, intressanta och viktiga för utvecklare, men av mindre intresse för den genomsnittliga användaren.

Men, och det här är ett stort och viktigt men, emellanåt upptäcks säkerhetshål som är allvarliga i den bemärkelsen att de faktiskt påverkar användare här och nu, i stor skala. Säkerhetshål där användarna inte bara kan utan också behöver agera, exempelvis genom att uppdatera operativsystemet i sin mobiltelefon så snart som möjligt.

Men om man redan är uttröttad av braskande rubriker om än det ena och än det andra säkerhetshålet är risken stor att man inte tar det som är på allvar på allvar.

Känsla av att säkerhetsåtgärder inte spelar någon roll #

Det största problemet med onyanserad rapportering kring nyupptäckta säkerhetsproblem är att det kan skapa känslan av att ingenting spelar någon roll. Om det hela tiden upptäcks nya säkerhetshål, varför då bry sig om vardagsråd om exempelvis vad som är bra lösenord?

Av den enkla anledning att vardagsråden ger ett bra skydd mot vardagsproblemen.

Att en forskargrupp hittar ett sätt att lura mobiltelefoners fingeravtrycksläsare är inte ett problem för de flesta av oss så länge det krävs massor av avancerad teknisk utrustning för att lyckas med det. Avancerade angrepp kommer möjligen utnyttjas mot högprofilerade måltavlor, men det är få av oss som är av intresse för exempelvis säkerhetsmyndigheter runt om i världen.

Däremot kan det vara många av oss som har en kollega eller klasskamrat som är lite för nyfiken av sig och har svårt att hålla fingrarna i styr om vi glömmer mobilen på bordet medan vi går på toaletten. I det läget är både fingeravtrycksläsare och pinkoder ett utmärkt skydd. Att det går att ta sig runt de skyddsmekanismerna är inte ett problem i det sammanhanget.

Digitala marginalanteckningar från analoga texter med Prizmo Go

2019-08-23T00:00:00Z

Om du läser mycket texter på papper, men vill kunna spara intressanta citat i datorn är Prizmo Go mobilappen som löser det åt dig. Ta ett kort, låt appen göra sitt och spara sen texten där du vill ha den.

För mig som journalist handlar arbetsdagarna inte bara om att skriva och att spela in poddar. Det är också att läsa. Massor. Böcker, tidningar, blogginlägg. Ibland läser jag som en del av researcharbetet inför en specifik artikel, ibland för att hålla mig uppdaterad rent allmänt.

Men oavsett varför vill jag ju också komma ihåg det jag läser. En hel del vill jag dessutom ha sparat på ett sätt så att jag enkelt kan referera till det senare. Många gånger innebär det direkta citat från texten jag läser.

Om källan är digitalt är det enkelt. Markera, kopiera och klistra in i mitt referensbibliotek.

Är det en tryckt källa är det bökigare, och framför allt mer tidskrävande: Lägg undan boken, plocka fram dator eller telefon och skriv av stycket som jag vill spara.

Nu finns det ju för all del forskning som säger att den som skriver för hand minns bättre än den som skriver på tangentbord och då är det kanske inte långsökt att tro att tangentbord är bättre än klipp-och-klistra.

Men i stunden, när jag sitter och läser, är det så mycket mer tidskrävande att skriva av att jag har färre sparade citat från tryckta källor än från digitala. Vilket är ett problem, eftersom jag läser väldigt mycket böcker om digitalisering.

”Köp e-böcker,” tänker säkert någon.

”Löser inte problemet,” svarar jag. Ur de flesta e-boksläsare och appar jag testat är det hopplöst bökigt att kopiera text. Dessutom föredrar jag fortfarande en tryckt bok framför en digital.

För något halvår sedan tröttnade jag till slut på det här manuella arbetet och bestämde mig för att följa mitt eget råd. När jag föreläser om hur man kan bli mer effektiv vid dator och telefon brukar jag säga att man ytterst sällan är ensam om de problem man har, och att det alltid nästan finns någon som löst det.

Så vad var det jag behövde? En app i mobilen som gör det möjligt att fotografera en text och sen omvandlar bilden från ett fotografi till redigerbar text med hjälp av bokstavsigenkänning. När jag väl kommit på vad det var för lösning jag letade efter blev det också enkelt att söka på nätet. Det tog inte många minuter innan jag hittade Prizmo Go, och sedan dess finns appen på min iPhones startsida.

Prizmo Go gör precis det jag ville, men bättre än jag hade tänkt. Jag fotograferar sidan med texten jag vill spara, sedan används teckenigenkänning för att skapa text och slutligen kan jag direkt i bilden dra med fingret för att markera vilka meningar det är jag vill spara. De dyker upp i en liten textruta där jag kan lägga till några egna kommentarer innan jag sparar allt till valfri app i mobilen.

Att jag till varje sparat citat skriver en mening eller två om varför jag sparade den hoppas jag kompenserar för att jag är lat och fotograferar originaltexten. Jag vet i alla fall att det hjälper mig att hitta tillbaka till sparade citat när jag behöver dem. Hur jag gör det, och appen Drafts som också syns i filmklippet, återkommer jag till i senare inlägg.

Foto Aaron Burden.

Kan rätt teknik lägga grunden för ett sansat samtal?

2019-08-20T00:00:00Z

Redan i slutet av våren började jag fundera på om det inte var dags att göra en nystart här på bloggen. Sedan jag bestämde mig kring midsommar tycker jag mig läsa om bloggarnas förträfflighet och saknaden efter dem flera gånger varje vecka.

Karin Pettersson skrev nyligen en av de texterna, där hon landat i slutsatsen att publiceringsformaten på sociala medier brutaliserar det offentliga samtalet och rundar av med ett resonemang om just bloggen som alternativ till uppdateringar på Facebook och Twitter. Jack Werner svarar att han tror att sociala medier snarare tillgängliggör än skapar konflikter.

Och själv tycker jag att det ligger mycket i bådas resonemang.

Jag tror att de stora plattformarna – och här tänker jag i första hand på Facebook och Twitter – definitivt synliggör mänskligt beteende som finns. Men också mer än så. Det finns så många olika typer av mänskligt beteende. En del sympatiska, andra mindre sympatiska. Varför så mycket ilska och hårda ord?

Delvis tror jag att orsaken är just en fråga om format och urvalsprinciper. Twitter har sin teckenbegränsning. På Facebook är den inte lika snäv, men trots det väger förhållandet mellan korta snärtiga uppdateringar och längre texter tungt till fördel för de första. Det långa hinner man inte läsa, däremot det korta som också gillas och delas vidare.

I avslutningen av sin text ställer Karin några frågor:

Om politik är downstream from technology så måste vi någon gång, om vi är intresserade av ett annat slags samtal/samhälle börja prata om det. Hur skulle det kunna se annorlunda ut? Vilken slags platser/arenor/plattformar krävs för att göra oss större som människor, i stället för mindre?

Jag tillhör den lilla skaran som i början på 2000-talet upptäckte RSS och den ännu mindre skaran som fortfarande använder tekniken. (En annan är Andreas Ekström som nyligen också hyllade RSS.) Jag brukar jämföra med brevbäraren och brevlådan: En RSS-läsare är ett program eller webbtjänst som fungerar som en brevlåda, men där det inte tycker upp fysiska tidningar utan nya artiklar i takt med att skribenterna och sajterna jag vill följa publicerar nytt. 1

För mig har den stora fördelen med RSS alltid varit att jag vet att jag inte missar något. Innan Facebook och Twitter slog igenom var RSS-läsaren ett sätt att slippa inleda arbetsdagen på Ny Teknik med att surfa runt bland favoritsajterna och se vad som hänt sedan sist. Istället behövde jag bara starta Feedreeder i datorn, och så trillade alla nya rubriker in på ett och samma ställe.

På den tiden var fördelarna framför allt två: För de nyhetssajter som publicerade mycket fick jag alla rubriker samlade i en lång lista, enkel att snabbt skumma igenom efter sånt som fångade mitt intresse. Mycket enklare och snabbare än alternativet som var att klicka mig runt på ett stort antal nyhetssajter. Och för de nischbloggare som inte publicerade särskilt ofta såg Feedreader till att jag inte missade ett nytt inlägg när det väl hände.

När Facebook slagit igenom visade sig RSS ha ytterligare en stor fördel: I Inoreader, den RSS-läsare jag använder just nu, är jag inte utlämnad till vad några algoritmer tror att jag är intresserad av att läsa. Jag vet att jag får se det som mina favoritkällor publicerar. Även om de skulle publicera samma saker på Facebook och jag skulle följa dem där kan jag inte vara säker på att det dyker upp i mitt flöde eftersom det där konkurrerar med så mycket annat innehåll från mina vänner och alla grupper och sidor jag följer.

Men här någonstans uppenbarar sig också den gamla diskussionen om filterbubblor. Algoritmerna på Facebook, på LinkedIn och på andra ställen ser till att jag också får se innehåll från personer och sidor som jag inte själv är vän med eller följer. I Inoreader får jag bara innehåll från källor som jag valt. Där vet jag att jag inte missar något. På Facebook är risken stor att jag missar saker från källor jag vill hålla koll på, men det finns också en chans att jag får se sånt som jag inte visste fanns. En diskussion på en väns väns statusuppdatering, eller något annat.

Allt det här skulle jag vilja se kombinerat på ett ställe: Bloggformatet bjuder uppenbarligen in till längre texter. RSS-läsare och den decentraliserade modell som de bygger på gör det enkelt att bygga ett innehållsflöde som passar mig. Medan algoritmer kan se till att det också mixas in annat.

Runt om i världen finns det många nätveteraner som på olika sätt jobbar med en ny våg av decentraliserade tjänster. Där målet är att vi inte ska publicera oss på ett fåtal plattformar, utan ha ett större inflytande över vad, var och hur vi gör det. Den rörelsen grundar sig mycket i att vara en motkraft till den datainsamling som lägger grunden för Facebooks, Twitters och andra nätjättars affärsmodeller. Ett exempel är Tim Berner-Lees projekt Solid.

Skulle det i förlängningen också kunna förändra förutsättningarna för det offentliga samtalet? Om man tror att kopplingen mellan affärsmodell, datainsamling och hur algoritmerna väljer ut och därmed premierar innehåll på de största plattformarna spelar en stor roll för hur man uttrycker sig, så absolut.

I väntan på det – eller något annat – tror jag också att det går att komma en bra bit på väg med Jacks sju tumregler, dem han kallar för ”en överlevnadsguide i samhällsdebatten”. Så om du inte klickade dig vidare till Jacks blogginlägg redan i början av den här texten är det dags att göra det nu.

Jag skrev massor om RSS i #blogg100 för något år sedan. Skrolla ner till rubriken Omvärldsbevakning på samlingssidan, så hittar du de texterna där. De flesta av dem är fortfarande relevanta. ↩︎

Provtänker: ”Helt säker” är inte ett relevant krav att ställa på självkörande bilar

2019-08-15T00:00:00Z

Redan innan jag hann flytta högerfoten till bromspedalen har bilen påbörjat inbromsningen, på eget initiativ. Och eftersom den dessutom högljutt och med en ilsket blinkande röd färg pockade på min uppmärksamhet kan jag i efterhand inte avgöra om jag över huvud taget uppfattade den annalkande faran, eller om jag bara reagerade eftersom bilen reagerade först och lät mig veta det.

Under alla omständigheter undveks en upphinnandekrock på motorvägen mellan Uddevalla och Vänersborg. Medan jag gick ut i vänster körfält yttrade jag några väl valda svordomar över den framförvarande föraren. Hen som plötsligt saktat in för att svänga av på en av de där vändslingorna som finns för väghållningsfordon men inte är tillåten asfalt för alla oss andra.

Från årsmodell 07 till årsmodell 19 #

I våras bytte vi bil, från en Saab byggd 2007 till en fabriksny Ford. Skillnaderna mellan de två bilarna är givetvis många, men kanske som allra störst när det kommer till de aktiva säkerhetssystemen. Saaben hade utmärkta betyg i krocksäkerhetstester. Det som hänt under det senaste decenniet är att fordonsindustrin utvecklat lösningar som gör det möjligt att inte bara minimera skadorna om en olycka inträffar, utan att minska sannolikheten för att en olycka över huvud taget ska inträffa.

Sensorer runt om bilen samlar in omvärldsdata som analyseras och utifrån analysen fattas olika typer av beslut.

Det som hände där på motorvägen var, gissningsvis, att den framåtriktade radarn upptäckte ett objekt längre fram som inte rörde sig långsammare, att avståndet minskade snabbt och att jag genom mina kroppsrörelser (snarare uteblivna kroppsrörelser, varken rattutslag eller inbromsning) inte hade uppfattat faran. När avståndet blivit oroväckande litet fattade programkoden i bilen ett beslut, utan att blanda in mig: ”Föraren har inte koll på situationen, dags att agera!”

Och så påbörjades inbromsningen.

Oj vad långsamt 30 kilometer i timmen faktiskt är #

Under de månader vi haft bilen är det enda gången den bromsat. Däremot har den vid en handfull tillfällen blinkat ilsket rött och därmed gjort oss uppmärksamma på bland annat fordon i filen bredvid som varit på väg över i vår.

Men att undvika kollisioner är inte det enda bilen hjälpt till med. Den har också funktioner för att hålla ett vakande öga på mig, min högerfot och gällande hastighetsbegränsning. En framåtriktad kamera i kombination med bildanalys hittar vägskyltarna vid sidan av vägen, och med ett knapp på ratten kan jag aktivera den automatiska hastighetsbegränsningen. Med den påslagen blir det svårt att överstiga den. Det går fortfarande med ett ordentligt tryck på gasen, om det skulle behövas, men annars stryps helt enkelt gasen när hastigheten blir för hög.

Nu är jag verkligen ingen notorisk fortkörare. 26 år med körkort utan en fortkörningsbot. Men jag kan ändå konstatera att antingen visade hastighetsmätaren i vår gamla Saab fel eller så har jag ofta legat i 35-40 på 30-sträckor. Av köerna som genast uppstår bakom mig när jag nu låter bilens datorer och inte min egen varseblivning vara det som avgör hur fort det faktiskt går är det nog fler än jag som har problem att hålla 30-gränsen.

30 kilometer i timmen är långsammare än vad jag skulle gissat. Genom att ta över kontrollen ser bilen därmed till att den framförs på ett säkrare sätt än om jag får bestämma farten.

Vilka krav är rimliga att ställa på självkörande fordon? #

Det långsiktiga målet för fordonsindustrin är att få bort oss människor från ratten, och låta datorerna ta över. Det finns flera olika skäl till varför det är en bra idé. Ett av de tyngsta handlar om säkerhet. När jag skrev om teknikutvecklingen i IVA Aktuellt tidigt 2018 sammanfattades det bra i rubriken, Datorer bättre på trafikvett, och vidare i ingressen:

Människor slarvar och gör misstag i trafiken. Den nya tekniken för självkörande bilar handlar i slutänden om att automatisera trafikvett och säkerhet.

Här någonstans tycker teknikjournalisten i mig att det blir intressant att resonera om två saker: Dels vilka krav som är rimliga att ställa på självkörande fordon, dels vilka förväntningar vi kan ha på medias bevakning av omställningen från människor till datorer.

Kraven på själva tekniken först. I privata sammanhang hamnar jag ofta i diskussioner om självkörande bilar. Ett vanligt resonemang är då att man gärna sätter sig i en självkörande bil, men tidigast den dagen då tillverkaren kan garantera att den är helt säker.

Feltänkt, brukar jag säga då.

Själv kommer jag att föredra en självkörande bil så snart den är bättre än en genomsnittlig mänsklig förare. Vi får helt enkelt inte glömma vad utgångspunkten är: Om vi i dag inte hade haft några dödsoffer alls i trafiken, då hade ”helt säker” varit ett rimligt krav. Men det är ju faktiskt inte så det ser ut. Vi har dödsoffer, många, många varje år. Och en majoritet av de olyckorna orsakas av mänskliga misstag, inte av att tekniken fallerar.

(Det här är för övrigt ett generellt resonemang som går att använda i alla sammanhang där datorer kommer hjälpa till med beslutsfattande, oavsett om det handlar om bilar, sjukvård eller myndighetsutövning: Ska vi vänta med datoriserade beslut tills dess att de aldrig blir fel – eller ska vi ta hjälp av tekniken när den i genomsnitt gör bättre ifrån sig än oss?)

Och här blir det naturligt att glida över i medias ansvar. Att skriva svarta rubriker undra braskande EXTRA-vinjetter när självkörande bilar orsakar olyckor kommer gissningsvis under en period bli en journalistisk genre i sig själv. Men kom då ihåg hur dödsolyckor orsakade av människor hanteras i spalterna. Ibland stort uppslaget, om det finns något spektakulärt i olyckan. Men många gånger bara som en notis, eller kanske inte ens nämnt i tidningen över huvud taget.

Jag menar givetvis inte att rapporteringen om olyckor orsakade av det datoriserade beslutsystemen inte ska ske. Men det måste vara med sans och balans, med ett ansvarsutkrävande som riktar sig åt rätt håll och som också förhåller sig till verkligheten som den ser ut och inte som om nollvisionen redan var uppfylld.

Jag gästar podden Tinius Talks för ett samtal om källtillit

2019-08-13T00:00:00Z

I somras gästade Anette Novak och jag Tinius Talks, en podd som produceras av stiftelsen Tinius Trust som är största ägare i Schibstedt. Samtalet med Kjersti Løken Stavrum handlar om källkritik och källtillit, ur ett medieperspektiv.

Inför inspelningen hade jag gjort några stödanteckningar. Tre av punkterna, lite mer genomarbetade, ser ut så här:

Tanke 1: Källtilliten för varumärke utmanas av enskilda individer #

Under lång tid var det avsändare på aggregerad nivå man hade tillit till. Och med det menar jag ett kollektiv av journalister, i form av en redaktion. Så är det fortfarande, i podden nämner jag bland annat The Guardian och New York Times som källor jag litar på, men jag kunde lika gärna ha sagt SVT eller Dagens Nyheter.

Men en förändring som går att se är att källtilliten allt oftare också handlar om enskilda individer, någon man följt under en längre tid och som visat sig ha koll på sitt ämnesområde. Jag har en uppsjö av bloggare och twittrare som jag följer på de premisserna i min dagliga omvärldsbevakning i rollen som teknikjournalist. För traditionella redaktioner innebär det här en ny konkurrenssituation, men också en ny möjlighet om kunniga reportrar får möjlighet att profilera sig. Neddragningar på många redaktioner innebär dock att utvecklingen går åt rakt motsatt håll: Enskilda reportrar förväntas kunna rapportera om lite av varje, istället för att bli experter på sitt ämnesområde. Fackreportrar ersätts av allmänreportrar, och det är inte rätt väg att bygga tillit på individnivå – och finns inte den på individnivå, då blir den också svårare att få som kollektiv.

Tanke 2: Traditionella medier har ett arbete som måste göras #

En styrka redaktionerna har i förhållande till enskilda individer är kollektivet och de redaktionella arbetsmetoderna och processerna. Här är min uppfattning att journalister och redaktioner kan bli bättre med att synliggöra det redaktionella arbetet. Läsarna, lyssnarna, tittarna tar del av det färdiga materialet, men hur har resan dit sett ut? Vilka källor bygger artikeln eller inslaget på, varför är de valda?

Men jag ser också att presentationen av redaktionens arbete behöver ses över. Det behövs tydligare gränsdragningar mellan nyhets- och opinionsmaterial, mellan journalisternas arbete och mellan annonser och annat kommersiellt material.

Dessutom måste arbetet med affärsmodeller fortsätta. Betalväggarna är ett demokratiskt problem eftersom de ger en obalans i tillgången mellan konspiratoriskt material och annat. Att hitta andra, fungerande affärsmodeller tror jag är en nödvändighet ur ett demokratiperspektiv. För att kunna montera ner betalväggar och för att återinrätta fackreportrarna.

Tanke 3: Det tekniska understödet #

Vi behöver jobba med källkritik som kompetens. Men också hitta sätt att ta tekniken till hjälp, som till exempel kameror och annan digital inspelningsutrustning som signerar material när det spelas in för att försvåra manipulation, blockkedjelösningar för att verifiera innehåll eller det som Facebook/WhatsApp tydligen är på gång att göra i en kommande version: Bygga in funktioner som ska göra det enkelt att utföra en ”reverse image search”.

Det här kan bli viktiga verktyg för både reportrar och enskilda mediekonsumenter, eftersom källkritik och källtillit i dag är kompetenser som behövs i vardagen, mest hela tiden.

Så vinner du över en inkorg som svämmar över av e-post efter semestern

2019-08-08T00:00:00Z

Om du inte haft ett halvt öga på e-posten under semestern är sannolikheten stor att första kollen efter sommaren resulterar i samma fråga som tidigare år: ”Hur ska jag ta mig an det här?”

Svaret är enklare än du kanske tror.

De flesta e-postprogram sorterar innehållet i mapparna i kronologisk ordning, med det nyaste mejlet överst. Till vardags, när man förhoppningsvis lyckas hålla hyfsat jämna steg med inflödet, kan det fungera.

För en överfull inkorg finns det ett betydligt bättre alternativ: Sortera istället alla mejl efter avsändare. Resultatet är en lista där allt som kommit från närmaste kollegan som jobbat under sommaren ligger grupperat tillsammans i listan. Inte uppblandat med nyhetsbrev, reklamutskick och så vidare.

Med den sorteringen gjort är det plötsligt väldigt mycket enklare att veta i vilken ände man ska börja: Leta upp mejl från chefen, kollegorna, de viktiga kunderna – människorna som är viktiga i det dagliga arbetet – och se vad som väntar där. Men här blir kronologin viktig. Det logiska skulle kunna vara att börja med det äldsta mejlen och jobba sig vidare därifrån. Mitt förslag är istället att börja med det senaste. Särskilt användbart är det rådet om det är väldigt många mejl från en och samma person, och dessutom spridda över en längre tidsperiod. Sannolikheten är i ett sånt läge stor att det mest tidskritiska är det som finns i det senaste mejlet, antingen i form av ett desperat rop på hjälp med det där problemet som stökat under hela din semesterperiod. Eller helt enkelt ett mejl som talar om att det där som efterfrågades för två veckor sedan inte längre är aktuellt.

När alla mejl från de viktiga kontakterna är hanterade (Och flyttade bort från inkorgen, mappen där nya mejl dyker upp heter just ”inkorg”, eller hur? Inte arkiv.) är det lika enkelt att ta itu med resten: Med två klick är till exempel alla inaktuella erbjudanden från favoritbutiken på nätet snabbt markerade och raderade.

Bonustips: Den här metoden är lika effektiv när man kommer tillbaka till jobbet efter en sjukdag. Eller till och med efter ett möte. Allt beroende på hur kraftigt inflödet av e-post är.

(Det finns förresten en generell lärdom att dra av detta: Standardinställningen i ett datorprogram är inte nödvändigtvis den bästa. Ett klassiskt exempel är kalendern. Hur många möten som skulle kunna klaras av på en halvtimme eller kanske ännu mindre blir bokade som timslånga historier bara för att det är vad programmet föreslår? En annan dag ska jag skriva om varför det kan vara värt att utforska möjligheterna i de program man använder mest, för att hitta smartare sätt att jobba på.)

Dags att visa min blogg lite uppmärksamhet igen

2019-08-06T00:00:00Z

Ett drygt år, ja nästan ett och ett halvt, sedan jag senast publicerade något här på bloggen. I höst är ambitionen att det ska bli mer frekventa uppdateringar. Jag har för tillfället flera uppdrag som innebär mycket inläsning på just det ämne som jag kanske tycker är allra mest intressant att bevaka: Hur samhället påverkas av digitaliseringen. Vilket ju för övrigt också är hela utgångspunkten för Digitalsamtal som nu, efter första sommaruppehållet någonsin, går in på sitt femte år.

Det kommer därför bli en del texter om digitalisering, ”överskottsmaterial” från den research, de poddinspelningar och den omvärldsbevakning som jag ändå ägnar stor del av min tid åt. Allt det där ger upphov till massor av tankar. En del färdigprocessade, en del med mer karaktär av embryon. Jag tänker formulera båda varianterna i text.

Men inte bara det. Jag föreläser mycket. I huvudsak om digitalisering ur ett större perspektiv. Men också en del om de mer personliga aspekterna, hur man som slutanvändare använder teknik på så smarta eller så säkra sätt som möjligt. Så en del sånt kommer det också att bli. Faktiskt som det första ”riktiga” inlägget i den här omstarten.

I morgon får du mitt bästa tips för hur du ska hantera den överfulla inkorgen som väntar när du öppnar e-postprogrammet första dagen efter semestern.

Din e-postadress styr vilka annonser du ser på Facebook

2018-04-19T00:00:00Z

Varför får just jag se just den annonsen på Facebook? En stor del av svaret på den frågan går att hitta på en ny 1webbsida hos Facebook. Där ges en ganska ordentlig beskrivning av hur företagets annonssystem fungerar.

Mycket har nog redan framgått i de senaste månadernas rapportering om Facebook. Att det exempelvis spelar roll vilka sidor vi interagerar med på Facebook kommer sannolikt inte som någon överraskning. Om du gillar företag X:s sida kan marknadsföringsavdelningen använda den informationen när de väljer vilka användare som ska nås av företagets annonser: ”Vi vill visa den här annonsen för alla som gillar X på Facebook.”

Vad som nog däremot är nytt för många Facebook-användare är något som jag nämner i min bok Skolan i en digital omvärld: Hur information som företagen själva laddar upp till Facebook används. Det här är en viktig distinktion, eftersom mycket av den offentliga debatten just nu handlar om data som Facebook samlar in. Men det handlar inte bara om insamling, ibland är det olika sätt att använda information. Som e-postadresser och telefonnummer.

E-postadresser och telefonnummer blir unika nycklar #

Kundklubbar är ett gammalt fenomen, tänkt att bygga lojalitet mellan företag och kund. Bland den information som företagen ber om när någon blir medlem finns ofta både e-postadress och telefonnummer. Och det är uppgifter som sedan kan användas på Facebook, när företagen vill nå sina kundklubbsmedlemmar med annonser på nätet.

Det företagen vill göra är att hitta de Facebook-användare som också är medlemmar i kundklubben. För att lyckas med det måste innehållet i två olika databaser matchas mot varandra. Databas ett är medlemmarna i kundklubben, databas två är Facebooks alla användare.

När innehållet i två databaser ska matchas används det som kallas för en nyckel. Nyckeln är information som finns i båda databaserna och gör det möjligt att koppla ihop innehåll i dem. Ett exempel är för- och efternamn. Det finns i alla kundklubbar och på Facebook. Har man en ”Anders Thoresson” i sin kundklubb skulle man i teorin kunna välja att visa annonser för alla ”Anders Thoresson” man hittar på Facebook. Problemet är att namn inte är en unik nyckel. Det finns fler än jag som heter ”Anders Thoresson”.

Att matcha kunddatabas mot Facebook med hjälp av namn fungerar alltså inte. En nyckel som används i många sammanhang är personnummer, som är helt unik. I Sverige finns bara en person med mitt personnummer, och det är jag. Vissa företag har mitt personnummer, men det finns inte på Facebook. Så inte heller personnummer är ett alternativ.

Någonstans mittemellan namn och personnummer finns två andra typer av information: E-postadress och telefonnummer. Det är nödvändigtvis inte helt unika, jag skulle kunna använda min e-postadress hos ett företag där det egentligen är min fru som är kund. Men träffsäkerheten blir tillräckligt god.

Så därför finns en funktion som låter annonsörer ladda upp kontaktuppgifter från sin kunddatabas och matcha dem mot kontaktuppgifter som finns i Facebooks användardatabas.

Vilka företag har laddat upp dina kontaktuppgifter? #

Det nya(?) är inte bara att Facebook nu tydligt beskriver att annonsörer kan göra på det här sättet. Bland annonsinställningarna är det också möjligt att se vilka företag som laddat upp ditt telefonnummer eller din e-postadress till Facebook. Gå till Dina annonsinställningar och välj alternativet Annonsörer du har interagerat med. Här kan du se vilka som har din kontaktinformation, vilka appar och webbplatser som kopplat dig till en annonsör och vilka specifika platser som också har använts.

Om det ser ut för dig som det gör för mig kommer du slås av två saker när du tittar igenom listan över företag som laddat upp dina kontaktuppgifter till Facebook:

Att de är väldigt många.
Att flera av dem är företag som du faktiskt vet att du lämnat e-postadress eller telefonnummer till.
Men att det också finns en mängd företag där du över huvud taget inte kan förstå varifrån de fått dina uppgifter. För mig handlar det bland annat om ett stort antal för mig okända artister. Men också ett antal företag som jag vet att jag varit i kontakt med i mitt arbete som journalist, men aldrig haft en kundrelation till.

Men Facebook låter dig inte bara se vilka annonsörer som använt sig av dina kontaktuppgifter. Det är också möjligt att välja bort de företag som du inte längre vill se annonser från. Däremot, eftersom det inte är Facebook utan annonsörer som har din e-postadress och ditt telefonnummer, finns det ingen möjlighet att radera dina kontaktuppgifter från annonsörens databas.

Om det här inte känns bra, vad gör du då? #

Det första är att klicka bort de annonsörer som du inte vill ha med att göra. Det andra är att skaffa en ny e-postadress, som komplement till den du redan har. På så sätt minskar du företags möjligheter att använda de kontaktuppgifter som du ger till dem för att sedan köpa annonsutrymme på din skärm.

Är du riktigt avancerad väljer du framöver att skapa en unik e-postadress för varje företag där du blir medlem i kundklubben, skriver upp dig på en e-postlista eller av annan anledning använder din e-postadress. Varför? Därför att det bland annat gör det möjligt att i efterhand förstå vem det är som sålt dina uppgifter vidare. Om jag använder e-postadressen foretagx@gmail.com när jag blir medlem i kundklubben hos X, och sedan ett helt annat företag börjar kommunicera med mig på foretagx@gmail.com, då vet jag hur de fått tag på mig.

Mer om annonsering på Facebook #

Under de senaste veckorna har Facebook publicerat ett par blogginlägg om annonser, integritet och anpassning till GDPR:

Ny åtminstone för mig. Jag har inte sett den tidigare och den snurrar runt i mitt Facebook-flöde just nu, så jag utgår från att den faktiskt är ny. ↩

Skolan i en digital omvärld

2018-04-10T00:00:00Z

Som teknikjournalist har digitaliseringens påverkan på samhället blivit en av de frågor jag ägnar allra mest tid, bland annat i podcasten Digitalsamtal och i Facebook-gruppen Digital Samhällskunskap. Det är för mig uppenbart att både de möjligheter och de utmaningar som digitaliseringen innebär är omfattande, och att det krävs en förståelse för detta på väldigt många håll i samhället. Det räcker inte att de programmerare och ingenjörer som utvecklar tekniken har den kunskapen. Vi som använder, köper eller fattar beslut om teknik behöver också ha kunskap – både för att förstå hur vi kan undvika problem och för att inte missa teknikens möjligheter på grund av okunskap, ointresse eller omotiverad rädsla. Det handlar i allra högsta grad om demokratifrågor, om hur tekniken kan och bör användas för att maximera de positiva effekterna.

Gentemot våra barn har vuxenvärlden ett dubbelt ansvar. Vi behöver fundera på vad de behöver kunna idag, som teknikanvändare. Och vi behöver fundera på vad de behöver lära sig idag för att som vuxna inte bara vara teknikanvändare, utan också ha ett förhållningssätt till tekniken i form av medborgare, beslutsfattare, teknikutvecklare och i många andra roller.

Jag är därför glad att läroplanen numera innehåller frågor som rör digital kompetens ur många olika aspekter. Boken Skolan i en digital omvärld är mitt försök att förklara vad som händer bakom kulisserna i de tjänster och produkter vi dagligen använder, att sätta teknikutvecklingen i ett individ- och samhällsperspektiv och att göra det tydligt varför detta är frågor som är viktiga att undervisa om i grundskolan. Min förhoppning är att kunna väcka en nyfikenhet på teknikens möjligheter och en medvetenhet om utmaningarna, på många olika plan.

Om du blir nyfiken på boken finns hela inledningen att läsa som ett gratis smakprov.

Därför slutar jag inte att tjata om kryptering

2016-11-30T00:00:00Z

"Du kan påverka vad som ska granskas. Kontakta oss dold@svt.se - du kan självklart vara anonym."

Så har det hänt igen. En redaktion som ägnar sig åt granskande journalistik ber sin publik om tips, inser att den som tipsar mycket väl kan tänkas vilja vara anonym och poängterar därför att källan givetvis får vara det om hen vill.

Detta i samma mening som e-post föreslås som kontaktväg.

Tyvärr är Dolds redaktion inte på något sätt unik. Det ser ut på liknande sätt hos exempelvis Hallands Nyheter och Göteborgs-Posten (del av samma mediakoncern, samma kontaktsida med okrypterat formulär). Dagens Industri en e-postadress i sidfoten och på kontaktsidan. Sidan som hamnar överst när jag googlar efter "tipsa aktuellt" innehåller en Tänk på-ruta – som handlar om rättigheter för läsarinskickat material. Men inget om källskydd utöver att tipsare kan få vara anonyma. Uppdrag Granskning är som man kan förvänta sig något bättre (vanlig e-postadress i huvudtexten, men länk till säkrare tipsvägen TV-leaks i spalten till höger).

Det här är enligt min uppfattning ett representativt urval över hur det ser ut på svenska redaktioner. Några enstaka som tänkt till i frågan (guldstjärna till bland andra Dagens Nyheter, som på en skrikande röd bakgrund betonar kryptering), en majoritet som inte har gjort det.

Återkommande påminnelser bygger förhoppningsvis medvetenhet #

Det här är en av de viktigaste anledningarna till att jag inte slutar tjata om kryptering. Att jag skriver om det här på min egen webbplats och föreslår PGP-krypterad e-post eller direktmeddelanden via Wire för kontakt. Att jag skriver om kryptering i Journalisten. I Internetguider. Att jag pratar om det i Digitalsamtal, att jag twittrar om det. Och att jag tjatar på släkt och vänner att det ska installera appar som Signal och Wire i sina telefoner, och i sin tur tjata vidare på sin släkt och sina vänner att göra det samma.

Allt detta trots att jag under 16 år som journalist fått ett enda tips skickat till mig via en krypterad kanal på internet. Och att jag bara använt kryptering vid några enstaka tillfällen över huvud taget. Men, det ska sägas: Vid de tillfällena har kryptering varit fullständigt nödvändigt, utan den hade kontakten med källan över huvud taget inte blivit av.

Men trots att jag inte ägnar mig åt journalistik där källorna normalt sett vill kunna kommunicera med mig i hemlighet gör många andra journalister det. Och det är inte heller bara i en eventuell roll som hemlig källa släkt och vänner behöver kryptering. Bara vetskapen om att en kommunikationskanal är end-to-end-krypterad gör att man betraktar den på ett lite annorlunda sätt. (End-to-end-kryptering innebär att ett meddelande krypteras i avsändarens telefon och är krypterat över internet, hela vägen fram till mottagarens telefon. Det innebär att det inte finns någon möjlighet för någon på vägen att avlyssna meddelandet.)

Att prata och skriva om kryptering är alltså mitt sätt att höja medvetenheten om kryptering. Vad det är, varför det behövs och – faktiskt – hur lätt det har blivit.

Kryptera nu – sen är det för sent #

För journalister är det här ett sätt att visa omtanke gentemot sina källor. Men också ett sätt att göra sig tillgängliga för de källor som på egen hand funderat över risken att deras uppgifter hamnar i fel händer. Jag har inte på något sätt belägg för det här påståendet, men min magkänsla säger mig att det stämmer: Det kommer att bli allt vanligare att källor som kan avslöja riktigt stora saker väljer journalister som på förhand visat att de tänker på källskyddet. Och då inte bara som en viktig princip, utan hur man gör för att i praktiken skydda sin källa.

Mitt envisa tjat om kryptering hoppas jag ska vara ett sätt att göra framtida källor medvetna om den skillnaden: Att journalister håller källskyddet väldigt, väldigt högt – men att det inte är alla som har förmågan att leva upp till det.

Jag hoppas också att jag kan göra fler av mina kollegor runt om på landets redaktioner medvetna om problemen med bland annat e-post eller direktmeddelanden på Twitter, vilket är en annan kanal där jag sett profilerade reportar be om "källskyddade tips", och få fler av dem sluta be om tips via osäkra vägar.

Det har blivit enkelt att kryptera! #

Någonstans tror jag att det finns en medvetenhet om de här problemen, men att bilden av hur krångligt det är att kryptera lever kvar. Tack och lov är det inte så längre.

Att skicka krypterad e-post är fortfarande bökigt. PGP är den beprövade metoden, och även om det blivit enklare är det fortfarande inte enkelt.

Alternativet är istället att välja någon av de mobilappar med inbyggd kryptering som dykt upp. Signal och Wire är två jag kan rekommendera, eftersom personer jag litar på har rekommenderat dem för mig. Och när det gäller Signal så finns det dessutom namnkunnigt folk som gett appen sitt stöd offentligt.

Men det finns fler appar som är krypterade: Apples iMessage är det. Facebook Messenger är det. WhatsApp är det. Och det är bra, eftersom det får fler att kommunicera krypterat utan att ens vara medvetna om det. Men i det här sammanhanget har de alternativen sina brister.

Krypteringen i iMessage fungerar bara mellan Apple-prylar. Och skulle avsändare eller mottagare för tillfället sakna internetuppkoppling kommer meddelandet att skickas som ett vanligt sms istället. Det vill säga utan kryptering.

Facebook Messenger och WhatsApp har bra kryptering, samma lösning som i Signal. Här är istället problemet Facebook. Det är helt enkelt onödigt för en journalist och dennes hemliga källor att använda meddelandetjänster som är en del av Facebook. Har man inte varit vänner i de sociala nätverken tidigare är det inte rätt tillfälle att bli det nu, när källan lämnar hemliga uppgifter till journalisten.

Inga journalister har råd att slarva med krypteringen #

Så vilka journalister ska fundera på det här? Alla avslöjanden som startade med Edward Snowdens läckor har visat hur omfattande statlig övervakning är. Vilket givetvis är en varningsklocka för journalister som ägnar sig åt journalistik på den nivån att statliga övervakar har ett intresse i den.

Men också den som granskar det lokala näringslivet behöver vara medveten om hur lätt det är att avlyssna exempelvis okrypterad e-post. Har du avslöjat fusk med farligt avfall på den lokala kemifabriken? Har företagets IT-avdelning i så fall läst den e-post som du och källan skickat till och från hens e-postadress på jobbet? Sannolikheten för att svaret på frågan faktiskt är "ja" är kanske liten. Men den personliga risken källan tar är fortfarande stor, och med det är den lilla extra insats som det tar att installera Signal eller Wire i telefonen inte att begära för mycket.

Att vara proaktiv i de här frågorna är att ge de källor som vill vara hemliga största möjliga förutsättningar att faktiskt vara hemliga. Se till att tidningens/radiokanalens/tv-programmets webbplatser föreslår alternativ till vanlig e-post så att redan den första kontakten kan tas på ett säkert sätt. Några e-postvändor in i kommunikationen kan det vara så dags att reportern föreslår en säkrare lösning.

Några lästips på vägen #

Installerar du Wire eller Signal och får dina vänner eller källor att göra samma sak har du kommit väldigt långt. Vill du läsa mer rekommenderar jag bland annat:

Internetstiftelsen i Sveriges Internetguider – Jag är jävig, eftersom jag varit med och skrivit några av dem, men det här är ett bra ställe att börja på: Digitalt källskydd, Digitalt självförsvar, Kom igång med säkrare mobiltelefon, Kom igång med Tor och Kom igång med Tails.
Signal for Beginners – En bra introduktion till funktionerna i Signal.
Surveillance Self-defence – En gedigen samling tips från amerikanska Electronic Frontier Foundation.

Molnet och du – min föreläsning på Internetdagarna 2016

2016-11-25T00:00:00Z

Vad är egentligen molnet? Vilken data samlas in om oss när vi använder tjänster på nätet? Hur utnyttjas den? Och hur kan vi som internetanvändare förhålla oss till det?

Det var de övergripande frågorna som jag försökte besvara i min föreläsning på Internetdagarna 2016. Den ingick i programspåret Är skolan redo för molnet? och fungerade som en utgångspunkt för de övriga diskussionerna under dagen.

Vad är molnet? #

[caption id="attachment_9377" align="alignright" width="300"] Sketchnote från min presentation. Gjord av Maja Larsson, på uppdrag av SKL-projektet LEDA.[/caption]

Inte något fluffigt, diffust, utan i allra högsta grad något konkret. Stora serverhallar med massor av datorer och enorm lagringskapacitet. Allt drivs av programkod, skapad av människor. Det är deras beslut som avgör hur tjänsterna fungerar, vilken information som samlas in och hur den används.

Värt att notera är dessutom att väldigt mycket mer än vad vi dagligdags tänker på faktiskt är molntjänster. Att Facebook, Google och Dropbox är det är sannolikt uppenbart. Men många appar i telefonen är också molntjänster, som Instagram och Runkeeper. Dessutom gäller det även den växande floran av uppkopplade prylar. Aktivitetsarmband har en molnkomponent, smarta lampor har det ofta, och så vidare.

Massor av data samlas in om oss. Både det vi är medvetna om att vi lämnar i från oss, som statusuppdateringen på Facebook, bilden på Instagram eller dokumentet på Google Drive. Men också sökorden vi knappar in i sökmotorn. Och till detta en uppsjö av så kallad metadata. Som exempelvis var i världen vi befinner oss, vilket ip-adressen som våra uppkopplade prylar har avslöjar, eller vårt surfbeteende.

Allt detta blir råvara för analysverktygen hos företagen som samlar in eller köper information om oss. Med verktyg från big data-sfären blir det möjligt att dra slutsatser om oss både som individer och som population. Användningsområdena finns det både positiva och negativa exempel på, och så en uppsjö som hamnar någonstans mittemellan.

Hur används den insamlade datan? #

Det här avsnittet ägnar jag mest tid åt i föreläsningen. Ett av de mest diskuterade tillämpningsområdena är personanpassning. Men på fler sätt än vad som normalt sett nämns. Det handlar om algoritmer som väljer vad vi får se på sociala medier, bland annat det som kallas för filterbubblan. Men det handlar om också om priser som justeras i realtid utifrån gissningar om vem besökaren på webbplatsen är och om lånevillkor som baseras på hur vi använder sociala medier.

Vilket för övrigt är ett bra exempel på hur svårt det kan vara att avgöra om utvecklingen är positiv eller negativ: Å ena sidan kan det kännas väldigt märkligt om lånevillkor sätts utifrån vår aktivitet på Twitter och Facebook. Å andra sidan så öppnar det för en helt ny typ av lånemarknad för människor som det idag inte är möjligt att göra en normal kreditupplysning på. I USA utgörs den gruppen, som därmed är hänvisade till långivare med väldigt höga räntor, av 15 procent av befolkningen.

Det här är en utveckling som sammanfattas bra i begreppet “all data is credit data”, myntat av Douglas Merrill. Kopplat till detta finns också en diskussion, som bland annat lyfts upp på agendan av Vita Huset, om det som kallas weblining. Föregångaren, redlining, innebar att amerikanska banker drog linjer på kartor för att visa vilka områden banken inte ville göra affärer i. Att neka lån baserat på bostadsadress förbjöds i USA för många decennier sedan. Men analysverktygen och den insamlade datan gör det nu möjligt att hitta omvägar till samma beslut: Bör det vara tillåtet att neka någon ett banklån exempelvis utifrån musiksmak?

De uppkopplade prylarna har börjat samla in data om hur vi agerar i den fysiska världen. Var vi varit på stan kan användas för att rikta annonser till oss, hur vi sovit på natten också. Problemet här är bland annat otydliga användarvillkor och det faktum att _big data-_verktygen gör det betydligt svårare att anonymisera den information som samlas in än vad vi kanske tror.

Hur nätets sökmotorer vet mycket om oss som individer men också kan hjälpa oss att exempelvis hitta tidiga varningstecken på cancer om vår sökhistorik analyseras i samlad form är ett annat exempel på de avvägningar som kommer att behöva göras mellan den enskildes integritet och samhällsnytta.

Och så måste vi komma ihåg att den kommersiella kartläggningen av oss bara är en typ. Statlig massövervakning expanderar också, vilket även den får konsekvenser. Bland annat har enkätundersökningar i USA visat att den leder till självcensur, där författare och journalister undviker att söka information om vissa ämnen eller att skriva om dem av rädsla för att hamna på myndigheters övervakningslistor.

Kort sagt: “Data is the new oil” – en värdefull råvara, som kan förädlas på många olika sätt.

Hur ska vi tänka om allt detta? #

För det första behöver vi se till att vi är digitalt allmänbildade. Vi måste förstå vad kryptering är och när den behövs. Vem lär barn att titta efter hänglåset i webbläsaren, så att de inte chattar via okrypterade tjänster? Vi måste sluta återanvända lösenord, eftersom så mycket personlig information lagras online.

Vi behöver vara medvetna om vad molnaspekten på prylar och tjänster vi använder är. Att läsa – och kräva tydliga – användarvillkor. Att ha ett källkritiskt tänkande, inte bara mot innehållet på nätet utan till viss del också gentemot tjänsterna i sig. Varför får just jag se just det här just nu?

Och för att underlätta källkritiken för dig som läst så här långt, eller för dig som såg mig på Internetdagarna, finns en källförteckning till mycket av innehållet i min presentation.

Mer från Internetdagarna #

Hela Är skolan redo för molnet? filmades och finns samlad i en spellista på Youtube. Precis som övriga programspår och huvudtalare.

Huvudtalarna satte in tekniken i ett samhällsperspektiv och flera av dem i relation till presidentvalet i USA. Jag skulle säga att de är värda att lyssna på allihop, men det är tre som jag vill passa på att särskilt lyfta fram: Erica Joy Baker, Chris Heilmann och Juliana Rotich. Intervjuer med de två senare dyker för övrigt upp i Digitalsamtal, liksom Carls och min sammanfattning av de två dagarna.

Och så är det givetvis värt att lägga en stund på att höra Edward Snowdens resonemang om sakernas tillstånd.

Har ditt lösenord läckt?

2016-11-22T00:00:00Z

Engångskoder är ett sätt att minimera problemen med läckta lösenord. Aktivera den funktionen där det går!

SVT:s program Dold får idag stor uppmärksamhet. Redaktionen har byggt en tjänst där du kan ta reda på om dina lösenord är på drift.

Genom åren har flera stora sajter runt om på internet drabbats av intrång där användardatabasen hamnat på drift. Och med den användarnas e-postadresser – och (kanske) lösenord.

Jag skriver “kanske”. Ibland har lösenorden varit i klartext, det vill säga begripliga för en människa. Ibland har de varit hashade, en slags kryptering. Men de hashfunktioner som använts har inte alltid varit de bästa. I praktiken är en dålig hashfunktion samma sak som klartext.

Dold har byggt en databas med e-postadresser som finns med i en del av de här läckorna. Matar du in din e-postadress får du reda på om den funnits med i några av läckorna, vilket i så fall också innebär att lösenordet som du använde på den aktuella sajten har hamnat i felaktiga händer.

Att använda tjänsten är riskfritt. Din mailadress är ju ingen hemlighet, och därför är det ingen direkt fara att knappa in den i formulär på webben. Det värsta som kan hända är att du drabbas av mer spam.

Men om din mailadress är med i sökningen, då finns det anledning att agera! Byt åtminstone på den drabbade sajten. Och om du använt samma lösenord på fler sajter, byt där också.

Använd orginalet – få en varning vid nästa läcka #

Dolds tjänst är en svensk variant av haveibeenpwnd, utvecklad av säkerhetsexperten Troy Hunt. Jämfört med Dold har Hunts tjänst åtminstone två fördelar.

För det första innehåller den fler läckor. När jag söker på min e-postadress hos Dold får jag reda på att den funnits med i tre läckor. Hos Troy Hunt är siffran den dubbla. Genom att använda haveibeenpwnd får du alltså en bättre bild av när dina lösenord faktiskt har läckt.

Haveibeenpwnd har dessutom en notifieringsfunktion. Den låter dig prenumerera på varningar. Så snart en ny läcka sker – och det kommer att hända – där din e-postadress finns med – också högst troligt – kommer du få ett mail om det.

Hur minimera skadan av läckta lösenord? #

Att lösenord kommer att fortsätta läcka innebär att du måste fundera på hur du ska minska konsekvenserna när det uppstår. Och det finns några saker du kan och bör göra:

Återanvänd inte lösenord. Samma lösenord ska inte användas på mer än en webbplats. Om du inte orkar leva upp till det rådet, se åtminstone till att dina viktigaste konton är skyddade av unika lösenord. Allra viktigast är e-posten, eftersom det är dit nya lösenord skickas när du eller någon annan beställer ett nytt lösenord.
Aktivera engångskoder. De flesta stora webbplatser, som Dropbox, Google, Facebook och så vidare, har i dag en funktion som ser till att det inte räcker med ett lösenord för att logga in. Du måste också mata in en engångskod, som antingen skickas som sms till din telefon eller skapas med en app i den. Absolut, det blir bökigare för dig när du ska logga in. Men för en obehörig som har ditt lösenord tar det stopp helt och hållet.
Börja använda en lösenordshanterare, ett digitalt kassaskåp där du låser in dina lösenord och andra uppgifter. Det gör att du inte behöver komma ihåg alla unika lösenord, och det innebär dessutom att det blir lättare att leva upp till råden om väldigt långa lösenord. Själv är jag nöjd med 1password.

Läs och lyssna mer om lösenord #

Om lösenord har jag skrivit och pratat om en hel del tidigare. Några länktips:

Några tankar om valresultat, filterbubblor och algoritmer

2016-11-11T00:00:00Z

“Advertising on Facebook makes it easy to find the right people, capture their attention and get results.”

Det är Facebooks egna ord.

Med annonser på Facebook går det att marknadsföra varor och tjänster.

Men kanske också politik.

I ett av de senaste avsnitten av riskkapitalbolaget Andreesens Horowitz podcast är ämnet just likheter mellan att marknadsföra en vara eller en tjänst och att marknadsföra en politisk idé. Med i samtalet är en kille som heter Todd Cranney. Han har erfarenhet från flera valkampanjer i USA, bland annat Mitt Romneys presidentrace 2012.

Av den diskussionen att döma är likheterna mellan vara och politik stora, inte minst vad gäller verktygen som kan användas för marknadsföring.

I ljuset av det här är det inte helt lätt att köpa Mark Zuckerbergs påstående från igår, att det skulle vara en “galen tanke” att Facebook skulle kunna ha haft ett inflytande i det amerikanska presidentvalet.

Kan Facebook användas i marknadsföring eller inte?

Möjligen uppstår en förvirring i debatten just nu eftersom folk pratar om olika saker.

Facebook drivs av mängder av algoritmer, matematiska regler som bland annat fattar beslut om vem som får se vad och när. Det här är det som fått namnet filterbubblan.

Det diskussionen handlar om är de algoritmer som styr vad som dyker upp i nyhetsflödet, där inlägg från vänner blandas med inlägg från grupper och sidor man har gillat.

Men algoritmen som styr det urvalet är inte den enda.

Det finns också algoritmer som används för att styra annonser och sponsrade länkar på Facebook, så att de visas för den målgrupp som jag är intresserad av. Det här är givetvis också möjligheter som använts av både Trump och Clinton.

Zeynep Tufekci har har skrivit en intressant artikel om det här 2014, Engineering the Public: Big Data, Surveillance and Computational Politics. Den är värd att läsa, och orkar man inte hela så har jag sammanfattat den i ett blogginlägg.

Men jag tror också att Newsfeed-algoritmen är intressant och viktig att diskutera. Buzzfeed har bland annat skrivit om en liten ort i Makedonien där ett antal invånare specialiserat sig på att skriva fejkade pro-Trump-nyheter.

Det här är givetvis inte en helt enkel situation för Facebook att hantera. En utmaning är att det inte finns något objektivt rätt och fel när det gäller vad de ska välja ut i nyhetsflödet, åtminstone inte sett utifrån det faktiska innehållet. Algoritmer för självkörande bilar är ju lättare att bedöma: Om de leder till färre skadade och döda i trafiken, då gör de autonoma bilarna ett bra jobb. Om inte så är det tillbaka till ritbordet för ingenjörerna. Men vilket val ska Facebook göra för att välja “rätt” när en statusuppdatering väljs ut istället för en annan?

Vad som är enklare för Facebook är att optimera algoritmerna på objektiva mätetal: Vad får många klick? Vad får många likes? Vilka länkar stannar användarna en längre stund på (en indikation på kvalitet) och från vilka återkommer de snabbare (inte lika bra)?

I Vox föreslås flera tänkbara lösningar, bland annat med mänskliga redaktörer i loopen:

“Facebook could choose a random sample of articles from popular online publications and send them to independent experts for a review of their depth and accuracy. If a publication’s articles generally receive high marks, then other articles from the same publication could get a bonus in the Facebook algorithm, while a low-scoring article would push its publication’s posts toward the back of the line.”

Ett sånt upplägg skulle givetvis öppna för diskussioner om bias hos de som gör granskningen.

Det som är viktigt att komma ihåg då är att det inte finns några icke-beslut för Facebook i den här frågan. I någon mening finns ett bias även i dagens algoritmer, bara ett annat.

Och självklart är det här frågor som diskuteras på Facebook. Så sent som i augusti skrev företaget om hur de skruvat på algoritmen för att minska klickbetes-rubrikerna i flödet. Och i debatten efter presidentvalet har Facebook lämnat ett svar till Techcrunch:

“We take misinformation on Facebook very seriously. We value authentic communication, and hear consistently from those who use Facebook that they prefer not to see misinformation. In Newsfeed we use various signals based on community feedback to determine which posts are likely to contain inaccurate information, and reduce their distribution. In Trending we look at a variety of signals to help make sure the topics being shown are reflective of real-world events, and take additional steps to prevent false or misleading content from appearing. Despite these efforts we understand there’s so much more we need to do, and that is why it’s important that we keep improving our ability to detect misinformation. We’re committed to continuing to work on this issue and improve the experiences on our platform.”

Lyfter man blicken från Facebook och tittar på självlärande algoritmer rent generellt så finns det mycket, mycket mer att fundera kring. “Algorithmic accountability” är ett begrepp som börjat dyka upp i de nyhetsflöden jag följer, i min del av filterbubblan.

Jag återkommer om det.

Foto: Markus Spiske.

Filterbubblan: Algoritmer är mänskliga beslut i kodutförande

2016-11-03T00:00:00Z

Frågan om filterbubblan och vad personanpassningen av allt fler tjänster på nätet innebär är ämnen som jag ständigt återkommer till, både i texter och i föreläsningar. Nu har jag fått en ny anledning att skriva om det här, efter att ha läst Per Grankvists nya essä En värld av filterbubblor 1. Och det är utmärkt, tycker jag. Det här är verkligen inte en statisk situation. Tjänsternas algoritmer utvecklas ständigt, och forskningen om deras påverkan har också börjat ta form.

Vilken musikstil är din? #

För att konkretisera vad filterbubblor egentligen innebär vänder sig Per Grankvist till Spotify och funktionen Discover Weekly. Utifrån vad vi lyssnat på kommer Spotify med förslag på vad vi också kan tänkas gilla, sammanställt i en ny, personanpassad lista varje måndag. Till skillnad från statusuppdateringar på Facebook eller länkförslag hos Google blir det i urvalet av musik tydligt vad en filterbubbla kan vara: Fler varianter av det du redan gillar. Det är svårt att ha en instinktiv känsla för vilken typ av innehåll Google eller Facebook väljer ut åt oss. Men hur olika musikstilar skiljer sig från varandra kan de flesta av oss höra. Hos Spotify blir det därför uppenbart att Discover Weekly inte innehåller låtar slumpvist valda ur det gigantiska låtbiblioteket.

Vad är alternativet till personanpassning? #

Personanpassningen innebär på det här sättet till att nätet blir mer användbart för mig. På Spotify får jag musikförslag som ligger i linje med min smak. På Facebook får jag i huvudsak se uppdateringar från de vänner och grupper jag bryr mig mest om. Google har en känsla för vad jag menar med mina sökningar.

Och det finns all anledning att tro att det är så här vi föredrar att nätet ska fungera. Åtminstone hävdade Mark Zuckerberg det i en intervju med Wired för tre år sedan:

If you only have time to look at 10 or 20 stories, it’s much better to have the best ones at the top. I think that’s a better experience than missing your cousin’s announcement that she’s pregnant, because it appears 30 stories down. We run experiments all the time where 1 percent of users get an unranked feed and all the metrics that we have show that those people’s experience is meaningfully worse.

Inget urval är “osorterat” #

Värt att notera: “Unranked” betyder inte “osorterad” utan att inläggen kommer i kronologisk ordning, med senaste nytt. Jag passar på att göra det påpekandet, eftersom det ibland låter som om algoritmer och personanpassning är ett dåligt alternativ till en “ofiltrerad” eller “neutral” sorteringsordning. Bland annat var det så sökmotorn DuckDuckGo positionerade sig gentemot Google i en annonskampanj 2012. I reklamfilmen påstås att DuckDuckGo “are giving you unfiltered search results by not collecting any personal information”.

Det här är i sak fel – och dessutom inte nödvändigtvis ett bättre alternativ till personliga sökresultat. Självklart är träfflistan också hos DuckDuckGo både filtrerad och sorterad. Om den inte var det skulle det innebära att alla träffar som matchade användarens sökord skulle presenteras i en enda stor röra. Däremot är träfflistan hos DuckDuckGo inte sorterad på olika sätt för olika personer.

Det innebär att de som söker hos DuckDuckGo inte hamnar i sina egna filterbubblor.

Däremot innebär det att alla som använder DuckDuckGo hamnar i samma filterbubbla. Och det är inte nödvändigtvis ett bättre alternativ.

Är människor mer objektiva? #

Per Grankvists essä går att läsa som om det fanns en skillnad mellan mänskligt redaktörskap å ena sidan, och algoritmer å den andra. Att mänskliga redaktörer (och med redaktörer avser han i första hand redaktörer i den vanligaste betydelsen, på traditionella redaktioner hos traditionella medier) i större utsträckning kan förväntas göra “objektiva” avvägningar, medan algoritmer ger användaren vad hen vill ha.

Jag var inne på samma resonemang för sex år sedan, i ett blogginlägg där jag hoppades att redaktionernas redaktörer skulle bli mer synliga på nätet:

Vad är det jag som prenumerant av en papperstidning egentligen betalar för? Text och bild, givetvis. Distribution och tryck, så klart. Men i stor utsträckning också för det arbete som redaktörer och redigerare utför i skymundan. Tjänsten redaktörskap är för mig värd många kronor. (…)

Nu går det givetvis alltid att ha synpunkter på hur bra jobb redaktörerna på en morgontidning gör, om det är rätt grejer som prioriteras. Men i slutändan är det ändå deras arbete som till stor del förklarar varför tidningen fortfarande är en viktig del av morgonrutinen. De hjälper mig att spara tid genom att snabbt ge en överblick över det senaste dygnets viktigaste nyheter.

Men sex år senare är jag inte längre helt övertygad om att det här resonemanget håller.

De algoritmer som gallrar i flödena idag gör det inte utifrån någon naturlag om vad som ska hamna i topp. Algoritmer är inte heller magi. Algoritmer (för den tillämpning vi diskuterar här) är mänskligt redaktörskap uttryckt i programkod. Det innebär att nyhetsvärderingen kan ske mycket snabbare, och det blir möjligt att göra den på ett personanpassat sätt. Men det innebär inte att den måste vara så långt viktad åt vill ha-hållet som den är på många ställen idag. Det är möjligt att ge algoritmerna större inslag av viktigt också. Och även om vi aldrig kommer att vara helt överens om vad som är viktigt och vad som är ren underhållning kommer vi många gånger kunna vara överens om de stora dragen, det är jag övertygad om.

En person som ofta lyfter fram en obalans som finns idag är Zeynep Tufekci. I en text från augusti 2014 skriver hon till exempel om händelserna i Ferguson, då Michael Brown sköts ihjäl av polis och de efterföljande protesterna, och hur stor skillnad i genomslag rapporteringen om dem hade på Facebook jämfört med Twitter.

Algoritmer kan också prioritera “viktigt” #

Det är inte så att det är omöjligt för algoritmer att lyfta fram händelser som Ferguson och istället spela ner det senaste skvallret om Kardashians. Det är inte en kompetensskillnad mellan mänskliga redaktörer och redaktörer i kod. (Det här är också en viktig sak att hålla i huvudet: För varje länk en algoritm väljer att visa väljs massor av andra länkar bort. Prioriteringen som görs är inte ett nollsummespel, då hade den inte behövts över huvud taget.)

Det är en skillnad mellan de prioriteringar som bestämts ska vara de som gäller. Det är prioriteringar som görs av människor. Om jobbet sedan också utförs av mänskliga redaktörer eller mänskliga programmerare, det har mindre betydelse.

Per Grankvist landar i slutsatsen att det är betalningsviljan som avgör. Att de nätanvändare som är beredda att betala för ett redaktörskap får en nyhetsvärdering som prioriterar “viktigt” högre, genom att med sina pengar köpa sig tillgång till mänskliga redaktörer. De som hellre vill slippa betala får en nyhetsvärdering som prioriterar “vill ha”.

Jag tror att han kan ha rätt i det, men att sambandet inte är riktigt så direkt som man kan få uppfattningen av att det är när man läser hans text.

Företagen som utvecklar tjänster på nätet behöver intäkter. Det finns två huvudsakliga källor: Från användare eller från annonsörer. Oavsett vilken affärsmodell ett företag baserar sin verksamhet på måste de se till att användarna är nöjda. Är de inte det kommer de välja en annan innehållsleverantör på nätet, och då finns varken ett intäktsunderlag i form av prenumerationer eller annonsörer kvar att finansiera verksamheten med.

Och som jag resonerade i blogginlägget som jag länkar till här ovan, om redaktörernas arbete: Det är en av anledningarna till att jag betalar för en morgontidningen. Men om den faktiska gallringen görs direkt eller indirekt av en människa – anställd redaktör eller algoritm – spelar mig egentligen mindre roll.

Bubblan är inte ny – men den har krympt #

Parallellen till traditionella mediers redaktörer återkommer flera gånger i Per Grankvists essä. Och det stämmer: Filterbubblan är inte ny, vi har bara fått ett nytt ord för att beskriva den. När jag läste till journalist på Göteborgs Universitet pratade vi mycket om gatekeepers, om personer som sitter på centrala positioner i nyhetsflödet och bestämmer vad som ska bli en förstasidesnyhet, vad som ska bli en notis och vad som inte ska få plats i tidningen över huvud taget.

Det nya är inte filtret i sig. Det nya är att det är automatiserat. Och med automationen ökar möjligheterna till inte ett flöde, utan många. Till personanpassning. Istället för att göra ett urval anpassat till en tidnings samlade läsekrets kan vi på nätet göra ett urval anpassat till Anders Thoresson.

Det innebär att filterbubblorna krymper.

Bra, som jag redan konstaterat, i vissa fall.

Mer problematiskt i andra.

Filterbubblor i politisk kommunikation #

Per Grankvist tar i sin essä upp de mest debatterade filterbubblorna: De algoritmer hos Google och Facebook som väljer vilka länkar och statusuppdateringar vi får se i våra flöden.

Det som inte diskuteras lika ofta, och som saknas helt i essän, är när samma algoritmer används för att skräddarsy politiska budskap. Här tycker jag att det blir läskigt på riktigt, och återigen använder jag en text som Zeynep Tufekci har skrivit: Engineering the Public: Big Data, Surveillance and Computational Politics. Jag har refererat till den i ett tidigare blogginlägg, och plockar ett citat därifrån:

Principen är inte ny, politiker och företag har länge försökt analysera väljarkåren/konsumenterna för att hitta bra sätt att övertyga dem att deras politik/produkter är de bästa. Men det är här jag ser Zeynep Tufekcis artikel koppla till Eli Parisers teorier om filterbubblan och den krympande, offentliga sfären. Tidigare har kampanjande och marknadsföring skett via stortavlor på stan, tv-reklam och annonser i tidningar. Nu är det något helt annat.

När det politiska kampanjandet inte sker helt öppet varnar Zeynep Tufekci för att vi riskerar att mista en stor del av underlaget för en offentlig debatt.

Om de här frågorna handlade också avsnitt 22 av podcasten Digitalsamtal, där jag intervjuade statssekreterare Maja Fjaestad. Aktualiteten då var rapporten Algoritmer i samhället, beställd av Kansliet för strategi- och framtidsfrågor. Och redan i tredje avsnittet av podden pratade Carl Heath och jag om personanpassningen av nätet.

Bubblan är inte en – den är många #

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vi oftast pratar om filterbubblan, i singular. Men så ser ju inte verkligheten ut. De flesta av oss existerar i väldigt många olika sammanhang. Vi har kollegor, familj, vänner. Vi är kanske med i någon förening här, har träningskompisar där. Allt detta är plattformar där vi har möjlighet att möta nya tankar (och anledningen till varför DuckDuckGos idéer om samma sökresultat till alla kanske inte är helt optimal, trots allt).

Men det finns en sak som jag verkligen reagerar på – och vänder mig mot – i Per Grankvists text. Han skriver:

När Eli Pariser föreslog att internetjättarna ska förändra algoritmerna för att punktera våra bubblor och prioritera viktiga nyheter begärde han i själva verket bara att vi skulle byta ut en filterbubbla mot en annan. Bara tanken på att en central instans som skulle bestämma vilka nyheter som är viktiga och som alla följaktligen borde ta del av, skickar kalla kårar längs ryggen på liberaler, humanister och andra som värnar individens rätt att göra sina egna val.

Google och Facebook är redan de centrala instanserna. Deras algoritmer gör redan en värdering av vad som är det viktigaste för användaren att ta del av.

Sen råkar deras “viktigt” inte alltid sammanfalla med det som bland andra jag menar när jag använder det ordet.

Essän finns också i en kortversion hos Dagens Nyheter. ↩︎

Foto: Sebastian Pichler

Din webbläsare är inte hackad – åtminstone inte den här gången

2016-10-14T00:00:00Z

“Anslutningen är inte privat. Det är möjligt att hackare försöker stjäla dina uppgifter.” Det är inte det meddelande man förväntar sig att få när man knappar in adressen till Wikipedia, Kickstarter eller Propublica i webbläsaren.

Men det var precis det felmeddelandet som jag och andra plötsligt möttes av med start igår.

Först var min teori att vi faktiskt var utsatta för en attack av något slag. Inte nödvändigtvis riktad mot oss personligen, utan då troligare mot alla som besökte de webbplatserna.

Så används certifikat på webben #

Felmeddelandet rör de så kallade certifikat som används för att kryptera trafiken på webben. Det är certifikaten som gör om HTTP till HTTPS.

Med HTTPS blir informationen som skickas mellan en server på webben och webbläsaren i din dator eller mobiltelefon krypterat. Det innebär att ingen annan kan se vad som skickas och inte heller manipulera innehållet i trafiken. Det är bland annat därför som du ska titta efter hänglåset upp i adressfältet i din webbläsare innan du fyller i ditt kreditkortsnummer på en webbplats.

Men krypteringen ökar också sannolikheten för att du faktiskt är ansluten till rätt webbserver. Eftersom certifikaten är kopplade till specifika webbadresser går det inte att hur som helst ta ett certifikat från en webbplats och använda det på en annan.

Krypteringen är också ett sätt att stärka användarnas integritet. Även om det inte är uppenbart känslig information som skickas kan det ändå finnas anledning att hålla den hemlig, eftersom den helt enkelt är privat eller personlig. Det är anledningen till att jag krypterar den här webbplatsen och varför jag tycker att fler tidningar borde göra det.

“En ogiltig utfärdare” #

Det är alltså bättre när en webbplats använder HTTPS än när den bara använder HTTP. Bland annat därför att webbläsaren kan varna när något ser misstänkt ut.

I webbläsaren går det att klicka sig vidare när det generella felmeddelandet dyker upp, för att få reda på exakt vad webbläsaren inte gillar med det certifikat den har tagit emot.

Det fel jag oftast snubblat över gäller certifikat som inte längre är giltiga. Certifikaten skapas alltid med en viss livslängd, och sedan måste någon komma ihåg att byta ut dem efter X antal månader. Glömmer teknikerna bort det får användarna felmeddelanden i sin webbläsare.

Men den här gången handlade det om något annat: “Certifikatet har en ogiltig utfärdare,” löd felmeddelandet i den bild som en av mina vänner la upp på Facebook. Men när jag testade samma webbplats, svenska Wikipedia, fick jag inget felmeddelande alls.

Det var här jag började misstänka att det trots allt handlade om något mer än bara mänskligt schabbel.

Sen gick det någon timme, och fick för första gången upp samma felmeddelande från en annan sajt. Men med samma utfärdare, alltså företag som står som garant för att certifikatet är äkta: GlobalSign.

Den mänskliga faktorn #

Samma fel på två olika webbplatser som snart blev tre. Och med samma utfärdare också på den senaste. Så nej, vi är inte utsatta för en omfattande attack. En snabb sökning ledde mig till GlobalSigns twitterkonto där det var ganska tätt mellan förklaringar och ursäkter.

Tilltron i certifikaten byggs upp av förtroendekedjor, där de används för att signera varandra. Det GlobalSign lyckats med var att dra tillbaka ett av de certifikat de använde för att signera kundernas certifikat med1. Med resultat att webbläsarna inte längre litar på dem, utan istället visar en varning för användaren.

GlobalSign har rättat till felet, men så som internet fungerar kommer vi få leva med det i ytterligare några dagar. För att webbsidor ska laddas så snabbt som möjligt mellanlagras de nämligen i så kallade content delivery networks. Istället för att en webbsida hämtas direkt från webbservern när du vill besöka den hämtas den ofta från en mellanliggande server där kopiorna av den uppdateras med jämna mellanrum.

Det stora problemet #

Att några sajter under några dagar inte kommer att fungera som de ska är problematiskt nog. Men det allvarliga är vad sånt här schabbel gör för nätanvändarnas tilltro till de felmeddelanden de möts av i webbläsaren. “Ignorera aldrig en varning om ett felaktigt certifikat” brukar säkerhetsexperter säga. Jag också, när jag föreläser om digitalt källskydd för journalister.

Men om de flesta fel som användarna dyker på beror på den mänskliga faktorn – gamla certifikat som inte uppdaterats eller brutna förtroendekedjor – är det då rimligt att kräva av användarna att de ska ta varningarna på allvar?

Svaret är nej.

Samtidigt vet vi ju alla att situationen på nätet, för integritet och med nätkriminalitet, inte håller på att ljusna. Att då degradera värdet i varningarna på det här sättet är fruktansvärt olyckligt.

Mer om de tekniska detaljerna hos The Register. ↩︎

Dags att fylla kryptoapparnas kontaktlistor

2016-09-14T00:00:00Z

Why Johnny Can’t Encrypt? är en välciterad akademisk artikel från 2005. I den granskar artikelförfattaren användargränssnittet i krypteringsprogrammet PGP. Och förklaringen till varför Johnny och andra inte krypterar sin e-post handlar till stor del av användarupplevelse. Det är för komplicerat att komma igång, för lätt att göra fel och så vidare.

Sedan 2005 har det blivit enklare att börja använda PGP. Inte minst tack vare webbläsartillägget Mailvelope, ett alternativ som tas upp i den Internetguide jag skrivit åt IIS: Kom igång med PGP.

Men “enklare” innebär tyvärr inte “enkelt”. Johnny och andra väljer fortfarande att skicka okrypterad e-post.

Däremot skickar Johnny (och ja – alla andra) krypterade meddelanden till varandra i större omfattning än någonsin tidigare. Och ofta utan att ens veta om det.

Med start hösten 2014 började till exempel WhatsApp att aktivera kryptering för alla sina användare. Och Facebook, som sedan en tid tillbaka äger WhatsApp, lagade i somras till möjligheten även i Messenger.

Det här är en utveckling som Carl och jag pratar om i det 44:e avsnittet av Digitalsamtal, Från osäker mejl till säkrare appar.

I diskussioner om kryptering landar ofta i en diskussion om vem som har nytta av kryptering. “Bara de som har något att dölja” – underförstått personer med onda avsikter. Och “jag behöver inte kryptering” – underförstått att man inte har onda avsikter.

Den typen av resonemang försvagades rejält i somras. Av amerikanska Democratic Party. Sedan partiet drabbats av hackerattacker gick man ut med en uppmaning om att använda “den Snowden-godkända” appen Signal. För så är det ju. De med onda avsikter har ofta något de vill dölja. Men de har också ett intresse av att läsa det som motståndarna (oavsett på vilket plan någon är en motståndare) kommunicerar till varandra.

Det som är viktigt att komma ihåg är framför allt två saker:

Något måste inte vara olagligt, eller ens på gränsen till olagligt, för att vara värt att hålla hemligt. Det räcker bara att det är personligt eller privat.
Det som inte är krypterat när det skickas via internet är okrypterat. Och okrypterat innebär lätt för andra att ta del av.

Om du använder WhatsApp som din huvudsakliga kommunikationskanal med dina vänner skickar ni alltså med största sannolikhet krypterade meddelanden till varandra1. Och det är bra. Men kring WhatsApp finns andra frågetecken värda att ha i bakhuvudet, beroende på hur känslig information du skickar och till vem.

I slutet av sommaren ändrades användarvillkoren för WhatsApp så att viss information får delas med moderbolaget Facebook. Vilka konsekvenser ett sånt informationsutbyte får går inte att säga. Men vilka kontakter du har i mobilen kan spela roll för vilket pussel som tjänster på nätet kan lägga.

Både WhatsApp, Facebook Messenger och några andra appar som också fått kryptering inbyggd på sistone använder en teknik utvecklad av den välkände säkerhetsexperten Moxie Marlinspike. Men hans krypteringslösning finns även i den egna appen Signal. Den är ett riktigt bra alternativ. Ett annat är Wire.

Både Wire och Signal löser de problem som Johnny hade (och har) med PGP. Apparna är lika enkla att installera som vilken annan app helst. Och själva krypteringen behöver man som användare över huvud taget inte tänka på. Den är där – och den fungerar.

Pokémon Go fick miljontals användare över en natt. Men trots alla avslöjanden om säkerhetshål och avlyssningsskandaler ekar kontaktlistorna tomma för mig, både i Signal och i Wire. Någon handfull i varje app, och i stort sätt samma personer i båda.

Jag tycker att det är dags att se till att kontaktlistorna växer. Installera någon av apparna (själv gillar jag Wire bäst för tillfället, tack vare lite fler smarta funktioner) – och se till att dina vänner gör samma sak.

Det är inte svårt. Det tar inte lång tid. Men det låter er kommunicera på säkrast möjliga sätt utan att ni behöver lära er något om kryptering.

Undantaget är om någon av er fortfarande använder en gammal version av appen, där kryptering inte finns. ↩

Litar du verkligen på molnet?

2016-09-12T00:00:00Z

Skilj på arbetsmaterial och referensmaterial. Skilj på sånt du behöver imorgon och sånt du behöver om två, tre år. Eller kanske ännu längre in i framtiden.

Sånt du behöver här och nu kan absolut få ligga hos en molntjänst. Men tänk efter med sånt du behöver på sikt. För ett litet tag sedan skrev jag om att jag valt Devonthink istället för Evernote. En viktig anledning är bättre funktioner för att hitta det jag letar efter.

Men det viktigaste skälet är att Devonthink inte är en molntjänst och att allt jag sparar i programmet sparas i standardformat som kan öppnas i andra program också.

För referensmaterial som ska finnas kvar om några år är båda de här aspekterna väldigt, väldigt viktiga.

Kraschande hårddiskar och inlåsta filer #

Alla molntjänster kan drabbas av en rejäl hårddiskkrasch i eftermiddag1, men sannolikheten att ett företag läggs ner över en natt är liten. Att ha sina att göra-listor hos ett företag som Todoist ser jag därför inget jätteproblem med, men däremot att ha arkivet hos Evernote. Av den anledning att driftsproblem inte är den enda orsaken till att den data som lagras hos ett molnföretag försvinner. Företaget kan köpas upp, få finansiella problem eller av andra anledningar försvinna. I Digitalsamtal #041 pratade Carl och jag om ett sånt fall. Eftersom det är svårt att göra säkerhetskopior av det du sparar hos en molntjänst är du i ett sånt fall körd2.

Ett arkiv är långtidslagring, något vars värde växer med tiden. Om du om några år får ett mail från Evernote att pengarna är slut och bolaget läggs ned om ett halvår, vad gör du då?

Att jag valt Devonthink istället för Evernote handlar därmed också om min återkommande käpphäst: Data som har värde över tid ska lagras i så standardiserade filformat som möjligt. Att stoppa in saker i Evernote är enkelt, att flytta ut dem mer bökigt. Det går och möjligheterna har stadigt förbättrats. Men det här är möjligheter som är beroende av att andra utvecklare skapar lösningar som kan hantera export-filerna som Evernote skapar. Evernote många användare, vilket gör det intressant för andra att kunna ta hand om exportfilerna. Här och nu innebär det att en flytt från Evernote går rätt lätt att genomföra.

Sämre funktioner nu, men tillgång till data sen #

Men som jag skrev ovan: För data som över tid är värdefull för mig är här och nu inte rätt bedömningsgrund när jag väljer vad jag ska använda för tjänster och program.

Det här är ett fantastiskt torrt och tråkigt resonemang. Dessutom kan det leda till att en får nöja sig med mjukvara som här och nu är sämre än alternativen.

Med Evernote har det länge varit så, att jag inte hittat något alternativ som funktionsmässigt känns fullvärdigt. Med Devonthink dök ett sånt program upp, med bättre funktioner till och med. Och eftersom jag hade all data i mina referensmappar på hårddisken i välkända filformat tog det mig inte mer än någon halvtimme att vara igång med Devonthink.

Åtminstone i teorin. Sen får vi hoppas att de största, med miljontals användare, har rejäla backupsystem som gör sannolikheten får ordentliga driftsproblem liten. ↩
Att använda molntjänster för att spara säkerhetskopior är däremot ett utmärkt alternativ för hur molnet kan användas! Och då ska kopiorna givetvis helst krypteras innan de lämnar din dator. För det ändamålet kan jag verkligen rekommendera Arq! ↩

Hej journalist, du har väl inga hemliga källor i mobilens adressbok?

2016-09-09T00:00:00Z

När jag föreläser om digitalt källskydd för journalister och journaliststudenter är mobiltelefonens adressbok en av de saker som jag tar upp. Uppmaningen är att aldrig stoppa in hemliga källors kontaktuppgifter i den. Anledningen är att det är svårt att ha koll på hur informationen i adressboken används.

Det uppenbara problemet – men som långt ifrån alla tänker på – är Googles och Apples molntjänster och funktionen som säkerhetskopierar innehållet i adressboken.

Men sen har vi alla andra appar som på olika sätt också vill använda informationen i din adressbok. Ofta handlar det om sociala nätverk som vill hjälpa dig att hitta vänner som redan använder tjänsten och det är inte alltid de riktiga telefonnumren som används i den matchningen, utan så kallade hashar.

Min poäng i mina föreläsningar är att du som användaren inte vet – och att du som journalist inte vill chansa med hemliga källor.

Nu har jag fått ett nytt exempel att använda, kanske det tydligaste och bästa hittills.

Fusion skriver om en psykiater vars patienter plötsligt fick varandra som föreslagna vänner på Facebook:

That’s my guess as to how this happened. All these patients likely have Lisa’s number in their phones, so an algorithm analyzing this network of phone contacts might reasonably assume all these people are connected. A phone number alone can be quite a revealing bit of information, which is why it’s so significant thatWhatsApp is about to share its one billion users’ phone numbers with Facebook, where they too could be used to make friend recommendations (unless you opt out).

Som journalist måste du i nätets alla tjänster hålla armlängds avstånd till källor som vill vara anonyma i dina reportage. Du har för lite insyn i vilka tjänster som faktiskt samlar in information från din telefon och hur den används.

Så hur spara telefonnummer och annan kontaktinformation istället?

Av många anledningar, där källskydd är ett, hoppas jag att du redan har en lösenordshanterare som 1password för att kunna följa råden om starka och unika lösenord på alla de tjänster du använder. Ofta har de virtuella kassaskåpen också funktioner där du kan spara fritextanteckningar på ett krypterat sätt. Det är i så fall ett utmärkt ställe för hemliga telefonnummer också.

Fler tips om mobiltelefonanvändning hittar du i internetguiden Kom igång med säkrare mobiltelefon! som jag har skrivit åt IIS.

(Att du ska ha pin-koden aktiverad, så att den som hittar din telefon när du tappar bort den inte kan komma in i den, behöver jag inte påminna om, eller hur?)

Foto: Gilles Lambert.

Devonthink har blivit min extrahjärna

2016-09-07T00:00:00Z

I det 42:a avsnittet av Digitalsamtal pratade Carl och jag om hur man kan använda datorer för att minnas saker som behöver minnas, program och tjänster som fungerar som egna personliga referensarkiv. Det handlar alltså inte om att-göra-listor, utan om sparad ”kunskap".

I mitt jobb som journalist tar jag in rätt stora mängder information en vanlig arbetsvecka. Jag läser artiklar och böcker, jag lyssnar på poddar och föreläsningar, jag gör intervjuer. Det handlar om research för specifika uppdrag eller en allmän omvärldskoll för att hålla mig uppdaterad om vad som händer inom de områden som jag bevakar.

Att ta in allt detta är bra. Men ännu bättre om jag också minns det. Och kan hitta tillbaka till det i framtiden. När jag gör research för en ny artikel vill jag kunna bläddra runt bland texter jag läst om ämnet och bli påmind om resonemang och fakta som jag glömt bort. Förhoppningen är att kunna använda tekniken för att göra bättre research och därmed också skriva bättre artiklar.

Därför har jag länge hållit ögonen öppna efter någon mjukvara som kan hjälpa mig. Ett arkiv där jag kan stoppa in både saker jag läst och saker som jag själv har tänkt och som jag kan plocka fram när jag någon gång i framtiden behöver det.

Evernote har två stora brister #

Evernote är ett av de absolut vanligaste svaren när jag frågat efter förslag. Och det är inte svårt att förstå varför. Ett av de uppenbara sätten att använda Evernote är just så som jag vill göra. In i tjänsten går det att stoppa i stort sett vilken typ av data som helst. Textdokument, pdf:er, bilder, ljud och så vidare. Ordna i olika anteckningsböcker, lägg till taggar för att få ännu bättre styrsel på det som sparas, och sök sedan när du behöver något. Två funktioner gör Evernote särskilt bra: Texttolkning i pdf:er och bilder gör att det går att söka i mer än bara vanliga dokument. Och ett Chrome-plugin gör att jag varje gång jag googlar efter något påminns om vad jag redan har i mitt arkiv som också relaterar till sökningen.

Men trots att jag försökt använda Evernote flera gånger har det aldrig klickat för mig. En viktig anledning är att jag bygger mitt referensbibliotek för att det ska finnas tillgängligt över tid. Och som jag skrivit tidigare, tillgänglighet över tid är inte den bästa förhoppningen att ställa till en molntjänst1.

Men inte ens här och nu har Evernote levererat den nytta som jag letar efter. Det finns två sätt att hitta saker i Evernote: Det går att söka efter nyckelord. Eller leta utifrån de taggar som jag själv lägger till.

Vad jag vill ha är dessutom ett system som skapar kopplingar mellan det jag sparar, oavsett om det är en anteckning jag gjort själv eller en vetenskaplig artikel som jag läst.

Kopplingar mellan anteckningar – manuellt eller automatiskt #

Får något år sedan läste jag om zettelkasten, ett sätt att ge varje anteckning ett unikt id-nummer och sedan använda det för att skapa de här kopplingarna. På pappret lät det precis som vad jag letade efter, ett sätt att skapa röda trådar i det jag sparar. Men jag insåg också rätt omgående att det är ett väldigt tidskrävande arbete. Som säkert betalar sig, eftersom man hela tiden jobbar aktivt med det man sparat och håller det fräscht i minnet. Men ändå, på tok för tidskrävande. Några zettelkasten skrev jag aldrig.

Hela tiden har jag haft ett halvt öga på ett annat program. Jag köpte det på pappret Evernote-lika Devonthink för länge sedan. Ett program där jag kan spara vilken typ av dokument som helst – men där det är Devonthink och inte jag som hittar kopplingarna mellan dem. Och där allt finns lagrat på mina prylar, inte på ett företags servrar i molnet.

Devonthink har dock inte fungerat särskilt bra i mobiltelefoner och pekplattor, vilket är ett annat krav jag har. Mycket av det jag läser läser jag i min iPad och då måste jag på ett enkelt sätt kunna spara saker och ting direkt från paddan.

I somras blev det möjligt när Devonthink släppte en ny, kraftigt uppdaterad version av sina iOS-appar. Och därmed var det också dags att ge Devonthink en rejäl chans.

Och redan efter några veckor kan jag konstatera att detta är väldigt nära det jag letat efter. Synkfunktionen mellan dator och telefon och platta är inte perfekt, men tillräckligt bra.

Vad som däremot är snudd på fantastiskt är just funktionerna för att hitta saker i mitt arkiv. Devonthink har algoritmer som på olika sätt analyserar innehållet i de dokument jag sparar. När jag sedan markerar ett av dem kan jag öppna ett fönster där Devonthink föreslår andra dokument i mitt arkiv som verkar handla om ungefär samma sak.

Och det är här det blir så oerhört användbart. Markerar jag en anteckning jag gjort om självkörande fordon letar Devonthink upp andra dokument om självkörande fordon. Tämligen omgående hällde jag in även mitt produktionsarkiv från mina 16 år som journalist i Devonthink. Vilket gav resultat direkt. När jag nyligen gjorde research om ett säkerhetsproblem på nätet kunde Devonthink påminna om en artikel jag skrivit om ungefär samma ämne. En artikel jag skrev 2010 och sedan länge glömt bort. Men som i allra högsta grad var relevant att läsa nu, i jobbet med den nya texten.

Inga egna filformat #

Och här finns också en annan viktig aspekt värd att lyfta fram. Eftersom jag alltid haft en viss misstänksamhet gentemot molntjänster, inte minst de som sparar min data i egna format. Molntjänster skapar rent generellt en inlåsningseffekt, som blir ännu större hos tjänster med egna format. Dokument som jag har lagrade på min egen hårddisk kan jag däremot enkelt hantera som jag vill.

Att ta alla mina befintliga dokument – sparade anteckningar, artiklar jag skrivit och artiklar jag sparat – och hälla in dem i Devonthink innebar alltså inte någon teknisk utmaning eller ens ansträngning från min sida. Det var bara att välja mapparna med filer som jag ville stoppa in i systemet och sen vänta på att Devonthink gjorde sitt jobb.

Efter några veckor med Devonthink känner jag mig övertygad om att det här är ett program som jag kommer att använda under lång tid framöver. Det utvecklas av ett litet företag, men har funnits länge. Skulle företaget av någon anledning sluta med utvecklingen kan jag fortsätta använda Devonthink så länge programmet fungerar på de datorer jag har. Och den dagen det inte längre går kommer jag kunna flytta ut alla mina sparade dokument och ta med dem till en annan lösning istället.

Det här har vi också pratat om i ett avsnitt av Digitalsamtal. ↩

Jo, du måste ha en uppgiftslista också

2016-08-30T00:00:00Z

En fyra år gammal artikel från Harvard Business Review har fått nytt liv i mitt Facebook-flöde i veckan. Jag läste Daniel Markovitz artikel To-do lists don't work redan när den publicerades 2012 och tycker att texten har sina poänger.

Men jag hade problem med huvudbudskapet redan då och det har inte förändrats:

Stop making to-do lists. They’re simply setting you up for failure and frustration.

Problemet med att göra-listorna är enligt Markovitz bland annat att de innehåller för mycket och eftersom sakerna på den är av så olika karaktär – hur viktiga de är, hur lång tid de tar att göra, hur mycket energi de kräver – blir det svårt att använda listorna för att prioritera i arbetet och till slut blir de bara ett dåligt samvete.

Lösningen är enligt texten att slopa listorna och istället skriva upp allt som ska göras i kalendern. I kalendern är nämligen en av de mest begränsande faktorerna under en (arbets-)dag tydlig: Tiden du har till ditt förfogande.

I kalendern ser du vilka möten du har inbokade och därmed också hur mycket tid du som finns över till eget arbete:

It’s an eye-opening exercise: you’ll probably find that it’s tough — if not impossible — to find a place for everything. But this is the reality of your life. You’ve simply used the calendar to paint a true picture of the time commitments you have on your plate.

Markovitz har givetvis helt rätt när det gäller helikopterperspektivet som kalendern ger.

Men att följa hans råd fullt ut – ditch the to-do lists, and start living in your calendar today – är enligt min mening helt vansinnigt, ett angreppssätt som leder raka vägen till missade deadlines.

Detta av två anledningar, som jag tangerade när jag skrev om kalendrar i våras.

För det första: Står saker och ting i kalendern är det i någon mening en deadline, något som ska göras en viss dag, en viss tid. Men Markovitz förslag är i praktiken att hantera även sånt som inte har en deadline som en deadline. Och det är lurigt. Bara saker med ett skarpt slutdatum ska ha ett slutdatum. Eftersom hela syftet med en kalender är att visa vad som är på agendan en viss dag innebär det också att allt som står uppskrivet på kalendern idag hör till historien imorgon. Inte nödvändigtvis i bemärkelsen "är avklarat" men i bemärkelsen "inom synhåll". Och därmed är risken stor att det som inte blev gjort istället har blivit bortglömt.

För det andra: Uppgifterna som Markovitz skriver upp i sin kalender måste han hämta någonstans ifrån. Är det inte från en lista så är det från minnet. Och då är risken stor att det som ska kommas ihåg i själva verket blir bortglömt.

Som av en tillfällighet var Markovitz gamla artikel inte den ena om kalender vs. uppgiftslistor som dök upp i mitt flöde i veckan. I en serie texter tog sig även Patrick Rhone an samma fråga. Ur ett lite annat perspektiv men framför allt med en annan slutsats:

The down-and-dirty of making this work is to treat yourself and the things you have committed to doing that don’t involve other people directly just as importantly as that meeting or doctors appointment. The first step to doing that, I’ve found, is to give them space in the place next to all the other time based commitments you have made — on your calendar. Further, I would argue that until you do so you will continue to feel like you are scrambling just to keep up.

Precis som Markovitz konstaterar Rhone att en av de mest begränsade faktorerna är tid. Vi hinner sällan göra allt vi vill eller ens det vi måste. Lösningen är enligt Rhone att använda listor och kalender tillsammans: Plocka uppgifter från listan och lägg i dem som bokningar i kalendern. Det är är ett sätt att skaffa en realistisk plan för dagen.

Listorna får representera det som behöver göras, på sikt. Välj det du behöver/vill/har möjlighet att jobba med eller ägna dig åt under morgondagen, lägg in det i kalendern och ha samma förhållningssätt till de bokningar som du gör med dig själv som dem du gör med andra: Avboka – det vill säga ändra din plan – bara om du absolut måste.

Jag är övertygad om att det är rätt väg för att få rätt saker – och på sikt mer saker – gjorda.

Webben fyller 25 – sex länktips i repris

2016-08-23T00:00:00Z

Den 23 augusti 1991 gjorde Tim Berners-Lee de första webbsidorna tillgängliga för alla med en internetuppkoppling och en webbläsare. Det innebär att webben idag fyller 25 år, och med anledning av det twittrade Ulrika Hedman om tidningsbilagor som fylldes med tips om webbsidor.

Faktum är att jag, våren 2000, gjorde mina första frilansuppdrag. Just med webbtips. En spalt i Ny Teknik varje vecka.

Efter att ha grävt i arkivet på datorn hittade jag de första sex. Två av dem funkar fortfarande, en har blivit en sajt om hamburgare och de tre återstående ger lite blandat resultat.

Håll till godo!

http://www.coasters.eb.com #

Alla som älskar känslan i magen när berg- och dalbanan startar kommer också att gilla den här webbplatsen. Berg- och dalbanornas historia från slutet av 1800-talet och framåt presenteras med utförliga texter och animationer. Flera av kända berg- och dalbanor finns med, och också texter om de personer som betytt mest för åkattraktionens utveckling.

http://www.thecounter.com #

De flesta som har en egen webbplats vill veta hur många som besöker den. Men med thecounter.com är det inte bara antalet besökare som registreras. Alla som använder gratistjänsten får också reda på vad besökarna använder för webbläsare, vilken domän de surfar från, vilken tid på dygnet som de flesta besöken sker och mycket mer.

http://www.ssw.nu #

Intresserad av svenska shareware-program? Då är Svenska Shareware-listan rätta stället att börja leta på. Programmen är lätta att hitta – de finns sorterade efter kategori (bland annat glosträningsprogram, spel och htmleditorer). Dessutom finns det en sökfunktion.

http://www.techweb.com/encyclopedia #

Datorvärlden är full av krångliga begrepp och termer. På TechWeb finns förklaringar till drygt 13 000 av dem. Visserligen är webbplatsen på engelska och förklaringarna innehåller ibland nya ord som behöver slås upp, men kan man ta sig den tid som behövs har man snart skaffat sig massor av ny kunskap.

http://www.linnaeus.uu.se/online #

En webbplats om Carl von Linné. Webbplatsen är byggd av Uppsalas Universitet och går bland annat igenom Linnés liv, hans tankar och hans betydelse för namngivningen av växter och djur. Räcker inte informationen finns dessutom många litteraturhänvisningar.

http://www.europa.eu.int/chatwallstrom/index_sv.htm #

Ikväll, torsdag den tredje februari, går det att chatta med EU:s miljökommissionär Margot Wallström. Allt som krävs är att ha en dator med program för IRC installerat. Mer information finns på den här webbplatsen.

10 år som frilans - 10 tips till dig som just börjat

2016-08-11T00:00:00Z

Första arbetsdagen efter årets semester var också min tioårsdag som frilansjournalist. Redan när jag pluggade på Journalisthögskolan i Göteborg började jag fundera på möjligheterna att frilansa. Gärna ett fast jobb först, för att få erfarenhet och kontakter. Men på några års sikt, gärna prova på att frilansa.

Våren 2006 kom möjligheten. Dagens Industri behövde en fast frilans som skrev tekniknyheter till di.se. Jag fick frågan om jag var intresserad och för mig var det uppenbart att det var chansen för mig.

Tio år senare är jag fortfarande frilansjournalist. Och trivs utmärkt med det.

Som arbetsmarknaden för journalister ser ut idag och tycks utvecklas framöver är frilansarna många och blir säkert fler. Det här är mina tips till dig som just startat ditt eget företag.

Nischa dig #

Konkurrensen på frilansmarknaden är tuff. Samtidigt gör sig många redaktioner av med fast personal för att istället köpa material av externa skribenter. Ett uppenbart sätt att sticka ut är att nischa dig, skaffa ett område du kan bättre än någon annan. Det är en fördel både för dig själv och de redaktörer du kommer att jobba med.

För din egen del innebär det att du får maximal utväxling på det du redan kan och det du lär dig framöver. För varje jobb du gör kan du utnyttja din tidigare kunskap. Du behöver lägga mindre tid på att läsa in dig, mindre tid på att förbereda intervjuer. Och du kommer känna dig trygg, både i intervjusituationer och med dina färdiga texter.

Min erfarenhet är också att djupare ämneskunskaper gör det möjligt att hitta olika vinklar på samma ämnen. Vilket är utmärkt. Olika vinklar passar i olika tidningar, vilket gör dig mindre sårbar än om du skriver om massor av ämnen för ett fåtal redaktioner.

För redaktörerna på landets redaktioner innebär en tydlig nischning att de vet att du kan det du skriver om. När du till slut lyckats etablera dig som skribent inom just din nisch innebär det att du med större pondus kan sälja in artiklar, men kanske också att redaktörer hör av sig till dig när just deras tidning ska ha en artikel där ämnet egentligen ligger utanför redaktionens kompetens.

Omvärldsbevaka #

För att kunna känna och kunna hävda att du har en nisch behöver du omvärldsbevaka, se till att du är uppdaterad på det allra senaste. Prenumerera på tidningar, hitta de bästa nyhetsbreven på nätet, följ bloggare och relevanta Twitter-konton. Sätt av tid varje vecka att åtminstone skumma nyhetsflödet, så att du vet vad som händer.

Behöver du hjälp att komma igång har jag skrivit mycket om omvärldsbevakning på nätet.

Skriv bra pitchar #

För att sälja in en idé räcker det inte med att du hittat något intressant att skriva om. Du måste också hitta rätt sätt att skriva, hitta rätt vinkel.

När jag jobbade som redaktör på Ny Teknik tog jag emot många frilanspitchar där förarbetet inte var gjort. Oftast av frilansar som normalt sett inte skrev om teknik, som snubblat över något som var intressant (åtminstone för frilansen), letat efter tekniktidningar, hittat Ny Teknik och ringde mig.

Men många gånger var det "intressanta" känt sedan länge. Och andra gånger passade vinkeln över huvud taget i tidningen.

Så innan du försöker sälja in en idé, läs – eller åtminstone bläddra – i några tidigare nummer för att få en känsla för vilken typ av artiklar som publiceras. Och fundera på varför just den typen av artiklar är med i tidningen, vad är det redaktionen vill ge läsarna?

Du kan också försöka kontakta redaktörer på de tidningar du vill jobba för och fråga vilka frilansbehov de har. Kanske är det vissa artiklar som de anställda alltid skriver, medan andra gärna läggs ut på externa skribenter. Då är det slöseri med både din och redaktörens tid att försöka hitta artiklar av det förra slaget.

Se till att få skälig timpeng #

När idén väl är insåld återstår att komma överens om arvode. Från redaktörens horisont kan diskussionen utgå från många olika faktorer, som textlängd, antal intervjupersoner eller något annat.

Men för dig är egentligen bara två saker intressanta: Hur mycket är redaktören beredd att betala i kronor och ören och hur lång tid tror du att det kommer ta för dig att göra jobbet? Hur och varför redaktören säger ett visst belopp spelar mindre roll, det viktiga för dig är att timpenningen blir rimlig (eller allra helst bra). Utan vettig timpeng kommer du inte att få någon stabilitet i ditt frilansande, eftersom konsekvensen antingen blir att du måste jobba för mycket eller att du inte får in pengar till mat och hyra.

En måttstock på vettig timpeng hittar du i SJF:s frilansrekommendation. Jag använder den ytterst sällan i en arvodesförhandling, men använder den nästan varje gång för att stämma av att det överenskomna arvodet är okej. Och här kommer återigen din grad av nischning in. Säljer du hela tiden artiklar som kräver mycket inläsning kommer timpengen att bli lägre. Gör du jobb om ämnen du redan kan behöver du inte lägga lika mycket tid på research och timpengen blir högre.

För att kunna hålla koll på timpengen behöver du också hålla koll på hur mycket tid du lägger på en artikel. Penna och papper eller Excel-ark funkar, men någon av nätets alla tjänster för tidsrapportering är bättre. Själv använder jag Hours.

Förankra jobbet i text #

När du och redaktören är överens om allt, vinkel, textlängd, deadline och så vidare, skriv gärna ett kort mail till redaktören som sammanfattar överenskommelsen. Särskilt om det handlar om ett större jobb eller ett jobb åt en redaktion som du tidigare inte jobbat åt. Det är ett bra sätt att en sista gång stämma av att du verkligen förstått vad det är för artikel redaktören vill ha och därmed också något att falla tillbaka på när du väl börjar skriva artikeln. Inte sällan dyker nya intressanta aspekter upp under arbetets gång, men om det inte är vad du lovat redaktören är det heller inte vad du ska vinkla texten på om du inte först tar en diskussion med redaktören.

Håll ordning på vem du lovat vad och när #

Det sista du vill göra är att missa en deadline. Du behöver därför planera ditt arbete noga, inte minst om du jobbar åt många olika uppdragsgivare. Som anställd går det alltid att ha en diskussion med chefen om hur arbetet ska prioriteras när saker och ting kör ihop sig. Som frilans har du sällan den möjligheten. Det går inte att ringa till redaktören på redaktion X och tala om att artikeln tyvärr blir några dagar sen eftersom du först måste bli klar med artikeln till redaktören på redaktion Y.

Lösningen är att se till att du har järnkoll på vilka artiklar som ska vara klara när och planera "baklänges" utifrån det. Vilka steg är det fram till färdig artikel? När behöver de vara klara för att texten ska bli klar i tid? Se också till att ha lite slack i planeringen, så att en sjukdag eller två inte innebär en katastrof. Behöver du inte utnyttja den tiden till artiklarna du jobbar med så är det istället tid för omvärldsbevakning, pitchar eller bokföring.

Håll det du har lovat #

Att hålla dig till den utlovade vinkeln är bara en del av den viktiga formalian. Din redaktör vill givetvis ha en bra text, men hen vill också ha en text i tid, med rätt längd, med överenskomna faktarutor, bilder och så vidare.

Som redaktör på Ny Teknik fick jag mer än en gång ta emot texter som var dubbelt så långa som jag hade beställt. "Men det är ju så intressant," menade skribenten. Och jag kunde förvisso hålla med. Men det hjälper inte, när det finns plats för 4000 och inte 8000 tecken.

Som redaktör vill man få en text som är så nära publicerbart skick som möjligt. Jag har sett frilansar avslöja att de lämnat texter med en uppmaning till redaktören: "Jag är inte säker på att de här två faktauppgifterna stämmer, kan du vara snäll att kolla?"

Gör inte så!

Inse att du är företagare #

Att vara frilans innebär att du från och med nu inte bara är journalist, utan dessutom företagare. Du har inte bara en reporterroll att fylla. Du är även företagsledare, personalchef, it-chef, ekonomiansvarig och marknadsansvarig. Du är din egen chef.

Ta de här rollerna på lika stort allvar som journalistjobbet. Inte minst ekonomibiten. Jag har i diskussionsgrupper för frilansjournalister sett många panikartade frågor om bokföring, moms och skatt från dem som just startat eget. Ta hjälp så att du får ordning på ekonomin från allra första början! Det är bästa sättet att undvika missförstånd runt exempelvis moms, eller hamna i en situation där det inte finns pengar när det är dags att betala skatten.

Säkerhetskopiera din dator #

Din dator är ditt viktigaste arbetsverktyg. Se till att du har alltid har en färsk säkerhetskopia av allt som finns på den. Det är bättre att ta några timmar på att lösa det nu, än att försöka hantera en total hårddiskkrasch i efterhand.

Oroa dig inte för mycket för framtiden #

Konkurrensen på frilansmarknaden har ökat rejält under de senaste åren. Som nybliven frilans kan det därför kännas som en osäker framtid. Tyvärr finns alltid en risk för att oro leder till förhastade och dåliga beslut. Som att gå med på arvoden som innebär en orimligt låg timpeng.

Jag tror att det är befogat att känna tveksamhet inför möjligheterna att på sikt försörja sig på jobb åt redaktioner som ägnar sig åt traditionell journalistik. På grund av problem med affärsmodellerna kommer många redaktioner sannolikt behöva skära i sina frilansbudgetar. Å andra sidan skärs det också bland de fast anställda, med ökade behov av frilansmaterial som konsekvens.

Jag tror också att det kommer finnas andra uppdrag än de traditionellt journalistiska där en frilansjournalists kompetens är efterfrågad. Behoven av att presentera information på ett begripligt sätt minskar inte. Snarare tvärt om.

Så om oron handlar om möjligheterna att försörja sig som frilans_journalist_ är den till viss del befogad. Om du däremot kan tänka dig att försörja dig som frilans_skribent_ tror jag att saker och ting ser ljusare ut.

Fem tips till dig som är din egen chef

2016-06-08T00:00:00Z

Sedan augusti 2006 har jag varit frilans. Vilket också innebär att jag närmar mig 10 år som min egen chef. Det är upp till mig själv att se till att saker och ting blir gjorda, att rätt saker blir gjorda, vilket i slutänden leder till att det finns uppdrag att fakturera för. Det är också mitt eget ansvar att sköta administration, vara it-chef, personal-chef, vaktmästare och alla andra befattningar som finns i ett större företag.

Några erfarenheter som är värda att dela med mig av har jag gjort under de här tio åren.

Se till att ha marginaler #

Oförutsedda saker händer. Som anställd finns det ofta någon att vända sig till när skrivaren slutar fungera. När man upptäcker att batterierna till diktafonen är slut minuten innan intervjun ska börja finns det ett förråd att hämta nya i. När tre deadlines plötsligt krockar finns det en chef som får bestämma prioriteringsordningen.

Som egenföretagare är det bara att tugga i sig att en onsdagsförmiddag får ägnas åt att först felsöka och sedan beställa ny skrivare. Att se till att batterierna är laddade. Och att hantera deadline-krockar på bästa sätt.

Ett sätt att lösa uppkomna situationer är att jobba mycket. Det skiljer inte anställda från egenföretagare, ibland krävs övertid för att hinna med. Utmaningen är att som egenföretagare se till att övertiden inte blir för stor, att värna sin lediga tid.

Målet är därför vara att ha marginaler, att ha slack i planeringen som lämnar utrymme för att hantera det oförutsedda.

Och det är här hela resonemanget om “effektivitetsmetoder” som Getting Things Done blir intressant på riktigt. Som jag skrivit tidigare: För mig handlar det i mindre utsträckning om att vara effektiv, betydligt mer om att ha kontroll över arbetsdagarna och -veckorna. Att undvika stress. Ett konkret exempel är att i möjligaste mån planera in deadlines med åtminstone några dagars mellanrum. Det ger mig de marginaler jag behöver – och behövs inte marginalerna har jag ännu inte träffat en uppdragsgivare som haft synpunkter på en för tidig leverans.

Se till att skaffa bra rutiner för uppgiftslistor, kalender och e-post, rutiner som ger dig överblick, kontroll och i förlängningen de marginaler som du kommer må bra av och glädjas åt.

Ta reda på vad du ägnar dina dagar åt #

Som egenföretagare är det också mycket värdefullt att logga sin tid. Av två anledningar.

Den ena gäller den tid som jag kommer att fakturera för. Jag vill veta hur många timmar jag lägger på uppdrag X, Y och Z.

Den andra gäller hur jag använder min totala arbetstid. Hur mycket av den ägnar jag åt arbete som drar in pengar till firman, och hur mycket är kringarbete. Research, idéarbete, administration? Research och idéarbete vill jag ägna lagom mycket åt, administration så lite som möjligt.

På nätet finns gott om digitala stämpelklockor. Jag rekommenderar just nu Hours.

Skaffa en fysisk signal för arbetstid och fritid #

För mig, som är pappa till två barn, har det varit viktigt att skilja på arbetstid och fritid. Men om man dessutom jobbar hemifrån, vilket jag gjorde i närmare åtta år, är det en utmaning. För mig blev lösningen promenader. En varje morgon, för att gå till jobbet, och en hem, så ofta jag kunde. Oavsett väder, på med kläderna, ut genom ytterdörren, en sväng i bostadsområdet och så hem igen.

Eftermiddagspromenaderna blev tyvärr inte alls lika många som de borde ha blivit och alldeles för ofta var jag kvar på jobbet i tankarna när resten av familjen kom hem. När jag nu jobbar från ett kontorshotell och får promenaden hem varje dag, oavsett om jag tycker att jag hinner eller inte, inser jag hur viktig den faktiskt är för nedvarvningen.

Fyll på med nya idéer #

Som frilansjournalist – och egenföretagare i många andra branscher också – har jag själv det fulla ansvaret för att hitta nya idéer. Både till enstaka artiklar men också till hur företaget kan utvecklas över tid.

Fördelen är att internet är fullt av frön till bra idéer. Det gäller bara att hitta dem. Därför är det viktigt att förstå skillnaden på att söka och på att omvärldsbevaka och att ägna sig åt det senare på ett så bra sätt som möjligt. Enligt mig är RSS ett av de bästa verktyg som går att använda. Gärna kompletterat med Instapaper, för det du inte hinner läsa direkt, och med ett eget referensbibliotek där du sparar sånt du kan ha glädje av i framtiden.

Viss administration är tråkig men nödvändig #

Strunta inte i att säkerhetskopiera din dator. Se till att ha ordning på lösenorden. Fatta medvetna beslut om vilka tjänster du väljer att använda. Lås inte in dig, utan skaffa ett eget domännamn.

Det är saker som tar lite tid att få på plats, men som en vacker dag äter upp varenda liten marginal du samlat på dig om du hoppar över det nu.

Det här är ett inlägg i årets upplaga av #blogg100. Utmaningen handlar om att skriva ett blogginlägg varje dag under 100 dagar i sträck, med start den första mars. Jag är med för första gången och har bestämt mig för att skriva 100 inlägg som hjälper dig att använda din dator på ett smartare sätt, för att bli mindre stressad och mer effektiv.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: Scapple

2016-06-07T00:00:00Z

Tree är den outliner som jag oftast använder för att strukturera upp min research innan jag sätter mig och skriver en artikel.

Men ibland räcker inte Tree till. Om det är svårt att hitta en tydlig struktur i allt mitt material behöver jag ett verktyg som är mer som papper och penna, som låter mig tänka strukturerat på ett ostrukturerat sätt. Trees styrka är den tydliga hierarkin, men ibland blir den ett hinder.

Då startar jag istället Scapple.

Jag vet att många som skriver mycket och långt använder ett fantastiskt bra ordbehandlingsprogram som heter Scrivener. Scapple kommer från samma utvecklare och är det närmaste penna och papper jag sett i datorformat.

Datorprogram för att skapa Mindmaps finns hur många som helst. Scapple kan kategoriseras som ett av dem, men erbjuder samtidigt betydligt större frihet än något annat mindmap-program jag testat. Här finns inga krav på att saker och ting som skrivs ner ska kopplas ihop. Vill jag så går det, är det tills vidare bara en lös tanke kan den få hänga kvar uppe i högra hörnet på det virtuella pappersarket tills dess att det klarnat var i helheten det hör hemma. Kopplingar går att skapa med linjer, pilar, ramar, färgade bakgrunder – i kombinationer eller var för sig.

Och det är också här som den stora skillnaden jämfört med att faktiskt använda penna och papper kommer: Med datorn får jag ju alla möjligheter i världen att ändra, ändra igen och ändra en tredje gång utan att suddgummit nöter hål i pappret.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: Drafts

2016-06-07T00:00:00Z

Eftersom min mobiltelefon nästan alltid finns på armlängds avstånd fungerar den utmärkt som anteckningsblock. Istället för att sprida ut tankar som dyker upp i stunden på de papperslappar som råkar finnas i närheten är det bättre att använda mobiltelefonen.

Men i vilken app?

Ibland direkt i det program där tankarna hör hemma. Omnifocus om det är en uppgift eller ett embryo till ett projekt, Ulysses om det är början på en text som ska skrivas.

Men oftast använder jag Drafts.

Tanken med Drafts är fungera just som ett fångstnät för flyende tankar. Men till skillnad från de anteckningsappar som brukar komma med telefonen har Drafts flera fördelar.

Den viktigaste är att Drafts går att koppla till andra appar i mobilen. Jag kan lätt skicka en anteckning vidare till Omnifocus eller Ulysses. Eller Facebook, Twitter, som ett mejl eller sms till förinställda mottagare. Eller spara som en textfil på Dropbox, direkt i den katalog där jag har alla mina lösa artikelidéer. Och massa andra funktioner.

Tack vare app-kopplingar, filtermöjligheter, makron från Textexpander, stöd för Markdown och annat behöver jag i förväg inte fundera på var något som dök upp i huvudet hör hemma. Istället kan jag se till att så snabbt som möjligt skriva ner det och sen, när tid finns – veckogenomgången, enkelt stoppa in det på rätt ställe.

En annan väldigt stor fördel som också kopplar till möjligheten att snabbt skriva ner och sen fortsätta med det jag håll på med är att Drafts i jämförelse med många andra appar i mobilen startar blixtsnabb.

Använder du en iPhone och jobbar mycket med text har Drafts en given plats på telefonens startskärm.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: Tree

2016-06-05T00:00:00Z

Många av de artiklar jag skriver bygger på omfattande research, både i form av inläsning och intervjuer. Innan jag sätter mig och skriver artikeln behöver jag strukturera upp innehållet så tydligt som möjligt.

Det är då jag startar Tree.

Till OS X finns en uppsjö av så kallade outliners, program som hjälper till att just ordna struktur i tanken. En av de populäraste är OmniOutliner, men för mig är det lite som att använda Word istället för Ulysses: Mer avancerat än vad jag faktiskt behöver, med fler funktioner än jag har glädje av och därmed har lust att betala för.

När jag hittade Tree insåg jag att det matchar mina behov perfekt. Bra knappkommandon för att snabbt kunna lägga till nya saker i utkastet, ett fåtal funktioner för att förstärka det jag skriver med färg och form men i övrigt inte så mycket mer.

Enda önskemålet: Att jag skulle kunna exportera utkasten till Markdown-formaterade textfiler.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: Buffer

2016-06-03T00:00:00Z

Mitt twittrande är till stor del länkar till saker som jag tycker är intressanta. Sakerna jag vill tipsa om är sånt jag hittar i min RSS-läsare, i mitt twitterflöde, i grupper på Facebook eller på andra sätt. Eller helt enkelt saker jag skrivit själv, antingen här på min egen webbplats eller hos någon av mina uppdragsgivare.

För att kunna sprida ut de här länktipsen jämt över dagen, och för att kunna lägga upp tweets för publicering i framtiden, använder jag Buffer.

Buffer är en tjänst som kopplas ihop med sociala medier som Twitter, Facebook och Linkedin. Där skapar användaren statusuppdateringar som ska publiceras i framtiden, sparar dem och låter sen Buffer göra resten.

Det går antingen att själv bestämma tidpunkt då något ska publiceras, eller låta Buffer ta hand om det också, utifrån en i förväg bestämd publiceringstakt.

Tack vare Ifttt går det dessutom att automatisera en hel del. Jag har till exempel ställt in så att RSS-flödet från min sajt automatiskt buffras till Twitter, och samma sak med artiklar som jag stjärnmärker i min RSS-läsare Inoreader.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: Hours

2016-06-02T00:00:00Z

Som egenföretagare vill jag ha koll på hur jag använder mina arbetsdagar. Vilka kunder jobbar jag åt? Hur mycket? Det handlar dels om att ha koll på den tid som jag fakturerar för. Men också om att ha koll på den tid som jag inte fakturerar för. Vad ägnar jag den åt? Finns det saker som tar för mycket tid?

Det här går att logga med penna och papper. Eller i ett Excelark.

Men det finns också en uppsjö av datoriserade stämpelklockor. Jag har länge använt en som heter Toggl, men nyligen bytt till Hours.

Båda tjänsterna låter mig hålla koll på olika uppdragsgivare, olika projekt och vad jag gör internt i företaget och ställa samman det i någorlunda snygga rapporter.

Hours vinner däremot på enkelhet – att det går snabbt att stoppa en timer och starta en annan, både i dator och i telefon. Dessutom mycket tydligare överblick över arbetsdagen, med bra möjligheter att korrigera eventuella fel.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: OpenVPN

2016-06-01T00:00:00Z

När jag kopplar upp mig till trådlösa nätverk när jag är ute och reser gör jag det aldrig utan att använda en VPN-tunnel. Ibland eftersom jag faktiskt håller på med arbete där källskydd spelar roll, men oftast bara för att inte utsätta mig för risken att någon i närheten snokar i min internettrafik.

Jag har valt att skaffa en egen VPN-router med stöd för den öppna standarden OpenVPN. Och i kombination med den använder jag tre olika program.

I min mobiltelefon och pekplatta den OpenVPN:s egen klient och i datorn VPN-klienten Tunnelblick i kombination med brandväggen Little Snitch.

Little Snitch är inställd så att all trafik till och från datorn spärras när den ansluts till ett okänt nätverk. Det innebär att så snart en dator kopplas upp mot ett nytt wifi-nät (hotellets, alltså) stryps internetuppkopplingen. Men så fort en anslutning är upprättad via min VPN-router (som är ett känt nätverk) börjar trafiken flöda igen.

Foto: empopempo.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: Deckset

2016-05-31T00:00:00Z

Länge använde jag Apples Powerpoint-alternativ Keynote under mina föreläsningar. Med hjälp av det lyckades jag göra bilder som såg ut ungefär som jag ville, men som tog lite för lång tid att skapa.

Sen hittade jag Deckset och numera använder jag bara Keynote när jag måste. Det vill säga när uppdragsgivaren vill slå ihop min presentation med andra föreläsares till ett sammanhållet dokument som ska förladdas i en gemensam dator eller när jag behöver mer avancerade funktioner än vad Deckset erbjuder.

Men för det mesta kör jag presentationerna från min egen dator och för det mesta är det som behövs text och bild.

Den stora finessen med Deckset är att jag skriver mina presentationer i ett vanligt textprogram, med hjälp av Markdown. Sedan gör Deckset om textdokumentet till en färdig presentation, utifrån någon av alla de färdiga mallar som finns att välja bland. Här är egentligen mitt enda önskemål vad gäller Deckset: Fler mallar som jag faktiskt skulle kunna använda, många av dem passar inte alls med mitt innehåll eller i de sammanhang där jag föreläser. Men de mallar som funkar för mig, de funkar riktigt bra.

Den stora fördelen är att det går oerhört snabbt att skapa presentationen och att göra ändringar i den. Eftersom jag bara behöver bry mig om innehållet och Deckset ser till att placera ut text och bild i presentationen behöver jag inte ägna mig åt att flytta rubriker och text. Mer än en gång har jag kunnat göra sista minuten-ändringar – verkligen sista minuten – och kännt mig trygg med att presentationen faktiskt kommer att se bra ut.

En annan fördel är att jag med ett musklick väljer om presentationen ska visas i 4:3- eller 16:9-format. Väldigt bra att snabbt kunna anpassa utseende till faktiska föreläsningar i lokalen där jag ska föreläsa.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: Omnifocus

2016-05-30T00:00:00Z

Jag har genom åren hoppat fram och tillbaka mellan olika program för mina listor. Jag har använt Todoist, Things och Remember The Milk. Men till slut fastnade jag för Omnifocus. Av flera olika anledningar:

Listor som alltid är med mig #

Omnifocus finns för Apples prylar, i riktigt bra versioner för både dator, telefon och platta. Det här innebär att jag alltid har mina listor med mig. Dessutom blir funktionerna för att snabbt och enkelt kunna lägga till saker på listorna allt bättre.

I datorn är inkorgen i Omnifocus bara en tangentbordskombination bort, oavsett vilket program jag för tillfället jobbar i. Det innebär att när en sak jag behöver komma ihåg dyker upp i huvudet kan jag väldigt snabbt skriva ner den på en plats där jag vet att jag kommer att titta igen.

I telefon och platta fungerar det nästan ännu bättre, tack vare en bra integration mellan Omnifocus och dela-funktionen som finns i iOS. Snabbt och lätt kan jag spara saker jag snubblar över till inkorgen.

Filterfunktioner som visar det jag behöver se #

I Omnifocus finns gott om filterfunktioner. Jag har bland annat en vy som visar mina kommande deadlines, sorterade i kronologisk ordning. Jag har en vy för dagens arbetsuppgifter, en vy för pågående projekt, en för saker jag väntar på och en för saker som jag ska göra hemma. Att kunna separera jobb från privat är väldigt bra.

Påminnelse om veckogenomgång #

Bra är också funktionerna för veckogenomgången, som påminner mig om vilka projekt det var länge sedan jag tittade till. Omnifocus visar då alla inplanerade uppgifter för respektive projekt, vilket bland annat är ett bra tillfälle att fundera på om jag verkligen vet vad som ska göras härnäst.

Stegvisa projekt #

Projekt i Omnifocus kan vara av två olika slag, eller en mix av dem: Antingen ska uppgifterna utföras i en viss ordning, eller så kan de utföras i vilken ordning som helst.

Typexempel för mig är en artikel. Först ska jag göra intervjuer, sen ska jag skriva, sen ska jag lämna till redaktör och slutligen ska jag fakturera. Så långt är det en tydlig sekvens. Där jag inte kan göra nästa steg innan nuvarande är slutfört.

Men om flera personer ska intervjuas kan jag ofta planera och genomföra dem parallellt.

Tack vare att Omnifocus hanterar båda alternativen ser jag bara de uppgifter som jag faktiskt kan jobba med i projektet. Innan alla intervjuer är slutförda dyker inte “Skriv artikel” upp som ett möjligt alternativ.

Inte bara deadlines - utan även startdatum #

Ett annat sätt att hantera vad som finns tillgängligt är startdatum. Till skillnad från deadlines, som talar om när något ska vara klart, bestämmer ett startdatum när Omnifocus ska visa en uppgift för mig.

Det här är väldigt bra bland annat för de saker som jag inte vill eller kan jobba med just nu, men vet att jag vill ägna mig åt sen. Jag vet att jag har en deadline den 15 juni, och att jag den 16 juni vill börja jobba med ett annat projekt. Då ger jag första uppgiften i det projektet 16 juni som startdatum och fram tills dess kommer det inte att pocka på min uppmärksamhet.

Återkommande uppgifter #

Vissa saker ska upprepas vid vissa fasta datum. Momsredovisningen till Skatteverket vart tredje kvartal, den tolfte i den aktuella månaden. Andra saker behöver upprepas med ett visst intervall mellan tillfällena, där nästa tillfälle ska skapas med en deadline sju dagar efter senaste tillfället då den slutfördes.

Omnifocus hanterar båda möjligheterna. Och dessutom kan det lika gärna vara startdatum som deadlines som upprepas. Jag kan alltså ställa in att en uppgift ska få ett nytt startdatum 14 dagar efter det att jag slutfört uppgiften den här gången. Väldigt bra för saker som ska göras då och då, inte har bestämda deadlines, men som det inte heller finns anledning att göra allt för ofta. Så har jag till exempel skapat min påminnelse för att skicka fakturor.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Glöm inte det du vill göra sen

2016-05-29T00:00:00Z

Att skriva ner det som ska göras på uppgiftslistorna är en självklarhet. Men det finns också anledning att skriva ner sånt som kanske, möjligen, eventuellt måste eller förhoppningsvis ska göras eller hinnas med, någon gång i framtiden.

För mig är mina listor ett sätt att slippa stress på jobbet. Att veta vilken uppdragsgivare jag lovat vad och när. Att listorna hjälper till att hålla stressen borta handlar dels om att de ger överblick över bland annat mina deadlines.

Men det handlar också om att jag slipper ha allt som ska göras i huvudet. När jag inte behöver ägna tankekraft åt det kan jag ägna tankekraft åt att skriva istället. (För självklart har jag sett till att ha en bra säkerhetskopia på mina listor, så att det inte är en katastrof om listprogrammet kraschar.)

Och det är just för att slippa hålla för många saker i huvudet som jag inte bara skriver ner det jag ska jobba med nu, utan också sånt som jag kanske ska jobba med i framtiden. Lösa artikelidéer, tänkbara uppdragsgivare att kontakta, nya tjänster att testa, möjliga gäster till podden Digitalsamtal och så vidare.

Se därför till att ha en kanskelista. Och ta för vana att titta igenom den då och då.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Med listorna i molnet behöver du inte lika många

2016-05-28T00:00:00Z

Det börjar bli många listor nu. En med projekt, en med uppgifter, en med deadlines, en med sånt du väntar på, en med morgondagens viktigaste saker.

Jag har redan argumenterat för att dina listor hör hemma i molnet. Då utifrån ett resonemang om att alltid ha listorna tillgängliga, oavsett var du befinner dig.

Ett minst lika viktigt skäl är att många av listtjänsterna har funktioner som gör det möjligt att klara sig med en lista, och sen visa de delar av dem som motsvarar de olika listorna ovan.

I de flesta tjänster kan de olika uppgifterna du skriver upp förses med ett slutdatum. Det finns all anledning att vara försiktig med dem, men används de rätt kan de vara till stor hjälp. Tagga med deadline, ge ett slutdatum och använd sedan filterfunktionen för att visa alla deadlines, sorterade efter datum.

Med en tjänst för dina listor skapas projektlistan nästan automatiskt. I de flesta tjänster sorteras nämligen projekt in i olika mappar, och om mapparna då namnges på ett tydligt sätt blir listan med mappar i själva verket också listan med projekt. Om dina arbetsuppgifter är hör till ett antal olika ansvarsområden, överväg att först skapa mappar för respektive område, och lägg sedan projekten i dem. Allt för att få så bra överblick som möjligt.

En annan funktion som ofta finns är möjligheten att använda taggar. Alla uppgifter måste inte taggas, men det finns några typer som mår bra av det:

Saker som är kopplade till en viss kollega eller kund: Tagga med deras namn.
Saker som måste utföras på en viss plats: Tagga med platsens namn.
Saker som du väntar på: Tagga med Väntar.

Sedan kan tjänstens filter användas för att visa alla uppgifter som är taggade på ett visst sätt, oavsett i vilket projekt de finns. När du har ett möte med kollegan X, välj att visa alla uppgifter som är taggade med hens namn för att snabbt beta av dem. När du befinner dig på platsen Y, ta en titt i listappen för att se vad det var du skulle göra när du är där.

Under din veckogenomgång går du igenom projektmapp efter projektmapp och kollar att alla uppgifter som ligger där är aktuella och rätt. Att det är tydligt vad du ska göra närnäst. I vissa listappar kan du sedan välja att exempelvis bara visa nästkommande uppgifter i alla projekt som hör till ett visst ansvarsområde.

Omställningen från papperslappar eller enkla listappar tar givetvis tid. Inte minst att skapa de filter som är relevanta för dig. Men när det väl är gjort kommer du kanske få mer gjort, men framför allt göra det lättare att se vad som är rätt sak att göra.

Foto: kky

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Står projektet still för att du väntar på något – skriv ner vad

2016-05-27T00:00:00Z

Att arbetet med ett projekt stannar av kan bero på att du inte vet vad du ska göra härnäst. Men det kan också bero på att du inte kan fortsätta jobba eftersom du väntar på något. En rapport som ska bli klar om en vecka. Ett mail från en kund. Ett beslut från en chef.

När du gör veckogenomgången, fundera på vad nästa steg är för vart och ett av dem. När du stöter på projekt där du inte kan komma vidare utan input utifrån, skriv då upp vad du väntar på, från vem. Och lägg gärna till ett datum då du började vänta.

Tillsammans kan de tre uppgifterna – vad, från vem och hur länge – ge dig en snabb överblick över vad det är som fördröjer dig och när det kan vara läge ett påminna om det du väntar på.

Foto: Barney Moss

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: Microsofts ergonomiska tangentbord

2016-05-26T00:00:00Z

Någonstans visste jag givetvis att pekfingervalsen inte var det mest effektiva sättet att skriva på. Jag ville skriva snabbare, för att hinna med fler texter, men också för att kunna hålla jämna steg med dem jag intervjuar.

Men hur skulle jag göra för att lära mig att skriva med riktig fingersättning? Jag testade något program för att träna fingersättningen, men det kändes aldrig som om det skulle funka.

Värkande handleder visade sig vara det första steget mot en lösning. En ergonom föreslog för många år sedan att jag skulle testa ett ergonomiskt tangentbord. Jag köpte ett Natural Keyboard från Microsoft. Och ägnade sen en vecka åt att svära över hur långsamt jag skrev och hur många fel det blev.

Tangentbordets fysiska utformning, “knäckt” på mitten och en lutning åt respektive sida, lämnar inget utrymme för alternativ. Skriver man på ett sånt här tangentbord, då gör man det med korrekt fingersättning.

Det tog någon vecka, sen visste alla fingrar vilken uppgift de har.

Jag har ingen aning om hur många modeller av ergonomiska tangentbord från Microsoft jag hunnit avverka sedan dess, men just nu är det ett Sculpt Ergonomic som står på mitt skrivbord.

(Ett annat sätt att skriva mer på kortare tid är att använda makron för textsnuttar du skriver ofta.)

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Mitt viktigaste tips till dig som jobbar hemifrån

2016-05-25T00:00:00Z

Men hur klarar du att jobba hemifrån? När jag ska göra det så ägnar jag mig bara åt X istället!

Från 2006 till 2014 hade jag mitt frilanskontor hemma. Från början av ekonomiska skäl, som nybliven frilans ville jag inte dra på mig för stora kostnader. Senare av bekvämlighet. Jag trivdes väldigt bra med att jobba hemifrån, och såg ingen anledning att leta reda på ett kontor.

Under de åren var det många som talade om hur svårt de själva skulle ha att jobba hemifrån och undrade hur jag gjorde.

Jag tror att de som ställer frågan missar skillnaden mellan att jobba hemifrån någon dag då och då och att göra det jämt. Om man har arbetsplatsen hemma, då blir också hemmet synonymt med arbete. Men framför allt finns inget alternativ.

Självklart passade jag på att köra en tvättmaskin eller plocka undan efter frukosten när jag behövde ett avbrott i jobbet. Men framför allt jobbade jag.

För dem som jobbar hemifrån är ett av de vanligaste tipsen att skaffa en särskilt plats för arbetet. Och det var när minsta barnet behövde eget rum som jag förlorade mitt skrivbord och letade reda på ett kontorshotell.

Ett annat tips är att ha ordning och reda på vad som ska göras. Men det är inte unikt för dem som jobbar hemifrån.

Mitt viktigaste tips är i stället: Ta en promenad till jobbet.

Nästan utan undantag tog jag en morgonpromenad innan jag började jobba. För mig var det väldigt viktigt. De dagar jag gick direkt från frukostbord till skrivbord blev sällan bra.

Kroppen behövde få röra på sig lite. Och en laddning frisk luft. Men framför allt tror jag att det var en mental sak, att morgonpromenaden snart kom att förknippas med jobb. En startsignal.

Och på eftermiddagarna fick ibland, men alldeles för sällan, en promenad fungera som stoppsignal. Så att jag verkligen hunnit lämna jobbet, mentalt, innan familjen kom hem.

Två råd till dig som jobbar hemifrån alltså.

En morgonpromenad.

En eftermiddagspromenad.

Oavsett väder.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Ordna dina projekt i en prydlig kö

2016-05-24T00:00:00Z

Mänsklig multitasking är en myt sägs det. Att hoppa mellan olika arbetsuppgifter är förödande för koncentrationen. Varje fokusbyte innebär en ny startfas innan farten är uppe igen.

Det här är en av anledningarna till att jag försöker hålla e-postprogrammet på armlängds avstånd under större delen av arbetsdagarna.

Men min erfarenhet är att det här gäller i ett större perspektiv också. Få parallella uppdrag är lätta att hålla koll på, många betydligt svårare. Inte raketforskning direkt. Men det krävs ändå sätt att hantera det här.

Vid sidan av allt rutinarbete i mitt företag vill jag helst försöka hålla antalet parallella uppdrag till tre eller högst fyra. Med utgångspunkt i projektens deadlines går det att lägga ett pussel så att jag inte jobbar med fler åt gången än jag klarar av.

Jag skapar helt enkelt tre köer där jag lägger projekten efter varandra i den ordning de ska vara klara och med hänsyn taget till hur lång tid de tar. Ett projekt som förvisso har deadline först om någon månad men som tar lång tid får ockupera ena kön på egen hand, medan flera kortare, enklare projekt med på varandra följande deadlines får ta hand om kö nummer två. Och så vidare.

Det här är alltså ett mer användbart sätt att visualisera de deadlines jag har tagit på mig, eftersom det inte bara tar hänsyn till när något ska vara klart utan också hur lång tid jag uppskattar att arbetet kommer att ta.

Foto: Alexandre Duret-Lutz.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Projekten som står still – vet du verkligen vad som ska göras?

2016-05-23T00:00:00Z

Då och då kommer du upptäcka att saker och ting stannar av. Du har ett projekt där du vet vad slutmålet är, men du kommer inte vidare. Finns det en tydlig deadline är det sannolikt stressande, saknas deadline kan det ändå vara nog så frustrerande.

Min erfarenhet är att saker och ting som jag inte kommer vidare med huvudsakligen hamnar i två olika kategorier:

De som saknar deadline och som jag egentligen inte heller är intresserad av att göra.
De som har deadline eller som jag vill göra.

Saker och ting i den första första kategorin behöver du ta itu med först. Tänk igenom saken ordentligt: Om det inte finns en deadline finns det antagligen inte heller någon annan som väntar på att jag ska bli klar med den. Det här är alltså något som jag i första hand gör för min egen skull. Läge att bestämma mig: Om det är något jag inte vill göra, stryker jag det från min lista. Och om det är något jag vill göra, då hör det till kategori två trots allt.

Så vidare till kategori två, saker och ting som andra förväntar sig att jag ska göra eller som jag faktiskt vill göra för min egen skull.

Projekt som jag behöver eller vill göra men som ändå inte kommer vidare faller oftast i en av tre möjliga kategorier:

Deadline är inte tillräckligt nära för att jag ska behöva ägna mig åt det här ännu. De lägger jag på min lista med kommande projekt, en lista som jag tittar på under mina veckogenomgångar.
Det är ett projekt utan deadline, som jag gör för min egen skull, men som jag inte hinner med just nu. Till listan med kommande projekt.
Saker och ting som jag verkligen borde jobba med nu. Men som jag ändå inte ägnar mig åt. Det kan handla om ett inbyggt motstånd, att det är en uppgift som är ett “måste men vill verkligen inte”. Oftare handlar det däremot om att jag inte vet vad nästa steg är. Det här är de projekt som kräver mest tankemöda. Här måste jag helt enkelt bestämma vad som är nästa steg, och göra det så begripligt och litet som möjligt. Och även skriva ner vilka de kommande två, tre stegen är.

När detta är gjort, då brukar saker och ting börja röra på sig igen.

Foto: Kenny Louie.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Veckogenomgången är rätt tillfälle att höja blicken

2016-05-22T00:00:00Z

Att ha listor med projekt och uppgifter är ett utmärkt stöd i det dagliga arbetet. Men då och då behöver du också höja blicken och se till att listorna verkligen är aktuella. Kanske behöver någon av uppgiftslistorna kompletteras, kanske saknas något helt och hållet från din projektlista, kanske har något blivit överspelat och kan strykas.

Hur ofta är en smaksak, men åtminstone en gång varannan vecka tycker jag är en bra idé. Allra helst en gång i veckan. Varför?

Vi är vana vid att tänka i arbetsveckor. Att avsluta en vecka med att gå igenom listorna är ett bra sätt att samla ihop alla tankar, att få ned alla lösa trådar på papper, att få en överblick över veckan som kommer för att sen kunna ta ledigt.

Det uppenbara kan därför tyckas vara att göra den här genomgången på fredagar. Mitt förslag är istället att försöka hinna med det en dag tidigare.

Under flera år satte jag mig med mina listor efter lunch på fredag. Och alldeles för många gånger hittade jag saker som jag borde ha hunnit med under veckan. Sällan särskilt stora saker, projektlistan ser ju till att jag har koll på dem. Men ändå tillräckligt omfattande för att resten av fredagseftermiddagen skulle bli stressig.

Därför försöker jag numera göra veckogenomgången redan under torsdagen. Då har jag sedan hela fredagen på mig att avsluta arbetsveckan under kontrollerade former, samtidigt som jag får en tidig känsla för hur nästa vecka kommer att bli.

Under veckogenomgången tycker jag att några saker är viktigare än andra:

Titta igenom din projektlista. Stryk sånt som är avklarat eller inte längre behöver göras. Lägg till nya projekt som dykt upp under veckan. Se till att alla deadlines är de som gäller. Finns det något projekt där du är beroende av någon annan för att komma vidare? Påminn i så fall om du väntat länge.
Titta igenom dina uppgiftslistor. Behöver några av dem brytas ner i mindre delar för att du verkligen ska ha koll på allt som ska göras.
Titta igenom kalendern, både för den gångna veckan och den som kommer. För alla möten som varit under veckan, har du tagit hand om anteckningar och uppgifter som dök upp? För alla möten under veckan som kommer, har du koll på allt du behöver ha koll på?
Har du inte tömt dina inkorgar under veckan är det här rätt tillfälle att göra det.
Titta igenom listan med dina kommande projekt. Är det dags att aktivera något av dem?

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Var noga med att skriva ner allt som ska göras om och om igen

2016-05-21T00:00:00Z

En stor fördel med de flesta, snudd på alla, appar och tjänster för uppgiftslistor är möjligheten att återupprepa uppgifter: Så snart du markerar något som avklarat skapas en ny kopia, så långt in i framtiden som du bestämt.

Det här är en fantastisk funktion.

Projekten och andra stora, viktiga uppgifter är ofta inte den stora utmaningen. De är lätta att komma ihåg, och annars räcker projektlistan ofta långt som påminnelse om vad som ska göras.

Värre är det med tråkiga rutinsaker, som ska göras varje dag, varje vecka, varje månad, eller i värsta fall ännu mer sällan än så.

För mig är det inget problem att komma ihåg att kolla RSS-flödet i jakt på nya artikeluppslag, att ta tid att formulera nya idéer och att skicka dem till mina redaktörer. Det är de roliga delarna av mitt arbete.

Till de tråkiga hör bland annat allt som har med bokföringen att göra. Här har jag återkommande uppgifter för att föra in kvitton, för att betala företagets räkningar, för moms och skattedeklarationer. Sånt jag annars skulle glömma, och som dessutom skulle kosta mig pengar.

Upprepande uppgifter är också ett utmärkt sätt att skaffa nya rutiner. Så länge det känns ovant kommer påminnelsen i uppgiftslistan att vara välkommen. Men så snart du märker att du gör det du ska göra redan innan du ser det på listan kan du ta bort den därifrån.

Men ett tips: Innan du raderar den, skriv upp den på en kom ihåg-lista som du tittar på då och då. Den listan får fungera som en påminnelse om vilka saker du ska göra regelbundet. Genom att titta på den är det lätt att se om något fallit bort och måste in på uppgiftslistorna igen.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Gör småsakerna direkt

2016-05-20T00:00:00Z

De fem frågor som hjälper dig att tömma inkorgen i e-postprogrammet gäller för det som dyker upp i dina andra inkorgar också:

Är det här skräp?
Är det här något jag kan göra snabbt och enkelt?
Är det en uppgift eller till och med ett projekt?
Är kalenderbokning?
Är det referensmaterial?

Inte minst är fråga nummer två viktig när det gäller saker som ska göras.

Är det en enkel uppgift?

Gör den i så fall direkt.

Alternativet är att skriva ned den på någon av dina listor. Men sannolikt tar det i slutänden längre tid. Du ska bestämma vilken lista som är rätt, plocka fram den, formulera uppgiften så att du förstår vad som ska göras. Och sen ska du göra den, och kryssa av den från listan.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Förstår du vad som står på dina listor?

2016-05-19T00:00:00Z

Uppgiftslistan är din egen, och sannolikt är det inte någon annan som ska läsa den. Men ett råd är att ändå formulera det du skriver ner på listan som om någon annan skulle läsa – och förstå.

För att ta ett exempel: Jag har ett par redaktörer som jag regelbundet jobbar med, och som jag därför skickar e-post eller ringer till åtminstone någon gång i veckan.

Då räcker det inte att skriva Ring X eller Skicka mail till Y på mina listor. När jag skriver det vet jag vad samtalet ska handla om och vad mailet ska innehålla. Men om ett par dagar, när jag har tid att ringa eller skriva ett mail, kommer jag ihåg det då?

Inte säkert.

Av samma anledning kan jag inte heller skriva Skriv artikel eller Gör intervju på mina listor.

Låt istället sakerna på dina listor innehålla tillräckligt mycket detaljer för att du inte ska behöva fundera på vad du ska göra.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Dagens sista uppgift lägger grunden för en bra morgondag

2016-05-18T00:00:00Z

Varje arbetsdag bör avslutas på samma sätt: Men en snabb koll på dina listor, både den med projekten och den med de enskilda uppgifterna. Syftet är att bestämma hur du ska starta morgondagen. Två, kanske tre saker.

Jag har gjort den där morgondags-listan mer eller mindre dagligen i några år nu och har märkt att den gör stor skillnad.

För det första är det väldigt mycket enklare att komma igång den efterföljande dagen. Inte minst när jag fortfarande jobbade hemifrån, men också sedan jag flyttat mitt frilanskontor till ett kontorshotell. När jag vet vad jag ska göra blir det också lättare att leva upp till målsättningen om att inte börja arbetsdagen med en koll i e-postprogrammets inkorg. Där det annars är lätt att hamna, om jag inte riktigt vet vad jag ska göra.

Det andra är just det: I slutet av en arbetsdag har åtminstone jag lättare att veta vad morgondagen ska ägnas åt.

Och för det tredje: Om jag redan nu bestämmer vad jag ska göra imorgon har jag en chans att mentalt förbereda mig. Och låta hjärnan börja jobba lite med det i bakgrunden. (För mig som skriver mycket i jobbet är det då för övrigt bra att kunna skriva på rätt ställe direkt. Det kan jag tack vare Ulysses.)

Men under åren har jag också lärt mig något om vilka saker som passar på listan. Jag vill att det ska vara viktiga saker. Antingen sådana som tar något av mina uppdrag närmare deadline eller något som måste göras rent administrativt. Som att göra månadens momsinbetalning. Därför måste punkterna på startlistan uppfylla minst ett av två kriterier:

Det måste vara något jag vill göra.
Det måste vara något som jag kan göra på väldigt kort tid.

Om jag skriver upp tråkiga saker på listan som dessutom tar lång tid att göra, då är det också svårare att hålla sig borta från inkorg, Facebook och Twitter.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Skaffa ett sätt att få överblick över dina deadlines

2016-05-17T00:00:00Z

Bara uppgifter med ett tydligt slutdatum ska förses med ett slutdatum. Och det gäller i allra högsta grad det som faller under begreppet deadlines. I mitt fall rör det sig i huvudsak om två saker: Texter som ska lämnas eller föreläsningar som ska hållas.

I kombination med projektlistan, som ger en överblick över vad jag har på gång, blir slutdatumen för respektive projekt1 det verktyg jag behöver för att kunna planera mina arbetsdagar. Ett öga på projektlistan visar vad jag har på gång, och en avstämning med projektens deadlines ger vid handen vad jag behöver jobba med härnäst.

Att snabbt och enkelt kunna få överblick över dina deadlines är därför viktigt. Om du har projektlistan på papper är det uppenbart hur det ska gå till: Skriv ner dem där.

Om du däremot valt att ha dina uppgiftslistor i molnet, se då till att utnyttja tekniken på bästa sätt. Mitt förslag är att bryta ner projekten i mindre steg och låt det sista vara något i stil med Presentation av projekt X. Och ge det steget ett slutdatum.

De flesta uppgiftsappar och -tjänster har inte bara stöd för slutdatum utan också taggar eller liknande. Uppgifterna på listan kan ges lite extra sammanhang med hjälp av taggarna. En utmärkt att använda är just deadline.

Om du är konsekvent med att skapa en uppgift för målet av varje projekt, ger den en slutdatum och dessutom taggar den med deadline har du nu skapat förutsättningarna för omedelbar överblick.

De tjänster som stöder taggar har nämligen också filter- och sökfunktioner som låter dig skapa olika “vyer” av dina listor, där du får se olika delar beroende på hur du skapar dina sökningar.

Söker du efter uppgifter med taggen deadline och sorterar dem efter slutdatum får du en snygg lista, sorterad i kronologisk ordning.

Om du inte använder ett datorprogram för dina uppgifter men däremot har kalendern i datorn kan du uppnå något liknande där. Kalenderprogram kan innehålla olika kalendrar. Skapa en som heter Deadlines och skriv in dem där. När du vill få överblick, dölj alla andra kalendrar.

Med någon av de här två metoderna kan du inte bara se vad du lovat till vem och när och därmed veta vad du bör prioritera. Är du som jag frilans får du dessutom svart på vitt hur införsäljningen har gått och en påminnelse om att det kanske är dags att lägga på ett kol där.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

I den mån ett slutdatum finns. Somliga projekt har ingen hård deadline. ↩

Ge inte dina uppgifter ett slutdatum om de inte har ett slutdatum

2016-05-16T00:00:00Z

De datorprogram och appar vi använder kommer fulla med funktioner och finesser. Vilket å ena sidan är bra, men å andra sidan kan skapa problem, merarbete eller onödig friktion om vi inte använder dem på rätt sätt.

I våra kalanderappar är standardinställningen för hur långt ett möte är ett typexempel på det. Jag är fullkomligt övertygad om att det bokas in långt fler timslånga möten än vad som egentligen behövs. Kanske räcker en halvtimme?

I våra datoriserade listor är funktionen för att ge en uppgift ett slutdatum ett annat exempel på något som faktiskt kräver lite eftertanke innan den börjar användas.

Ett exempel: Du ska vara klar med en viktig rapport den 16 maj. I ditt listapp skriver du därför “Rapporten ska vara klar” och sätter 16 maj som slutdatum.

Risken är nu stor att du inte ser den här uppgiften förrän på morgonen den 16 maj. Standardinställningen i många appar för uppgifter är att inte visa dem förrän den dagen de förfaller. Och då är det ju så dags, om uppgiften är stor. Två av lösningarna på det här har jag redan skrivit om: Du behöver en projektlista som kompletterar uppgiftslistan. Och du behöver bryta ner dina uppgifter i mindre beståndsdelar. Innan du kan skriva rapporten behöver du läsa in dig, samla in siffror, göra analysen, skapa diagram och så vidare.

Problemet är att det kan finnas en lockelse i att ge även deluppgifterna slutdatum. Mitt råd är att vara ytterst sparsam med det.

I kalendern ska du bara skriva upp saker som ska – verkligen ska – göras en viss dag, en viss tid. Och det är samma sak med uppgifterna: Bara de som ska vara klara en viss dag ska ha ett slutdatum. Alla andra ska vara datumlösa.

Anledningen är den samma som med kalendern. Det är bra att skilja på ambitioner och måsten.

De flesta program för uppgifter kan visa vilka saker som förfaller idag och under de kommande, 3, 5 eller 7 dagarna. Om du är alldeles för frikostig med slutdatum kommer de här listorna snart vara överbelamrade med saker. Inte som måste slutföras respektive dag, utan med saker som du har som ambition eller förhoppning att kanske, möjligen, eventuellt hinna med.

Och vad som är problemet med det? Samma som med kalendern. Du kan inte använda dina uppgiftslistor för att se vad som egentligen är på agendan, utan bara en lista som visar dina förhoppningar. Inte heller kan du använda listan som en hjälp att prioritera vad du faktiskt ska ägna din arbetsdag till. Dessutom leder det bara till massa extraarbete när du i slutet på varje arbetsdag måste gå in och ändra datum för allt du inte hunnit med.

Bättre då att det som får ett datum också är sånt som faktiskt ska vara klart ett visst datum.

Skillnaden mellan ett datum i uppgiftslistan och en bokning i kalendern är förhoppningsvis uppenbar. Ett slutdatum i uppgiftslistan säger inget om när jobbet ska göras, bara när det ska vara gjort.

Så vad landar vi i då?

Uppgiftslistor där avstämningspunkter och skarpa deadlines får slutdatum.
Listor som inte bara innehåller slutmålet utan också alla viktiga steg som leder dit.
En daglig rutin att titta igenom projektlistan för att bestämma vad du ska jobba med under dagen, och sedan en titt på uppgiftslistan för respektive projekt du tänker ägna dig åt och där se exakt vad du ska göra.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Låt kalendern vara ett löfte till dig själv

2016-05-15T00:00:00Z

Vid sidan av att göra-listorna är kalendern givetvis ett viktigt verktyg för att se till att rätt saker blir gjorda. Frågan är bara vad som ska skrivas upp i kalendern? Två saker:

Allt som involverar andra människor och där ni kommit överens om en dag och en tid.
Möten med dig själv.

Det första kräver ingen djupare förklaring. Har du bestämt träff med en eller flera andra personer, då är det också naturligt att skriva ner det i kalendern så att du ser när du är upptagen och med vad.

Varför du ska boka möten med dig själv är kanske inte lika uppenbart. Men det hänger ihop med att kalendern inte rätt ställe för uppgifter som du ska göra, men som inte måste göras vid en viss tidpunkt. De hör istället hemma på uppgiftslistan. Skriver du upp dem i kalendern är risken nämligen alldeles för stor att de inte blir gjorda och sedan glöms bort.

Exempel: Du har skrivit upp “Skriv klart mötesanteckningarna från senaste avdelningsmötet” i kalendern, idag klockan 11. Kvart i elva kommer en kollega förbi och ni ägnar en timme åt en annan arbetsuppgift. Sen är det lunch, och eftermiddagen är full med andra saker. Anteckningarna hinns inte med idag.

Till skillnad från ett program för uppgifter får du ingen varning om detta. Kalendern vet inte om du skrivit anteckningarna eller inte. Men i ett program för uppgifter hade anteckningarna fortfarande stått som oavklarade.

Så: Saker som inte måste göras vid en viss tidpunkt – på uppgiftslistan. Saker som måste göras vid en viss tidpunkt – i kalendern.

Och det här är mötena med dig själv kommer in. När du tittar på dina uppgiftslistor kommer du ibland inse att du i morgon eftermiddag måste ägna en timme åt mötesanteckningarna. Då, men bara då, skriver du upp dem i kalendern. Som ett löfte till dig själv: Imorgon låter jag inget annat störa, då har anteckningarna prioritet ett. Allt annat får vänta.

Om du använder kalendern på det här sättet, så att den bara innehåller saker som måste göras vid en viss tidpunkt, då blir den också ett bättre verktyg när någon vill boka in ett möte med dig. Då ser du direkt i kalendern om du har tid eller inte.

Av samma anledningar som med listorna tycker jag för övrigt att kalendern också ska ligga i molnet: Då är den alltid med, går inte att tappa bort och dessutom finns möjligheten att ha flera kalendrar, till exempel en för jobbet och en för delade familjeaktiviteter.

Och ett tips. Om du väljer att använda kalendern i datorn och mobilen, låt inte alla möten bli en timme långa bara för att det är standardinställningen.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Dina listor ska vara i molnet

2016-05-14T00:00:00Z

Använd nätet för listorna med projekten du jobbar med för tillfället och alla saker du ska komma ihåg. Till skillnad från en pappersvariant går den inte att tappa bort. Men framför allt är den alltid med dig.

För visst är följande scenario möjligt: Hemma vid middagsbordet kommer du på två saker som måste göras när du kommer till jobbet i morgon. För att inte glömma skriver du upp dem på en lapp som du lägger på köksbänken.

Men kommer du ihåg att ta med den till jobbet?

Om du istället använder en nättjänst är det problemet ur världen.

Med tjänsterna får din lista dessutom smarta finesser. Hos många kan punkterna på listan få en deadline så att telefonen påminner dig om vad du ska göra när. Andra kan knyta uppgifter till en geografisk plats, så att du blir påmind om att köpa tejp när du befinner dig i närheten av pappershandeln. Att kunna dela listor med dina kollegor är en annan bra funktion. Eller att kunna koppla dem till varandra, så att uppgift X inte visas innan uppgift Y är avklarad.

Så vilken tjänst ska du välja?

Todoist är ett bra alternativ för den som behöver många olika listor. Med tjänsten är det enkelt att dela i dem i grupper, exempelvis för administration, kundprojekt och privatliv, vilket ger en tydlig överblick över vad som ska göras och möjlighet att fokusera på rätt sak. Det går också att skapa avancerade filter som till exempel visar alla uppgifter märkta med "viktigt" eller har dagens datum som deadline.

Trello har ett upplägg som påminner om fysiska anslagstavlor. Du kan skapa så många tavlor du vill, på varje tavla hänger du upp dina listor och på varje lista fäster du kort med sakerna du ska göra. Baksidan av varje kort kan innehålla diskussioner med kollegor, kopplade dokument och bilder. Läs gärna boken Personal Kanban för tips om hur Trellos funktioner kan utnyttjas.

Any.do är ett enklare alternativ med en egen metodik: Varje dag inleds med ett "Any.do Moment" då användaren går igenom alla uppgifter som inte är schemalagda till ett visst datum och bestämmer vilka av dem som ska utföras innan dagen är slut.

Foto: kky.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Minimera antalet inkorgar – och töm dem!

2016-05-13T00:00:00Z

Du är omgiven av inkorgar: E-postprogrammet, sms, Whatsapp och andra meddelandetjänster, röstbrevlådan, ett postfack på jobbet och den fysiska brevlådan där hemma är några exempel. Kanske har du ännu fler.

Om du ska kunna hålla koll på det du ska göra behöver du också hålla koll på det som dyker upp i dina inkorgar. En viktig utgångspunkt är, precis som med e-posten, att inse att vi pratar om “inkorgar” av en anledning.

Inte något av de exempel jag räknar upp ovan är platser där saker och ting är tänkta att ligga kvar. Ändå använder vi många av dem som arkiv. Särskilt de digitala varianterna. De fysiska, däremot, är vi ofta bättre på att tömma.

Men så länge saker och ting får ligga kvar i inkorgarna är det svårt att få en känsla av kontroll. Det finns inte ett ställe att titta på för att komma ihåg vad som ska göras. Istället är det flera inkorgar som måste kollas, om och om igen, för att du ska vara säker på att inte glömma bort något viktigt.

Men för att kunna tömma inkorgarna måste du också vet var du ska göra av det som ligger där. Mycket går att känna igen från hur jag tycker att e-posten ska hanteras: Var sak på sin plats. Saker som ska göras på projekt- eller uppgiftslistan, möten in i kalendern och sånt som ska sparas arkiveras på rätt ställe.

Det finns också en anledning att försöka minimera antalet inkorgar. När det gäller kontaktytorna mot vänner och kollegor kan det vara svårt. En del ringer, andra skickar sms, några hör av sig via Facebook.

Men du har också inkorgar som du fyller själv. Jag hade länge lappar liggande både på jobbet och hemma där jag skrev upp saker som skulle kommas ihåg. Närmsta kuvert fick duga när något dök upp i huvudet.

Lösningen på det? Nöj dig med en lista och lägg den i molnet. Så länge du har mobiltelefonen inom räckhåll, då kan du också skriva ner saker och ting på rätt plats direkt.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Då är detaljerade uppgiftslistor en bra idé

2016-05-12T00:00:00Z

En lista med dina projekt, dina övergripande mål, kan räcka långt. Men att bryta ner dem i sina beståndsdelar och lista varje steg på vägen mot målet kan också ha sina fördelar. Givetvis tar det mer tid, men det finns många situationer där det lönar sig.

För återkommande projekt som är till stor del liknar varandra sitter delstegen ofta i ryggmärgen. Många av de artiklar jag skriver är ett exempel på det. Jag ska övertyga en redaktör om att idén är bra, jag ska boka en intervju, jag ska göra intervjun och jag ska skriva artikeln. För att komma ihåg de här stegen behöver jag inte mer än en notering om att jag ska jobba med artikeln. Vilka stegen är och var jag befinner mig kommer jag ihåg.

Men så fort researchen kräver lite mer i form av inläsning och flera intervjuer, då är det dags att börja bryta ner det. Vad ska jag läsa, vilka personer ska jag intervjua och så vidare.

Att skriva ner stegen på papper duger, men att välja en molntjänst för listorna har många fördelar. En är att programmen och tjänsterna ofta gör det möjligt att tagga de olika uppgifterna. Ett sätt att utnyttja det i mer omfattande projekt där jag kommunicerar med många andra är att inte bara lägga in vad jag ska göra, utan också när jag väntar på något från någon. Typexempel: När jag mailar iväg intervjuförfrågningar lägger jag in en notering om att jag väntar på svar – en notering för var och en av dem jag skickat frågan till – och taggar dem med väntar. Sen kan jag använda filterfunktionen i programmet för att se allt jag väntar på och bestämma när det är dags att stöta på. Det här gör också att jag inte behöver bläddra runt i e-postprogrammet för att påminna mig om vem jag ännu inte fått iväg intervjuförfrågan till.

För projekt som inte har mycket gemensamt med andra jag ägnar mig åt är nyttan av att ordentligt tänka igenom vad som ska göras och i vilken ordning. Det är ett sätt att försäkra mig om att allt faktiskt kommer att bli gjort. Annars är risken stor att en titt på projektlistan bara påminner om att jag ska jobba med projektet, men inte med vad och därmed skjuter jag det på framtiden.

En detaljerad lista bjuder dessutom ofta på tillfredsställelsen att få markera något som avklarat. En detaljerad lista är också ett sätt att göra stora projekt mindre avskräckande. Det är en stor mental skillnad mellan att se Bestäm tapet till sovrummet istället för Renovera huset på listan med saker att göra.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

På dina att göra-listor är målen viktigare än vägen dit

2016-05-11T00:00:00Z

Din projekt måste brytas ner i sina beståndsdelar, predikar effektivitetsgurun David Allen. I sak har han givetvis rätt. Och det är också något som de flesta instinktivt förstår.

Jag kan inte skriva en artikel om jag inte först får en redaktör att nappa, bokar in och gör intervjuer, bollar vinkel med min redaktör och stolpar upp texten.

Till skillnad från David Allen tror jag inte att det är nödvändigt att skriva upp alla de små stegen på vägen på en lista. Däremot tror jag absolut att det finns tillfällen då det är en bra idé att göra det.

Min erfarenhet är att det väldigt ofta går att strunta i de enskilda uppgifterna och istället nöja sig med två listor:

En med alla pågående projekt – inklusive när de ska vara klara, om det av en eller annan anledning finns en tydlig deadline. Genom att läsa igenom blir du påmind om vad du håller på med, och genom att se när saker och ting ska vara klart får du också hjälp att prioritera vad du bör jobba med härnäst.
En med alla återkommande uppgifter. Saker som måste göras regelbundet är bra att skriva upp, så att de inte glöms bort i arbetet med större saker.

Börja där – och låt listorna bli mer detaljerade när du känner att de tjänar på det.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

"Mer gjort" är en bieffekt av att få "rätt gjort" – så har GTD hjälpt mig

2016-05-10T00:00:00Z

Några år in på min yrkesbana som journalist gick jag från att vara reporter till vikarierande mellanchef. Det var ett kliv där mitt tidigare sätt att planera mitt arbete inte hängde med. Att hålla allt i huvudet var inte längre möjligt. Stressen kom som ett brev på posten.

Bara några veckor in på chefsstolen hittade jag den första svenska översättningen av Getting Things Done i Pocketshops butik på Sergels Torg i Stockholm. Av baksidestexten att döma kunde den möjligen erbjuda en lösning på mitt problem.

Jag köpte boken.

Jag läste den.

Och jag insåg - som så många andra - att det här säkert var ett system som fungerar. Om man har timmar att lägga på att administrera sitt jobb.

Det hade jag inte. Men jag insåg också att det fanns delar i David Allens metod som jag lätt kunde ta till mig. Framför allt fyra:

Att ha ett ställe att skriva upp det saker jag behöver komma ihåg. En anteckningsbok fick ersätta mitt "lösbladssystem".
Att faktiskt skriva upp allt som skulle kommas ihåg i boken. Gjorde omgående skillnad, när samma saker inte längre poppade upp i huvudet om och om igen.
Att ha en projektlista. I GTD är projekt målen du vill uppnå, medan stegen som leder dit är uppgifter som ska utföras. Båda är viktiga om man ska följa GTD till punkt och pricka. Men för mig var projektlistan den stora grejen. I mitt fall blev den framför allt en lista med de artiklar som reportrarna jobbade med. Gav snabb överblick över produktionsläget.
En veckogenomgång för att titta över allt, vad som är avklarat, vad som är på gång, vad nytt som kommit till.

Under de närmare femton år som gått sedan dess har jag steg för steg plockat in fler delar av GTD i mitt arbete, för att jag insett att de kan vara till hjälp och för att de blir lättare att tillämpa när det nu finns bra program och appar istället för papper och penna. Jag har också hämtat inslag från andra håll, och kommit på ett och annat själv.

GTD, och andra metoder, säljs ofta in med argument om att en ska bli effektivare på jobbet. Frågan som jag ibland får är i det ljuset relevant: “När övergår organiserandet för att bli effektivare till att bli en effektivitetshämmare i sig självt?”

Det finns en uppenbar risk att just det händer. Och jag har mer än en gång lagt alldeles för många timmar på att byta program eller organisera om mina listor bara för att.

Men för mig är det viktiga inte huruvida jag blir effektivare eller inte. För mig handlar det om kontroll och om att hålla stressen borta. Och i ljuset av det är ett app-byte kanske inte rätt sak att lägga tid på, men att då och då gå igenom alla listor för att kolla om något är bortglömt är faktiskt inte så dumt. Till och med bra.

Idag, när jag jobbar som frilans, är ordning och reda på det jag ska göra en förutsättning för att jag ska kunna hålla mina deadlines, planera in rätt intervjuer vid rätt tillfälle, komma ihåg att fakturera och att göra skatteinbetalningar. Se till att jag får tid att läsa, åt idéarbete, åt egna projekt.

Om jag dessutom får mer gjort (vilket jag för all del tror) är det bara en välkommen bieffekt.

I ett antal texter kommer jag att förklara hur jag sköter planeringsarbetet i mitt företag. Du hittar länkar till dem alla på samlingssidan Effektivt, under rubriken Få rätt saker gjorda.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: Mailmate

2016-05-09T00:00:00Z

Sedan länge använder jag Fastmail för min e-post. Jag behöver något mer avancerat än vad mitt vanliga webbhotell kan erbjuda, inte minst möjligheten att skapa filter som stoppar in mail i rätt mappar direkt. Gmail är givetvis ett alternativ, men jag har aldrig blivit vän med Googles e-posttjänst trots att så många gillar den.

Fastmail har ett helt okej webbgränssnitt, men jag föredrar ändå att använda ett e-postprogram i datorn. Mitt val är Mailmate. Av ett par viktiga anledningar.

Virtuella mappar i kombination med bra sökfunktioner ger mig en bra överblick över e-posten.
Tack vare bra snabbkommandon kan jag bland annat flytta e-post mellan mappar, söka eller hoppa till valfri mapp utan utan att flytta högerhanden till musen.
Stöd för Markdown.
Möjlighet att finjustera notifieringarna, vilket i kombination med Quitter minskar risken för att jag fastnar i inkorgen när jag egentligen borde göra annat.
Mailmate lär sig vilka e-postadresser jag ofta skickar mejl till – och vilken av min adresser jag då vill använda som avsändare. Väldigt bra om man som jag har flera olika e-postkonton och av olika anledningar vill hålla dem separerade.

Gratis e-postprogram finns det många. Men om e-posten är ett viktigt arbetsverktyg är de femtio dollar som Mailmate kostar väl investerade pengar.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: Quitter

2016-05-08T00:00:00Z

Marco Arment är en amerikansk utvecklare som gjort två av de program jag använder allra mest i min omvärldsbevakning: Poddspelaren Overcast och läs-senare-lösningen Instapaper.

Hans senaste program är mycket enklare men kan ändå ha stor betydelse för hur mycket jag får gjort på jobbet.

Jag försöker hålla mig borta från e-posten i början av varje arbetsdag. Ofta går det bra. Men när jag efter någon timme eller två på jobbet startar Mailmate för att se vad som dykt upp i inkorgen glömmer jag ofta att stänga e-postprogrammet igen efteråt.

Och trots att jag slagit av notifieringar för att e-postprogrammet inte ska göra sig påmint är det ändå alldeles för lätt att titta förbi i inkorgen då och då.

Det är här Quitter, Arments senaste program, är till hjälp.

Quitter håller koll på hur länge jag lämnat Mailmate oanvänt och stänger efter tio minuter e-postprogrammet. Det här kan spara ström, men för det använder jag Endurance.

För mig är den stora vinsten med Quitter att få bort program som pockar på uppmärksamhet ur mitt synfält.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Instapaper och Ifttt ger dig en överstrykningspenna för webben

2016-05-06T00:00:00Z

Genom omvärldsbevakning, bland annat med hjälp av RSS och Twitter, hittar jag texter som jag vill läsa. Sällan hinner jag läsa dem i samma ögonblick som jag träffar på dem. Istället stoppar jag in dem i Instapaper, där de väntar tills dess att jag har tid.

Mycket av det jag läser är en del av research för kommande artiklar jag ska skriva. Därför sitter jag inte helt tillbakalutad när jag läser. Ofta har jag penna och papper till hands, där jag skriver ned viktiga punkter från texten. Eller så skriver jag ner dem i Ulysses direkt.

Men ofta vill jag också spara citat ur researchmaterialet. Instapaper i kombination med Ifttt har en riktigt bra lösning på det.

I Instapaper är det sedan ett tag tillbaka möjligt att använda både en virtuell överstrykningspenna och att skriva marginalanteckningar i de webbtexter jag sparat. Och det är ju bra. Men samtidigt blir de inlåsta hos Instapaper. Och det är mindre bra. Instapaper är utmärkt för att läsa, men när jag jobbar vidare med det jag läst vill jag inte behöva återvända dit och bläddra igenom arkivet där för att hitta texterna jag läst.

Ifttt har en lösning. I Ifttt kan jag skapa regler som körs när jag antingen gör en markering eller skriver en marginalanteckning i en text jag läser i Instapaper. När det händer sparas den passagen eller anteckningen som en textfil på mitt konto på Dropbox och därifrån vidare till min dators hårddisk.

Resultatet är att jag har en mapp på hårddisken som successivt fylls på med de läsfrukter jag samlar på mig från de texter jag läser.

För att göra den ständigt växande samlingen med små textfiler hanterbar använder jag Devonthink för att bläddra bland dem.

Devonthink är ett Mac-program som lämpar sig väldigt väl för den som vill bygga upp ett eget referensbibliotek. Det går att stoppa in filer av i stort sett vilket slag som helst i databasen, och dessutom hjälper programmet till att hitta kopplingar mellan dem. När jag läser ett dokument kan Devonthink visa vilka andra som möjligen är relaterade, genom att analysera innehållet i dem.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: Devonthink

2016-05-05T00:00:00Z

Överskatta inte dina google-färdigheter är en viktig uppmaning. Hittar du en länk på nätet som du tror att du behöver i framtiden, spara den. Att räkna med att du ska kunna hitta den igen är ofta att lura dig själv.

Många använder Evernote på just det här sättet: Stoppa in det som kan behövas i framtiden och leta reda på det när det behövs. Själv har jag aldrig fastnat för Evernote. Det beror dels på att jag inte riktigt kommer överens med programmets upplägg, men framför allt på att jag tvingas lita på att Evernote kommer hantera mitt referensbibliotek på ett bra sätt över tid.

Jag använder som de flesta andra molntjänster både till det ena och till det andra. Men jag försöker också fundera på när en molntjänst inte är rätt lösning. Mitt referensbibliotek är ett sånt exempel.

Här sparar jag information som jag hittar idag och kanske behöver om några år. Kan jag lita på att Evernote finns kvar då?

Devonthink är till skillnad från Evernote ett program som jag installerar på min egen dator. Så länge jag har programmet kvar och en bra säkerhetskopia kan jag också vara säker på att jag har tillgång till den information som jag sparar i Devonthink, oavsett vad som händer med företaget som utvecklar programmet.

Dessutom jobbar Devonthink med dokument i standardformat. Det jag sparar i Devonthink är i första hand pdf-dokument, text-dokument och bilder. Skulle jag få problem med Devonthink kan jag fortfarande komma åt innehållet.

Men Devonthinks styrka är givetvis inte bara att jag har kontroll över mitt referensbibliotek. Här finns också flera finesser som gör att jag faktiskt har nytta av det.

Det är väldigt lätt att spara, spara, spara och sen aldrig återvända till det som sparas. Då är nyttan med ett referensbibliotek minst sagt begränsad.

En sådan är See also. När jag visar en fil i mitt arkiv använder Devonthink textanalys för att i en lista bredvid ge mig några förslag på andra dokument i min samling som kan vara relaterade till det jag tittar på. Det här är särskilt användbart för att bli påmind om dokument som jag la till för länge sedan och hunnit glömma, men som i allra högsta grad är relevanta för det jag för tillfället jobbar med.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Låt Ifttt underlätta ditt nätliv

2016-05-04T00:00:00Z

Ifttt är en smart tjänst som jag använder mycket och dagligen. Den är som en växeltelefonist för nätet och gör det möjligt att koppla ihop webbtjänster och uppkopplade prylar så att de fungerar tillsammans.

Jag använder bland annat Ifttt för att hålla koll på ett fåtal viktiga RSS-flöden och för att fylla på högen med intressant läsning i Instapaper. Emellanåt också för att ha lite extra koll på Twitter. Jag använder också Ifttt för att på olika sätt fylla på min Twitter-kö i Buffer. Kommentarer och markeringar som jag gör i Instapaper sparas som textfiler till research-mappen på min dators hårddisk. Alla de bilder jag lägger upp på Instagram sparar jag direkt till datorns skärmsläckare. Och så vidare.

Möjligheterna med Ifttt är kort sagt väldigt många.

Och upplägget är enkelt. Det finns ett stort antal så kallade kanaler att välja bland. En kanal är en koppling mellan Ifttt och någon av alla de tjänster som Ifttt fungerar tillsammans med. Här finns både renodlade webbtjänster men också ett växande utbud av uppkopplade prylar för hem och kontor. Dessutom finns stöd för en del funktioner i mobiltelefoner, som aktuell plats eller nytagna fotografier.

När kopplingarna till de tjänster du vill använda väl är gjorda är nästa steg att skapa så kallade recept. De bygger på principen if this then that, vilket också gett tjänsten sitt namn Ifttt. “Om något händer, gör det här”:

Om jag gillar en tweet med en länk på Twitter, spara den till Instapaper.
Om det kommer nytt inlägg i viktigt RSS-flöde, skicka notifiering till min mobiltelefon.
Om tweet från viss användare med viss hashtagg hittas, spara den i ett kalkylblad på Google Drive.
Om ny markering gjorts i Instapaper, spara texten till mitt konto på Dropbox.
Om jag publicerar nytt inlägg på min webbplats, lägg till länk i Twitter-kön i Buffer
Om jag stjärnmärker ett inlägg i min RSS-läsare, lägg till länk i Twitter-kön i Buffer.

Som avslutande tips, ett kompletterande recept som inte fungerar på Ifttt men ändå kan vara användbart:

Om tjänsterna du inte vill använda stöds av Ifttt, eller inte med de möjligheter du behöver, ta en titt på Zapier.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Tryck Twitters hjärta för att spara

2016-05-03T00:00:00Z

Tack vare din framgångsrika omvärldsbevakning på Twitter börjar du hitta massor av intressanta länkar. Men du hinner inte alltid läsa dem direkt. Vad gör du?

Ett sätt är att skicka dem med e-post till dig själv. Problemet är att inkorgen inte är det bästa stället för saker som du vill komma ihåg att läsa.

Ett annat alternativ är att använda Twitters funktion för att hjärtmärka tweets. Då har du öronmärkt tweeten och kan enkelt hitta den igen.

Ett tredje alternativ är att öppna länken och sen spara den till Instapaper eller Pocket.

Båda de två senare alternativen funkar, men har också sina problem. Hjärtmärkta tweets ligger förvisso och väntar på dig. Om du kommer ihåg att gå igenom högen. Att spara till en läsa-sen-tjänst som Instapaper är bättre, men att öppna länkar och sen klicka på spara är trots allt en liten tröskel att ta sig över.

Ifttt är lösningen. Ifttt går att koppla ihop med Twitter på många olika sätt. Att skapa en regel som sparar hjärt-märkta tweets till högen med intressanta artiklar är ett väldigt bra användningsområde.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Spara potentiellt intressanta tweets till Google Drive

2016-05-02T00:00:00Z

Vi har redan konstaterat att det kan finnas anledning att följa twitter-konton från RSS-läsaren: På Twitter ligger fokus på realtidskommunikation, medan en RSS-läsare är ett sätt att bromsa flödet och låta det vänta tills dess att du har tid att titta till det.

Men det är inte bara specifika konton som är intressanta på Twitter. Innehåll kan också upptäckas via hashtaggar eller andra sökningar, till exempel baserade på platsen som de skrevs ifrån.

Att spara sökningar på Twitter är ett sätt att enkelt göra om dem i framtiden. Ett annat sätt är att spara själva tweeten.

Ifttt kan hjälpa dig att göra just det. Ifttt är en tjänst som gör det möjligt att koppla ihop olika webbtjänster med varandra. Som Twitter med Google Drive.

Efter att ha skapat ett konto på Ifttt och anslutit tjänsten till dina konton på Twitter respektive Google Drive är det bara att börja bygga “Ifttt-regler”:

Låt Ifttt hålla koll efter tweets där du omnämns.
Låt Ifttt hålla koll efter tweets med hashtaggar du är intresserad av.
Låt Ifttt hålla koll efter tweets skickade från en viss plats.
Låt Ifttt hålla koll efter konton skickade från ett visst konto med en viss hashtagg.

Det går att göra listan lång. Och så fort Ifttt hittar en tweet som matchar din bevakning sparas den som en ny rad i ett kalkylblad hos Google Drive. Sen kan du när du har tid titta igenom dina kalkylblad på Google Drive för att se om där finns något som fångar ditt intresse.

Och om det är väldigt specifika saker du vill bevaka kan Ifttt också skicka notifieringar till din mobiltelefon.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Twittra inte från Twitters webbplats

2016-05-01T00:00:00Z

De flesta som börjar twittra gör det från Twitters webbplats på twitter.com. Men det är verkligen inte det smidigaste sättet att använda Twitter. Särskilt inte om du tänkt utnyttja det sociala nätverket för omvärldsbevakning.

Mitt förslag är istället att antingen använda Tweetdeck (oavsett vilken dator du använder) eller Tweetbot (om du kör Mac).

De båda alternativen är egentligen snarlika och delar den viktigaste funktionen: Möjligheten att lägga upp flera kolumner sida vid sida som var och en visar olika delar av Twitter-flödet. Det här ger en helt annan översikt än vad Twitters webbplats kan erbjuda.

Jag har en kolumn för en privat lista med konton jag vill ha lite extra koll på, en kolumn med mentions (alltså där någon skriver till mig på Twitter), en kolumn med en lista med konton som ofta skriver om it-säkerhet, och en kolumn med en lista med stora nyhetsredaktioner för att ha koll på nyhetsflödet. Ofta finns också kolumner som innehåller sökningar på de hashtaggar som intresserar mig för tillfället.

Tweetdeck har dock några intressanta funktioner som Tweetbot saknar. En som är användbar är filtermöjligheten som finns för sökningar. Ju populärare en hashtagg är, desto svårare blir det att hålla koll på det som skrivs. Med Tweetdeck går det att skapa en kolumn som söker efter en viss hashtagg men bara visar tweets med en viss grad av Engagement.

Längst upp i kolumnerna i Tweetdeck finns en ikon som visar två skjutreglage. Där bakom döljer sig ett antal inställningsmöjligheter, varav Engagement är en. Här går det att specificera tröskelvärden, så att bara tweets med ett visst antal likes, retweets eller svar visas.

I samma meny finns också alternativet Content, där du exempelvis kan välja att kolumnen bara ska innehåll tweets som länkar vidare till sidor på webben.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Sparade sökningar sparar tid på Twitter

2016-04-30T00:00:00Z

Om du ofta upprepar samma sökningar på Twitter finns det ett sätt att spara tid: Spara sökningen. Inte minst för mer komplicerade sökningar, som de geobaserade, är det här ett bra alternativ.

Sparade sökningar fungerar som ett slags bokmärke. När du placerar muspekaren i sökfältet på Twitter dyker en meny upp nedanför det. Här hittar du de senaste sökningarna du gjort, men också alla de sökningar du sparat. Med ett musklick kan du sedan upprepa dem om och om igen.

En bra finess är att de sparade sökningarna också dyker upp i många av de twitterprogram som finns, både för mobiltelefoner och datorer, och därmed finns tillgängliga varthän du än twittrar ifrån.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Hitta tweets från en viss plats

2016-04-29T00:00:00Z

Ibland kan det vara intressant att hitta tweets som skickas från en viss plats. Är du journalist vill du kanske se om det finns personer som twittrar från en nyhetshändelse. Är du kaféägare är det kanske intressant att se vad gäster skriver. Och så vidare.

Den som twittrar från en mobiltelefon gör det många gånger med det som kallas för geopositionering påslaget. Det innebär att inlägget på Twitter märks med en gps-position som talar om var twittraren befann sig när inlägget gjordes.

Efter kända källon ([konton]) och ämnen ([hashtaggar]) är detta alltså [det tredje sättet] att leta efter information på Twitter: Geografisk plats.

En gps-sökning på Twitter kan göras på två olika sätt:

Från sidan för [avancerade sökningar].
Genom att formulera en sökfråga till Twitter som innehåller nyckelordet geocode.

Att använda sidan för avancerade sökningar är det enklaste. Men att använda geocode ger större kontroll över hur sökningen utförs. Söksyntaxen är geocode:X,Y,Zkm. X ersätts med latitud, Y med longitud och Z med radien på den cirkel runt platsen X,Y du vill att sökningen ska omfatta.

För att kunna använda geocode behöver du därför ta reda på longitud och latitud för platsen du är intresserad av. Ett sätt är att använda Google Maps. Sök efter platsen, högerklicka vid kartnålen som hamnar på kartan och välj Vad finns här?. Upp dyker då en liten ruta där longitud och latitud står längst ned. Kopiera siffrorna och klistra sedan in efter geocode: i Twitters sökruta. Sen måste du ta bort mellanslaget efter kommatecknet som skiljer longitud från latitud. Och så lägger du till exempelvis ,1km för att göra en sökning i en cirkel med radien en kilometer.

Hitta det du letar efter på Twitter

2016-04-28T00:00:00Z

Twitter är i första hand ett verktyg för realtidskommunikation. Men det finns olika sätt att blicka tillbaka i flödet. Ett är att använda sökfunktionen.

Längst upp i webbläsaren finns en sökruta när du är inloggad på ditt Twitter-konto. Men ofta föredrar jag att använda den avancerade sökfunktionen.

Här går det att avgränsa din sökning på många olika sätt: Vilka ord ska vara med? Vilka får inte vara med? Är de tweets du letar efter skickade från eller till ett visst konto? Kanske är det ett twitterutbyte mellan två konton du letar efter.

Jag använder ofta det sista alternativet, ibland i kombination med avgränsningen i tid, för att hitta twitterdiskussioner jag haft med andra konton. Ett väldigt effektivt sätt att påminna mig om vad som faktiskt skrevs, eller vad någon tipsade om som svar på en fråga jag ställt.

Det går också att använda Ifttt för att bevaka Twitter med hjälp av sökningar.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Med hashtaggar får du ämneskoll på Twitter

2016-04-27T00:00:00Z

I en av introduktionstexterna till omvärldsbevakning på nätet resonerade jag om de tre olika snitt ur nätets informationsflöde: En känd källa, ett visst ämnesområde eller en geografisk plats.

De konton du följer på Twitter är dina kända källor. Och genom att hitta relevanta hashtaggar blir det möjligt att ha ämneskoll, utan att följa konton eller bygga listor.

Den första hashtaggen dök upp på Twitter i augusti 2007, som ett förslag från webbveteranen Chris Messina. Han tyckte att fyrkantstecknet – # – kunde användas för att skapa ett slags grupper på Twitter.

Användningen tog fart och idag förstår de flesta twitterprogram vad en hashtagg är: De omvandlas automatiskt till länkar som leder till någon slags översiktssida för just den hashtaggen.

Hashtaggar används för att kategorisera en tweet, att ge den en ämnestillhörighet. Och därmed bryter de också ut ur den bubbla som utgörs av dem som följer dig på Twitter.

Alla som följer dig kan se dina tweets, men använder du en hashtagg kan den taggade tweeten dessutom ses av alla dem som har ett öga på flödet för just den taggen.

Och omvänt. Du kan följa taggar som är relevanta för dig istället för indviduella konton.

Så hur ska du göra för att hitta relevanta hashtaggar att följa?

Vem som helst kan börja använda en hashtagg. Det krävs ingen registrering, bara att skriva #taggenduvillanvända. Därför finns det heller ingen central katalog att leta efter hashtaggar i, även om försök att skapa sådana har gjorts.

Jag brukar hitta relevanta taggar på tre olika sätt:

Via de konton jag redan följer. Jag ser vilka taggar de använder och klickar mig in på dem för att se om där finns något intressant.
Från konferenser jag besöker. Ofta har arrangörerna ett förslag på vilken tagg som ska användas.
Genom MagicRecs.

För att kunna följa taggar på ett effektivt sätt är mitt förslag att du använder stående sökningar och/eller ett twitterprogram. Mer om de alternativen i morgon och i övermorgon.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Nuzzel fångar de populära länkarna på Twitter

2016-04-26T00:00:00Z

Twitter går att använda på många olika sätt, bland annat för omvärldsbevakning. Ett av de enklaste men samtidigt mest användbara är att tipsa om intressant läsning. Jag hittar något, läser och tycker att fler borde göra det. För att ge artikeln spridning skickar jag därför ut en länk till mina följare på Twitter.

Och det omvända gäller också. Jag väljer själv vilka konton jag följer på Twitter och sannolikheten är därför relativt stor att länkarna som de tipsar om intresserar mig.

Men här finns också en förstärkningseffekt: Ju fler av de konton jag följer som tipsar om samma länk, desto större är chansen att jag är intresserad av den.

Och det är precis det som Nuzzel utnyttjar genom att sammanställa topplistor över länkar som är populära bland dem jag följer. Nyckelordet är jag. Det handlar inte om länkar som är populära på Twitter i stort, utan länkar som de konton jag följer tipsar om.

Hos Nuzzel finns möjligheten att få en daglig sammanfattning via e-post eller ett mail direkt när en länk delas flitigt. Och går man in på Nuzzels webbsida går det att titta på länkar som delades flitigt för några dagar sedan. Via tjänstens app går det att få notifieringar i så fort flera konton jag följer delat samma länk.

Under de två år som jag använt Nuzzel har tjänsten hjälpt mig att hitta många saker som jag annars skulle ha missat. Men en utmaning är att jag följer en rätt spretig samling konton på Twitter.

En del är inriktade på svenska teknikbolag, andra på svensk media, flera skriver mycket om it-säkerhet och så vidare. Jag är intresserad av alla de här ämnesområdena, men vad de länkar till varierar i väldigt stor utsträckning.

Ett sätt att hantera det när jag använder Twitter är att skapa olika ämnesindelade listor. Och det fina är att även Nuzzel utnyttjar listorna. Resultatet är att jag via Nuzzel kan hitta länkar som är populära i mina olika listor.

Kombinationen av ämnesorienterade listor på Twitter och Nuzzel kan jag alltså ha koll på relevanta länktips även när jag inte har möjlighet att ha ens ett halvt öga på twitterflödet.

Vill du inte använda en särskilt tjänst för de här funktionerna finns liknande möjligheter inbyggt i Twitter. Hos Twitter handlar det dock bara om dagliga sammanfattningar via e-post, och inte som hos Nuzzel notifieringar till mobiltelefon eller via e-post så fort en länk får extra snabb spridning. Inte heller har Twitter Nuzzels möjlighet att basera länksammanställningarna på listor. Nuzzel går också att koppla till Facebook, för att även länkar som delas där ska tas med i sammanställningen.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Listor skapar ordning i twitterflödet

2016-04-25T00:00:00Z

Listfunktionen är Twitters motsvarighet till mappar i en RSS-läsare, ett verktyg för att skapa ordning i inflödet av information.

För att lägga till ett konto på en lista besöker du profilsidan och klickar på kugghjulet. Upp dyker en meny där Lägg till eller ta bort från listor… är ett av alternativen. Efter ett nytt klick dyker ett fönster upp där du väljer vilken av dina listor kontot ska läggas till på. Här kan du också välja att skapa en ny lista, och då också bestämma om den ska vara offentlig eller privat. Värt att notera är att du inte måste följa ett konto för att kunna lägga till det på en lista.

På ett kontos profilsida kan du också se vilka listor det är med på eller följer. Listor av båda slagen kan vara intressanta för dig att följa, eller åtminstone hitta nya konton att följa. Klicka på Listor i menyraden för profilsidan du tittar på, och välj sedan Prenumererar på respektive Medlem av.

Listor är också ett sätt att göra Nuzzel lite extra användbart.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Kontot alla twitteranvändare ska följa

2016-04-24T00:00:00Z

Uppdatering: Twitter verkar ha inaktiverat MagicRecs. Däremot finns liknande funktioner numera inbyggt direkt i bland annat Twitters mobil-appar.

Det finns ett konto som jag tycker att alla twitteranvändare ska följa: @MagicRecs.

Kontot är ett “experiment” från Twitter. (Ett långlivat sådant, MagicRecs har nyligen firat tre år.) Syftet med kontot är att skicka personliga rekommendationer till Twitters användare.

Och min upplevelse är att det fungerar riktigt bra.

MagicRecs håller nämligen koll på vad alla andra konton du följer på Twitter har för sig och kommer med förslag baserat på det.

Om flera av de konton du följer plötsligt börjar följa ett konto, då är du kanske också intresserad av det.

Om flera av de konton du följer plötsligt börjar använda samma hashtagg, då är du kanske också intresserad av den.

Om flera av de konton du följer plötsligt gillar eller retweetar 1samma tweet, då är du kanske också intresserad av den.

På samma sätt som RSS-läsaren Fever hittar intressanta webblänkar hjälper MagicRecs alltså till att hitta intressant twitterinnehåll. Och precis som Fever gör MagicRecs det baserat på val du redan gjort, vilka RSS-prenumerationer du har i din RSS-läsare och vilka konton du valt att följa på Twitter.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Att retweeta är att skicka en tweet vidare till sina följare. ↩

Så hittar du Twitter-konton att följa

2016-04-23T00:00:00Z

Om Twitter ska fungera som verktyg för omvärldsbevakning måste du hitta relevanta konton att följa. Och har du väl hittat ett är det inte svårt att hitta fler.

Sökfunktionen för att hitta de första #

Att hitta de första twitterkontona värda att följa går att göra på flera olika sätt. Ett av de enklaste är att söka, antingen med Twitters egen sökfunktion eller på Google. Leta efter personer, tidningar, branschorganisationer eller andra aktörer som är centrala för det område du vill hålla koll på.

När du hittat ett eller ett par konto är du igång. Följ – och leta sen vidare.

Vilka konton följs och följer? #

Börja med att gå in på profilsidan för det konto som du just började följa. Där hittar du två flikar: Följer och Följare. Här kan du se vilka twitteranvändare som fångat intresset hos kontot du just började följa, och vilka andra som följer det.

Två bra källor att ösa ur. Både konton som följer och som följs har med största sannolikhet åtminstone ett visst överlapp i ämnen som de twittrar om.

Kolla listorna #

På Twitters profilsidor finns också en flik som heter Listor. Här kan du se vilka listor ett konto prenumererar på. Det kan vara listor som kontot själv skapat, eller listor som andra har skapat. Du kan också se vilka listor som konto finns med på.

Ytterligare två bra källor att ösa ur, eftersom det även här finns ämnesband mellan de konton som existerar på samma listor.

Dina favoriters hashtaggar #

Om de konton du följer ofta använder en viss hashtagg1 kan det också vara en bra idé att kolla i den. Kanske är hashtaggen som helhet något som du kan ha ett öga på framöver, kanske finns det andra intressanta konton som också använder den ibland.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

En hashtagg är ett “nyckelord” om inleds med en #. De används för att kategorisera vilket ämne en tweet handlar om. ↩

Twitter för omvärldsbevakning

2016-04-22T00:00:00Z

RSS är ett verktyg med specifikt ändamål: Att hjälpa dig hålla koll på dina favoritsajter. Twitter går att använda på olika sätt. För diskussioner, för att sprida länkar - och som komplement till RSS. I en serie texter kommer jag att ha fokus på det senare, med följande ämnen:

Hitta konton att följa #

För att kunna använda Twitter för omvärldsbevakning måste du först se till att ditt twitterflöde fylls med sånt som du är intresserad av. Och det gör du genom att följa rätt konton. Rätt är i det här sammanhanget givetvis ett helt subjektivt begrepp. Jag skriver om it och teknik och är intresserad av svensk media. Därmed är det ämnen som dominerar i mitt twitter-flöde, eftersom de konton jag valt att följa också är intresserade och därmed också twittrar om dem.

Hittar du bara ett eller några relevanta twitterkonton är mycket av jobbet redan gjort. Vilka följer kontot, och vilka följs det av? Vilka hashtaggar använder kontot ofta? Har det några listor du kan titta på?

Samla dem i listor #

I en RSS-läsare går det att sortera prenumerationerna i mappar. På Twitter är motsvarigheten det som kallas för listor. Listorna gör det möjligt att bringa ordning i kaoset som uppstår i takt med att du följer allt fler konton.

Listorna har två andra funktioner som kan vara intressanta att känna till:

De kan vara privata eller offentliga. En privat lista är det bara du som ser, en offentlig kan andra följa. Privata listor skapar du därför för kontosamlingar som du vill hålla för dig själv, medan offentliga listor bland annat kan ses som en service till andra Twitter-användare.
Du kan lägga till konton på en lista utan att följa dem. Det kan dels vara ett sätt att hålla nere volymen i ditt ordinarie twitterflöde, men också ett sätt att följa konton utan att kontoinnehavaren känner till det.

Ett öga på intressanta hashtaggar #

Hashtaggar är ett sätt att ange vilket ämne en tweet handlar om. Det kan vara hashtaggar som lever över tid, eller hashtaggar som blommar upp i samband med exempelvis en konferens för att sedan försvinna igen.

Hashtaggarna är användbara på två sätt: Dels för att följa ett ämne, men också för att hitta andra konton som är intresserade av ämnet.

Använd bra program #

För att få ordning på twitterflödet är det nästan en nödvändighet att lämna webbversionen och istället använda ett program. Alternativ som Tweetbot och Tweetdeck ger en helt annan överblick. Här går det att lägga upp olika kolumner som representerar olika delar av Twitter bredvid varandra. Jag har till exempel en kolumn i Tweetbot för de konton som är mina viktigaste källor på Twitter, samt några kolumner med för mig intressanta hashtaggar.

Bromsa flödet #

Jämfört med RSS kommer Twitter med en stor utmaning: Realtidsaspekten. I din RSS-läsare väntar nya rubriker på dig tills dess att du har tid. På Twitter finns inte något enkelt sätt att “bromsa” flödet. Men det finns andra tjänster som erbjuder den möjligheten.

Med RSS-läsaren Inoreader går det att prenumerera på både Twitter-konton och Facebook-sidor. Och med Ifttt går det att spara tweets till bland annat dokument på Google Drive. Du kan också använda Nuzzel.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Ett inflöde ska filtreras – inte tömmas

2016-04-21T00:00:00Z

I takt med att du hittar allt fler flöden du vill hålla koll på behöver du också skaffa dig strategier för att hantera det som dyker upp i dem. En av de viktigaste är att skilja inflöde från inkorg.

Långt i från allt som kommer i dina RSS-flöden är intressant. Inte heller innehållet i nyhetsbrev du prenumererar på eller ditt twitterflöde utgörs uteslutande av saker du vill läsa. De här källorna representerar därför ett inflöde.

Vad du behöver göra är att hitta ett sätt att upptäcka det som verkar intressant i inflödet och flytta det till en inkorg med sånt som du har som ambition att faktiskt läsa.

Vissa likheter med e-post… #

En del av det som dyker upp i inkorgen i ditt e-postprogram känner du direkt igen som spam, annat läser du omgående eftersom det är chefen som är avsändaren och ärenderaden skriker "VIKTIGT". Däremellan hamnar mail från andra avsändare med andra ärenderader. En del svarar du på senare samma dag, andra får vänta. Somliga mail sparar du som referensmaterial, mycket slängs direkt.

De tjänster och program du kan använda för omvärldsbevakning, som RSS och Twitter, hanterar du på samma sätt:

Du blir uppmärksammad på att något kan vara intressant. Det kan vara en ny rubrik från en sajt du gillar eller en ny tweet från ett konto du följer.
Du behöver göra en bedömning om innehållet verkligen är intressant.
Det som är intressant tar du hand om på lämpligt sätt: Läser, sparar, skickar vidare, skriver upp på att-göra-listan.

…men också en stor skillnad #

Jämfört med e-posten finns det en viktig skillnad. Sannolikt har du som ambition att kasta åtminstone ett öga på allt som dyker upp i din inkorg i e-postprogrammet för att vara säker på att inte missa något viktigt. Inledningsvis kan du ha samma ambition i din omvärldsbevakning också, men i takt med att du lägger till allt fler källor kommer du antagligen att märka att du tvingas tänka om. Tiden räcker helt enkelt inte till.

När den dagen kommer då du märker att du inte hinner läsa allt som kommer i dina flöden behöver du göra något åt situationen. Det uppenbara är att göra dig av med några källor för att på så sätt minska inflödet. De inflöden du behåller sorterar du efter prioritetsordning. De flesta RSS-läsare för att stoppa in prenumerationerna i olika mappar, på Twitter finns möjligheten att skapa listor med olika konton. Stoppa de RSS-flöden som oftast ger dig vad du vill ha i en mapp, resten i en annan. Ta dig igenom inflödet i prioritetsordning. Har du ont om tid, nöj dig med de viktigaste källorna.

Inflödet kräver ingen energi #

Ett annat förslag är att separera jakten på saker som ser intressanta ut från tiden då du läser och tar reda på om de verkligen är intressanta. Det finns flera anledningar till det här:

För det första är det en tempofråga. Att läsa är en långsam aktivitet, att skumma rubriker i RSS-läsaren eller det senaste på Twitter går snabbare.
För att bedöma om något har potential att vara intressant behöver du inte särskilt mycket energi eller koncentration. Att läsa en längre artikel och verkligen förstå och ta till sig innehållet kräver en helt annan insats.
Genom att separera jakten på det som verkar intressant från själva läsandet, tittandet eller lyssnandet blir det också möjligt att slänga ett öga i RSS-läsaren när du sitter i en telefonkö eller när det är en kvart kvar tills nästa möte börjar.

Skaffa en inkorg #

Alla är alternativ som fungerar, men det finns ett ännu bättre: Att skaffa en inkorg för allt som verkar intressant. När det är dags att läsa slipper du då att kolla RSS-läsaren, twitterfavoriterna och de länkar som du mailat dig själv.

På samma sätt som RSS-läsaren blir ett ställe att titta på för att se allt nytt från de källor du är intresserad av blir den här inkorgen ett ställe att titta på för att hitta det som du bedömt har potential.

Den här samlade inkorgen kan vara något enkelt, som en mapp i e-postprogrammet där du sparar länkar som du skickar till dig själv, eller en mer avancerad lösning som exempelvis Evernote eller Instapaper.

Foto: Julien Harneis.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Överskatta inte dina google-färdigheter – bygg ett eget referensbibliotek

2016-04-20T00:00:00Z

När din omvärldsbevakning fungerar dyker det upp intressanta artiklar i din RSS-läsare eller ditt twitter-flöde. En del läser du direkt, annat lägger du på väntelistan i Instapaper.

Men när du har läst klart, vad gör du då?

Mitt förslag är att du skapar egna kopior av allt som är intressant och som du tror att du kommer att ha nytta av i framtiden.

Alternativet är att lita på dina google-färdigheter. Och om mina erfarenheter är någorlunda generella så är det att ha övertro till hur bra de faktiskt är. Mer än en gång har jag försökt hitta tillbaka till en artikel som jag läste för några månader sedan. Omöjligt. Inte ens att hitta tillbaka till en text jag läste för en vecka sedan går alltid.

Det här beror på flera olika saker. Två vanliga förklaringar är att texten du läste har försvunnit från nätet eller att den har petats ner i sökresultaten när Google och andra sökmotorer värderar andra texter högre.

Med ett eget referensbibliotek gör du dig oberoende. Avsett om texter försvinner från nätet på riktigt eller bara blir svårare att hitta så finns din egen kopia alltid tillgänglig.

Sätten att skapa egna kopior är många. En enkel lösning är att använda Evernote, som bland annat låter dig lägga till text från alla dina prylar och även kan spara hela webbsidor. Men väljer du Evernote förlitar du dig på att tjänsten kommer att finnas kvar över tid.

Ett alternativ är därför att använda program som låter dig skapa egna kopior direkt till din egen hårddisk. Kör du Mac är Devonthink och Eaglefiler två alternativ. Också ett program du installerar på din egen hårddisk kan sluta utvecklas vidare, men då kan du åtminstone fortsätta att använda det. Däremot blir det då viktigt att se över hur du säkerhetskopierar din dator. (Fast det är ju viktigt i vilket fall som helst.)

En fördel med alla de här tre alternativen är att de hanterar alla möjliga typer av information. Webbsidor, filmer, ljud, bild, pdf-dokument och så vidare.

Eftersom jag inte använt Windows på några år har jag tyvärr inga klockrena förslag, men Microsofts eget OneNote är ett alternativ. Tar gärna emot tips i kommentarsfältet.

För nättjänster, som OneNote och Evernote går det ofta att spara saker från bland annat RSS-läsare med ett klick. Om inte direkt, så med Ifttt som stödjer både OneNote och Evernote.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Följ länkflödet till dagens populäraste texter

2016-04-19T00:00:00Z

Jag prenumererar på knappt 375 olika RSS-flöden. Knappt 300 av dem finns i mappar i min RSS-läsare som jag på sin höjd tittar i någon gång i veckan. Många av dem i mappar som jag aldrig tittar i.

Varför ha en massa prenumerationer som jag ändå inte läser? Jag har ju redan skrivit att RSS-läsaren inte får bli ytterligare en stressande inkorg.

Om det hade handlat om prenumerationer på en papperstidning hade frågan i högsta grad varit befogad. Men när vi pratar RSS-prenumerationer är grundregeln “ju fler desto bättre”. Åtminstone så länge rätt verktyg används för att hantera prenumerationerna.

Ett sätt är att använda aktiva sökningar för att hitta det som är intressant i de nedprioriterade RSS-flödena.

Ett annat sätt är att använda en RSS-läsare som analyserar länkarna i de texter som kommer i prenumerationerna.

Grundprincipen är följande:

Prenumerationerna i din RSS-läsare har hamnat där eftersom de har ett innehåll som intresserar dig. De skriver intressanta texter och länkar vidare till sånt som de vill göra sina läsare uppmärksamma på.
Om många av artiklarna i dina prenumerationer länkar vidare till samma sida på nätet, då är sannolikheten stor att den sidan är intressant även för dig.

Just den här funktionen erbjuder RSS-läsaren Fever, som jag använder sida vid sida med Inoreader. Den går igenom alla länkar i alla artiklar och samlar de vanligaste i en speciell mapp som heter Hot. Genom att titta igenom den kan jag dels se vilka artiklar som är populära, men också se vilka av mina RSS-källor som länkat till dem.

Resultatet är att Fever hjälper mig att hitta intressant läsning som inte nödvändigtvis finns bland de RSS-flöden som jag valt att prenumerera på, men som många av mina RSS-flöden tycker är värt en länk. Mina utvalda källor hjälper mig helt enkelt med en ämnesbaserad omvärldsbevakning.

Bra är dessutom att jag kan välja tidsspann: Vilka länkar är populära idag? Vilka länkar har varit populärast under den senaste veckan? Vilka länkar var populära förra helgen? Det här är bra eftersom det för vissa artiklar tar tid att få genomslag. Eller för att jag under några dagar inte haft tid att kolla mina RSS-prenumerationer så noga, men vill få en snabb överblick om det var något riktigt viktigt som jag missade då.

Problemet med Fever är att det inte är en tjänst på nätet, utan en RSS-läsare som installeras på användarens egen webbserver. Det innebär att det tyvärr inte är en lösning för vem som helst.

Det är däremot iOS-appen Slow Feeds. Den erbjuder ungefär samma funktioner som Fever, men inte möjligheten att välja tidsspann. Slow Feeds är ingen fristående RSS-läsare utan används tillsammans med någon av de mest populära RSS-tjänsterna på nätet. (Dock inte Inoreader, som just nu är min favorit.)

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Apparna som gör att läsa sen-högen digital

2016-04-18T00:00:00Z

Med mängden länktips som sköljer över en varje dag finns det inte en möjlighet att hinna läsa allt. Det delas länkar via Facebook och på Twitter, det dyker förhoppningsvis upp intressanta saker i RSS-läsaren, kanske skickar någon kollega ett tips eller två via e-post.

Mycket prioriteras bort direkt, trots att det ser intressant ut. Annat ser så viktigt ut att jag släpper allt och läser direkt. Men en inte oansenlig mängd artiklar hamnar någonstans mittemellan. Inte tillräckligt angeläget för att prioriteras direkt, men tillräckligt angeläget för att faktiskt läsas sen.

Här finns en mängd olika strategier för hur det där “sen” ska hanteras. Jag testade länge att skriva ut artiklarna på papper. Men problemet med artiklar på papper är att de sällan är där jag är när jag har faktiskt har tid att läsa. Att skicka länkarna med mejl till sig själv kan fungera, men är en lösning med sina egna problem.

Det som fungerar för mig och många andra är att använda appar/tjänster som Instapaper och Pocket.

Det här är lösningar som enkelt kan beskrivas som en virtuell skrivare. Istället för att skriva ut det jag vill läsa på papper sparar jag artiklarna till mitt konto på Instapaper. Sen finns de tillgänglig i mobiltelefon, pekplatta eller dator när jag har tid att läsa. Och eftersom jag alltid har åtminstone en av de prylarna inom räckhåll har jag också alltid med mig högen med texter jag vill läsa.

Precis som med RSS-läsaren riskerar Instapaper att bli ett stressmoment i sig själv, ytterligare en inkorg som ska tömmas.

Jag väljer att se det tvärt om: Jag är väldigt glad för de artiklar jag faktiskt läser. Och sedan jag för många år sedan började använda Instapaper har de definitivt blivit fler.

Instapaper och Pocket delar grundfunktioner med varandra, men också med funktioner som Läslistan i Apples webbläsare Safari men också Facebooks nyligen utökade Save for later.

Om du som jag läser mycket i jobbet har Instapaper dock ett trumfkort i rockärmen: En virtuell överstrykningspenna.

I Instapaper går det nämligen både att markera intressanta passager och att själv göra marginalanteckningar. Dessutom kan det du markerar och skriver automatiskt delas vidare. Från Instapaper direkt till bland annat Evernote, men med hjälp av Instapapers kanal på Ifttt till ett stort antal tjänster.

Det här är något som jag har väldigt stor glädje av i mitt jobb som journalist. Efter att ha plöjt igenom ett stort antal artiklar medan jag gör research har jag alla de passager jag markerat som intressanta samlade på ett och samma ställe.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Leta efter RSS-flöden med en redaktör (eller flera)

2016-04-16T00:00:00Z

Det var väldigt länge sedan det gick att på egen hand hålla koll på allt som publiceras på nätet. Som nätanvändare behöver du skaffa dig redaktörer som hjälper dig att hitta det du är intresserad av. De här redaktörerna kan vara andra människor, men allt fler företag utvecklar tjänster och andra automatiska lösningar som på olika sätt försöker att välja ut artiklar som förhoppningsvis intresserar dig.

Många av oss har redan ett stort antal redaktörer till vår hjälp och har dessutom själva tagit den rollen gentemot andra utan att kanske tänka på det i de termerna. Facebook är ett bra exempel. Bland alla statusuppdateringar om det vad som händer i livet finns också många länkar till andra sidor på webben. Vi läser något som är intressant, relevant, roligt eller upprörande och bestämmer oss för att tipsa våra vänner om det.

Det mänskliga redaktörskapet äger bland annat rum på Facebook, Twitter och Linkedin, plattformar där vi ofta delar länkar med varandra, men också på bloggar och i tips som skickas via e-post eller på andra sätt till en eller flera utvalda personer.

Men det går också att stoppa in ett mänskligt redaktörskap i RSS-läsaren. Jag har samlat ett antal sådana flöden i en mapp som fått namnet Folkvalt:

Hackers News är en crowdsourcad webbplats där länkar till artiklar om teknik, intressanta företag och annat teknikrelaterat dyker upp. Användarna röstar upp och röstar ner det som länkas och i flödet Hacker News har jag prenumererat på ett flöde som ger mig de länkar som fått höga betyg av andra användare.
Instapaper är en läs senare-tjänst dit användarna sparar artiklar de inte hinner med att läsa i samma stund som de upptäcker dem. Instapaper Daily är en sida där dagens mest sparade artiklarna visas upp. I min RSS-läsare har jag ett flöde för den populäraste artikeln om datorer och internet.
Långläsning är en svensk samlingssida som länkar vidare till långa artiklar på andra webbplatser.
Pinboard är en tjänst för att samla bokmärken. Det går också att följa andra användare, för att se vilka bokmärken de sparar. Jag har valt att följa en handfull personer med intressen som påminner om mina, och får i det här flödet alla bokmärken de sparar.
Slutligen två flöden som utnyttjar Inoreaders funktion för att prenumerera på Twitter-konton. PocketHits och TopReads är topplistor från två tjänster som liknar Instapaper.

Eftersom jag är teknikjournalist är det en övervikt åt tekniknyheter här, precis som i resten av min RSS-läsare. Men har du andra intressesen och behov går det med största sannolikhet att hitta liknande, “redaktörade” flöden i din intressenisch.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Textfilen som gör RSS-flytten lätt

2016-04-15T00:00:00Z

Länge var Google Reader den helt dominerande RSS-läsaren och alternativen få. Men när Google meddelade att Reader skulle läggas ner tog plötsligt utveckligen av RSS-läsare fart igen.

Idag finns flera riktigt bra att välja bland. Inoreader är den jag för tillfället rekommenderar. Innan jag började använda Inoreader använde jag Feedly. Feedwrangler och Feedbin har jag också använt i perioder. Newsblur har jag testat.

Och parallellt med alla de här molntjänsterna har jag hela tiden kört en egen installation av Fever. Varför förklarar jag i ett kommande inlägg.

Grundfunktionerna hos alla de här alternativen är givetvis gemensamma. Det går att prenumerera på RSS-flöden och det går att sortera dem i olika mappar. Men det finns också olikheter mellan dem. Inte helt oväsentligt är det visuella utseendet. En RSS-läsare som ser bra ut är trevligare att använda. Somliga har bra funktioner som låter flera medarbetare jobba tillsammans. Andra har smarta filter. Eller notifieringar.

Det fina med RSS är att det är lätt att prova sig fram, att testa olika RSS-läsare – eller till och med göra som jag och använda två eftersom de har funktioner som kompletterar varandra.

Det här är möjligt tack vare ett filformat som heter OPML. Vad förkortningen står för spelar ingen roll. Det fina är att textfilen erbjuder ett sätt att exportera dina prenumerationer från en RSS-läsare och importera dem i en annan.

Vill du testa en ny RSS-läsare behöver du alltså inte lägga till dina prenumerationer en efter en, utan kan ta med dig alla dina befintliga flöden från den RSS-läsare du använder för tillfället.

Allt du behöver göra är att leta reda på exportfunktionen i den RSS-läsare du använder just nu, och hitta importfunktionen i den du vill testa.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Notifieringar utan fördröjning från dina viktigaste RSS-flöden

2016-04-14T00:00:00Z

Två finesser med en RSS-läsare är dels att du lyfter bort din omvärldsbevakning från e-postprogrammet, dels att du kan titta till RSS-läsaren när du själv har tid utan att riskera att missa något som virvlar förbi medan du har uppmärksamheten riktad åt ett annat håll.

Men kanske har du några få flöden som är extra viktiga för dig, där du vill se en ny artikel så fort den har publicerats.

Det finns flera olika lösningar.

En, som inte är beroende av vilken RSS-läsare du valt, är att använda Ifttt.

Ifttt är en tjänst som gör det möjligt att koppla ihop ett stort antal webbplatser med varandra eller med funktioner i mobiltelefoner. Eller med uppkopplade prylar.

Vill du ha järnkoll på ett eller flera RSS-flöden kan du lägga till de prenumerationerna i Ifttt och sen tala om för tjänsten att skicka en notifiering till din mobiltelefon så fort det dyker upp något nytt. Är du inte intresserat av allt som källan publicerar går det bra att specificera ett sökord som Ifttt ska leta efter. Med de här inställningarna kommer du få en notifiering till mobilen varje gång jag publicerar en artikel här på min webbplats som innehåller ordet omvärldsbevakning.

Om du som jag föreslår använder Inoreader som RSS-läsare finns en inbyggd funktion för notifieringar. I Inoreader finns möjligheten att skapa regler som letar efter specifika ord i alla eller ett urval av dina prenumerationer och skickar en notifiering till Inoreaders mobilapp så snart en träff hittas.

En liknande funktion finns även hos Feedbin.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Samla arbetsplatsens länkfynd på ett ställe

2016-04-13T00:00:00Z

Om ni är flera på jobbet som är intresserade av samma ämnen, se till att hjälpas åt med omvärldsbevakningen. Det mest uppenbara sättet är att fortsätta som ni sannolikt redan gör: Tipsa varandra om bra läsning via ett mejl eller en delad länk på Facebook.

Men det är inte det bästa sättet att göra det på.

I inkorgen riskerar lästipsen att försvinna bland allt annat som dyker upp. Eller i värsta fall bli så många att lästipsen dränker viktigare e-post. Och länkar via andra kanaler riskerar att glömmas bort.

Bättre att komma överens om ett sätt att tipsa varandra.

Ett förslag är team-funktionen i Inoreader. Den skapar en privat grupp åt er, där ni kan dela intressanta artiklar med varandra och dessutom skriva små kommentarer om dem.

Andra förslag är att skapa ett gemensamt konto på Tumblr, en enkel bloggtjänst dit många RSS-läsare enkelt kan posta artikellänkar, en kanal på Slack eller ett delat konto på en tjänst för bokmärken, som Pinboard.

Målsättningen är att skapa ett samlat ställe där alla kollegor vet att tips om ny läsning dyker upp.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Att söka med och att söka i RSS

2016-04-12T00:00:00Z

Omvärldsbevakning är inte att söka, slog jag fast i texten som inledde den här serien. Men kombinera det vi traditionellt tänker på som “att söka” med möjligheterna som RSS erbjuder – och din omvärldsbevakning kommer förbättras markant.

Dels handlar det om att utnyttja de RSS-flöden som finns hos en del av nätets sökmotorer, dels funktioner i RSS-läsarna som gör det möjligt att vaska fram guldkornen ur dina prenumerationer.

Prenumerera på sökningar #

Alerts är en bevakningstjänst från Google. Här kan du mata in sökord, precis som i Googles sökmotor. Men skillnaden är att du inte får upp en träfflista direkt. Istället skapas en bevakning som kommer att skicka ett meddelande till dig varje gång Google hittar något nytt. Med några enkla inställningar skräddar syr du hur sökningen ska genomföras – språk, typ av källor och så vidare. Sen väljer du hur du vill få nya träffar: Via e-post eller som ett RSS-flöde.

För att hålla nere antalet mejl i din inkorg är min rekommendation glasklar: Välj RSS!

Google är inte ensamma om att erbjuda sökningar i framtiden levererade via RSS. Microsofts sökmotor Bing har funktionen, även om den inte marknadsförs. Men om du gör en sökning, kopierar träffsidans adress ur webbläsarens adressfält och klistrar in den i din RSS-läsare så finns den där ändå. Hos Twingly kan du skapa bevakning av vad som skrivs i bloggar, hos Arbetsförmedlingen hålla koll på lediga jobb – vilket inte är användbart bara för arbetssökande utan även för journalister som vill hålla koll på arbetsmarknaden i “sin” bransch eller utgivningsområde.

Genom att på detta sätt prenumerera på sökningar kan du alltså hitta saker som intresserar dig som publiceras på webbplatser som du normalt sett inte har koll på. Detta är alltså ett exempel på de tre olika typer av snitt som du kan göra ur informationsfloden på nätet.

Sök i prenumerationer #

Genom att istället söka i dina prenumerationer gallrar du fram det du verkligen är intresserad av från dina kända källor. Ett bra användningsområde är för att sortera i RSS-prenumerationer där inflödet är ganska stort, där det sällan kommer saker som du är intresserad av men där du absolut inte vill missa när det händer.

Ett konkret exempel: Du är journalist och bevakar skolan och utbildningsfrågor i kommunen. Du vill därför inte missa om Skolinspektionen kommer med tillsyns- och granskningsbeslut som rör skolorna i din kommun. Du kan använda sökfunktionen på Skolinspektionens webbplats. Men det är manuellt arbete som ska komma ihåg att göras. Du kan också prenumerera på Skolinspektionens pressmeddelanden, men där kommer massor av beslut som du inte är intresserad av. Men det finns också ett RSS-flöde. Prenumerera på det och använd Inoreaders funktion för att skapa en aktiv sökning som letar efter pressmeddelanden som innehåller din hemkommuns namn.

Du får då en särskild mapp i RSS-läsaren Inoreader som bara kommer att uppdateras när det publiceras något i RSS-flödet från Skolinspektionen som också innehåller din kommuns namn. Resultatet är alltså att du inte behöver bläddra igenom allt från Skolinspektionen, utan att du kommer få en tydlig visuell signal om när Skolinspektionen publicerat ett pressmeddelande som sannolikt intresserar dig.

Illustration: olarte.ollie.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Därför hör Facebook och Twitter hemma i RSS-läsaren

2016-04-11T00:00:00Z

RSS-läsare, Facebook och Twitter nämns ibland som tre olika möjligheter för omvärldsbevakning. Men med rätt RSS-läsare finns det också beröringspunkter mellan dem. Både Facebook och Twitter har nämligen vissa egenskaper som en RSS-läsare kan hjälpa till att hantera.

I Facebooks fall är utmaningen algoritmerna som avgör vad du får se när du kollar ditt Facebook-flöde. Eftersom innehållet på Facebook är enormt sker hela tiden en automatisk värdering med målsättningen att välja ut statusuppdateringar och annat som du sannolikt är intresserad av.

För den som vill använda Facebook för omvärldsbevakning kan det här vara ett problem. Sidorna du gillat i researchsyfte lyckas helt enkelt inte slå igenom i konkurrensen med vännernas statusuppdateringar.

I Twitters fall är utmaningen realtidsaspekten. Flödet visas i kronologisk ordning1 och tittar du inte dit vid rätt tillfälle så missar du länken till den intressanta rapporten.

Två av fördelarna med RSS är att en RSS-läsare sparar det du är intresserad av tills dess att du har tid att läsa det. Men Inoreader applicerar de båda egenskaperna på Facebook-sidor och Twitter-konton.

I Inoreader går det nämligen att lägga flöden från Facebook och Twitter sida vid sida med vanliga RSS-flöden. Resultatet är att du inte längre är utlämnad till Facebooks algoritmer för att vara säker på att du ser uppdateringar från dina favoritsidor. Och du är inte heller tvingad att ha järnkoll på Twitter för att inte missa vad som händer där.

Twitter hade för övrigt länge egna RSS-flöden för alla konton, men valde att ta bort dem. Sannolikt av affärsmässiga anledningar. Det finns dock nättjänster som skapar RSS-flöden av Twitter-konton och ger samma funktionalitet som finns i Inoreader till vilken RSS-läsare som helst. Ett exempel är TwitRSS.

Ett annat sätt att få överblick över Twitter-flödet är att använda Nuzzel eller att skapa listor.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Det här är dock på väg att förändras. Twitter utvecklar en egen rankingsalgoritm. ↩

Låt inte RSS-läsaren bli en stressande inkorg

2016-04-10T00:00:00Z

I takt med att du lägger till nya prenumerationer i din RSS-läsare kommer antalet nya texter som dyker upp i den att öka. Och det är inte otänkbart att RSS-läsaren snart känns som ett e-postprogram med en inkorg som aldrig är tom: Alltid väntar det nya artiklar att läsa.

Men RSS-läsaren ska inte vara en ny inkorg att bli stressad över.

Ett oläst mejl har oftast en avsändare som väntar på ett svar. Men huruvida du faktiskt läser artiklarna i RSS-läsaren är det bara du som vet.

Så släpp stressen. Känns det inte som om du har en chans att komma ikapp, markera allt som läst och börja om från början.

Men prenumerationerna finns där ju för att du ska hitta saker som du vill läsa. Därför behövs ett sätt att gallra i inflödet. Filter och andra funktioner som finns inbyggda i RSS-läsaren är ett självklart verktyg att ta till.

Ett annat är att sortera in prenumerationerna i mappar. Och här är mitt knep att använda en kombination av mappar med prenumeration som handlar om liknande saker och prenumerationer indelade efter prioritet.

Jag har till exempel en mapp som innehåller RSS-flöden från de tjänsteleverantörer jag är kund hos, så att jag inte missar nyheter från dem. Jag har en mapp med RSS-flöden från vänners bloggar. En mapp med RSS-flöden från de webbplatser jag själv jobbar med.

Detta är tre exempel på ämnesinriktade mappar. Resten av prenumerationerna ligger i en av två återstående mappar: Dagligen och Då och då.

Prenumerationerna i Dagligen är de där jag oftast hittar guldkorn. Då och då är alla andra flöden som jag vill ha ett halvt öga på. Det här är också mappen där jag oftast går in och markerar allt oläst som läst och börjar om från noll.

Och så använder jag RSS-läsaren Fever parallellt med Inoreader.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Så hittar du prenumerationer till din RSS-läsare

2016-04-09T00:00:00Z

Efter att ha valt RSS-läsare är det dags att fylla den med innehåll. Här finns det ett enkelt sätt, som fungerar med vissa RSS-läsare, och ett lite mer bökigt, som fungerar med alla.

Om du valt Inoreader fungerar det lätta: Gå till Inoreader och skriv in adressen till den webbplats du är intresserad av i sökrutan längst upp till vänster. Finns det ett – eller flera – RSS flöden på webbplatsen kommer Inoreader visa dem för dig och låta dig välja de du vill prenumerera på. När det är gjort kan du också välja i vilken mapp prenumerationen ska ligga.

Om du valt en annan RSS-läsare än Inoreader är det inte säkert att motsvarande sökruta finns. Då får du istället besöka webbplatsen du är intresserad av för att själv leta efter RSS-flöden. Det kan du också göra om Inoreader inte lyckas hitta något.

För att bli framgångsrik i din RSS-jakt är det en bra idé att träna ditt öga att reagera på RSS-ikonen. Ofta ser den ut som ovan, men ibland med lite andra färger. Finns den på sidan, då finns det också ett RSS-flöde.

RSS-flöden är egentligen vanliga webbadresser, med den skillnaden att de leder till en sida som är anpassad för RSS-läsare och inte för mänskliga besökare.

Om du klickar på ikonen och texten som dyker upp på sidan som den länkar till ser ut som en obegriplig textmassa, då är sannolikheten stor för att det är ett RSS-flöde. Kopiera länken i webbläsarens adressfält och klistra in den i RSS-läsaren.

Men var hittar man RSS-flöden? #

Det var den tekniska biten, hur du gör för att lägga till en prenumeration i din RSS-läsare. En minst lika intressant frågeställning är var – var som i på vilka webbplatser – du kan hitta RSS-flöden.

På de flesta, är svaret.

Från början var RSS-flöden förknippade med bloggar, och där finns de fortfarande. Men inte bara som flöden med nya inlägg. Ofta går det också att lägga till en RSS-prenumeration för kommentarsflödet till ett enskilt inlägg. Det har jag utnyttjat många gånger när jag hittat intressanta diskussioner som jag vill fortsätta att följa.

Efter bloggarna började många traditionella tidningar erbjuda RSS-flöden från sina nätutgåvor, och så är det fortfarande.

Det går också att hitta RSS-flöden hos myndigheter och andra offentliga institutioner. Bra bland annat för journalister som vill hålla sig uppdaterade. Arbetsförmedlingen är ett annat exempel.

Google Alerts, Googles bevakningstjänst, kan också leverera resultat som RSS-flöden. Välj det istället för e-post så slipper du en full inkorg.

Kort sagt, RSS-flöden går att hitta på många ställen.

Håll ögonen öppna!

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Nio anledningar att välja Inoreader som RSS-läsare

2016-04-08T00:00:00Z

Vill du på ett så enkelt sätt som möjligt kunna hålla koll på dina favoritsajter behöver du en RSS-läsare. Vilken jag rekommenderar har varierat under åren. Just nu är det Inoreader, av nio anledningar som bland annat ser till att inflödet blir hanterbart även om du har många RSS-flöden du vill följa.

En molntjänst #

Inoreader är, precis som många andra RSS-läsare idag, en molntjänst. Det innebär att du inte behöver installera något program i din dator för att använda Inoreader. Istället använder du din webbläsare. Precis som med e-post är det en stor fördel att inte låsa in RSS-flödena i datorn, utan kan läsa dem i både pekplatta och mobiltelefon också.

Däremot finns det appar som gör att du inte använda webbversionen av Inoreader i din mobiltelefon eller pekplatta.

Mer än RSS #

RSS-flöden är inte de ända flöden du är intresserad av. Och Inoreader har funktioner som gör det möjligt att följa både Twitter-konton och Facebook-sidor. Varför det är en bra grej återkommer jag till.

Stående sökningar i dina prenumerationer #

Du är kanske intresserad av pressmeddelanden från någon av landets myndigheter. Men du är inte intresserad av allt som den myndigheten publicerar, utan bara saker som rör din kommun. I Inoreader kan du sätta upp en så kallad aktiv sökning. Den kommer bara att visa olästa rubriker när det kommer något från myndigheten och som innehåller namnet på din kommun (eller vilka sökord du är intresserad av).

Sökningar i alla RSS-flöden #

Blir du betalande kund går det dessutom att söka i alla RSS-flöden som Inoreader hämtar in, inte bara i dem som du valt att prenumerera på. Det här är en funktion som jag främst använder i perioder då jag gör research om väldigt avgränsade ämnen och vill se vad som skrivs om dem på fler ställen än i de källor jag redan hittat. Med sökfunktionen går det också att skapa stående bevakning av det som Google News hittar, direkt inifrån Inoreader.

Virtuella överstrykningspennor #

Highlighters är ett annat sätt att se till att du inte missar det som är extra viktigt för dig. Funktionen ger dina sökord en annan färg, så att du tydligt ser dem.

Avancerade regler #

Vid sidan av de stående sökningarna och överstrykningspennorna finns också en regelfunktion som bland annat går att använda på rakt motsatt sätt: Om du vet att du aldrig är intresserad av att läsa artiklar som innehåller ett visst ord kan du markera som som lästa i samma ögonblick som de dyker upp i ditt Inoreader-konto.

Dela med kollegorna #

Om du har kollegor med ungefär samma intressen som du har erbjuder Inoreader en team-funktion. Den låter er dela intressanta artiklar med varandra utan att behöva fylla varandras inkorgar i e-posten.

Spara artiklar du inte hinner med #

Vid sidan av dina RSS-flöden hittar du massor av intressanta artiklar via andra kanaler. Vänner skickar e-post, länkar via Facebook, artiklar du ser när du besöker en nättidning och så vidare. Med Inoreaders webbläsartillägg kan du spara dem direkt till en mapp som heter Saved web pages. Istället för att fortsätta mejla länkar till dig själv eller skriva ut dem på papper är det här ett mycket bättre alternativ.

Kopplingar till andra tjänster #

Inoreader har också kopplingar till flera andra tjänster. Bland annat finns en Inoreader-kanal hos Ifttt. Den använder jag för att koppla ihop Inoreader med Buffer och automatiskt se till att jag på Twitter tipsar om de länkar som jag stjärnmärker när jag läser mina RSS-flöden.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Sex anledningar att använda RSS för att få nätkoll

2016-04-07T00:00:00Z

Alla har vi våra favoritsajter på nätet, webbplatser som vi vill hålla ett öga på eftersom de publicerar saker som vi är intresserade av eller tycker är roliga. Om det är en humorsajt, en nättidning som skriver om ditt specialintresse, en myndighet som är relevant för ditt yrkesliv spelar ingen roll för det fortsatta resonemanget.

Om du har fler än en handfull webbplatser som du verkligen vill hålla koll på får du snart problem. Lösningen är RSS – nätets brevlåda.

Anledning 1: Du har många sajter du gillar… #

Det första handlar om ren volym: Med många intressanta sajter tar det helt enkelt för lång tid att besöka dem alla för att se om något nytt har publicerats sedan du tittade sist. Hur mycket tid har du för det här?

Anledning 2: …som publicerar nytt flera gånger om dagen… #

Är det dessutom så att någon eller flera av “dina” webbplatser publicerar väldigt mycket nytt innehåll är risken stor för att en artikel som du verkligen vill läsa inte ligger på förstasidan när du tittar in. Innebär det då att du missar den?

Anledning 3: …eller nästan aldrig #

Och i andra änden av publiceringsskalan finns de riktigt intressanta webbplatserna men som ytterst sällan publicerar något nytt. Kommer du fortfarande ihåg att besöka den när det gått tre månader sedan senaste blogginlägget?

Anledning 4: Inga nyhetsbrev i inkorgen #

Med en RSS-läsare behöver du inte heller prenumerera på en massa nyhetsbrev som skickas ut via e-post. Och därmed gör du dig själv en tjänst: Din inkorg blir lättare att hantera.

Det här är RSS #

RSS är nätets motsvarighet till tidningsbudet. Istället för att behöva surfa från den ena favoritsajten till den andra kommer alla nya rubriker att levereras till dig. Samlade på ett och samma ställe, oavsett var artikeln eller blogginlägget är publicerat.

För att komma igång behöver du en RSS-läsare, som i tidningsanalogin kan jämföras med brevlådan. Utan en sån har ju tidningsbudet ingenstans att lägga tidningarna.

RSS-läsare var från början program som installerades i användarens dator. Men precis som så många andra program har de i allt större utsträckning ersatts av molntjänster. Fördelen med den utvecklingen är framför allt att det inte spelar någon roll vilken pryl du för tillfället använder. Du kan lika gärna använda dator som mobil eller pekplatta för att kolla vad som har publicerats sedan sist. Och det som du markerar som läst på ena stället blir markerat som läst på de andra också.

Den RSS-läsare som jag just nu rekommenderar är Inoreader. Men Feedbin och Feedly är också två bra alternativ.

Anledning 5: RSS jämfört med Twitter #

Många webbplatser har twitterkonton som skickar ut exakt samma rubriker som kommer i webbplatsernas RSS-flöden. Så varför inte följa favoritsajterna på Twitter istället för att skaffa en RSS-läsare?

Av den enkla anledningen att Twitter i första hand är ett realtidsmedium. Kollar du inte ditt twitterflöde precis när sajten publicerat artikeln som intresserar dig kommer du att missa rubriken. I din RSS-läsare ligger den istället och väntar tills dess att du har tid att titta.

En av anledningarna till att jag rekommenderar Inoreader är att den tjänsten gör det möjligt att prenumerera även på Twitter-konton. Perfekt om du har några konton du gillar som twittrar väldigt sällan – då kommer du inte missa vad de skriver. Men givetvis är även Twitter ett utmärkt verktyg för omvärldsbevakning.

Anledning 6: RSS jämfört med tjänster som “vet” vad du gillar #

Det finns också flera tjänster som har algoritmer som lär sig vad du läser och sen rekommenderar artiklar som du sannolikt är intresserad av. En del av dem är riktigt bra, men de kan enligt mig inte ersätta en RSS-läsare.

Anledningen är att det är du som bestämmer vad din RSS-läsare ska innehålla, inte en algoritm. Därmed kan du också vara säker på att du verkligen får se det som din favoritsajt publicerar.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Verktyg för omvärldsbevakning

2016-04-06T00:00:00Z

Det finns en mängd olika verktyg för omvärldsbevakning på internet. Många av dem kostar ganska stora summor pengar. Här kommer jag att fokusera på dem som är gratis eller på sin höjd kostar några hundralappar om året.

Det viktigaste verktyget är RSS. RSS är ett slags internets motsvarighet till din fysiska brevlåda. Till RSS-läsaren, som antingen är en tjänst på nätet eller ett program i din dator eller mobiltelefon, skickas nya artiklar i takt med att de källor du är intresserad av (och prenumererar på) publicerar dem. Med RSS ägnar du dig i första hand åt bevakning av dina favoritkällor, men det går också att använda RSS för ämnesbaserad bevakning.

Twitter är en hybrid mellan det käll- och ämnesbaserade. De konton du väljer att följa är källor du är intresserad av. Men eftersom Twitter ofta används för att sprida länkar till intressant läsning blir det också en ämnesbaserad bevakning: Du väljer att följa konton som ofta skickar ut länkar om ett visst ämne.

Det finns också ett växande utbud av appar och tjänster vars syfte är att hjälpa användaren att hålla sig uppdaterad. En av dem jag kommer att tipsa om är Nuzzel.

Att hantera fynden #

Med ett fungerande system för omvärldsbevakning kommer du hitta massor av artiklar, blogginlägg och rapporter som du vill läsa. För att få maximal utväxling på din omvärldsbevakning räcker det därför inte att strukturera själva upptäckandet. Du behöver också rutiner för att ta hand om allt det intressanta.

Med tjänster som Instapaper och Pocket kan du skapa en virtuell att-läsa-hög. Istället för att skriva ut på papper kan du spara artiklar som verkar intressanta men inte hinner läsa där och då. Tack vare att tjänsterna har appar för mobiltelefoner och pekplattor finns sedan din att-läsa-hög tillgänglig där du är, när du har tid att läsa. Inte glömd på ditt skrivbord på jobbet.

Sannolikt är det också en bra idé att skapa ett eget digitalt referensarkiv. Om du läst något som du tror att du har glädje av i framtiden, skapa en egen kopia av det. Att förlita sig på möjligheten att använda en sökmotor för att hitta samma artikel igen, några månader senare, är dumdristigt. Något annat kan ha publicerats som petar bort texten du letar efter ur sökresultatet. Eller kanske har den helt enkelt plockats bort från nätet.

Om du istället använder en tjänst som Evernote för att skapa en egen kopia spelar det ingen roll vad som händer med originalet. På sikt spelar det däremot roll vad som händer med Evernote – och därför kommer jag även ta upp andra alternativ där du kan spara det du hittar på din egen hårddisk.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Tre snitt ur nätets informationsflöde

2016-04-05T00:00:00Z

Utgångspunkten för omvärldsbevakning är alltså att den ska vara automatisk. Du ska få länkar till nya artiklar, videoklipp, rapporter och blogginlägg skickade till dig utan att behöva leta efter dem. Dessutom ska det som din omvärldsbevakning fångar upp givetvis passa dina intressen och behov.

För att fånga det som intresserar dig i nätets enorma informationsflod kan du använda tre olika "snitt" i din omvärldsbevakning.

Den kända källan #

Du kan ha vissa källor som du vet intresserar dig. Det här är den enklaste formen av omvärldsbevakning och något som du sannolikt ägnar dig åt redan idag, men genom manuellt arbete. Den kända källan kan vara en nättidning, ett företags hemsida, en blogg. Webbplatser som du besöker flera gånger om dagen eller någon gång i veckan för att se om det dykt upp något nytt som du vill läsa. Ett ställe på nätet som ofta – eller ibland – publicerar sånt som du är intresserad av.

"Ibland" är i sammanhanget viktigt. Om det finns källor som du är intresserad av men som ytterst sporadiskt publicerar nya saker är risken att du till slut glömmer bort att kolla in webbsidan och därmed missar något viktigt. Men det finns gott om verktyg som ser till att du får reda på varje ny publicering som dina favoritkällor gör.

Att bevaka specifika källor är därför oftast en relativt enkel uppgift, oavsett publiceringsfrekvens.

Viktiga ämnen #

Du har sannolikt också specifika ämnen du vill hålla koll på. En del av dina favoritkällor skriver sannolikt om dem. Men nätet är ju fullt av webbsidor och om någon blogg eller tidning du inte känner till publicerar något som berör dig vill du givetvis upptäcka det också. Jämfört med de kända källorna är det här en klurigare utmaning. Ett vanligt problem är till exempel att ämnesbevakning orsakar en hel del brus, att du får mer material att ta dig igenom än vad du faktiskt är intresserad av.

Platser av intresse #

Med de sociala mediernas genombrott har ytterligare en metod att utföra omvärldsbevakning dykt upp: Den geografiska. Inlägg på Twitter, bilder på Instagram och innehåll på en del andra tjänster är ofta taggat med gps-data. Det här kan vara ett sätt för kaféägare att se bilder som gäster lägger upp på Instagram eller för journalister att följa en nyhetshändelse genom att följa vad som twittras från platsen.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Omvärldsbevaka på nätet för att hitta det du behöver veta

2016-04-04T00:00:00Z

Det flesta har idag åtminstone hyfsad kunskap om hur nätets sökmotorer kan användas för att hitta information1. Men att använda en sökmotor är inte enda sättet att hitta information på nätet. Omvärldsbevakning är ett annat sätt.

I en serie texter kommer jag ge mina bästa tips om hur du kan använda nätet för att hålla koll på ämnen som intresserar dig, antingen privat eller på jobbet. Det kommer att bli både generella tankar och idéer men också tips om specifika program och tjänster.

Hur skiljer sig bevakning från att söka? #

Omvärldsbevakning är besläktat med att söka, men skiljer sig åt på två väldigt avgörande sätt:

När du söker letar du efter svaret på en specifik fråga. Och det är en aktiv handling.

Omvärldsbevakning handlar inte så mycket om specifika frågor som intresset för specifika ämnen. Och det är något som sker automatiskt i bakgrunden. Du behöver givetvis först skapa ett system som sköter bevakningen åt dig, och det är i högsta grad en aktiv handling. Du behöver med tiden också finjustera systemet. Också det en aktiv handling. Men själva bevakningen, den sker sedan utan att du gör något.

Sen finns det ytterligare en aspekt som skiljer bevakning från sök: Relevans.

Använder du en sökmotor för att leta efter något kan du få samma träfflista om en månad som du får idag. Målet med sökmotorernas algoritmer är att hitta de webbsidor som troligast innehåller det du letar efter. Och har inget bättre dykt upp på nätet mellan dina två sökningar kommer inte heller träfflistan att se annorlunda ut.

Normalt sett är det här inte ett problem. När du har en specifik fråga vill du ha det bästa svaret, inte det senaste.

Men om det är bevakning du vill ägna dig åt är situationen annorlunda. Då har du sannolikt redan koll på det som sökmotorerna anser är det bästa svaret. Det där blogginlägget eller artikeln som precis publicerats men inte tagit sig in på sökmotorns topplista kommer du däremot sannolikt att missa, även om det innehåller saker som är nya för dig2.

Om du lyckats med din omvärldsbevakning däremot, då kommer blogginlägget att dyka upp hos dig strax efter att det publicerats.

Missa inga nya köttbullsrecept #

Ett annat sätt att förstå skillnaden på sök och omvärldsbevakning är att tänka på omvärldsbevakning som en ständigt pågående sökning:

Med en sökmotor hittar du de bästa länkarna på nätet som handlar om det du söker efter, till exempel “köttbullsrecept”.

Med ett verktyg för omvärldsbevakning tar du tekniken till hjälp för att om och om igen, och helt automatiskt, göra en sökning efter “köttbullsrecept”. Du kommer då få alla nya köttbullsrecept som tjänsten hittar skickade till dig, utan att du behöver komma ihåg att leta efter dem.

Foto: Santiago Medem

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Om du vill ha tips utöver de mest grundläggande sätten att söka rekommenderar jag avsnittet Kan du söka? av podcasten Digitalsamtal. ↩
Det här är en sanning med modifikation: Många sökmotorer har funktioner för att avgränsa sökningen på olika sätt, exempelvis i tid. Du kan tala om att du bara är intresserad av saker som publicerats den senaste veckan eller månaden. Men även om du hör till dem som upptäckt den möjligheten återstår problemet med att en sökning är en aktiv handling, som du måste komma ihåg att utföra. ↩

En virtuell broms som manar till eftertanke när jag upprepar mig

2016-04-01T00:00:00Z

Språkliga tics är inte ovanligt. Att ha ord eller uttryck som man använder för ofta. För den som lyssnar eller läser kan det blir en jobbig upprepning eller i värsta fall en distraktion som stjäl uppmärksamheten från det faktiska innehållet.

Att bli av med de språkliga tics man använder när man pratar kan vara svårt. Att bli av med dem man använder när man skriver är enklare.

Förhoppningsvis upptäcker man upprepningarna när man läser igenom sin egen text. Om man nu läser igenom texten innan den publiceras.

Men inte ens om man läser igenom texten själv är det säkert att man reagerar på upprepningarna. I veckan gjorde en av mina redaktörer mig uppmärksam på att jag använder formuleringen “handlar om” alldeles för ofta.

Den aktuella texten var 3000 tecken lång och jag hade läst igenom den ett par gånger innan mejlet gick iväg.

Inte tillräckligt många genomläsningar för att hitta – men tillräckligt många tecken för att få plats med – fem “handlar om”.

Tekniken till undsättning!

Liknande språkliga tics har jag tidigare jobbat bort med hjälp av Textexpander, ett program som låter mig skapa makron i datorn. Windowsanvändare kan istället titta närmare på Phraseexpress. Man kan säga att ett makro är en genväg. Istället för att skriva min signatur i e-post skriver jag istället xsig. Fyra tecken istället för de dryga 200 som signaturen faktiskt innehåller.

Oftast är det så Textexpander används, för att slippa skriva text. Men grundfunktionen, att automatiskt byta ut en viss teckenkombination mot en annan, går också att använda som ett automatisk broms som manar till eftertanke.

Varje gång jag skriver handlar om ersätts de två orden med HANDLAR OM!?. Som en fråga till mig själv.

“Vill jag verkligen skriva “handlar om” eller går det att formulera meningen på ett annat sätt?”

Efter att en vänlig läsare räknat antalet "man" i den här texten har jag numera en varning även för det ordet! Jag var redan innan medveten om att jag nog använder det lite för ofta. Men det här var extremt. Tack för påpekandet!

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: Fastmail

2016-03-31T00:00:00Z

Det finns det ett par krav jag ställer på den tjänst jag använder för e-post:

Självklart låter mig använda mitt egen domännamn.
Sällan har problem.
En supportavdelning som går att komma i kontakt med när jag eller tjänsten trots att får eller har problem.
Fri från annonser.
Bra funktioner för filter, eftersom det är ett sätt att hålla mängden mail i inkorgen på en hanterbar nivå. Det här inkluderar också ett effektivt stopp för spam och virussmittade bilagor.
Stöd för IMAP, den teknik som gör det möjligt att använda ett e-postprogram i dator eller mobiltelefon utan att e-posten raderas från e-postservern. Med IMAP spelar det alltså ingen roll från vilken pryl jag sköter e-posten, jag ser samma mail och mappar överallt.
Stöd för krypterade anslutningar, så att allt mellan min dator och mobiltelefon och e-postservern är krypterat.
Ett webbgränssnitt som jag kan använda om jag någon gång behöver kolla e-posten utan att ha några av mina egna prylar i närheten.
“Plusadresser” – möjligheten att skicka e-post till anders+någonting@thoresson.net. Det som står mellan + och @ är egentligen inte en del av mottagaradressen, utan bara ett sätt för mig att lägga till lite extra information om vem som skickade mailet eller i vilken mapp jag vill att det ska hamn. Jag brukar använda anders+webbplatsen@thoresson.net. Om det plötsligt börjar komma spam till den adressen är det bara att fimpa den, samtidigt som jag vet vem som spridit adressen vidare. Mailen hamnar dessutom direkt i en mapp som heter webbplatsen.

Sedan många år använder jag Fastmail, en tjänst som lever upp till alla kraven på den här listan. Den är till skillnad från många alternativ inte gratis. Men att betala för e-post gör jag mer än gärna. Den är trots allt ett av mina absolut viktigaste arbetsverktyg.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Lyssningstips: Musik att skriva till

2016-03-25T00:00:00Z

När jag skriver gör jag det nästan alltid med samma musik i högtalarna. Vet inte hur länge sedan det var jag hittade Anders Mildners Spotify-lista Skrivmusik. Men jag fastnade för den direkt.

Någonstans har jag läst teorier (om jag minns rätt vetenskapligt belagda, så egentligen mer än teorier) om att det går att träna hjärnan att förknippa hörselintryck med vissa aktiviteter.

Det är min bestämda uppfattning att jag numera kliver in i "skrivläge" så snart jag startar den spellistan - jag lyssnar aldrig på den när jag inte skriver. Jag tror också att min förmåga att fokusera på det som ska skrivas förstärks ytterligare att jag valt ett inverterat färgtema i Ulysses: Ljus text på mörk bakgrund till skillnad från alla andra program jag använder där texten är svart på vit bakgrund.

Rätt musik och rätt utseende på skärmen, sen skriver texten sig själv. Tänk om det var så enkelt.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Eget domännamn låter dig flytta på nätet

2016-03-23T00:00:00Z

Det finns massor av tjänster som erbjuder e-post eller blogg utan att det kostar något. Problemet med dem är att adressen du nås på också är kopplad till tjänsten. Hos Google slutar din e-postadress på @gmail.com, hos Microsoft blir den @live.com. En blogg på Wordpress.com får en adress som slutar på wordpress.com.

Det finns inga problem med de här domännamnen och adresserna i sig. De fungerar, dina vänner kan skicka e-post till dig och dina läsare hittar fram till din blogg.

Problemen börjar den dagen du inte längre är nöjd med Gmail eller vill ha din blogg någon annanstans än på Wordpress.com. Flytten blir bara möjlig om du samtidigt byter adress.

Så här fungerade det också i mobiltelefonins barndom: Byte från en operatör till en annan innebar också ett nytt telefonnummer som skulle spridas i bekantskapskretsen. Sen infördes nummerportabilitet, möjligheten att ta med sitt telefonnummer från sin gamla operatör.

På nätet motsvaras telefonnumret av ett domännamn. Och äger du ditt eget domännamn istället för att låna någon annans, då kan du ta med dig din gamla adress när du byter tjänsteleverantör.

Domännamn går att jämföra med en telefonkatalog. På nätet används egentligen siffror som adresser. Men att komma ihåg att min webbplats finns på 91.201.60.14 är inte helt enkelt. Åtminstone inte lika enkelt som att komma ihåg anders.thoresson.se.

När du skriver in den adressen i din webbläsaren skickar den en fråga vidare till DNS, domännamnssystemet, och får då reda på vilken ip-adress som min webbplats har.

Fördelen med det här är att en webbplats kan byta ip-adress utan att domännamnet förändras, på samma sätt som en människa kan byta telefonnummer men fortfarande hittas i telefonkatalogen.

Äger du ett domännamn kan du välja vilken bloggtjänst som helst, och den dagen du byter till en annan tjänst pekar du den dit i stället. Det går exempelvis att koppla ett eget domännamn till Googles e-posttjänst Gmail eller till en blogg som finns på Wordpress.com. Men den dagen ett annat företag erbjuder nya funktioner som du gärna vill ha kan du enkelt flytta dit. Det här är alltså ytterligare en aspekt av de plattformsval vi hela tiden gör, medvetet eller omedvetet.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Länktips: Grundkurser i digital källkritik

2016-03-22T00:00:00Z

Efter terrorattentaten i Bryssel är det precis som efter alla andra stora nyhetshändelser viktigt att fundera på källkritiken. På sociala medier uppstår snabbt ryktesspridning, bland annat genom att bilder och filmer från tidigare händelser påstås visa de dagsaktuella.

Källkritik handlar bland annat om eftertänksamhet, att värdera vad som verkar rimligt. Men tekniken kan också vara till hjälp: Samtidigt som den skyndar på spridningen av falska rykten kan den ofta användas för att avfärda dem. Sökmotorer som gör det möjligt att skicka en bild och få se andra sammanhang där den är publicerad är ett sånt exempel. Kanske sökningen visar att bilden har flera år på nacken?

Ulrika Hedman, doktorand på Journalisthögskolan i Göteborg, twittrade i morse ut en minikurs i digital källkritik och har nu samlat alla de inläggen på Storify. KIT har också gjort en lista med saker värda att tänka på i sådana här situationer. Och har du inte redan koll på Metros Viralgranskaren är den bra på just det här.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: 1password

2016-03-21T00:00:00Z

För att kunna följa råden om långa och unika lösenord krävs hjälpmedel: Ett program för att hantera alla långa och unika lösenord. En lösenordshanterare.

Det finns många att välja på. Jag har valt 1password. En anledning är att det är ett program användarna köper, istället för en tjänst de betalar för månad för månad. Normalt sett har jag inga problem med tjänster, men lösenord är ett av de tillfällen då jag vill ha extra kontroll över hur de hanteras. Med program jag köpt spelar det ingen roll vad som händer med företaget som utvecklar 1password, Agilebits. Programmen i dator och mobiltelefon kommer fortsätta att fungera ändå.

Det innebär också att jag inte måste lita på 1passwords molntjänst för att synka lösenord mellan mina prylar. Istället kan jag själv avgöra om jag litar mest på Dropbox, iCloud eller om jag bara vill synka via mitt eget trådlösa nätverk för att på så sätt hålla (den krypterade) databasen med mina lösenord borta från alla molntjänster.

1password har dessutom funnits länge. Det innebär inte att då och då dyker upp frågetecken kring säkerheten, för det händer. Men det innebär att Agilebits har många användare och ett rykte att leva upp till. Jag tror att det spelar roll i sådana här sammanhang och är en av anledningarna till att jag brukar avråda från att använda program som på olika sätt ska stärka säkerheten om företaget bakom dem är helt nytt.

Men det 1password har också flera funktioner som faktiskt gör det enkelt följa lösenordsråden. Här finns de en kan förvänta sig. Som hjälp att skapa nya, starka lösenord och plugins till de vanligaste webbläsarna, så att det är lätt att mata in lösenorden på webben. Och synk med mobiltelefon och dator.

Men också andra saker. Som varningar när tjänster du använder haft säkerhetsproblem och det därmed kan finnas anledning att byta lösenord. Funktioner för att hitta lösenord du använder på många olika tjänster. Möjlighet att dela lösenordsdatabas med andra familjemedlemmar. Möjlighet att spara annat än lösenord, som portkoder, kontokortsnummer och annat som också är lika viktigt hålla koll på. Kör man iPhone finns det en växande skara appar som har direkt stöd för 1password.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Ge dina lösenord lite omtanke

2016-03-20T00:00:00Z

Ska du göra bankärenden räcker det inte med ett vanligt lösenord. Du behöver också mata in en engångskod från bankdosan eller på annat sätt komplettera ditt lösenord. Anledningen är att användarnamn och lösenord lätt kan komma på drift, men att det är svårare för någon att dessutom komma över din bankdosa.

Tekniken har fått namnet tvåfaktorsautentisering, ofta förkortat 2FA. Lösenordet är ena "faktorn", enkgångskoden från bankdosan den andra.

I takt med att vi använder molnet till att lagra allt mer känsliga uppgifter har flera av nätjättarna gjort tvåfaktorsautentisering tillgänglig för sina användare. Det extra skyddet går bland annat att aktivera hos företag som Facebook, Google, Microsoft, Dropbox och Twitter.

Det exakta utförandet skiljer sig åt mellan de olika tjänsterna men grundprincipen är densamma. Det är användarens mobiltelefon som fungerar som faktor nummer två.

Hos Google installeras en app, Google Authenticator, som löpande genererar nya engångskoder. Eftersom appen bygger på en standard för att räkna fram engångskoder kan också andra tjänster utnyttja den. Det finns till exempel svenska webbhotell som skyddar kundernas administrationsverktyg på det sättet. Andra tjänster har valt att utveckla egna appar eller att använda sms för att skicka ut engångskoderna.

Tappa inte bort reservkoderna #

Men en sak är viktig att vara uppmärksam på: Med engångskoder finns också en liten risk att du låser dig själv ute från dina konton på nätet. Blir du av med mobiltelefonen där du installerat kodappen eller byter telefonnummer gäller det att du tänker på att ändra inställningarna för engångskoder omgående, från en webbläsare i en dator där du fortfarande är inloggad.

Men det finns ett skyddsnät till. De reservkoder som går att ladda ner från dina konton, tänkta att användas just i situationer som de här.

Reservkoderna är en uppsättning engångskoder som skapas i förväg. Tanken är alltså att de ska laddas ner och sparas på ett säkert ställe, och dessutom på en plats där du kommer ihåg att du har dem. Om du i framtiden förlorar möjligheten att skapa en ny engångskod med hjälp av mobilen är de sparade engångskoderna då din väg in till dina konton.

Och, för att vara övertydlig, observera att du måste ladda ner en uppsättning reservkoder för varje tjänst där du aktiverar tvåfaktorsinloggning. De koder du hämtar från Facebook kommer inte fungera hos Google, de du hämtar hos Dropbox inte hos Microsoft och så vidare. För varje tjänst där du aktiverar tvåfaktorsinloggning behöver du alltså spara ner en uppsättning engångskoder!

Lösenord ska vara långa och unika #

Tvyvärr är listan över tjänster som stöder tvåfaktorsautentisering fortfarande kort. För alla andra tjänster är råden om lösenord extra viktiga att följa: Välj långa lösenord och återanvänd dem inte på flera ställen.

Lösningen på de råden, som i pratiken är "använd många och svåra", är att skaffa ett program där lösenorden får ligga inlåsta. I det virtuella kassaskåpet förvarar du de långa och unika lösenorden till alla dina användarkonton. Men för att komma åt dem måste du först låsa upp kassaskåpet. Det skyddas av ett långt och unikt lösenord - men det är det enda du behöver komma ihåg. När kassaskåpet väl är öppnat kan du kopiera det lösenord du behöver. Många av programmen gör det till och med ännu enklare. Med en knapp som du lägger till i webbläsaren kan du logga in med ett klick.

1Password är ett alternativ för den som vill styra upp lösenorden. Programmet kan till exempel se till att du alltid har dina lösenord tillgängliga, oavsett om du sitter vid datorn eller är på språng med mobilen.

Ett bra lösenord #

Ett bra lösenord är långt och används bara på ett ställe.
För att ett långt lösenord ska vara enklare att komma ihåg går det att kombinera tre, fyra ord som inte har något med varandra att göra.
Använd gärna några specialtecken för att försvåra för den som använder ett datorprogram för att försöka knäcka lösenord.

Så skriver du dina texter med Markdown

2016-03-17T00:00:00Z

Markdown kan du skriva i vilket textprogram som helst. Så länge du ser till att spara den färdiga texten som .txt eller .rtf är dokumentet framtidssäkert.

Men det finns ett växande utbud med program som är särskilt anpassade till Markdown. Att välja ett av dem har sina fördelar. Ett exempel är att de kortkommandon du är van vid fortfarande fungerar – men anpassade till Markdown. För att göra text kursiv trycker du fortfarande Ctrl-/Cmd-I, för fet stil Ctrl-/Cmd-B. Om du innan knapptryckningen markerat text kommer den att omslutas av asterisker. Om du inte har markerat text läggs asterisker till och du kan fortsätta skriva mellan dem. Resultatet är alltså exakt det du förväntar dig.

Du kanske undrar vad asterisker har med det hela att göra? I Markdown används ett antal specialtecken för att styra hur den färdiga texten ska se ut. Enkla asterisker betyder att texten ska vara kursiv, dubbla asterisker att den ska vara fet. Ett fyrkantstecken som inleder en rad betyder “rubrik”, två betyder “underrubrik”:

# Rubrik #

## Underrubrik #

Listor skapas genom att inleda raden med ett -, numrerade listor med en siffra följd av en punkt: 1.

En del Markdown-program är dessutom så smarta att de känner av vad det är för innehåll som finns i datorns klippbord. Har du kopierat en länk från webbläsaren, växlat över till textredigeraren, markerat text och trycker Ctrl-/Cmd-V för att klistra in, då förstår programmet att du vill att den markerade texten ska bli en länk till adressen i klippbordet och skapar automatiskt den Markdown-kod som behövs. Annars kan du skriva in den själv, med hjälp av hakparenteser och vanliga parenteser. En länk till första sidan på min webbplats ser då ut så här: [anders.thoresson.se](https://anders.thoresson.se)

Exportera din färdiga text #

Markdown är någorlunda begripligt även för den som inte själv använder formatet. Men trots det kommer du sannolikt inte vilja att skicka iväg dina färdiga texter som Markdown-dokument. Alla Markdown-program kan istället spara din text i andra format som passar bättre. Ska du publicera på webben går det att skapa ett html-dokument. Ska du skicka till någon annan finns ofta möjlighet att spara som pdf eller rtf, ibland också Word och andra alternativ. Det går ibland att exportera i epub, för läsning på läsplatta. Och så vidare.

För dem som skriver text som ska användas på många olika ställen är Markdown därför extra bra. Hur pdf- och rtf-dokumenten kommer att se ut, vilka typsnitt och så vidare som används, beror på vilket program som används för exporten. I vissa har du möjlighet att själv välja, i andra får du nöja dig med de förutbestämda inställningarna.

Allt detta beror på att Markdown skiljer på form och funktion: Med ett fyrkantstecken anger du att en textrad i själva verket är en huvudrubrik, med två fyrkantstecken att det handlar om en underrubrik. Det är funktion. Formen, den faktiska utseendet i det färdiga dokumentet, i form av typsnitt, storlek och så vidare, läggs till när du gör exporten.

Snabbare program #

Det finns ytterligare en fördel med att Markdown är helt textbaserat: Programmen för att skriva kan göras mycket enklare. Jämfört med hur menyerna ser ut i Microsoft Word eller Apple Pages är Markdown-programmen oerhört funktionsfattiga. Men den som bara skriver text behöver inte mer än vad som finns till hands. Resultatet är program som är enklare och snabbare, både att använda och i hur smidigt de flyter i datorn.

Mer tangentbord, mindre muspekare #

Att släppa musen och istället använda snabbkommandon på tangentbordet är ett sätt att bli effektivare vid datorn. Bland det första man lär sig är kortkommandon för kopiera, klippa ut och klistra in. Det är kommandon som givetvis fungerar när man skriver Markdown också. Men eftersom all formatering görs med tecken som går att komma åt från tangentbordet behöver man inte lära sig kombinationen för att göra en rubrik. Det räcker att lära sig att rubriktecknet i Markdown är #.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Med Markdown hamnar innehållet i dina texter i fokus

2016-03-16T00:00:00Z

Vi har redan konstaterat att det är en dum idé att låsa in sina texter i filformat som inte går att lita på. För den som jobbar med text är den lågt hängande frukten att välja att spara sina texter i rtf-format. Det gör livet lättare nu, särskilt om en ofta skickar texter till andra och vill slippa strul med olika operativsystem och/eller ordbehandlingsprogram. Men också på sikt, eftersom sannolikheten att ett rtf-dokument går att öppna på valfri pryl med skärm och tangentbort också om fem eller tio år är stor.

Men det finns ett alternativ till: Markdown.

Precis som rtf är Markdown rena textfiler. Ett dokument sparat som Markdown har alltså alla fördelar med rtf.

Men Markdown har ytterligare två:

Du behöver i förväg inte fundera på hur din text ska publiceras. Av en text sparad i Markdown går det till exempel att skapa pdf-dokument eller html-sidor med ett knapptryck.
Medan du skriver bryr du dig över huvud taget inte om hur texten ska se ut. Inget mer fipplande med inställningar för typsnitt, storlek och så vidare. Istället markerar du vad i texten som ska vara rubrik, fotnoter och så vidare. Men först när du skrivit klart bestämmer du hur det färdiga dokumentet ska se ut.

Vad är då vinsten med allt detta? Det blir fullt fokus på textens innehåll, inte dess utseende. Du kan inte inbilla dig själv att du jobbar medan du i själva verket sitter och provar om det du skriver gör sig bäst i Helvetica eller Comic Sans som typsnitt, och om teckenstorleken ska vara 12 eller 13 punkter.

Att specialtecken som * och # används för att tala om vad som ska vara fet stil och vad som är en rubrik innebär också att du kan behålla händerna på tangentbordet och låta musen vila, vilket är bra för både effektivitet och ergonomi.

Att enkelt kunna spara samma text på olika sätt beroende på användningsområde är också oerhört tidsbesparande: Som rtf-dokument (för att skicka till en kollega), som pdf (för att publicera som en rapport) eller som html (för publicering på webben) – allt med ett klick.

Idag finns en uppsjö av verktyg som låter dig jobba med Markdown. Jag kommer bland annat att skriva om Ulysses, Drafts och Marked under de kommande dagarna. Men imorgon blir det först en djupdykning i Markdown som format.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Välj bort dokumentformat som låser in dig

2016-03-15T00:00:00Z

Att fundera på vilka plattformar du väljer för dina digital tillhörigheter löd uppmaningen i förra blogginlägget. För den som skriver mycket handlar det framför allt om att bestämma i vilket filformat texterna ska sparas.

När Apple lanserade iWork 13 drog företaget samtidigt undan mattan på alla som har dokument skapade i iWork 08 eller tidigare. Den senaste versionen av Apples kontorsprogram öppnar inte äldre kalkylblad, presentationer eller textdokument. Den som försöker möts istället av en uppmaning att leta reda på en kopia av iWork 09.

Det här är ett extremfall som visar på problemen med program som använder egna filformat. Dokument som skapas i Apples ordbehandlingsprogram Pages kan bara öppnas i Pages. För att kunna använda dokument från Microsofts Office behöver man antingen ha Microsofts program på datorn eller ett gratisalternativ som Open Office eller Libre Office.

Men som problemen med iWork 13 visar räcker det inte med att ha rätt program, det måste vara rätt version också. Dokumentformaten utvecklas över tid i takt med att företagen lägger till nya funktioner. Äldre program kan därför inte öppna dokument som skapats med nyare versioner. Men den genomsnittlige användaren skriver text utan att använda särskilt många – om ens några – av alla de här specialfunktionerna.

Allt detta kan ställa till problem när du ska skicka ditt dokument till någon annan. Eller om du på jobbet (där du använder en Windows-dator) vill öppna ett dokument som du skapat hemma (på din Mac).

En lösning är att söka en minsta gemensamma nämnare, ett dokumentformat som så många program som möjligt kan öppna.

För text är ett sådant alternativ rtf, rich text format. Det är snudd på omöjligt att hitta ett ordbehandlingsprogram idag som inte kan öppna och spara rtf-dokument.

Att välja rtf är därför inte bara bra om du ska skicka dokument till andra. Dokumentformatet är ett bra val även för dig själv. Du använder kanske en Mac och Pages idag, men med det höga tempot i teknikutvecklingen är det svårt att gissa vad du använder om 3-4 år. Kanske en pryl som inte kan öppna Pages-dokument. Och då har du plötsligt problem om du vill öppna ett gammalt dokument.

Med rtf är sannolikheten i det närmaste hundraprocentig för att du kommer kunna öppna dokumentet om tio år. Ett rtf-dokument innehåller nämligen bara bokstäver, siffror och specialtecken. Det finns ett standardiserat sätt att tala om vilken text som ska vara fet, vilken som ska vara kursiv, vad som är listor, vad som är webblänkar och så vidare. Ordbehandlingsprogrammet som öppnar dokumentet tolkar all denna information blixtsnabbt och visar ett snyggt dokument.

Men om jag får komma med ett förslag så nöjer du dig inte med att från och med nu använda rtf, utan tittar istället på vad Markdown kan erbjuda.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Har du valt en stabil grund för ditt digitala liv?

2016-03-14T00:00:00Z

I februari meddelade Facebook att de lägger ner Parse. Om du missade nyheten eller inte ens känner till Parse är det inte särskilt konstigt. Det betyder bara att du inte utvecklar egna appar för mobiltelefoner. Parse var nämligen en plattform för mobilutvecklare, en plats att lagra data för mobilappar knutna till molntjänster.

Men även för den som inte bygger egna appar är Facebooks beslut intressant. På ett praktiskt plan, men också på ett principiellt.

Parse slutar fungera den 28 januari 2017. Dagen efter kommer med största sannolikhet massor av mobilappar sluta fungera, eftersom företagen som byggt dem inte längre utvecklar dem aktivt. Det kommer inte handla om stora populära appar, men många mindre:

In particular, it’ll be problematic when possibly hundreds of thousands of iOS apps just stop working in a year because their developers have long since moved on, or their contracts expired, or they can’t afford to spend time on a significant update. – Marco Arment.

Men i mitt #blogg100-skrivande, om hur du kan använda din dator och din mobiltelefon på ett smart sätt, är det det principiella planet som är det intressanta.

Vilka val har du gjort som motsvarar Parse? Finns det en risk att tjänster du idag tar för givna och använder mycket inom något år eller tre inte längre finns kvar – och i fallet tar med sig data som är viktig för dig?

Apples programsvit iWork är ett exempel på det här. När iWork 13 lanserade försvann samtidigt möjligheten att öppna dokument skrivna i iWork 08 eller tidigare. Jag har många gånger argumenterat för att man behöver vara lite försiktig när det gäller vilka filformat man använder: Är det en Windows-dator som står på ditt skrivbord idag är den kanske ersatt med något helt annat om fem år, då har du kanske inte ens en traditionell dator längre. Kan du då vara säker på att dina dokument fortfarande går att öppna?

Lösningen är givetvis att i möjligaste mån undvika företagens egna filformat och i så stor utsträckning som möjligt spara dokument i format som är väl kända och stöds på många håll.

Av den anledningen håller jag mig till exempel borta från Evernote. Tjänsten är oerhört populär, av många begripliga skäl. Och det finns många sätt att använda den på. Men det som skulle vara intressant för mig, som researcharkiv, är inte ett. Av den enkla anledning att jag inte kan lita på att den information jag puttar in i mitt arkiv finns tillgänglig den dag jag behöver det.

Och det här är den springande punkten: Handlar det om tjänster som är viktiga i nuet, då går det att använda vad som helst. Men om det handlar om tjänster som ska ta hand om data som kan vara intressant om tre år, om fem, om tio år, då gäller det att tänka till i förväg.

När det gäller alla de texter jag skriver har jag sedan länge lämnat storföretagens egna dokumentformat och använder i stället rena textfiler tillsammans med en teknik som heter Markdown. Vad Markdown är, vilka fördelarna är och tips på program kommer bli ämnet under de kommande dagarna.

I väntan på det, lyssna gärna på avsnitt tolv av Digitalsamtal där Carl Heath och jag pratade om öppet internet och stängda plattformar.

Foto av Emergency Brake.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Sortera smart för att återta kontrollen över en full inkorg

2016-03-13T00:00:00Z

Under de senaste dagarna har jag skrivit massor av tips om e-post. Bland annat varför det heter inkorg, vilka mappar du behöver, varför du ska vänta med att kolla inkorgen, varför du ska vänta med att skicka ett mejl och hur du kan använda notifieringar på ett smart sätt.

Men hur gör man för att komma igång, om man har flera hundra, kanske flera tusen olästa mejl i inkorgen?

Man sorterar dem smart.

Normalt sett är inkorgen sorterad i kronologisk ordning, med nyaste mejlet först.

Men tidpunkt för när ett mejl togs emot säger väldigt lite om hur viktigt det är. Särskilt inte om inkorgen är överfull.

Då finns ett bättre sätt att sortera: Efter avsändare. Precis som när det gäller notifieringar.

När inkorgen sorteras efter avsändare går det mycket snabbare att hoppa mellan dina viktiga kontakter och läsa vad som finns att läsa från dem. Här däremot, för varje kontakt, är kronologin en viktig signal för hur viktigt något är. Börja med det senaste mejlet, inte det äldsta. Detta gäller särskilt om du använder sortera efter avsändar-metoden för att komma ifatt igen när du varit borta från e-posten ett tag. Har du varit borta länge finns en stor chans att frågorna som finns i det äldsta mejlet redan är avklarade med hjälp av någon annan, medan du i det senaste mejlet (det med en mer frustrerad och irriterad ton) hittar de frågor där det börjat brinna i knutarna på allvar.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Prioriterade kanaler för prioriterade kontakter

2016-03-12T00:00:00Z

Rätt använda kan notifieringar gå från att vara störande till ett sätt att fånga mejl från dina viktigaste kontakter.

Men det finns fler sätt att se till att e-post från viktiga kontakter inte försvinner.

Ett är att skaffa en andra e-postadress och bara ge den till några få utvalda personer. Kvällar och helger eller stressiga arbetsdagar kan du nöja dig med att titta vad som dykt upp där, och sen tittar du i din publika inkorg när du har tid.

Ett annat sätt är att använda andra verktyg än e-post. Det här fungerar allra bäst i organisationer (vilket i det här sammanhanget kan betyda att ni har en och samma arbetsgivare eller flera olika) där ni är ett fåtal personer som skickar mycket e-post till varandra. Hoppa över e-posten helt och hållet och använd ett verktyg som Slack istället. Precis som en separat e-postadress ger detta dig möjlighet att hålla kommunikationen igång med viktiga personer utan att störas/lockas av allt annat.

Det kan också vara en idé att fundera på vad det är ni egentligen skickar till varandra via e-posten. Uppgifter och dokument gör sig bättre i verktyg anpassade för ändamålet. Skriv ner uppgiften direkt i er delade uppgiftslista, och jobba med dokumenten online. Det senare löser dessutom det annars oundvikliga problemet med tretton versioner av samma dokument som till slut ska sammanfogas till en enda. För delade uppgiftslistor är Todoist ett alternativ, för delade dokument Google Drive.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Så ser du till att inte missa några viktiga mejl

2016-03-11T00:00:00Z

I går föreslog jag att du ska våga vänta med e-posten när du kommer till jobbet. “Men tänk om jag missar något viktigt!” är en vanlig reaktion på det rådet.

Den risken går att minimera.

För det första: Om du verkligen väntar på ett viktigt mejlet, då ska givetvis “Kolla e-posten” stå med på listan med arbetsdagens prioriterade uppgifter. (Men när du kollat om det viktiga mejlet dykt upp, stäng då ner e-postprogrammet igen och fortsätt med de andra uppgifterna på listan.)

I övrigt handlar det om att ta hjälp av tekniken för att se till att du inte missar viktiga mejl. Det gör du i två steg:

Slå av alla notifieringar.
Definiera vad som är ett viktigt mejl.
Hitta sätt att fånga dem.

Slå av notifieringar #

Det här är ett grundläggande råd för att slippa e-poststress och för att kunna hålla fokus: Stäng av alla ljud, alla ikoner och alla andra signaler som talar om att det finns nya mejl i inkorgen. Du behöver inte något som talar om för dig att det finns olästa mejl, det gör det nästan alltid. Och därmed saknar notifieringarna i praktiken värde.

Vad är viktiga mejl? #

Vad som är viktigt avgörs ofta av vem som är avsändare. Det kan vara chefen, en viktig kund eller en familjemedlem.

Hitta det viktiga #

När du väl bestämt dig för vilka avsändare som är dina prioriterade kontakter – och här ska du inte välja för många! – så skapar du notifieringar för de här utvalda avsändaradresserna.

Till skillnad från notifieringar som talar om att det finns nya mejl blir det här alltså notifieringar som talar om att det finns nya mejl från någon av dina prioriterade kontakter. Och det är en väldigt stor skillnad.

Låt e-postprogrammet vara igång #

Ett återkommande förslag är att stänga av e-postprogrammet och bara kolla mejlen någon gång om dagen. Men med mer selektiva notifieringar finns ett tredje steg mellan “e-postprogram på” och “e-postprogram av”. Nämligen “e-postprogram i bakgrunden”.

Vad som händer nu är att e-post trillar in i din inkorg allt eftersom tiden går – men e-postprogrammet kallar bara på din uppmärksamhet när någon du bryr dig extra mycket om skickar ett mejl.

Själv använder jag e-postprogrammet Mailmate, där det till och med går att ställa in flera olika notifieringar: Siffror med orange bakgrund betyder olästa mejl från familjen, siffror med röd bakgrund betyder olästa mejl från någon av mina uppdragsgivare. Hur många olästa mejl som väntar i inkorgen totalt har jag däremot ingen aning om innan jag öppnar den.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Listan som räddar dig från e-postfällan

2016-03-10T00:00:00Z

“Inkorgen är en uppgiftslista som andra fyller på åt dig.” Det är inte jag som påstår detta, men tyvärr har jag tappat bort källan. Om någon kan påminna mig om vem det är som sa detta första gången är jag tacksam.

Ofta är det ett sant påstående och dessutom en av anledningarna till att e-posten kan orsaka stress. Det handlar inte bara om vad det är för uppgifter som dyker upp i inkorgen, utan att det dyker upp uppgifter och att vi faktiskt tar sig an dem med en gång.

En typisk morgon kan se ut så här: Kommer till jobbet. Startar datorn. Hämtar en kopp kaffe. Sätter sig vid skrivbordet. Funderar på vad som ska göras först.

“Ah, jag ser om det kommit några mejl.”

Och det har det ju. Du börjar läsa, kasta, svara. Och så har det gått en halvtimme, kanske en timme.

Det kan kännas som om du fått gjort något. Och i någon mening är det ju också så, särskilt om du följt mina tidigare råd.

Men är det rätt saker? Var e-posten så viktig att det var en bra startpunkt för dagen? Det är inte lika säkert.

Sedan några år tillbaka börjar jag inte med att kolla e-posten när jag kommer till jobbet. Direkt avgörande för att undvika den fällan är hur varje arbetsdag avslutas: Med att bestämma vad som är morgondagens viktigaste uppgifter.

Jag skriver ner åtminstone en punkt på den listan, ofta tre-fyra stycken. Jag ser till att det är saker som är viktiga på riktigt. Allra helst ska det vara kopplat till mitt företags intäkter: En intervju som ska göras, researchmaterial som ska läsas, en ingress som ska skrivas, en artikelidé som ska formuleras innan den kan skickas till en redaktör.

När jag sedan bockat av åtminstone en av sakerna på dagens lista, först då öppnar jag e-postprogrammet. Och ser till att mejlen som väntar i inkorgen hamnar på rätt plats direkt.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vad jag använder: Superduper och Arq

2016-03-09T00:00:00Z

I går skrev jag om vad en ska tänka på för att skapa säkerhetskopior som det går att lita på. Idag blir det två konkreta tips, de två program jag använder för mina säkerhetskopior:

Med SuperDuper gör jag en komplett kopia av min dators hårddisk till en extern usb-disk1. Komplett kopia betyder verkligen komplett kopia. Om min dator kraschar kan jag stoppa i usb-disken, välja att starta från den och så är jag tillbaka där jag var när jag gjorde den senaste kopian. På det här sättet kortar jag alltså startsträckan om jag skulle drabbas av en totalkrash: Starta från kopian och använd sedan SuperDuper för att återställa den till datorns hårddisk igen.

Kopian uppdaterar jag någon gång i månaden. Egentligen borde det göras oftare än så, men eftersom jag dessutom tar backup på mina dokument och andra filer timme för timme är det inte helt nödvändigt.

Texterna jag skriver, fotografier och annat arbetsmaterial säkerhetskopierar jag nämligen med Arq. Med Arq finns tre stora fördelar:

För det första hamnar säkerhetskopiorna på en server i molnet, det vill säga utom räckhåll för både brand och stöld.

För det andra kan jag själv välja var kopiorna ska hamna. Andra tjänster för säkerhetskopiering till molnet är en kombination av program och lagring. Arq är istället ett program där jag själv väljer vilken lagringstjänst jag vill använda. Bland alternativen finns Dropbox, Google Drive och Microsoft Onedrive. Det fina är att jag därmed kan använda molntjänster som jag ändå betalar för – och spara kopior till fler än ett ställe.

För det tredje krypterar Arq filerna innan de lämnar min dator. Därmed behöver jag inte fundera på om någon obehörig tittar på dem eller inte.

Arq finns till både Mac och Windows, medan SuperDuper är ett Mac-program. Om någon kan tipsa om pålitligt och bra program för att göra kopior av Windows-hårddiskar är det välkommet!

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Egentligen två diskar: En finns där datorn är, en annan på annan plats. ↩

8 tips för säkerhetskopior du kan lita på

2016-03-08T00:00:00Z

Om utgångspunkten för mycket av det jag skriver under #blogg100 är att slippa stress är bra säkerhetskopior något vi måste prata om. Det sägs att det finns två slags hårddiskar: De som har kraschat och de som kommer att göra det.

Den som varit med om en hårddiskkrasch eller av annan anledning blivit av med det som finns lagrat i datorn (själv drabbades jag efter ett inbrott på en tidigare arbetsplats) vet att en uppdaterad säkerhetskopia kan vara skillnaden mellan massiv stress och bara någon timmes förlorad arbetstid.

På en bra säkerhetskopia går det att ställa två huvudsakliga krav. Den ska inte vara gammal och den ska finnas tillgänglig.

Av de första kravet följer att säkerhetskopieringen måste ske automatiskt. Annars blir den inte gjord tillräckligt ofta, och därmed är risken stor att mängder av information kommer att saknas den dagen du behöver säkerhetskopian.

Och för att leva upp till det andra kravet duger det inte att göra säkerhetskopian på en hårddisk som förvaras i samma hus som din dator. Vid brand eller inbrott är risken stor att båda går förlorade.

Egen hårddisk eller molnet? Molntjänsterna har den stora fördelen att de lever upp till de två grundläggande kraven om automation och annan plats. En egen hårddisk ska du komma ihåg att koppla in i dator och dessutom att flytta den när du är klar. Molntjänster som ofta får bra betyg i tester är Backblaze, Crashplan och Carbonite.

Handlar det om riktigt stora datamängder kan däremot en egen hårddisk vara att föredra eftersom tiden det tar att ladda upp till molnet kan ställa till problem.

Dubbla diskar Om du bestämmer dig för att göra säkerhetskopiorna till en egen hårddisk – överväg att köpa två. Då kan du alltid förvara en av dem på annan plats än datorn.

Hur ofta? Du bör se till att det skapas säkerhetskopior av nya och ändrade filer åtminstone en gång om dagen. Men beroende på vad du sysslar med kan det kanske till och med finnas anledning att göra dem oftare än så. Allt handlar om hur mycket arbete du har tid och möjlighet att göra om ifall det värsta skulle inträffa.

Skydd mot egna misstag Nya säkerhetskopior en gång i timmen kan vara ett effektivt skydd mot egna misstag, under förutsättning att du använder ett backupprogram som sparar äldre kopior. Kan vara bra att ha till hands om man exempelvis efter några timmars jobb inser att man tänkt helt fel och vill börja om där man var på förmiddagen.

Inbyggda lösningar Microsoft och Apple levererar sina operativsystem med inbyggda program för säkerhetskopiering. I Windows finns funktionen Säkerhetskopiering och återställning i alternativet System och underhåll i kontrollpanelen. Använder du OS X heter programmet Time Machine.

Hängslen och livrem Både hårddiskar och tjänster för säkerhetskopiering till molnet är förhållandevis små investeringar. Om innehållet i din dator är viktigt för dig går det att kombinera molntjänst med egen hårddisk.

Testa återställning När du väl fått igång din automatiska säkerhetskopiering, glöm inte att testa att du också kan återställa filer så att du vet att det fungerar och hur du ska göra om du behöver i framtiden.

Synkronisering är inte backup Om du redan använder molntjänster som Dropbox eller Google Drive, tänk på att deras huvudsakliga användningsområde är att göra det enkelt att dela filer mellan dina prylar eller med kollegor. Det innebär bland annat att filer som raderas från hårddisken också försvinner från molnet.

I morgon kommer jag berätta vilka två backupprogram jag använder: Ett för säkerhetskopior till molnet, ett till en extern usb-disk.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Det är vägen mot tom inkorg som är det viktiga

2016-03-07T00:00:00Z

“När övergår organiserandet för att bli effektivare till att bli en effektivitetshämmare i sig själv?”

Frågan kom när jag twittrat ut länken till ett av blogginläggen jag skrev om e-post i förra veckan. Jag har inget bra svar, men ser att risken absolut finns. Själv har jag bytt program för min uppgiftslista mer än en gång, till exempel. Och ibland alldeles för ofta.

En del av de blogginläggen jag kommer att skriva under #blogg100 framöver handlar absolut om att bli mer effektiv. Att hitta smarta sätt att göra saker på kortast möjliga tid, eller helt enkelt genom att låta datorn göra sånt den är bra på medan jag kan ägna mig åt annat.

Men det viktigaste för mig är inte att bli effektiv, utan att skaffa mig marginaler och därmed minska stressnivån i vardagen. Att jag därmed på många sätt också blir mer effektiv (tror jag) är en bonus.

Eftersom det hittills blivit texter om e-post tar vi e-posten som ett exempel. Det viktiga är inte att ha en tom inkorg i sig, även om en twittersökning på “inbox zero” visar att många firar en tom inkorg med ett glatt utrop.

Inbox zero kan vara lätt att uppnå: Markera allt, radera. Men det är inte nollan som är det viktiga, det är vad jag gjorde för att ta mig dit som räknas. Det viktiga är att den tomma inkorgen betyder att jag har koll på läget. De möten som väntar finns i kalendern, de saker jag ska göra finns på uppgiftslistan.

När jag vet att jag har koll på det som ligger i inkorgen – eller rättare sagt det som inte längre ligger där – då blir det inte heller lika viktigt att tömma den helt. De där sista mejlen, som ska läsas när tid finns eller som kräver ett svar men där jag inte är riktigt klar över hur jag ska formulera mig, kan skvalpa kvar en stund i inkorgen. Eftersom jag successivt tar hand om allt annat som dyker upp är jag inte rädd att de mejl jag ännu inte är riktigt klar med ska försvinna i bruset.

Därför känner jag mig helt lugn med att låta dem vara där de är, istället för att flytta dem till en mapp och skriva upp på en lista att jag ska svara eller läsa.

Det hade varit en effektivitetshämmare i sig själv.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Skriv ditt mejl nu, men skicka det senare

2016-03-06T00:00:00Z

Dagens e-posttips passar särskilt bra att publicera just idag, en söndag: Undersök om ditt e-postprogram eller den e-posttjänst du använder har funktioner för att schemalägga när mejlen du skriver ska skickas.

Varför?

Det kan finnas flera anledningar. Ett är att helt enkelt dra ner tempot i en e-postkonversation. Du vill av någon anledning inte få ett svar om tio minuter, men du vill gärna skriva mejlet nu och få det ur världen. Då är funktionen för att schemalägga utmärkt.

En annat tänkbart scenario: Du kollar mejlen på kvällen, ser en fråga från en kollega. Du inser att du inte kan släppa den utan att svara direkt. Men av samma anledning som ovan, du vill inte få ytterligare en fråga innan du kryper till sängs.

Ett tredje tänkbart scenario: Omtanke om mottagaren. Det är söndag och du har satt dig för att jobba en stund. Men du vill inte stressa dina kollegor. Schemalägg mejlen du skriver så att de går i väg först måndag morgon.

En sökning på schedule mail i kombination med det e-postprogram eller den e-posttjänst du använder lär dig hur du ska göra.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Fyra råd som motar e-posten i grinden

2016-03-05T00:00:00Z

De senaste dagarna har jag skrivit om hur jag tycker att du ska hantera e-posten som dyker upp i din inkorg. Men det finns också en del du kan göra för att minska inflödet eller se till att det åtminstone är stor chans att det som dyker upp där är relevant.

Skicka få mejl – och var varsam med CC #

Eftersom många mejl också renderar ett svar, även om det bara är ett kort Tack! eller Okej!, kan det vara en bra idé att fundera på om mejlet ska skickas över huvud taget. Eller kan innehållet helt enkelt vänta till lunchen eller avdelningsmötet senare i veckan?

Av samma anledning, var också varsam med CC-funktionen. Behöver verkligen alla personer du lagt till som mottagare av en kopia ha en kopia? Ta bort dem som är överflödiga, både för din och deras skull.

Sätt stopp för datorerna #

Ett annat sätt att minska inflödet är att gå igenom inkorgen i jakt på mejl som inte kommer från andra människor utan skickats från datorer. Hit hör reklamutskick från företag, e-postnotifieringar från sociala medier, nyhetsbrev för nättidningar och så vidare.

Säg upp prenumerationer från företag och nättidningar, eller skapa RSS-prenumerationer istället.

Det du vet är mindre viktigt filtrerar du bort #

Och för de nyhetsbrev och liknande som du vill ha kvar, skapa automatiska filter som flyttar dem direkt från inkorgen till en mapp för nyhetsbrev. Då kan du titta där när du har tid, och inte låta viktiga mejl från kollegor och kunder försvinna i nyhetsbrevsfloden.

Skriv vettiga ärenderader #

Skicka aldrig e-post som har ärenderader som Diverse eller Tre korta frågor. Mottagaren är inte på något sätt hjälp av en sådan ärenderad. Och inte du själv heller, när svaret kommer med ett Re: Diverse. Särskilt viktigt att använda bra ärenderader är när du skickar mejl till personer som du ofta kommunicerar med.

Förklaringen är enkel: Om du under ett år skickar några hundra mejl till Anders Thoresson, alla med ärenderaden Diverse eller något liknande, då är det förvisso lätt att använda e-postprogrammets sökfunktion för att hitta alla mejl till eller från mig, men det är inte lätt att hitta just det mejl som du letar efter.

Tillsammans syftar de här råden till en sak: Att hålla nere antalet mejl som dyker upp i din inkorg och se till att de som hamnar där har så hög relevans som möjligt.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Vilka mappar behöver finnas i ditt e-postprogram?

2016-03-04T00:00:00Z

Inkorgen ska vara en inkorg. Saker du ska göra ska finnas på uppgiftslistan. Och saker som ska ske vid en viss tidpunkt en viss dag i kalendern. Resten kan arkiveras eller kastas.

Men vilka arkivmappar behöver din inkorg ha? Ett arkiv för allt, eller specifika arkiv för enskilda kontakter eller projekt?

Och om man lyfter blicken från e-posten: Ska allt som kommer till dig via e-posten också sparas i en mapp i e-postprogrammet eller är det bättre att spara i en mapp på datorns hårddisk?

Ju bättre sökfunktion ditt e-postprogram eller e-posttjänst har, desto större chans är det att du klarar dig bra med en enda arkivmapp. När vi letar efter ett mejl vet vi för det allra mesta vem det kom ifrån eller vem det var skickat till. Och då är det också enkelt att söka efter det.

Men om det handlar om e-post som du ofta vill se i ett större sammanhang kan en mapp vara bra. Det kan till exempel handla om ett projekt där du kommunicerar med fem-sex personer. Då blir sökfunktionen plötsligt inte riktigt lika användbar om du enkelt vill kunna hoppa mellan e-post från och till olika personer. Många e-postprogram och -tjänster har funktioner som kan hitta de mejl som hör ihop, men det kan ändå underlätta att spara dem tillsammans i samma mapp.

Själv har jag ett stort arkiv där det mesta hamnar, medan de uppdragsgivare jag jobbar allra mest åt har fått egna mappar.

Om det däremot inte är själva innehållet i mejlet som är det intressanta, utan ett bifogat dokument, då är mitt förslag att spara dokumentet till en mapp på hårddisken. Det här gäller särskilt om dokumentet är referensmaterial eller liknande som hör till ett större projekt. Då är det ofta så att du själv letar reda på andra dokument på webben och kanske skapar en del material själv. Att då spara allt i samma mapp på hårddisken ger dig överblick. På samma sätt som du vet att alla uppgifter finns på uppgiftslistan och alla möten i kalender vet du att alla dokument som hör till projekt X finns i mappen X på hårddisken.

En mer utförlig text om vilka mappar jag har skrev jag härom veckan. Där tipsar jag också om hur du kan använda smarta mappar, om den funktionen finns i ditt e-postprogram.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Fem frågor som tömmer dina inkorgar

2016-03-03T00:00:00Z

När du har en lista att skriva ned dina uppgifter på och en kalender för dina mötesbokningar är det dags att börja tömma inkorgen. Och det gör du genom att ställa ett antal ja- och nej-frågor. Börja uppifrån och jobba dig nedåt tills dess att svaret är ett ja:

Är det skräp? Släng i så fall. I skräp inkluderas både uppenbar spam och sånt du är helt säker på att du aldrig mer kommer behöva titta på, som ett erbjudande från en nätbutik du ofta handlar i.
Är det en (enkel) fråga? Om det är någon som ställer en fråga till dig som du redan kan svaret på, och det dessutom går snabbt att formulera i ett mejl – gör det direkt!
Är det en uppgift? Nu börjar vi komma in på de lite mer svårhanterade sakerna i din inkorg. En uppgift kan allt från en avgränsad och enkel sak, som bara tar lite längre tid än några minuter, till att du ombeds leda ett projekt som ska gå i mål om ett halvår. Det är här uppgiftslistan och projektlistan kommer in. Är det en avgränsad uppgift, skriv ned den på uppgiftslistan. Är det ett större projekt, ned med den på projektlistan.
Är det en kalenderbokning? Om du kan den föreslagna tiden, boka in det i kalendern. Föreslå annars en annan tid. Men glöm inte att redan nu i så fall boka in den tid du föreslår i din egen kalender. Annars finns risken att du glömmer vad du föreslagit och hinner boka in något annat där innan du fått svar!
Är det referensmaterial? Stoppa det i så fall på rätt ställe, antingen en mapp i e-postprogrammet eller – om det är ett pdf-dokument eller annan bifogad fil – i en mapp på hårddisken. Till referensmaterial hör allt som du kan behöva titta på igen och därför behöver spara. Hit hör alltså även mejlen som fångats av fråga två, tre och fyra. När du svarat, skrivit ner på uppgiftslistan eller bokat i kalendern är det en bra idé att arkivera istället för att radera.

Kommer du hit utan att ha svarat ja på någon av frågorna var det nog skräp i alla fall. Släng.

De mejl som fastnar på fråga tre, uppgifterna, är ofta de som ställer till mest bekymmer. Om du till exempel vet svaret på en fråga, men inte hinner skriva det nu, ska du då arkivera mejlet och skriva på din uppgiftslista att du ska svara på det? Eller ska du helt enkelt låta det skvalpa kvar i inkorgen tills dess att du hinner med det?

De svaren får vänta tills i övermorgon. Imorgon ska vi istället fundera på vilka mappar vi behöver och om de ska finnas i e-posten eller på hårddisken.

Foto av Debord.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Arkiv, uppgifter, möten – var sak på sin plats

2016-03-02T00:00:00Z

En inkorg är alltså inte ett arkiv. Men för att inkorgen ska kunna vara en inkorg och inte ett arkiv krävs det att du vet var det som hamnar i inkorgen egentligen hör hemma.

Att vi pratar om e-post just nu är egentligen ointressant. “E-post” säger inget om vad det är du fått, bara hur du fick det. Principerna gäller alla dina inkorgar, digitala så väl som fysiska.

Det du behöver är en struktur som gör det möjligt att stoppa saker och ting där de ska vara:

En lista med de uppgifter du ska göra.
En kalender med de möten och andra saker som måste utföras en viss tid, en viss dag.
En eller flera arkiv-mappar.

Det viktiga är att saker från inkorgen arkiveras först när du har tagit hand om innehållet på rätt sätt. Är det en uppgift ska den skrivas upp i uppgiftslistan. Är det en mötesbokning ska den skrivas in i kalendern. Är det referensmaterial i form av ett pdf-dokument sparar du det på rätt ställe. Och så vidare.

Sen arkiverar du mejlet och går vidare till nästa.

Om du däremot “arkiverar” utan att först stoppa innehållet i mejlet där det här hemma, då har du bara flyttat problemet och därmed stressen från en mapp i e-postprogrammet till en annan.

Vad vi vill åstadkomma är känslan av kontroll, och den får du när du vet var du har olika saker. Och det är därför det är så viktigt att tillämpa de här principerna på så många inkorgar som möjligt. Vill du veta vad du har inbokat under morgondagen, då är det i kalendern och bara i kalendern du ska behöva titta. Inte i e-postprogrammet, Facebook-chatten, bland alla mottagna SMS och i pappershögen på både skrivbord och köksbänk.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Visa mig ett e-postprogram där inkorgen heter Arkiv

2016-03-01T00:00:00Z

Du öppnar brevlådan när du kommer hem från jobbet och bläddrar igenom posten. Några räkningar, lite reklam, senaste numret av din favorittidning och så en bröllopsinbjudan. “Kul,” tänker du, och stoppar sen tillbaka allt i brevlådan innan du låser upp dörren och kliver in.

Efter jobbet nästa dag, samma rutin. Du öppnar brevlådan, ser samma räkningar, samma reklam, tidningen, bröllopsinbjudan men också lite nytt som inte låg där igår. Du bläddrar igenom, lägger tillbaka, går in.

Jag har fortfarande inte träffat någon som gör så, inte med den posten som brevbäraren kommer med. Som flera gånger i veckan springer ut till brevlådan för att kolla när det där bröllopet egentligen var, när en skulle tacka ja eller nej till en festinbjudan, hur det var med räkningarna.

Med den elektroniska varianten, däremot, gör vi just så. Vi lämnar allt i inkorgen, och återvänder dit om och om igen för att få koll på läget.

Om e-posten är ett viktigt arbetsverktyg samtidigt som inkorgen får fungera som ett arkiv är stressen inte långt bort. Blandningen av oläst och läst, viktigt och oviktigt, kalenderbokningar och uppgifter som ska utföras skapar raka motsatsen till en känsla av kontroll.

Att ta kontroll över e-posten handlar istället om att låta Inkorgen vara en inkorg och skapa rutiner och skaffa verktyg för att hantera det som dyker upp där. Det är inte en slump att mappen där ny e-post dyker upp heter Inkorg och inte Arkiv.

Den är en inkorg och inte ett arkiv.

Under de kommande dagarna kommer jag skriva om både rutiner och verktyg för e-posten. Men när du läser, tänk på att det här är råd som inte bara går att tillämpa på e-posten utan på alla andra inkorgar – fysiska så väl som digitala – som du har i ditt liv.

Det handlar delvis om det som Merlin Mann kallar för Inbox Zero, om nollad inkorg. Men målet är inte nollan i sig, utan hur en gör för att ta sig dit.

Foto av Hyperdashery.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Mapparna som ger e-posten struktur

2016-02-17T00:00:00Z

Inkorgen är inte ett arkiv. Det är en av de viktiga principer jag lyfter fram när jag föreläser om e-post på Workhack. Det finns flera anledningar till varför inte låta avklarade mejl skvalpa kvar i inkorgen. Inte minst överblick, att med ett snabbt ögonkast kunna få en känsla av vad som återstår att göra. Med massor av gammal e-post i inkorgen försvinner den möjligheten.

Men om inkorgen inte ska vara arkivet krävs ett annat arkiv. “Vilka mappar behöver jag?” är en vanlig fråga. Efter tycke, smak och behov, brukar jag svara. Om en använder ett e-postprogram eller mejltjänst med bra sökfunktion funkar det ofta alldeles utmärkt att bara ösa ner allt i en och samma arkivmapp och sen använda sökfunktionen för att hitta det en letar efter. Andra föredrar en mer komplex mappstruktur med mappar för enskilda projekt och kontakter. Det kan funka också. Själv kör jag en hybrid: Specifika mappar för de uppdragsgivare jag jobbar allra mest åt, ett stort arkiv för resten.

Det är att man arkiverar sin e-post som är det viktiga. Inte hur.

Där mapparna däremot kan spela en väldigt stor roll är i gallringen av inkommande e-post. Här kan ett smart system göra stor skillnad för hur hanterlig e-postskörden känns.

Ambitionen är att automatiskt vaska fram det som är viktigt och att lyfta undan det som är mindre viktigt. Och det som faller mellan de båda stolarna får en hantera för hand.

Ett prioriterat angreppssätt #

Om all inkommande e-post hamnar i inkorgen, utan någon form av automatisk gallring finns tre huvudsakliga sätt att ta sig an det hela: Börja med det senaste mejlet och jobba sig bakåt, börja med det senaste och jobba sig framåt eller sortera efter avsändare och ta sig an de viktigaste kontakterna först.

Det senare alternativet är min rekommendation för den som varit borta för e-posten så länge att det hunnit samlas massor av inkommande post på hög. En sortering efter avsändare istället för i kronologi gör att det går snabbare att hitta det som är viktigt.

Så varför inte automatisera den processen? Låt e-postprogrammet automatiskt gallra fram de avsändare som är viktiga för dig1.

Ett sätt att hantera inflödet är att fundera på vad en vet är viktigt och vad en vet är mindre viktigt och låta tekniken automatiskt hantera de mail som faller i någon av de båda kategorierna. Automationen handlar om att använda filterfunktioner i både e-postprogram och på e-postserver för att flytta inkommande mejl till en specifik mapp eller använda en smart mapp2 för att visa ett urval av det som finns i min inkorg. Vi börjar med det viktiga.

Vad är viktigt? #

Svaret beror givetvis på vem som ställer frågan, men jag tror inte att variationen är särskilt stor. För mig är följande kategorier de som är viktiga:

Ett antal kända avsändare. Uppdragsgivare som jag ofta jobbar åt och familj, släkt och vänner. När jag öppnar mitt e-postprogram är det e-post från dem jag vill kolla allra först. En smart mapp för jobbkontakter och en smart mapp för släkt och vänner.
Svar på e-post jag själv har skickat. Här kan avsändaren vara vem som helst, men eftersom det är ett svar på ett mejl från mig är jag också intresserad av innehållet i det. En smart mapp som visar inkommande e-post som är svar på mejl jag själv har skickat.
E-post från mig själv. Jag försöker in i det längsta att undvika att skicka mejl till mig själv, för att istället skriva upp saker direkt på att göra-listan eller lägga till länkar jag vill läsa i Instapaper. Men några gånger varje vecka skickar jag ändå mejl till mig själv. Smart mapp där det är mina egna e-postadresser som används som urvalkriterium.

Vad är mindre viktigt? #

I den här kategorin hamnar i huvudsak e-post där avsändaren är en dator. Det är nyhetsbrev, reklamutskick och annat. Saker som det inte spelar någon roll när jag läser, men som jag vill slänga ett öga på när jag hinner. Två typer av avsändare: Kända och okända.

De kända avsändarna är i första hand en handfull tjänster som på olika sätt gör nyhetssammanfattningar. Suveräna Nuzzel är ett exempel. Filter som letar efter specifika avsändaradresser och egen mapp på servern dit mejlen flyttas3.
De okända avsändarna är diverse nätbutiker jag är återkommande kund hos och så vidare. Det innebär att det inte bara är helt okända avsändare här, men en tillräckligt spretig samling för att jag inte ska orka skapa specifika filterregler för dem en och en. Istället är de här filtren baserade på ord som ofta förekommer i den här typen av utskick, typ unsubscribe och avbryt prenumeration. Filter som letar efter de orden och en egen mapp på servern dit de flyttas.

Det som varken är viktigt eller oviktigt #

Kvar har jag nu den e-post som jag på förhand inte kan avgöra om den är viktig eller mindre viktig. Den ligger kvar i inkorgen tillsammans med det som jag vet är viktigt och jag tar mig an den när jag hinner, någon gång varje dag.

Först läser jag och agerar på det som dykt upp i de smarta mapparna. Svarar, skapar att göra-uppgifter och sen flyttar till rätt arkivmapp. Därefter hoppar jag ner i den faktiska inkorgen, och kvar där finns då det som inte var viktigt och dök upp i någon av de smarta mapparna men inte heller kunde klassificeras som mindre viktigt och automatiskt flyttats undan av e-postservern.

Smart mapp eller filter på servern? #

En viktig grundprincip som är värd att poängtera: Bara den e-post som jag på förhand vet är mindre viktig låter jag e-postservern stoppa i en annan mapp än inkorgen. Allt annat, det som jag vet är viktigt eller det som jag på förhand inte vet i vilken kategori det hör hemma, får ligga kvar i den “fysiska” inkorgen på servern.

Anledningen till det här upplägget är att jag inte bara använder min dator för att kolla e-post utan även mobiltelefon och surfplatta. Där finns inte samma möjligheter att använda smarta mappar för att göra en virtuell sortering av det som ligger i inkorgen. Istället får jag läsa allt som ligger där. Men genom att då flytta undan nyhetsbrev och reklamutskick till andra mappar blir sånt som är viktigt eller sånt jag på förhand inte kan gissa om det är viktigt eller oviktigt som ligger kvar i inkorgen och därmed är vad jag ser när jag använder mobiltelefonen för att kolla e-posten.

Att hitta svar på mejl jag skickat #

En av de smarta mapparna kan kräva en särskild förklaring: Den som innehåller svar på e-post jag själv har skickat. Hur kan jag låta e-postprogrammet hitta dem mejlen i min inkorg?

Genom att leta efter mejl som har thoresson.net (det domännamn jag använder för min mejl) i en in-reply-to-header.

Ett mejl innehåller dels den text vi som människor läser. Men bakom kulisserna finns också en massa information som datorerna på nätet använder, bland annat för att se till att e-post kommer fram till rätt mottagare. Den här informationen finns i mejlets så kallade header – och en typ är alltså uppgifter om vems mejl ett nytt meddelande är svar på.

Genom att låta mitt e-postprogram4 leta efter in-reply-to-headern och om den finns se om den innehåller thoresson.net kan det alltså hitta e-post som är svar till mig och visa dem i en smart mapp.

Fler tips #

Patrik Fältström, internetexpert med en mejlskörd som vida överstiger min, har skrivit två bra blogginlägg om hur han tar sig an 10000-15000 mejl i månaden: How I manage my email och How I run email – Updated version.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Ett alternativ här är givetvis att använda Googles Gmail som har algoritmer som successivt lär sig vilka kontakter som är viktiga och stoppar dem i en särskild mapp. Jag vet många som är nöjda med den funktionen, men själv har jag aldrig känt mig bekväm med Gmail och därmed inte heller med tjänstens prioriterade inbox. ↩
En smart mapp går att jämföra med en sökning. Den har två beståndsdelar: En eller flera söktermer och en eller flera mappar där sökningen utförs. Ett typexempel är att leta efter alla mejl från en viss avsändare i inkorgen. Finessen är att det då räcker med en titt i den smarta mappen för att se om något mejl från den kontakten har kommit. Och ofta krävs inte ens en titt i mappen, de flesta e-postprogram kan indikera att det finns ett eller flera olästa mejl i en smart mapp genom att visa en siffra. De smarta mapparna finns bara i e-postprogrammet, medan de filter som finns på servern faktiskt flyttar e-post till en annan mapp än inkorgen. ↩
Mitt e-postsystem är baserad på e-postprotokollet IMAP4. Det innebär att all min e-post finns lagrad på min e-postserver. Därmed kan jag komma åt den oavsett vilken pryl jag befinner mig vid för tillfället. Dator, telefon, surfplatta funkar lika bra som en lånad dator där jag använder webbgränssnittet hos min e-posttjänst. ↩
Jag använder Mailmate på Mac, men liknande filterfunktioner finns i andra program också. ↩

Fyra nya (och ett gammalt) sätt att hitta intressanta länkar

2015-12-10T00:00:00Z

Jag har under den senaste veckan snubblat över ett antal nya sätt att hitta intressanta länkar. Vi tar dem i tur och ordning.

Nyhetsbrev från Nuzzel #

Nuzzel har jag redan lovordat. Om du är flitig twitteranvändare (eller rättare sagt twitteranvändare över huvud taget, icke-flitiga dito har sannolikt ännu större glädje av tjänsten) tycker jag att du ska börja använda Nuzzel direkt.

Grundtanken med Nuzzel är enkel. Du är vän med och följer personer som du av en eller annan anledning är intresserad av. Och om många av dem länkar till samma sida eller artikel på nätet, då är sannolikheten åtminstone hyfsat stor för att även du ska tycka att den är intressant.

Den nya funktionen hos Nuzzel är ett nyhetsbrev som baserar sig på vad andra ser för länkar på Twitter. Tanken är ungefär så här: Person X har bra koll och följer säkert personer som också har bra koll. Då borde X få se massor av bra länkar. Men vilka?

Nuzzels nyhetsbrev levererar svaret på den frågan.

Personliga rekommendationer hos Pocket #

Pocket är en tjänst för att spara artiklar man inte hinner läsa nu direkt till ett senare tillfälle. (Själv använder jag dock Instapaper som har samma funktion sedan tidigare.) Och när man väl läst något intressant finns nu möjligheten att med ett klick rekommendera andra att ta en titt på samma artikel. Genom att låta Pocket titta igenom ditt Twitter- eller Facebook-konto hittar den personer du redan har en koppling till och som också använder Pocket. Följ dem du är intresserad av för att få deras rekommendationer.

Senaste nytt i varje ny webbläsarflik #

TLDR är en förkortning för too long, didn’t read men också namnet på en tjänst från serieentreprenören Jason Calacanis. Det handlar om en redaktion som väljer ut intressanta, viktiga eller roliga nyheter, skriver en kort sammanfattning och sedan publicerar det i en sammanställning som dyker upp varje gång du öppnar en ny flik i webbläsaren Chrome. Alternativt i form av en iPhone-app.

Från samma gäng kommer också Inside.

Refind för de teknikintresserade #

Och slutligen en länkdelningstjänst som – åtminstone för stunden – främst verkar vara något för de mer teknikintresserade: Refind.

Bonus-tipset: Instapaper Daily och Instapaper Weekly #

Inte nya, men ändå värda att nämna, är Instapaper Daily och Instapaper Weekly. En gång om dagen respektive en gång i veckan visar Instapaper upp vad som är mest läst för tillfället. För att kunna ta del av Instapaper Weekly måste du vara användare och slå på e-postutskicket i inställningarna.

Inoreader-tips: Skapa pdf-kopior av sånt du vill spara

2015-12-09T00:00:00Z

RSS-läsaren Inoreader har fått Dropbox-koppling. Och för dig som använder RSS i din omvärldsbevakning är det en riktigt bra nyhet.

När jag föreläser om omvärldsbevakning är ett av mina råd att aldrig överskatta sin förmåga att hitta tillbaka till artiklar man en gång läst på nätet. Efter att ha läst något intressant, som du tror att du kan ha glädje eller nytta av i framtiden – skapa en egen kopia av texten, på din egen hårddisk. Texter kan avpubliceras eller konkurreras ut av annat i sökresultaten. Att skapa egna kopior av sånt du tror att du kommer ha glädje av i framtiden är därför att göra dig själv en stor tjänst.

Med kopplingen till Dropbox har Inoreader gjort den processen väldigt enkel: Efter att länkat Inoreader till ditt Dropbox-konto kommer en Dropbox-ikon dyka upp efter varje artikel i RSS-läsaren. Med ett klick där skapas ett pdf-dokument i Inoreaders egen mapp på Dropbox och därmed hamnar artikeln också på din egen dators hårddisk. Sen tidigare har Inoreader liknande funktioner för både Evernote och Onenote.

Det du tror att du vill läsa #

Men kopplingen mellan Dropbox och Inoreader är inte bara användbar för det du tror att du kanske har glädje av i framtiden. Den kan också vara ett enkelt sätt att automatiskt skapa pdf-kopior av utvalda texter. En av Inoreaders finesser är nämligen en avancerad regelfunktion.

Den gör det möjligt att vaska fram guldkorn om du prenumererar på många RSS-flöden som publicerar mycket. Här går att söka efter ord, författare, bilder och annat på många olika sätt.

Och med Dropbox-kopplingen går det nu att skapa pdf-versioner av de dokument som matchar sökningarna. Det här kan till exempel vara användbart i organisationer där inte alla använder RSS: Skapa regler som matchar organisationens behov och dela din Dropbox-mapp med dina kollegor så har du automatiserat åtminstone en liten del av er omvärldsbevakning.

En podcast om hur teknik påverkar samhälle

2015-11-19T00:00:00Z

[audio http://media.digitalsamtal.se/2015/11/digitalsamtal000.mp3]

Digitalsamtal är en ny podcast där Carl Heath och jag sitter vid mikrofonerna. Hittills har det blivit ett pilotavsnitt, där vi pratar om varför vi gör podcasten, och ett första samtal, om hur mycket teknik man egentligen behöver kunna. Ambitionen är att sätta teknikutvecklingen i ett samhällsperspektiv. Att vara en podcast om hur teknik påverkar samhälle och individer.

Sedan i våras är Digital Samhällskunskap en av mina favoritgrupper på Facebook. Carl startade den som ett forum “för alla intresserade av samtal om samhällets digitalisering, hur samhället påverkas av teknikförändring och vad teknologin innebär för oss som medborgare idag och imorgon”. Och det fanns uppenbarligen ett stort intresse för den typen av diskussioner, idag har gruppen drygt 1000 medlemmar. Och många av dem visade intresse för en podcast om samma ämnen när Carl ställde frågan i somras.

Vår förhoppning är att Digitalsamtal ska bli ett bra komplement till diskussionerna i Digital Samhällskunskap. Carl och jag har redan en lång lista med ämnen som vi vill ta upp och personer vi vill intervjua i podden.

Om du vill lyssna hittar du Digitalsamtal i iTunes och i andra plattformar för poddar. På @digitalsamtal hittar du oss på Twitter. Vill du skicka e-post är det podcast@digitalsamtal.se som gäller. Och vill du vara med och diskutera ämnena som vi tar upp, titta in i Digital Samhällskunskap på Facebook.

Man behöver inte vara kriminell för att ha något att dölja – det räcker med att vara barn

2015-11-09T00:00:00Z

Dagens Nyheters intervju med Edward Snowden delades flitigt i sociala medier i början av november 2015. Och ett av hans citat förekom oftare än andra bland det som delades:

Att säga att du inte bryr dig om rätten till integritet för att du inte har något att dölja är som att säga att du inte bryr dig om yttrandefriheten för att du inte har något att säga. Det är som att säga att du inte bryr dig om den fria pressen för att du inte är journalist. Eller religionsfriheten för att du inte är kristen. Rättigheter i ett samhälle är både kollektiva och individuella. Du kan inte ge bort minoriteters rättigheter även om du röstar som majoriteten. Rättigheter är inget som ges av regeringar, de ska garanteras av regeringar och skyddas av regeringar.

Precis innan svarar han på en fråga om “den som inte har något att dölja” behöver bekymra sig om massövervakningen. Just det resonemanget har återkommit många gånger under de senaste åren, redan långt innan Snowden läckte alla dokument. Hans svar är bra. Han säger att det inte är vad man har att dölja som är det viktiga, utan vad vi förlorar om vi hela tiden är övervakade. Och sen kommer det längre resonemanget ovan.

Det här är en viktig del i hela debatten om massövervakningen. Snowdens resonemang har egentligen två bottnar: Det handlar dels om att det inte bara är kriminella handlingar som det finns ett intresse av att dölja, dels de effekter massövervakningen får i form av självcensur.

Det viktigaste att förstå är egentligen den första delen. Då följer den andra, om självcensuren naturligt.

Barn behöver kryptering #

Och ett bra exempel på att mer än kriminella handlingar kan vara känsliga och kräva skydd i form av kryptering och annan teknik går att hämta från februari. Då skrev Dagens Nyheter om ett allvarliga säkerhetshål på Bris webbplats. Ett av dem handlade just om kryptering. Eller rättare sagt avsaknaden av kryptering. Alla information till och från www.bris.se skickades i klartext. Som en konsekvens kunde en förälder med tillräcklig it-kompetens sitta i vardagsrummet och tjuvlyssna på chattrafiken mellan tonåringens rum på ovanvåningen och kuratorn hos Bris.

Om Snowdens resonemang är mer generellt tycker jag att det här är ett oerhört tydligt och konkret exempel på att teknik för kryptering och anonymitet är verktyg som alla behöver känna till och kunna använda1.

Utan anonymitet och kryptering får vi självcensur #

Ett exempel på konsekvenserna i form av självcensur går att hitta i en enkät som PEN America gjorde i oktober 2013. 520 amerikanska författare och debattörer fick svara på frågor om hur övervakningen på nätet påverkat deras arbete. Bland annat svarade 1 av 6 att de undvek att skriva eller prata om ämnen som de trodde intresserade dem som bedriver övervakningen på nätet. Men självcensuren handlar inte bara om vad de väljer att uttrycka, utan också vad de väljer att söka efter på nätet. 16 procent hade låtit bli att göra sådana sökningar, ytterligare 12 procent hade övervägt att låta bli.

För en sökmotor ljuger vi aldrig. Istället är vi så specifika som möjligt, för att hitta den information som vi är intresserade av. Sökmotorerna vet därför vad vi tänker på. Till och med mer om vad vi tänker på än vad vi själva vet (eller åtminstone kommer ihåg). Tack vare att alla sökningar sparas i sökmotorns historik finns en väldigt detaljerad logg över hur mina tankar utvecklas, återkommer, förändras under årens lopp2.

Kostnaden för avlyssning och övervakning måste öka #

Jag har under de senaste åren skrivit många artiklar om det här. Och för de texterna gjort massor av research i form av både intervjuer och genom att läsa vad andra skrivit. Jag kan inte påminna mig att jag träffat på någon som argumenterar för att polis och andra myndigheter inte ska ha möjlighet att ägna sig åt avlyssning. Men den ska vara befogad och grunda sig i en konkret brottsmisstanke.

Problemet är att teknikutvecklingen har sänkt kostnaderna för övervakning så kraftigt att det varit möjligt att gå från den överlagda till massvarianten. När marginalkostnaden för att övervaka en persons aktiviteter på nätet eller avlyssna hens kommunikation närmar sig noll har det uppenbarligen blivit för svårt att avstå från massövervakning.

Som en konsekvens av detta jobbar nu organisationer som IETF för mer kryptering som standard, det som kallas för opportunistisk kryptering. Det innebär helt enkelt att kryptering blir standard och den som vill kommunicera i klartext måste välja att göra det. Istället för som det ofta är idag, tvärtom: Klartext som standard med kryptering för den som aktivt väljer det.

Med opportunistisk kryptering blir steget från klartext till skyddad kommunikation så mycket kortare eftersom det kräver mindre – eller inget alls – av användaren. Ett exempel på detta är WhatsApp som slog på kryptering för alla användare för ungefär ett år sedan. Det är också därför jag börjat prata om Signal så ofta.

Och kom ihåg – nätet är globalt #

En annan viktig aspekt att ha i åtanke är att internet är globalt. Samma teknik används överallt. De tekniska val som gör det möjligt för myndigheter i USA, England och Sverige att övervaka kommunikationen på nätet gör det möjligt också för andra parter att ägna sig åt övervakning. Sätter vi stopp för anonymitet och kryptering i en del av världen slår det direkt mot personer som bor på platser där yttrandefriheten inte alls går att ta för given.

Foto: Garry Knight.

I februari lyfte jag också frågan om vems ansvar det egentligen är att lära barn och ungdomar det här. ↩
Sökhistoriken är en väldigt god anledning att aktivera tvåfaktorsinlogg hos Google. ↩

Låt Signal kryptera dina textmeddelanden

2015-11-06T00:00:00Z

“Men det går ju inte att fundera för mycket på all data som samlas in om oss, om alla myndigheter som avlyssnar. Då blir man ju helt tokig!”

Inte en helt obefogad känsla.

Men det finns en motrörelse. Duktiga programmerare som gör verktyg för kryptering eller anonymitet som är så enkla att använda att man inte behöver fundera för mycket på dem heller.

Signal, som gör det möjligt att både ringa och skicka krypterade textmeddelanden mellan två mobiltelefoner, är det senaste och kanske bästa exemplet på det.

Faktiskt så bra att Signal borde finnas installerat på varenda Android och iPhone. Det finns inga uppenbara skäl att låta bli.

Uppgivenheten går att förstå… #

Reaktionen, att övervakingen och datainsamlingen är så omfattande att det bara är att ge upp, möts jag av ibland när jag är ute och föreläser eller efter artiklar jag har skrivit. Och det går att begripa uppgivenheten. Både myndigheter och företag har sina bevekelsegrunder för att samla in så mycket information som möjligt om oss. Och det finns många exempel på hur svårt det är att komma undan. Inte minst har Edward Snowdens avslöjanden visat det.

I veckan har jag börjat läsa säkerhetsexperten Bruce Schneiers senaste bok, Data & Goliath. Och även här finns exempel på hur omfattande och avancerade de tekniska lösningarna för övervakning och datainsamling är. Och hur lätt det är, även för de mest tränade personerna, att begå enstaka, små och till synes obetydliga misstag som ändå visar sig röja identitet och/eller innehåll.

…men också att hantera #

Men det som hänt efter alla dessa avslöjanden är att en motrörelse kommit igång på nätet. Må hända är det inte initiativ som kommer att stå emot NSA på sikt. Men det är verktyg som fungerar idag. Och dessutom är det inte NSA de flesta av oss behöver bekymra oss om, utan snarare en snokande chef eller den kartläggning av oss som konsumenter som pågår på nätet (och utanför). Ett sätt att hantera det senare är att använda verktyg som Ghostery, ett webbläsartillägg som sätter stopp för mycket av den spårning som görs på webben och som inte alls bara handlar om att undvika annonser utan också om att skydda sin integritet.

Signal krypterar både samtal och meddelanden #

För ett år sedan lanserades Signal. Det är en mobilapp som gör det busenkelt att skicka krypterade meddelanden och ringa krypterade samtal. Det fina i kråksången är att Signal använder det som kallas för end-to-end-kryptering. Det innebär att text och ljud krypteras direkt i appen och sen är krypterat i hela överföringen från sändarens till mottagarens telefon.

Men Signal har fler fördelar. Källkoden är öppen, vilket innebär att den kan granskats av fler än dem som utvecklar programmet. De som står bakom Signal är dessutom välkända säkerhetsexperter.

Resultatet är en app med så högt anseende att den finns med på listan med program som Edward Snowden tipsar Dagens Nyheter om 1.

Signal fanns fram till för en vecka sedan bara till iPhone. På Android var det i stället två syster-appar som behövde installeras: TextSecure för säkra textmeddelanden och RedPhone för krypterade samtal. I veckan slogs de ihop till Signal även där.

Vem behöver Signal? #

Så vem ska installera Signal i sin telefon? Alla, tycker jag. Finessen med appen är att den är så enkel att använda att det inte finns någon anledning att låta bli. För telefonsamtal är det fortfarande enklare att fortsätta att ringa på vanligt sätt, men för textmeddelanden finns över huvud taget ingen skillnad mellan vanliga sms och Signal. Med den skillnaden att väldigt få av mina kontakter har Signal installerat. I praktiken är Signal därför ytterst sällan ett alternativ i vardagskommunikationen.

Och du tänker kanske att sannolikheten att någon ska avlyssna just dig är liten.

Med Signal är å andra sidan insatsen för att kryptera också väldigt liten. Så varför inte installera?

Signal krypterar – men gör dig inte anonym #

Viktigt att påpeka är att kryptering inte är samma sak som anonymitet2. Kryptering döljer innehållet i en förbindelse, medan anonymisering döljer identiteten på de som kommunicerar. Ibland behövs det ena, ibland det andra. Ibland både och. Eftesrom Signal utnyttjar användarnas telefonnummer för att skicka meddelanden och samtal till rätt person erbjuder appen inte anonymisering utan bara kryptering. För att bli anonym på nätet behövs istället andra verktyg. Som Tor och Tails, också det två verktyg på Snowdens lista.

För att bättre inse skillnaderna mellan kryptering och anonymisering går det att göra en liknelse med avlyssning och övervakning: Att avlyssna någon innebär att man på ett eller annat sätt tar del av innehållet i en konversation. Att övervaka någon innebär att man på ett eller annat sätt lyckas klura ut vilka som kommunicerar, men inte vad de säger till varandra3.

Använder du Signal finns alltså en möjlighet att någon kan se vem du skickar krypterade meddelanden till. Men det ni skriver till varandra förblir hemligt.

Ibland är det problematiskt nog att två personer kan kopplas ihop, att det går att se att de har kontakt. Då behöver man använda tjänster som ger anonymitet. Men att du kommunicerar med din familj, din släkt och dina vänner är ingen hemlighet. Däremot vill ni kanske hålla det ni säger till varandra hemligt.

Då erbjuder Signal ett enkelt skydd.

Och missa nu inte hela intervjun DN fått med honom: Fem timmar med Edward Snowden. ↩
Även om det finns dem som tror det. Aftonbladet, till exempel. ↩
Det är det här som brukar kallas för metadata, information om informationen. Och den kan vara nog så avslöjande. ↩

Du har ingen kontroll över ditt molnjag

2015-10-22T00:00:00Z

Är molnjag ett bra begrepp för att beskriva den massiva datainsamling om oss alla som ständigt pågår undrade Carl Heath. Nej, svarade jag, och argumenterade för att digitaljag är ett bättre alternativ.

Sen läste jag kommentarerna till Carl Heaths ursprungliga text en gång till och fastande för Caroline Levanders. Hon menar att otydligheten i molnjag är en styrka och att digitaljag är ett sämre alternativ:

Digitaljag känns som att det handlar om vad vi själva visar upp och hur vi är nåbara via nätet. Molnjag är det där otydliga som vi inte är kontrollerbart av oss själva mer än till en del.

Efter att ha funderat några varv till så har jag nog svängt, åtminstone för stunden: Molnjag fungerar som begrepp.

Molnet är en plats #

Molnet är, precis som jag skrev i mitt första svar på frågan, ett ord som används som metafor för alla de servrar som är anslutna till nätet. Det diffusa begreppet “molnet” är därmed egentligen något oerhört konkret: Runt om i stora, välkylda byggnader står servrar på rad och där lagras information om vilka webbplatser vi besöker, det är där bilderna vi laddar upp till Instagram hamnar, det är där kontorsprogrammen vi använder via webbläsaren finns och så vidare.

Molnet är alltså en (eller rättare sagt väldigt många) fysiska platser. Det prefix som jag föreslog – digital – handlar inte om plats utan om format. Att informationen om oss är digital och inte analog är i sammanhanget en nyckelfaktor. Det är det digitala som gör det möjligt att snabbt och enkelt låta algoritmer använda den som underlag när slutsatser går.

Men i diskussionen om den personliga integriteten är platsen kanske ännu viktigare. För anledningen till att algoritmerna kan dra sina slutsatser är att vi lämnat ifrån oss data om oss själva. Medvetet eller omedvetet. Att den finns i molnet är därför minst lika viktigt som att den är digital.

Precis som Caroline Levander tror jag att det finns stor sannolikhet att man läser digitaljag som den bild en målar upp av sig själv på nätet, den som en till stor del har (åtminstone upplevd) kontroll över.

Molnjaget ibland skrämmande avslöjande #

Molnjaget är då den spegelbild av oss som går att sammanställa utifrån all den information som finns om oss på nätets alla servrar. I vissa avseenden är det en bild som inte alls stämmer med hur vi är som personer. I andra avseenden säger den mer om oss än vi vill erkänna1. Och i vissa avseenden kan vi inte ens föreställa oss vare sig vilken information vi lämnar i från oss eller hur den kan användas.

Jag har under ett års tid jobbat med ett stort researchuppdrag som handlar om hur den tekniska utvecklingen påverkar medborgarnas integritet. I det arbetet har jag stött på många nya exempel som jag själv aldrig hade reflekterat över eller ens kunnat förutspå.

Ett exempel handlar om unika rörelsemönster i rörlig film. Att vi alla har unika rörelsemönster kände jag till sen tidigare, att gångstilen avslöjar oss. Det innebär att det genom bildanalys av en film från en övervakningskamera i teorin går att identifiera personer även om det inte är möjligt att se deras ansikten. Men i mitt researcharbete lärde jag mig att forskare också lyckats göra bildanalys av film från handhållna eller kroppsburna kameror och även utifrån dessa rörelsemönster kunna identifiera personer. Har man en film som man med säkerhet vet att personen X har spelat in kan man sedan ta reda på om filmerna Y och Z är inspelade av samma person2.

Ett annat exempel handlar om när mitt molnjag korreleras med alla andras molnjag. Det kan till exempel innebära att du trots att du har väldigt högt kreditbetyg än dag får kreditgränsen på ditt kreditkort sänkt av den enda anledningen att du råkat göra inköp i en butik där andra kunder har varit dåliga på att återbetala sina krediter3.

Ett tredje exempel handlar om wifi-kretsarna i våra bärbara prylar. Är det trådlösa nätverket aktiverat letar telefonen, surfplattan eller datorn hela tiden efter ett trådlöst nätverk att koppla upp sig emot. Och medan den gör det avslöjar den samtidigt sin egen närvaro på platsen. Vilket kan användas för att skapa en historik över enskilda individers rörelsemönster4.

Vi behöver massor av ny kunskap #

Av det här följer två saker: För det första måste vi i större utsträckning än hittills börja inse vilken information vi faktiskt lämnar i från oss. För det andra måste vi i större utsträckning än hittills börja inse vilka slutsatser andra drar om oss utifrån informationen.

Och en slutsats av detta är att det är en utmärkt idé att införa programmering i grundskolan. Inte för att alla, eller ens en majoritet, av eleverna ska jobba som programmerare i framtiden. Men för att alla, oavsett vad de ska jobba med, behöver ha en förståelse för hur datorer fungerar och att det är andra människor som bestämmer hur de ska användas.

För ingen av den datainsamling eller den analys som sker och kommer att ske äger rum på datorernas initiativ. Det är inte tekniken som står för integritetsintrången.

Det är andra människor.

Det är bland annat därför det blev så kraftiga reaktioner när Google gör användarnas sökhistorik tillgänglig på history.google.com. Förvisso lösenordsskyddat, men ändå i ett sammanställt, nedladdningsbart format. Ett argument för att aktivera tvåfaktorsinlogg hos Google skrev jag i våras. ↩
4 seconds of body cam video can reveal a biometric fingerprint, study says, ArsTechnica. ↩
'GMA' Gets Answers: Some Credit Card Companies Financially Profiling Customers, ABC. ↩
Terrorism, Tracking, Privacy And Human Interactions, 44con. ↩

Ditt molnjag följer dig överallt, hela tiden

2015-10-15T00:00:00Z

Molnjag, är det ett bra begrepp för att beskriva den massiva datainsamling om oss alla som ständigt pågår? Frågan ställs i ett blogginlägg av Carl Heath, forskare på Interactive Institute.

I grund och botten håller jag med om det han skriver – och tycker egentligen att “molnjag” är ett ord som bra beskriver den datainsamling som ständigt pågår.

Samtidigt är jag inte alls bekväm med begreppet.

Molnet, så som ordet används i det här sammanhanget, är en del av internet1. Men mycket av den data som samlas in och blir en del av våra molnjag hämtas på ställen och i aktiviteter där vi över huvud taget inte tänker på att internet existerar och är en del av det vi gör. Uppdelningen mellan online å ena sidan och offline å den andra sidan är snart helt obefogad att göra, det blir allt svårare att hitta aktiviteter som inte lämnar några digitala spår alls efter sig.

Tränat på gymmet? Då har du kanske använt ett passerkort för att komma in – och samtidigt blir ditt besök registrerat någonstans. Kanske sparas din inpassering, kanske inte.

Kört bil till köpcentret Emporia i Malmö? Då är bilens nummerskyltar avlästa i parkeringen.

De köp du gör med ditt bankkort är i sig en handelsvara, som bland annat kan användas för att avgöra vilka annonser du får se på nätet.

När jag försökt komma på något jag gör utan att lämna några digitala fotspår alls efter mig har jag inte lyckats. För jag har alltid min mobiltelefon med mig, och då loggar min operatör väldigt mycket information om mig. Här finns information om vilka tider jag brukar äta lunch, kommer till jobbet, går hem, vilken läkarmottagning jag är inskriven på, vilken fotbollsplan jag brukar finnas på och massor av information som i allra högsta grad är privat och personlig.

I blogginlägget tar Carl Heath flera liknande exempel. Och han avslutar med en fråga: Är molnjag ett meningsfullt begrepp eller försvårar det ett samtal?

Jag skulle vilja svara ja på båda frågorna.

Begreppet är meningsfullt, eftersom det sätter ett namn på en företelse som växer, påverkar oss alla och är oerhört viktig att diskutera.

Men jag tror också att det riskerar att försvåra samtalet. Eller kanske snarare sätta skygglappar på det. Till vardags tänker vi inte på hur närvarande internet och annan teknik är. Och samtidigt är molnet, i dagligt tal, väldigt mycket webb och konsumenttjänster på nätet.

Med molnjag finns en risk att vi glömmer internet of things-aspekten av datainsamlingen. Precis som Niklas Angmyr föreslår i kommentarerna till blogginlägget tycker jag att digitaljag är ett bättre alternativ.

Men det riktigt viktiga är inte vad vi väljer att sätta för etikett på den utveckling som pågår. Utan att vi pratar om den. Mycket och ofta.

Foto: akakumo.

Fast egentligen finns inget moln alls. “Molnet” har blivit en metafor för servrar som är kopplade till internet. När vi lagrar något i “molnet” lagrar vi det alltså på ett företags datorer någonstans i världen. ↩

Adblockers handlar om det du inte vill se men också om vad du inte vill lämna ifrån dig

2015-10-01T00:00:00Z

I och med lanseringen av iOS 9, den senaste versionen av Apples operativsystem för företagets bärbara prylar, tog diskussionen om så kallade adblockers1 ny fart. I den branschpress som bevakar mediernas utveckling har mycket av naturliga skäl handlat om förlorade annonsintäkter.

Men annonsblockerarna handlar inte bara om vad nätanvändarna undviker att titta på och vilka inkomstbortfall det i sin tur orsakar. Det finns åtminstone två andra aspekter av nätannonser – och därmed blockerare – som i högsta grad är relevanta.

Den ena handlar om säkerhet. Malvertising är den engelska termen för annonser som används för att sprida skadlig kod. Något som inte bara händer på små eller ljusskygga delar av webben utan också på några av de mest välkända sajterna. Bara under de senaste månaderna har bland annat annonser på både Yahoo och Forbes utnyttjats på det sättet för att rekrytera datorer till botnät. Det bästa skyddet är ett uppdaterat antivirusprogram, men en adblocker kan hjälpa till.

Den andra handlar om integritet. Alla har vi upplevt att det dyker upp annonser på Facebook för varan som vi just tittade på i nätbutiken. Det här kallas för retargeting och är en teknik som automatiskt fattar beslut om vilka annonser som ska visas utifrån vad användaren tidigare har gjort på nätet. För att de här annonsbesluten ska kunna fattas måste någon alltså först samla in en massa information om oss som nätanvändaren, vilket är precis vad annonsnätverken gör. Värt att notera är också att datainsamlingen ibland sker utan att man vet vem man samlar in information om. Men att det också finns möjligheter att faktiskt knyta den insamlade datan till specifika individer. Det finns många tillfällen när vi på webben talar om vem vi är. Genom inloggningar, kommentarer eller beställningar. Det ställer i sin tur höga krav på dataskydd hos annonsnätverken. Hur säkerställs att anställda inte missbrukar informationen eller att den stjäls vid ett dataintrång?2 Och tro inte att det räcker med att du raderar cookies på din dator för att bli anonym igen. Informationen som samlats in om dig finns kvar hos annonsnätverken – och kan kopplas till dig igen, så snart de placerat en ny cookie på din dator och lyckats klura ut vilken av tidigare insamlad data som är från dig.

Den här insamlingen har alltså i allra högsta grad med annonser att göra. Inte bara för att annonsnätverken utnyttjar informationen, utan för att själva annonserna också står för en stor del av insamlingen.

En av de annonsblockerare för iPhone som släpptes i samband med iOS 9 hette Peace och var utvecklad av Marco Arment, i Applekretsar känd för bland annat appar som Instapaper och Overcast. Hans trackrecord gjorde att Peace snabbt blev en storsäljare och tog topplaceringen på listan över de populäraste betalapparna i USA. Sen gick det något dygn innan Arment överraskade alla med att dra tillbaka Peace från Itunes Store.

I ett blogginlägg och i podcasten Accidental Tech Podcast förklarar han varför. Det kokar ner till lust. Han säger att han inte räknat med de stora framgångarna och att han inte ville att Peace skulle ta tid från Overcast.

Men det är ett annat resonemang i podcasten som jag fastnar för. Han pratar om svårigheterna att bestämma vad som ska blockeras och vad som ska släppas igenom. För även om de här tilläggen i folkmun kallas för adblockers har Apple valt en annan term: Content blockers.

Man skulle, resonerar Marco Arment i podden, kunna tro att det går att nöja sig med att blockera trackers, det vill säga kod som registrerar användarbeteenden:

“Men det går inte att säga ‘jag vill bara blockera tracking, men inte annonser’. Annonser är tracking. För att stoppa tracking behöver du blockera nästan alla annonser. Så enkelt är det. Men för att stoppa tracking behöver man också blockera funktioner från Facebook och Twitter som ligger inbäddade på andra sajter.”

En innehållsblockerare av det slag som Marco Arment utvecklade handlar alltså inte bara om vad användarna inte får se. Det handlar i väldigt stor utsträckning också om vilken information de genom att använda en innehållsblockerare väljer att inte lämna ifrån sig.

Jag använder sedan en tid tillbaka Ghostery i webbläsarna på min dator. Tillägget är effektivt, men också illustrativt. Varje gång en webbsida laddas dyker en ruta upp i nedre högra hörnet som visar vilka trackers och annonsnätverk Ghostery hittat. Och på de flesta större sajter är det många.

Diskussionerna om innehållsblockerarna handlar med all rätta om hur mediehusen ska förhålla sig till en ny verklighet3.

Men vid sidan om mediehusens ekonomi borde diskussionen om innehållsblockerare i betydligt större utsträckning också handla om allas vår integritet.

_Foto: Ludovic Bertron.

Adblockers är tilläggsprogram till webbläsaren som stoppar i första hand annonser från att visas. ↩
Medan jag skrev detta dök en relaterad tweet upp i mitt flöde: “Search engines know more about you than your family members know about you.” – Mikko Hypponen, F-secure ↩
Och ur den aspekten lyfte en annan podcast, A16z, en annan intressant aspekt: Den stora annonsblockeraren är enligt diskussionen där inte några tilläggsprogram i webbläsarna, utan Facebook. ↩

Facebook är inte en plats för livets negativa sidor

2015-09-29T00:00:00Z

En återkommande diskussion om Facebook handlar om vad som är tillåtet och vad som tas bort från det sociala nätverket.

Igår råkade jag för första gången på länge ta några kliv åt det otillåtna hållet. Jag tänkte att inlägget jag skrev om hur Inoreader kan användas för att hålla koll på både Facebook-sidor och Twitter-konton borde intressera rätt många. Efter att ha skrivet en kort puff till inlägget på min egen Facebook-sida valde jag därför att betala Facebook några kronor för att ge den extra spridning, som ett sponsrat inlägg. Det tog några minuter och sen fick jag ett mail om att annonsen var godkänd.

Det gick några minuter till och sen kom ett nytt mail. Om att annonsen inte var godkänd.

Jag klickade på länken som lät mig ta kontakt med Facebook och frågade varför.

Beskedet var att bilden jag använde, skärmdumpen från Inoreader, innehåller den välkända Facebook-tummen. Och att använda Facebooks grafiska profil på det sättet är inte godkänt på Facebook.

Jag blir lite frustrerad över förhållningssättet, men inser också att det finns en logik bakom resonemanget. För det första är det lätt att se hur det skulle gå att skapa en hel del problematiskt innehåll, som sprider skadlig kod och annat, och locka besökare genom att utnyttja Facebooks välkända grafik.

Och för det andra, och vilket viktigare när det gäller med vilken rätt Facebook fattar det här beslutet: Facebook är inte en offentlig plats där jag som användare kan förvänta mig att få agera hur jag vill.

I mitt fall ledde det till frustration, men inte så mycket mer.

I det fall som The Guardian skriver om idag är det direkt problematiskt.

Brittiska Royal National Institute of Blind People vill lägga upp sin senaste reklamfilm på Facebook. Men har nekats.

Av den enkla anledningen att budskapet är för negativt. I en motivering till RNIB skriver Facebook:

We don’t accept language like ‘fear of losing your sight, losing your job?’ and the like. Instead, text must present realistic and accurate information in a neutral or positive way and should not have any direct attribution to people.

Reklamfilmen har redan 50000 visningar på Youtube. Vilket är många, men inte på något sätt fantastiskt många.

Problemet handlar om dominans. (Och jag vet att jag nu låter som en skiva som hakat upp sig). Facebook har byggt oerhört effektiva funktioner för informationsspridning, vilket är förklaringen till att nätverket har blivit en sån viktig plattform för bland annat nättidningar. Via länkar på Facebook kommer enorma mängder trafik.

I maj skrev jag om en artikel i Science som handlade om filterbubblan och i vilken utsträckning effekten faktiskt finns. Författarna (alla tre anställda på Facebook för övrigt) konstaterar att den existerar, men att egna val väger tyngre än algoritmerna.

Nyligen skrev Andreas Ekström om ett fall som påminner om den brittiska reklamfilmen, om hur Sydsvenskan hotades med att få sin Facebook-sida nedstängd om redaktionen publicerade fler bilder på bröst och hur Facebooks relation till världens mediehus är ett växande problem. Han konstaterar att det handlar om två värdegrunder som krockar.

Filmen om blindhet är dock något annat. Det handlar inte om värdegrund i första hand, utan om vad Facebook ska vara. En positiv plats dit man gärna återkommer. Av kommersiella skäl. Det är besökarnas ögon som Facebook säljer till annonsörerna.

Om Facebook inte bara sätter stopp för sånt som går emot amerikansk moral, utan också sånt som användarna upplever som negativt, vilken typ av filter sätter Facebook då upp i informationsspridningen?

Filmen kan du se här ovanför. Den är inte särskilt upplyftande, men jag tror att du tål den.

RSS-läsaren som ger dig koll på både Facebook och Twitter

2015-09-28T00:00:00Z

Tror du att du får se allt som en Facebook-sida publicerar bara för att du gillar den? Fel. Tror du att du ser allt ett Twitter-konto skriver bara för att du följer det? Fel.

På Facebook är du utlämnad till de algoritmer som väljer vad du ska få se. På Twitter gäller det att vara aktiv för att inte bli omsprungen av publiceringstempot.

Men i somras upptäckte jag en lösning. RSS-läsaren Inoreader. Som inte bara låter mig prenumerera på RSS-flöden utan dessutom dessutom både Facebook-sidor och Twitter-konton.

RSS bästa verktyget för omvärldsbevakning #

RSS är det i särklass bästa verktyget för den delen av omvärldsbevakningen som handlar om att hålla koll på favoritsajterna. Istället för att behöva surfa runt från webbplats till webbplats för att se om något nytt publicerats sedan sist kommer alla nya rubriker till mig, samlat på ett och samma ställe. Om RSS-läsaren är motsvarigheten till brevlådan, är RSS-prenumerationen att jämföra med en tidningsprenumeration. Jag behöver inte höra av mig till redaktionen för att kolla om de är klara med nästa nummer. Det dyker istället upp i brevlådan när det är klart.

Men oavsett vad jag tycker så känns det som om RSS lever på lånad tid. Istället är det Facebook och Twitter som tagit över rollen som insparkare till en majoritet av världens webbplatser. Av uppenbara skäl. RSS blev aldrig någon mainstream-lösning, medan användarna flockas till de sociala nätverken.

Men när det gäller mer systematisk omvärldsbevakning är RSS på flera sätt bättre än både Facebook och Twitter.

När RSS är bättre än Facebook #

Den genomsnittlige Facebook-användaren hade får två år sedan 1500 nya händelser som väntade när hen kollar vad som hänt sedan sist1. Det är statusuppdateringar och bilder från vänner, det är nya inlägg i grupper – och det är inlägg från de sidor du gillar.

Problemet är att ingen har tid att ta sig igenom 1500 uppdateringar. Om allt nytt visades i kronologisk ordning, med senaste händelsen överst, är risken stor att du missar något som du verkligen vill se.

Bakom kulisserna på Facebook finns därför mängder av regler som försöker hitta de saker som du verkligen inte vill missa. Exakt hur de här reglerna är formulerade vet bara de anställda på Facebook. Men en del är känt. Det spelar bland annat roll vem som gjort en uppdatering. Är det någon som du ofta kommunicerar med på Facebook är sannolikheten till exempel större att du vill se inlägget än om det är gjort av en gammal klasskamrat som du aldrig har någon kontakt med. En bild som många gillat eller kommenterat verkar vara intressant och rankas därför högre än en bild som ingen bryr sig om.

Problemet med sidor på Facebook jämfört med RSS-prenumerationer är alltså att jag som mottagare är utlämnad till Facebooks algoritmer. Att jag gillar en sida betyder inte att jag får se allt som publiceras på den. Allt nytt som finns tillgängligt att visa för mig när jag tittar in på Facebook rankas i realtid – och det som jag sannolikt är mest intresserad av väljer algoritmerna ut att visa för mig.

Men om det finns innehåll som jag vet att jag vill se, oavsett om det för tillfället ställs emot bilder från bästa vännens bröllop blir det problem. Kanske inte just då. Men sen, när jag är klar med att återuppleva bröllopsfesten.

Styrkan hos en RSS-läsare är att innehållet är helt ofiltrerat. Det jag prenumererar på är det jag får, varken mer eller mindre. Och det ligger och väntar tills dess att jag har tid att titta på det, och själv bedöma om jag vill läsa eller inte.

När RSS är bättre än Twitter #

På Twitter är flödet (än så länge till största delen) opåverkat av algoritmer. Senaste tweeten från de konton jag följer hamnar överst och därefter resten i kronologisk ordning. Här blir problemet istället realtidsaspekten, att det jag är intresserad av riskerar att hamna långt bak i flödet. Jag kan förvisso gå in och titta vad mina favoritkonton tweetat under senaste dygnet, men det är inte bättre än att gå in på favoritsajterna. Det är ett manuellt jobb som ska komma ihåg att göras och hinnas med.

Styrkan hos RSS #

Två av fördelarna hos RSS är alltså att innehållet är ofiltrerat och att det ligger och väntar på mig tills dess att jag har tid att titta på det.

Och att alla mina prenumerationer finns samlade på ett och samma ställe. Med bara ett ställe att kolla ökar chansen att jag kommer ihåg. Och möjligheten att sortera prenumerationer i olika mappar gör det möjligt att prioritera: Är tiden knapp läser jag bara de viktigaste.

Inoreader är lösningen #

Men det hjälper föga att jag tycker så här, när allt fler väljer bort RSS till förmån för Facebook och/eller Twitter.

I somras upptäckte jag en ny RSS-läsare, Inoreader. Och den visade sig ha en lösning på hela problemet. I Inoreader går det inte bara att prenumerera på RSS-flöden, utan dessutom följa både Facebook-sidor och Twitter-konton. Och därmed är jag inte längre utlämnad till vare sig Facebooks-algoritmer eller Twitters realtidsflöde. Istället finns alla inlägg som görs på de sidor och från de konton jag värderar högst tillgängliga när jag ändå skummar igenom alla rubriker som kommit i mina RSS-prenumerationer.

Med ett gratiskonto hos Inoreader går det bara att lägga till en Facebook-sida och ett Twitter-konto. Men så snart man blir betalande användare hos Inoreader går det att lägga till fler.

News Feed FYI: A Window Into News Feed – https://www.facebook.com/business/news/News-Feed-FYI-A-Window-Into-News-Feed ↩

Gratis datapaket är inte en lämplig lockvara

2015-09-03T00:00:00Z

Gå in i vilken matvarubutik som helst och du hittar sannolikt varor som säljs med ingen eller väldigt liten vinst. Syftet är att använda bra erbjudanden för att locka in kunder – med förhoppningen om att de ska köpa annat också.

Tre lanserade hösten 2015 en digital motsvarighet: Inga kostnader för den datamängd som behövs för att lyssna på musik 1 i Spotify, Deezer eller Tidal.

Genom att analysera trafiken till kundernas telefoner kan företaget avgöra vad som är strömmad musik från de aktuella tjänsterna och vad som är annan typ av data. Den som är musik från räknas inte bort från den datamängd som varje månad ingår i kundens abonnemang. Den som är storkonsument av strömmad musik kan framöver därför klara sig med ett mindre datapaket än hittills, under förutsättning att man är nöjd med att använda Spotify, Deezer eller Tidal.

Det här hade varit ett tämligen okontroversiellt erbjudande om det inte var för att det kliver en bra bit in i en av de hetaste nätdiskussionerna just nu: Den om nätneutralitet.

Alla datapaket ska behandlas lika #

Nätneutralitet är idén om att en internetoperatör inte ska särbehandla olika typer av trafik. Med den tekniska utrustning som finns i näten är det möjligt att ge gräddfiler till vissa typer av trafik eller begränsa eller till och med helt spärra andra sorter.

Förespråkarna av nätneutralitet har många bra argument för sin ståndpunkt. Tre av dem är särskilt viktiga:

Det handlar om censur och tillgången till information, inga sidor ska till exempel vara spärrade för att innehållet på dem anses olämpligt.
Alla tjänster och allt innehåll ska behandlas likvärdigt. En viss tjänst ska inte garanteras en viss bandbredd för att alltid fungera bättre än konkurrenterna. Inte heller ska vissa tjänster blockeras helt, och bara vara tillgängliga i vissa abonnemang. Detta var något som Telia planerade att genomföra sommaren 2012, då det skulle kosta extra att använda Skype och andra ip-telefonitjänster i mobilen. Telia backade efter massiv kritik.
Ett neutralt internet har varit en förutsättning för den enorma innovationstakt vi sett det senaste decenniet. Om nya tjänsteleverantörer inte kunnat nå potentiella kunder med mindre än att de också gjorde upp med deras internetleverantörer skulle utvecklingen gått mycket långsammare samtidigt som den hade gynnat befintliga aktörer på marknaden.

Det går att sammanfatta nätneutralitetens princip i en enda mening: “Internet ska vara en dum infrastruktur där alla funktioner ska ligga i ändpunkterna2.”

Infrastrukturens uppgift ska vara endast en: Att flytta datapaket från punkt A till punkt B så effektivt och snabbt som möjligt.

Ekonomisk styrning som hinder för nätneutralitet #

I strikt teknisk bemärkelse verkar Tres erbjudande inte rucka på nätneutraliteten i företagets nät. De svar jag fått från pressavdelningen är i linje med den text på företagets webbplats där kritiken bemöts: Gratiserbjudandet handlar inte om prioriteringar i näten, utan om debiteringsmodell. De datapaket som är del av en musikström från Spotify, Deezer eller Tidal räknas inte av mot månadspotten – allt annat gör det.

Men Tres erbjudande är ändå ett stort kliv in i en gråzon. Med ekonomiska incitament går det också att styra utvecklingen. Vänder man blicken utanför Sveriges gränser går det att hitta två intressanta exempel:

Wikipedia Zero och Facebook Zero.

Med Wikipedia Zero blir kunskap gratis #

I 62 länder runt om i världen går det att hämta kunskap hos Wikipedia utan att det kostar den vetgirige någonting.

“Vaddå,” tänker du kanske “Wikipedia är väl gratis överallt?”

Ja. Innehållet som finns hos Wikipedia är gratis. Men att komma åt det kostar pengar nästan var du än befinner dig på jorden. För att kunna använda Wikipedia behöver du internetuppkoppling. Och den är normalt sett inte gratis.

I de 62 länder där Wikipedia Zero är lanserat går det att använda Wikipedia från mobiltelefonen utan att man behöver betala något för datatrafiken. Wikimedia Foundationen, stiftelsen bakom Wikipedia, har lyckats övertyga mobiloperatörer i de här länderna att helt enkelt bjuda på trafiken.

Det här kan låta som ett helt oproblematiskt sätt att sprida kunskap på. Och givetvis är det fantastiskt att all den information som finns i Wikipedia blir tillgängligt för så många som möjligt.

Men det är de facto samtidigt ett avsteg från nätneutraliteten. Wikimedia Foundation är medvetna om att så är fallet och har publicerat ett blogginlägg där de förklarar sin ståndpunkt: Man tycker att nätneutralitetens är oerhört viktigt, men att Wikipedia Zero är ett acceptabelt avsteg från den.

Facebook är inte internet #

Men det finns fler gratistjänster, så kallade zero rate. Wikipedia Zero startade, åtminstone enligt en artikel hos Deutsche Welle, som en reaktion på en betydligt mer problematisk variant: Facebook Zero.

Idén med Facebook Zero är identisk med Wikipedia Zero: Ge mobilanvändare gratis tillgång till en utvald tjänst. Facebook Zero lanserades våren 2010, i samarbete med 50 operatörer i 45 länder.

Plötsligt är det uppenbart att gratis kan bli ett problem. Å ena sidan är det fantastiskt att kunna använda Facebook med alla möjligheter till sociala interaktion utan att det kostar något. Men samtidigt är internetuppkopplingar i många av de aktuella länderna svindyr. På internetkonferensen Stockholm Internet Forum disktuerades zero-tjänster i en av panelerna, och från publiken nämndes då månadsavgifter om 90 dollar för uppkopplingar som gav hastigheter på 250 _kilo_bit per sekund. Under sådana förutsättningar är det fullkomligt självklart att ett gratiserbjudande blir oerhört attraktivt.

Men som en konsekvens är man begränsad till att kommunicera med de vänner som använder Facebook, till de nyheter som delas på Facebook, till det innehåll som Facebooks algoritmer väljer att prioritera.

Internet är sannerligen större än den del man får tillgång till på Facebooks servrar.

Vilka avsteg från nätneutraliteten är okej? #

Nu är det en milsvid skillnad mellan Facebook Zero och Tres nya musikerbjudande. Men det är trots allt två sätt att manipulera förutsättningarna för det öppna nätet som befinner sig i samma riktning, även om Facebook Zero är det grövre exemplet. Den stora utmaningen är att skalan är glidande. Det är lätt att se att Wikipedia Zero i grund och botten har ett väldigt gott syfte, att Facebook Zero är problematiskt och att Tres musik befinner sig någonstans i spannet mitt emellan. Men om just de här tre tjänsterna blir gratis hos väldigt många mobiloperatörer, hur påverkar det förutsättningarna för konkurrenter?

Problemet är att det är väldigt svårt att sätta en tydlig gräns. Nätneutralitet är antingen eller3. Det går inte att ha ett nätverk som är lite nätneutralt.

Och om det här är en balansgång som är svår att gå idag, inte blir det lättare när Internet of things på allvar knackar på dörren. Plötsligt ska massor av prylar kopplas upp. Prylar som dessutom många gånger kommer att ha kritiska funktioner. Ska deras kommunikation prioriteras högre än tonåringarnas onlinespel?

Den enkla lösningen är givetvis att höja kapaciteten i näten, att bygga bort de flaskhalsar som avstegen från nätneutraliteten många gånger handlar om att ta sig runt. Då är bara frågan om vi som konsumenter är beredda att betala för det, eller om vi vant oss vid en prisnivå på våra internetanslutningar som inte gör de investeringar som behövs möjliga.

Det är inte lätta frågor. Men de lever i allra högsta grad. I våras applåderade många när amerikanska FCC tog tydlig ställning för nätneutraliteten för att bara någon vecka senare förfäras när EU tog några kliv åt andra hållet.

[box type="download"] Vill du läsa mer om nätneutralitet rekommenderar jag min Internetguide Spärrar och gräddfiler – om nätneutralitet på internet. Läs också inlägget Vi slåss för nätneutralitet men bygger andra murar som jag skrev i våras.[/box]

Så länge man inte lyssnar så mycket att datamängden överstiger 70 gigabyte i månaden. ↩
Alltså i de prylar som kopplas till nätet, oavsett om det är ett företags servrar eller en slutanvändares mobiltelefon. ↩
Med undantag för spärrar och prioriteringar som operatörer måste göra för att säkerställa driften och säkerheten i sina nät. Att sätta stopp för överbelastningsattacker är givetvis okej, även om det i praktiken är ett avsteg från nätneutraliteten. ↩

Så får du in Di Digital (och andra sajter som saknar RSS-flöde) i RSS-läsaren

2015-08-31T00:00:00Z

Twitter och Facebook i all ära, jag tycker fortfarande att RSS är den bästa tekniken för att hålla koll på mina favoritsajter.

Tyvärr är det inte alltid som favoritsajterna håller med.

Di Digital, som lanserades i våras, klev snabbt högt upp på listan med sajter jag vill ha ett öga på.

Redaktionen har är aktiva på Twitter och Facebook där de länkar till artiklar som publiceras. Problemet med Twitter och Facebook är att saker och ting riskerar att försvinna i bruset. På Twitter eftersom fokus är så stort på realtid, med ett ständigt pågående flöde i kronologisk ordning. Även om Di Digital postar länkar till texter jag vill läsa är risken stor att jag missar dem, för att jag helt enkelt har uppmärksamheten riktad åt ett annat håll. På Facebook eftersom Mark Zuckerbergs algoritmer inte alltid väljer ut det som Di Digital publicerar på sina sidor.

I jämförelse blir RSS-läsaren som en pålitlig hårddiskvideo (om nu någon kommer ihåg den tekniken?) som spelar in allt som mina favoritsajter publicerar. Det finns sedan tillgängligt för mig att bläddra igenom när jag har tid.

Men trots att Di Digital inte har ett RSS-flöde finns det en lösning: RSS-läsaren Inoreader som jag upptäckte i somras.

I Inoreader är det nämligen inte bara möjligt att prenumerera på RSS-flöden. Här går också att lägga in både Twitter-konton och Facebook-sidor.

Och plötsligt hade jag allt Di Digtal twittrar på samma ställe som alla andra flöden som jag vill hålla koll på.

Men efter ett tag insåg jag att allt som de twittrar inte var precis det jag ville ha. Det innebär att jag till exempel får in retweets och mentions som Di Digitals redakton gör på Twitter.

Det visade sig då att Inoreader har en lösning även på det. En filterfunktion som gör det möjligt att välja vad som ska visas i respektive prenumeration.

Nu använder jag den möjligheten till att filtrera bort alla tweets som börjar med RT eller @ från Di Digital – och kvar är i huvudsak rubriker och länkar till de artiklar som publiceras på sajterna. Exakt hur det går till ser du i bilden här ovanför.

Den här lösningen går givetvis att använda för alla webbplatser som saknar RSS-flöde med twittrar ut länkar till nya artiklar. Ett konto på Inoreader är gratis, men då går bara ett Twitter-flöde att koppla till tjänsten. Med de två dyraste alternativen (30 respektive 50 dollar per år) går det att lägga till 20 respektive 60 Twitter-flöden och lika många Facebook-sidor.

Vill du ha fler tips om omvärldsbevakning rekommenderar jag min internetguide Häng med i informationsflödet - gratisverktygen som ger dig koll. Du kan också prenumerera på mitt nyhetsbrev om omvärldsbevakning. Och givetvis finns här också ett RSS-flöde.

Uppdatering: Den är texten hade ursprungligen även nylanserade Kit som ett exempel . Det visade sig dock att den sajten fått ett RSS-flöde sedan jag kollade sist. Använder du en RSS-läsare tycker jag att du ska stoppa in det där. Om du inte använder RSS tycker jag att du ska börja göra det – men så länge följa Kit på Twitter och Facebook också.

Vi behöver värna våra egna hörn på nätet

2015-08-21T00:00:00Z

Aral Balkan var en av huvudtalarna på årets upplaga av The Conference. Och det blev ett osande angrepp på de ramar som politik och affärer idag sätter för teknikutvecklingen. Föga förvånande för den som känner till honom sedan tidigare.

Aral Balkan hör till de personer som är oroliga över hur internet utvecklas. Främst handlar det om centralisering och affärsmodeller. Allt mer av vår kommunikation och data passerar via eller lagras hos ett fåtal riktigt stora jättar: Google, Facebook, i växande utsträckning även Microsoft som med lanseringen av Windows 10 på allvar sällar sig till gruppen av företag som handlar med användardata.

Han ifrågasatte de politiker som sitter på de högsta positionerna, kritiserade TTIP (“det ger företag rätt att stämma stater när de fattar beslut som företagen inte gillar”) och sammanfattade dagens situation som ett angrepp på demokratin.

Men, konstaterade han, det handlar inte om ett teknikproblem. Tvärtom kan tekniken erbjuda lösningar på den uppkomna situationen.

Hans eget bidrag, med hjälp från dem som stödde crowdsourcing-kampanjen, ska bli en kommunikationstjänst som fått namnet Heartbeat. Utan några servrar ska Heartbeat erbjuda direktkommunikation mellan människor, krypterat och säkert. En första testversion har just lanserats.

Problemet är att Aral Balkan varken är först med att säga de här sakerna eller först med att försöka erbjuda ett alternativ.

Problemet är fortfarande att människor inte bryr sig.

I våras skrev jag om Signal, en mobilapp som gör det busenkelt att skicka krypterade meddelanden och att ringa krypterade samtal. Jag har aldrig testat ett enklare lösning för avlyssningssäker kommunikation. Och till Signals styrka hör dessutom att det är riktigt tunga namn som står bakom.

Men när jag startar Signal idag kan jag välja att skicka meddelanden till fem av mina kontakter. Fler har inte installerat Signal (eller systerappen till Android, TextSecure) i sin telefon.

Detta trots Edward Snowdens alla avslöjanden.

(Alla borde ha Signal eller TextSecure på sin mobiltelefons startskärm.)

I inledningen citerade Aral Balkan Free Software Foundation: ”Det finns inget moln, bara andra människors datorer”.

Och jag tror att det delvis är här det brister. De flesta människor vet inte hur internet fungerar. Tjänsterna de använder idag fungerar ju bra, så varför välja något annat? Det är väl ingen som är intresserad av just min kommunikation?

I veckan gjorde Facebook en nylansering som har kopplingar till de här resonemangen. Anteckningsfunktionen fick en rejäl ansiktslyftning och är nu i mångt och mycket ett bloggverktyg.

Och det är klart, varför skulle Facebook inte försöka se till att också längre texter, snyggt bildsatta, ska finnas där istället för någon annanstans på webben?

Och för den som inte har en blogg idag, men vill skriva längre och snyggt bildsatta texter är det här självklart ett lockande ställe att göra det på: Med hela bekantskapskretsen runt hörnet ökar sannolikheten för att det som skrivs verkligen blir läst. Och det är enklare än att först starta en blogg någon annanstans och sen se till att varje nytt inlägg länkas i Facebook-flödet.

Problemet är att det i ett större perspektiv än den enskilda individen och ett längre perspektiv än här och nu är kortsiktigt tänkt.

Centraliseringen innebär inte bara att Facebook får mer data om oss, utan också att vi tappar kontrollen över det vi gör på nätet. Aral Balkan menar att teknik inte längre bara är ett hjälpmedel som ser till att vi kan utföra det vi vill, utan i allt större utsträckning är en förlängning av oss själva. Och att vi måste äga och kontrollera tekniken vi använder.

Ett enkelt exempel på detta är det återkommande diskussioner som uppstår när Facebook raderat ett inlägg eller en bild på oerhört otydliga grunder. Det står Facebook fritt att agera som de vill. Facebook må uppfattas som en offentlig plats på nätet, men är inte det. Det går därför att ha synpunkter på hur Facebook agerar, men den som vill vara säker på att kunna göra sin röst hörd på sina egna villkor kan istället starta en egen webbplats under eget domännamn.

I januari 2012 skrev jag i Dagens Nyheter om hur ett eget domännamn är ett sätt att skaffa sig bättre kontroll över sin närvaro på nätet. De argumenten gäller fortfarande.

Om du inte hinner se Aral Balkans 45 minuter från The Conference, läs åtminstone Andreas Ekströms intervju med honom.

Datorer skaffar inga slavar

2015-08-18T00:00:00Z

“Programmering på skolschemat” var rubriken på ett radioinslag i Vetandets värld. Besök på svensk skola, utblick till andra länder och många bra argument för varför barn och unga bör lära sig grunderna i programmering.

Men jag studsade till på introduktionen till inslaget:

Är kanske programmering något som kanske borde höra till allmänbildningen, eftersom datasystem är så centrala i vårt samhälle? Kanske är det så att kunskaperna behövs av demokratiska skäl, så att vi inte blir slavar under maskinerna?

Jag håller med om att programmering behövs av demokratiska skäl. Varför förklarade jag bland annat i en text i våras, Två miljoner dollar inget argument för att lära barn programmera.

Jag förstår dramaturgin, att det är något kittlande att ställa människa mot maskin.

Men det är fel.

Datorer är inte smarta. Datorer kan inte förslava oss.

Datorer gör bara vad andra människor har instruerat dem att göra.

Barn och ungdomar (och vuxna!) behöver lära sig hur datorer och internet fungerar. Men inte för att undvika att bli förslavade av datorer. Utan för att undvika att hamna i ett underläge gentemot de som lärt sig att utnyttja teknikens möjligheter.

När jag föreläser om de här frågorna – ofta för lärare – brukar jag börja med att fråga om någon kan berätta för mig vad som avgör vad som hamnar överst i träfflistan hos sökmotorn. De flesta har över huvud taget inte reflekterad över frågeställningen. Någon brukar gissa att det är den som betalar mest. Ytterst få vet att det handlar om de rankingsalgoritmer som utvecklare hos sökmotorn har konstruerat.

Det är inte sökmotorn som bestämmer vad som handlar överst. Människor har bestämt hur rankingen ska gå till, sen råkar det vara så att en dator är väldig mycket snabbare på att följa de reglerna och presentera ett resultat.

Och så kommer det vara överallt där datorer tar plats: Tekniken utför, men det är människorna som bestämmer. Och eventuellt “förslavar”.

Det viktigaste från dina rss-flöden, direkt till mobilen

2015-08-10T00:00:00Z

Det lanseras allt fler mobilappar som skickar pushnotiser för viktiga nyheter. I Sverige har vi Omni. Spotter är ett relativt färskt utländskt exempel. Med nästa uppdatering av operativsystemet iOS ger sig Apple in i samma segment, med News.

De flesta appar utgår från ett slags genomsnittligt allmänintresse i sitt urval, men ofta finns också möjligheter att anpassa dem utifrån egna favoritämnen. Ibland finns i bakgrunden också algoritmer som successivt lär sig om användarens intressen och baserar urvalet på det. Ett sånt exempel är Zite.

Nu har Feedly, den RSS-läsare jag brukar rekommendera att man utforskar först när man vill komma igång med omvärldsbevakning på nätet, presenterat sitt sätt att erbjuda motsvarande funktion: Genom integration med Google Now, tills vidare bara på Android.

Google Now är en av Googles produkter som ska förse oss med “smarta assistenter”. Genom kopplingar till bland annat kalender och e-post samt var i världen du befinner dig visa information som du behöver eller vill se just där och då på så kallade kort.

Nu är nyhetskort från Feedly ett nytt alternativ. Och till skillnad från de generella apparna blir det här ett helt personanpassat alterantiv eftersom innehållet i Feedlys Google Now-kort kommer att hämtas från de rss-prenumerationer du har i Feedly. Vad som väljs ut beror däremot på vad som är populärt, vilket Feedly bland annat avgör genom att titta på delningar i sociala medier. Med Feedlys Must read-funktion går det dessutom att ytterligare styra vilka källor du vill se i Google Now.

I våras skrev jag om hur Nuzzel och twitter-listor är en kombination som erbjuder ungefär samma möjligheter som Feedly + Google Now, men med länkar som delas på Twitter som källa att ösa ur.

Din sökhistorik ett nytt argument för engångkoder på nätet

2015-05-27T00:00:00Z

Om du inte redan aktiverat tvåfaktorsinlogg på Facebook och Google ska du få ett nytt argument för varför det är en bra idé: Din sökhistorik.

Tvåfaktorsinlogg är en säkerhetsfunktion som finns hos flera av nätets största tjänster. Facebook, Google, Twitter och Dropbox är några exempel där det går att aktivera. Tvåfaktorsinlogg innebär att det inte räcker med ett användarnamn och lösenord för att logga in. Dessutom måste den som försöker komma åt ditt konto mata in en engångskod som skickas som sms eller skapas i en speciell app i din mobiltelefon.

På det här sättet blir varje inloggning du gör lite krångligare. Men för någon som kommit över ditt lösenord höjs tröskeln så mycket att den i praktiken blir oöverskridlig.

Det var en förklaring av vad tvåfaktorsinlogg är och varför det är bra. Nu till det nya argumentet:

På history.google.com finns hela din sökhistorik hos Google. På Facebook hittar du motsvarande genom att klicka på pilen längst upp till höger, välj sedan Activity Log. Och sen på More under rubriken Activity Log som dyker upp till vänster och därefter på Search.

Det här är två ställen där det i detalj går att se vad du sökt efter, dag för dag – och hos Google timme för timme. (Här ska dock Google ha beröm för att det inte bara är att “låna” en kollegas dator när hen är på rast och gå till history.google.com på den dator där hen redan är inloggad i sitt Googlekonto: Det krävs att lösenordet matas in en extra gång för att komma till historiken.)

Yttrandefrihet kräver tankefrihet #

I debatten om integritet på nätet är det många som lyft fram att “tankefrihet” är en förutsättning för yttrandefrihet. Neil Richards skrev 2013 essän The Dangers of Surveillance i Harward Law Review. Han resonerar bland annat kring det han kallar för intellektuell integritet, tanken om att nya idéer och tankar bäst tar form utanför rampljuset. Att individer i lugn och ro ska kunna ta ställning i svåra frågor. Bryr vi oss om yttrandefriheten måste vi också låta personer få utrymme att komma på intressanta och viktiga saker att säga, menar han.

Kopplat till det resonemanget är den enkät som PEN America gjorde i oktober 2013 intressant. 520 amerikanska författare och debattörer fick svara på frågor om hur övervakningen på nätet påverkat deras arbete. Bland annat svarade 1 av 6 att de undvek att skriva eller prata om ämnen som de trodde intresserade dem som bedriver övervakningen på nätet. Men självcensuren handlar inte bara om vad de väljer att uttrycka, utan också vad de väljer att söka efter på nätet. 16 procent hade låtit bli att göra sådana sökningar, ytterligare 12 procent hade övervägt att låta bli.

I boken Surveillance and Democracy har den grekiska forskaren Lilian Mitrou skrivit kapitlet The impact of communications data retention on fundamental rights and democracy. Lilian Mitrou menar, som många andra, att lagring av data hotar det offentliga samtalet. Och att självcensuren sannolikt blir störst bland dem som är kritiska mot nuvarande makthavare.

Ett annat problem som både Mitrou och Richards tar upp är det faktum att insamlad data har en imponerande förmåga att läcka och hamna i händerna på personer som aldrig var tänkta att hantera materialet.

Hur skyddar vi tankefriheten i det fysiska rummet? #

På nätet är det svårt att skydda sig mot den typen av storskalig massövervakning som Edward Snowden har avslöjat. Men det är inte bara myndigheter vi behöver fundera över, inte bara det som är olagligt eller kan hota en nations säkerhet är känsligt. Det är en av anledningarna till varför fler webbplatser borde börja kryptera sitt innehåll, till exempel. Och en sökhistorik som klasskamrater, kollegor eller en partner kommer över kan avslöja saker du helst vill hålla hemliga.

Ett bra lösenord är ett första steg på vägen. Aktiverad tvåfaktorsinlogg är ett andra. Då räcker det inte längre att någon lyckas gissa ditt lösenord för att få tillgång till allt du sökt efter. Det krävs dessutom att den snokande personen lyckas lägga beslag på din mobiltelefon, och därmed minskar risken markant.

När du tagit de stegen för att åtminstone stärka din nätintegritet lite grann kan du ägna en stund åt att reflektera över hur motsvarande teknik för kartläggning i det fysiska rummet är på väg att utvecklas.

Här finns flera “spännande” trender. En av de hetaste just nu är små sändare för Bluetooth. De kan till exempel placeras ut i butiker för att följa hur kunder rör sig bland hyllorna. Eller på en foodtruck som delar ut gratisprover, för att hjälpa tillverkaren att registrera vilka som stannar och smakar på soppan.

Eller varför inte kameror som följer dina ögonrörelser och håller koll på vilka hyllor som drar till sig din blick?

Eller trådlösa basstationer som använder wifi för att se vilka mobiltelefoner som befinner sig i närheten?

Med mer data om kunderna får butikerna underlag för skräddarsydda erbjudanden eller idéer till hur butiksgolvet ska utnyttjas för maximal försäljning.

Men den data som butikerna använder för att få dig att köpa mer är också data som säger något om vem du är.

De tekniska hindren för att samla in de här uppgifterna blir allt mindre. Men det finns sätt att driva utvecklingen åt andra hållet. Apple låter till exempel sedan en tid tillbaka iPhone skicka falska adresser medan telefonen letar efter en wifi-bas att koppla upp sig till, vilket gör det svårare att samla in information om telfoner som ofta rör sig i området. (Å andra sidan är Apple ett av de företag som hårdast driver på utvecklingen bakom lågenergi-bluetooth, under namnet iBeacon.)

Men det som framför allt behövs är tydliga regler för hur informationen får användas, hur länge den får lagras, hur den får säljas och vem som får titta på den.

Vi slåss för nätneutralitet men bygger andra murar

2015-05-25T00:00:00Z

Med förra veckans lansering höjer Spotify ambitionen. I nya Spotify kompletteras musik med podcasts och video. Givetvis är det ett naturligt steg för den svenska tjänsten: Musik är inte allt mediekonsumenterna lyssnar på, och givetvis är det därför smidigt att inte bara ha musik utan också vissa poddar och videoklipp samlade i samma tjänst.

Lägg “vissa” på minnet. Det är ett nyckelbegrepp i det här blogginlägget.

I Dagens Media kommenterar Jan Scherman, chef för Aftonbladet TV, att Aftonbladet är en av de svenska innehållsleverantörerna hos Spotify.

Att han kallar det för “stort och viktigt steg” för Aftonbladet gör mig inte förvånad. Ur ett affärsperspektiv är det sannolikt just det.

Men sen fortsätter Scherman:

“I den gamla tv-världen gick det inte att starta en tv-kanal om man inte fanns hos Comhem. Den tiden är förbi, den enskilda distributörens makt är förbi. Nu har vi en egen hemmabas, där allt ska finnas, men vi ska också sprida ut godbitar på andra plattformar.”

Scherman säger att den enskilda distributörens makt är förbi. Jag funderar på om inte hans samarbete med Spotify är ett tecken på att den delvis är på väg att återupprättas. Med de traditionella mediebolagen som (ofrivilliga?) medhjälpare.

Den viktiga nätneutraliteten #

Redan i internets barndom pratades det om teknikens demokratiska potential. Vem som helst skulle kunna göra sin röst hörd, och de som var intresserade skulle kunna läsa, lyssna, titta.

Det tog år av utveckling innan det löftet var i närheten av att infrias. Det krävdes att internet byggdes ut, så att de som ville ta del av nätets innehåll kunde göra det. Och det krävdes publiceringsverktyg som sänkte tröskeln för den som hade något att säga.

Till slut började visionen närma sig verklighet. I stora delar av världen är internetaccess något som tas för givet. Och väl ute på nätet finns det bloggverktyg som inte kräver något teknikkunnande alls. Skapa ett användarkonto och skriv din text; med ett klick på Publicera är den tillgänglig för hela den uppkopplade världen att ta del av.

Öppenheten har hyllats som internets stora framgångsfaktor. Nätet har varit en neutral infrastruktur som inte tar hänsyn till vilket innehåll som skickas i kablarna. Nätverksutrustningen har bara haft ett uppdrag: Att se till att datapaketen kommer från A till B så snabbt som möjligt. Internetoperatörerna ska inte filtrera eller prioritera. Det är det här som kallas för nätneutralitet.

Den här öppenheten har lagt grunden för alla de nättjänster vi idag tar för givna. Utan nätneutralitet inget Facebook, inget Google, inget Spotify, inget Skype, inget Netflix.

Men ett efter ett dyker tecken upp som tyder på att utvecklingen tagit en ny inriktning. Nätneutraliteten1 kan inte längre tas för given, även om ett viktigt domstolsutslag nyligen fick nätneutralitetens väg.

Utmaningen nu är att nätneutraliteten inte är den enda arenan där kampen om ett öppet internet står. Inlåsning går att åstakomma på fler sätt, och av andra aktörer än internetoperatörerna.

Gratis är inte bara gott #

Jag har tidigare skrivit om de så kallade zero-tjänster som Facebook och andra nätjättar erbjuder i länder där internetutbyggnaden ännu inte kommit så långt. En zero-tjänst, som Facebook Zero eller Wikipedia Zero, är gratis att använda.

“Men Facebook och Wikipedia är ju alltid gratis” tänker du kanske. Ja. Och nej. Du betalar inte till Facebook och Wikipedia, men du betalar till din internetoperatör för den datatrafik som krävs för att du ska kunna använda tjänsterna.

Med zero-varianterna försvinner även den kostnaden.

Å ena sidan en fantastisk möjlighet för personer som annars inte skulle kunnat använda internets tjänster.

Å andra sidan ett smart sätt för företag som Facebook att ta ett grepp om hela länders internetupplevelse, och stärka bilden av att Facebook är internet.

Med prisdifferentiering går det att driva majoriteten av användarna till en viss tjänst.

Ett köpcenter är inte en offentlig plats #

Ett annat sätt att styra användarbeteenden är med smidig paketering, att erbjuda allt det användarna vill ha på ett och samma ställe. Ett slags nätets motsvarighet till gigantiska köpcenter.

För några veckor sedan visade Facebook upp en ny funktion, Instant Articles. Publicister får tillgång till en ny teknisk plattform som ger dem möjlighet att förpacka sin journalistik på ett oerhört slagkraftigt sätt. Snyggt men också snabbt. Text, bilder och video visas direkt i Facebooks app, utan att användaren behöver besöka mediebolagets egen webbplats. Men det fantastiska slutar inte där: Facebook tar inte något av annonsintäkterna. De går oavkortat till publicisten.

Bra för journalisterna, som får ta ännu större del av Facebooks gigantiska användarbas. Bra för Facebook, som håller kvar användarna i sin egen tjänst. Bra för annonsörerna, som får veta mer om publiken.

Också detta, precis som Spotifys samarbeten med mediehus runt om i världen, en fantastisk möjlighet.

Åtminstone för stunden.

För dem som redan har ett starkt varumärke och en färdig produkt.

För dem som får vara med.

Vem som helst kan starta en nättidning. Vem som helst kan starta en podcast. Nättidningen får spridning genom den öppna webben, podden via någon av nätets alla poddkataloger, ofta inbyggda i de appar för podcast som användarna installerar i sina mobiltelefoner.

Men varken Facebook eller Spotify erbjuder en öppen plattform, det står inte vem som helst fritt att publicera en artikel med hjälp av Instant Articles eller att lägga upp en podd i Spotify.

De plattformar som ser ut som offentliga platser är i själva verket privata köpcenter där ägaren är den som avgör vem som får marknadsföra sina varor.

I nätets barndom krävdes teknisk kompetens för att kunna dra nytta av teknikens demokratiska potential. Kunde du inte knacka html-kod kunde du inte heller skapa en webbsida, och därmed kunde inte heller din text bli läst.

Bloggverktyg som Blogger gjorde att nätet levde upp till sitt löfte om att låta var och en göra sin röst hörd: Skapa ett konto, skriv din text, tryck på publicera. Tekniken för att publicera en podd är idag på samma enkla nivå.

Är vi på väg att förlora den möjligheten igen?

Inte i teorin, tror jag. Det öppna internet kommer fortsätta att existera, sida vid sida med de mer kontrollerade och stängda plattformarna.

Men kanske i praktiken.

Det kommer att vara enklare att läsa nyheter i Facebook-appen, där man ändå hänger för att kolla vad vännerna gör, än att surfa från webbplats till webbplats. Det kommer att vara enklare att nöja sig med det poddutbud som finns i Spotify än att installera Overcast och själv leta efter guldkornen.

Och enkelt vinner ofta.

Foto: Ksayer.

Läs gärna den internetguide jag skrivit om nätneutralitet. ↩

Filterbubblan finns – men egna val väger tungt

2015-05-08T00:00:00Z

Risken för filterbubblor på nätet har diskuterats ett bra tag. Våren 2011 publicerades boken The Filter Bubble av Eli Pariser. I den argumenterar han för att de algoritmer vars syfte är att personanpassa tjänster på nätet riskerar att åstadkomma stor skada: Man får se mer av det man redan är intresserad av, eller som bekräftar den politiska ståndpunkt man redan har intagit.

Nu finns det för första gången siffror på filterbubblans effekt. I Science publiceras en artikel som baseras på anonymiserad data från 10,1 miljoner amerikanska Facebook-användare 1. Och det finns en del intressanta slutsatser att dra:

För det första: Filterbubblan finns.

För det andra: På Facebook påverkar användarnas egna val i större utsträckning än algoritmerna vad de läser.

För det tredje: Det författarna definierar som mjuka nyheter (sport, underhållning, resor) blir väldigt mycket mer läst än de hårda (politik, internationella och nationella nyheter).

Filterbubblan finns #

Artikeln baseras på artiklar som delades på Facebook under andra halvåret 2014, av de 10,1 miljoner amerikanska Facebook-användare2 som ingår i materialet. Från publicering på den ursprunglig webbplatsen till läsning efter att någon upptäckt den på Facebook passerar varje länk flera filter: Någon ska välja att dela den på Facebook, Facebooks algoritmer ska välja att visa den för någon som i sin tur ska tycka att länken verkar tillräckligt intressant att klicka på.

Facebooks algoritmer minskar sannolikheten för att få se material som inte stämmer överens med personens tidigare åsikter med fem procent för konservativa och åtta procent för liberaler.

I nästa steg ska användaren i fråga också klicka på den “tankeutmanande” länken. För konservativa är den här tröskeln högre än algoritmen, medan den för liberaler är ungefär lika stor.

Det finns alltså en filterbubbla skapad av Facebooks algoritmer, men den är kanske inte lika påtaglig som man trott. Vilket Eli Pariser också konstaterar i sin kommentar. Han har några relevanta invändningar mot forskarnas resultat, men tycker också att det är positivt att Facebook publicerar hårda siffror eftersom det gör det möjligt att föra en konstruktiv diskussion om filtereffekterna.

Hur gör man hårda nyheter intressanta? #

För oss journalister finns det en annan utmaning i Facebooks siffror. I genomsnitt klickar användarna i underlaget på sju procent av länkarna som leder till de hårda nyheterna.

Här finns något att fundera över på världens alla redaktioner: Hur gör man de viktiga nyheterna så intressanta att Facebooks användare i högre utsträckning väljer dem från smörgåsbordet med länkar?

Foto: Gisela Giardino.

Värt att notera: Alla tre artikelförfattarna är anställda på Facebook. ↩
Detta är personer som i sin Facebook-profil angett om det är liberaler eller konservativa. ↩

Hjälp ditt barn att kartlägga spelets värld

2015-05-06T00:00:00Z

Även föräldrar som själva inte är det minsta idrottsintresserade ställer upp som chaufförer när dotterns fotbollag har bortamatch. Tondöva mammor och pappar sitter på rad i publiken när stråkorkestern har sin terminskonsert. Också de som inte kan ta ett danssteg i takt till musiken sitter och väntar i korridoren utanför danssalen.

“Det där med datorer. Jag tycker att det är så tråkigt. Han håller på med något spel där han bygger grejer, men jag är inte ett dugg intresserad av det.”

Jag ska inte påstå att det är ett direkt citat, jag har bara fått det återberättat för mig i andra hand. Men ungefär så kommenterade en förälder vad jag antar är sonens Minecraft-byggande.

Och jag tror tyvärr inte att det är ett helt ovanligt förhållningssätt till barns datorspelande. Eller datoranvändning rent generellt.

Traditionella fritidsaktiviteter vet vi instinktivt hur vi ska förhålla oss till. Som föräldrar behöver vi ställa upp och skjutsa till träningar, matcher och uppvisningar. Vi sitter eller står i publiken och känner oss stolta när de föräldrar som förstå applåderar åt något som vårt eget barn gör. Hemma vid middagsbordet ställer vi oinitierade men öppna frågor om hur det gick på dagens aktivitet. Och vi lyssnar när barnen svarar.

Men är barnens intresse riktat mot vad som händer på en skärm litar vi inte längre på våra instinkter. Inte när det handlar om spelande eller sociala medier, kanske inte ens när barnet på egen hand skapar egna spel med Scratch eller andra utvecklingsverktyg.

Jag har under året läst flera rapporter baserade på enkäter med barn och ungdomar, från bland andra Statens Medieråd, Friends och .SE. Och fram träder en intressant bild. 69 procent av de tillfrågade ungdomarna i en av enkäterna svarar till exempel “nej” på frågan om de tror att vuxna i deras närhet vet vad de gör på nätet.

Och om man inte vet är det också svårt att förhålla sig. När jag föreläser för föräldrar om digitalt föräldraskap är datorspelande en av de frågor som ofta kommer upp. Hur mycket är lagom? Vad gör man som förälder när man känner att det blir för mycket? Vi har så många konflikter runt spelen, vad tycker du att vi ska göra?

Det är svårt att ge specifika svar utan att känna till familjesituationen. Men det finns ett generellt råd att ge: Intresserad dig för vad ditt barn gör så kan du kanske också bättre hantera de familjekonflikter som dyker upp. Jämförelsen är varken min eller ny, men den är bra: Inte någon förälder skulle kliva in på fotbollsplanen några minuter in i andra halvlek och lyfta med sig sin son därifrån eftersom middagen står på bordet. Men att stänga ner det trådlösa nätverket så att han kastas ut ur det pågående uppdraget i onlinespelet är en metod som går att använda. Trots att också onlinespelet kan vara en lagsport.

Bland de föräldrar jag möter är det inte bara spel som oroar. I ännu större utsträckning har man funderingar kring sociala medier, om trakasserier, hot och sexuella närmanden.

Jag har genom åren gjort många intervjuer om de här frågorna, med bland annat forskare och åklagare. Deras rekommendationer är väldigt tydliga och går enkelt att sammanfatta: Visa intresse för det dina barn gör och bygg en fungerande relation. För om den fungerar kommer barnen komma till er när problem uppstår.

Att som förälder visa sig ointresserad av konstruktionerna i Minecraft och börja flacka med blicken efter någon minut är inte ett effektivt sätt att bygga den relationen.

Det viktiga att förstå som vuxen är att en inte behöver begripa särskilt mycket av tekniken för att kunna vara ett stöd. När det gäller de positiva bitarna räcker det att sitta ned och låta barnen stolt visa vad de gjort. Och när det gäller de negativa aspekterna är det inte teknik barnen får problem med, utan mellanmänskliga relationer. En skolkamrat som lagt upp en taskig bild eller en främmande person som skickat ett obehagligt meddelande. Och i de situationerna kan en förälder vara ett stöd. Utan att kunna något om tekniken, men genom att ha livserfarenhet och en uppfattning om vad som är okej och vad som kanske till och med kan ligga utanför lagens råmärken.

Anledningen till att jag skrev den här texten just nu beror på att jag snubblade över ett väldigt fint exempel på hur man som förälder kan engagera sig i sitt barns datorintresse: Mamman som hjälpte till att rita en karta över världen i Zelda.

Låt henne fungera som inspiration.

(Foto: Karta över spelet The Great Escape, ritad av Matthew Hutchinson.)

Personliga pronomen leder din sökning rätt

2015-04-29T00:00:00Z

Komplettera din sökning på Twitter med personliga pronomen så ökar chansen att du hittar vad du letar efter. Tipset kommer från Daniel Victor, redaktör på New York Times. Hans text har rubriken The one word journalists should add to Twitter searches that you probably haven’t considered och jag måste erkänna att han har helt rätt – tanken har aldrig slagit mig.

Twitter är ett väldigt bra verktyg för omvärldsbevakning. Nyligen tipsade jag om hur Nuzzel kan hjälpa dig att hitta intressant läsning även de dagar då du inte har så mycket tid att lägga i ditt twitterprogram. (Det var för övrigt så jag hittade Daniel Victors artikel på Medium!)

Men för bland andra journalister kan Twitter vara bra på många andra sätt. Inte minst för att hitta personer att intervjua kring händelsenyheter. Någon som är på plats och kan berätta vad som händer (eller hände).

Ett sätt är att göra sökningar baserade på plats, vilket är möjligt tack vara att många tweets är märkta med gps-data. Min erfarenhet är dock att geo-sökningarna på Twitter är lite svåra att få tillräckligt pricksäkra.

Vanliga fritextsökningar fungerar bättre. Och det här är Victors tips om personliga pronomen kommer in: Testa att komplettera sökorden som handlar om det du är intresserad av med jag, vi, min, våra och så vidare. Som Daniel Victor visar i sitt exempel används personliga pronomen ofta av dem som själva upplever en händelse, medan personer som kommenterar oftare utelämnar dem.

Jag har inte hunnit att testa, men jag antar att samma princip fungerar bra även i sökningar på “vanliga” sökmotorer.

Måsteläsning för alla journalister: Digitalt källskydd – en introduktion

2015-04-28T00:00:00Z

Idag lanserade .SE och Journalistförbundet den uppdaterade versionen av Digitalt källskydd – en introduktion. Den första utgåvan skrevs av Sus Andersson, Petra Jankov Picha och Fredrik Laurin. Den här gången har även jag varit med i arbetet. Både vad gäller själva huvudguiden, men också genom att skriva de två XL-materialen om hur du kan kryptera e-post med PGP och surfa anonymt med Tor.

I den korta filmen här ovan ger jag några svar på varför journalister – alla journalister! – bör läsa den nya guiden. Och i ett blogginlägg som jag skrev efter vårens upplagor av Mediedagarna i Göteborg och Gräv lägger jag ut texten lite mer.

Om du inte redan är övertygad om varför det är viktigt att du som journalist läser Digitalt källskydd – en introduktion, börja då med mitt blogginlägg. Förhoppningsvis lyckas jag där övertyga dig om varför nätsäkerhet är något som du måste bry dig om. Oavsett om du jobbar med avslöjanden av internationellt intresse eller om du jobbar som lokalreporter.

Vill du och dina kollegor ha hjälp att komma igång, hör av er för att diskutera upplägg på föreläsning och/eller workshop om digitalt källskydd.

Om du som läser det här inte är journalist men gärna vill kontakta journalister på ett säkerhet sätt har du också glädje av att läsa guiden. Men den femte maj släpper .SE en guide riktad mot allmänheten: Digitalt självförsvar – en introduktion. Håll ögonen öppna efter den!

Länkfiske med twitterlistor och Nuzzel

2015-04-10T00:00:00Z

Förra sommaren upptäckte jag Nuzzel, ett nättjänst som hjälper mig att hålla koll på vad de konton som jag följer på Twitter länkar till. Grundprincipen är enkel och bygger på ett slags gemensamt redaktörsskap. Med en ny funktion som fått namnet Custom feeds har Nuzzel precis blivit ett snäpp bättre. Genom att utnyttja Twitters listor blir urvalet på Nuzzel mer fokuserat.

Twitter som kanal för lästips… #

Twitter går att använda på många olika sätt. Ett av de enklaste men samtidigt mest användbara är att tipsa om intressant läsning. Jag hittar något, läser och tycker att fler borde göra det. För att ge artikeln spridning skickar jag därför ut en länk till mina följare på Twitter.

Och det omvända gäller också. Jag väljer själv vilka konton jag följer på Twitter och sannolikheten är därför relativt stor att länkarna som de tipsar om intresserar mig.

Men här finns också en förstärkningseffekt: Ju fler av de konton jag följer som tipsar om samma länk, desto större är chansen att jag är intresserad av den.

Och det är precis det som Nuzzel utnyttjar genom att sammanställa topplistor över länkar som är populära bland dem jag följer. Nyckelordet är jag. Det handlar inte om länkar som är populära på Twitter i stort, utan länkar som de konton jag följer tipsar om.

…som Nuzzel fångar upp #

Under det knappa år som jag använt Nuzzel har tjänsten hjälpt mig att hitta saker som jag annars skulle ha missat. Men en utmaning är att jag följer en rätt spretig samling konton på Twitter. En del är inriktade på svenska teknikbolag, andra på svensk media, flera skriver mycket om it-säkerhet och så vidare. Jag är intresserad av alla de här ämnesområdena, men fram till nu har Nuzzel behandlat länkarna från alla dessa konton i en enda hög.

Listor ger fokuserade sammanställningar #

Men sedan någon vecka tillbaka kopplar Nuzzel till Twitters listfunktion. Det gör det möjligt att skapa nyhetsflöden på Nuzzel som är mer fokuserade än vad ens samlade Twitterflöde ger sken av. Jag testade funktionen genom att skapa twitterlistan journosec och la till konton som på olika sätt twittrar om journalistik, nätsäkerhet och integritet, ämnen som i allra högsta grad är relevanta för mig och andra journalister att hålla koll på.

Genom den här kombinationen av fokuserad twitterlista och Nuzzel kan jag alltså ha koll på relevanta länktips även när jag inte har möjlighet att ha ett halvt öga på twitterflödet.

För att använda Nuzzel på det här sättet behöver du först skapa dina Twitter-listor. Det kan du bland annat göra från twitter.com. Gå till det konto du vill lägga till, klicka på Lägg till eller ta bort från listor och välj eller skapa en ny lista. Därefter går du till Nuzzel och loggar in genom att koppla Nuzzel till ditt Twitter-konto. Sen hittar du dina listor i rutan till höger, under rubriken Your Custom Feeds.

Om listan du precis skapat inte syns, ha tålamod. Enligt Nuzzel tar det upp till ett dygn innan helt nya listor dyker upp.

Två principer och tre produkter för dina säkerhetskopior

2015-03-31T00:00:00Z

På .SEs blogg läser jag att idag, den 31 mars, är World Backup Day. Bra tillfälle att skriva om hur jag löst säkerhetskopieringen av min Macbook. De generella resonemangen här nedan gäller även om du använder en Windows-maskin, men inte de specifika programmen1.

Strax några konkreta tips på program och lösningar, men först två viktiga grundprinciper:

Säkerhetskopiorna måste skapas automatiskt. Ska du göra det för hand blir det inte av och då är risken stor att de där viktiga filerna saknas.
Säkerhetskopian måste förvaras på ett annat ställe än datorn. Annars är risken stor att också säkerhetskopian försvinner när datorn blir stulen eller brinner upp.

Också värt att tänka på: Uppdaterade säkerhetskopior är inte bara ett skydd mot borttappade datorer eller kraschade hårddiskar – de fungerar också som ett skyddsnät som dämpar fallet vid egen dumhet. Som att råka markera all text i dokumentet, trycka radera och sen spara2. Eller en ångerknapp då man efter några timmars jobb inser att den valda lösningen inte blir bra och man vill hoppa tillbaka till hur saker och ting var vid arbetsdagens början3.

Säkra dokument eller hela datorn? #

Det kan också vara värt att fundera på skillnaden mellan att ta säkerhetskopior på arbetsdokument och att ta en säkerhetskopia på hela datorn, inklusive operativsystem och alla program.

Dokumenten är givetvis viktigast, operativsystem och program går att installera igen. Men det är också en fråga om tid. Med en komplett säkerhetskopia på hela datorn går det snabbare att vara igång igen efter det som inte fick hända har hänt.

Moln eller lokalt? #

En annan fråga som måste ha ett svar: Ska säkerhetskopiorna sparas till en extern hårddisk eller till en molntjänst. Av listan ovan följer att en molntjänst är bäst. Programmen som hör till dem sköter säkerhetskopierandet utan att du behöver tänka på det samtidigt som kopiorna hamnar på en server långt från din dator.

Men det finns några tillfällen då en molntjänst inte är optimal: Riktigt stora datamängder tar riktigt lång tid att kopiera till molnet. Och riktigt känsliga filer har inte i molnet att göra alls. För en komplett kopia av både dokument och operativsystem är inte heller molnet ett vettigt alternativ.

Utgångspunkten är alltså att välja en molntjänst framför en extern hårddisk. Men ännu bättre är att låta de två alternativen komplettera varandra.

SuperDuper, Arq och Nifty #

För mina kompletta säkerhetskopior använder jag SuperDuper. En fin finess med det programmet är att jag kan plugga in min externa disk i en annan Macbook och starta från den. Blir jag av med min dator behöver jag alltså bara skaffa en likadan, strata från min säkerhetskopia, flytta den till den nya datorns hårddisk och så är jag igång igen.

Nackdelen med SuperDuper är att den lösningen vare sig är automatisk eller till en annan plats. Tidsaspekten löser jag med påminnelser i min att göra-lista, platsfrågan genom att ha två hårddiskar varav en alltid är på ett annat ställe än datorn.

Att säkerhetskopiorna på mina externa diskar inte uppdateras så ofta är nu inte något stort problem eftersom jag också ser till att skapa automatiska kopior av alla mina artiklar och andra viktiga dokument.

Och det gör jag med Arq. Arq är ett backupprogram som skickar mina säkerhetskopior till molnet. Det fina är att Arq går att använda med många olika lagringstjänster. Som Google Drive, Dropbox eller Microsofts Onedrive. Om man redan betalar för lagringsutrymme hos någon av dem går det utrymmet alltså att använda även för säkerhetskopior4.

Men jag nöjer mig faktiskt inte ens med de två lösningarna. Jag åker ofta tåg mellan Vänersborg och Stockholm och jobbar då på vägen. Problemet är att internetuppkopplingen är undermålig på stora delar av sträckan och jag därför inte kan lita på att Arq lyckas med sina säkerhetskopior. Och jag vill inte bära med en extern hårddisk.

Lösningen är Nifty, en liten kortläsare som inte sticker ut en millimeter från datorn. Det innebär att den kan sitta i hela tiden. I kortläsaren sitter ett kort som rymmer 64 GB. Gott om plats för en säkerhetskopia av de allra viktigaste katalogerna i datorn: De som innehåller mina artiklar. Sannolikheten för att datorn ska krascha just när jag sitter på ett tåg, utan internetuppkoppling och ha ägnat timmar åt att skriva en artikel är givetvis väldigt, väldigt liten. Men prislappen för en Nifty är bara några hundralappar.

Foto: GotCredit.

Om du kör Windows är mitt förslag att du tittar på Microsoft inbyggda lösning för säkerhetskopiering till extern hårddisk, men ännu hellre slänger ett öga på Crashplan för backup till molnet. ↩
Ja. Har hänt. Blev räddad av säkerhetskopian. ↩
Har också hänt. ↩
För kom ihåg: Google Drive, Onedrive och Dropbox är inte tjänster för säkerhetskopiering utan tjänster som gör det enkelt att dela dokument mellan olika användare och prylar. Det är en hårfin, men viktig skillnad, som bland annat handlar om vad som händer när en fil raderas. ↩

Därför krypterar jag min webbplats

2015-03-30T00:00:00Z

Sedan våren 2015 går det bara att besöka min webbplats på adressen https://anders.thoresson.se. Den extra bokstaven som är skillnaden mellan http och https betyder att den här texten och allt annat innehåll på min webbplats skickades krypterat från min webbserver till din webbläsare. S står för secure.

Varför undrar du kanske? Här finns ju ingen känslig information.

Kanske inte för dig. Eller för mig. Men det är inte vår sak att avgöra.

Börja med att läsa om hur Bris slarvat med krypteringen på bris.se. I samband med den texten ställde jag mig frågan om vem som lär våra barn att titta efter ett hänglås i webbläsarens adressfält.

Eftersom jag skriver en hel del om nätsäkerhet här på min webbplats vill jag att de som är intresserade av de frågorna ska kunna läsa utan att någon – en förälder eller arbetsgivare – tittar över axeln. Och som jag skrev i somras: Det räcker med att söka efter Tails eller Tor för att bli misstänkt av NSA.

(Av samma anledning tycker jag för övrigt att alla redaktioner borde flytta sina webbplatser till en krypterad förbindelse. Deras publik ska inte behöva fundera över vem som möjligen tittar på vilka artiklar de läser.)

Den andra aspekten handlar om de tips som då och då trillar in via formuläret. Än har det inte handlat om några känsliga saker. Och skulle någon vilja tipsa mig om något hemligt så uppmanar jag till andra kontaktvägar. Men genom att kryptera sidan så gör jag åtminstone något för att skydda källan. Jag tycker helt enkelt att vi som jobbar som journalister har ett ansvar för hur vi ber om tips och att vi bör göra vad vi kan för att få in dem på lämpligast möjliga sätt.

Hur svårt var det att flytta till https? #

Jag har haft “Flytta anders.thoresson.se till https” på min att göra-lista ganska länge. Men det har inte blivit av. Jag har utgått från att det är en bökig och svår process. Men efter att ha twittrat ut länken till min text om journalister och källskydd fick jag ett påpekande om att min egen webbplats saknar https.

Då bestämde jag mig för att åtminstone undersöka exakt hur bökigt det skulle vara.

Inte alls, visade det sig. Knappt åtta timmar efter uppmaningen kunde jag nöjt meddela omvärlden att webbplatsen fått https. Och den effektiva tiden handlade om mindre än tre timmar.

Hos mitt webbhotell kunde jag köpa det SSL-certifikat som behövs för krypteringen och installera det. Det kostar 495 kronor per år, men med bakgrund i de argument jag lyfter fram ovan menar jag att det är värt de pengarna.

För att sedan flytta webbplatsen från https://anders.thoresson.se till https://anders.thoresson.se använde jag tre plugins till Wordpress:

iThemes Security använder jag sedan tidigare, för att säkra upp olika aspekter av min webbplats. Det visade sig att det tillägget hade en inställning för att aktivera SSL.

Jag kom dock inte hela vägen med iThemes Security utan behövde också installera SSL Insecure Content Fixer och Velvet Blues Update URLs. Det förra ser till att en del interna länkar flyttar från http till https, det senare gör det möjligt att snabbt och enkelt ändra sökvägar till exempelvis alla mina bilder så att även de skickas över en krypterad förbindelse.

Slutligen gick jag in och ändrade webbplatsens adress till https://anders.thoresson.se i Wordpress kontrollpanel.

När det var gjort dök det hänglåset upp i webbläsaren, hänglåset som indikerar att innehållet i webbläsaren har skickats krypterat.

Nu återstår bara att göra de sista justeringarna så att jag höjer sajtens betyg från B till A i SSL Labs test.

Journalister, källskydd och bristande kunskap i nätsäkerhet

2015-03-25T00:00:00Z

En bild som visade att det fanns ett trådlöst nätverk med namnet “Narkotikaspan FS” i lokalerna på Gräv 15 drog några retweets och stjärnmärkningar på Twitter.

Men det häpnadsväckande i den bilden är nätverket längst upp i listan. Det som heter Grav_2015 och som går att ansluta till utan användarnamn och lösenord.

Smidigt.

Enligt DN:s reporter Kristoffer Örstadius var över 100 prylar anslutna till det nätverket när han kollade.

Problemen med det här är två:

Att användarnamn och lösenord inte behövs för att ansluta till Grav_2015 innebär att trafiken som skickas i det trådlösa nätverket är lätt att avlyssna.

Dessutom är det väldigt enkelt för någon med onda avsikter att sätta upp en egen basstation med samma namn. Som besökare i lokalerna är det omöjligt att veta om man kopplar upp till arrangörernas Grav_2015 eller till en basstation med samma namn, men som är preparerad för att exempelvis stjäla lösenord.

På MEG 15 arrangerade .SE och Interactive Institute en Kryptobar. Jag var med som representant för .SE, och satte upp en trådlös basstation som fungerar just så. Den gången nöjde vi oss med att skicka alla som anslöt till vårt nätverk MEG_open vidare till en sida där de uppmanades att komma till oss för att få reda på vad som hade hänt, oavsett vilka webbplatser de försökte besöka.

Men med några få undantag hade jag lika gärna kunnat låta internet fungera som vanligt för de personer som anslöt till min basstation. Försök att surfa till Gmail, Facebook och Twitter skulle jag däremot kunnat skicka vidare till falska inloggningssidor där de drabbade lurades att mata in sina kontouppgifter.

Datorn och nätet är verktyg du behöver behärska #

“Men! Jag har inte sökt hit för att bli datorexpert!”

Så låter det ibland när jag håller min föreläsning om digitalt källskydd på journalisthögskolan.

Det stämmer.

Men det är inte desto mindre ett tankefel.

Målet är kanske inte att bli en datorexpert. Men datorn är en reporters viktigaste arbetsredskap i dag. Och då hör det till den grundläggande kompetensen att också förstå vilka säkerhetsåtgärder som behöver vidtas för att den inte ska bli ett verktyg som skapar oreda.

Studenterna som lyssnar på min föreläsning köper det argumentet. Men efter mina erfarenheter på MEG 15 och Gräv 15 är jag uppriktigt bekymrad över hur det ser ut med förståelsen för den argumentationen hos mina yrkesverksamma kollegor.

Ytterst få av dem jag pratade med i Kryptobaren hade koll på vad ett VPN är och därmed har jag svårt att tro att en majoritet av dem som var uppkopplade till Grav_15 på Gräv 15 skickade sin trafik i en krypterad tunnel.

Det är dock inte mer än en spekulation från min sida. Vad som däremot är fakta är att Aftonbladet, medan MEG pågick, för andra gången lyckades publicera sin privata PGP-nyckel. Dessutom i samband med att tidningen påstod att PGP skulle göra det möjligt att kontakta Aftonbladets reportrar anonymt.

Tillsammans visar detta att det finns kunskapsluckor både om hur tekniken fungerar och vad den egentligen gör. Ska man använda PGP är det av yttersta vikt att man håller den privata nyckeln privat, annars finns risken att personer som inte ska läsa ett mejl ändå lyckas göra det. Har man valt ett långt och bra lösenord är den risken liten, men den finns. Dessutom krypterar PGP bara innehållet i ett mejl, inte vem som är avsändare och mottagare och inte heller ärenderaden. Tvärt emot vad Aftonbladet påstod ger PGP alltså inte alls anonymitet. För att få det behöver istället tjänster som exempelvis Tor användas.

Teknikkunnande en konkurrensfördel #

Här och nu handlar digitalt källskydd om just det, att minska risken för att hemliga källor blir avslöjade. Men på sikt tror jag också att en kunskap om hur de här verktygen fungerar blir en konkurrensfördel.

Att Glenn Greenwald höll på att missa Edward Snowdens avslöjande är väl känt. Jag tror att man kan utgå i från att fler visselblåsare med stora avslöjanden kommer ställa samma krav på de journalister de kontaktar. Om inte annat så har ju Snowdens alla avslöjanden visat varför det är viktigt att vara försiktig med känslig kommunikation på nätet.

Att som Aftonbladet lyckas publicera sin privata nyckel och dessutom påstå att PGP ger anonymitet ger inte den trovärdighet som krävs.

Och tro nu inte att Aftonbladet är ensamma om den här typen av misstag. Jag har sett P3 Nyheter använda Twitter för att efterlysa män som blivit våldtagna – och bett dem ta kontakt via mail. Jag har sett reportrar efterlysa nyhetstips på Twitter, via direktmeddelanden, och i samma tweet utlova källskydd. När jag frågat om hur är svaret att reportern garanterar att hen inte kommer röja källan. Stämmer säkert. Men jag tycker att man som reporter också har ett ansvar för vilka kanaler man uppmuntrar sina källor att använda.

Säkerheten finns i ändnoden – din dator #

I höstas skrev jag en artikel i IVA-aktuellt, om skillnaden mellan internetsäkerhet och säkerhet på internet. Slutsatsen efter de intervjuer jag gjorde då var att de flesta av de problem vi drabbas av på nätet ligger i ändnoderna, alltså i de prylar som kopplas till internet.

En analogi med vägar och fordon gör skillnaden kanske lite tydligare: Internet är ett vägnät av relativt hög kvalitet, men tyvärr färdas en hel del bilar och andra fordon med undermålig säkerhet på det.

Det här resonemanget har i allra högsta grad bäring på diskussionen om digitalt källskydd. Som journalist på nätet går det inte att förlita sig på att någon annan gör jobbet. Det är upp till den enskilda reportern att se till att hens uppkoppling är säker, att e-post skickas krypterat, att filer på hårddisken också är krypterade. Och så vidare.

Några guider för dig som vill lära dig mer #

I slutet av april kommer en uppdatering av Internetguiden Digitalt källskydd – en introduktion som .SE ligger bakom i samarbete med Journalistförbundet. Dessutom kommer en helt ny “systerguide” som vänder sig till allmänheten, Digitalt självförsvar – en introduktion. Till båda dessa guider finns dessutom ett gemensamt extramaterial om just PGP och Tor. Och de två texterna finns att läsa redan nu.

Den stora bilden är tagen av empopempo.

Pollenkoll i mobilen – med RSS och Ifttt

2015-03-18T00:00:00Z

I år bestämde jag mig för att hålla koll på pollenprognoserna och förhoppningsvis gå en bättre vår till mötes. Jag tänkte mig en app i mobilen, som via pushnotifieringar håller mig uppdaterad om läget.

Jag gick bet, hittade inget i vare sig Google Play eller Itunes Store. Däremot hittade jag RSS-flöden med uppdaterade mätningar på Naturhistoriska riksmuseets webbplats Pollenrapporten. Och därmed var saken löst:

Ifttt är en tjänst som jag ständigt återkommer till i mina tips. Den gör det möjligt att koppla ihop olika webbtjänster och/eller fysiska, uppkopplade prylar med varandra. Den här gången ett RSS-flöde med notifieringar i min mobiltelefon.

Tack vare att Pollenrapporten har separata RSS-flöden för sina olika mätstationer runt om i landet plingar det nu till i mobiltelefonen så fort rapporten uppdateras för Bäckefors.

Att följa Pollenprognosen på Twitter hade varit en lösning. Men inte lika bra, eftersom det kräver att man kommer ihåg att titta på den senaste uppdateringen.

Signal gör kryptering enkelt

2015-03-03T00:00:00Z

I går släpptes iPhone-appen Signal i en ny version. Den är utvecklad Open Whisper Systems, med i säkerhetskretsar kända kryptoexperten Moxie Marlinspike i spetsen. Efter lanseringen dröjde det inte länge innan mitt twitterflöde var fullt av lovord från personer som kan det här med it-säkerhet. Bland annat skriver The Intercept en positiv recension.

Med appen i telefonen får användaren möjlighet att både ringa och skicka meddelanden krypterat. Och med en väldokumenterad teknik i botten. Jag gillar bland annat att man tänkt på att inte ta med chatt- och samtalsloggar i säkerhetskopiorna av telefonen. Med pinkoden aktiverad i mobilen, gärna i kombination med funktionen som raderar allt innehåll efter ett antal misslyckade försök, innebär det att det som ska vara hemligt bara finns i telefonen och ingen annanstans.

Jag har bara hunnit testa som hastigast, men kan konstatera att jag nog aldrig använt ett program för krypterad kommunikation som är så enkelt att komma igång med.

På torsdag och fredag den här veckan kommer jag vara på MEG i Göteborg och prata digital källskydd i Kryptobaren. Signal är defintivt ett verktyg jag kommer att ta upp då. Men för journalister som vill använda Signal i kontakten med hemliga källor finns det en sak att vara vaksam på. För att koppla ihop två kontakter med varandra i Signal används fortfarande sim-kortets telefonnummer. Släkt och vänners telefonnummer hämtas från telefonens adressbok1. Man skapar alltså inte först anonyma användarnamn: Signal är en app för säker kommunikation, inte anonymisering.

För att höja säkerheten för den hemliga källan ytterligare ett snäpp kan det därför vara en bra idé att skaffa en så kallad burner phone, en telefon man köper enbart för den här kommunikationen och som sen kasseras. Eftersom Signal fungerar ihop med Open Whisper Systems Android-appar TextSecure och RedPhone är allt som behövs en billig Android-lur med tillhörande kontantkort.

Läs gärna det jag skrev om WhatsApp i höstas, om hur mer kryptering bygger större höstackar och därmed ökar integriteten för alla internetanvändare.

Här tog det några minuter innan jag insåg att telefonnumren i telefonens adressbok måste vara skrivna med landskod först. Utan landskod lyckas Signal inte skicka meddelanden. ↩

Besök Kryptobaren på MEG 15

2015-02-27T00:00:00Z

I nästa vecka är det dags för årets upplaga av Mediedagarna i Göteborg, MEG. I loungen kommer .SE, bland annat genom mig, och Interactive Institute att bemanna Kryptobaren. Här hoppas vi att många mässbesökare stannar till för att prata om digitalt källskydd, it-säkerhet och integritet.

Vi vill bland annat visa på riskerna med gps-taggade bilder, berätta varför alla journalister bör skydda sin mobiltelefon med en pin-kod, prata om det faktum att okrypterad e-post är som att skicka vykort och varför man ska vara försiktig med vilka trådlösa nätverk man väljer att ansluta sina prylar till. Och så vill vi gärna få veta hur frågor om digitalt källskydd diskuteras på landets redaktioner.

Under hösten har jag jobbat med en uppdaterad version av den källskyddsguide som .SE och SJF tidigare gett ut. Arbetet med den är inte riktigt klar ännu, men däremot kommer två XL-material som jag också har skrivit att delas ut bland dem som tittar förbi i Kryptobaren. Det ena är en grundläggande introduktion till e-postkryptering med hjälp av PGP och Mailvelope, det andra till webbanonymitet med hjälp av Tor.

Vi hoppas också kunna förse de besökare som vill med usb-stickor med det säkra operativsystemet Tails. Så om du tänker titta förbi i Kryptobaren, ha gärna en tom usb-sticka med dig!

Vem lär barnen att titta efter ett hänglås i webbläsarens adressfält?

2015-02-26T00:00:00Z

Jag har inte lyckats släppa DN:s nyhet om att bris.se haft dubbla säkerhetsproblem. Jag bloggade redan igår, men det blir åtminstone ett inlägg till. Och den här gången höjer jag blicken lite och för ett mer generellt resonemang. Hoppas du läser, för det här är viktigt.

Först en kort bakgrund, om du inte läst mitt blogginlägg eller DN:s ursprungliga artikel: bris.se har tidigare haft en säkerhetslucka av en typ som kallas sql injections. Det innebär att it-kunniga eventuellt har kunnat ta sig in i databasen där chattloggar från organisationens webbplats lagrats. Det hålet är nu tilltäppt. Dessutom saknade bris.se kryptering fram till idag, vilket är än värre.

Det innebär att all text som skickats till och från webbplatsen går i klartext. Alla som har kontroll över hårdvara som står mellan webbservern där webbplatsen finns och den enskilda besökarens dator har haft möjlighet att se vilka sidor som hen tittar på, vilka chattmeddelanden hen skickar och tar emot, vilket användarnamn och lösenord hen har valt.

Vi pratar om Bris här. En organisation som vänder sig till utsatta barn, för att erbjuda stöd och råd. I går argumenterade jag för varför det är extra allvarligt när en organisation av det slaget slarvar på det här sättet. Hela deras syfte är att barn ska höra av sig till dem med problem – och då har de barnen all rätt i världen att förvänta sig att deras integritet hanteras på ett korrekt sätt.

Att strunta i kryptering på webbplatsen är inte att hantera deras integritet på rätt sätt.

Men det var alltså dags att höja blicken idag. Från Bris som enskilt fall.

Jag föreläser en hel del för lärare. En av mina föreläsningar handlar om sociala medier och ungdomar, en annan om varför dagens unga måste få en förståelse för hur internet och datorer fungerar. Det räcker inte med att kunna använda tekniken. Man måste förstå den. (Och det gäller för all del inte bara barn, utan alla.)

Faktum är att jag brukar nämna kontakter med Bris i båda de lärarföreläsningarna, som ett exempel på varför den här förståelsen är viktig: “Idag har ni kanske elever som behöver komma i kontakt med Bris, om några år kanske någon av dem behöver kontakta en kvinnojour. Och för att kunna ta den kontakten på ett bra och säkert sätt, då behöver de förstå hur internet fungerar. Annars finns risken att den person de är rädda för faktiskt upptäcker att kontakten är tagen.”

Det jag haft i åtanke med Bris-exemplet är främst surfhistoriken i webbläsaren, vilket är en risk som även Bris varnar för. Däremot har det aldrig slagit mig att jag skulle kolla om webbplatsen använder kryptering eller inte.

Datorkunniga ungdomar har kanske noterat att hänglåset i webbläsarens adressfält har saknats och insett att bris.se inte erbjuder det skydd de kan förvänta och valt en annan kontaktväg. Min gissning är att en överväldigande majoritet inte lagt märke till det här problemet.

Och nu närmar vi oss ett av kärnproblemen: Vem tar ansvar för att barn och ungdomar får lära sig hur internet fungerar? Att skolan lär ut hur internet kan användas för research, för att publicera text och bild och andra sätt att använda internet är jag helt övertygad om.

Men får de också kunskap om den typen av problematik som Bris schabbel exponerat? Här gissar jag att svaret tyvärr är nej.

Och vem hjälper barnen då? Vem lär barnen att titta efter ett hänglås i webbläsarens adressfält? Vem lär dem att anonymitet på internet inte är så enkel att åstadkomma som en del tjänsteleverantörer vill göra gällande, att det gäller att skapa vattentäta skott mellan sina nätpersonligheter? Här finns också kopplingar till det jag tidigare har skrivit om avanonymiseringarna av Flashbackanvändare:

Runt om på nätet finns gott om diskussionsforum där åtskilliga användare sannolikt begått samma misstag (som de Flashbackanvändare som nyligen avslöjandes av Aftonbladet]: Skapat ett användarkonto under pseudonym men ändå lämnat tillräckligt med information för en identifiering efter sig. För att därefter häva ur sig hat – eller diskutera oerhört privata spörsmål under anonymitetens falska flagg. Det är uppenbart att många använder internet på helt felaktiga premisser. Man tror att nätets tjänster fungerar på ett sätt, medan verkligheten är en helt annan. För mig är det uppenbart att det här är en fråga om maktbalans, mellan de som kan och de som inte kan. Om misstagen användas i det godas eller ondas tjänst kommer att variera från tillfälle till tillfälle, och till stor del också utifrån utgångspunkt.

Inte kommer den tekniskt bevandrade förälder som misshandlar sina barn att se till att hen får lära sig skillnaden på en krypterad och okrypterad webbförbindelse? Snarare tvärtom, kunskapsövertaget kommer att utnyttjas som ytterligare ett maktmedel bland många andra.

Det finns också frågor som inte är kopplade till säkerhet, utan andra demokratiaspekter. Vem pratar med barnen om de algoritmer som rankar sökresultat hos Google eller väljer ut statusuppdateringar hos Facebook?

Här finns ett stort samhällsansvar. Skolan måste se till att dagens elever får så stor kunskap om hur tekniken fungerar som det bara är möjligt. För .SE har jag skrivit Internetguiden Barnhack. I den argumenterar jag för att alla barn bör få lära sig grunderna i programmering. Inte för att de nödvändigtvis ska jobba som programmerare i framtiden. Kanske snarare just därför att de inte ska jobba som programmerare i framtiden. Men oavsett var de kommer att jobba i framtiden kommer tekniken påverka deras arbetsliv (och givetvis även deras privatliv). Jag vill att anställda på landets domstolar, socialkontor, polisstationer och skolor ska förstå hur tekniken fungerar. Så att de använder den på rätt sätt – och att de som faktiskt sitter i beslutsfattande positioner köper in system och lösningar som inte är lika trasiga som bris.se var.

Sen måste man också komma ihåg att ett stort ansvar ligger på de teknikföretag som utvecklar tjänster och program som vi använder på internet. Här är ett exempel på hur snett det kan gå när saker och ting fungerar som idag: En kille har lagt upp en film på Youtube där han helt missförstått de säkerhetsvarningar som dyker upp i Chrome.

När jag började skriva den här texten låg bris.se nere. De som försökte besöka webbplatsen möttes istället av ett meddelande: “Vi har fått information om eventuella säkerhetsbrister på Bris hemsida. Vi har nu stängt ned hemsidan tillfälligt för att se till att allt fungerar som det ska.”

“Eventuella säkerhetsbrister” är i mina ögon ett försök att släta över problemen. Men när sajten nu är uppe igen är den krypterad.

Vi lär idag våra små att se sig noga om innan de passerar över ett övergångsställe. Men vem lär barnen att titta efter ett hänglås i webbläsarens adressfält?

Vissa säkerhetshål är allvarligare än andra

2015-02-25T00:00:00Z

Om du bygger en nättjänst där användarna förväntas hantera känsliga uppgifter har du också en skyldighet att ha koll på säkerheten. Men långt i från alla lever upp till det kravet.

En text jag skrev i höstas, om internetsäkerhet vs. säkerhet på internet, tog sin utgångspunkt i just det resonemanget. De experter som jag intervjuade för artikeln i IVA-aktuellt menade att det är en stor och viktig skillnad mellan de två typerna av säkerhet: Internet som infrastruktur har en hög säkerhetsnivå, medan det är sämre ställt med många av de tjänster som levereras via nätet.

Idén till artikeln dök upp under ett besök i Stockholm och en reklamtavla som jag såg på en av bussarna jag åkte med. Socialtjänsten i Stockholm presenterade en ny kontaktväg: Via internet. Och jag började genast fundera på hur bra den idén egentligen är. De som behöver kontakta Socialtjänsten, vet de vilka potentiella risker som finns om de gör det via nätet? Och de som har upphandlat tjänsten hos Socialtjänsten, har de koll på vilka krav de ska ställa?

Svaret på den första frågan har jag ingen aning om. Den andra ställde jag till några av de personer som jag intervjuade. Åtminstone en av dem var övertygad om att det är lite si och så med beställarkompetensen:

– Ofta är det någon med bra munläder som lovar en världsunik tjänst med militärklassad kryptering som skyddar allt som måste vara skyddat. Som beställare måste man i det läget veta vad man ska fråga efter. Förmågan att formulera krav detaljerat, att inte bara speca att man vill ha en "säker tjänst", kommer bli allt viktigare i framtiden.

Och när jag pratade med MSB lät svaret (som i MSB:s fall bara handlade om offentliga verksamheter, inte tjänster som det privata näringslivet tillhandahåller) ungefär på samma sätt. Enligt MSB finns dels en ekonomisk aspekt, där lägst pris ofta vinner. Men det är inte den enda och kanske inte ens den viktigaste:

– I grund och botten handlar det om att man inte har gjort en analys och klassning av den information som man lägger ut. Man har inte gjort en riskvärdering.

Allt detta blev jag påmind om idag, när jag läste DN:s artikel om säkerheten på Bris webbplats. På bris.se har det tidigare funnits en chattfunktion, vars loggar tydligen lagrats i ett system som är känsligt för så kallade sql-injections1.

Men fortfarande idag är trafiken till och från bris.se okrypterad:

All information skickas i klartext, vilket skulle kunna innebära att andra personer i samma nätverk kan se vad som skrivs. I teorin skulle alltså en förälder med ett särskilt datorprogram kunna se i realtid vad som barnen skriver2.

Det här är verkligen ett typexempel på en sådan tjänst som jag syftar på i den här textens inledning. Att saker som barn skickar till Bris kan vara – eller till och med ofta är –känsliga är uppenbart. Att organisationen då både har haft och fortfarande har säkerhetshål av den här typen är helt oacceptabelt.

Sql-injections är inget okänt fenomen. Snarare tvärt om. När jag lärde mig grunderna i PHP och MySQL, två programvaror för webbutveckling, i början av 2000-talet var sql-injections en av de saker som böckerna jag läste för varnade för. Och tittar man på senaste säkerhetslistan från organisationen Owasp (Open Web Application Security Project) ligger sql-injections i topp över misstagen man som webbutvecklare inte får begå.

Och vad gäller kryptering av webbtrafik har jag tidigare skrivit om argument för varför till och med nättidningar borde börja med det. Att inte bris.se använder https är oacceptabelt.

– Det arbetet är i gång att åtgärda. Vi ser med jämna mellanrum över vår säkerhet, säger Silvia Ernhagen, kommunikationschef på Bris, till DN.

Inte tillräckligt ofta och tillräckligt grundligt, vad det verkar.

Jag har skrivit en uppföljning till det här inlägget: Vem lär barnen att titta efter ett hänglås i webbläsarens adressfält?

En sql-injection innebär att man skickar ett kommando till en databas, i det här fallet den där chattarna finns sparade, och får den att svara med information som det egentligen ska krävas användarnamn och lösenord för att komma åt. Namnbrickan i bilden (som är tagen av Julia Wolf) visar ett exempel på hur en sql-injection kan se ut. I det här fallet ett försök att radera hela deltagarlistan. Om det lyckades vet jag inte. ↩
Och de där “särskilda datorprogrammen” är inte svåra att komma över. Det handlar inte om suspekta saker, utan bland annat om verktyg som de flesta it-tekniker behöver för att administrera nätverken på sin arbetsplats. ↩

Anonymitet, wifi-nät och vikten av att förstå hur tekniken fungerar

2015-02-12T00:00:00Z

Aftonbladets granskning av näthatet på Flashback är en av veckans stora diskussioner. I mitt twitterflöde har jag många journalister, och där handlar diskussionerna med rätta om de publicistiska besluten som ligger bakom artiklarna. Marcus Jerräng, nyhetschef på IDG.se, har skrivit den mest ambivalenta men också bästa texten på det ämnet.

Jag tänkte ta upp en annan aspekt här: Nödvändigheten av att förstå hur teknik fungerar.

Och jag börjar med ett annat exempel än Aftonbladet och Flashback. Jag börjar på Folk och försvar och Ung Pirats öppna trådlösa nätverk.

Piratpartiets ungdomsförbund satte upp ett eget trådlöst nätverk, döpte det till Öppen Gäst och fick massor av konferensdeltagare att koppla upp sig. Och väl uppkopplade använde de enligt Ung Pirat nätet precis som vanligt. De läste e-post, surfade lite och så vidare.

Innan jul åt jag lunch med två säkerhetsexperter. En av dem berättade att han gjort ett liknande experiment hemma. Satt upp ett trådlöst öppet nätverk, döpt det ungefär som Ung Pirat och sen tittat på hur många som valde att koppla upp sig. Många, visade det sig. Dessutom en hel del återkommande användare, på regelbundna eftermiddags- och kvällstider. Grannar som hittat ett gratis och enkelt sätt att koppla upp sig till internet?

Vad varken deltagare på Folk och försvar eller grannarna i Göteborg tycks funderat över är att den som kontrollerar en trådlös basstation också har alla möjligheter i världen att titta på trafiken som passerar via den.

Ett sätt att skydda sig är genom att använda ett VPN, men få tycks ha gjort det i de här två fallen.

Samarbetet mellan Aftonbladet och Flashback visar på en annan kunskapslucka. Så vitt jag förstår baserar sig avslöjandena på en läckt användardatabas där e-postadresserna är den intressanta informationen. Som användarnamn på Flashback väljer många att gå under pseudonym, men tydligen är det många som väljer en e-postadress som identifierar dem när de skapar sina konton. Därmed har de också visat stor tilltro till Flashbacks administratörer, att de har koll på teknikaliteterna vad gäller hur databasen skyddas.

Runt om på nätet finns gott om diskussionsforum där åtskilliga användare sannolikt begått samma misstag: Skapat ett användarkonto under pseudonym men ändå lämnat tillräckligt med information för en identifiering efter sig. För att därefter häva ur sig hat – eller diskutera oerhört privata spörsmål under anonymitetens falska flagg.

Det är uppenbart att många använder internet på helt felaktiga premisser. Man tror att nätets tjänster fungerar på ett sätt, medan verkligheten är en helt annan.

För mig är det uppenbart att det här är en fråga om maktbalans, mellan de som kan och de som inte kan. Om misstagen användas i det godas eller ondas tjänst kommer att variera från tillfälle till tillfälle, och till stor del också utifrån utgångspunkt.

För mig är det uppenbart att fler, inte minst de unga som växer upp i ett samhälle där det mesta kommer att vara digitaliserat, måste förses med kompetens att förstå – inte bara kunna använda – tekniken.

De riktigt viktiga argumenten för att lära barn att programmera handlar inte om pengar och möjligheterna att skapa nästa Mojang.

De handlar om demokrati.

Foto: Garry Knight.

Lägg inte ansvaret för kryptering på användarna

2015-02-04T00:00:00Z

Cnet skriver i veckan om en kommande förändring i Googles webbläsare Chrome. I tidiga testversioner har en ny funktion lagts till. Den låter användaren få en varning när en webbsida inte är krypterad med https. Tvärt emot hur webbläsare fungerar idag, där en krypterad förbindelse markeras med ett hänglås i adressfältet.

Sökjättens ambition är därmed att ytterligare öka trycket på världens webbplatsägare att börja kryptera trafiken för sina besökare. I somras tog Google ett annat steg i samma riktning när man offentliggjorde att kryptering blir signal som vägs in i sökresultatet.

Självklart är det bra om användarna görs uppmärksamma på att webbsidan de för tillfället besöker inte är krypterad. Och det gäller inte bara webbsidor där man skickar information som man upplever som känslig. För som jag skrev i höstas, också ett besök på Wikipedia eller en svensk nättidning kan avslöja saker som är känsliga.

Men det är i andra änden, hos webbplatsägarna, som saker och ting kan förändras. Därför tror jag Googles hot om lägre ranking för okrypterade webbplatser är effektivare. Och därför är också initiativet Let’s encrypt intressant, där bland andra Mozilla och EFF vill få fler webbplatser att använda https.

För det är hos webbplatsägare och apputvecklare och andra som bygger tjänster på internet som det slutliga ansvaret för kryptering ligger. Som användare kan man idag göra sin röst hörd eller välja att använda mer eller mindre komplicerade verktyg för kryptering – som få av vännerna använder och därmed i praktiken blir rätt meningslösa.

Ett överkryssat hänglås i adressfältet som talar om att förbindelsen inte är krypterad kan hjälpa användarna att värdera hur de vill använda en viss webbplats. Men för att kryptering ska få ett stort genomslag behövs initiativ som Let’s encrypt, att apputvecklare som Whatsapp slår på kryptering för alla sina användare eller nya protokoll som Dark Internet Mail Environment. DIME är en ny tekning som utvecklas av bland andra PGP:s grundare Phil Zimmermann och Ladar Levison som drev e-posttjänsten Lavabit, som fick stor uppmärksamhet sedan det blev känt att Edward Snowden använde den. Syftet med DIME är att e-post ska krypteras automatiskt, utan att användaren märker det.

Och därmed också utan att användaren behöver ta ansvar för det. Jag tror det är dit vi måste för att integriteten på nätet ska kunna stärkas på allvar. Riskerna och problemen med okrypterad kommunikation är trots alla avslöjanden inte tillräckligt uppenbara för att de mer krångliga alternativen ska övervägas – om det ens är känt att de finns. Vilket bland annat Ung Pirats demonstration på Folk och Försvar visar.

Foto: David Dennis.

De kopplar en robotbil till din kalender – gissa vad som händer sen

2015-02-03T00:00:00Z

Google mot Uber. Ett företag är redan experter på automatisering och håller på att ta den till fordonsindustrin. Det andra företaget har redan förändrat taxibranschen och vill nu ta ytterligare steg med hjälp av automation.

Men det intressanta är inte kampen mellan två omskrivna företag. Det intressanta är hur den här utvecklingen på sikt förändrar förutsättningarna för bilismen.

I somras skrev jag om vad som händer när robotbilar kopplas ihop med våra kalendrar. Jag hade lyssnat på elfte avsnittet av podcasten Bad Voltage. Tim O’Reilly intervjuades och samtalet kom bland annat att handla om Uber och hur kedjan för en resa fungerar:

En app för föraren i bilen, en annan app för kunden och däremellan ett backend-system som sköter bokningar, betalning och annat. Resultatet är ett väldigt enkelt sätt att beställa, åka i och betala en taxi.

Men med bilar som klarar sig utan en människa vid ratten och med ett bokningssystem kopplat till kalendern (Googles kalender, hur många är vi som använder den?) går det att göra sig av med båda ändnoderna i den kedjan. Som kund behöver du inte göra bokningen och någon taxichaufför behövs inte heller. Istället kommer en bil vänta på dig när du går ut genom dörren för att resa till den plats där du ska vara härnäst. Med koll på aktuell trafiksituation kommer bilen dessutom vara på plats tio minuter tidigare än normalt, och skicka en notis om det till din telefon.

Resursutnyttjandet av bilar borde kunna öka och behovet av parkeringsplatser därmed minska. Dessutom kan de parkeringshusen rymma fler bilar. Robotbilar behöver inte lika stort ytrymme eftersom inga dörrar behöver öppnas. Och lika stor takhöjd behövs inte heller. Bland annat.

Sen återstår i och för sig hela ansvarsfrågan. Även om robotbilar är bättre förare än oss människor kommer de för eller senare att vara inblandade i olyckor. För som jag skrev på dn.se:s Teknikblogg, också robotbilar styrs av mänskliga beslut:

Kommer algoritmerna vara konstruerade för att minimera personskadorna när en olycka är oundviklig? Eller kommer det vara minsta möjliga kostnader för samhället, i form av sjukvård och så vidare, som har högsta prioritet? Har du haft råd att skaffa en premium-modeller är den kanske konstruerad för att skydda dig och dina medpassagerare till vilket pris som helst? Jag är övertygad om att en bil utrustad med mängder av sensorer och snabba processorer ofta kommer kunna fatta beslut snabbare än vad en mänsklig förare skulle kunna göra. Det intressanta är vilka beslut bilens dator har fått instruktioner att fatta. Och de instruktionerna får datorn av människor, oavsett vilken ordlek Google och andra ägnar sig åt.

Någon gång i höstas hörde jag en podcast där en av deltagarna var övertygad om att bilen han just köpt är den sista han någonsin kommer att äga. Det kan ha varit det här avsnittet av a16z, men jag är inte säker. Däremot kommer jag ihåg att det innehåller en intressant diskussion om framtiden för “ägande” ser ut, och det är ju i allra högsta grad relaterat till utvecklingen som Google och Uber håller på med.

I nästa vecka ska jag träffa högstadieelever på en skola här i kommunen, för att prata om hur digitaliseringen förändrar samhället. Jag tänker bland annat prata om robotbilar med dem. Någon som är sexton år idag kommer antagligen ta ett körkort, men frågan är om deras barn kommer att göra det.

Uppdaterat: Sam Altman, vd på riskkapitalbolaget Y Combinator, skrev för övrigt om samma ämne i somras: Uber vs Car Ownership

Töm dina inkorgar

2015-01-30T00:00:00Z

Efter första Workhack skrev jag att ordning och reda betalar sig. Den texten var ur ett helikopterperspektiv, om hur att-göra-listor ökar känslan av kontroll och därmed minskar känslan av stress.

I måndags var det dags för ett nytt Workhack. Och i pauserna hade jag flera diskussioner om varför Inbox Zero, att sträva efter en tom inkorg i e-posten, är en bra idé.

Skälet är återigen en ökad kontroll och minskad stress. Men det viktiga är inte nollan i inkorgen. Det viktiga är hur man har kommit dit. Annars hade vägen dit varit två tangentbordskombinationer kort: Markera allt följt av Radera.

Någon ökad känsla av kontroll och minskad känsla av stress hade det inte blivit.

E-posten är inte platsen för att-göra-listan #

Vägen dit är istället kantad av en fråga som ställs om och om igen, och svaret ett av ett fåtal alternativ.

“Vad är det här?” Är det skräp, släng. Är det en enkel fråga, svara. Är den en uppgift, skriv upp på din lista. Är det en mötesbokning, lägg in den kalendern. Är det referensmaterial du kan behöva i framtiden, spara det på rätt ställe.

Men varför kan inte inkorgen få ta rollen som att-göra-lista? Om skräpet slängs, de enkla frågorna får ett svar, kalenderbokningarna är gjorda och referensmaterialet sparat – då är det ju bara uppgifterna som ligger kvar i inkorgen. Det måste väl ändå vara okej?

Hur gör du med den fysiska brevlådan? #

Jag har fortfarande inte träffat någon som nöjer sig med att titta i brevlådan för att se vad det kommit för post, och sedan stänger den utan att plocka med sig tidningar, brev och reklam in. Det blir väldigt ineffektivt att behöva ta på sig skorna och gå ut och hämta räkningarna i slutet av månaden eller för att stämma av när det där bröllopet egentligen var.

Kanske skulle det fungera i några dagar. Medan det fortfarande går att hålla i huvudet vad det är som ligger i brevlådan. Men så snart det inte är möjligt återstår bara att ta återkommande promenader till brevlådan. Inte bara för att kolla vad brevbäraren haft med sig idag, utan också för att påminna sig om vad som redan ligger där.

E-posten är inte din enda inkorg #

Ett av argumenten för att ha en att-göra-lista är att det inte är möjligt att ha allt som ska göras i huvudet. Det måste skrivas ned, annars glöms det bort.

En att-göra-lista tar alltså inte bort kravet på återkommande snabbkollar av vad det är som ska göras.

Däremot ser en samlad att-göra-lista till att du bara har ett ställe att titta på.

“E-posten är en att-göra-lista som andra fyller på” har någon sagt. Det stämmer och är sannolikt både en anledning till att e-posten upplevs som stressande och att det är lockande att låta den agera att-göra-lista.

Men problemet är att den aldrig är den enda att-göra-listan. Vissa uppgifter kommer du på själv, andra ber din partner dig att göra. Du får ett projekt att leda från chefen, och från skolan en lapp om en matsäck som ska ordnas till friluftsdagen i nästa vecka.

Allt detta representerar inkorgar, precis som e-posten. Din egen hjärna är i det här fallet en inkorg, samtal med andra människor är det, högen med lappar från skolan är det definitivt.

Om alla dessa inkorgar också får agera att-göra-lista, då är stressen plötsligt inte långt borta. Det är inte längre möjligt att få en samlad överblick över vad det är du behöver göra.

Många inkorgar, samma fråga, en lista #

Ställ därför samma fråga – “Vad är det här?” – oavsett i vilken inkorg något dyker upp. Skräp slänger du. Referensmaterial sparar du i rätt mapp på datorns hårddisk. Enkla frågor får snabba svar. Bokningar åker direkt in i kalendern.

Och alla uppgifter du ska göra, dem skriver du upp på din att-göra-lista.

Med mobilen i fickan är vi spårbara på stan

2015-01-22T00:00:00Z

Det trådlösa nätverket i mobiltelefonen gör att du kan surfa billigare, genom att koppla upp dig till ett wifi-nät istället för att använda mobilnätet.

Och bluetooth-kretsen gör det möjligt att koppla telefonen till ett trådlöst headset, ett aktivitetsarmband, en högtalare eller andra tillbehör.

Men både wifi och bluetooth går att använda på andra sätt: För att följa hur du rör dig på stan, eller för att skicka reklam till din telefon.

Dagens Media skriver om en ny kampanj som sopptillverkaren Knorr genomfört i samarbete med Aftonbladet. En foodtruck delade ut gratisprover på stan. Medan de soppsugna stannade och smakade användes bluetoothsändare i bilen för att leta efter Aftonbladet-appar i deras mobiltelefoner. Senare skickades ett erbjudande om ytterligare ett smakprov till dem som hade stannat första gången.

Några tekniska nyheter finns inte i kampanjen. Det intressanta är istället hur Knorr och Aftonbladet förhöll sig till användarnas integritet.

Väldigt lättsinnigt, är svaret:

Mottagarna av gratissoppan fick ingen information om att deras mobiler scannades i syfte att kunna göra riktad reklam.

En av de ansvariga försäkrar att någon personlig data aldrig samlades in. Och konstaterar vidare att man “måste vara mycket försiktig med vilken typ av budskap” som skickas ut på det här sättet.

Ett erbjudande om gratissoppa anses vara på rätt sida gränsen, med det hade varit “en helt annan sak om” om man använt tekniken för att göra en kundundersökning.

Det hela ses som ett test där det ska bli intressant att se vilka reaktionerna blir.

Jag vet att jag inte hade gillat det. För något år sedan blev det också stor debatt när tjuvlyssnande soptunnor placerades ut runt om i London. Det ska bli spännande att se vilka reaktioner det här får.

Den här gången användes tekniken för att skicka ut ett enstaka erbjudande. Men det finns många andra möjligheter. Exempelvis går det att hålla koll på när en viss mobiltelefon kommer in i en butik, genom att ha bluetoothsändare vid entrén. Genom att placera ut bluetoothsändare i närheten av kassan går det att åtminstone göra en intelligent gissning om något köptes eller inte. Och sen fatta beslut om kommande erbjudanden utifrån den insamlande informationen.

För att undvika att din mobiltelefon blir en måltavla för reklam kan du stänga av bluetooth när du rör dig på stan. Eller, i en iPhone, gå in i inställningarna för platstjänster och stänga av de appar som inte ska ha tillgång till var du befinner dig.

Därför är kampen för ett öppet internet en grundläggande utmaning

2014-12-17T00:00:00Z

“Kampen om ett öppet nät är inte den viktigaste kampen vi har att föra. Jämställdhet, ekonomisk rättvisa och klimatet är tre frågor som är viktigare.”

Så inledde författaren och nätaktivisten Cory Doctorow sitt anförande på årets upplaga av Internetdagarna.

Det har snart gått en månad sedan dess, men först nu hinner jag sammanfatta mina intryck från två intensiva dagar.

Den röda tråden blev för mig just frågan om ett öppet nät – och kopplat till den nödvändigheten av att förstår hur tekniken fungerar bakom kulisserna. För det räcker inte med att kunna använda nätets tjänster. Det krävs också en förståelse för vad som händer.

I en av sessionerna på konferensspåret Internet är under attack – hur slår vi tillbaka? satt Peter Norin och Sus Andersson i panelen tillsammans med Cory Doctorow. Diskussionen gled in på kryptering och både Peter Norin och Sus Andersson efterlyste mer av den varan. Och det på ställen där man som nätanvändare först kanske inte tänker att kryptering behövs: På sidor som Wikipedia, eller dn.se, eller aftonbladet.se eller andra webbplatser som fungerar som informationskällor på ett eller annat sätt.

“När jag diskuterar det med mina vänner brukar de säga att ‘det ju inte finns några hemligheter på Wikipedia’. Nej. Men andra kan se vilka ord du är intresserad av,” sa Peter Norin och Sus Andersson fyllde i med en uppmaning till landets redaktioner:

“Tidningar borde börja kryptera sina webbplatser så att de inte avslöjar för andra vad deras läsare läsare.”

Ett vanligt missförstånd i diskussionerna om kryptering gäller vad det innebär att ha något att dölja. Det handlar inte bara om sånt som är brottsligt, utan också om sånt som är privat och personligt. Hit kan en Wikipedia-text om en sjukdom höra, till exempel1.

Och om du tänker att det är svårt för någon att se vilka Wikipedia-texter du läser behöver du tänka om. Kanse använder du privat surf-funktionen i webbläsaren och känner dig trygg? Gör inte det. Det förhindrar bara att personer med tillgång till samma dator kan se vilka sidor du besöker.

Någon vecka efter Internetdagarna var jag på Journalisthögskolan i Göteborg för min återkommande föreläsning om digitalt källskydd. Där visar jag bland annat hur lätt det är att avlyssna trafiken i trådlösa nätverk som inte är krypterade. Mitt råd till de blivande journalisterna, både för deras framtida yrkesroll och som privatpersoner: Använd aldrig trådlösa nät som inte kräver lösenord när du kopplar upp dig om du inte också kör ett VPN!

Men det är inte bara vi användare som behöver bli medvetna om hur saker och ting hänger ihop. Efter Cory Docotrow klev författaren Emily Parker upp på huvudscenen. Hon pratade om hur internet och sociala medier används av aktivister och nätrotsrörelser runt om i världen.

Hon berättade om hur de event på Facebook som vi i Sverige förknippar med en glöggfest eller en inbjudan till ett midsommarfirande. I Ryssland har de kunnat försäkra medborgare om att de inte kommer vara ensamma om de dyker upp till en protest. Hon använde begreppet “freedom of assembly” för att förklara de möjligheter som internet ger:

“Det som censureras mest på nätet i Kina är inte diskussioner om nyhetshändelser. Det är diskussioner och inlägg om saker som händer på gator och torg, sånt som får folk att samlas. Dissendenter upptäcker att det finns andra, att de inte är ensamma.”

Utan ett öppet internet skulle det inte vara möjligt.

Men Emily Parker berättade också om klumpig och oförsiktig användning av nätteknik från myndighetshåll. Om hur brittiska myndigheter la upp Facebooks Like-knapp på sidor med sjukdomsinformation. Bra, eftersom det kan hjälpa till att sprida exempelvis vaccinationsinformation på ett enkelt sätt. Dåligt, eftersom knapparna registrerar vilka Facebook-användare som besökt sidorna även om de inte klickar på dem.

Det räcker inte att kunna använda tekniken. Man måste också förstå hur den fungerar, vilka konsekvenser den har.

“Myndigheterna tog bort knapparna, men ett bättre alternativ hade varit att pressa Facebook att sluta använda knapparna på det sättet,” konstaterade Emily Parker.

Hon lyfte också ett annat problem: På nätet har du inte själv kontroll över din integritet.

“Jag har valt en e-posttjänst i Kanada och raderar allt därifrån så snart jag har hämtat det. Men alla jag kommunicerar med använder Gmail.”

Med förståelse blir det också möjligt att agera. Och det är något som var och en av oss kan göra. Bland annat när det gäller övervakning. I sin inledande dragning lyfte Cory Doctorow skillnaden på övervakning och massövervakning.

“Det är det senare som är problemet. Och därför är det viktigt att kostnaderna för övervakning stiger, så att myndigheterna måste börja fundera på vem de övervakar. Med Prism kostade det inget att övervaka varje nytt Gmail-konto och så kan det inte fungera.”

Här finns en koppling till ett önskemål som jag hör då och då, bland annat från personer som hjälper människorättsaktivister på nätet: Fler måste börja kryptera. Idag kan det räcka att med att skicka ett krypterat mejl för att bli misstänkliggjord. Eller intressera sig för fel ämnen på nätet, apropå varför kryptering av exempelvis Wikipedia är en bra idé.

Krypterar fler blir det inte lika utpekande.

Men självklart går kostnaderna att höja på andra sätt. Joachim Strömbergson presenterade projektet Cryptech, där målsättningen är att ta fram en öppen hårdvara för slumptalsgenerering. Slumptal är viktiga när man krypterar, och genom att skapa förutsättningar för bättre slumptal kan en av effekterna av Cryptech bli dyrare övervakning.

Viktigt är också att myndigheter med inflytande ger upp tankarna på egna bakdörrar in i system. Att det inte går att bygga en som bara släpper in de goda var det flera personer som var inne på under Internetdagarna.

I de här diskussionerna är det också viktigt att lyfta blicken. Inte sällan handlar debatten om kryptering om skydd för brottslingar här. Men samma teknik säkerställer också yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i andra delar av världen.

Efter att i sitt öppningsanförande ha slagit fast att det finns viktigare frågor än den om det öppna nätet fortsatte Cory Doctorow sitt resonemang:

“Men de andra frågorna kommer till stor del att avgöras på nätet. Därför är kampen om nätet en grundläggande kamp.”

På Twitter får jag lära mig att inloggade Wikipedia-användare surfar via krypterad https-förbindelse och på länken som Sara Mörtsell skickar går det dessutom att läsa att kryptering för alla är på gång. – http://blog.wikimedia.org/2013/09/10/https-by-default-beta-program/ ↩

Hota inte era barn med nätförbud

2014-11-20T00:00:00Z

Aftonbladet drar idag igång en artikelserie om grooming, vuxna som på nätet närmar sig barn och ungdomar i sexuellt syfte. I en sidoartikel har Aftonbladet bland annat intervjuat forskaren Elza Dunkels:

– Mannen bad om att få en bild, sen ville han ha fler och fler. Det är klassisk manipulation, säger hon bland annat.

Medan jag fortfarande skrev Teknikbloggen på dn.se var föräldraskap och internet ett återkommande ämne. En av dem jag intervjuade var kammaråklagaren Helene Gestrin. Hon uppmanar föräldrar att inte hota sina barn med internetförbud, bland annat med anledning av det som Elza Dunkels säger till Aftonbladet. Till mig sa Helene Gestrin:

– I fall där ungdomar blir utsatta på internet så har jag i ett antal olika utredningar sett att barn och ungdomar drar sig från att prata med sina föräldrar om det. De är rädda för att föräldrarna ska skuldbelägga dem, att de lagt till någon i chattprogrammet som de inte borde, eller att datorn eller internetuppkopplingen ska tas ifrån dem. Och har man någon gång tidigare fått nätförbud, då drar man sig ännu mer för att prata om problem på nätet.

När den vuxne ställer barnet inför ett ultimatum – “skicka mig en nakenbild eller så skickar jag den där du visar brösten till dina föräldrar” – finns alltså en risk att det första alternativet upplevs som det bästa.

Rådet från de forskare jag intervjuat om det här är på samma gång enkelt och svårt: Det viktiga är att ha en bra relation till sina barn.

Här finns länkar till fler av de texter jag skrivit om föräldraskap och internet.

Med kryptering för alla bygger Whatsapp en större höstack

2014-11-19T00:00:00Z

Stor nyhet från Whatsapp igår: Kryptering blir standard för alla användare. Åtminstone på sikt, i nuläget är det bara textmeddelanden skickade från Android som skyddas mot avlyssning.

Men det här spelar ändå stor roll.

Jag har tillbringat dagen i soffan och tittat på tre inspelade paneldiskussioner och en intervju med Edward Snowden. Ämnet var digitalt källskydd, vad journalister kan och bör göra för att minska risken att hemliga källor bränns. I panelerna satt många tunga namn, som tillsammans representerade på stor journalistisk och teknisk kunskap.

Ett resonemang återkom några gånger:

Dagens verktyg för krypterad kommunikation, som PGP och OTR, är inte så lätta att använda som de borde vara.
Därmed är det få som väljer att kryptera.
Trafik som är krypterad sticker därför ut. Att över huvud taget ha PGP installerat på sin dator kan vara tillräckligt för att bli misstänkliggjord. En av journalisterna i panelen berättade om källor som vägrat att skicka krypterad e-post av just den anledningen.

Jag har hört resonemanget förr, bland annat när jag intervjuat svenska nätaktivister. Det finns ett önskemål om mer kryptering. Inte bara när man har något att dölja, utan oftare.

Kevin Bankston från New America Foundation inledde paneldiskussionerna om digitalt källskydd med en kort inledning. Han avslutade med att den näst viktigaste lärdomen vi fått från Edward Snowden (vid sidan av det faktiska innehållet i dokumenten) är att kryptering fungerar, “vilket är anledningen till att kryptoteknik är under attack från myndigheter, genom försök att tekniskt försvaga implementationerna eller genom lagstiftning stoppa användningen.”

Whatsapp har runt 600 miljoner användare. För var och en av dem innebär automatisk kryptering att deras integritet stärks, oavsett om de är av uppfattningen att de har något att dölja eller inte.

Men tillsammans så kommer de också att skapa en enorm mängd bakgrundsbrus för dem som anser att kryptering i sig är något suspekt.

En större höstack att leta igenom.

Välj filformat för framtiden

2014-11-14T00:00:00Z

[caption id="attachment_7427" align="aligncenter" width="1440"] Ulysses och Marked hjälper mig att spara mina texter för framtiden.[/caption]

Den senaste versionen av Apple-programsvit iWork, iWork 13, öppnar inte filer som är skapade med iWork 08 eller tidigare. Det lärde jag mig i veckan, när jag lyssnade på senaste avsnittet av Accidental Tech Podcast.

Redan i våras skrev Infoworld om problemen men det här var första gången jag hörde talas om dem. Kanske för att jag sedan länge valt bort Apples program. Till stor del av rädsla för att just det här ska hända1.

Men jag måste ändå säga att jag blir förvånad över att Apple låter det här problemet uppstå så snart, och i en produkt som de själva har full kontroll över. Det har inte gått mer än åtta år sedan Apple lanserade iWork 08 – och den som idag använder den senaste versionen för att öppna ett dokument skapat i något av programmen möts alltså istället av en uppmaning att leta reda på en kopia av iWorks 09.

Jag har många gånger argumenterat för att man behöver vara lite försiktig när det gäller vilka filformat man använder: Är det en Windows-dator som står på ditt skrivbord idag är den kanske ersatt med något helt annat om fem år, då har du kanske inte ens en traditionell dator längre. Kan du då vara säker på att dina dokument fortfarande går att öppna?

Men det här?

Lösningen är givetvis att i möjligaste mån undvika företagens egna filformat och i så stor utsträckning som möjligt spara dokument i format som är väl kända och stöds på många håll.

När det gäller textdokument valde jag för många år sedan att spara mina artiklar och blogginlägg i Markdown. Det är rena textfiler som i stort sätt går att öppna på vilken pryl som helst som har ett skärm och tangentbord, men med den finessen att det också finns en syntax för att definiera vad som ska vara rubrik, vad som är citat, text som ska vara kursiverad och så vidare.

Men fördelen med Markdown är inte bara att det är ett format som är så framtidssäkert som något kan bli. Det innebär också att det är väldigt flexibelt här och nu. Att byta från ett ordbehandlingsprogram till ett annat är inga som helst problem, så länge båda har stöd för Markdown. Och åtminstone till Mac och Apples bärbara prylar är utbudet stort.

Just nu använder jag Ulysses för att skriva på dator och Marked för att skapa html- och pdf-versioner av mina texter. I telefon och platta kör jag istället Byword, i väntan på en iOS-version av Ulysses.

Innan du börjar använda ett nytt program eller en ny tjänst, fundera på värdet i den information som du tänker fylla den med. Om det är saker som kommer att vara värdefulla för dig på sikt, försäkra dig om att du också kan komma åt datan i framtiden.

Även om du byter till ett annat operativsystem i framtiden.

Eller om företaget som utvecklar den gör förändringar som inte ligger i linje med dina önskemål.

En annan viktig anledning är att jag inte behöver alla finesser i de stora officepaketen: Jag behöver program som låter mig skriva text, varken mer eller mindre. ↩

Nätneutralitet större än frågan om piratjakt

2014-11-12T00:00:00Z

Ett antal film- och skivbolag stämmer Bredbandsbolaget eftersom de inte hindrar sina användare från att surfa in på Swefilmer och The Pirate Bay.

Det intressanta är att upphovsrättsinnehavarna den här gången inte försöker att stämma i bäcken, genom att sätta stopp för de aktuella sajterna. Istället vill de lägga spärrarna betydligt närmare den enskilda användaren.

Och därmed kommer vi in på frågan om nätneutralitet. Som är betydligt större än frågan om piratjakt.

I Internetguiden Spärrar och gräddfiler - om nätneutralitet på internet ägnar jag det första kapitlet åt att reda ut varför nätneutralitet spelar roll.

Historiskt har den nätverksutrustning som bygger upp internet tagit väldigt liten hänsyn till vilken trafik som förmedlas. Infrastrukturens uppgift är att flytta data från punkt A till punkt B så snabbt och effektivt som möjligt.

Den här principen har lagt grunden för de tjänster som vi idag förknippar med internet. Öppenheten har inneburit att entreprenörer inte behövt be någon som tillstånd när de byggt ett Spotify, ett Skype, ett Facebook eller ett Twitter. Ingen har haft makt att säga “nej, den här typen av trafik ska inte förmedlas på nätet”. Internet ska vara som dumt som möjligt, all intelligens ska ligga i ändpunkterna. (Det är för övrigt en princip som även påverkar synen på nätsäkerhet.)

För användaren kan skillnaden mellan det som är en nätneutral uppkoppling och en anslutning med olika former av begränsningar därför vara skillnaden mellan det internet vi har vant oss vid och något helt annat.

Men som titeln på min Internetguide antyder handlar nätneutralitet inte bara om spärrar av det slag som nu diskuteras här i Sverige. Även gräddfiler är ett problem.

Wikipedia Zero är ett initiativ som ger användare i många länder gratis tillgång till Wikipedia. Gratis i den bemärkelsen att de slipper att betala för datatrafiken i sina mobiltelefoner när de använder Wikipedia. Ett lovvärt initiativ som hjälper till med informationsspridning i världen.

Men är Facebook Zero lika bra? Precis som med Wikipedia Zero handlar det om gratis datatrafik för dem som surfar till Facebook från sina mobiltelefoner. Facebook blir gratis, allt annat kostar pengar.

Diskussionen om nätneutralitet handlar också om värdet på ett ip-paket, den minsta beståndsdel som skickas på internet. Är alla ip-paket lika mycket värda och ska de därmed kosta lika mycket att skicka? Eller går det att värdesätta ip-paket på olika sätt, där vissa tjänster värderas högre än andra och där trafiken därmed också är dyrare?

Internet lyfts ofta fram som ett stort demokratiprojekt, som ger alla möjligheten att göra sin röst hörd, som ökar möjligheterna till kommunikation mellan människor i olika länder, som ökar möjligheten till informationsinsamling.

Men allt detta bygger på att nätet är neutralt, att det inte bryr sig om vad som skickas till och från vem.

Frågan om nätneutralitet är bra mycket större än en fråga om piratjakt. Vill du veta mer tycker jag att du ska läsa Spärrar och gräddfiler - om nätneutralitet på internet.

Internetsäkerhet vs. säkerhet på internet

2014-11-03T00:00:00Z

En artikel som jag skrev för IVA-aktuellt tidigare i höstas inleds så här:

Massiv övervakning från säkerhetsmyndigheter runt om i världen och det ena stora säkerhetshålet efter det andra. Det saknas inte svarta rubriker om internet. Samtidigt lanseras det dagligen tjänster och prylar som ska göra våra liv enklare, roligare och bättre. Är internet så säkert som vi vill tro eller är vi bara naiva? Problemen handlar inte så mycket om internetsäkerhet. Det är säkerheten på internet som vi ska vara riktigt oroliga för.

I artikelserien “Det sårbara digitala samhället” har Dagens Nyheters reporter Kristoffer Örstadius redan lyft fram många exempel som visar hur dåligt ställt det är med it-säkerheten på många håll i landet. Det första handlade om de modem som Bredbandsbolaget ställt ut till många av sina kunder och sedan har det bara fortsatt.

Men DN:s artikelserie är också ett exempel på det som var huvudpoängen i artikel i IVA: Det är skillnad på internetsäkerhet och säkerhet på internet.

Det är viktigt att komma ihåg att de problem som Kristoffer Örstadius skriver om inte handlar om internetproblem, utan problem med prylar som kopplas till internet.

Det kan tyckas vara en petitess – och i några av fallen dessutom en fråga om gränsdragning. Är Bredbandsbolagets modem en del av internet eller prylar som kopplas till internet?

Men det är mer än en petitess. Det handlar om vad det är vi användare behöver vara oroliga för och i vilken utsträckning vi kan känna tillit till internet som infrastruktur. Är det internet? Eller är det de företag och myndigheter som utnyttjar internet? De avslöjanden som DN gjort så här långt handlar om det senare, företag och organisationer som inte har koll på sina grejer.

Jämför med våra vägar. Där är säkerheten delvis ett resultat av de beslut som de som ansvarar för infrastrukturen tar. (70- eller 90-väg? Rondell eller fyrvägskorsning?) Men säkerheten påverkas också av de beslut som tas hos företag som bygger produkter som utnyttjar infrastrukturen (fordonstillverkare respektive it-företag) och av de personer som utnyttjar möjligheterna som kombinationen av infrastruktur och produkt ger.

Läs gärna hela min artikel.

Om programkod och demokrati

2014-10-27T00:00:00Z

Ny avdelning i mitt textarkiv. Under rubriken Om programkod och demokrati har jag samlat länkar till artiklar, blogginlägg och internetguider som på olika sätt handlar om hur digitaliseringen påverkar samhälle och individer. Läs gärna!

Little Snitch och VPN skydd i öppna wifi-nät

2014-10-15T00:00:00Z

Matter har publicerat en artikel med rubriken Maybe Better If You Don’t Read This Story on Public WiFi. Innehållet i den är egentligen inga nyheter, artikeln går igenom vilka risker som är förenade med att använda öppna wifi-nät.

I texten nämns inga detaljer, men av beskrivningen att döma tycks säkerhetsexperten som hjälper journalisten åtminstone delvis använda samma verktyg som jag har med mig när jag föreläser om digitalt källskydd.

Tyvärr tar artikeln slut på samma ställe som så många andra. Med ett väldigt rumphugget konstaterande:

I will never again be connecting to an insecure public WiFi network without taking security measures.

Som läsare är man inte direkt hjälpt på vägen. Man har förstått att wifi-nät kan vara farliga. Men vet inte vad kan göra åt det.

På min att göra-lista finns ett blogginlägg som kan vara en lösning för Mac-användare (vid sidan av det uppenbara "Var försiktig med vilka wifi-nät du ansluter till"): Ett VPN i kombination med brandväggen Little Snitch.

Little Snitch kan konfigureras för att spärra all trafik om datorn ansluts till ett okänt nätverk. Det innebär att så snart en dator kopplas upp mot ett nytt wifi-nät stryps all kommunikation till och från den. Men så fort en anslutning är upprättad via VPN (som är ett känt nätverk) börjar trafiken flöda igen.

Det förutsätter dock att Little Snitch inte bara använder ett nätverks namn (SSID) för att avögra om det är ett känt nätverk utan också använder gps-information. Anledningen är att de angrepp som beskrivs i Matters artikel bygger på att en dator luras att tro att ett känt nätverk finns i närheten: När den frågar efter nätverket "Hemma" svarar angriparens falska basstation "Ja, jag finns här" och datorn kopplar upp sig. Om Little Snitch däremot använder platsinformation kommer brandväggen veta att nätverket "Hemma" finns i Vänersborg och inte på hotellet i Stockholm.

Blogginlägget kommer så snart jag rett ut det.

Gneo – en app för Eisenhower-matrisen

2014-10-14T00:00:00Z

På Workhack pratade Johan Lange om det metoder som världens ledare använder och har använt för att klara sina stressiga jobb. En av personerna som passerade förbi i Johans presentation var Ike Eisenhower och hans beslutsmatris.

I den finns två axlar (bråttom och viktigt) och fyra kvadranter (bråttom och viktigt, bråttom men inte viktigt, inte bråttom men viktigt och slutligen varken bråttom eller viktigt). Tanken är att matrisen ska användas för att bringa ordning i allt som måste göras:

Placera ut alla uppgifter i den ruta där de hör hemma. Risken är stor att du upptäcker alldeles för mycket i bråttom och viktigt-hörnet. Utmaningen blir då att flytta saker.

Och hur gör man det?

Genom att planera hamnar uppgifter i inte bråttom men viktigt, genom att delegera i bråttom men inte viktigt (för mig att utföra) och genom att prioritera (bort) kan saker hamna i inte bråttom, inte viktigt.

Medan jag hörde Johan prata kom jag ihåg en app jag snubblade över för något halvår sedan. Gneo har gett sig in i getingboet med appar och tjänster för att göra listor genom att spela ner hela listmetaforen. Istället är det Eisenhower-matrisen som är den primära vyn för det som behöver göras, med möjlighet att enkelt flytta uppgifter mellan de olika hörnen.

Jag har testat som hastigast och kunde ganska snart konstatera att Gneo inte kunde ersätta OmniFocus för mig. Det går att dela in uppgifter i olika projekt och det finns grundläggande funktioner för återkommande uppgifter. Men jag har för många parallella projekt på gång samtidigt för att det skulle gå att hantera i Gneo och behöver dessutom bättre funktioner för återkommande uppgifter än vad appen i nuläget kan erbjuda.

Är man däremot Evernote-användare (vilket jag inte är) så ser Gneo genast lite mer lockande ut.

Om någon har testat att använda Gneo under en längre period är jag nyfiken på era erfarenheter.

Tankar efter Workhack - ordning och reda betalar sig

2014-10-10T00:00:00Z

I veckan var jag en av föreläsarna på Workhack. Jag gav tips på hur man stämmer i e-postfloden och återtar kontrollen över inkorgen, med mycket inspiration hämtat från Merlin Manns Inbox Zero men också från David Allens Get Things Done.

Under lunchdiskussionerna och även efteråt är det några deltagare som undrat varför jag fick upp ögonen för de här metoderna och vad som gör att jag fortsätter att använda dem.

För mig började det med ett internvikariet som redaktionssekreterare på Ny Teknik kring 2002/2003. Med den nya tjänsten kom spända axlar och huvudvärk som ett brev på posten. Sjukgymnastik på företagshälsovården hjälpte, men var trots allt en behandling av symptomen. Orsaken till stressen var alla nya arbetsuppgifter. Att ta steget från att bara sköta sig själv till att ha ansvar för en hel tidningsdel krävde nya redskap.

Av en slump trillade jag över den svenska översättningen av David Allens Get Things Done på Pocketshop på Sergels Torg. Jag behövde inte bläddra i den särskilt många minuter innan jag insåg att metoden kanske kunde vara något för mig.

Jag köpte, jag läste och jag kände mig helt stressad över hur komplext systemet verkade. Men det fanns en sak som fastnade, och som jag bestämde mig för att testa: Projektlistan.

När jag bara hade haft de artiklar jag själv skriver att bekymra mig för hade det också varit lätt att hålla i huvudet vad jag hade på gång. Men plötsligt skulle jag ha koll på ett flöde, de artiklar som tidningens IT-reportrar skrev skulle varje vecka bli en tidning. I efterhand känns det som en självklar lösning, men att på papper skriva ner vilka artiklar respektive reporter jobbade med och vilken vecka jag tänkte att de skulle vara med i tidningen gjorde hela skillnaden för axlar, nacke och huvud. En snabb titt på listan var allt som behövdes för att se vem som höll på med vad, och när jag hade tänkt att publicera. Den snabba titten talade därför om för mig vilken reporter jag borde stämma av med härnäst.

Efter några månader med projektlistan skummade jag David Allens bok igen och började successivt lägga till fler av de delar han föreslår i mitt eget system.

Jag hade nämligen insett det som stressforskaren Frida Eek pratade om på Workhack: Stress är resultatet av två faktorer – graden av krav och graden av kontroll. Gör du en bildsökning efter karasek theorell demand control hittar du flera varianter av den matris som hon visade i måndags och tisdags.

När jag började mitt vikariat klev jag rakt in i den kvadrant där kraven är höga med kontrollen är låg, stresskvadranten. Men genom att steg för steg börja jobba enligt först David Allens och senare Merlin Manns principer för att göra-listan och inkorgen rörde jag mig steg för steg mot kvadranten där kraven fortfarande är höga men även kontrollen är hög.

Idag använder jag OmniFocus för mina att göra-listor. Tidigare har jag använt bland annat Remember The Milk, Trello, Things och Todoist. Oavsett vilket program man väljer finns en inlärningströskel. Men insikten är att det är värt att ta sig den tiden, att det frigör mer tid i andra änden. När systemet väl är på plats behöver jag inte längre ägna lika mycket tid åt att fundera på vad jag ska göra.

Svaret på frågorna jag fick är alltså tvådelat: I första steget handlade det om att ta kontrollen över mina nya arbetsuppgifter. I det andra om att jag insåg att tiden som jag la ner på att fundera på hur jag skulle skriva upp mina arbetsuppgifter betalade sig.

Idag har frilansat i åtta år men arbetsdagarna är minst lika komplexa som när jag satt som redaktionssekreterare på Ny Teknik. Nu handlar det om att hålla koll på artiklar jag har på gång, inte sällan åt fem, sex olika uppdragsgivare samtidigt, på bokföring och administration och på annat som har med själva företagandet att göra.

De arbetsmetoder som jag började jobba efter på Ny Teknik har jag därför fortsatta att utveckla och anpassa till arbetssituationen. Ibland har det handlat om ganska komplexa system, när jag haft mycket på gång. Då innehåller listorna varje litet steg som krävs för att ta artiklar och andra projekt i mål. Under andra perioder har jag kunnat backa tillbaka till min startpunkt, med en enkel lista över de artiklar jag ska skriva.

Med tiden är det nämligen också en lärdom jag gjort: Det finns en uppenbar risk att överadministrera sina listor. Mitt råd är därför att bygga ut dem i små steg, tills dess att känslan av kontroll infinner sig. Och kanske testa ytterligare något av det David Allen, Merlin Mann eller någon annan föreslår för att se om det tillför något extra. Men absolut inte sätta upp komplexa system bara för att någon annan säger att det är så man bör göra.

Vill du läsa mer om vad vi gjorde på Workhack har Brit Stakston skrivit ett långt inlägg. Och om det verkar intressant, anmäl dig gärna till nästa upplaga! Den 26 januari arrangeras Workhack nästa gång, på Palladium i Malmö.

Poddtips: a16z – Zero to One

2014-09-16T00:00:00Z

[soundcloud url="https://api.soundcloud.com/tracks/167418247" params="auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&visual=true" width="100%" height="300" iframe="true" /]

I senaste avsnittet av riskkapitalfirman Andreessen Horowitz podcast a16z intervjuar Chris Dixon Blake Masters som skrivit boken Zero to One tillsammans med riskkapitalisten Peter Thiel.

Bokens titel, Zero to One, syftar på att bygga något nytt, till skillnad från One to N – att kopiera, att sprida något som redan finns, i det här sammanhanget en förkortning för globalisering. Den 18 minuter långa diskussionen innehåller mycket intressant.

Vi har blivit duktiga på One to N, säger Masters, men Zero to One händer i dagsläget inte i lika stor omfattning. Sedan början av 1907-talet har mycket av utvecklingen inom teknik handlat om globalisering, inte i så stor utsträckning om att skapa nytt. IT är undantaget.

Chris Dixon frågar om Masters och Thiels teori om varför så mycket hänt inom den digitala sfären men inte i den fysiska:

"Lagar och regler," är svaret. En utvecklare sätter sig vid skärmen, men den som vill göra något i den fysiska världen behöver oftare förhålla sig till lagar och regler. Moores lag är en annan anledning:

"Produktion av mat kan aldrig få samma utvecklingskurva som beräkningskraft. Ett problem är att vi slutar förvänta oss utveckling utanför it-området."

Den sista tredjedelen av podcasten innehållet råd till entreprenörer:

First mover advantage är bra, men vad du verkligen vill bli är den siste på ett område, den som definierar det för lång tid. Lex Facebook.
Satsa på att göra något helt nytt. I dag är det det enklaste sättet att locka bra folk.
Pitcha inte till riskkapitalister med att ni har en stor chans att bli framgångsrika, pitcha med en liten chans att bli otroligt framgångsrika.
Leta efter hemligheter – och lös dem. Det är sånt som andra inte vet som kan bli stort. Riskkapitalister letar efter en magkänsla: "Det här är en person som har kommit på något som jag inte fullt ut begriper."

Jag tror att boken är läsvärd för den som är intresserad av entreprenörskap.

Anonymitet kräver vattentäta skott

2014-09-11T00:00:00Z

Six degrees of seperation är teorin om att det är högst sex vänskapshopp mellan alla människor på jorden. Du känner någon som känner någon som känner någon och så vidare.

Det går att göra en analogi till de uppgifter vi lämnar i från oss på nätet. Vi tror att något vi gör är anonymt men i steg går inlägget på ett diskussionsforum ändå att koppla till oss.

Exemplet är inte valt av en slump. I går eftermiddag hävdade Researchgruppen att de har tillgång till Flashbacks användardatabas, och att de fått den skickat till sig från flera olika håll. Stämmer det finns det flera personer som har möjlighet att lägga just ett sånt pussel: Inlägg på Flashback, precis som på många liknande diskussionsforum runt om på nätet, görs under en pseudonym. Men till pseudonymen hör en e-postadress, och om det är en e-postadress som tydligt går att koppla till en viss individ innebär det att personen bakom pseudonymen också är avslöjad.

Som småbarnsförälder har jag mer än en gång gjort sökningar på nätet som genererat länkar till Familjeliv i träfflistan. Precis som Flashback en webbplats med många gånger personliga och privata diskussioner under pseudonym. Och också det en webbplats där det finns en möjlighet att en e-postadress finns som länk mellan användarnamn på nätet och en verklig person.

För att öka möjligheterna till anonymitet och integritet på nätet krävs att den där indiciekedjan bryts. Men på nätet finns många andra kedjor att vara uppmärksam på. TorrentFreak visar under rubriken No VPN on earth can protect careless pirates på ett exempel.

När jag föreläser om digitalt källskydd på Journalisthögskolan i Göteborg är Tor ett av de verktyg jag tar upp.

På nätet är ip-adresser en av de viktigaste grundläggande byggstenarna. När webbsidor, chattmeddelanden, e-post och låtar från Spotify ska skickas över nätet måste de ha en adress, precis på samma sätt som ett frankerat kuvert måste ha en adress för att brevbäraren ska veta i vilken låda det ska läggas. Problemet är att ip-adressen kan avslöja dem som behöver vara anonyma, personer som vill tipsa en nyhetsredaktion, som vill undvika en förtryckande regim eller som vill diskutera personliga problem utan att behöva avslöja vem man är.

Tor erbjuder en lösning. Tekniken gör det möjligt att låna en annan dators ip-adress på ett säkert sätt. Men det som är viktigt att förstå, och som jag också påpekar i mina föreläsningar, är att Tor bara erbjuder ett tekniskt skydd. Det finns däremot inget som hindrar att Tor används på ett sätt som ändå röjer användarens identitet. Att via Tor logga in på sitt vanliga mejlkonto, till exempel.

I våras testade jag Tails i Ny Teknik. Tails är en Linux-variant som kommer med Tor inbyggt och som skickar all nättrafik via Tor. Det är ett "anonymiserande operativsystem". Och det fina i kråksången är att det installeras på en USB-sticka, inte på datorns hårddisk. För användaren är det därför tydligt: Har datorn startat från hårddisken är man inte anonym, om den har startat från USB-stickan är man det.

Vi behöver vara medvetna om det ser ut så här, att vi behöver olika personas för olika aktiviteter på nätet. Och att vi behöver hålla dem separerade med vattentäta skott. Registrerar du ett användarkonto på en webbplats där du vill vara anonym, använd inte din e-postadress från jobbet. Om inte annat så kommer webbplatsens administratörer kunna se vem du är.

Det här är för övrigt en diskussion som kopplar till det jag skrev i går, om varför en grundläggande förståelse för hur datorer och internet fungerar är en viktig demokratisk färdighet. Kan också passa på att tipsa om Internetguiden IT-säkerhet för privatpersoner.

Två miljarder dollar inget argument för att lära barn programmera

2014-09-10T00:00:00Z

Ryktet är bara några timmar gammalt: Microsoft är på väg att köpa Mojang, det svenska företaget som utvecklar Minecraft. För två miljarder dollar.

Kommentarerna från omvärlden är redan många. De flesta handlar antingen om varför Microsoft är intresserade av att slanta upp så mycket pengar eller varför Markus Persson är intresserad av att sälja, och varför till Microsoft. På Twitter har han riktat kritik mot mjukvarujätten. Vilket förvisso är en två år gammal tweet, mycket hinner hända på den tiden. (Några månader efter Microsoft-tweeten skrev han för övrigt att hans prislapp är två miljarder dollar.)

Men det här blogginlägget handlar inte om affären som sådan.

Jag har redan hunnit se de första kommentarerna i en helt annan riktning. Där affären, jättesumman, intresset för ett svenskt it-bolag, ett "it-under", används som argument för varför barn och ungdomar ska lära sig att programmera.

Som om möjligheten att bli nästa Lotta Schelin eller Zlatan Ibrahimović skulle vara den främsta anledningen till att börja spela fotboll som liten.

Någonstans i landet finns det givetvis tjejer och killar som har potential att bli nästa superstjärna. Men alla de andra, varför ska de börja spela fotboll? För motionen, lära sig samarbeta i grupp, för att få uppleva och lära sig hantera både framgång och motgång. De unga kan givetvis få drömma, men det är knappast för möjligheterna att uppfostra en framtida Schelin som föräldrar uthärdar kalla höstregn från sidlinjen en tidig lördagsmorgon.

Givetvis är drömmar om att bli den som gör nästa Minecraft fullt lika legitima. Men när jag i Internetguiden Barnhack argumenterar för att grundläggande programmeringskunskap är en viktig färdighet nämner jag inte den möjligheten med ett ord. Istället finns det en demokratiaspekt som jag tycker är oerhört viktig.

Allt mer av vår vardag digitaliseras och flyttar ut på nätet i en form eller en annan. Allt större delar av vår lagstiftning omsätts i it-system. Vi söker information med hjälp av sökmotorer – som inte är speglar av nätet. Vi lämnar massor av digitala fotspår efter oss.

Det förs diskussioner om huruvida framtida riksdagsval ska vara elektroniska.

För att kunna ha åsikter om vilka delar av utvecklingen som är bra och vilka delar som är dåliga behövs en kunskap om hur saker och ting fungerar och hänger ihop.

Den grundläggande kunskap som behövs för att kunna ta ställning är något som alla barn och ungdomar bör få med sig.

Jag tror att egna erfarenheter av programmering är ett utmärkt sätt att skaffa sig den kunskapen.

Ibland hör jag en liknelse med en bil och vad som krävs för att kunna köra den: “Jag behöver inte veta hur en dator fungerar. Jag kan ju köra en bil utan att kunna något om motorer, eller hur?”

Jag menar att det är ett resonemang som haltar rejält. För att köra en bil räcker det med att ta körkort. Men den som också lär sig något om hur en bil fungerar skaffar sig kunskap som är gångbar i många sammanhang, inte bara när bilen körs från punkt A till punkt B. Att möjligheterna att vara en kompetent konsument ökar, att inte bli blåst när bilen är på service, är ett exempel.

Men att lära sig mer om hur en bil fungerar är inte bara ett snävt personligt intresse. I en tid då växthuseffekten är en av våra hetaste frågor är den med kunskap om bilar bättre förberedd att ta ställning till de politiska förslag som läggs.

På samma sätt är det med kunskap om datorer och internet.

Låt de barn som vill drömma om att bli mångmiljardärer genom att skapa nästa Minecraft, men inse att det inte är ett bra argument för varför barn bör lära sig att programmera.

Kunskap om datorer och internet är en fråga för alla. Inte bara dem som jobbar eller kommer att jobba som programmerare.

Matematisk politik – så styrs din röst

2014-09-02T00:00:00Z

I sin bok The Filter Bubble argumenterade Eli Pariser för att det offentliga rummet är på väg att försvinna. Filterbubblan är resultatet av ett internet som i allt större utsträckning anpassas till den enskilda individen. Du och jag får inte samma sökresultat på Google, Facebook väljer vilka av våra vänners statusuppdateringar vi ska se och så vidare.

Jag har länge tänkt att Parisers oro är överdriven. För det första är filterbubblan inte ett nytt fenomen. Vi lyssnar på samma radioprogram, ser samma nyhetssändningar, har samma morgontidning på bordet – och på samtliga redaktioner finns journalister som gör ett redaktionellt urval. För det andra har jag svårt att se vad alternativet skulle vara. Sökmotorn Duck Duck Go marknadsför sin tjänst som ett ofiltrerat alternativ, med samma sökord får alla samma träfflista. Men är det verkligen bättre? Om vi alla skulle börja använda Duck Duck Go, då skulle vi alla också hamna i samma filterbubbla. Använder vi Google eller någon av de andra som personanpassar träfflistan då får vi se olika saker – och kan diskutera dem när vi möts.

Fast kanske har jag i allt för stor utsträckning bara funderat på vad filterbubblan innebär för nyhetsförmedling. När jag läser Zeynep Tufekcis artikel "Engineering the Public: Big Data, Surveillance and Computational Politics" får jag på allvar upp ögonen för något annat.

Zeynep Tufekci, som är biträdande professor på University of North Carolina, målar upp en rätt obehaglig bild av hur den tekniska utvecklingen används för att omforma politikers jakt på röster och i förlängningen därmed också demokratin.

"De vet hur du röstar" löd rubriken på tidningen Fokus förstasida den andra maj i år. "De" syftar på de politiska partierna i Sverige. Artikeln handlar om hur datainsamling och analys används för att kartlägga väljarkåren.

Men verbet på Fokus förstasida är "vet". Det Zeynep Tufekci argumenterar för i sin artikel är att kunskap bara är första steget. "Vet" kan bytas ut mot "styr".

De styr hur du röstar #

Zeynep Tufekci använder begreppet computational politics. Jag vet inte om det finns någon vedertagen svensk översättning och väljer därför att här kalla fenomenet för matematisk politik.

Computational politics refers applying computational methods to large datasets derived from online and offline data sources for conducting outreach, persuasion and mobilization in the service of electing, furthering or opposing a candidate, a policy or legislation. Computational politics is informed by behavioral sciences and refined using experimental approaches, including online experiments, and is often used to profile voters, sometimes in the aggregate but especially at the individual level, and to develop methods of persuasion and mobilization which, too, can be individualized. Thus, computational politics is a set of political practices the rise of which depends on, but is not solely defined by, the existence of big data and accompanying analytic tools and is defined by the significant information asymmetry—the campaigns know a lot about individual voters while voters don’t know what campaigns know about them.

Vägen fram till den matematiska politiken är en trappa med sex steg. Den absoluta grunden läggs av en av de just nu mest hajpade termerna i it-branschen: Big data. I takt med att allt mer av samhället digitaliseras, både medborgarnas kommunikation sinsemellan men också med och mellan företag, myndigheter och andra organisationer är tillgången till information idag större än någonsin tidigare.

Men för att stora datamängder ska vara till någon glädje krävs en möjlighet att använda dem. Andra steget i trappan är därför beräkningskapacitet och analysmodeller.

I kombination lägger detta grunden för steg tre: Möjligheten att ta reda på saker om en individ utan att ställa frågor direkt till hen.

Steg fyra: Nya resultat från forskning om mänskligt beteende visar att vi inte alltid är så rationella som vi vill tro, utan kan påverkas på olika sätt.

Tack vare den utbredda användningen internet går det idag att göra väldigt snabba experiment för att se hur grupper och individer reagerar på olika budskap.

Slutligen: Allt detta sker utom synhåll för den vanliga medborgaren. Vi vet att det samlas in data om oss, vi vet kanske att nätet är personanpassat. Men vi känner inte till några detaljer om datainsamlingen och vi vet knappast något om algoritmerna som ligger bakom personanpassningen.

Principen är inte ny, politiker och företag har länge försökt analysera väljarkåren/konsumenterna för att hitta bra sätt att övertyga dem att deras politik/produkter är de bästa. Men det är här jag ser Zeynep Tufekcis artikel koppla till Eli Parisers teorier om filterbubblan och den krympande, offentliga sfären. Tidigare har kampanjande och marknadsföring skett via stortavlor på stan, tv-reklam och annonser i tidningar. Nu är det något helt annat:

Computational politics turns political communication into an increasingly personalized, private transaction and thus fundamentally reshapes the public sphere, first and foremost by making it less and less public as these approaches can be used to both profile and interact individually with voters outside the public sphere (such a Facebook ad aimed at that particular voter, seen only by her).

Vad blir resultatet av det här? I Fokus-artikeln beskrivs bland annat hur varje budskap som syftar till att locka väljare till ett parti samtidigt riskerar att mobilisera de väljare som tycker motsatsen. Här blir personanpassningen viktig, menar Zeynep Tufekci:

Fear-mongering messages can be targeted only to those motivated by fear. Unlike broadcast, such messages are not visible to broad publics and thus cannot be countered, fact-checked or otherwise engaged with in the shared public sphere the way a provocative or false political advertisement on broadcast might have been. This form of big data enabled computational politics is a private one, at its core opposed to the idea of the civic space as a public, shared commons. It continues a trend started by direct mail and profiling, but with exponentially more data, new tools and more precision.

Är politik en vara? #

Zeynep Tufekci konstaterar, precis som många andra, att internet och sociala medier har betytt mycket för demokratiseringen. Specifikt nämner hon den arabiska våren och Occupy-rörelsen. Men hon konstaterar också, precis som andra, att även befintliga makthavare givetvis hittar sätt att utnyttja tekniken:

At a minimum, this environment favors incumbents who already have troves of data, and favors entrenched and moneyed candidates within parties, and the data-rich among the existing parties. The trends are clear; the selling of politicians as if they were “products” is not only going become more expansive, it’s going to get better, if more expensive. In this light, it is not a complete coincidence that the “chief data scientist” for the Obama 2012 campaign was previously employed by a supermarket to “maximize the efficiency of sales promotions.” And while the data advantage is held, for the moment, by the Democrats, it will likely available to the highest bidder in future campaigns.

Vill vi verkligen att politik och demokrati ska hanteras och säljas som vilken vara som helst? Zeynep Tufekci avslutar med en fundering:

Similar to campaign finance laws, it may be that data use in elections needs regulatory oversight due to its impacts for power, campaigning, governance and privacy

Secret(s), säkerhetshål och öppna standarder

2014-08-29T00:00:00Z

I ett av de sista inläggen jag skrev på DN:s Teknikblogg undrade jag vem det är du anförtror dina hemligheter? Utgångspunkten för texten var Android-lanseringen av Secret, en av flera appar med målet att ge användaren anonymitet eller integritet.

I just Secrets fall handlar det om ett Instagram-liknande nätverk där man laddar upp en bild och en hemlighet. Finessen med Secret är att allt ska vara anonymt. Ingen vet vem som laddar upp vad.

Som jag konstaterade redan i våras:

Tjänsten har orsakat en hel del rabalder. Anonymiteten uppmuntrar till hot och lögner, har det sagts. En diskussion som känns igen från andra hörn av nätet där användarna är anonyma. Samtidigt finns det [andra som menar att anonymiteten lägger grunden för något positivt](andra som menar att anonymiteten lägger grunden för något positivt).

Om man nu bara kunde lita på att man verkligen är anonym.

I kölvattnet efter Edward Snowdens avslöjanden har jag sett ett flertal nya tjänster som ska skydda internetanvändarna från övervakning. Men precis som Secret dras de med ett problem: Det finns ingen öppenhet i hur tekniken fungerar.

Jag har precis skrivit klart en större artikel om säkerheten på internet (länk så snart den är publicerad). Ett av resonemangen i den handlar om behovet av öppna standarder. En av de jag intervjuar säger att en säkerhetslösning som ett företag utvecklar på egen hand aldrig kan bli bättre än företagets utvecklare, medan en öppen standard är resultatet av ett gemensamt arbete där (ofta) många fler är inblandade.

Tillbaka till Secret.

För att stärka säkerheten har företaget lagt upp en utmaning på HackerOne där personer utanför Secret utmanas i att hitta säkerhetshål. Enligt en artikel i Wired har 42 säkerhetshål hittats den vägen. Och alla kräver inte ens programmeringskunskap, utan bara att man läser på om hur Secret skapar anonymiteten.

För att knyta ihop personer som känner varandra på Secret använder tjänsten adressboken i deras telefoner och matchar e-postadresser mot registrerade användare. Givetvis utan att tala om vilka av vännerna som finns på Secret, annars skulle det ju inte finnas någon anonymitet. Och det finns en tröskel: Först när du har sju vänner på Secret kommer du få se deras hemligheter.

Men det fanns en uppenbar väg runt den här anonymitetsgaranten: Skapa sju egna konton på Secret, var och en med sin egen e-postadress. Testa sedan att lägga till dina vänners e-postadress en efter en tills dess att du hittar någon som använder Secret.

Svårare var det inte.

Secret hävdar att ingen data har läckt via de 42 hål som upptäckts. Jag förstår att det är svårt att skriva säker kod, men marknadsför man en tjänst som uppmanar användarna att avslöja hemligheter anonymt, då förväntar jag mig bättre lösningar än så här.

Frågan från i våras återstår: Vem är det du anförtror dina hemligheter?

Overcast – mer poddradio utan Kalle Anka-röster

2014-08-29T00:00:00Z

Poddradio dras med samma problem som så mycket annat innehåll: Det finns för mycket intressant och för lite tid att lyssna. Apparna för podradio har löst det genom inställningar för högre uppspelningshastighet. Tyvärr innebär dubbla uppspelningshastigheten att de som pratar låter som Kalle Anka.

Nya Overcast har hittat en intressant lösning. Marco Arment, som tidigare startat Instapaper, har utvecklat vad han kallar för Smart Speed.

Istället för att snabba upp hela radioprogrammet klipper Smart Speed bort tysta passager. Resultatet blir ett tajtare program som inte tar fullt lika lång tid att lyssna på.

Hur stor tidsbesparingen blir givetvis på hur mycket tystnad det finns i avsnittet. För vissa av de poddar jag lyssnar på motsvarar besparingen inte mer än en hastighetshöjning till 1,05x. Men i andra blir det mer, somliga har kretsat kring 1,3x. Kombinerat med att skruva upp också den "underliggande" uppspelningshastigheten något närmar jag mig ibland faktiska hastigheter på dryga 1,5x. Utan att någon låter som Kalle Anka.

Det får bli mitt tidsbesparingstips inför helgen!

(Overcasts andra speciella funktion, Voice Boost, är förresten bra den också.)

Sök efter "Tails" eller "Tor" – bli klassad som misstänkt av NSA

2014-08-07T00:00:00Z

En av de sista artiklarna som jag skrev innan semestern var ett test av det anonymiserande operativsystemet Tails.

Under semestern insåg jag att artikeln kan gjort några av Ny Tekniks läsare till måltavlor för NSA. På Boing Boing läste jag det senaste avslöjandet om myndighetens nätövervakning: Personer som söker efter Tails eller Tor förs upp på listan över personer som behöver kartläggas. Läste man mitt test, blev nyfiken och sökte på nätet efter mer information finns alltså en risk att NSA bedömde en som "intressant".

Givetvis finns det kriminella av olika kaliber som använder både Tails och Tor. De båda närbesläktade verktygen gör det möjligt att bli anonym på nätet. Tor ser till att du inte visar din faktiska ip-adress (för snart två år sedan skrev jag om Tor i Forskning och Framsteg, och där finns en förklaring av hur det fungerar). Tails är en Linux-variant som installeras på en usb-sticka och ser till att all nättrafik som lämnar datorn går via Tor. Tails minskar därmed risken för misstag där man tror att man använder Tor men i själva verket exponerar sin egen ip-adress.

Men verktygen har många legitima användningsområden också. Och det är därför Sida stödjer utvecklingen av dem. När jag skrev min artikel för Forskning och Framsteg pratade jag med Joachim Beijmo, kommunikationschef på Sida, som förklarade varför:

– En del av den svenska utrikespolitiken är att stötta demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet runt om i världen. Det finns en särskilt strategi som handlar om att öka stödet till demokratirörelser och människor som kämpar för mänskliga rättigheter i repressiva stater. Det är inom ramen för den satsningen som Tor får stöd.

Tor har dessutom sitt ursprung som ett projekt hos det amerikanska försvaret.

Vi har alltså ett verktyg som av bland annat svenska Sida bedöms som ett viktigt redskap för demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Samtidigt tycker NSA att det räcker att göra en sökning efter samma verktyg för att man ska ha passerat en gräns som motiverar övervakning.

För några år sedan gjorde jag en intervju med en nätaktivist som önskade att fler nätanvändare skulle börja kryptera sin e-post. Inte för att de själva har något de vill hålla hemligt, utan för att öka mängden krypterad trafik på nätet. Det skulle i sin tur innebära att kryptering i sig inte längre räcker för att misstänkliggöra någon.

Kanske fler borde söka efter Tails och Tor av samma anledning?

Avslöjande vibrationer

2014-08-06T00:00:00Z

I veckan har jag läst om två fascinerande möjligheter till avlyssning. I båda fallen handlar det om teknik som analyserar vibrationer.

I det ena fallet rör det sig om vibrationer som inte syns med blotta ögat. Forskare vid MIT har utvecklat en algoritm som kan återskapa ljud från vibrationer som syns på höghastighetsfilm. I ett av experimenten filmas en påse med potatischips genom en ljudisolerande glasskiva.

I det andra fallet rör det som om vibrationer som inte det mänskliga örat kan uppfatta. Forskare vid Tel Aviv University har blivit nominerade till en Pwnie för sitt sätt att lyssna på en processor och bakvägen kunna räkna ut den privata nyckeln i GnuPG.

Det senare exemplet innebär klara integritetsproblem, men även det förra kan givetvis användas på minst sagt tveksamma sätt.

Men det finns andra tillämpningar för vibrationsanalys. I det senaste inslaget av BBC:s podcast Click hör jag om ett armband med en liten sensor som känner igen en myggas vingslag – och där ambitionen är att kunna särskilja en mygga som bär på malari från en som inte gör det och därmed kunna varna personer i närheten!

Hur blir marginalanteckningarna i en Kindle till någon glädje?

2014-06-26T00:00:00Z

Sedan ett drygt år tillbaka har jag en Kindle Paperwhite. Det är en på en och samma gång fantastisk och förrädisk produkt. Fantastisk eftersom den är väldigt bekväm att läsa på, även utomhus i direkt solljus, och låter mig bära flera böcker utan att packningen blir tyngre. Förrädisk eftersom kopplingen till Amazons nätbutik och dess en-klicks-köp gör det alldeles för lätt att köpa böcker, med resultatet att högen med sånt jag vill läsa växer.

Men läsplattan är ur en aspekt riktigt dålig: Stödet för marginalanteckningar och markeringar av intressanta passager är ett skämt.

Böckerna jag läser på plattan är i första hand fackböcker. Ofta relaterat till det jag skriver om som journalist, och därför vill jag ha ett så enkelt sätt som möjligt att spara det som jag kan ha glädje av framöver.

Att göra en överstrykning motsvarande den med en gul penna är enkelt. Att göra en marginalanteckning går hyfsat på Kindlen, där pekskärmstekniken sätter uppenbara hinder i vägen för snabb inmatning.

Problemet är alltså inte själva insamlingen av de intressanta tankarna i boken jag läser.

Problemet är hur Amazon sedan gör det jag sparat tillgängligt: I en enda lång lista, stycke för stycke, på kindle.amazon.com. Inte sökbart, inte ens särskilt överblickbart. Och framför allt inlåst.

Men det finns ett problem till: Det finns en gräns för hur många markeringar det går att göra i en bok.

Kombinationen får mig att gissa (inte särskilt våghalsigt) att det hela är en fråga om upphovsrätt. Genom att sätta en gräns för hur mycket av en bok som får markeras och dessutom göra markeringarna lite lagom oanvändbara förhindrar Amazon därmed möjligheten att någon helt enkelt markerar allt i en hel bok och sedan flyttar den vidare från kindle.amazon.com.

Hur som helst. Jag kan inte vara ensam om att tycka att det här är ett problem. Min fråga är därför om någon har kommit på ett sätt jobba lite mer effektivt med de marginalanteckningar och markeringar ni gör i Kindle-böcker?

Din nya guide till omvärldbevakning på nätet

2014-06-26T00:00:00Z

Våren har jag till stor del ägnat åt den nya versionen av min Internetguide om omvärldsbevakning på nätet. Nu är den äntligen klar och du kan ladda ner den från .SE:s webbplats.

Den första versionen skrev jag 2011. Mycket är sig likt i nya Häng med i informationsflödet – gratisverktygen som ger dig koll. Fokus är fortfarande på tjänster som är gratis eller billiga att använda. Tanken är att du som läsare ska slippa gå till en chef och be om pengar eller öppna din egen plånbok. Basen är fortfarande RSS, en teknik som fått sig en skjuts framåt sedan Google la ner Reader förra våren.

Med jämna mellanrum läser jag texter som hävdar att RSS är på väg att dö ut, för att ersättas med andra lösningar. Appar som Zite och Flipboard är exempel på hur framtiden ser ut.

Själv är jag övertygad om att RSS fortfarande har en roll att fylla. Sedan jag tipsade om alternativ till Google Reader på dn.se:s Teknikblogg har det inlägget vecka efter vecka funnits med bland de mest lästa. Och även om jag misstänker att webbplatser som finansieras med annonser överväger att slopa sina RSS-flöden finns det bra innehåll att hämta på många andra ställen. Bloggar är det uppenbara, men som jag tipsar om i guiden finns fler. Sökmotorer som levererar resultat som ett RSS-flöde istället för en träfflista i webbläsaren är ett exempel som passar bra för den som vill hålla koll på när specifika ord nämns på nätet.

Att den nya guiden uppdaterats med de tjänster som är aktuella just nu är självklart. Men nytt är också själva upplägget. Huvudboken, den som även finns i tryckt upplaga, innehåller många generella tips. Mer om grundläggande principer, mindre om hur RSS och Twitter fungerar i detalj. Medan tjänster och appar utvecklas fort har de tipsen förhoppningsvis bättre livslängd.

Det tjänste- och appspecifika finns i stället i XL-materialet. Här visar jag i detalj hur du skapar nya RSS-prenumerationer, använder sökfunktioner och annat. När jag föreläser om omvärldsbevakning på nätet har jag med tiden insett att det inte räcker att jag pratar om verktygen, för att komma igång behöver man också få hjälp med lite strategier och idéer om hur de används på bästa sätt. Min förhoppning är att den nya uppdelningen ska fungera på just det sättet.

Hoppas att du kommer att ha glädje av Häng med i informationsflödet – gratisverktygen som ger dig koll. Har du synpunkter och funderingar, eller förslag till kompletteringar i XL-materialet: Hör av dig!

Programmet som låter dig lägga ett bokmärke i ljudboken

2014-06-25T00:00:00Z

"Är det någon som kommer ihåg var vi var?"

Frågan brukar ställas från framsätet, förhoppningen är att något av barnen i baksätet ska komma ihåg. Men så är det väldigt sällan.

Frågan gäller ljudboken som vi lyssnar på när vi åker bil.

Det finns speciella ljudboksformat där telefonen själv håller koll på var vi är. Men väldigt många av barnböckerna har jag själv rippat från cd. Resultatet är då en samling mp3-filer. Och till skillnad från ljudböcker saknas bokmärken för mp3-filer.

Men givetvis finns det en lösning (det finns säkert fler, men den här fungerade bra för mig): Gratisprogrammet Audio Book Binder.

Det ser verkligen inte mycket ut för världen, men gör precis det jag ville – förvandlar en hög mp3-filer till en ljudbok som min iPhone kan lägga bokmärken i. Dessutom är det superlätt att använda.

Installera från iTunes Store. Starta programmet. Dra över mp3-filerna som hör till ljudboken från iTunes. Klicka på Bind. Vänta på resultatet. Dra in ljudboksfilen i iTunes och synka slutligen din telefon.

Om någon läsare har tips på liknande program för Windows och/eller Android-lurar, lämna gärna en kommentar!

Nuzzel håller koll på det dina vänner länkar till

2014-06-24T00:00:00Z

Se vad dina vänner länkar till i Nuzzels app, på webbplatsen eller via e-post.

I arbetet med min nya internetguide om omvärldsbevakning på nätet har jag skrivit om "delat redaktörskap". Via Facebook och Twitter tipsar vi varandra om intressant läsning, saker som är roliga eller viktiga och som vi inte tycker att våra vänner och följare ska missa. Därmed tar vi oss också rollen som en slags nätredaktörer.

I helgen blev jag tipsad om Nuzzel, en ny app/tjänst som ska göra det enklare att upptäcka vad dina vänner på Facebook och dem du följer på Twitter länkar till.

Nuzzel-appen var rätt handy faktiskt. Bl a push när tillräckligt många vänner delat samma artikel.
— Hans G Andersson (@hans_g) 21 juni 2014

Delvis påminner Nuzzel om Summify, en tjänst som köptes av Twitter och idag är en del av tekniken bakom de dagliga sammanfattningar man kan få via e-post från Twitter: När många delar samma länk får du ett meddelande från Nuzzel om det.

Grundtanken är enkel. Du är vän med och följer personer som du av en eller annan anledning är intresserad av. Och om många av dem länkar till samma sida eller artikel på nätet, då är sannolikheten åtminstone hyfsat stor för att även du ska tycka att den är intressant.

Nuzzel går antingen att använda från webbläsaren, genom att besöka nuzzel.com. Det finns en app för iPhone. Och precis som med Summify går det också att få e-post när en länk kvalar in som intressant. Var gränsen – mätt i antalet delningar – ska gå bestämmer du själv. Antalet notifieringar per dag går också att ställa in. Det går också att välja ett daglig sammanfattning via e-post.

Kanske är Nuzzel något att prova under sommaren när du inte har tid, inte vill, inte orkar följa dina flöden på samma sätt som till vardags?

(Om du använder RSS går det att utnyttja principerna för delat redaktörskap även där. I mars skrev jag om mappen Folkvalt som jag har i min RSS-läsare, en mapp som innehåller ett antal olika flöden med lästips.)

Googles bilar + Googles kalender = taxi när du behöver det

2014-06-13T00:00:00Z

I elfte avsnittet av podcasten Bad Voltage intervjuas Tim O'Reilly. Samtalet glider in på taxitjänsten Über och hur kedjan för en resa fungerar. En app för föraren i bilen, en annan app för kunden och däremellan ett backend-system som sköter bokningar, betalning och annat. Resultatet är ett väldigt enkelt sätt att beställa, åka i och betala en taxi.

Men det riktigt intressanta är när O'Reilly tar nästa steg i resonemanget: Googles utvecklingsarbete med bilar som kör av sig själva.

När tekniken väl fungerar blir det möjligt att klippa de två yttersta länkarna i bokningskedjan, föraren och passageraren.

Som användare behöver du inte längre beställa bilen själv. Din telefon vet var du är och när du eventuellt ska vara någon annanstans.

Och i bilen finns ingen förare som tar emot instruktioner om körningen, bara en dator som gör precis vad den blir tillsagd.

I en annan podcast, Guardians Tech Weekly, hörde jag i vintras hur Google bytt mål. Från "indexera all kunskap" till "att vara den bästa personliga assistenten".

En bil som väntar på dig när du kliver ut från jobbet på väg till kundmötet, utan att du själv har gjort något alls, låter väl som ett steg på vägen mot det målet?

Apple ger iPhone en digital förklädnad

2014-06-12T00:00:00Z

@jmarcelino yep, Session 715. They're super strict with identifier usage and you need to explain why when submitting. pic.twitter.com/OaHJyUJyRe
— Luis Abreu (@lmjabreu) 8 juni 2014

I början av juni presenterade Apple nyheterna i kommande versionen av iOS, företagets operativsystem för iPhone och iPad. Den stora keynoten fokuserade på nyheter som direkt kommer konsumenterna till glädje.

Men när utvecklarkonferensen fortsatte under veckan dök som vanligt många andra nyheter upp. En av de mer intressanta handlar om en slags digital förklädnad: Apples prylar kommer inte längre tala om sin sanna identitet för omvärlden.

Avslöjande frågor #

För ett drygt år sedan ägnade jag en timme åt att titta på en rätt läskig presentation från en konferens som heter 44con. Daniel Cuthbert och Glenn Wilkinson visade hur det går att placera ut billiga basstationer runt om i en stad för att logga hur en person, eller åtminstone hur hens mobiltelefon, rör sig.

Mobiltelefoner, pekplattor, bärbara datorer – alla prylar med trådlöst nätverk – letar hela tiden efter surfzoner att koppla upp sig mot. En del i processen är att telefonen talar om för omgivningen att den är på plats, vilket den gör genom att skicka ut sin MAC-adress. MAC-adressen är en unik teckenkombination, kopplad till en viss pryl och har inget med Apples datorer att göra.

Så ser det ut för att tekniken ska fungera.

Men de här frågorna går också att använda på andra sätt.

Cuthbert och Wilkinson skissade på ett nätverk med basstationer i Londons tunnelbana som loggade vem som passerade. Har man på något sätt lyckats knyta MAC-adress till individ, vilket inte är en särskilt komplicerad manöver, skulle det därmed gå att spåra var personen i fråga befinner sig.

Så långt handlade det, vad jag vet, bara om en tanke.

Tjuvlyssnande soptunnor #

I slutet av förra sommaren avslöjades att nya soptunnor som placerats ut runt om i London registrerade vilka mobiltelefoner som passerade. Soptunnorna sparade information om vilka MAC-adresser de kunde snappa upp och därmed också information om vilka mobiltelefoner som passerade. Exakt hur teknikföretaget Renew tänkte använda den informationen framgick aldrig.

Euclid, ett företag som jag skrev om för ett drygt år sedan, var tydligare med varför företagets teknik hjälper butiksinnehavare att lyssna efter samma wifi-signaler: Med den insamlade informationen går det att analysera vad som händer i affären. Hur många av de som passerar förbi på utsidan kommer in i butiken? Hur länge stannar de? Kommer de tillbaka vid ett senare tillfälle?

Storföretagen är också på på tåget. Ett exempel är Meraki, en molntjänst för nätverksadministration som nätjätten Cisco erbjuder sina kunder. En av finesserna är Presence. Om jag tolkar det jag läser rätt är det i själva verket Cisco som levererar en del av tekniken till Euclid.

Cisco bedyrar givetvis att integritet är en viktig fråga. MAC-adresserna lagras till exempel på ett sätt som ska göra dem omöjliga att knyta till en enskild individ. Och litar man inte på Cisco, så finns möjligheten att lägga till sin telefons MAC-adress i spärrlistan. Vilket kräver att man känner till att informationen samlas in, vart man ska vända sig för att spärra sin telefon och hur man tar reda på vilken MAC-adress den har.

Istället för att stänga av – förklädnad #

Det andra alternativet, egentligen det bästa alternativet för den som vill undvika den här typen av kartläggning, är att stänga av wifi i telefonen. Så länge det trådlösa nätverket är igång kommer den också att skicka ut sin MAC-adress och fråga efter vilka surfzoner som finns i närheten, signaler som vem som helst har möjlighet att fånga upp.

Och det är här förra veckans nyhet från Apple kommer in: Genom att använda falska MAC-adresserna när prylarna letar efter trådlösa nätverk att koppla upp sig på slår Apple undan möjligheterna för den här typen av datainsamling.

Givetvis positivt ur integritetshänseende.

Men kanske finns det också en affärsidé bakom förklädnaden.

Apple satsar stort på en teknik som heter Bluetooth LE. I iPhone finns redan stöd för den strömsnåla bluetooth-varianten, som i Apples värld fått namnet iBeacon. Och tanken med den är bland annat att kunna skicka riktade erbjudanden till enskilda kunder i samma ögonblick som de kliver över tröskeln.

Mobiltelefonen som nav i vår teknikpark

2014-06-04T00:00:00Z

I höstas testade jag Chromecast för Ny Teknik. I inledningen av artikeln konstaterar jag att det finns två sätt att göra tv:n smart: Antingen genom att köpa en ny, uppkopplad modell som har internet-anslutning och stöd för strömmande tjänster och kanske appar. Eller så lägger man det smarta i en pryl vid sidan om och fortsätter använda sin gamla dumburk.

När jag testat andra liknande produkter, som Apple TV och smarta tv-apparater från bland andra Samsung, har jag varit inne på samma resonemang.

Hittills har jag alltid landat i att dumburks-vägen är det som känns som det smarta valet. Teknikutvecklingen går så snabbt att det är stor risk att de tjänster som stöds av tv:n snart är utbytta mot andra. Och då måste man antingen köpa ny tv eller en extern låda. Bättre då att köra på låd-lösningen med en gång.

I en twittertirad tog Marc Andreessen i natt svensk tid upp samma frågeställning:

1/Cycle time compression may be the most underestimated force in determining winners & losers in tech.
— Marc Andreessen (@pmarca) 3 juni 2014

6/Second clear instance of cycle time compression: Product improvement & customer upgrade cycles for phones vs TVs and cars.
— Marc Andreessen (@pmarca) 3 juni 2014

7/Consumers can upgrade their phones every 1-2 years, vs TVs at 5-8 years? Cars at 10-12 years? With phones improving by leaps & bounds.
— Marc Andreessen (@pmarca) 3 juni 2014

8/Implication: At given point in time, your TV can be 4-6 years behind your phone; your car can be 9-10 years behind your phone.
— Marc Andreessen (@pmarca) 3 juni 2014

9/Implication: TVs and cars will become accessories for phones, not the other way around. And already happening: Airplay, Chromecast.
— Marc Andreessen (@pmarca) 3 juni 2014

Jag har tidigare inte tänkt tanken hela vägen ut innan, men det känns som om Marc Andreessen har en poäng här. Smarta och kraftfulla telefoner som byts ut förhållandevis ofta mot nya, ännu smartare och kraftfullare modeller. Med standardiserade gränssnitt mellan telefonen och dess omgivning finns det mycket som talar för den utveckling som han skissar på, även om hans konkreta exempel bara handlar om vardagsrummet, med Airplay och Chromecast. (Och till den listan skulle jag även vilja lägga Steelseries Stratus, handkontrollen som förvandlar en iPad eller iPhone till än mer spelvänliga prylar än vad de redan är.)

Sista tweeten från Marc Andreessen är också intressant, eftersom den tar sikte på den ständiga diskussionen om webb vs. mobilapp:

10Interesting note: Web cycle times still much faster than mobile app cycle times due to restrictive mobile app store policies.
— Marc Andreessen (@pmarca) 3 juni 2014

Ifttt hittar Instagram-bilderna du vill se

2014-04-17T00:00:00Z

"Hur gör du för att hålla koll på Instagram?" Frågan har jag fått när jag föreläst om sociala medier som reporterverktyg på JMG. Så här långt har mitt svar varit Platsogram, en webbtjänst som gör det möjligt att göra platsbaserade sökningar på Instagram.

Men i arbetet med den nya versionen av min Internetguide om omvärldsbevakning har jag dykt djupare ner i Ifttt.

Ifttt är en väldigt viktig nättjänst för mig. Den gör det möjligt att koppla ihop olika webbplatser med varandra och skapa regler: När X händer på webbplatsen A, gör Z på webbplatsen B. Jag har bland annat flera Ifttt-regler som reagerar på olika taggar på bokmärkestjänsten Pinboard. Jag använder också Ifttt för att få telefonen att plinga till så snart jag fått en ny kommentar på Teknikbloggen på dn.se. (Genom att använda Ifttt:s RSS-kanal och Pushover.)

Och nu har jag insett att det går att göra väldigt mycket med Ifttt och Instagram också. Mer än att spara mina egna bilder till hårddisken för att använda dem i min skärmsläckare i datorn.

Ifttt kan hålla kolla på när en viss person gör en uppdatering på Instagram, när någon lägger upp en bild och taggar den med en viss hashtagg eller när någon lägger upp en ny bild från en viss plats. Allt förutsätter att bilderna är offentliga, att Instagram-kontot som postar dem inte är privat.

Jag har gjort några försök med platsbaserade sökningar och de fungerar fint. Som journalistiskt verktyg är det exempelvis användbart i samband med en platsspecifik händelse. I samband med seriekrocken på Tranarpsbron förra året använde jag Platsogram för att se om några av ögonvittnena gjorde postade bilder på Instagram. Och det fanns det givetvis dem som gjorde. Annat tänkbart användningsområde är för kaféägaren som vill hålla koll på bilder som gästerna lägger upp efter fikan: Är de nöjda med besöket eller inte?

Instagram och integriteten #

Givetvis finns här också klara frågetecken kring integritet och medvetenhet. I de försök jag gjort har det dykt upp bilder där jag långt ifrån känner mig säker på att personen i fråga tänkt på att bilden de laddar upp faktiskt är offentlig och möjlig för vem som helst att hitta.

Jag vet inte, men jag tror inte att Instagram uppfattas som en tjänst där det är särskilt enkelt att söka sig fram till bilder om man inte känner till användarnamnet på personen som publicerat den.

Kopplingen mellan Instagram och Ifttt visar i så fall att den känslan är felaktig.

Det här är ett i en serie av blogginlägg som handlar om arbetet med en uppdaterad version av Internetguiden Flöden, kvitter och statusuppdateringar – om omvärldsbevakning på nätet. Du kan läsa mer här.

Sök med och i RSS

2014-04-16T00:00:00Z

RSS-flöden från dina favoritsajter är ett sätt att hålla koll på källor som du vet ofta publicerar saker som du är intresserad av. Men med RSS finns det också sätt att försöka hitta relevanta artiklar som publiceras på webbplatser som du inte känner till.

På webben finns flera söktjänster där du matar in sökord på samma sätt som när du använder en vanlig sökmotor. Men istället för att visa resultatet i din webbläsare kommer sökresultatet som ett RSS-flöde som du lägger till i din RSS-läsare.

Genom att skapa RSS-flöden från söktjänster som kartlägger stora delar av webben skapar du en bevakning för källor som du inte känner till. Problemet är att webben är stor. Med väldigt generella sökord kommer antalet nya rubriker i de sökbaserade flödena därför att bli gigantiskt. Men kan man avgränsa sina söktermer på ett bra sätt är det är ett effektivt sätt att bevaka. En restaurangägare kan till exempel skapa en bevakning på restaurangens namn och den vägen hitta blogginlägg som gäster har skrivit. Det här är alltså ett sätt att "söka i framtiden".

Det går också att söka i de RSS-flöden du har valt att prenumerera på. Om söktjänsterna gör det möjligt att bevaka hela webben är det här ett sätt att hitta det som är intressant från de källor du själv väljer. Ett exempel gör det tydligt hur det här kan vara till glädje: Både på regeringens och riksdagens webbplatser finns många RSS-flöden att välja bland. Men det är inte säkert att du är intresserad av allt som kommer i dem. Kanske sitter du som tjänsteman i en av landets kommuner och vill bli uppmärksammad när kommunen nämns i en artikel. Genom att lägga till en nyckelordbevakning i din RSS-läsare kommer den att leta efter kommunens namn och visa dig varje gång den nämns i något av de flöden som du prenumererar på.

Att söka med RSS #

Google Alerts, Bing, Yahoo News och Twingly Blogsearch är fyra exempel på söktjänster på nätet där det är möjligt att göra bevakningar med RSS. Grundprincipen är densamma på alla fyra: Som användare matar du in dina sökord, men istället för att få resultaten som en träfflista i webbläsaren dyker de upp i din RSS-läsare. Skapar du en sökning på företagets namn kommer alltså allt som tjänsterna hittar som matchar sökningen att dyka upp i din RSS-läsare.

Vi exemplifierar med en bevakning med hjälp av Google Alerts.

Här möts du av ett formulär där du skapar din bevakning. I den översta rutan matar du in dina sökord och där under kan du bland annat välja vilka typer av källor du är intresserad av (allt, bloggar, nyheter och så vidare), språk och var i världen publiceringen ska ha skett.

Du kan välja om bevakningen ska ske via e-post eller flöde. Väljer du e-post kan du ställa in om du vill ha ett mail till din inkorg så snart Google hittar något som matchar din bevakning eller om det räcker med mail en gång om dagen eller till och med en gång i veckan. Du kan också välja om Google ska inkludera allt eller bara det som bedöms som bra resultat.

När du gjort dina val visas en förhandsgranskning till höger. Är du nöjd klickar du på knappen Skapa alarm.

Du kommer då till en sida som innehåller alla dina bevakningar.

Högerklicka på RSS-ikonen för bevakningen du just skapade och välj Copy link address eller motsvarande alternativ i menyn som dyker upp. RSS-prenumerationer är i själva verket vanliga webbadresser som leder till särskilda sidor. Genom att kopiera länken kan du lägga till den i Feedly eller den RSS-läsare du valt.

Växla till Feedly och klistra in adressen du kopierade från Google Alerts i sökrutan.

Avsluta med att klicka på +feedly för att lägga till sökflödet bland dina prenumerationer.

Att söka i RSS #

Blir du betalande kund hos Feedly kan du göra sökningar i dina RSS-flöden. Men när detta skrivs saknar Feedly möjligheten att spara sökningen så att den utförs automatiskt. Som användare måste du alltså komma ihåg att göra den, och därför ska du helst inte vara intresserad av för många olika sökord eftersom det då tar tid.

Men det finns alternativ som sköter sökningarna automatiskt. Ett exempel är Mac-programmet Readkit. Readkit går att koppla till bland andra Feedly, Newsblur och Feedbin. I programmet finns vad som kallas för smarta mappar. Du skapar en smart mapp genom att mata in en sökterm och sedan håller Readkit reda på när något som matchar sökningen dyker upp.

Använder du inte Mac är RSS-läsaren Feedwrangler en annan möjlighet. Precis som Feedly är Feedwrangler en RSS-tjänst. Inte lika snygg och användarvänlig i webbläsaren som Feedly är, men med en sökfunktion som är användbar.

Feedwrangler har inga funktioner för att sortera RSS-prenumerationerna i vanliga mappar. Istället hamnar alla nya rubriker i ett lång lista. I det här exemplet innehåller Feedwrangler ett antal prenumerationer från regering, riksdag och några myndigheter.

Men bland alternativen till vänster finns Smart folders. Klicka på Create.

Här matar du in namnet på din sökning och vilka sökord du är intresserad av. Det går även att använda kommandon som and, or och not för att finjustera sökningen. Slutligen väljer du vilka av dina prenumerationer sökningen ska leta i.

Resultatet i just det här fallet, en sökning på "Vänersborg", filtrerar bort alla rubriker utom tre. På det här sättet blir stående sökningar ett enkelt sätt att bevaka flöden som innehåller väldigt många rubriker men där få är av faktiskt intresse.

Vad ska du använda som inkorg?

2014-03-28T00:00:00Z

På Twitter kan du stjärnmärka tweets som ser intressanta ut. Motsvarande funktion finns i många RSS-läsare. Det kan vara lockande att använda dem för att skapa din inkorg. Skumma Twitterflödet och stjärnmärk det som verkar intressant, gör sedan om processen med RSS-läsaren.

Problemet med den lösningen är att du då inte har en utan två inkorgar. Dessutom kommer du sannolikt stöta på saker som ser intressant ut på annat håll. En kollega som skickar en länk via e-post, ett föredrag på Youtube som någon tipsar om på Facebook. Hur hanterar du det?

I förra blogginlägget om omvärldsbevakning argumenterade jag för att lösningen är en inkorg för allt som verkar intressant.

Men hur skapar du den?

Det finns åtminstone två alternativ. Den enkla är e-post, att skicka länkar av potentiellt intresse till dig själv – och spara dem i en särskild mapp som du tömmer med jämna mellanrum. E-postlösningen har många fördelar. Den främsta är att e-post är ett universellt verktyg. De flesta appar där du läser och hittar information i mobiltelefon och pekplatta har en funktion för att skicka den aktuella länken via e-post. Lika enkelt är det när du sitter vid datorn.

Den andra, lite mer avancerade lösningen, är att använda någon av nätets alla molntjänster för bokmärken och information. Också här finns ofta möjlighet att spara länkar direkt från apparna i de bärbara prylarna. Fördelen jämfört med att använda e-posten är att det här är tjänster som också går att använda som arkiv, för texter och dokument som du vill spara efter att du läst dem. Och att de, till skillnad från e-posten, är byggda för ändamålet. Det innebär bland annat funktioner för att tagga innehållet med nyckelord så att det blir enkelt att hitta igen i framtiden.

Att använda webbläsarens funktioner för bokmärken som inkorg för det som kan vara intressant är också ett alternativ, men inte lika smidigt som de andra två. Det är inte självklart att bokmärkena i datorns webbläsare synkas med bokmärkena i telefon och platta. Inte heller är det säkert att du bara använder en enda webbläsare, kanske föredrar du Firefox i datorn och Chrome i telefonen. För det mesta är det inte heller lika enkelt att lägga till bokmärken i webbläsaren från andra appar. Ofta går det att öppna en länk från Twitter-appen i mobilen i webbläsaren och därefter bokmärka den. Men jämfört med att skicka som mail eller spara till någon av molntjänsterna för länkar är det en mer bökig process.

Scratch + Arduino = Ardublock

2014-03-27T00:00:00Z

"Ge utvecklingen något år till så har vi experimentlådan Den Lille Elektriker uppdaterad för 2000-talet."

Det är den direkta associationen när jag tillsammans med dottern bygger ett tjuvlarm till hennes rum med hjälp av en Arduino-krets och det grafiska programmeringsverktyget Ardublock.

Tillsammans har vi tidigare experimenterat med elektronik i den fysiska världen, med hjälp av Little Bits. Men begränsningarna satte snart stopp, de magnetiska elektronikklossarna lät oss inte bygga det vi ville. Istället började jag snegla på den populära Arduino-plattformen.

När mikrokontrollern kompletteras med rörelsesensorer, servomotorer, lysdioder och andra delar går det att bygga riktigt roliga projekt. Men även om en åttaåring kan förstå den övergripande logiken är utmaningen att skriva programkod i Arduinos språk stor. Jag dikterade, hon skrev, jag försökte förklara vad som hände, hon testade på egen hand att ändra ett värde här eller där.

Med Ardublock sänks tröskeln rejält. Öppen källkods-verktyget hämtar inspiration från Scratch, där man skapar egna spel med hjälp av "pusselbitar" istället för att skriva kod på engelska.

Med Ardublock får vi tillgång till liknande pusselbitar i ett grafiskt verktyg. I en gul loop stoppar vi in block för variabler, sensorer och if-satser.

Plötsligt går det att se hur programmet fungerar: Avståndssensorn mäter hur långt det är till närmaste objekt, sen kontrollerar Arduinon resultatet och bestämmer om röd eller grön lampa ska tändas. Är avståndet riktigt kort låter vi även högtalaren tjuta. Och sen ser loopen till att allt görs om och om igen.

Tyvärr innehåller Ardublocks bibliotek inte pusselbitar för alla komponenter vi har på bordet. Planerna på att använda en infraröd fjärrkontroll för att styra servomotorn faller till exempel. Hade jag däremot upptäckt Ardublock innan jag köpte vårt Arduino-paket hade problemet varit mindre.

Ardublock har stort stöd för moduler från DF Robot och Thinkerkit, tillräckligt många för att bland annat kunna konstruera enklare robotar som navigerar med hjälp av en uppsättning sensorer.

Ardublock finns fortfarande bara på engelska. Självklart hade det varit trevligt om någon bestämde sig för att göra en översättning till svenska, men mängden termer är inte så stor att det ställer till några större problem.

Det tråkiga, enligt dottern, är istället att programmera tillsammans med en vuxen som inte läst på ordentligt utan måste titta i kopplingsscheman och läsa på nätet för ofta.

Se det som ett tips från en förälder till en annan: Ordentliga förberedelser innan ni sätter er tillsammans!

Artikeln publicerades ursprungligen i Ny Teknik.

Ett inflöde är ingen inkorg

2014-03-27T00:00:00Z

Långt i från allt som kommer i dina RSS-prenumerationer är intressant. Detsamma gäller innehållet i nyhetsbrev och det som dem du följer på Twitter skriver om. Det är därför varken önskvärt eller möjligt att läsa allt. De här källorna representerar därför ett inflöde.

Vad du behöver göra är att hitta ett sätt att upptäcka det som verkar intressant i inflödet och flytta det till en inkorg. Det som hamnar i inkorgen går du sedan igenom och värderar.

Vissa likheter med e-post... #

De tjänster och program du kan använda för omvärldsbevakning, som RSS och Twitter, hanterar du på samma sätt:

Du blir uppmärksammad på att något kan vara intressant. Det kan vara en ny rubrik från en sajt du gillar eller en ny tweet från ett konto du följer.
Du behöver göra en bedömning om innehållet verkligen är intressant.
Det som är intressant tar du hand om på lämpligt sätt: Läser, sparar, skickar vidare, skriver upp på att-göra-listan.

...men också en stor skillnad #

Jämfört med e-posten finns det dock en väsentlig skillnad. Sannolikt har du som ambition att kasta åtminstone ett öga på allt som dyker upp i din inkorg i e-postprogrammet för att vara säker på att inte missa något viktigt. Inledningsvis kan du ha samma ambition i din omvärldsbevakning också, men i takt med att du lägger till allt fler källor kommer du antagligen att märka att du tvingas tänka om. Tiden räcker helt enkelt inte till.

Det kan också finnas anledning att ge dig ut på jakt efter nya redaktörer, antingen i form av människor eller tjänster, som hjälper dig att filtrera fram guldkornen.

Inflödet kräver ingen energi #

Ett annat förslag är att separera jakten på saker som ser intressanta ut från tiden då du läser och tar reda på om de verkligen är intressanta. Det finns flera anledningar till det här:

För det första är det en tempofråga. Att läsa är en långsam aktivitet, att skumma rubriker i RSS-läsaren eller det senaste på Twitter går snabbare.
För att bedöma om något har potential att vara intressant behöver du inte särskilt mycket energi eller koncentration. Att läsa en längre artikel och verkligen förstå och ta till sig innehållet kräver en helt annan insats.
Genom att separera jakten på det som verkar intressant från själva läsandet, tittandet eller lyssnandet blir det också möjligt att slänga ett öga i RSS-läsaren när du sitter i en telefonkö eller när det är en kvart kvar tills nästa möte börjar.

Skaffa en inkorg #

Mellan hitta och läsa/titta/lyssna behöver du därför en mellanstation, en plats där du samlar det som verkar intressant. Många RSS-läsare har en funktion för att spara artiklar, på Twitter finns möjligheten att stjärnmärka, på Youtube kan du skapa spellistor. Alla är alternativ som fungerar, men det finns ett ännu bättre: Att skaffa en inkorg för allt som verkar intressant. När det är dags att läsa slipper du då att kolla RSS-läsaren, twitterfavoriterna och de länkar som du mailat dig själv.

Det här är "folkvalt" – delat redaktörskap i praktiken

2014-03-20T00:00:00Z

Några uppmärksamma läsare har undrat om bilden i inlägget från Webcoast. Skärmdumpen visar min RSS-läsare Fever och i listan med mappar finns en som heter Folkvalt.

Vad den innehåller?

Ett delat redaktörsskap för nätet, ett konkret exempel på det jag skrev om tidigare i veckan.

I Folkvalt finns RSS-flöden som samlar länkar från olika håll på nätet. Vi tar dem uppifrån och ned:

Medium är den hajpade publiceringsplattformen från twittergrundaren Ev Williams. Anställda redaktörer väljer ut guldkorn bland det som skrivs på webbplatsen och via RSS-flödet Editor's Pick får jag dem till min RSS-läsare.
Hackers News är en crowdsourcad webbplats där länkar till artiklar om teknik, intressanta företag och annat teknikrelaterat dyker upp. Användarna röstar upp och röstar ner det som länkas och i flödet Hacker News Daily kommer varje dag de tio högst rankade länkarna.
Hackernytt är en svensk variant på Hacker News.
Instapaper är en läs senare-tjänst dit användarna sparar artiklar de inte hinner med att läsa i samma stund som de upptäcker dem. Instapaper Daily är en sida där dagens mest sparade artiklarna sparas. I min RSS-läsare har jag ett flöde för den populäraste artikeln om datorer och internet och den om naturvetenskap och teknik.
Slutligen två flöden från Pinboard, den molntjänst för bokmärken som är en viktig del i hur jag hanterar information på nätet. Det första innehåller bokmärken som dem jag följer på Pinboard sparar, det andra de bokmärken som många sparar och därmed klassas som populära.

Du behöver skaffa (många) egna nätredaktörer

2014-03-19T00:00:00Z

En tidning innehåller massor av olika artiklar, men bara några av dem får plats på förstasidan. Urvalet görs av en redaktör, som bland annat värderar innehållet utifrån läsarnas behov och intressen. På varje sida i tidningen görs dessutom en liknande nyhetsvärdering: Ofta ligger de viktigaste nyheterna tidigt i tidningen, nyheterna i notiserna har värderats lägre och därför fått mindre utrymme och så vidare. Utan redaktörens arbete, med all text huller om buller, skulle det vara svårt att skaffa sig en överblick över tidningens innehåll. Och har man bråttom skulle den rent av bli oläsbar.

En tidning utan redaktörer skulle inte vara helt olikt internet utan sökmotorer och andra tjänster som syftar till att bringa ordning och reda i informationsmassan. Det var väldigt länge sedan det gick att på egen hand hålla koll på allt som publiceras på nätet. Som nätanvändare behöver du skaffa dig redaktörer som hjälper dig att hitta det du är intresserad av. De här redaktörerna kan vara andra människor, men allt fler företag utvecklar tjänster och andra automatiska lösningar som på olika sätt försöker att välja ut artiklar som förhoppningsvis intresserar dig. Kanske har du stött på det engelska uttrycket content curation. Det handlar om just det här, att företag eller individer agerar som redaktörer på nätet.

Många av oss har redan ett stort antal redaktörer till vår hjälp och har dessutom själva tagit den rollen gentemot andra utan att kanske tänka på det i de termerna. Rapporten Svenskarna och Internet 2013 från .SE visade att 66 procent av svenska nätanvändare är aktiva på Facebook. Nästan varannan kollar vännernas uppdatering minst en gång om dagen.

Och bland alla statusuppdateringar om det vad som händer i livet finns också många länkar till andra sidor på webben. Vi läser något som är intressant, relevant, roligt eller upprörande och bestämmer oss för att tipsa våra vänner om det.

Mänskligt och automatiskt redaktörskap #

Det mänskliga redaktörskapet är det som äger rum på Facebook, Twitter och LinkedIn, plattformar där vi ofta delar länkar med varandra, men också på bloggar och i tips som skickas via e-post eller på andra sätt till en eller flera utvalda personer.

Vännerna på Facebook väljs ofta utifrån personliga relationer snarare än personernas intressen. Det betyder inte att de också kan tipsa om intressanta saker i sina uppdateringar, men den som vill hitta ämnesrelaterade länkar och diskussioner på Facebook bör också rikta blickarna mot Facebooks grupper. Där går att hitta forum för de flesta tänkbara ämnen, och i dem finns ofta både diskussioner och länkar vidare ut på webben.

På Twitter, där relationerna inte måste vara ömsesidiga som på Facebook, är det ännu enklare att hitta redaktörer som postar relevanta länkar. Hittar du duktiga bloggare fungerar de också ofta som redaktörer genom att länka till artiklar, undersökningar och andra blogginlägg.

Dessutom har en helt ny affärsnisch uppstått där företag bygger appar för telefoner och pekplattor som fylls med länkar och nyhetssammanfattningar skrivna av redaktörer.

Men att anställa mänskliga redaktörer är inte det enda teknikföretagen gör. De sätter också datorer att lösa redaktörens uppgift. Med hjälp av datainsamling och algoritmer försöker de räkna sig fram till vad de enskilda användarna är intresserade av och visa "rätt" innehåll för dem. Genom att logga vad användaren läser, delar vidare och markerar att hen gillar eller inte gillar lär sig appen successivt mer om individens intressen och kan därmed anpassa urvalet efter den kunskapen.

Och så finns det kombinationslösningar, som använder mänskligt urval som grund och sedan skapar exempelvis topplistor över det som flest användare för tillfället läser.

Omvärldsbevakning är inte sök

2014-03-18T00:00:00Z

De processer genom vilka företag och andra organisationer inhämtar och uttolkar information om konkurrenter, teknisk utveckling, politiska risker och affärsmöjligheter.

Så inleder Nationalencyklopedien förklaringen till ordet "omvärldsbevakning."

Internetguiden som jag just nu håller på att skriva ska hjälpa läsarna med första hälften, inhämtningen av information. Men den vänder sig inte bara till dig som i jobbet behöver hålla en koll på vad som händer med lagstiftning, hos konkurrenter eller med den tekniska utvecklingen. De tips och råd, nättjänster och datorprogram som boken går igenom är bra verktyg i arbetslivet men går också att använda av den som vill hålla sig uppdaterad med det senaste inom sitt fritidsintresse. Internetguiden kommer däremot inte att handla om hur man söker på nätet, vilket vi gör med hjälp av tjänster som Google och Bing.

Sök vs bevakning #

Med jämna mellanrum publicerar analysfirmor och andra företag siffror som försöker kvantifiera nätets storlek. Men i det här sammanhanget spelar det ingen roll exakt hur stort nätet är eller hur snabbt det växer. Det räcker med att konstatera att mängden information på nätet är enorm, att den snabbt blir större och att det krävs genomtänkta strategier för att inte drunkna i det.

Tack vare nätets sökmotorer kan vi i den här stora informationsmängden ofta hitta det vi letar efter. Om nätet är en gigantisk höstack är söktjänsterna metalldetektorer som med varierande precision hjälper oss att hitta (informations-)nålar. Räcker det inte med att knappa in tre, fyra nyckelord kan vi skaffa oss en värstingmodell till metalldetektor (det vill säga komplettera sökorden med kommandon som begränsar sökningen till ett visst domännamn eller att bara gälla pdf-dokument) och öka chanserna för att vårt sökande är lyckosamt.

Men för den som vill hålla koll på senaste nytt i sina ämnen är sökningar inte ett effektivt sätt. Det ena problemet handlar om arbetsinsatsen. Att söka är att utföra en aktiv handling. Den tar därmed tid och ska dessutom komma ihåg att utföras. Inte heller är det säkert att något nytt publicerats sedan sist.

Det andra problemet handlar om hur söktjänsterna rangordnar resultatlistan. Ambitionen är att placera den mest relevanta länken överst. Samma sökning utförd med några veckors mellanrum kan därmed ge samma tio träffar på första sidan, trots att det publicerats massor av nya artiklar och blogginlägg om ämnet mellan tillfällena.

För att bli så effektiv i sin omvärldsbevakning på nätet måste målet istället vara att den i så stor utsträckning som möjligt ska vara automatiserad. Du ska lägga så lite tid som möjligt på att leta efter information, så mycket tid som möjligt på att använda den.

När man omvärldsbevakar räcker det inte heller att fokus bara ligger på "mest relevant", det behövs också en tidsaspekt. Om det är ett bevakningsområde där mängden nytt per tidsenhet är litet kan till och med tidsaspekten vara den enda faktorn. "Jag vill ha allt som publicerats om ämnet X senaste veckan."

Men det vanliga är sannolikt att vi i omvärldsbevakningen vill kombinera tidsaspekten och relevansen: Vi vill hitta det mest relevanta (eller åtminstone inte helt orelevanta saker) som publicerats om X den senaste dagen eller den senaste veckan.

Med detta sagt: Den automatiska omvärldsbevakningen har inte som ambition att ersätta de manuella sökningarna. Det finns givetvis en plats för dem båda: Bevakning för ett ständigt flöde, sökning i jakten på något specifikt.

Inte heller är det en målsättning att flödet som kommer via omvärldsbevakningen bara ska inte bara innehålla sånt du vet att du vill veta utan också en hel del sånt du inte visste att du vill veta. Om sökningar i första hand ger svar på frågor du ställer så ska flödet också ge svar på frågor som du inte visste att du var intresserad av.

Hitta och hantera – några tips om omvärldsbevakning

2014-03-16T00:00:00Z

På knytkonferensen Webcoast pratade jag i helgen om omvärldsbevakning på nätet. Det här blogginlägget fungerar som länksamling för er som var där och en sammanfattning för er som inte var det.

Omvärldsbevaka i steg #

Jag har i många år separerat jakten på saker som ser intressanta ut från tiden då jag läser och tar reda på om det verkligen är intressant. Det finns flera anledningar till det här:

För det första är det en tempofråga. Att läsa är en långsam aktivitet, att skumma rubriker i RSS-läsaren eller det senaste på Twitter går snabbare.
För att bedöma om något har potential att vara intressant behöver jag varken energi eller koncentration. Men om jag läser en längre artikel när jag är trött eller stressad så slutar det ofta med insikten om att jag behöver läsa igen.
Genom att separerar jakten från läsandet blir det också möjligt att slänga ett öga i RSS-läsaren när jag sitter i en telefonkö eller i väntan på att nästa telefonintervju börjar.

Det finns givetvis undantag. Det kan komma en riktigt viktig länk i twitterflödet som behöver läsas direkt. Men generellt sett så tror jag att det är bättre att leta efter länkar som ser intressanta ut vid ett tillfället och att läsa dem vid ett annat.

Därför finns det egentligen en mellanstation mellan hitta och hantera och det är samlandet: Allt det som verkar intressant måste sparas någonstans så att det lätt går att hitta när det finns tid och energi att läsa och hantera. Många RSS-läsare har en funktion för att spara artiklar, på Twitter finns möjligheten att stjärnmärka. Båda är bra, men det finns i min mening ett ännu bättre alternativ: Att skaffa en inkorg för allt som verkar intressant. När det är dags att läsa slipper du då att kolla RSS-läsaren, twitterfavoriterna och de länkar som du mailat dig själv.

Mitt förslag är att den samlade inkorgen är bokmärkestjänsten Pinboard. Den ser inte mycket ut för världen, men i det här sammanhanget är den väldigt bra. Väldigt många andra appar, program och tjänster har stöd för Pinboard, vilket gör det enkelt att spara nya bokmärken dit. Dessutom har Ifttt väldigt bra stöd för Pinboard, vilket vi kommer att utnyttja i sista steget, hanteringen.

Att hitta #

RSS-läsaren som jag använder heter Fever. Den är nätbaserad, men till skillnad från andra är det inte en tjänst där man blir användare utan en webbapp som man installerar på sin egen webbserver.

Att jag valt den krångliga vägen beror på att Fever har en funktion som jag inte hittat i någon annan RSS-läsare: En het lista.

Länkar är en viktig signal för nätets sökmotorer. Många länkar till en sida på webben tyder på att många tycker att den är bra. Fevers Hot List är en funktion på samma tema.

Fever går igenom alla länkar som finns i de RSS-flöden jag prenumererar på. Den heta listan innehåller sedan en dynamisk lista med de länkar som förekommer ofta. Och för mig blir det en väldigt bra signal om vad som kan vara intressant.

Jag har närmare 300 flöden i Fever, utvalda av mig eftersom de på ett eller annat sätt innehåller relevanta saker. Om tio eller tjugo av dem en dag länkar till samma sida på nätet är sannolikheten därför stor för att även jag ska tycka att den är värd åtminstone en titt. Och här kommer det fina: Jag behöver inte själv prenumerera på ett RSS-flöde från den sajten där den populära sidan finns. Tack vare Fevers heta lista sträcker sig alltså min RSS-läsare bortom de prenumerationer som jag själv lagt till. I exemplet ovan finns en länk till en artikel om Flappy Birds publicerad i Rolling Stone, och där under en lista på alla de flöden som jag prenumererar på som länkar till den artikeln.

Om du inte kan eller vill installera Fever finns Slow Feeds, en app för iOS, med bland annat den här funktionen. Slow Feeds används tillsammans med nätbaserade RSS-läsare som Feedly, Feedbin och Feedwrangler.

Just Feedwrangler har en annan funktion som är intressant: Stående sökningar. Säg att du är kommunal tjänsteman och vill hålla koll på nyheter från regering och riksdag som handlar om din kommun. Både från regeringen och riksdagen finns det gott om RSS-flöden att stoppa in i din RSS-läsare, men väldigt mycket i dem kommer handla om sånt du över huvud taget inte är intresserad av. Med Feedwrangler går det då att skapa en sökning på exempelvis "vänersborg" och välja att den ska gälla flödena från regering och riksdag. Då kommer du bli uppmärksammad på när något matchar sökningen och slipper att manuellt läsa igenom allt som kommer i jakt på något som handlar om Vänersborg.

Om du inte skulle gilla upplägget på Feedwrangler i övrigt, tjänsten har verkligen sina svaga sidor, och kör Mac är ett alternativ att skaffa ReadKit. Det är en RSS-klient som installeras i dator, har stöd för stående sökningar och kan användas med alla de RSS-tjänster jag nämnt, inklusive Fever. Med ReadKit får du alltså samma möjlighet som med Feedwrangler, oavsett vilken RSS-läsare du valt att använda.

På föreläsningen på Webcoast fick jag frågan om något som liknar Slow Feeds för Android. Jag svarade att jag trodde att Press hade den funktionen. Nu har jag kollat, och den saknas tyvärr. Men om man kör Android är Press ändå ett bra tips, som precis som ReadKit går att använda med alla RSS-läsarna.

Slutligen ett hitta-tips som gäller oavsett vilken RSS-läsare du väljer: Sortera dina prenumerationer smart! Smart innebär efter prioriteringsordning, inte ämnesindelat.

I takt med att antalet prenumerationer växer blir det snart omöjligt att läsa allt. Skapa då en mapp som heter Prio 1 eller något liknande. Där stoppar du in de flöden som du absolut vill hålla koll på – och hinner du inte mer så tömmer du åtminstone den.

Det var RSS. För twitter kräver hitta-fasen betydligt färre bokstäver: När du bläddrar igenom flödet och hittar en tweet med en länk som ser spännande ut stjärnmärker du den, trots vad jag skrev ovan om att skaffa en enda inkorg för allt som verkar intressant. I nästa steg visar jag hur du ser till att länkar från dina favoritmärkta tweets automatiskt sparas till Pinboard.

Att samla #

Nu är det dags skapa vägar in till Pinboard, så att de saker som verkar intressanta snabbt och enkelt kan sparas dit.

Många av RSS-tjänsterna och RSS-apparna har inbyggt stöd för Pinboard. Genom att lägga in sina användaruppgifter för Pinboard går det sedan att spara länkar dit med ett klick på en knapp. Om den möjligheten saknas, vilket den bland annat gör i Fever, går det kanske att använda Ifttt.

Ifttt är en gratistjänst som kan användas för att knyta ihop olika webbtjänster med varandra. Namnet står för if this then that och beskriver hur tjänsten fungerar: När något händer (if this) gör det här (then that).

När jag klickar på save i Fever läggs just den artikeln nämligen till i ett RSS-flöde som jag kan hämta från Fever. I just det här fallet är “något händer” att ett RSS-flöde innehåller ett nytt inlägg och “gör det här” är att spara det till Pinboard. (Ifttt-receptet finns här.)

Från Twitter vill jag skicka länkar i tweets som jag favoritmarkerar och i tweets som jag retweetar vidare till Pinboard. Det senare finns som inbyggd funktion i Pinboard, medan det stjärnmärkta plockas in med hjälp av Ifttt.

Till Pinboard går det också att skicka länkar via e-post och givetvis finns möjligheten att installera en knapp i webbläsaren så att det går enkelt att spara länkar som du snubblar över på webben.

Att hantera #

Nu har vi hittat länkar som ser intressanta ut och sparat dem till Pinboard. Dags för sista steget: Att hantera dem.

När jag har tid och energi öppnar jag Pinboard och visar alla bokmärken som ännu inte har taggats, det vill säga alla nya bokmärken som jag ännu inte har gått igenom.

Sen tittar jag igenom dem, ett efter ett, och bestämmer vad jag ska göra med dem.

En del är intressant men för långt att läsa där och då. Genom att tagga med instapaper sparar jag dem texterna vidare till Instapaper. (Ifttt-recept.)

En del vill jag posta på Facebook och taggar fb. (Iftt-recept.)

En del vill jag tipsa utvalda personer om. Då taggar jag med den personens namn, och har ett Ifttt-recept per person som skickar länken via e-post.

En del vill jag tipsa om som länktips här på min webbplats. Då lägger jag till en kommentar, taggar med länktips och skickar till Wordpress. (Ett längre inlägg om just det flödet här.)

Det som taggas med länktips skickas också via Buffer (för schemaläggning) vidare ut på Twitter.

Slutligen det mest avancerade Ifttt-receptet. När jag hittar något som kan behöva i framtida artiklar vill jag gärna spara en lokal kopia av texten på min hårddisk. Att försöka söka sig tillbaka till något man läste för ett halvår sedan kan vara omöjligt, och det räcker inte alltid ens med ett sparat bokmärke eftersom saker kan försvinna från webben. Därför skickas allt jag taggar med md via tjänsten Heckyesmarkdown där texten görs om till Markdown för att därefter sparas på mitt konto på Dropbox. (Ifttt-recept)

Intresse för workshop? #

Efter föreläsningen igår har jag fått frågor om jag arrangerar workshop där deltagarna inte bara får ta del av mina tips utan även hjälp att komma igång. Jag har aldrig tänkt i de banorna tidigare. Om en sådan workshop skulle vara något för dig, skicka mig ett mail. Om intresse finns så arrangerar jag gärna en sån.

Tack till Maria Gustafsson som strömmade min föreläsning på Bambuser!

Sex steg till snabbt och enkelt länkbloggande

2014-03-14T00:00:00Z

Att lägga upp ett nytt länktips här på webbplatsen är äntligen så enkelt som jag har önskat att det ska vara:

Skapa ett bokmärke på Pinboard och tryck spara.

Det var allt. Nytt inlägg publicerat.

Jag har länge använt Pinboard i kombination med Ifttt för att göra mina länktips, men jag har inte fått det att fungera helt utan handpåläggning.

Inte förrän nu, när Jetpack för Wordpress fått stöd för Markdown[1].

Vill du också kunna tipsa dem som besöker din webbplats om intressanta länkar – och göra det med minsta möjliga friktion?

1. Ge din Wordpress-sajt stöd för Markdown #

Om du inte redan installerat Jetpack så gör du det. I menyn till vänster i administrationspaneln dyker en ikon för Jetpack upp. Klicka på den och aktivera stöd för Markdown. Markdown behöver du för att enkelt kunna ange vad som är citat från sidan du tipsar om och vad som är din egen kommentar.

2. Öppna ett konto på Ifttt #

Ifttt är en gratistjänst som kan användas för att knyta ihop olika webbtjänster med varandra. Namnet står för if this then that och beskriver hur tjänsten fungerar: När något händer (if this) gör det här (then that). I just det här fallet är “något händer” ett nytt bokmärke på Pinboard och “gör det här” publicera ett nytt inlägg på en Wordpress-sajt.

3. Öppna ett konto på Pinboard #

Skapa ett konto på Pinboard. Pinboard är en onlinetjänst för bokmärken. Varje bokmärke kan taggas med nyckelord och har dessutom ett fält för kommentarer. Du kommer att utnyttja båda möjligheterna.

Lägg också till Pinboards bookmarklet i din webbläsares verktygsrad. Då får du en knapp så att du enkelt kan spara en webbadress när du snubblat över något intressant som du vill tipsa andra om.

En fördel med Pinboard är för övrigt att tjänsten stöds av väldigt många appar för mobiltelefoner och surfplattor. Därmed blir det enkelt att spara länkar direkt från exempelvis Twitter-klient eller RSS-läsare.

(Kanske går det här att åstadkomma även om du använder exempelvis Delicious. Jag har inte testat.)

4. Koppla ihop Ifttt med Pinboard och WordPress #

För att Ifttt ska kunna använda ditt konto på Pinboard för att hämta länkar som ska postas som inlägg på en WordPress-sajt måste du först aktivera två av Ifttts så kallade kanaler: Den för Pinboard och den för WordPress.

5. Skapa din Ifttt-regel #

Slutligen är det dags att skapa Ifttt-regeln som skapar inlägg på din WordPress-sajt: Tala om för Ifttt att hålla ögonen öppna efter nya bokmärken på Pinboard taggade med länktips (eller vilken tagg du nu väljer att använda) och posta dem till WordPress. Du kan också välja vilken WordPress-kategori de nya inläggen ska hamna i och om taggarna från Pinboard ska följa med. Slutligen kan du bestämma hur brödtexten i inlägget ska vara utformad. Som utgångspunkt använder jag kommentaren som jag sparat på Pinboard.

Du kan också välja om Ifttt ska publicera det nya inlägget automatiskt eller bara spara det som ett utkast.

6. Skapa dina länktips #

När du hittar något intressant på webben, klicka på knappen för att skapa ett nytt bokmärke på Pinboard, lägg till ett citat eller två (med ett > först på varje rad, Markdown-kommandot kommer Jetpack att göra om till html-koden för citat) och skriv några egna kommentarer. Tagga bokmärket med länktips och spara.

Vänta en stund, fördröjningen innan Iftt hittar ditt nya bokmärke och skapar inlägget på Wordpress är upp till femton minuter.

Så, bloggat och klart!

Bonus 1: Schemalägg dina länktips #

Jag brukar ta mig igenom ett stort antal RSS-flöden åt gången, vilket ofta leder till flera länktips. För att de inte ska publiceras med väldigt korta mellanrum använder jag WordPress-tillägget Publish to schedule. Sen kan jag ställa in hur många inlägg jag vill publicera varje dag och mellan vilka tider, och så sprider Publish to schedule ut dem med lite oregelbundna mellanrum.

Om du installerar Publish to schedule, var då uppmärksam på att tillägget även tar hand om inlägg som du skriver på vanligt sätt. När du trycker på publicera-knappen kommer inlägget alltså inte att dyka upp direkt på din webbplats utan läggas i kön. Givetvis går det att runda manuellt om du vill publicera direkt.

Bonus 2: Sprid dina länktips i sociala medier #

Länktips är ju till för att spridas. Därför använder jag även Buffer, en tjänst som fungerar lite som Publish to schedule men för Twitter och Facebook. Med Buffer är det möjligt att schemalägga statusuppdateringar i sociala nätverk. Och även Buffer går att använda med Ifttt. Jag har en regel som bevakar RSS-flödet för mina länktips och postar dem på Twitter och en regel som plockar länktipsen direkt från Pinboard. Varje länktips postar jag därmed två gånger på Twitter.

Markdown är ett sätt att skapa textfiler som enkelt kan göras om till exempelvis html-kod. Med Markdown skriver man exempelvis text som ska vara kursiverad innanför två asterisker, *så här*. I mina länktips vill jag använda blockquote-taggen i html för att särskilja det jag citerar ur länken från mina egna kommentarer. Med Markdown innebär det att varje rad med citat inleds med ett >. ↩

En ny internetguide om omvärldsbevakning

2014-03-12T00:00:00Z

Sedan 2010 har jag skrivit fem Internetguider åt .SE. Några av dem hör till de viktigaste texter jag skrivit:

Frågan om nätneutralitet blir allt viktigare. Ibland handlar det om att vissa tjänster inte fungerar alls, i andra fall att vissa tjänster prioriteras. Men resultatet är det samma: Förutsättningarna på nätet förändras från de vi tagit för givet.
Att ha en viss förståelse för hur datorer och internet fungerar gör oss alla till bättre medborgare när allt mer omkring oss förses med processorer och internetuppkoppling. Jag tror ett sätt att ge unga den kunskapen är att låta dem prova på att programmera.
För journalister som har källskyddet att tänka på räcker det inte med en grundläggande förståelse, utan betydligt mer än så.

Men den guide som flest läsare verkar ha haft glädje av är den om omvärldsbevakning på nätet. Den tryckta upplagan tog snabbt slut, boken används som kurslitteratur på åtminstone en högskoleutbildning och dessutom har jag gjort flera föreläsningar med guiden som utgångspunkt.

Därför är det kul att nu dra igång arbetet med en uppdaterad och uppfräschad version av Flöden, kvitter och statusuppdateringar, min internetguide om omvärldsbevakning. Arbetsnamnet är tills vidare Häng med i informationsflödet - gratisverktygen som ger dig koll.

Teori och praktik #

Flöden, kvitter och statusuppdateringar innehåller både teori och praktik. Problemet är att nätet utvecklas snabbt, på de snart fyra år som gått sedan guiden publicerades har mycket hunnit att hända. Som nav för omvärldsbevakningen är min rekommendation i Flöden, kvitter och statusuppdateringar att använda RSS. Det har inte förändrats. RSS kommer att vara en stor del även i Så hänger du med i informationsflödet. Däremot byggde hela Flöden, kvitter och statusuppdateringar på Googles RSS-läsare Reader – som sökjätten la ner förra sommaren.

Ambitionen är att den uppdaterade versionen ska ges en längre livslängd genom fler generella resonemang om omvärldsbevakning och färre specifika exempel.

Men är inte RSS dött? #

Det finns dem som menar att RSS är en döende teknik, vilket inte minst Googles nedläggning av Reader skulle ha visat. Jag är långt ifrån övertygad om att det är så.

Twitter har till viss del tagit över rollen som RSS en gång hade, och dessutom gjort den mer lättillgänglig. Appar som Flipboard och Zite har också kompletterat.

Men varken Twitter eller Zite kan ersätta RSS fullt ut. Det finns förvisso webbplatser som skjuter ut varje ny rubrik i ett särskilt Twitter-flöde, identiskt med det som en prenumerant på motsvarande RSS-flöde får. Men skillnaden är att Twitter-flödet fortsätter att rulla även om blicken är riktad åt ett annat håll. RSS går att jämföra med en hårddiskvideo som spelar in alla nya rubriker från nättidningen X så att de finns tillgängliga när tid finns.

Och även om Zites algoritmer har en fantastisk förmåga att sålla fram texter som jag är intresserad av är inte heller det en ersättare för RSS eftersom jag inte vet vilka källor som kommer att väljas ut.

Med RSS kan jag vara säker på att få allt från precis de källor jag är intresserad av.

Mer tips om informationshantering #

Flöden, kvitter och statusuppdateringar fokuserade på att hjälpa läsaren att hitta saker som intresserade hen. Men mina erfarenheter från de föreläsningar jag gjort om omvärldsbevakning är att det inte bara finns ett intresse för hur man hittar saker på nätet, utan också för hur man tar hand om fynden. Så hänger du med i informationsflödet kommer därför innehålla fler tips i den vägen. Har du någon gång försökt söka dig fram till den intressanta artikeln du läste för ett halvår sedan kommer du förhoppningsvis att ha glädje av dem.

Återkoppling på tidiga utkast #

Under arbetets gång kommer jag under de kommande veckorna att publicera funderingar och tidiga kapitelutdrag här på min webbplats, framför allt om och från de delar som handlar om de grundläggande principerna för omvärldsbevakning på nätet och de arbetsflöden som jag tycker fungerar bra.

Min förhoppning är att den vägen kunna få in tidiga synpunkter på texten och komplettera den med tips och förslag som jag själv inte tänkt på (eller tänkt fel). Hör därför gärna av dig om något av det du läser väcker funderingar!

Relaterade blogginlägg #

Därför behöver journalister och barn lära sig mer om datorer

2013-12-09T00:00:00Z

“Jag behöver inte veta hur en dator fungerar. Jag kan ju köra en bil utan att kunna något om motorer, eller hur?”

Varianter på det resonemanget är inte ovanligt i diskussioner om vilka som behöver en grundläggande kunskap om hur datorer och internet fungerar. Men det är ett resonemang som haltar. Rejält.

Visst. För att köra en bil räcker det med att ta körkort.

Men den som också lär sig något om hur en bil fungerar skaffar sig kunskap som är gångbar i många sammanhang, inte bara när bilen körs från punkt A till punkt B. Att möjligheterna att vara en kompetent konsument ökar, att inte bli blåst när bilen är på service, är ett exempel.

Kunskap är att kunna ha en åsikt #

Den som inte bara kan installera en app i sin mobiltelefon utan också förstår något av vad som händer bakom kulisserna har bättre förutsättningar att förstå hur tekniken påverkar samhället och vilka konsekvenser den har.

En yrkeskategori detta är särskilt viktigt för är journalister. För mig och mina kollegor är internet ett fantastiskt arbetsverktyg, för research, idéarbete och kontakter med både intervjupersoner och våra läsare.

Men det finns ett gammalt talessätt: Skriv inget i ett mail som du inte skulle skriva på ett vykort.

Edward Snowdens avslöjanden om den massiva övervakningen på nätet visar med all önskvärd tydlighet att det är en metafor som är relevant. Men det är inte bara statlig övervakning som är ett hot för den som vill använda nätet för privat kommunikation. I september skrev jag ett blogginlägg om en arbetsplats med en snokande it-avdelning.

Den risken är en av många som jag tar upp när jag föreläser om digitalt källskydd för journaliststudenter och yrkesverksamma kollegor. Det handlar inte nödvändigtvis om att förändra sitt användarbeteende här och nu (även om det som journalist finns vissa åtgärder som jag förväntar mig att man har vidtagit, pin-kod på mobilen är en) – det handlar om att vara medveten om riskerna så att man inte agerar huvudlöst den dagen man har en hemlig källa som behöver skyddas.

IT-kunskap är allmänbildning #

Allt mer av vår vardag digitaliseras och flyttar ut på nätet i en form eller en annan. Allt större delar av vår lagstiftning omsätts i it-system. Vi söker information med hjälp av sökmotorer – som inte är speglar av nätet. Vi lämnar massor av digitala fotspår efter oss. Det förs diskussioner om huruvida framtida riksdagsval ska vara elektroniska.

För att kunna ha åsikter om vilka delar av utvecklingen som är bra och vilka delar som är dåliga behövs en kunskap om hur saker och ting fungerar och hänger ihop.

Den grundläggande kunskap som behövs för att kunna ta ställning är något som alla barn och ungdomar bör få med sig. Därför har det känts både viktigt och inspirerande att ägna en stor del av hösten åt att skriva .SE:s senaste Internetguide Barnhack.

I boken finns fler argument för varför grundläggande it-kunskap är så viktigt, men framför allt exempel på hur man kan hjälpa barn att skaffa den. Däremot är den i det närmaste fri på praktiska programmeringsexempel. Det är delar som istället kommer att publiceras i kompletterande XL-material. Ett finns klart redan nu, en grundkurs i Scratch.

thoresson.net fyller femton

2013-11-11T00:00:00Z

I femton år har det gått att maila mig på anders@thoresson.net. Ett fyrfaldigt leve för min äldsta domän!

7000 kronor för att se hur andra journalister jobbar

2013-08-30T00:00:00Z

Jag tycker verkligen om den teknik- och vetenskapsjournalistik som finns i tidningar som Wired och New Scientist (även om den förra inte sällan blir lite för teknikoptimistisk). Så när Matter dök upp på Kickstarter bestämde jag mig genast för att stödja projektet. Målet tycktes vara precis den typen av journalistik jag gillar.

Och när jag bläddrade mig ned bland alternativen fanns där ett som gjorde mig nyfiken också som journalist, inte bara som mediekonsument: För 1000 dollar skulle jag få en livstidsprenumeration på tidningen men framför allt möjligheten att sitta med i de virtuella redaktionsmötena som “gästredaktör”.

Mycket pengar, men jag fattade ett snabbt beslut. Strök en av de konferenser jag hade tänkt besöka under 2012 ur kalendern och valde att satsa fortbildningspengarna på det här istället.

I går publicerades Ring of Steel. Artikeln, om kameror som läser registreringsskyltar på brittiska bilar, blev riktigt bra. Dessutom perfekt tajming, så här några veckor efter det att Prism-skandalen avslöjats. I Ring of Steel visar journalisterna James Bridle och SA Mathieson att det inte bara är på nätet som vi på tveksamma grunder kartläggs av myndigheterna.

Och på vägen, arbetet med artikeln har pågått sedan i juni, har jag lärt mig massor som jag förhoppningsvis kommer att ha glädje av i fortsättningen.

Som prenumerant på Matter får jag också ge bort några artiklar gratis. Om du vill läsa Ring of Steel eller någon av de andra som publicerats hittills, säg till så löser jag det.

(Missa förresten inte James Bridles keynote på The Conference i Malmö. Väl värd sina 45 minuter!)

Sätter nya iPhone fingret på webben?

2013-08-21T00:00:00Z

Den 10 september kliver Apple vd Tim Cook upp på scenen och presenterar uppföljaren till iPhone 5. Ett av de ihärdigaste ryktena inför pressträffen handlar om en fingeravtrycksläsare som ska sitta i/bredvid hemknappen. Om det visar sig stämma tror jag inte att det bara handlar om ett nytt sätt att låsa upp mobilen utan om något mycket större.

Den stora lösenordssoppan #

Idén om ett lösenord som öppnar hela webben har funnits länge. 2002 skrev jag om Microsofts Passport och Liberty Alliance, två tekniska lösningar som skulle ge nätets användare färre lösenord att hålla reda på. I anslutning till artikeln gjorde jag en kort enkät med några svenska sajtägare, men intresset var minst sagt svalt. Svaret från den tekniska chefen på aftonbladet.se var typiskt för de reaktioner jag fick: “Varför ska vi hjälpa till att bygga upp användardatabaser hos de stora mjukvarujättarna när det är vi som sitter på innehållet? Det är ju fel från grunden. De ska sälja mjukvara till oss, inte äga våra kunder. Om det skulle dyka upp oberoende aktörer som har som enda affärsidé att stå för användardatabasen kanske vi skulle se lite annorlunda på det.”

Istället fick vi som nätanvändare fortsätta att skapa nya lösenord för varje sajt vi ville använda. Nya förslag till lösningar dök upp, parallellt med att tidningar publicerade artiklar med goda råd om vad som kännetecknar ett bra lösenord eller om personer som fått sina konton hackade.

Men inget hände.

Först förändrade Facebook allt… #

Så kom Facebook. “Alla” blev medlemmar och plötsligt fanns det någon som kunde erbjuda en affärsuppgörelse som inte bara gynnade dem själva. När det blev möjligt för sajtägare att låta sina användare logga in med sitt Facebook-konto fick sajtägarna något i utbyte från Facebook: Den sociala grafen.

Webbplatserna som utnyttjar Facebook-inloggningen sänker tröskeln för den som vill bli användare och får på köpet kunskap om vem som känner vem.

…men nu har turen kommit till Apple? #

Nackdelen med Facebook-kontot är att det är lätt att hacka. Facebook har förvisso lagt till funktioner för tvåfaktors-autentisering, men min känsla är att ytterst få valt att aktivera den tekniken. Och så länge inloggningen bara sker med hjälp av ett lösenord går det egentligen inte att med säkerhet säga vem det är som loggar in, bara att det är någon som kan lösenordet.

Med tvåfaktorsautentisering kompletteras lösenordet, något användaren kan, med någon hen har eller något hen är. Ett lösenord kan stjälas på olika sätt, men att dessutom lyckas komma över en pryl som krävs är betydligt svårare.

Och här kommer fingeravtrycksläsaren in.

Kan fingeravtryck bygga en webb som kostar pengar? #

Om nya iPhone verkligen får en fingeravtryckläsare ökar det tilliten man kan ställa till en inloggning som sker via telefonen. Det räcker inte längre med att komma över mobiltelefonen och kunna pinkoden, du måste också ha användarens pekfinger.

Koppla detta faktum till den stora användardatabas med kreditkortsuppgifter som Apple sitter på. För ett år sedan innehöll den 400 miljoner kreditkort. Tänk om Tim Cook kliver ut på scenen om några veckor och inte bara visar en iPhone som har en fingeravtryckläsare utan också presenterar funktioner som gör det möjligt för webbplatser att använda Apples databas för både inloggning och betalning.

Med iTunes Store byggde Apple upp ett ekosystem där apputvecklare kan tjäna pengar på relativt billiga produkter. Apples motkrav är en 30 procentig andel av intäkten. Bevisligen är det många utvecklare som tyckt att det är ett fair deal.

Den webbplats som väljer att använda Apples betallösning kommer “bara” att nå dem med en iPhone i fickan. Men det är å andra sidan ingen liten marknad. Och kan det i så fall vara en teknisk lösning som möjliggör mikrobetalningar på webben på samma sätt som vi idag betalar småbelopp i mobilen, både när vi köper appar och skaffar extrafunktioner i dem som är gratis?

Jag om digitalt källskydd

2013-04-09T00:00:00Z

I senaste numret av Scoop, tidningen som Föreningen Grävande Journalister ger ut, finns en artikel om digitalt källskydd. Jag är en av de intervjuade. Bland annat säger jag:

Jag tror aldrig att alla enskilda journalister kommer att kunna använda sig av det här [krypteringsteknik], utan det krävs eldsjälar på redaktionerna. Man måste etablera en riskmedvetenhet och veta vem man skall vända sig till på redaktionen när det gäller.

Jag föreläser någon gång per termin om digitalt källskydd på JMG i Göteborg. Då brukar jag avsluta med ungefär den kommentaren. Det är inte praktiskt möjligt att kryptera varje e-post som skickas eller att kryptera varje chattsession. Men som reporter måste man känna till riskerna med internet, att slarv kan innebära att en hemlig källa röjs, och agera därefter.

Är du journalist och inte redan läst Digitalt källskydd – en introduktion så är det dags att göra det nu.

Sprid ut dina Wordpress-inlägg i tiden – automatiskt

2013-04-08T00:00:00Z

Det är inte självklart att ett färdigskrivet blogginlägg ska publiceras med en gång. Länktipsen här på min webbplats är ett typexempel. Jag skriver ofta flera åt gången, men vill sprida ut dem i tid. Det går att göra genom att välja dag och klockslag för hand – eller så låter man ett plugin ta hand om saken.

Länktipsen kommer hit via bokmärkestjänsten Pinboard. Där skapar jag bokmärken, bland annat till saker jag vill tipsa om. Jag skriver en kort text och ser till att länktips är med som en av taggarna.

Nästa steg sköter Ifttt, som jag bland annat låter skapa nya utkast här på bloggen av alla nya bokmärken taggade med länktips.

Sen återstår att skriva klart min kommentar till länken och att publicera inlägget.

Ambitionen är att gå igenom utkastet som Ifttt har skapat i Wordpress varje dag. I verkligheten blir det några gånger per vecka. Det innebär att det ofta ligger ett par nya länktips och väntar. När jag skrivit min kommentar vill jag därför inte publicera med en gång, eftersom det skulle skapa ett väldigt ojämnt tempo. Istället vill jag sprida ut inläggen i tiden.

Länge gjorde jag det för hand, genom att välja dag och klockslag. Men det tröttnade jag på för någon månad sedan. “Det måste finnas någon som utvecklat ett tillägg som löser det här automatiskt” tänkte jag.

Och mycket riktigt, det fanns ett par olika att välja på. Jag fastnade för Publish to Schedule.

Med Publish to Schedule har jag ställt in hur många inlägg jag vill publicera varje dag och mellan vilka klockslag. När jag trycker på Publicera så dyker mina nya blogginlägg inte längre upp direkt. Istället schemaläggs de till närmast lediga publiceringstillfälle. Är jag inte nöjd kan jag sedan gå in och ändra för hand, eller publicera direkt.

Lite mindre tid på tråkig administration, lite mer tid att läsa och skriva.

Google vs resten

2013-04-05T00:00:00Z

Två intressanta saker den här veckan: Först nyheten att Google gör en egen gren av webbmotorn Webkit. Vilket går att tolka som en ren stridshandling mot Apple.

Sen Facebooks nya satsning på Android, med en uppsättning appar som gör om en vanlig mobil till en Facebook-telefon. Smart drag av Zuckerberg, enklare än att utveckla egen hårdvara.

Men kanske också mer riskfyllt. Om Google är beredda att göra en egen gren av Webkit, varför skulle företaget inte också vara beredda att lägga hinder för Facebook genom att förändra Android på lämpligt sätt? Det är ju ingen hemlighet att Google gör vad de kan med och för Google+ så att sökjätten till slut ska lyckas etablera sig inom sociala medier.

Anteckna på rätt ställe med Drafts

2013-04-05T00:00:00Z

I höstas skrev jag om hur några textfiler lagrade på Dropbox ersatt lösa papperslappar och anteckningsböcker spridda runt om på kontoret och i hemmet. Tack vare att de finns på Dropbox har jag dem alltid till hands, eftersom min telefon sällan befinner sig särskilt långt bort från mig.

Men för att jag verkligen ska skriva i textfilerna istället för på ett löst papper måste det också vara enkelt att krafsa ner några meningar. Vid datorn är det inga problem, men på språng är det lite bökigare.

Lösningen är Drafts. Appen är snabb, öppnar med en blank sida där det bara är att börja skriva. När man är klar väljer man hur texten ska användas. Man kan skicka den som ett mail, skicka den som en statusuppdatering till Facebook eller Twitter – eller lägga till texten i slutet på ett dokument på Dropbox.

Problemet är dock att Drafts, senast jag kollade, bara kunde spara till en enda textfil på Dropbox. Men jag har massor av olika dokument. Ett för artikeluppslag, ett för blogguppslag, ett för böcker jag vill läsa, ett för program och tjänster jag vill testa, ett för alla andra funderingar. I januari upptäckte jag att det gick att lösa med Hazel. En lösning som fungerade, även om den är rejält bökig.

Men nu har Drafts fått en funktion som heter Dropbox Actions. Och därmed kan jag lägga Hazel och allt bök åt sidan.

Med Dropbox Actions skapar jag regler för vad som ska hända med min textsnutt. Om den ska läggas i en ny fil med dagens datum som namn, som ett exempel. Eller läggas till en fil som redan finns på Dropbox, antingen i början eller i slutet. Var i mitt Dropbox-konto filerna ska finnas. Och jag kan skapa hur många regler som helst.

Just nu har jag nio olika dokument på Dropbox som jag sparar olika slags textsnuttar till. Snabbt och enkelt.

För att läsa eller redigera i befintliga anteckningar kör jag för övrigt Notesy i telefonen och nvALT i datorn. Två riktigt bra program för att hantera många textfiler på ett enkelt sätt, bland annat tack vare bra sökfunktioner.

En lagom stor filterbubbla är vad vi behöver

2013-03-13T00:00:00Z

I går presenterades Twittercensus 2013, en kartläggning av den svenska delen av Twitter. En av de tydligaste slutsatserna som är att Twitter inte är en enda kanal. Alla som twittrar är inte kopplade till varandra, inte ens när vi bara pratar om de knappt 500000 svenska twitterkonton som Intellecta Corporate har identifierat. Svenska twitter består av flera olika kluster med användare som främst följer varandra.

Med Twittercensus som utgångspunkt har därför diskussionen om filterbubblan dykt upp igen. Jag har skrivit om den tidigare, men i kortform handlar det om webbtjänster som blir allt bättre (i slutänden för bra enligt kritikerna) på att förse den enskilda användaren med information som hen vill ha. Ett typexempel är personanpassningen som Google gör, där sökresultatet inte är identiskt för två personer.

Begreppet filterbubblan myntades av Eli Pariser i boken The filter bubble. Hans tes är att bubblan är ett problem, främst ur ett demokratiskt perspektiv. Tjänsterna som man använder kommer bara att förstärka den världsbild man redan har, istället för att förse oss med nya perspektiv.

Jag tror att han kan ha en poäng. Men jag ser inget uppenbart alternativ, ett ofiltrerat internet är definitivt inte en lösning.

För det första: Mängden information på internet är idag så stor att det krävs filter för att den över huvud taget ska bli hanterbar. Som Fredrik Wass skriver i blogginlägget Filterbubblan har alltid funnits:

Snarare är behovet av filter och kluster större än någonsin när mänskligheten producerar information i en takt som aldrig tidigare skådats. Vi kommer även i framtiden att behöva metoder och verktyg för att begränsa informationsflöden och kommunikation, därmed förstås inte sagt att alla filter fungerar bra eller att total individualisering är önskvärd. Men sätt dig själv och försök följa 200 000 svenska twitterkonton så inser du ganska snabbt att du behöver ett sätt att sålla.

För det andra: Ett ofiltrerat internet, ett internet som inte är personanpassat, skulle innebära att vi alla får ta del av samma information. Vi skulle befinna oss i samma filterbubbla och de nya intrycken skulle inte bli särskilt många. Med personanpassade tjänster finns åtminstone möjligheten att de alternativa synsätten till slut sipprar fram till mig, genom en länk som en vän postar på Facebook eller över en lunchdiskussion på jobbet.

Men hur stort problem filterbubblan är beror också på vem man är och i vilket syfte man för tillfället använder internet. När jag föreläser om sociala medier som reporterverktyg för studenter på Journalisthögskolan i Göteborg brukar jag ägna en stund åt filterbubblan. Som reporter menar jag att det är viktigt att känna till att det är så här nätet fungerar, så att man bland annat kan testa några alternativa söktermer, kanske en andra och tredje sökmotor, när man letar efter information.

Källkritik handlar idag om vem det är som påstår något, precis som den alltid har gjort. Men också varför jag hittar just den här informationen på nätet. Diskussionen om filterbubblor hänger därför ihop med det jag bloggade om under rubriken Lär barnen programmering så att de förstår världen lite bättre för några veckor sedan, delvis också med det jag skrev i blogginlägget Vad är det egentligen vi mäter:

Det är väldigt viktigt med en en grundläggande förståelse för att det faktiskt är mänskliga beslut som ligger bakom också det som ser ut att ske automatiskt. En dator kan inte vaska fram ett sökresultat på egen hand, en människa måste ha talat om för den hur den ska göra, vad som ska anses vara viktigt och vad som kan komma på sidan 354 i sökresultatet.

Skillnaden på Twitter och Facebook är att man på Twitter har större inflytande över hur filterbubblan fungerar. Man väljer vilka man ska följa och sen kommer alla tweets i kronologisk ordning. På Facebook väljer man sina vänner, men det är Facebooks algoritm Edgerank som avgör vad vi som användare ser. Intressant är att Twitter så sakteliga tar små, små steg mot att filtrera mer.

Kanske ligger det något i Evgeny Morozovs idéer om oberoende granskning av de algoritmer som påverkar oss allra mest? Jag har ännu inte läst hans senaste bok, To save everything, click here, men antar att resonemanget får en del av utrymmet där.

En sönderhackad arbetsdag är en dålig arbetsdag

2013-02-22T00:00:00Z

Mailblocker - en pausknapp för e-posten.

Via Nicklas Lundblad hitter jag den här intressanta föreläsningen. Att nå ett tillstånd av flow, där vi tänker nytt, är kreativa, faktiskt skapar det vi har i uppdrag att skapa, kräver 20 minuter oavbruten uppmärksamhet. Men, säger Ben Hammersley, på alldeles för många arbetsplatser ges inte det utrymmet:

Standardinställningen i Outlook är att hämta ny e-post var femtonde minut.
Öppna kontorslandskap ska gynna kreativitet men lägger främst grunden för ökad kommunikation – och därmed ökad risk för att något stör.

Ben Hammersley menar också att många arbetsplatser har börjat mäta fel saker, man har börjat mäta eftersom det går att mäta. Som chef kan man till exempel skicka ett e-post på kvällen, för att testa om de anställda är på tårna. Slutsatsen i det resonemanget är att alldeles för många arbetsplatser optimerar för samarbete och kommunikation. Man mäter hur de anställda använder sina verktyg, inte vad de faktiskt utför och uppnår.

Min egen tidsstudieman #

Som frilans är det viktigt för mig att hålla koll på min arbetstid, vad jag ägnar timmarna åt. Hur många timmar jag lägger på respektive artikel, men också hur mycket av min arbetstid som jag kan fakturera för och hur mycket som är annat.

Tiden som läggs på uppdrag, den har jag haft koll på sedan jag slutade som anställd i augusti 2006. De första åren nöjde jag mig med det. Men sen kom en gnagande känsla krypande: Hur mycket av min arbetstid kan jag faktiskt fakturera för? Och vad ägnar jag resten av tiden åt? Hur mycket tid lägger jag på idéarbete, hur mycket på administration och bokföring? Hur mycket försvinner på Facebook?

Jag började ha ett halvt öga på klockan och gjorde varje dag en anteckning som sammanfattade arbetsdagen: x timmar åt mina uppdragsgivare, y timmar research och idéarbete och så vidare.

Det gjorde saker och ting lite bättre. Jag ville givetvis att varje dag skulle ägnas åt så mycket fakturerbart arbete som möjligt, i andra hand åt research och idéer och så lite som möjligt åt administration och slösurfande.

Men det var ändå inte tillräckligt, av två anledningar. Tiden jag jobbar åt mina uppdragsgivare undantagen så var den dagliga sammanställningen bara en uppskattning mellan tummen och pekfingret. Och jag gjorde aldrig någon sammanställning av resultatet. Det intressanta är inte hur timmarna fördelas under en enskild dag, utan över längre tid.

Så efter att ha sneglat på verktyg för tidsrapportering ett tag bestämde jag mig för att testa Toggl. Det kändes inledningsvis helt bakvänt, att bli min egen tidsstudieman och klocka allt jag gör. Men det har visat sig fungera riktigt bra. Jag kan nu se vad jag ägnar mig åt, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad.

Men den positiva bieffekten är just det där med oavbrutet arbete och flow. Varje gång jag växlar fokus startar stoppar jag timern som rullar i Toggl och startar en ny: Arbete med artikel X, bokföring, e-post och så vidare.

När jag började använda Toggl, då bestod varje dag av många korta insatser, jag hoppade väldigt mycket fram och tillbaka. Egentligen var det ingen överraskning, jag hade på känn att det var precis så. Men att se det svart på vitt fick mig att ta mig i kragen och jobba längre med varje uppgift.

Att jag hela tiden har en timer som rullar innebär också att jag måste ta aktiva beslut om vad jag ska ägna mig åt. Ska jag ta rast nu och kolla Facebook en stund, eller är det dags att ta tag i bokföringen? När jag tidigare gjorde en grov uppskattning i efterhand var det mycket oftare så att dagarna blev som de blev, snarare än som jag ville ha dem.

En pausknapp för e-posten #

Någon har sagt något i stil med att “inkorgen är en att-göra-lista du själv inte har kontroll över”. Det är ett problem med e-posten. Ett annat är just det där med avbrott från det man egentligen ägnar sig åt. Man sitter och skriver, ett pling om ny e-post i inkorgen och sen är det en kamp för att inte växla program och kolla vad det var som kom.

Ben Hammersley hävdar i sin föreläsning att de som bara kollar e-post två gånger om dagen ökar sin produktivitet rejält. Jag tror honom.

Den enkla lösningen är att stänga ner e-postprogrammet och bara öppna det när jag bestämt att det är dags att läsa e-post och startar timern för e-post i Toggl.

Men den enkla lösningen fungerar sällan. Jag har väldigt mycket referensmaterial i e-posten och dessutom behöver jag ofta skicka e-post. Jag skulle kunna ställa in mitt mailprogram att bara hämta ny e-post manuellt, men ibland väntar jag på viktiga mail och vill då ha det igång i bakgrunden trots allt.

Nyligen hittade jag vad som verkar vara en fungerande kompromiss: Mac-programmet Mailblocker. I praktiken är det en specialanpassad brandvägg som spärrar min dator att hämta hem e-post men inte att skicka.

Tankarna om att ständiga avbrott sänker kreativiteten och produktiviteten är sannerligen inte något nytt. Läs gärna den här fem år gamla intervjun med Gloria Mark i Fast Company.

Läs min Internetguide om nätneutralitet

2013-02-21T00:00:00Z

Stora delar av hösten ägnade jag åt att skriva min tredje Internetguide åt .SE. Spärrar och gräddfiler är en kort bok om nätneutralitet.

Nätneutralitet handlar om hur vi ska kunna använda våra Internetuppkopplingar, om det är användaren eller Internetleverantören som ska bestämma. Jämför den traditionella telefonin, där det är operatören som bestämmer vilka tjänster för exempelvis trepartssamtal och samtal väntar som ska finnas, med hur det fungerar på nätet idag.

I Sverige finns ännu inte några stora problem med bristande nätneutralitet. Mätningar som .SE gjort visar dock att det finns svenska operatörer som exempelvis stryper kapaciteten för Bittorrent under högtrafik.

På sikt finns det också en demokratiaspekt. Om operatörerna breddar sitt utbud, så att det innehåller både dyra Internetabonnemang, som ger tillgång till nätets alla tjänster, och billigare “bredbandsabonnemang”, som bara ger tillgång till ett begränsat urval, blir konsekvensen att tillgången till Internet – hela Internet med alla de tjänster som finns där – blir en ekonomisk och kunskapsmässig fråga. Bara de som har råd och förstår skillnaden väljer ett Internetabonnemang.

Frågan handlar också om Internets fortsatta utveckling. Nätet har blivit det det blivit till stor del tack vare att det varit en öppen plattform. Spotify, Wikipedia och Skype har inte behövt be någon om tillstånd. Om vi får en framtid där de flesta sitter på begränsade bredbandsuppkopplingar riskar vi att tappa en stor del av innovationskraften på Internet, eftersom den potentiella målgruppen för en ny tjänst minskar kraftigt.

Spärrar och gräddfiler är tänkt att läsas av den vanliga Internetanvändaren, och innehåller både teknikförklaringar och resonemang om konsekvenserna.

Behagligare skärmarbete på kvällen

2013-02-06T00:00:00Z

Snubblade för ett tag sedan över gratisprogrammet f.lux. Och det är en riktig liten pärla.

Programmet håller koll på var i världen datorn befinner sig och anpassar färgtemperaturen på skärmen till vad klockan är. En kallare färgton dagtid, en varmare på kvällarna.

Enligt programmets webbplats kan det förändrade ljuset ha en positiv påverkan på sömnen, eftersom blått ljus gör oss vaknare. Det varmare ljuset som f.lux växlar till kvällstid ska inte ha samma effekt.

Det forskare jag varit i kontakt med ifrågasätter dock påståendet om att ett datorprogram som f.lux verkligen skulle kunna ha den effekten.

Jag kan heller inte påstå att jag sovit bättre under den månad jag haft f.lux installerat. Men däremot vet jag att skärmen är betydligt behagligare att titta på när det har mörknat ute.

Moom skapar ordning bland fönstren

2013-02-05T00:00:00Z

Trött på att flytta runt programfönstren på din skärm? Att ändra storlek beroende på vad du ska göra? Jag har provat ett par olika program för att köra fönsterhanteringen enklare. Det bästa jag hittat är Moom.

Med Moom installerat får den gröna bollen överst till vänster i varje Mac-program en ny funktion. Låter jag muspekaren sväva över den en kort stund dyker en meny upp. Där kan jag antingen välja någon av mina sparade fönsterstorlekar eller markera i ett rutmönster precis hur stort och var på skärmen jag vill att fönstret ska hamna.

Störst glädje har jag av de sparade storlekarna. Smidigast av allt är de två knapparna för "vänster halva" och "höger halva". Perfekt när jag vill ha två fönster bredvid varandra, en utskriven intervju i det ena, en blivande artikel i det andra till exempel.

Hitta dina anteckningar i dator och telefon

2013-01-18T00:00:00Z

I ett tidigare blogginlägg skrev jag om kombinationen Drafts, Dropbox, Hazel och Textexpander. De fyra programmen gör att jag snabbt och enkelt kan kladda ner en anteckning och sen spara den på samma ställe som alla andra. Perfekt för artikelidéer, böcker eller filmer som verkar vara intressanta, program jag vill testa och massor av andra småsaker. Sånt som annars skrivs på närmsta papperslapp och sedan försvinner.

Men att skriva ner är en sak, att hitta bland alla anteckningar en annan.

Givetvis finns program som också underlättar den delen: NValt i datorn och en hel uppsjö av alternativ för telefonen.

Hitta i datorn #

NValt är en snabb liten textredigerare med inbyggd sökfunktion. Den har massor av smarta finesser, men just i det här fallet är det en som är särskilt bra: NValt kopplas till en mapp i datorn och visar sedan alla textdokument som finns i den. Överst i listan finns en sökruta, som letar både i namn och innehåll.

NValt är också det program jag använder för att skapa nya anteckningar och redigera i gamla när jag sitter vid datorn.

Hitta i telefonen #

För iOS finns flera olika textredigerare som kan kopplas till Dropbox. Artiklar och blogginlägg skriver jag i iA Writer, som också skulle kunna användas till detta. Men eftersom en bra sökfunktion är viktig för att snabbt hitta det man söker är Writeroom och Notesy bättre alternativ just för anteckningarna.

Smarta filnamn gör det lättare att hitta rätt anteckning

2013-01-15T00:00:00Z

Getting Things Done with Semantic Notes

"Now, my notes are collected as palpable raw materials waiting to be transformed into a project, and I’m able to curate reviewed notes as reference materials and keep them a swipe-tap away."

Oerhört långt blogginlägg om hur smarta namn på textdokument kan göra det lättare att hitta informationen man söker på hårddisken.

Alla anteckningar på rätt ställe, snabbt och enkelt

2013-01-15T00:00:00Z

Att snabbt skriva ner en idé är enda sättet att vara säker på att den inte försvinner. Vem har inte precis innan man somnat kommit på en bra lösning på ett problem och inbillat sig att den inte kommer att vara bortglömd morgonen därpå?

Men det räcker inte att skriva ner den. Den måste skrivas på ett ställe där man kommer att titta igen. Problemet är att lösa papperslappar kan komma bort.

Var och när som helst #

I höstas skrev jag ett blogginlägg om hur jag börjat använda iPhone-appen Drafts för att snabbt och enkelt kunna samla alla idéer och tankar i en enda textfil på min dator.

Idén fick jag efter att ha läst journalisten och författaren Steven Johnsons inlägg The Spark File. I den beskriver han hur han ersatt kladdblocket med ett dokument på Google Docs.

Fördelen med upplägget är att det eliminerar risken för försvunna papperslappar. Dessutom är allt samlat på ett och samma ställe. Och till skillnad från en anteckningsbok som jag kan åka ifrån så kan jag skriva upp nya saker så länge jag har tillgång till en internetuppkopplad pryl, vilket i stort sett innebär när som helst och var som helst.

Drafts, Dropbox och vanliga textfiler #

Det fina med att använda just Drafts är fyra saker:

Drafts är en app som startar väldigt snabbt i telefonen. Det innebär att tröskeln för att faktiskt skriva ner idén är låg.
Drafts kan kopplas ihop med Dropbox. Med ett klick läggs min senaste anteckning till i slutet på textdokumentet för idéer som jag har sparat där.
Att idéerna finns i en vanlig textfil på Dropbox innebär att jag lika gärna kan skriva ner nya när jag sitter vid datorn.
Att idéerna finns i en vanlig textfil innebär också att jag inte har låst in mig i ett visst program. Just nu trivs jag bäst med Drafts i telefonen och iA Writer i datorn, men jag kan när som helst byta till andra program utan att behöva börja om från början.

Allt är inte idéer #

Så långt fungerar kombinationen bra för en ständigt växande lista med artikelidéer. Men jag vill samla fler saker. Tips på böcker att läsa, filmer att se, program att testa, bra citat.

Men i Drafts har man bara två alternativ: Antingen spara den nya anteckningen i slutet på ett dokument som heter journal.txt eller skapa ett nytt dokument för varje ny anteckning.

Så länge jag bara skrev ner artikelidéer och var nöjd med att spara allt i en och samma fil dög journal.txt. Filnamnet var inte perfekt, men det funkade.

Alternativet, att spara varje anteckning i ett nytt dokument är inte användbart. Varje boktips, varje citat, varje program som ser intressant ut i ett eget dokument, det blir snart rörigt.

Men så snubblade jag över Hazel.

Hazel automatiserar din dator #

Hazel är ett program som övervakar vad som händer i olika mappar i datorn, och som kan utföra olika uppgifter. Det går att använda till mycket. Som att samla olika typer av anteckningar i olika dokument.

I just det här fallet får Hazel övervaka mappen där Drafts sparar mina anteckningar. Om Hazel stöter på ett dokument vars namn börjar på "uppslag" läggs innehållet till i slutet på mitt samlingsdokument för artikeluppslag. Ett dokument som vars namn börjar på "läs" i listan med böcker som verkar intressanta, "se" i filmlistan och så vidare.

Någon inbyggd funktion för att sammanfoga två textfiler på det här sättet finns inte inbyggd i Hazel. Men det går att använda Hazel tillsammans med så kallade shell script, och den vägen går mycket att lösa.

Så här ser mina Hazel-regler ut (just detta exempel för boktips):

Det smarta sker dock i kommandot för Run shell script som ser ut så här:

Resultatet är att Hazel tar den nya anteckningen och lägger den i slutet av dokumentet "- att läsa.md".

Textexpander snabbar upp ytterligare #

För att döpa anteckningarna rätt (det vill säga ge dem namn som börjar på "uppslag", "läs" och så vidare) använder jag en funktion i Drafts som innebär att iPhone-appen döper varje fil den sparar till Dropbox till innehållet på första raden i anteckningen.

Ska jag skriva ner ett filmtips ser anteckningen i Drafts alltså ut ungefär så här:

se - måndag 14 januari 2013 1445 En pilmgrims död

På Dropbox sparas då anteckningen i dokumentet se - måndag 14 januari 2013 1445.txt.

Att jag inte nöjer mig med bara "se" på första raden beror på att jag kanske skriver upp flera filmtips under en och samma dag. Döper jag anteckningarna till "se" kommer den andra i värsta fall att skriva över den första och så vidare. Med datum och klockslag kommer jag kunna skriva ner flera tips och Hazel lägger till dem i tur och ordning.

Men att skriva "se - måndag 14 januari 2013 1445" går inte så snabbt. Därför använder jag Textexpander i både mobil och dator. Textexpander är ett program för att spara text som man ofta skriver, och korta kommandon för att mata in dem.

Istället för att skriva "se - måndag 14 januari 2013 1445" räcker det att jag skriver "xse" och så lägger Textexpander till datum och klockslag. ("xse" eftersom jag inte vill att datum och tid ska läggas till varje gång jag skriver "se" i en text.)

Kombinera med webbfynd #

Tack vare att mina idédokument ligger på Dropbox går det också att använda Pinboard och Ifttt, som jag beskriver här, för att enkelt spara ner intressanta artiklar jag hittar på nätet: En tagg på Pinboard för respektive dokument på Dropbox och en matchande regel i Ifttt är vad som behövs.

Ditt liv, en sekund i taget

2013-01-09T00:00:00Z

1 Second Every Day är en mobilapp som låter användaren klippa ihop en dokumentärfilm om sitt liv, bestående av en kort videosnutt från varje dag. Riktigt kort, 1 sekund, precis som namnet antyder.

På pappret låter det banalt och tramsigt, men när man ser filmen som Cesar Kuriyama själv gjort blir det annorlunda.

Kickstarter-projektet för appen avslutades igår och inom kort dyker den upp för både iPhone och Android.

Idén är inte helt olik den som svenska Memoto har, även om genomförandet skiljer sig åt en hel del.

Memoto fick under veckorna innan jul mycket uppmärksamhet för sin "rockslagskamera". Bland annat gjorde jag en intervju med företagets vd Martin Källström i Ny Teknik.

Memotos kamera bärs som en brosch, och kommer att ta en bild i halvminuten för att hjälpa användaren att minnas sitt liv och fånga de viktiga ögonblicken. Integritetsaspekten har diskuterats, där intrånget i omgivningens privata sfär kan bli stor om kameran inte används med förnuft.

Med 1 Second Every Day blir det problemet inte lika påtagligt. Användaren väljer när hen ska plocka upp telefonen och filma, vilket omgivningen direkt kommer att märka.

Pinboard som informationsnav – Ifttt som informationsväg

2013-01-08T00:00:00Z

I RSS-prenumerationer, på Twitter, i Facebook-flödet. Intressanta länkar dyker upp lite var som helst. Men beroende på vart länken leder vill jag spara den på olika sätt.

Somliga länkar är artikeluppslag. Andra är potentiellt referensmaterial. En del länkar resulterar i ett snabbt blogginlägg för att tipsa andra. Några skickar jag vidare via e-post eftersom jag vill vara säker på att en viss person verkligen ser den.

Men oavsett var jag hittar de intressanta länkarna och vad som sedan ska hända med dem hamnar de i min samling på Pinboard.

Pinboard är en av nätets alla tjänster för att spara bokmärken som tillsammans med Ifttt blir en riktigt kraftfull lösning.

Det här är Ifttt #

Ifttt har jag bloggat om några gånger tidigare (och kommer säkert blogga om igen, tjänsten blir bara bättre och bättre). Kortfattat kopplar Ifttt - If This Then That – ihop olika webbplatser.

Två exempel: Alla bilder som jag laddar upp till Instagram sparas automatiskt till mitt konto på Dropbox och varje gång någon kommenterar på min blogg på dn.se plingar det till i min telefon.

I det första fallet kopplar Ifttt ihop Intagram och Dropbox, i det andra RSS-flödet med bloggkommentarer med Pushover.

Att koppla ihop webbtjänster på det här sättet är enkelt med Ifttt. I ett enkelt webbgränssnitt väljer vad man vill bevaka (if this) och vad som ska hända (then that).

Taggarna bestämmer vart bokmärket tar vägen #

En av de saker som Ifttt kan hålla koll på är de bokmärken som jag sparar på Ifttt. Det går att låta Ifttt reagera varje gång jag sparar ett nytt bokmärke, men det är när man istället låter Ifttt bevaka bokmärken taggade på olika sätt som det blir riktigt smart. De Pinboard-taggar jag använder som triggers för Ifttt är:

/personnamn/ – Ett antal personer som jag ofta vill tipsa om en länk genom att skicka e-post till dem har fått var sin egen tagg. När Ifttt upptäcker ett bokmärke taggat med exempelvis “anna” skickas ett mail till Anna med hjälp av Gmail.
draft - Taggen för bokmärken som kan bli längre artiklar eller blogginlägg. Skapar ett nytt textdokument i mitt Dropbox-konto. Som brödtext används den beskrivning som jag sparat tillsammans med bokmärket samt en länk till sidan.
atfj - En del webbupptäckter vill jag tipsa om här på min webbplats, men utan att skriva ett långt blogginlägg. Taggar jag med atfj skapas ett utkast i Wordpress, där jag sedan fixar till det sista innan jag publicerar. atfj-taggade länkar läggs också på kö i Buffer och twittras ut i lagom takt.
of - Bokmärken taggade med of skickas till mailadressen för OmniFocus, där jag har min att göra-lista.
md - Att hitta tillbaka till webbsidor man läste för ett år sedan kan vara svårt. Sånt som jag tror att jag kommer vilja återvända till när jag gör research för kommande artiklar taggar jag md, en förkortning för Markdown[1]. Länkarna skickar Ifttt till Heck Yes Markdown som gör om innehållet till ett textdokument i Markdown och sparar till mitt konto på Dropbox.
fb - Intressanta länkar som jag vill tipsa mina vänner på Facebook om taggar jag fb, så dyker tipset upp automatiskt.

Så sparar jag länkar till Pinboard #

Att spara länkar till Pinboard är enkelt. Tjänsten har en inbyggd funktion för att importera alla länkar som finns i de Twitter-inlägg som jag markerar med en stjärna. Som RSS-läsare använder jag Fever. Det inlägg som jag favoritmarkerar där publiceras i ett RSS-flöde, som jag med hjälp av ytterligare en regel i Ifttt importerar till Pinboard. Allt jag favoritmarkerar i Instapaper hamnar också i Pinboard. De länkar jag snubblar över på webben sparar jag med hjälp av Pinboards egen bookmarklet.

Och en ett par gånger i veckan går jag igenom alla nya bokmärken på Pinboard, raderar de som inte känns relevanta och taggar alla andra.

Överkurs: Hazel #

Att spara utkast och referensmaterial till Dropbox är bra. Men för att bringa lite ordning i det som hamnar där använder jag dessutom Hazel. Hazel är ett smart program för Mac. Det kan bevaka en mapp och utföra olika saker beroende på vad som händer med filerna som dyker upp där. Med Hazel flyttar jag bland annat utkasten som kommer från Pinboard till rätt mapp på min hårddisk.

Markdown är ett sätt att skapa textfiler som enkelt kan göras om till exempelvis html-kod. Med Markdown skriver man exempelvis text som ska vara kursiverad innanför två asterisker, *så här*. Fördelen med Markdown är att man kan använda vilken textredigerare man vill när man skriver sina texter, för att sedan skapa ett html-dokument, pdf-dokument, rtf-dokument eller vad man nu behöver när man är klar. ↩

Vem du är avgör vad du betalar

2012-12-28T00:00:00Z

Websites Vary Prices, Deals Based on Users' Information

"As a final test, the Journal ordered two separate Swingline staplers from Staples.com, from two nearby ZIP Codes—one costing $14.29 and the other one $15.79. The staplers arrived the same day. They appear to be indistinguishable from one another and do an equally thorough job of stapling."

Det borde inte vara särskilt överraskande, egentligen. Men när Wall Street Journal lyckas belägga hur ett antal amerikanska nätbutiker dynamiskt anpassar priserna beroende på vem det är som kliver över den virtuella tröskeln är det ändå häpnadsväckande.

Problemen med porrfilter

2012-12-13T00:00:00Z

Cory Doctorow skriver en kolumn i The Guardian om problemen med filtrering på nätet. Tydligen finns det en aktuell debatt om nätporr och vad de brittiska internetleverantörerna ska tvingas göra för att förhindra att minderåriga tar del av den.

Doctorow har två relevanta invändningar. Den ena om att hur svårt det är att göra de tekniska lösningarna felfria och hur stora konsekvenser det blir av att bara göra fel en gång av hundra. Nätet är så stort att siffrorna ändå blir enorma:

”Think, for a moment, of what it means to have a 99% accuracy rate when it comes to judging a medium that carries billions of publications.

Consider a hypothetical internet of a mere 20bn documents that is comprised one half “adult” content, and one half “child-safe” content. A 1% misclassification rate applied to 20bn documents means 200m documents will be misclassified. That’s 100m legitimate documents that would be blocked by the government because of human error, and 100m adult documents that the filter does not touch and that any schoolkid can find."

Den andra invändningen är att det alltid går att ta sig runt den här typen av spärrar:

“What’s more, as Hillier was quick to remind me, kids are pretty technologically sophisticated. Kids whose parents rely on this filter will discover quickly that their kids have no trouble evading it. As I discovered on my tour, kids know how to search for open proxies on the internet and to use them to beat the filters. Unfortunately, by driving kids to these filters, we put them at risk of surveillance from another group of unaccountable strangers, as the proxy-operators have the ability to see (and even to interfere with) the kids’ traffic."

Läs gärna hela resonemanget.

Låt tekniken jobba åt dig

2012-10-30T00:00:00Z

Har startat veckan med att gästföreläsa på JMG i Göteborg, både igår och idag. Uppdraget var att ge de studenter som går första terminen på journalistutbildningen en inblick i hur nätet kan användas som verktyg för reportrar.

På tre timmar rusade jag bland annat igenom hur jag använder Twitter, Facebook, RSS (genom Google Reader och Feedly), Instapaper, Ifttt och ett gäng andra program och tjänster. Målsättningen är att visa något av det som ingår i min digitala verktygslåda, att ge några idéer till hur man kan strukturera sitt arbete och använda nätet.

Jag tror så här: Bra uppslag och intressanta personer att intervjua kan man definitivt hitta på andra ställen än i de sociala nätverken. Men datorn är varje journalists viktigaste verktyg. Den som behärskar det, den kommer också skaffa sig ett försprång.

På sätt och vis hänger det ihop med blogginlägget jag skrev på dn.se i förra veckan. Om hur grundskolan idag lär ut hur datorer kan användas för att skapa text och bild och för att söka information. Men väldigt lite om hur datorer kan användas för att bygga nytt.

Nu menar jag inte att man som blivande journalist ska lära sig att programmera. Men den som kan använda sin dator till mer än att skriva sin artikel, skicka några mail och söka på Google, den har tagit ett steg längre.

Inte minst handlar det om att lära sig att använda datorn så effektivt som möjligt, att använda program och nättjänster som gör att jobbet går snabbare. För den som lägger lite tid på att hantera och hitta sina artikeluppslag får mer tid över att skriva de färdiga artiklarna. Viktigt, eftersom det verkligen inte ser ut som om resurserna för det redaktionella innehållet kommer att bli större.

Två konkreta exempel på hur jag jobbar:

På Arbetsförmedlingens webbplats går det att sätta upp en RSS-prenumeration för alla platsannonser som gäller en viss ort eller ett visst yrke. För lokalreportern kan det förra vara ett sätt att hålla koll på vad som händer på den lokala arbetsmarknaden, för branschreportern kan det senare vara ett sätt att hålla koll på sin nisch. Och det utan att behöva besöka Arbetsförmedlingens webbplats någon gång i veckan. Istället kommer alla nya platsannonser in i RSS-läsaren, där jag ändå slänger ett öga då och då.
Genom att koppla Pinboard till Dropbox med hjälp av Ifttt har jag satt upp ett system som gör att jag väldigt snabbt kan spara artikelidéer och utkast till blogginlägg. Inte sällan är det texter jag läser på nätet som ger upphov till nya idéer. Jag bokmärker då på Pinboard, skriver en kort beskrivning och lägger till nyckelordet “draft”. Då upptäcker Ifttt det nya bokmärket och skapar ett nytt textdokument på mitt konto hos Dropbox, och därmed också på min dators hårddisk. Dokumentet innehåller rubrik, länk till orginalartikeln och mina korta minnesanteckningar.

Den som är aktiv på Twitter och Facebook och prenumererar på hundratals RSS-flöden kommer aldrig att hinna läsa allt. Och det är inte ambitionen. Men genom att ha skapat flödena finns möjligheten att doppa tårna i det, när tillfälle ges. Det man hittar då, det får man vara glad över. Men genom att använda nätets verktyg går det också att minska risken för att missa de verkliga guldkornen.

Men för att kunna lära sig hur måste man börja göra, testa de tjänster och program som finns. Och när man hittat en arbetsmetod som fungerar, finslipa den!

På bloggen Minimal Mac argumenterar Patrick Rhone för att det inte alltid är smart att skaffa en ny mobiltelefon, börja använda nya tjänster eller den senaste versionen av datorprogrammet X som man redan har. Det smarta är istället att verkligen lära sig använda det man redan har:

“I have come to believe that the best and most cost effective technology upgrade that one can make is to themselves. I'm not talking cyborg implants here. I'm speaking about knowledge. That is, increasing your skill, aptitude, and understanding when it comes to any device, application, or tool.”

Jag tror att han har helt rätt.

Två utmaningar för ett decentraliserat alternativ till Twitter

2012-10-20T00:00:00Z

Riktigt intressant avsnitt av podcasten Hypercritical. Ett av ämnena som diskuteras är Twitter, App.net och Tent.io – och det realistiska i att utveckla en distribuerad lösning för realtidskommunikation a’la Twitter. Utgångspunkten för diskussionen är det här blogginlägget.

Tent.io vill erbjuda samma funktioner som Twitter, med en realtidsström av korta uppdateringar, men i form av en decentraliserad lösning baserad på en standard som vem som helst kan utnyttja. En Twitters motsvarighet till e-post. Vilket givetvis skulle vara bra.

Men John Siracusa framför två, i mina ögon, starka argument för varför Tent.io kommer att få problem:

För det första, i ett decentraliserat system ska uppdateringar skickas ut till alla anslutna servrar. Vilket ger klara skalbarhetsproblem eftersom realtidsaspekten är så viktig. En uppdatering på Twitter, eller motsvarande tjänst, får inte ta mer än några sekunder från avsändare till mottagare. För e-post finns inte alls motsvarande förväntning.

För det andra, i ett decentraliserat system är det väldigt svårt att bygga en allomfattande sökfunktion, vilket är viktigt för dem som använder Twitter för omvärldsbevakning.

Mina RSS-flöden lämnar Feedburner

2012-10-01T00:00:00Z

Det finns tecken på att Google kommer att lägga ner Feedburner. Enda anledningen till att jag använt tjänsten är för att få statistik över hur många prenumeranter jag har på den här webbplatsens rss-flöden.

Joacim Melin tipsade för ett tag sedan om en gammal Wordpress-plugin som gör samma sak.

Nu har jag aktiverat den här på webbplatsen och slutat peka nya prenumeranter vidare till Feedburner. Jag låter Feedburner-flödet finnas kvar ett tag framöver, men byt gärna till Wordpress eget.

Pensionärer, köttbullemackor och smarta telefoner

2012-09-28T00:00:00Z

Satte jag mig med min bärbara dator på ett kafé här i Vänersborg för två, tre år sedan hände det ofta att jag kände mig uttittad av pensionärerna runt omkring.

Inte längre.

Till vänster om mig sitter idag en äldre herre, till höger en något äldre dam. Ingen av dem har tid att ägna mig någon uppmärksamhet.

Han har fullt upp med sin egen dator, iPhone och 4G-router. Hon med sin iPhone som hon placerat på bordet bredvid köttbullemackan med rödbetssallad.

Det är fascinerande hur snabbt tekniken blir allmängods.

Dumma pipor, nytta, affärer och Twitter

2012-09-21T00:00:00Z

[caption id="attachment_4591" align="aligncenter" width="620"] Twitter till Google Drive med hjälp av Ifttt. Snart inte möjligt längre.[/caption]

Twitter går att använda på många olika sätt. För mig har det handlat om två av de vanligaste: Intressanta diskussioner och att hitta intressant läsning. Smarta webbtjänsten Ifttt har hjälpt till med båda.

Nu är det slut på det.

Som diskussionsplattform har Twitter sina begränsningar. En är att det är svårt att hitta gamla inlägg. Jag har några gånger velat gå tillbaka och se vad någon skrev till mig. Svårt på Twitter, men enkelt tack vare Ifttt. Med hjälp av Ifttt har jag sparat alla inlägg på Twitter där jag är omnämnd med ett @thoresson, först i Evernote och på sistone i dokument på Google Drive.

I twitterflödet virvlar också en massa länktips förbi. De som ser intressanta ut har jag stjärnmärkt, som en påminnelse till mig själv att titta närmare på. Och låtit Ifttt ta hand om länkarna som finns i dem och samla dem tillsammans med länkar som jag hittar på andra ställen. När tid har funnits att ta sig igenom länksamlingen har jag bara behövt titta på ett ställe.

Men i ett mail till sina användare meddelade Ifttt i morse att tjänsten inte längre kommer gå att använda på det sättet. Efter den 27 september är det möjligt att använda Ifttt för att göra inlägg på Twitter, men inte för att hämta ut information från tjänsten.

Beslutet är en direkt konsekvens av de nya villkor som Twitter införde för ett par veckor sedan. Enligt dem är det uttryckligen förbjudet att spara innehåll från Twitter till andra molntjänster, på det sätt som Ifttt gjort möjligt.

När villkoren presenterades kom högljudda protester från många håll. Och om försämringarna av Ifttt är ett första tecken på hur saker och ting kommer att utvecklas, då var protesterna befogade.

I grund och botten handlar detta om vad Twitter egentligen är. För mig och de flesta användare är Twitter en teknik, en plattform för kommunikation. Men de senaste månadernas utveckling visar med all önskvärd tydlighet att Twitter i första hand är ett företag.

Jag har använt jämförelsen med e-post förr och gör det igen:

Att Mozilla bestämmer sig för att sätta utvecklingen av populära e-postprogrammet Thunderbird på sparlåga är tråkigt för dem som använder programmet, men inget hot mot e-post som sådan.

E-post bygger på öppna standarder som vem som helst kan bygga på. (Tekniken) Twitter är däremot en plattform helt under kontroll av (företaget) Twitter.

Världens internetoperatörer vill inte se sin infrastruktur förvandlad till dumma pipor som bara transporterar ettor och nollor mellan kunderna och de tjänster dem använder. Istället försöker internetoperatörerna erbjuda egna innehållstjänster och annat som flyttar dem uppåt i värdekedjan.

Situationen för Twitter är den samma. Lika lite som internetoperatörer bara vill tillhandahålla dumma pipor är Twitter intresserat av att göra det.

Till stor del handlar det för Twitter om att äga användarupplevelsen. Det är där, med den affärsmodell som Twitter valt, som pengarna genereras. Via annonsvisningar.

Om jag använder Ifttt för att flytta de inlägg jag är intresserad av från Twitter till en annan tjänst, då missar företaget en möjlighet att visa annonser.

Från Twitters horisont kan besluten se logiska ut, men för oss användare påverkar det nyttan med tjänsten rejält.

Information Overload?

2012-09-13T00:00:00Z

Är “information overload” en myt? Forskning vid Northwestern University antyder det. Åtminstone till viss del.

Underlaget känns väl litet, sju fokusgrupper med sammanlagt 77 personer. Men bland de som svarar säger sig majoriteten inte känna av några problem med för mycket information, däremot att kvaliteten på mycket är låg.

Sista stycket i pressmeddelandet är värt att fästa lite extra vikt vid:

The few participants who did feel overwhelmed were often those with low Internet skills, who haven’t yet mastered social media filters and navigating search engine results, Hargittai noted.

För att inte känna sig stressad måste man alltså ha goda internetkunskaper.

Inte särskilt kontroversiellt resultat. Frågan är bara hur vi ser till att alla medborgare får det?

Sparade Twitter-inlägg går att hitta igen

2012-09-11T00:00:00Z

Twitter är på många sätt ett bra verktyg för journalister. Men inte utan svagheter.

En är att det är svårt att hitta gamla inlägg eftersom Twitters sökfunktioner är kraftigt begränsade.

Men med Ifttt går det åtminstone att försäkra sig om att alla diskussioner där man själv deltagit finns sparade.

Ifttt kan nämligen hålla utkik efter tweets där jag är nämnd med ett @thoresson. Och sen kan alla dessa tweets sparas. Antingen som dokument på Dropbox, som anteckningar i Evernote eller till Google Drive.

Väljer man det senare alternativet finns en intressant möjlighet: Att spara twitterinläggen i kalkylark, ett för varje person man kommunicerar med och där varje nytt inlägg hamnar på en ny rad. Behöver man leta upp ett visst inlägg i efterhand kommer man ofta ihåg vem som skickade det och med dem sorterade på det sättet blir de lätta att hitta.

Genvägen från bokmärke till färdigt blogginlägg

2012-09-10T00:00:00Z

Kombinationen Pinboard, Ifttt, Dropbox och Hazel har gett mig ett nytt sätt att samla in idéer till blogginlägg.

En hel del av de inläggen jag skriver, både här och på dn.se, har sitt ursprung i sånt jag läst på nätet. Ibland skriver jag direkt. Det kan handla om en bra artikel jag vill tipsa om utan att egentligen lägga till något eget. Då går det snabbt att skriva ett kort inlägg. Eller så är det en aktualitet som behöver skrivas direkt.

Men sen är det allt jag läser som bara ger en vag idé, eller där det krävs mer research än jag har tid för just då.

Jag har försökt olika sätt att samla in de uppslagen. Lägga till dem i min att göra-lista eller skriva ner dem i Evernote är två exempel. Som inte fungerat så bra.

I listan trängs uppslagen med sånt jag måste göra, medan Evernote många gånger är så trögt att jag drar mig för att öppna programmet.

Med Pinboard, Ifttt, Dropbox och Hazel gör jag istället så här:

När jag läser något intressant som jag vill blogga om, men inte hinner just då, sparar jag ett bokmärke på Pinboard. I anteckningsfältet skriver jag ner idén jag fick och så taggar jag inlägget med “draft”.
I Ifttt har jag satt upp en regel som tittar efter nya bokmärken taggade med “draft”. Alla sådana sparas som ett nytt dokument till mitt konto på Dropbox. Dokumentet för samma namn som bokmärkets rubrik och som innehåll används texten från anteckningsfältet i kombination samt länken till den ursprungliga artikeln.
I min Mac kör jag Hazel, ett program som övervakar ett antal mappar och utför olika uppgifter beroende på vad som händer i dem. En sådan regel är att titta efter nya utkast som Ifttt placerat på Dropbox. När Hazel upptäcker ett utkast flyttas det till mappen där jag har alla mina pågående artiklar. Och märker dokumentet med blå färg. Det senare gör att jag tydligt ser nya utkast och därmed minskar risken för att jag ska glömma bort dem.
När jag har lust att skriva ett nytt blogginlägg öppnar jag mappen med utkast och väljer något av dem som finns där, blåa och lätta att hitta.

Why and how I use Fever

2012-09-07T00:00:00Z

Anthony Drendel, som utvecklar RSS-läsaren Sunstroke för iPhone, ger sina tips för att få ut maximalt av den – och Fever som Sunstroke bygger på.

Jag använder just den kombinationen, och har tänkt förklara varför i ett eget blogginlägg. Det kommer så småningom.

Obligatorisk läsning för alla journalister

2012-09-04T00:00:00Z

Vågar oläst påstå att detta blir obligatorisk läsning för alla journalister: Journalistförbundet och .SE ger den 24 oktober ut en ny guide med namnet Digitalt källskydd – en introduktion.

Fredrik Laurin, en av författarna, bjöd för några år sedan på en show på Gräv i Göteborg som fick många i publiken att tappa hakan. Med på scen hade han säkerhetsexperterna Robert Malmgren och Andreas Jonsson från Romab som bland annat visade hur enkelt det är att knäcka lösenord och hacka sig in i trådlösa nätverk.

Lika illustrativ kan en bok aldrig bli. Men skaffa den ändå, gratis i pdf-format, när den är släppt. Den innehåller bland annat tips om hur man skickar krypterad e-post och besöker webbplatser anonymt.

En plats för alla lösa idéer

2012-09-04T00:00:00Z

Var skriver man ner alla idéer som dyker upp i huvudet? Artikelidéer, embyron till blogginlägg, saker att kolla upp, intressanta citat. Allt sånt.

Jag har försökt med böcker. Fungerar bra, så länge jag är på samma plats som boken och så länge jag inte har för bråttom. Stressar jag är min handstil att likna vid ett krypto.

Jag har försökt med olika program i datorn. Som Eaglefiler, Devonthink och nu senast Evernote.

Alla tre har sina styrkor. En är gemensam. Att spara saker som jag läser på webben går vrålsnabbt, tack vare klipp och klistra.

Men nackdelar finns också. Eaglefiler passar bra som arkiv, och så använder jag det delvis fortfarande. Men inte för snabba anteckningar. Devonthink har samma problem. Och Evernotes svaghet är att det långt ifrån är särskilt snabbt.

Men så läste jag Steven Johnsons inlägg The Spark File. Där beskriver han hur ett dokument på Google Docs har fungerat som hans kladdblock under åtta års tid. Där skriver han ner allt som tycker upp i huvudet, utan att sortera eller strukturera på något sätt. Istället går han igenom allt ihop någon gång i kvartalet. Vilket har åtminstone en fördel:

Sure, I end up reading over many hunches that never went anywhere, but there are almost always little sparks that I’d forgotten that suddenly seem more promising. And it’s always encouraging to see the hunches that turned into fully-realized projects or even entire books.

Jag gillade idén, men tyckte inte att ett dokument på Google Docs kändes tillräckligt snabbarbetat.

Istället har jag satt upp ett liknande system, fast i form av en vanlig textfil som finns på mitt konto hos Dropbox.

Sitter jag vid min dator kan jag öppna vilken textredigerare som helst och lägga till något nytt längst ner i dokumentet. Men också från min iPhone och iPad går det riktigt snabbt att kladda ner en flyktig tanke, tack vare Drafts.

Jag har tidigare skrivit om hur Drafts fixar snabba statusuppdateringar till Facebook. Men Drafts kan också spara anteckning i slutet på ett dokument som finns på Dropbox.

Så när jag nu får en idé borta från datorn behöver jag bara plocka upp telefonen, starta Drafts, skriva ner den, skicka den till Dropbox – och så finns den sparad på samma ställe som alla andra lösa tankar.

Koppla ihop Ifttt med din egen dator

2012-09-03T00:00:00Z

Detta blogginlägg sorterar under avdelningen “för att det går”. Eventuell nytta med det här får andra komma på.

När jag startade bokföringsprogrammet i förra veckan passade jag samtidigt på att skicka en statusuppdatering till Twitter om det. Och eftersom jag avslutade med hashtaggen #f skickades uppdateringen dessutom vidare till Facebook, tack vare finurliga Ifttt.

Ifttt har jag bloggat om några gånger tidigare, men är kortfattat en tjänst som gör det möjligt att knyta ihop de webbtjänster man använder på olika sätt. Jag har satt upp en regel som innebär att alla twitteruppdateringar jag gör som innehåller just #f också ska postas på Facebook.

Mina vänner kan lätt se vilka statusuppdateringar på Facebook som kommer via Ifttt eftersom det står just “via Ifttt” under dem.

Uppdateringen om bokföringen hade den lilla markören, och jag fick frågan om jag hade en regel som postade inspirationsmeddelandet automatiskt.

Det hade jag ju inte, eftersom Ifttt är en tjänst för webben men inte vad som händer på datorn.

Men sen började jag fundera. Ifttt går också att koppla till Dropbox, och allt som händer på Dropbox händer ju också på min dator och vice versa.

Och eftersom en av händelserna på Dropbox som Ifttt kan reagera på är om en ny fil har dykt upp så skulle det kanske gå att få till något ändå?

Det här blev ett ypperligt tillfälle att testa Hazel, ett program som jag hört mycket om men aldrig provat. Med Hazel går det att övervaka vissa kataloger på hårddisken och utföra en massa automatik när vissa saker inträffar.

Med Hazel går det till exempel att håll koll på när ett en fil senast öppnades. Jag ställde in Hazel att övervaka mitt bokföringsprogram. Har det startat någon gång under de senaste 30 minuterna så skapar jag en fil i en katalog på Drobox med hjälp av följande kommandot

echo "win7" >> "$(date +%s).txt"

Nästa steg var att ge Ifttt i uppdrag att bevaka samma katalog och twittra varje gång en ny fil dykt upp.

Och det fungerar.

Nyttan? Som jag skrev, ingen aning. Men det gick. Jag är nöjd så. Känner mig som en av de där smarta utvecklarna jag bloggade om i förra veckan.

Atari Arcade - spelklassiker direkt i webbläsaren

2012-08-31T00:00:00Z

Tidigare i veckan var det Mozilla. Nu är det Microsoft som visar upp vad som är möjligt att göra i en modern webbläsare. I samarbete med Atari en rejäl samling spelklassiker.

Webbpublicering med Wordpress

2012-08-30T00:00:00Z

En bok för dig som vill komma igång med Wordpress, med en av Sveriges främsta Wordpress-experter som författare. Thord Daniel Hedengrens bok är dessutom gratis att ladda ner. Just nu i ett “nästan färdig-skick”.

Varför Wordpress? För att det är ett publiceringssystem som väldigt, väldigt många använder, och där det därmed är lätt att få hjälp med både funktion och utseende. Dessutom innebär Wordpress att man själv har full koll på sitt innehåll, åtminstone så länge man kör på egen server. Inga användarvillkor att fundera över, alltså.

Smarta utvecklare hittar smarta vägar

2012-08-30T00:00:00Z

Instapaper är en av de appar jag använder absolut mest i min iPad. Med programmet skapar jag en digital att läsa-hög. Istället för att skriva ut artiklar som ser intressanta ut sparar jag dem till Instapaper och kan läsa i min telefon eller platta.

I avsnitt 99 av podcasten Mac Power Users är Instapapers utvecklare Marco Arment gäst. Avsnittet handlar egentligen om arbetsflöden, hur Arment gör för att vara så effektiv som möjligt framför sin dator. Men inledningen handlar en hel del om Instapaper, bland annat hur Marco Arment löst två saker som vid första anblick såg omöjliga ut.

Det ena är ett nattläge. Normalt visar Instapaper svart text mot en ljus bakgrund. Men ligger man i sängen är det omvända bra. Vit text på svart bakgrund stör inte den som ligger bredvid lika mycket. Han ville lägga till en funktion som automatiskt växlar mellan de två lägena.

Eftersom iPaden har en ljussensor som används för att ställa in ljusstyrkan på skärmen borde det ha varit enkelt. Problemet är att Apple inte ger andra utvecklare än sina egna tillgång till informationen från den sensorn.

Arments lösning blev istället att med gps:en ta reda på var användaren befinner sig och sedan hämta information om när solen går upp och ner.

Det är långt ifrån en perfekt lösning. Att solen har gått ner innebär nödvändigtvis inte att sänglampan också är släkt. Men i brist på bättre tycker jag att det är en smart lösning.

För den andra smarta lösningen hämtade han inspiration i appen News.me.

En av få nackdelar med Instapaper är att man tidigare var tvungen att ladda ner nya artiklar. För det mesta inga problem. Men några gånger har jag suttit på ett tåg med dålig mobiltäckning och utan möjlighet att ladda ner de där texterna jag ville läsa.

Och eftersom Apple är väldigt restriktiva med vad program får göra i bakgrunden finns ingen möjlighet för Instapaper att kolla efter nya artiklar en gång i timmen.

Återigen blev gps:en lösningen. I senare versioner av operativsystemet har Apples prylar fått stöd för “geofences”, ett slags virtuella staket. Funktionen används bland annat av Apples egen app Reminders, så att man kan bli påmind om saker när man exempelvis kommer till jobbet.

Vad News.me och Instapaper gör är att utnyttja ett virtuellt staket på ett lite annat sätt: Jag har ställt in att Instapaper ska hämta hem alla nya artiklar så snart jag lämnar kontoret.

Fascinerande hur kreativa utvecklare hittar lösningar på till synes omöjliga problem.

3 miljarder sidbläddringar i Flipboard

2012-08-30T00:00:00Z

Flipboard har vuxit rejält på sistone, i takt med att appen tagit steget till nya plattformar.

20 miljoner användare och tre miljarder sidbläddringar varje månad.

Inte många av dem kommer från mig dock. Även om jag tycker att Flipboard är en av de snyggare apparna i min iPad har programmet inte tagit plats i mitt arbetsflöde.

För att upptäcka intressanta artiklar använder jag istället Zite, som jag tycker fungerar mycket bättre än Flipboard.

Och min RSS-läsare givetvis.

Kuta och skjuta direkt i Firefox

2012-08-29T00:00:00Z

BananaBread är en teknikdemo från Mozilla som utvecklar Firefox: Ett komplett first person shooter-spel i webbläsaren.

Mozillas plan är att göra Firefox till en plattform för spel, på alla operativsystem där webbläsaren finns.

“Godkänn” vs. “Gå till spelet”

2012-08-29T00:00:00Z

Vad känns minst läskigt, att klicka på en knapp där det står “Godkänn” eller en där det står “Gå till spelet”?

För att kunna använda appar på Facebook måste man först godkänna dem. På Techcrunch finns en intressant genomgång över några förändringar som gjorts i den processen.

Och, inte särskilt överraskande, handlar det om förändringar som ska sänka tröskeln för ett klick på rätt knapp. Mest intressant är hur Facebook tonat ned vad det handlar om, hur man bland annat döljer vilken information appen får tillgång till.

Skulle vara intressant att ta del av siffror som visar hur många som klickade sig vidare med den gamla designen och hur många som gör det idag.

En kalenderbokning med biljetten, tack

2012-08-29T00:00:00Z

The iCal format is one of the most underused file formats on the web. I wish every single event/ticket agency sent an iCal with their e-mail
— Jens Rantil (@JensRantil) August 28, 2012

Det här skulle jag önska att SJ, Öresundstågen och andra som jag brukar boka biljetter hos kunde nappa på. Tänk vad smidigt om det följde med en liten bilaga till varje mailbekräftelse, och det räckte med att öppna den för att restiderna skulle läggas till i kalendern.

För många program kan störa – eller hjälpa dig få jobbet gjort

2012-08-28T00:00:00Z

Clive Thompson skriver om multitasking i ett av de senaste numren av Wired. Ibland påstås det att ett ständigt hoppande mellan program stör koncentrationen, att det resulterar i att man inte får något gjort. Men det är inte hela sanningen:

One study of almost 200 high tech firms found that those led by managers who multitasked heavily had 130 percent better financial results than firms led by “monochronic” executives.

Varför?

It’s overall focus that matters. Those high tech managers were juggling interruptions, but it was all in the service of one overriding goal: making smart, fast decisions.

Slutsatsen, “only you can pay attention to your attention”, skriver jag under på.

Antalet program jag har igång varierar över arbetsdagen. Och när det är dags att skriva, då är det oftast bara två igång: Spotify för musik och Byword för min text.

Två faktorer hos Dropbox

2012-08-27T00:00:00Z

Skrev om lösenord, igen, i förra veckan. Påminde där om att slå på tvåfaktorsautentisering på de tjänster som erbjuder det.

Nu är det på gång hos Dropbox. Välkommet.

Tvåfaktorsautentisering innebär att man inte bara använder ett vanligt lösenord för att logga in, utan något mer. Bankdosan hos banken är ett exempel, bank-id för att göra ärenden hos Försäkringskassan ett annat.

Med tvåfaktorsautentisering försvåras kontostölder. Att komma över ett lösenord är en sak, att komma över en bankdosa något annat.

Programtips: Ticket To Ride för iOS

2012-08-27T00:00:00Z

Ticket To Ride är ett av världens mest sålda brädspel. Min sjuåring dotter tycker att det är väldigt roligt, kan reglerna men har ändå problem att spela det.

För det första blir det snart för många kort för hennes små händer att hålla ordning på.

För det andra är hon inte tillräckligt bevandrad i USA:s geografi för att kunna hitta stationerna hennes tåg ska trafikera.

Med iPad- och iPhone-versionen försvinner båda dessa hinder. Inga fysiska kort att hålla ordning på, och en interaktiv spelplan som tydligt visar vilka städer det är hon ska ta sig mellan.

När de hindren är undanröjda kan hon istället helt koncentrera sig på spelmomentet och lägga upp sina strategier.

Har man mer än en iOS-pryl i familjen är flerspelarläget dessutom riktigt bra. Lika socialt som att sitta runt samma spelbräde blir det inte, men bra nära.

Molnet på tåget

2012-08-24T00:00:00Z

Har varit i Lund över dagen, hunnit med ett par intervjuer. Började skriva en av artiklarna över lunchen. Hade tänkt skriva klart på tåget hem.

Men det visade sig vara överfullt. För trångt för att packa upp datorn. Och om det hade varit möjligt hade det inte hjälpt. Där jag sitter hade jag ändå inte kunnat få ström till datorn.

Men artikeln skrev jag i Byword. Och sparade den på Dropbox. Jobba kan jag därför göra ändå, artikeln har jag fortsatt skriva i Byword på min iPhone.

Men hade det inte varit för att jag i veckan hade köpt ett eget exemplar av 4G-routern jag skrev om i Ny Teknik i förra veckan hade det inte gått lika bra.

I somras upplevde jag bra fart i 4G-nätet på Havsten, där 3G-nätet är ett skämt. Dålig täckning är det också längs järnvägsspåren mellan Göteborg och Malmö. Men även här tycks den vara något bättre i 4G-nätet.

Mailet från Sverige som räddade Evernote

2012-08-24T00:00:00Z

När jag skriver om små svenska teknikföretag är grundarnas jakt på finansiering en fråga som alltid återkommer. Om de startat ett it-företag är det inte sällan de pratar drömmande om Silicon Valley och alla affärsänglar som finns där. I Sverige är det betydligt tuffare att få en tidig, mindre investering, säger de.

Men det finns amerikanska it-bolag som gör den omvända resan och hittar affärsänglar i Sverige.

Kanske är historien känd, men för mig var den helt ny: Att Evernotes vd var några timmar från att starta avvecklingen av företaget när det kom ett mail från Sverige. (Klicka här så hoppar du till rätt ställe i videon.)

Fascinerande story om hur små marginaler det kan handla om.

Vem svensken är förblir dock en hemlighet.

Vikten av långa lösenord

2012-08-23T00:00:00Z

Om du inte orkar läsa hela artikeln om lösenord hos Ars Technica så hoppa åtminstone till fjärde och sista sidan och skrolla ner till rubriken “Hitting the wall”.

Grafen visar tydligt hur viktigt det är att välja ett långt lösenord för att försvåra alla försök att knäcka det.

Artikeln påminner också om varför det är viktigt att ha unika lösenord för åtminstone de viktigaste tjänsterna man använder på nätet.

Passa också på att aktivera tvåfaktorsautentisering hos de tjänster som har stöd för det.

Nej, jag läste inte användarvillkoren

2012-08-23T00:00:00Z

De flesta webbplatser som kräver att användaren registrerar ett konto har den: Rutan som man ska kryssa i för att intyga att man läst igenom användarvillkoren.

Frågan är bara hur många som verkligen gör det. Nätets största lögn, hävdar de som utvecklar CommonTerms.

Projektet fick finansiering av Internetfonden i våras. Målsättningen är att ta fram en samling symboler som ska illustrera vad det egentligen är man som användare accepterar.

Om det kommer att bli verklighet eller inte återstår att se. Som alterantiv lanserades nyligen tos-dr.info där man ska kunna skaffa sig en snabb överblick över en tjänsts villkor.

När blir Branch och Medium en del av Twitter?

2012-08-22T00:00:00Z

Först sommarens diskussioner om hur Twitter förhåller sig till tredjepartsutvecklare. Sen finansiering av Branch och Medium. Förvisso inte med pengar direkt från Twitter, men väl från Twitters grundare via deras riskkapitalbolag Obvious.

Och så till slut blev de nya villkoren för tredjepartsutvecklare presenterade.

Kan inte låta bli att fundera på om här finns ett samband.

Twitter är väldigt bra för snabb realtidskommunikation. Men tjänsten har åtminstone två stora brister: Det ena är teckenbegränsningen, att man bara har 140 tecken för varje inlägg. Det bäddar inte direkt för några djupare, mer invecklade diskussioner. Och det gör inte heller svårigheterna att följa en diskussion på Twitter. Det har förvisso blivit bättre på sistone, där Twitters eget webbgränssnitt och appar som Tweetbot försöker visa både tidigare och senare inlägg i en diskussionstråd. Men det är ett försök med flera brister. Om en person till exempel delat upp ett svar i flera inlägg, på grund av teckenbegränsningen, så kommer nästan alltid bara det första svaret med i trådvisningen.

Det intressanta är att Branch och Medium angriper var sin av dessa båda brister. Branch utvecklar en teknisk lösning där diskussioner ska bli lättare att följa, Medium är närmast att lika vid en ny bloggplattform. (Evan Williams, en av Twitters grundare, var för övrigt en av dem som startade Blogger.)

Nu är både Branch och Medium lanserade som fristående tjänster utvecklade av två olika företag. Men det är inte svårt att tänka sig att de båda tekniska lösningarna, åtminstone den som Branch utvecklar, lika gärna hade kunnat presenterats som en ny funktion hos Twitter. Jaiku var en av utmanarna som förlorade slaget med Twitter, och där var just bättre diskussionsmöjligheter en av de stora fördelarna där.

Min gissning är att åtminstone Branch om ett tag är en integrerad del av Twitter snarare än en fristående tjänst. Att använda en plattform som Branch för att diskutera ett blogginlägg eller en artikel som egentligen är publicerad någon annanstans känns konstigt. Men att ha möjligheten att ge diskussionerna på Twitter mer luft, det är något annat.

Medium då? Som start- eller slutpunkt för det som diskuteras på Twitter och Branch. Ett originalinlägg där, några korta kommentarer i realtidsflödet, de mest engagerade fortsätter i en tråd på Branch och sammanfattar sedan sina tankar i ett nytt inlägg på Medium.

Och allt under striktare kontroll av företaget Twitter, tack vare de nya villkoren för tredjepartsutvecklarna.

Somliga lösenord får du inte tappa bort

2012-08-21T00:00:00Z

Mat Honan, som blev rejält hackad för några veckor sedan, börjar nu få tillbaka sina prylar i det skick han vill ha dem.

Marco Arment gör en viktig observation i Wireds artikel:

Ett ofta förekommande råd när det kommer till lösenord är att använda program som 1password för att skapa och hantera långa, svårknäckta teckenkombinationer.

Men om alla lösenord finns där, och man av någon anledning förlorar tillgången till 1password, då har man problem.

Somliga lösenord vill man inte tappa bort, ens för en kort stund. Ge dem lite extra kärlek och eftertanke.

Din partner som en tamagotchi

2012-08-21T00:00:00Z

Spelifierade relationer, kan det vara något? Det tror inte jag. Kahnoodle, som lanserat iPhone-appen med samma namn, är av en annan åsikt. Rangordna vad du tycker är viktigt i ett förhållande, ge din kära bonuspoäng och samla utmärkelser - och lev lyckliga resten av livet.

Amazon gör backup i molnet rejält mycket billigare

2012-08-21T00:00:00Z

För att säkerhetskopiera de viktigaste filerna i min jobbdator använder jag Arq, ett backupprogram för Mac. Istället för att lagra säkerhetskopiorna på en extern hårddisk så skickas de upp till Amazons molntjänst S3.

Det handlar inte om särskilt mycket data, ungefär 11 gigabyte. Med en prislapp på 0,093 dollar per gigabyte hamnar mina månadsräkningar från Amazon i trakterna kring en och en halv dollar.

Egentligen skulle jag vilja trycka upp ännu mer data i molnet, men eftersom det handlar om stora bildfiler och annat utrymmeskrävande har jag dragit mig för det.

Nu kan det bli läge att tänka om. Amazon lanserar idag en ny lagringstjänst, Glacier, byggd just för långtidslagring av data som man inte behöver komma åt särskilt ofta. Och med Glacier kapar Amazon samtidigt prislappen rejält. Från 0,093 dollar per gigabyte och månad till http://aws.amazon.com/glacier/pricing/.

Om bara Arq får stöd för Glacier innebär det i runda slängar tio gånger så mycket lagringsutrymme till samma kostnad.

Snart går det inte att hitta en giltig anledning till varför viktig data inte finns säkerhetskopierad utanför kontoret/hemmet, skyddad mot både stöld och brand.

Ifttt och Pushover skickar näthändelser till telefonen

2012-08-20T00:00:00Z

Ifttt har jag skrivit om ett par gånger tidigare. Hur tjänsten är ett kitt som knyter ihop webbens olika tjänster, hur den kan användas för att säkerhetskopiera det man gör i de sociala nätverken och nu senast om hur man kan hålla koll på vad som händer på Instagram.

För några veckor sedan fick Ifttt en helt ny kanal, för telefon-appen Pushover. Kombinationen är riktigt intressant.

Jag använder den bland annat för att bevaka kommentarer som jag får på mina inlägg på Teknikbloggen. Som bloggplattform använder dn.se Wordpress, där det är möjligt att prenumerera på ett RSS-flöde på alla kommentarer. Det flödet använder jag som input i en av mina Ifttt-regler, och så snart det tycker upp en ny kommentar där får jag ett meddelande om det i min telefon.

Jag använder den också i kombination med Instagram-tipset i förra inlägget, och under OS i London såg jag till att jag fick ett meddelande i telefonen varje gång Sverige tog medalj.

Beroende på vilka regler man ställer in kan det självklart bli en hel del pipande, men tack vare att man kan ställa in tysta perioder går det att se till att man inte väcks av nattsuddande vänner som laddar upp en bild till Instagram.

Pushover finns både för iPhone och Android.

Är Facebook på väg att bli nätets Windows?

2012-08-20T00:00:00Z

I en artikel om Facebook, skriven av Fredrik Wass, säger Henriette Weber:

Facebook måste vara försiktigt så att det inte känns gammelmodigt. För många har företaget blivit lite av ”Microsoft bland de sociala medierna”.

Citatet tolkar jag som att det handlar om image och affär. Men det finns också en teknisk parallell: Är Facebook på väg att bli nätets Windows?

Idag, när mycket av det vi gör med våra datorer sker genom webbläsaren, är det lätt att glömma hur det såg ut för inte så länge sedan.

Idag spelar det inte stor roll om du har en dator från Apple eller någon som kör Windows eller Linux som operativsystem. Så länge du har en webbläsare, och det har du, kan du sannolikt använda datorn till det du vill.

Så länge du är beredd att ge allt fler tjänster tillgång till ditt konto på Facebook.

“Det programmet finns bara för Windows” har blivit “det programmet/den tjänsten kräver ett Facebook-konto”.

Frågan jag ställde i höstas är fortfarande relevant: Hur stort vill vi låta Facebook bli?

Dayone är för allt som inte hör hemma på Facebook och Instagram

2012-08-15T00:00:00Z

Alla tankar passar inte på Facebook, inte alla bilder på Instagram. Det handlar om sånt som bara har en tänkt läsare, den som skriver. Men också om sånt som man vet att man vill ha kvar, lång tid framöver.

Men Facebook och Instagram har något som en fysisk dagbok inte har. Enkelheten och tillgängligheten. Medan dagboken ligger i sängskåpet där hemma finns mobiltelefonen alltid med, och med den också möjligheten att skriva en snabb statusuppdatering. Eller föreviga det där ögonblicket med ett fotografi, något som är betydligt mer tidskrävande med ett fysiskt album.

Ett annat problem med en dagbok skriven för hand är att alla inte har en handstil som går att läsa. Undertecknads är till exempel ibland att likna vid ett svårforcerat krypto. Och en fysisk dagbok kan man tappa bort.

Dayone är lösningen på allt detta. Den största fördelen med programmet är tillgängligheten. Dayone finns för Mac, iPhone och iPad. De dagboksanteckningar man gör synkroniseras automatiskt mellan de olika plattformarna, antingen via Dropbox eller via Apples iCloud.

Och efter senaste uppdateringen som kom för några veckor sedan har ett redan bra program blivit mycket bättre. Snyggare, men framför allt kom stöd för bilder och gps-kooridinater.

Smart är hur Dayone använder metadata i bilderna. När de används i en anteckning kan, om man vill, datum tid och plats automatiskt ställas in. Lägger man inte till någon bild hämtas istället platsinformationen direkt från telefonens gps. Och den som vill precisera var man är kan göra det, genom att hämta in namnet på restaurangen eller fotbollsarenan från Foursquares databas.

Men Dayone handlar inte bara om hur enkelt det är att spara sina tankar, eller att det görs utan att släkt och vänner kan läsa dem.

Programmet har också en väldigt snygg bildvy, där man kan bläddra bland alla dagboksanteckningar som innehåller en bild. Ett väldigt trevligt sätt att minnas allt roligt en dag när man inte känner sig på topp. Räknar med att en kommande uppdatering kommer innehålla möjligheten att visa alla geotaggade anteckningar i en kartvy.

Och så var det där med att spara sina tankar för framtiden. Att ladda ner alla sina statusuppdatering från Facebook är möjligt, Instagram kan automatiskt spara alla bilder till telefonen samtidigt som de laddas upp.

Men att från början lagra data på ett ställe där man har kontroll över den är när det gäller dagboksanteckningar givetvis bättre. Dessutom blir det snart en helt annan typ av texter i Dayone jämfört med den genomsnittliga statusuppdateringen på Facebook, och en helt annan typ av bilder jämfört med Instagram. Så även om det skulle vara enklare att flytta sin data därifrån så skulle det ändå inte vara ett alternativ till Dayone.

Men också från Dayone är det möjligt att exportera sina anteckningar. Vilket är nog så viktigt. Att skriva i en app som finns idag men där man inte kan veta något om framtiden är inte att rekommendera. Dayone löser det genom att jag som användare kan spara alla mina anteckningar i en vanlig textfil. I dagsläget följer varken bilder eller metadata med, men gissningsvis är det en funktion som kommer.

Dayone finns just nu endast för Apples datorer och bärbara prylar, men utvecklarna har antytt att versioner för Microsofts operativsystem är på gång.

Programtips: Drafts

2012-08-14T00:00:00Z

Facebooks iPhone-app är sannolikt en av de trögaste som går att installera i telefonen. Möjligen i konkurrens med Evernote.

Tack och lov finns det åtminstone ett alternativ om man vill kunna göra en snabb statusuppdatering eller spara en idé utan att behöva surna till över dem: Drafts.

Appen ett digitalt anteckningsblock som startar snabbt och sen är det bara att börja skriva.

Det fina är att det sen går att bestämma hur man vill använda texten. Som ett meddelande till Twitter? Spara till Evernote? Skicka som e-post? Att göra-uppgift i Omnifocus? Eller statusuppdatering på Facebook?

Alla alternativen, och några till finns. Väl värt sina 15 kronor.

Bilder skapade i dator lurar ögonskannrar

2012-08-14T00:00:00Z

Våra fingeravtryck, ansiktets form eller utseendet på ögats iris. Med så kallad biometri kan man kontrollera en persons identitiet.

Nu har en grupp forskare visat att det går att lura tekniska lösningar som kontrollerar ögats iris. Med hjälp av algoritmer som successivt förbättrar sig själva har de utvecklat ett program som skapar konstgjorda iris. Utskrivna på ett papper kan de visas upp för en maskin som kontrollerar identiteten hos någon som exempelvis ska ta sig in i en skyddad byggnad – och många gånger få systemet att acceptera bilden.

50000 mil utan olycka för Googles robotbilar

2012-08-13T00:00:00Z

Googles projekt där målet är bilar som kör på egen hand har tagit ett kliv framåt, skriver sökjätten på en av sina bloggar.

Bilarna, runt ett dussin till antalet så här långt, har tillsammans kört närmare 50.000 mil. Utan att ha varit inblandade i en enda olycka när det varit datorn som skött framfarten.

Men det kommer fortsätta sitta en förare vid ratten, redo att ta över, ett bra tag till framöver. I blogginlägget skriver Google att bilarna bland anant måste lära sig hantera olika vägförhållanden, som snö och is, och att tolka skyltningen vid ett vägarbete. Allt för att färden ska bli så säker som möjligt.

Om bilar och andra fordon som styr själva skrev jag på Teknikbloggen i december, då jag undrade om vi verkligen är beredda att släppa ratten.

Nikon ryktas lansera Android-kamera

2012-08-09T00:00:00Z

“När kan jag installera appar in min kamera?”, frågade jag mig på Teknikbloggen i våras.

Kanske inom kort.

Ett rykte gör gällande att Nikon har en lansering av en Android-baserad kamera på gång.

Med wifi och appar från Google Play blir resultatet bättre bilder på Instagram?

Ifttt håller koll på oregelbundna instagrammare

2012-08-08T00:00:00Z

För varje ny regel som Ifttt lägger till blir en bra tjänst ytterligare lite bättre. Senaste tillägget kom igår, i funktionerna för att övervaka vad som händer på Instagram.

Några av personerna jag följer på Instagram postar inte bilder särskilt ofta. Men jag vill helst inte missa deras nya uppladdningar.

Instagram tillhandahåller inte någon bra funktion för detta, Men nu går det att lösa med Ifttt. Varje gång en viss användare laddar upp en ny bild kan man exempelvis välja att bli uppmärksammad på det med ett mail.

(Fler exempel på möjligheterna med Ifttt finns i tidigare blogginlägg. En introduktion till tjänsten finns också.)

App.net – 50 dollar för ett alternativ till Twitter

2012-08-08T00:00:00Z

Promoted Tweets är Twitters sätt att tjäna pengar, genom annonsörer som köper sig en plats i flödet.

Men en köpt tweet syns inte i de Twitter-program som utvecklas av andra än Twitter. Den som exempelvis använder Tweetbot behöver aldrig se reklaminläggen.

Märkligt kan tyckas. För Twitter borde det viktiga vara att visa annonserna, inte var och hur de visas.

Eller inte märkligt alls. Under sommaren har det spekulerats om (tjänsten) Twitters framtid, och hur (företaget) Twitter kommer att förhålla sig till tredjepartsutvecklarna.

För (både tjänsten och företaget) Twitter har tredjepartsutvecklarna varit en viktig del i framgångarna så här långt. Ett litet företag som Twitter kan inte på egen hand stå för all innovation. Att ha ett öppet API, att göra de funktioner som andra utvecklare behöver tillgängliga, har allmänt setts som en framgångsfaktor på nätet. Google, Facebook, Spotify – många av de stora nätföretagen har resonerat så.

Marco Arment, en fixstjärnorna bland världens alla Mac-utvecklare och upphovsmannen till Instapaper, har en teori om hur kopplingen mellan Promoted Tweets och twitterprogram från andra än Twitter själva ser ut:

Maybe the reason promoted tweets still don’t show up in the API, and therefore still aren’t displayed by third-party clients, is that Twitter never had any intention of monetizing the timeline outside of their official clients, because there won’t be any more third-party clients soon.

Det är i ljuset av det som Dalton Caldwells initiativ, tills vidare under namnet App.net, är intressant.

Till stora delar erbjuder App.net samma funktioner som Twitter, men med en helt annan affärsmodell. Där Twitter fortfarande tycks testa olika idéer för att hitta intäkter har Caldwell sin modell klar: App.net ska kosta pengar att använda. Därmed säger sig Caldwell kunna släppa alla tankar på fungerande annonsformat och istället fokusera på en väl fungerande plattform som andra kan bygga vidare på.

Inledningsvis är prislappen 50 dollar per år för vanliga användare, det dubbla för utvecklare som vill utnyttja App.net som plattform.

Joacim Melin skrev om App.net tidigare i veckan och lyfte bland annat fram att plattformen inte ska innehålla någon reklam.

Själv är jag inte lika bekymrad över annonserna på Twitter som jag är över företagets förhållningssätt till tredjepartsutvecklarna. Jag har aldrig twittrat från webben, på twitter.com. Istället har jag använt program som andra har byggt, just nu Tweetbot. Utan de programmen har jag svårt att se hur Twitter skulle kunnat bli ett sånt viktigt arbetsverktyg för mig som det är idag.

Därför är jag nyfiken på App.net och är en av dem som sagt mig vara beredd att betala 50 dollar. Nu återstår att se om det blir tillräckligt många som kan tänka sig att göra samma sak, om det går att bygga ett företag med de ambitioner som Dalton Caldwell har och om utvecklare väljer att bygga sina tjänster på App.net istället för på Twitter.

Men ännu bättre hade det givetvis varit om vi kunde få en öppen standard för aktivitetsströmmar som faktiskt används. OStatus är ett exempel på initiativ som finns, men som inte tagit fart på allvar.

Fördelen med en öppen standard istället för en komplett lösning från ett företag, oavsett om det heter Twitter eller App.net, är att man inte lägger alla ägg i en och samma korg. På sistone har exempelvis Mozilla bestämt sig för att sätta utvecklingen av e-postprogrammet Thunderbird på sparlåga. Trist för dem som gillar just det programmet, men sannerligen inget hot mot e-postens framtid.

För även om App.net har ambitioner som ser ut att skilja sig jämfört med Twitter så finns det givetvis ingen garanti för hur App.net kommer att utvecklas.

Ett samtal till Amazon och ett till Apple

2012-08-07T00:00:00Z

Mat Honan hade delvis rätt. Det var ingen som hade knäckt hans lösenord. Men det var inte bara Apples kundtjänst som var inblandad när han förlorade massor av filer på sina prylar och kontrollen över flera konton på nätet. Allt började med ett telefonsamtal till Amazon.

Dags att packa en annan kamera

2012-08-06T00:00:00Z

“Den bästa kameran är den man alltid har med sig.” Meningen har blivit ett sätt att tala sig varm för kameran som sitter i mobiltelefonen, eftersom mobiltelefonen alltid är med.

Och visst ligger det något i det, systemkameran hemma i bokhyllan är inte till stor glädje när ett fototillfälle dyker upp. Hellre då ta bild med mobilen än ingen bild alls.

Men efter att Marco Arment köpte en ny Macbook Pro med den högupplösta skärmen i somras kommer han oftare packa systemkameran.

Bilderna som mobilen tar ser helt enkelt inte tillräckligt bra ut på den nya datorns bildskärm.

Apples support snubblar på säkerheten

2012-08-06T00:00:00Z

En raderad dator, en raderad iPad, en raderad iPhone, ett kapat Gmail-konto och ett kapat Twitter-konto. Det var ingen rolig eftermiddag för teknikjournalisten Mat Honan.

När det kommer till lösenord brukar två råd nästan alltid förekomma:

Välj långa lösenord eftersom de är svårare att knäcka.
Byt lösenord ibland.

I Mat Honans fall verkar det inte som om dessa råd var till någon större glädje. Den som tog sig in i hans konton använde en mer sofistikerad metod är ren kraft och program som knäcker lösenord.

Istället tycks någon ha ringt Apples support, utgett sig för att vara Mat Honan, ha navigerat sig förbi de kontrollfrågor som ställdes och till slut fått välja ett nytt lösenord.

Med det kunde angriparen använda Apples funktion att radera prylar på distans för att förstöra Honans data, och med kontroll över hans e-postkonto kopplat till Apples .me-tjänst också skapa nya lösenord för Gmail och Twitter.

Ska onekligen bli intressant att se hur den historien utvecklar sig.

Uppdaterat: Nu har Mat Honan berättat mer om vad som hände.

Programtips: Cheatsheet

2012-08-03T00:00:00Z

Jag använder hellre tangentbordskombinationer är musen. Att trycka Cmd-C för att kopiera är snabbare än att gå upp till menyraden och välja kopiera.

Cheatsheet är en gratisapp för Mac som så sakteliga hjälper mig att lära mig nya kombinationer. Häller jag nere Cmd i två sekunder dyker en lista med det aktiva programmets samliga tangentkombinationer upp. Smart.

Är nätjättarna de nya skivbolagen?

2012-08-02T00:00:00Z

För ganska exakt tre år sedan skrev jag om öppna api:er som en väg till framgång för företag som Twitter. Med ett öppet api blir man en plattform som andra företag kan bygga vidare på.

I många fall blir det här en vinn-vinn-situation. Företaget som tillhandahåller plattformen får fler användare tack vare tredjepartsutvecklarnas tjänster och applikationer.

Men under sommaren har Twitters intentioner börjat ifrågasättas. Det spekuleras i att Twitter kommer sätta stopp för klienter utvecklade av andra företag. Motivet skulle vara pengar, annonsintäkter. Genom att se till att så många som möjligt använder Twitters egna produkter ökar företaget sina möjligheter att sälja reklam.

Facebook får också sin beskärda del av kritiken. I ett blogginlägg beskriver Dalton Caldwell ett möte med flera toppchefer på Facebook. Nu pratar Dalton Caldwell delvis i egen sak, eftersom han försöker dra igång en plattform för aktivitetsflöden, men blogginlägget är även med den bakgrunden intressant läsning.

Är nätjättarna på väg att bli de nya skivbolagen, kolosserna som vill att allt ska vara som det alltid har varit? (Även om “alltid” i de här fallen är väldigt kort tid.)

Facebook, Instagram och livet

2012-07-31T00:00:00Z

Själv skriver jag, vid sidan av uppdateringarna på Facebook och bilderna på Instagram, varje kväll också en kort anteckning om vad som varit dagens höjdpunkt. Samlingen blir något att titta tillbaka på de dagar livet inte känns lika lätt. Eller när jag bara vill minnas allt bra.

Inte sällan, under semstern tvärt om väldigt ofta, blir det ett hopkok av någon eller några av dagens uppdateringar i de sociala medierna.

Så jag tror att Elin Grelsson Almestad är något på spåren i sin krönika om Facebook och Instagram:

"Kanske handlar dokumenterandet och delandet inte om vare sig informationshetsande eller skryt. Det är helt enkelt vårt samtida sätt att fånga dagen, ta vara på stunden, påminna oss om att vi lever och alla de andra klyschorna."

(För mina dagboksanteckningar använder jag för övrigt suveräna Day One. Separat blogginlägg om programmet kommer.)

10 år med samma parti Civilization II

2012-06-15T00:00:00Z

Jag har också haft perioder när jag spelat rätt mycket Civilization. Men inte så här mycket, och inte så uthålligt. 10 år med samma spel, imponerande.

Missa inte heller hur de som kommenterar ger förslag på hur Lycerius ska komma vidare.

Pillret som får dig att tappa minnet

2012-05-15T00:00:00Z

I senaste numret av Wired finns en oerhört fascinerande artikel om hur vårt minne fungerar. Och inte bara om hur det fungerar, utan om hur forskare är på väg att hitta sätt att radera specifika minnen.

Användbart för dem som varit med om traumatiska upplevelser. Eller, som artikeln också konstaterar, för diktaturer som vill kontrollera en befolkning?

Läs!

Hur kör man telefonens rättstavning baklänges?

2012-05-11T00:00:00Z

“Ta fram strumpor.”

Det var allt som stod i mailet jag skickad till mig själv i förrgår, precis innan jag somnade. Men det som var tänkt att bli en påminnelse till morgonen därpå blev en gåta.

Först undrade jag vilka strumpor det var jag skulle ta fram. Dröjde dock inte länge innan jag insåg att mailet inte alls handlade om strumpor, utan något helt annat.

Och jag skyller allt på telefonens rättstavning.

Uppenbarligen stavade jag fel till det jag skulle ta fram, min iPhone trodde att jag ville skriva “strumpor” och jag var tydligen för trött för att observera korrigeringen.

Nu vill jag att någon bygger en tjänst som kör rättstavningen baklänges. Där man kan mata in ett ord och få lista med möjliga, felstavade ord som kan vara ursprunget.

För jag har fortfarande inte kommit på vad det var jag skulle ta fram.

Var tredje nätanvändare besöker Amazons servrar varje dag

2012-04-23T00:00:00Z

Enligt GigaOM, som hänvisar vidare till ett blogginlägg hos Deepfield Network, besöker var tredje nätanvändare Amazons servrar varje dag. Inte för att köpa böcker, utan för att använda någon annan nättjänst.

Att Amazons molntjänster är en jätteframgång är ingen hemlighet. Däremot är det nog få som är medvetna om hur många av tjänsterna de dagligen använder som faktiskt driftas av Amazon. Dropbox är ett typexempel. Instagram ett annat.

Under några vårveckor har jag jobbat med research för Ny Tekniks och Affärsvärldens lista över Sveriges 33 hetaste, unga teknikföretag. Det har inneburit åtskilliga intervjuer med svenska entreprenörer – som väldigt ofta innehållit referenser till Amazon.

Amazons molntjänster ses som ett av de enklaste sätten att idag få en stabil och ekonomisk driftsmiljö för sina nättjänster. Och lite i skymundan gör detta Amazon till en verklig nätjätte.

Att skriva på en iPad

2012-04-20T00:00:00Z

Noteshelf för intervjuanteckningar. Mindnode för att strukturera artiklarna. Och Byword för att skriva dem.

Så ser mitt korta svar ut när någon undrar vilka appar jag använder för att skriva på min iPad. Här är den lite längre versionen.

Noteshelf #

Noteshelf har jag skrivit om tidigare. Och det är fortfarande en favorit. Med en penna som fungerar med iPadens skärm blir det en kombination som helt ersatt fysiska block för mig. Av två skäl:

Kopplingen till Evernote, dit jag exporterar alla anteckningar i pdf-format så snart jag är klar med dem, innebär att jag har dem tillgängliga när jag behöver dem, oavsett var jag är och oavsett om jag för tillfället sitter vid min dator, min iPad eller min mobiltelefon. Aldrig mer någon risk att jag råkat packa fel block i väskan när jag gav mig av från kontoret.

Att ha anteckningarna i digitalt format innebär dessutom att de garanterat finns kvar om jag behöver titta på den en månad eller ett år senare. Väldigt bra.

Mindnode #

När jag jobbar med artiklar som bygger på många intervjuer och mycket research krävs mer arbete innan jag skriver texten. Ibland räcker det med att skriva ner några stolpar, men när det är ännu större jobb behövs ännu mer struktur. Och då gör jag mindmaps med hjälp av Mindnode. Programmet finns också för OS X. Ofta börjar jag med iPad-versionen och slutför tankekartan vid datorn.

Byword #

Och så är det äntligen dags att skriva. I Byword. Textredigeraren är sedan en tid tillbaka min absoluta favorit. För att den är snygg, för att det med Markdown är enkelt att lägga till saker som länkar och listor när jag skriver blogginlägg, för att programmet skapar rena textfiler som går att öppna med vilket program som helst.

Men framför allt för att texterna sparas i molnet, antingen på Dropbox eller i Apples tjänst iCloud.

Själv föredrar jag Dropbox, för största möjliga flexibilitet och för att Dropbox till skillnad från iCloud låter mig sortera texterna i olika mappar. Dokument som ligger i Dropbox är också enkla att säkerhetskopiera, till skillnad från dem som ligger hos Apple.

Att ha texterna i molnet är en stor fördel eftersom jag då kan hoppa fram och tillbaka mellan mina olika prylar och skriva där jag befinner mig för tillfället. Det här blogginlägget började jag spalta upp i Byword i min telefon, efter att ha fått frågan om vad jag använder på Twitter.

Huvuddelen skrev jag i min iPad, och det sista slipandet gjorde jag i datorn. Utan att behöva göra någon handpåläggning för att flytta dokumentet mellan telefon, pekplatta och dator. Tack vare kopplingen till Dropbox sker det helt automatiskt, när inställningen väl är gjord.

Google+ får rejäl ansiktslyftning

2012-04-11T00:00:00Z

Google+ lanserades i somras. Sökjättens sociala nätverk är alltså inte ens ett år gammal, men det är redan dags för en kraftigt förändrad design.

Än är det inte live, åtminstone inte på mitt konto. Men av bilder och filmer på Googles blogg att döma är det en förändring till det bättre.

Själv har jag gjort några försök att komma igång med Google+, utan att riktigt lyckas. Cirklarna, som verkade vara en bra idé när Google+ lanserades, har jag till exempel inte riktigt blivit vän med än.

Men det finns en sak jag verkligen gillar med Google+: Möjligheten att följa diskussioner. Där slår Google+ Twitter rejält på fingrarna. Att upptäcka en intressant diskussion i efterhand på Twitter kan vara frustrerande, eftersom det krävs en hel del arbete för att följa den bakåt. På Google+, liksom i Facebooks grupper, är det hela mycket enklare.

Det ska under alla omständigheter bli intressant att testa nya Google+.

En dator är inte en bil

2012-04-10T00:00:00Z

Intressant i The Guardian om varför skolan inte bör lära ut hur man använder en dator, utan hur man programmerar:

We made the mistake of thinking that learning about computing is like learning to drive a car, and since a knowledge of internal combustion technology is not essential for becoming a proficient driver, it followed that an understanding of how computers work was not important for our children. The crowning apotheosis of this category mistake is a much-vaunted “qualification” called the European Computer Driving Licence.

Why all our kids should be taught how to code.

Snart kommer Flipboard till telefonen

2011-10-28T00:00:00Z

One thing we know is that people use their iPads, in general, and Flipboard, in particular, before breakfast and from 8 p.m. to 11 p.m. Prime time. People use their iPads at home and they use their laptops and their smartphones the rest of the day. What we hope is the iPhone app we’re creating is a product to be used during the rest of the day—it’s a very, very different product and with very different constraints and considerations than the iPad.

iPad, Upad och färre papper att hålla ordning på

2011-10-28T00:00:00Z

[caption id="attachment_3919" align="alignleft" width="496" caption="Istället för penna och papper: Penna, iPad och Upad."][/caption]

Ytterligare ett litet steg taget mot det som någon gång kanske faktiskt blir ett papperslöst kontor. Kombinationen iPad, appen Upad och en penna som kan skriva på pekplattans skärm gör att skrivaren inte behöver arbeta lika ofta längre.

För några månader sedan köpte jag en penna från Boxwave. Genom att vara konstruerad i metall går den att använda för att skriva på iPadens skärm. Jag var nyfiken på att testa, men så mycket mer blev det inte. Tills dess att jag upptäckte två nya appar där pennorna verkligen kommer till sin rätt.

I mitt jobb som journalist har jag använt penna och papper i främst två situationer:

När jag håller på med research och ska läsa längre texter. Då vill jag skriva ut på papper, för att kunna använda markeringspennor och göra marginalanteckningar. Jag brukar också skriva ut mina intervjuer på papper och läsa igenom dem för att hitta vilka citat jag vill använda. Och slutligen brukar också den nästan färdiga artikel få ta form på ett papper, för ett par varv av genomläsning och redigering.
När jag gör intervjuer. Jag spelar in dem, men gillar att komplettera med anteckningar för hand. Skriva upp associationer, saker som ska kollas upp, stödord och så vidare.

Apparna Upad och Noteshelf var vad som behövdes för pennan skulle sluta samla damm.

Upad är i grund och botten ett anteckningsprogram, med den finessen att jag lika gärna kan kladda i ett pdf-dokument som på ett tomt blad. Istället för att skriva ut researchmaterial, intervjuer och halvfärdiga artiklar sparar jag dem i pdf-format. Öppnar dem sen i Upad, läser och gör de anteckningar och markeringar som jag annars hade gjort med en bläck- och markeringspenna. Enkelt att bära med också stora "pappershögar" och allt samlat på ett och samma ställe under tiden jag jobbar med en artikel är två av fördelarna.

Noteshelf använder jag tillsammans med Evernote för intervjuanteckningar. Fördelen med kombinationen är att anteckningarna skickas till molnet direkt när intervjun är slut, och är sen tillgängliga från mobiltelefon, iPad eller dator. Aldrig mer behöver jag leta efter rätt anteckningsblock, eller riskera att tappa bort det innan artikeln är skriven.

Intervjuad i DIK Forum

2011-10-28T00:00:00Z

Pratar om min internetguide "Flöden, kvitter och statusuppdateringar" i fackförbundet DIK:s medlemstidning.

Föräldraskap vs. vuxenfilter

2011-10-17T00:00:00Z

What that means is that parents who opt their families into the scheme are in for a nasty shock: first, when their kids (inevitably) discover the vast quantities of actual, no-fooling pornography that the filter misses; and second, when they themselves discover that their internet is now substantially broken, with equally vast swathes of legitimate material blocked.

The Guardians desk flyttar ut i offentligheten

2011-10-11T00:00:00Z

The Guardian gör ett spännande försök med att skapa journalistik i samarbete med tidningens läsare. På bloggen Inside The Guardian publiceras varje dag en lista med de artikeluppslag som tidningens reportrar jobbar med, och namnet på den reporter som håller på med respektive jobb. Reportrarna finns tillgängliga på bland annat Twitter, där hashtaggen #opennews används för att märka upp nyhetsdikussionen.

I en artikel som presenterar initiativet slår tidningen fast att allt inte kommer att finnas med i den öppna desken. De riktigt stora nyheterna får stanna på redaktionen tills dess att de är klara för publicering. Men förhoppningen är att läsarna ska kunna bidra till och lyfta de mindre nyheterna också:

Nonetheless, we think there are lots of routine things that we list every day which might provoke interesting responses from readers: everything from upcoming press conferences, to stories we need help uncovering. If readers can see that we've got a reporter looking into the police killing of someone with a Taser – to use a recent example – they might be able to direct us to other recent deaths or the definitive report on their safety risks.

I Sverige har bland andra Aftonbladet och Svenska Dagbladet använt liknande metoder i så kallade live-gräv. Det intressanta i The Guardians satsning är att den skär genom tidningens hela bevakningsområde, och mer har draget av något permanent.

Hittar för övrigt via artikeln på The Guardian en länk till en engelsk text om hur Norran börjat jobba med en öppen redaktionschatt. Jag gillar de här ansatserna, de har en potential att ge mer journalistiskt utbyte än artikelkommentarerna gör. Där blir diskussionen alltid kopplad till en redan publicerad text om ett visst ämne. Bättre att möta läsarna tidigare, och låta dem bidra med sin kunskap.

Den här veckan bygger för övrigt Emanuel Karlsten och Sofia Mirjamsdotter upp förväntningarna inför den nya mediesajten ajour.se som lanseras på måndag i nästa vecka. Än så länge är det fortfarande ganska luddigt, men ambitioner tycks finnas åt det här hållet. Tyvärr utan någon underliggande affärsmodell än så länge, men det kanske kommer.

Runkeeper möter skräckfilm - låt dig inte fångas av zombies

2011-10-03T00:00:00Z

Zombies, run! är en app för din mobiltelefon. Tanken är att få användaren att motionera mer, lite som Runkeeper. Men genom att slänga in lite zombies i mixen och låta äventyret utveckla sig för varje joggingrunda är tanken att sporren ska bli ännu större.

Spännande mix av traditionell skräckfilm och platsbaserade spel. Lansering i februari.

Förlorad friktion riskerar värdet i Facebook-tipsandet

2011-09-30T00:00:00Z

[caption id="attachment_3854" align="aligncenter" width="537" caption="Att jag läst en artikel innebär inte att jag vill tipsa mina vänner om den automatiskt, som med Washington Posts nya Facebook-app."][/caption]

Den tätare kopplingen mellan Facebook och Spotify har varit en av veckans tekniksnackisar. Först handlade det om att det inte längre går att skapa ett Spotify-konto utan att också vara medlem på Facebook. Jag skrev om det på Teknikbloggen hos dn.se, där jag bland annat länkade vidare till en intressant diskussion i kommentarsfältet hos Sofia Mirjamsdotter.

I slutet av veckan har diskussionen kommit att handla om dålig musiksmak. En av nyheterna som Mark Zuckerberg presenterade på F8 i förra veckan var "frictionless sharing". Tanken är att tredjeparts-applikationer ska kunna kopplas till Facebook och sen automatiskt publicera uppdateringar om vad användaren gör på andra ställen på nätet.

Spotify är ett av de första exemplen, där varje låt jag lyssnar på annonseras ut på Facebook. Det tog inte lång tid för Spotify att lägga till möjligheten att stänga av den automatiska delningen.

Men jag tror inte det stora problemet med de här automatiska uppdateringarna är att de riskerar att avslöja en dålig musiksmak. När friktionen, motståndet, försvinner riskerar också hela värdet i tipsandet på Facebook att försvinna. Att jag ibland låter Spotify snurra spellistor med musiken från P3 medan jag skriver innebär inte att jag vill tipsa mina vänner om de låtarna. Det handlar inte om att jag inte vill visa vad jag lyssnar på, det handlar om att det inte har något värde för mina vänner.

Ett annat exempel: Läsvärda artiklar. Jag sparar idag texter jag vill läsa till fantastiska Instapaper, som är min digitala "att läsa-hög". När jag har tid sätter jag mig i fåtöljen och läser några av artiklarna. De bästa favoritmarkerar jag, vilket innebär att de automatiskt postas till både Twitter och Facebook. Det innebär att jag gjort ett aktivt val om vad mina vänner ska tipsas om. Hade de däremot sett en länk för varje artikel jag läser, då skulle värdet i länkarna minska ordentligt. Nästan helt, skulle jag vilja påstå. Det mesta av det jag läser är definitivt inte värt att tipsas om.

Men Mark Zuckerberg pratade inte bara om friktionsfritt delande på F8. Han pratade också om teknik som ska upptäcka mönster, att flera personer i bekantskapskretsen läser samma artikel, tittar på samma film, lyssnar på samma låt - och att Facebook då särskilt ska uppmärksamma det. Möjligen kan det återskapa tipsen värde, men jag är tills vidare tveksam.

Att flera personer lyssnar på samma dåliga låt gör den inte bättre. För ett år sedan slog jag ett slag för att göra redaktören synligare på nätet. Det är lika giltigt när det gäller stora mediasajter som oss som enskilda individer.

Flickr flyttar projektorduken till nätet

2011-09-29T00:00:00Z

Nyheterna från Flickr kommer inte slag i slag längre. Inte desto mindre, nya Photosession ser spännande ut. Istället för att samla vännerna hemma hos dig går det nu att titta på kort tillsammans, via nätet. Samtidigt, ska tilläggs, det är givetvis skillnaden jämfört med tidigare, då vännerna kunnat titta på dina Flickr-bilder när det passar dem.

Ett smart sätt att utnyttja nätet för att minska avståndet mellan människor.

Evri vill hitta artiklarna som intresserar dig

2011-09-29T00:00:00Z

Våren 2008 testade jag då hajpade Twine. Med hjälp av språkanalys skulle webbtjänsten hjälpa användarna att skapa ordning och reda bland sparade artiklar, webbsidor och andra dokument. "Lovande" skrev jag om tjänsten då, men mer än lovande blev Twine aldrig. För ett och ett halvt år sedan köptes tjänsten av Evri. Jag testade som hastigast, men såg inget som lockade.

Det gör jag däremot idag, när Evri lanserar en iPad-app som ska konkurrera med bland andra Flipboard och Zite. Kvar i bakgrunden finns språkanalysen, nu används den för att samla artiklar från webben i olika kategorier, vilka presenteras på ett snyggt sätt i appen.

Jag använder sedan tidigare både Zite och Flipboard, nästan dagligen. I kombination med de RSS-flöden jag prenumererar på är de utmärkta för att upptäcka nyheter som ligger utanför de källor jag annars skulle kollat, eller för att få ytterligare infallsvinklar på de stora nyheterna. Som ett av många sätt att försöka bryta mig ut ur filterbubblan.

Evri ser, efter en hastig titt, ut som ytterligare ett bra komplement. Ska dessutom bli spännande att se om ryktena om Google Propeller stämmer.

Disneys bilar kör in i iPads värld

2011-09-29T00:00:00Z

Björn Jeffery, vd på Bonnier-bolaget Toca Boca, brukar säga att företaget inte gör iPad-spel för barn, utan digitala leksaker. Disney och Pixar tar det hela ett steg längre med Appmates, leksaksbilar som ska köras på iPadens skärm. Som min barndoms bilmattor, uppdaterade för 2010-talet.

Länkkraften hos Facebook

2011-09-20T00:00:00Z

I början av september postade bit.ly ett blogginlägg där länkarnas "livslängd" på Facebook, Twitter, e-post och Youtube mättes. Tanken var att ta reda på hur lång tid det tar innan ett länktips slutar dra trafik. Resultatet var inte särskilt överraskande. Länkar på Twitter tappar kraft snabbast, vilket förklaras av tjänstens strikt kronologiska upplägg. Nya tweets staplas på varandra allt eftersom de skrivs. Den som inte tittar på sitt twitterflöde i samma ögonblick som en länk postas, eller en kort stund därefter medan andra retweetar den riskerar att missa länken. Facebook tar däremot med fler faktorer än tid i sin sortering, som baseras på en algoritm som fått namnet Edgerank. (Överraskande var däremot att Youtube är en så stark länkkälla.)

Nu har nätkändisen Kevin Rose gjort ett liknande experiment. Han postade samma länk på Twitter, Facebook och Google+ för att undersöka vilken tjänst som drog mest trafik. Klar vinnare, i förhållande till hur många personer som följer honom på respektive plattform, är Facebook.

Den som vill dra mycket trafik till sin sajt gör bäst i att sprida länkarna på så många ställen som möjligt, så klart. Och för de Twitter-användare som vill minimera risken att missa bra och intressanta länkar Summify en bra tjänst.

Några senkomna funderingar om filterbubblor på nätet

2011-09-16T00:00:00Z

Upptäckte just det att det här blogginlägget, som jag skrev efter att ha lämnat manus till min internetguide om omvärldsbevakning på nätet aldrig publicerades i juni. Debatten om det finns en filterbubbla på internet och hur allvarligt det i så fall är har tappat kraft, men jag trycker ändå på "publicera" nu.

Frukostbordet är belamrat varje onsdagsmorgon. Då konkurrerar DN, SvD, Ny Teknik, Dagens Industri och TTELA om min uppmärksamhet.

Fem morgontidningar som alla har sin syn på vad som är viktigt här i världen, vilket blir extra tydligt i rapporteringen av Saabs framtid. Alla tidningarna bevakar utvecklingen, men utifrån sin egen horisont. I realiteten är de fem olika filter genom vilka jag tittar på verkligheten. Lokaltidningen TTELA ägnar till exempel de anställda mer uppmärksamhet än vad DI gör, medan tekniken får störst utrymme i Ny Teknik.

En av vårens mest omdebatterade böcker om internet är Eli Parisers "The Filter Bubble". I den argumenterar han för att teknikutvecklingen på nätet skapar helt nya filter. Till skillnad från en morgontidnings förstasida är filtren på nätet i personliga och osynliga.

Att de är personliga innebär att det internet som du ser och det som jag ser skiljer sig åt. Eli Pariser exemplifierar med två vänner som han bad göra en sökning efter BP. En av dem fick en resultatlista där miljökatastrofen i Mexikanska golfen fanns med, medan den andra inte såg en skymt av den. På Facebook sker liknande urval, där en algoritm med namnet EdgeRank väljer ut de statusuppdateringar och bilder som du troligen är mest intresserad av att se när du loggar in.

Att de här filtren är osynliga innebär att vi som användare inte alltid är medvetna om vad som händer bakom kulisserna. Att nyhetsvärderingen skiljer sig åt mellan DI och TTELA har vi en inlärd förståelse för. Däremot finns det troligen gott om nätanvändare som ser sökmotorernas resultatlistor som någon slags objektiv sanning.

Jämfört med en morgontidning finns här ett par fundamentala skillnader. En är att jag känner till vilka filter respektive redaktion lägger på världen, vilket är hela anledningen till att jag inte nöjer mig med en morgontidning. Med prenumerationerna försäkrar jag mig också om att få se sånt som jag på förhand inte vet att jag är intresserad av. När jag bläddrar genom tidningarna upptäcker jag både spännande nöjesläsning och sånt som jag känner att jag behöver läsa för att hålla mig uppdaterad om frågor som i någon mening kan kallas för objektivt viktiga.

På nätet, däremot, leder sökmotorerna oss förbi förstasidorna direkt till det vi är intresserade av. På vägen går vi enligt Pariser miste om det där vi inte visste att vi ville eller borde läsa - vilket enligt honom är ett demokratiskt problem. Han tar våra listor över filmer vi någon gång tänkt se som ett exempel på varför: De innehåller ofta både filmer vi vill se (den lättillgängliga underhållningen) och sådant vi känner att vi borde se (dokumentärerna som ställer de svåra frågorna). Och i varje valsituation, när det äntligen finns tid för en film, då vinner oftast "vill" över "borde".

En nättidning som vill maximera läsande ska enligt Parisers teorier därmed bygga personligt anpassade webbplatser som visar de artiklar som det är störst sannolikhet att den enskilde besökaren väljer att klicka på.

Men det mångsidiga är viktigt för att kunna fatta välgrundade beslut och för att bilda sig en uppfattning om sakernas tillstånd. Saker som vi ser upprepade många gånger har vi enligt Pariser en tendens att sätta större tilltro till. Ett skevt urval, och vi riskerar att fatta beslut på felaktiga grunder. Och det gäller inte bara de beslut som vi själva fattar, utan också de slutsatser som de automatiska filtren drar om oss. Ett bra filter får inte välja bort allt annat än artiklar om fotboll bara för att de fem första länkarna jag klickar på handlar om pågående fotbolls-VM i Tyskland. Förhastade slutsatser om användarna riskerar att skapa feedback-loopar, där fotbollsklick leder till fler fotbollsklick eftersom det främst är fotbollsartiklar som väljs ut. Bra filter måste istället testa nya teser om oss, allt som oftast slänga in något nytt i mixen för att se hur vi reagerar på det. Kanske den där fotbollsnörden också vill läsa om stickning, den grekiska finanskrisen eller de senaste rönen om torskbeståndet utanför den svenska västkusten?

Vad finns det då för lösning på det här problemet? Eli Pariser funderar inte särskilt mycket på det, istället är framtidsbilden han målar upp svart. Vi sitter alla i våra egna filterbubblor, med nyhetsartiklar utvalda och politiska budskap helt formade efter vilka vi är. Som sämre, mer lättledda medborgare tror jag faktiskt att man skulle kunna sammanfatta Parisers scenario.

Men teknikutvecklingen går inte obönhörligen åt ett förutbestämt håll. Det finns också alla möjligheter i världen att konstruera filter som prioriterar det vi tycker är intressant, men låter det objektivt viktiga slå igenom, oavsett vad det handlar om. Kanske är det svårt att bygga algoritmer som kan fatta beslut om vad som är viktigt, men med utvecklingen av sociala medier saknas det inte signaler med mänskligt ursprung. Delade länkar på Facebook och Twitter, till exempel.

De sociala nätverken lyfts ofta fram som alternativa nyhetskanaler, där mina vänner på Facebook och de jag följer på Twitter länkar mig vidare till det viktiga. Till skillnad från en svensk tidningsredaktion som åtminstone har som ambition att belysa saker ur många synvinklar kan jag dock inte ha samma förväntningar på mina nätkontakter. Men när det gäller raka händelsenyheter och till viss del även för artiklar som skildrar långsamma, stora skeenden fungerar de båda tjänsterna bra som "larm".

En annan sak som Pariser också lämnar helt därhän är en diskussion om vad alternativet till ett personanpassat internet skulle vara.

Sökmotorer och filter har uppstått ur ett behov. Det fanns en tid när det gick att bygga kataloger som länkade till nätets alla sidor. Så är det inte längre.

Men hade det varit bättre om Googles sökresultat var sorterade i exakt samma ordning, oavsett vem det var som gjorde sökningen? Jag tror inte det. Tvärtom. Det skulle förvisso placera oss alla i en gemensam filterbubbla, men det skulle inte på något sätt göra det enklare för oss att upptäcka en alternativ världsbild.

Vilken väg teknikutvecklingen tar återstår att se, men den som är medveten om problematiken kan redan idag ta steg för att hantera den: Besök webbplatser du inte brukar besöka, följ många människor på Twitter (och använd tjänster som Summify för att sortera fram de populäraste länkarna som de delar med sig av), gå med i diskussionsforum eller grupper på Facebook för att möta personer med en annan syn på världen.

Detta är nog den största förtjänsten med Eli Parisers bok: Att han gör läsaren uppmärksam på de filterbubblor som finns på nätet, vilket i sin tur gör det möjligt att förhålla sig till dem och aktivt försöka delta i så många olika som möjligt.

Moores lag och strömförbrukning

2011-09-16T00:00:00Z

Moores lag handlade ursprungligen om hur många transistorer som får plats på en given yta. I praktiken har den bland annat tolkats som att beräkningskraften hos datorer fördubblas var artonde månad. Nu har forskare vid Stanford University visat att den gäller också för strömförbrukningen:

The idea is that at a fixed computing load, the amount of battery you need will fall by a factor of two every year and a half. (Jonathan Koomey, till Technology Review.)

Uppdatering: Får via Staffan Malmgren en länk till The Atlantic, som räknat lite på vad det här betyder:

Imagine you've got a shiny computer that is identical to a Macbook Air, except that it has the energy efficiency of a machine from 20 years ago. That computer would use so much power that you'd get a mere 2.5 seconds of battery life out of the Air's 50 watt-hour battery instead of the seven hours that the Air actually gets. That is to say, you'd need 10,000 Air batteries to run our hypothetical machine for seven hours. There's no way you'd fit a beast like that into a slim mailing envelope. (The Atlantic.)

De bästa TED-presentationerna

2011-09-16T00:00:00Z

En lång tråd med sevärda TED-presentationer.

Mer om matematikundervisning

2011-09-14T00:00:00Z

Länkade till Salman Khans TED-talk i förra veckan. Har sedan dess hunnit läsa en artikel i Wired om Khan Academy, och en i Fokus om synen på matematikundervisning. Båda är rekommenderade texter för den som är intresserad av ämnet.

Hitta flyg med Googles hjälp

2011-09-14T00:00:00Z

Google Flights, en ny konsumenttjänst från sökjätten. Slående är hur snabb sajten, som är resultatet av uppköpet av ITA i våras, är. Än så länge bara för destinationer inom USA.

Att stjäla e-post med hjälp av ett felstavat domännamn

2011-09-14T00:00:00Z

Hur många domännamn ska ett företag eller en organisation registrera? Med basen i Sverige, räcker det med .se eller behöver man komplettera med exempelvis .com och .net? Hur ska man tänka med felstavade varianter av företagsnamnet, ska man lägga klorna på företgaet.se och förretaget.se också? Eller kan man leva med den eventuella negativa publicitet som cybersquatting och typosquatting kan innebära?

Frågan är just nu extra aktuell, eftersom den nya porrdomänen .xxx är under uppstart. (Läs intressant diskussion om det på jardenberg.se).

Men eventuellt är det här inte bara en fråga om image gentemot omvärlden. Enligt en grupp amerikanska forskare utgör de här "falska" domänerna dessutom en viss säkerhetsrisk. Genom att skaffa domäner som påminner om amerikanska storföretags och sen koppla e-post-adresser till dem lyckades forskarna utföra så kallade man in the middle-attacker.

Normalt sett brukar MITM-attacker syfta på att en tredje part lyckas ta sig in i en krypterad förbindelse och skicka vidare information till de två som kommunicerar med varandra. Med likartade domännamn lyckades forskarna göra det samma för e-post. Genom att ta emot e-post som skickas till [namn]@bussines.com, läsa den och sen skicka vidare till [namn]@business.com kunde de utan upptäckt komma över en hel del känslig information:

The intercepted correspondence included employee usernames and passwords, sensitive security information about the configuration of corporate network architecture that would be useful to hackers, affidavits and other documents related to litigation in which the companies were embroiled, and trade secrets, such as contracts for business transactions. (Wired.)

En nog så bra illustration på det gamla påståendet om att okrypterad e-post är att betrakta som vykort, öppna för vem som helst att läsa.

ifttt öppnar för alla

2011-09-07T00:00:00Z

ifttt, som kopplar ihop webbens alla tjänster och gör det möjligt att "flytta" innehåll mellan dem, har nu öppnat så man kan skaffa konto utan en inbjudan. Jag har bara använt ifttt ett kort tag, men tjänsten verkar väldigt lovande så här långt. Nyheten med "recept" kommer göra tjänsten än mer användbar. Det här är till exempel ett smart sätt att använda möjligheterna: Facebook-bilder där du är taggade sparas till Dropbox och därifrån automatiskt vidare till din dator.

Matematik, filmer och undervisning

2011-09-06T00:00:00Z

Salman Khans TED-föreläsning är intressant. Khan är fondförvaltaren som blev ombedd att hjälpa sina kusiner med mattepluggandet. Avståndet dem emellan fick Salman Khan att spela in filmer som han la upp på Youtube - och som fler hittade. Projektet växte och är i dag Khan Academy.

I sitt föredrag berättar han hur filmerna används, inte bara för självstudier, utan också av lärare i undervisningen i skolan. Och då för att vända på steken: Eleverna får videofilmerna i läxa, och när de kommer till skolan kan läraren hjälpa dem räkna. Tvärt om mot hur det brukar vara alltså, med en lärare som står vid svarta tavlan och elever som får i läxa att räkna hemma. Magkänslan säger att detta är ett betydligt effektivare sätt att använda tiden.

Intressant är också hur Khan Academy säger sig faktiskt kontrollera att studenterna förstått allt som de måste förstå för att gå vidare till nästa steg.

Smarta ifttt knyter ihop webben

2011-09-01T00:00:00Z

[caption id="attachment_3702" align="aligncenter" width="496" caption="ifttt är en telefonväxel för nätets tjänster."][/caption]

Vi sprider ut vår nätnärvaro på allt fler tjänster. Bilder laddas upp till Flickr, statusuppdateringar skickas ut på Facebook och Twitter, vi följer nyhetsflödet med hjälp av Google Reader, med Foursquare talar vi om för omvärlden var vi håller hus... och så vidare. Listan går att göra lång. För lång, kanske.

Varje tjänst är bra på sina saker, men för våra vänner kan det bli knöligt att följa vad vi gör. Problemet är inte okänt. Mellan många nättjänster går det att skapa kopplingar, ett foto som laddas upp till Flickr går exempelvis att puffa för på Facebook, helt automatiskt.

Men de här kopplingsmöjligheter finns inte mellan alla tjänster, eller fungerar inte som man vill. Det har Linden Tibbets tagit fasta på och byggt smarta ifttt.com - if this then that. Tjänsten påminner om en gammaldags telefonväxel. Användaren tar sig rollen som växeltelefonist, men istället för att koppla inkommande samtal vidare till rätt person är det inkommande data från en tjänst som ska kopplas vidare till en annan. I nuläget stöds bland annat Twitter, Facebook, Flickr, Google Reader, Google Calendar, Evernote, Instapaper och RSS.

Ett konkret exempel på vad som går att göra: I Googles RSS-läsare Google Reader går det att dela med sig av intressanta artiklar till andra, och samtidigt lägga till en liten kommentar om varför texten är intressant. Men i utgångsläget syns det här tipset bara för andra personer som använder Google Reader och som dessutom valt att se just dina tips. Vilket kanske inte är så många. ifttt löser det här. Varje gång du kommenterar en artikel kan den skickas vidare till en mängd andra tjänster. Som en uppdatering på Twitter, eller som ett nytt inlägg på en Wordpress-blogg.

Ett annat exempel: Tipsa vännerna på Facebook varje gång du favoritmarkerar en tweet på Twitter.

Ett tredje exempel: Gör nyckelordsbevakningar av rss-flöden och få ett mail varje gång det blir en träff.

Att det går att låta ifttt trigga på väldigt specifika saker, som att det är en länk och inte en vanlig statusuppdatering på Facebook, eller en tweet med en viss hashtagg på Twitter gör att det går att detaljstyra hur ifttt fungerar.

Och det som är riktigt bra är att ifttt löser det här på ett riktigt lättanvänt sätt. Allt som ifttt gör kan en duktig programmerare göra på egen hand. Skillnaden är att ifttt gör det möjligt för vem som helst att skapa ett flöde mellan två tjänster. Istället för programmeringskunskaper är det peka och klicka i webbläsaren som gäller, med tydliga formulär som visar vilka alternativ som finns för vilken tjänst.

Än så länge har ifttt betastatus, men fungerar trots det bra. För att bli användare krävs en inbjudan, och varje användare får fem nya att dela ut. Jag har alla mina fyra en kvar, den som är sugen på att testa kan lämna en kommentar här nedanför.

Min nya Internetguide ger omvärldskoll

2011-08-26T00:00:00Z

Nu finns min senaste Internetguide, Flöden, kvitter och statusuppdateringar – en guide om omvärldsbevakning på nätet, klar. Guiden är en introduktion till hur du kan använda verktyg som Twitter och RSS för att hålla koll på de ämnen som intresserar just dig.

I förordet skriver jag bland annat:

Med hjälp av de verktyg och metoder som presenteras på de kommande sidorna ska du som läsare förhoppningsvis kunna gallra fram sådant som intresserar dig.

Guiden vänder sig i huvudsak till dig som ännu inte använder någon tjänst för att på ett strukturerat sätt omvärldsbevaka på nätet utan istället förlitar dig på en sökmotor när det är något specifikt du letar efter och i övrigt besöker några favoritsajter för att hålla dig uppdaterad om ”dina” ämnen.

Ambitionen är att hjälpa dig att få bättre koll på det som är viktigt för dig, med enkla metoder och utan någon stor kostnad. Tyngdpunkten ligger på alla de gratistjänster som finns tillgängliga på nätet.

Guiden finns för gratis nedladdning från .SE:s webbplats, där den också kan beställas i tryckt utförande.

Att skriva vs. Att Skriva

2011-04-12T00:00:00Z

Writing is what happens inside. The process happens before the words hit the page. Typing is how you deliver the writing that has already occurred.

Nu bloggar jag på dn.se

2011-04-05T00:00:00Z

Nytt roligt uppdrag: Från och med idag skriver jag Teknikbloggen hos dn.se. En intervju med mig finns också på tidningens webbplats.

Needlebase - databasjournalistik med några musklick

2011-03-31T00:00:00Z

I researchen för min kommande introduktionsbok till omvärldbevakning på nätet fastnade jag idag för en artikel på Read Write Web. I den beskriver Marshall Kirkpatrick hur han med hjälp av olika verktyg på webben skapat en Twitter-lista med personer som jobbar på företag som Spotify och Rdio. Ett intressant exempel. Men riktigt spännande blir det när man följer länken vidare till ett blogginlägg som Kirkpatrick gjorde i januari, där han i tre korta filmer gör en introduktion till Needlebase.

Needlebase är ett verktyg för att automatiskt samla in information från webben och ordna den i prydliga tabeller. I demofilmerna använder Kirkpatrick verktyget för att hitta journalister som använder twitter, bor i södra USA och har fler än 2000 followers. Inte en helt enkel fråga att lösa, men med Needlebase går det på under en halvtimme, effektiv tid. Med några musklick lär sig Needlebase att hitta information på twitter.com, vad som är ett användarnamn, vad som är användarens geografiska plats, hur många personer som följer honom eller henne och så vidare.

Har inte hunnit testa Needlebase själv, men som verktyg för datainsamling och journalistik ser det väldigt lovande ut.

Color vill göra ett fotografiskt avtryck i verkligheten

2011-03-24T00:00:00Z

Rejält uppbackade av Sequioa och Bain, lite drygt 40 miljoner dollar i riskkapital, är nya mobilappen Color en av dagens stora nätsnackisar. Jag trotsar varningen i Appstore ("Don't use Color alone!") och installerar programmet ändå.

Efter första anblicken, som ensam användare i Vänersborg, är det svårt att förstå hur det här ska kunna bli en stor succé. Varningen tycks ha varit på sin plats.

Color ger sig in i konkurrensen bland enkla foto-appar, som Instagram, där idén är att erbjuda kortast möjliga väg från exponering ut på nätet. Med så få knapptryck som möjligt ska ditt senaste kort finnas tillgängligt för dina vänner att titta på.

Colors storhet ligger i att vägen är den kortaste jag hittills sett. Direkt efter ett tryck på kamerans utlösare så skickas bilden vidare upp i molnet. Kroken är istället hur Color knyter an till den geografiska platsen där bilden tas.

Till skillnad från Instagram och andra program där du själv lägger till dina vänner gör Color det automatiskt. Alla Color-användare som finns i närheten kan se bilderna du tar. Techcrunch exemplifierar med ett restaurangbesök, där du då kan se vad andra sällskap vid borden runt omkring väljer att fotografera. Jaha? Lite mer spännande är att Color kommer skapa starkare relationer till personer som du ofta befinner dig i närheten av. Men inte heller det ger någon aha-upplevelse.

Men sen hittar jag (tack vare fantastiska Zite) ett blogginlägg av John Battelle. Och då trillar myntet ner: Color kommer att skapa ett digitalt bildarkiv över alla platser där appen används, den som kommer dit vid ett senare tillfälle kan bläddra tillbaka. Dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. John Battelles inlägg väcker intressanta funderingar:

Imagine if Color - and the fundaments which allow its existence - had existed for the past 100 years. Imagine what Color might have revealed during the Kennedy assassination, or the recent uprisings in North Africa and the Middle East, or hell, the Rodney King beating?

En tidsmaskin i fickan. Jo, nu låter det genast lite mer spännande. Som Brian, en av personerna som kommenterat John Battelles inlägg skriver: "It's like Internet Archive's Wayback Machine, but for physical locations."

(40 miljoner dollar i riskkapital räcker för övrigt till att köpa både color.com och colour.com.)

Tre tips för omvärldskoll på nätet

2011-03-15T00:00:00Z

Frågade i det senaste inlägget efter tips och metoder för att sköta omvärldsbevakning och informationsgallring på nätet. Och då kan det ju också vara på sin plats att bidra med egna förslag. Så, här är tre lösningar jag använder i mitt dagliga arbete som journalist:

Få Twitter-koll med Summify #

[caption id="attachment_3381" align="aligncenter" width="620"][/caption]

I mellandagarna upptäckte jag Summify. Efter att ha använt tjänsten i två och en halv månad kan jag verkligen rekommendera den. De flesta med ett konto på Twitter upplever åtminstone emellanåt att det kan vara svårt att hänga med. Inläggen virvlar förbi i en hiskelig fart och känslan av att missa några guldkorn finns där ständigt.

Summify kopplas till ditt Twitter-konto och håller koll på alla länkar som postas av dem du följer. Sen skickas ett dagligt mail ut med de tio mest populära länkarna. Med i ekvationen är också Facebook och RSS-flöden i Google Reader. Det blir förvisso en topplista som bara baseras på kvantitet, men nästan varje morgon innehåller mailet något som jag hade missat och som jag faktiskt är intresserad av.

Få RSS-koll del 1: Fever #

[caption id="attachment_2851" align="aligncenter" width="620"][/caption]

Kombinationen Google Reader, sökjättens RSS-tjänst, och iPhone/iPad-appen Reeder är riktigt bra för att hålla koll på flödet i RSS-prenumerationerna. Men precis som med Twitter infinner sig en känsla av "för mycket" ganska ofta. Att gruppera prenumerationerna i någon slags prioritetsordning är ett knep. En mapp med de viktigaste prenumerationerna som kollas dagligen, en med de mindre viktiga som kollas någon gång då och då.

Den metoden kompletterar jag med Fever. Grundtänket påminner mycket om Summify. I Fever har jag samma RSS-prenumerationer som i Google Reader, och precis som Summify letar efter populära länkar i Twitter-flödet letar sållar Fever fram det hetaste i mina RSS-prenumerationer. Slutresultatet är något av en privat knuff.se. Tyvärr innebär det också att det krävs tillgång till en egen webbserver där man kan installera Fever.

Få RSS-koll del 2: Google Reader #

Googles RSS-läsare har en funktion som gör det möjligt att dela med sig av intressanta artiklar, med en tillhörande kommentar om man har lust. Ytterligare ett personligt filter kan därför bli att leta upp personer som delar dina intressen och följa dem i Google Reader. När man väl skaffat ett konto i Google Reader går det att använda namn eller e-postadresser för att söka efter folk.

Avslutar med ett i sammanhanget relevant lästips: Nicholas Carr tror att bra filter skapar nya problem genom att förstärka känslan av information overload.

Hur använder du nätet för omvärldsbevakning?

2011-03-11T00:00:00Z

I höstas skrev jag en internetguide åt .SE, om elektroniska identiteter. Drar nu igång arbetet med en ny guide, den här gången om omvärldsbevakning och informationsgallring på nätet. Och jag tar gärna emot tips på sånt som kanske kan ingå.

Tanken är att guiden ska ha tre delar:

Problemet. Siffror, statistik och annat som kvantifierar informationsexplosionen och en förklaring till varför en stor mängd information blir oöverblickbar. Varför känns det allt oftare som om vanlig nyckelordsbaserad sökning på Google inte räcker?
Smartare filter. Hur filtrerar och gallrar man i informationsfloden i dag – och vad har man för idéer för framtiden? Datorer som blir bättre att förstå mänskligt språk, och därmed blir bättre på att begripa vad användaren letar efter men också på att söka efter svaret är ett exempel. En annan växande trend är människor som agerar filter, oavsett om det är genom att välja vilka man följer på Twitter eller tjänster som vark.com och quora.com där det är andra användare som svarar på frågorna.
Hands on – här är verktygen som kan hjälpa dig. Tips för att få ut maximalt av RSS, Google Alerts, Twitter och Twingly och andra tjänster och metoder som redan idag gör det lättare att hitta det man söker och bli uppmärksammad på sådant som ligger inom intressesfären.

Har du siffror som passar i första delen? Känner du till forskning som hör hemma i den andra? Eller bra tips till den tredje? Kanske förslag på personer att intervjua. Lämna gärna en kommentar, eller skicka ett mail.

Tack!

"Några av världens absolut största varumärken har hört av sig"

2011-02-10T00:00:00Z

[caption id="attachment_3593" align="aligncenter" width="558" caption="Lanseringen av mininetbooken IS01, den första produkten från KDDI som Ocean Observations jobbade med. Sofia Svanteson, i mitten, tillsammans med Yamashita-san och Kozuiki-san från KDDI."][/caption]

Hösten 2010 öppnade den svenska designbyrån Ocean Observations kontor i Tokyo. Efter framgångar hos den mobiloperatören KDDI hoppas grundaren och vd:n Sofia Svanteson på fler framgångar i Japan.

Hur fick ni japanska operatören KDDI som kund?

– 1999 var jag i Tokyo på studiebesök med KTH. Det var första gången och där fick jag se de här fantastiska telefonerna som var något helt annat än det vi hade i Sverige på den tiden. Här hade Nokia precis lanserat sin första wap-telefon. Men i Japan öppnade sig en helt ny värld med mobiltelefoner som nästan var som små datorer. Folk använde tjänster som man inte ens hade börjat drömma om här hemma. Och KDDI var väldigt duktiga på industridesign, man sökte sig aktivt till deras telefoner. De såg ut som små karameller allihop.

– Sen jag startade Ocean Observations två år senare har det alltid varit en dröm att få jobba med KDDI. Under flera års tid har jag varit där och haft möten med dem. De tyckte att vi hade spännande idéer, men det ledde inte till något konkret förrän 2008, då vi hade med oss en agent för första gången.

En agent som i idrottssammanhang?

– Man skulle nästan kunna säga så. De jobbar med att få in utländska bolag på den japanska marknaden.

Är agentskapet en tjänst som ni köper av dem?

– De får en provision på det de lyckas sälja. De vi träffade på KDDI var hyggliga på engelska, men kunde nu få all information på japanska eftersom agenten översatte. Det gjorde att de kände sig mer trygga, och plötsligt sa KDDI att de ville testa oss. Vi fick ett litet uppdrag för att visa vad vi går för.

Hur går det till när man som en liten, svensk designbyrå tar kontakt med KDDI för att få de här första mötena? Hur mycket måste man tjata?

– Första gången inte alls. Vår dåvarande styrelseordförande hade jobbat på Qualcomm i tio år och sålt Brew. Så han kände varenda operatör i hela Asien, vilket gjorde det lätt för honom att säga “hej, jag kommer här med min designbyrå”. Sen har jag själv hållit kontakten och letat upp de personer som var med på första mötet, så efter den första introduktionen har vi stått på egna ben.

Och sen fick ni uppdraget att designa om Android, med start i januari 2009. Vad gick projektet ut på?

– Att lösa ett antal användbarhetsproblem som KDDI ansåg fanns i plattformen. Jag skulle inte vilja påstå att det är typiska japanska användbarhetsproblem, utan problem som jag tror att många har. Man säger att Android-plattformen är riktad till dem som är riktigt tekniskt intresserade, medan iOS mer är riktad till gemene man.

Handlade uppdraget om att skapa ikoner och bakgrundsbilder eller också om att designa om hela interaktionsflöden?

– Både och. För home screen och launchern designade vi om hela interaktionen också. När man kommer längre in i telefonen fungerar den precis som vilken Android-telefon som helst.

Då jobbade ni med det här uppdraget hela 2009 och en bra bit in på 2010 också?

– Det började med att vi fick göra om hemskärmen och launchern. Sen ville KDDI att vi skulle ta hand om alla deras flaggskepps-applikationer också. Vi gjorde en musikspelare, en jättestor tjänst som kan jämföras med iTunes. Efter det blev det en mängd olika typer av navigations- och karttjänster. Sen har vi gjort en sportapplikation och en social adressbok.

– I och med att KDDI har satsat så hårt på att ta fram ett eget användargränssnitt för Android innebär det att vi också måste uppdatera det. När det kommer en ny version av Android måste vi också titta på hur vi ska uppdatera designen. Det är ju ett långsiktigt samarbete.

Är det här ett typiskt uppdrag för er?

– Det kan man säga. Ett av tre typiska uppdrag. Vi jobbar väldigt mycket med användargränssnitt för mobila operativsystem. Det har vi gjort ända sedan vi startade bolaget 2001. Sen jobbar vi mycket inom det som kallas embedded systems, där vi tittar på användargränssnitt för helt nya typer av produkter. Det kan vara kök från Electrolux eller kontrollsystem för ABB eller informationssystem för Scania. Generellt handlar det om pekskärmar, där de dyker upp får vi nya uppdrag. Och sen mobila strategier, där vi tittar på mobila tjänster för olika varumärken.

Om man tar en kökstillämpning från Electrolux och en mobiltelefon från KDDI, finns det så många gemensamma nämnare att ni kan vara bra på båda grejerna?

– Det första uppdraget vi fick för Electrolux var att designa ett gränssnitt för touchskärmar till deras professionella ugnar. Storleken på det användargränssnittet liknar hyfsat mycket en smartphone. Utgångspunkten är att gränssnittet ska vara användarvänligt, och det är ungefär samma designprinciper och processer man använder sig av oavsett hur stor skärmen är. Däremot är det jätteviktigt att man förstår i vilken kontext gränssnittet ska användas och vilka som är användarna. I Electrolux fall handlar det om att göra jättemånga användarstudier i en mängd kommersiella storkök.

Varför är det viktigt?

– För att förstå vilka problem som fanns med de befintliga användargränssnitten. Och att lära känna användarnas behov och beteenden. Det finns en mängd olika användare, allt från chefskocken till städaren. Även städmanualen för ugnen sitter i användargränssnittet.

Hur drivande kan ni vara med egna idéer gentemot kunderna. Jobbar ni bara på deras specifikationer eller har ni ett utrymme att sälja in egna idéer också?

– En bra designer ska jobba på det sättet. Vi ska kunna analysera deras situation och kunna hjälpa dem att lösa sina problem med hjälp av design. Vår målsättning är att tillsammans jobba fram en strategi för hur vi ska stärka deras varumärke och skapa affärsnytta genom att lösa vissa problem med hjälp av design. Sen finns det givetvis kunder som redan tagit det steget och vet precis vad det är de vill att vi ska göra. Men vi uppskattar verkligen projekten där vi får vara med och titta på problemställningen också.

Uppdraget åt KDDI, hur stor del av er omsättning utgjorde det 2009?

– 2009/2010 har det varit enormt, säkert hälften av vår omsättning.

Du är inte rädd att bli för beroende av dem?

– Anledningen till att vi öppnade ett kontor i Japan i september är att vi ser hur eftertraktade våra tjänster är där. Vi ser till att bygga upp verksamheten i Japan, att inte bara förlita oss på en enda kund där borta. Så nej, jag är inte rädd för att de ska bli för stora. Men det är klart att vi måste vara förutseende.

Du ser snarare uppdraget åt KDDI som en murbräcka in på den japanska marknaden?

– Absolut. Nu har vi visat att vi kan jobba med ett av Japans absolut största varumärken. Det är väldigt viktigt för alla andra japanska företag som kommer i kontakt med oss nu. Det är en kvalitetsstämpel, vi har klarat samarbetet och produkterna på marknaden får kundernas uppskattning.

15 anställda 2009, 24 i fjol. Fortsätter ni rekrytera?

– Vi har vuxit med nästan 50 procent under det senaste året. Vi ser att det finns en möjlighet att växa med 50 procent till under nästa räkenskapsår. Det svåra är att hitta rätt folk. Det är det som gör att man inte alltid växer så fort som man skulle kunna göra.

Vad är det som gör att det tar fart nu?

– För första gången har vi ett riktigt stort projekt för ett spännande varumärke där vi får säga att vi genomfört designarbetet. Vi har jobbat med en mängd olika telefontillverkare och operatörer under många år. En del projekt har handlat om konceptutveckling som inte har realiserats. Sen är många stenhårda med att vi inte får berätta om att vi jobbar med dem. Och då blir det väldigt svårt att marknadsföra sig, när man inte har tid att sitta och hitta på interna koncept.

Men finns det några konkurrensskäl för era kunder att resonera så?

– Det finns det nog en rädsla för att konkurrenterna ska börja anlita samma byrå, om det har blivit en framgångsrik produkt. Och en rädsla för att företagshemligheter ska börja spridas. Men det är en oro som jag tycker är obefogad. Som designbyrå och konsult lever du bara så länge du sköter dina kort. Skulle vi börja fippla med dem, då är vi körda. Vi måste vara jättenoga med sekretessen, att ha olika team.

Att få använda kunderna som referens, kommer det ofta upp i förhandlingarna?

– Personligen vill jag genomföra ett projekt innan vi börjar diskutera kommunikationen, men generellt är det en fråga som tidigt kommer upp på bordet. Man vill gärna kunna använda projektet i sin marknadsföring, och så kanske man också tar olika betalt beroende på om man får berätta om projektet eller inte.

I fallet med KDDI, var det svårt att få använda dem som referens?

– Nej, det är KDDI som driver på. Genom att anlita oss får de influenser utifrån, vilket gör dem annorlunda och därför är det också något som de vill prata om.

Vad är nästa steg för Ocean Observations?

– Några av världens absolut största varumärken har hört av sig och säger att de gärna vill jobba med oss. Det känns otroligt häftigt. Det finns alltid designproblem och användbarhetsproblem att lösa, så det är bara att köra vidare. Ett japanskt bolag som jag tycker är jättespännande är Toto, en stor tillverkare av badrumsinredning som till exempel toaletter och handfat. De ligger längst fram i världen när det gäller att plocka in healthcare-biten i det "digitala" badrummet. Där finns det en mängd olika tjänster och användargränssnitt att designa.

Bland alla mailen som kommer, finns det inga uppköpspropåer?

– Det har vi fått under flera års tid. Men vi känner att vi har mer att göra på egen hand.

Journalister, journalistik och sociala medier

2011-02-05T00:00:00Z

Anders Mildner utvecklar sina tankar om journalistrollen. Joakim Jardenberg skötte sändningen för oss som inte var i Lund. Mikael Zackrisson sparade chattloggen.

Med offentlighetsprincipen i ryggen kan vem som helst gå till kommunkontoret och begära att få titta igenom diariet. Men det är gissningsvis få som utnyttjar den möjligheten. Efter en arbetsdag känns det inte lockande att använda kvällen till lite grävande i kommunala handlingar. I stället litar man på att det finns journalister som ägnar sig åt det, och sen skriver en artikel när de dyker på några oegentligheter.

Och inte ens om bredbandsutbyggnad, nya nättjänster och fungerande 24-timmarsmyndigheter leder till att andra än journalister gräver i diarier på sin lediga tid skulle det utgöra ett hot mot journalistiken. Mot de etablerade journalisterna, möjligen, om det skulle visa sig att "allmänheten" över tid gör jobbet bättre. Men inte mot journalistiken i rollen som den granskande tredje statsmakten. Ur den aspekten spelar det ingen roll om det är en avlönad journalist som gör avslöjandet under dagtid, eller någon annan som gör upptäckten en sen kväll.

Istället är hotet som de sociala medierna utgör mot journalistiken indirekt. Och då handlar det inte om journalistiken i sig, utan om de ekonomiska förutsättningarna för den. Två bilder från Anders Mildners presentation ger en enkel sammanfattning av mardrömsscenariet. I den första: Makthavare som granskas av journalister som rapporterar till sin publik. I den andra bara makthavare och journalister. Borta är publiken. Den lägger sin lediga tid på annat.

Och utan publik, ingen marknad. Ingen marknad, inga intäkter. Inga intäkter, ingen journalistik.

Men vi får inte vara för snabba med att måla fan på väggen. Vi som deltar i diskussionen om sociala medier och journalistiken har inget normalt nätbeteende. De flesta svenskar sitter inte vid en datorskärm under sina arbetsdagar med möjlighet att följa Twitter-flödet eller klicka på länkar från vännerna på Facebook. Det är inte frågan om en "digital klyfta" i den bemärkelse som man brukar avse med begreppet, mellan dem som kan och de som inte kan. Det är en klyfta mellan de som hinner och de som inte gör det.

Kanske är det så att journalistrollen, som den här debatten handlar om, inte förändras så mycket ändå. Redaktionerna har fortfarande ett uppgift, för dem som inte hinner, orkar, eller vill skapa sina egna filter och flöden. Behovet av ställföreträdande som sköter filtrering och rutinkollar gäller inte bara kommunarkivet, utan hela nyhets- och informationsfloden. Till det kommer jakten på egna nyheter. I många nischer kommer det säkert bli stenhård konkurrens med nya aktörer, i andra fall kommer de traditionella redaktionerna stå relativt ohotade. Däremot råder det ingen tvekan om att de journalistiska arbetsmetoderna måste moderniseras, så att journalisterna kan leva upp till journalistrollen. Det handlar om att utnyttja alla möjligheter som finns för att producera en journalistik är relevant, viktig, underhållande, lockande.

Som tur är finns det nya verktyg till hands.

Samma sociala medier som riskerar att ta vår publik är fantastiska som journalistiska redskap. Sociala medier gör det möjligt att delta i samtal, att hitta relevanta personer att intervjua, att upptäcka nyheter. Och, som Fredrik Strömberg skrev i chatten under Anders Mildners presentation, har de traditionella medierna en ambition som kan fungera som trumfkort: Uppsåtet, försöket, att höra båda sidor och kontrollera fakta.

Förhoppningsvis kan vi utnyttja dessa möjligheter, komplettera med kreativitet och nytänkande och därmed stärka journalistikens position i informationsflödet innan mardrömsscenariet har inträffat, att värdet av uppsåtet visar sig innan den traditionella journalistiken blir marginaliserad, och väldigt dyr - för dyr? - för de läsare som vill ha den.

Journalistroll - några kompletterande tankar

2011-02-03T00:00:00Z

Nu har jag läst Anders Mildners text i boken "Vad väntar runt hörnet?", den som är utgångspunkten för de senaste dagarnas mediedebatt om journalistrollen. Några tankar fick jag ur mig redan innan, efter att ha följt det som bloggats och twittrats om seminariet på JMK i förra veckan (länkar i gårdagens blogginlägg).

Men nu har jag några kompletterande tankebanor:

När jag läste på journalistutbildningen vid JMG på Göteborgs Universitet handlade en hel del om kommunallagen, offentlighetsprincipen och andra lagar. Med dem i ryggen kan vem som helst bland annat begära ut offentliga handlingar, vilket är ett fantastiskt redskap för journalister.

Och det är inte så att kommunallag och offentlighetsprincip är mindre viktiga idag. Men däremot behöver verktygslådan kompletteras. Det finns journalister som är riktigt duktiga på att göra granskningar med hjälp av Excel. Inte ens det räcker. I takt med att myndigheter öppnar upp tillgången till sin rådata behöver redaktioner skaffa egen kompetens i programmering. Varje reporter behöver inte kunna knacka kod, men den reporter som kan kommer garanterat att ha skaffat sig ett försprång. Med tekniken som hjälp blir det helt enkelt möjligt att skapa journalistik som annars är otänkbar.

Vad varje reporter däremot behöver är en mer generell it-vana. Grundläggande orientering i säkerhet på nätet, för att kunna garantera meddelarskyddet åt källor som vill använda nätet för kommunikation. En nyfikenhet på nya internettjänster för att hitta nya vägar till de bästa intervjupersonerna och de relevanta diskussionerna.

Ibland påstås det också att vi ser en kunskapsförskjutning, från journalister till publik. Men det är bara en myt, någon kunskapsförskjutning sker över huvud taget inte. Att det finns läsare/tittare/lyssnare som har bättre sakkunskaper än vi journalister är inget nytt. Det har bara blivit mycket lättare för dem att göra sig hörda, att rätta och tipsa. Vilket i slutändan är något som är väldigt positivt, både för redaktioner och den övriga publiken, eftersom det gör journalistiken bättre.

När jag började jobba som journalist för drygt tio år sedan kunde ett fel, om det var allvarligt nog, resultera i ett argt telefonsamtal eller två. Ibland blev det en rättelse, ibland inte. Idag finns sällan den valmöjligheten – rättelsen kommer att finnas på nätet vare sig jag vill eller inte. Och därmed finns bara ett enda förhållningssätt: Mer noggrann research för att minska felen, och en öppen attityd till att lära sig av dem man ändå begår.

Gissar att det finns anledning att fortsätta den här debatten på lördag eftermiddag, då Anders Mildner kommer presentera sina tankar från seminariet igen. Den här gången i en längre och på nätet direktsänd version.

Låt leken styra när barnen lånar Ipaden

2011-02-02T00:00:00Z

Apples programbutik Itunes Store är som en digital leksaksaffär med massor av Ipadspel och program för barn i alla åldrar. En del utger sig för att vara särskilt pedagogiska, men som förälder kan man nöja sig med att leta efter det som är roligt. – Lär barnen sig något på vägen är väl det bra, men deras lek måste få vara lek, säger forskaren Jonas Linderoth.

Kategorin ”Education” i Itunes Store innehåller knappt 5 000 program till pekdatorn Ipad. Inte alla vänder sig till barn, men många gör det. Precis som i resten av Apples programbutik är kvaliteten varierande.

En del är helt ointressant för svenska användare, andra program är direkt dåliga, många är kul. En del av dem kan säkert lära spelaren något om matematik eller språk.

– Men framför allt tycker jag att spel måste få vara roliga, och man ska inte tro att det går att hitta spel som är något slags lärandemaskiner, säger Jonas Linderoth.

Han är doktor i pedagogik vid Göteborgs universitet och forskar på spel och lärande. Problemet är enligt honom att god pedagogik och god speldesign ofta är två olika saker.

– För lärandet kan det vara bra att tvingas att stanna upp och reflektera, att leta reda på fakta eller något annat. Men det är inte så en speldesigner vill skapa sitt spel. Designern vill hålla spelaren kvar i spelet så länge som möjligt. ”Flow”, att spelaren hela tiden ska komma vidare, är en helig ko i spelutveckling.

Som ett exempel nämner Jonas Linderoth ett brädspel som heter Carcassonne.

– Det innehåller ganska komplexa beräkningar och när jag spelar det vid köksbordet med min åttaåring tvingas han räkna ut poängen. I Ipadversionen är det datorn som räknar. Man får akta sig, tekniken kan stjälpa lärandemomentet i syfte att göra spelen mer underhållande och roliga. Å andra sidan kan man då fokusera på strategi och sådana saker.

Är problemet, ur ett pedagogiskt perspektiv, att datorspelet sköter för mycket?

– Precis. Tvingas barnen att räkna själva kan det funka väldigt bra. Barnen behöver utsättas för lite friktion, tar man bort den för att göra spelet enklare, då minskar också inslaget av lärande.

Men när jag ser hur min femåriga dotter använder min Ipad upplever jag det som att hon tränar både matematik och språk?

– Det är klart att alla aktiviteter har något slags sidoeffekt. Just språkfärdigheter är en sak som tränas väldigt bra med hjälp av IT. Många spelare är duktiga på engelska. Och det är klart att det finns spel som kan träna förmågan att räkna. Men det är viktigt att behålla perspektivet: Det finns många överord om hur spelande kan underlätta lärandet. Jag har sett spelande som fungerar bra som pedagogik, men då är det ofta tack vare en duktig pedagog.

Så vad gör man som förälder?

– Man letar efter spel som barnen tycker är roliga. Man måste inte avkräva all lek något slags nytta, det får vi nog av senare i livet. Spel måste få vara roliga, lek måste få vara lek.

Journalistroll - förändrad och i förändring

2011-02-02T00:00:00Z

Journalistrollen och dess förändring var ämnet för ett seminarium på JMK i förra veckan. Av reaktionerna efteråt att döma, många både på webben (länklista finns längst ner i detta blogginlägg) och Twitter (där diskussionerna förs under hashtaggen #journalistroll), hettade det till rejält.

Nu var jag inte på plats, och boken som seminariet tog sin utgångspunkt i är beställd men inte läst. Kanske lite för tidigt för mig att ge mig in i debatten alltså, men jag gör det ändå.

Att den tekniska utvecklingen, med sociala medier och oerhört kapabla mobiltelefoner, påverkar journalistrollen och journalistiken borde vara ställt utom allt rimligt tvivel. Det handlar om hur vi journalister kan jobba med research, i jakten på personer att intervjua och massor av andra metodförändringar. Men det påverkar också den roll vi som kollektiv har och vad vårt arbete betyder för läsarna/tittarna/lyssnarna. Många gånger är det inte längre traditionell media som är snabbast och inte heller bäst.

Men jag tror att olika typer av journalistik påverkas i olika grad. Vissa typer av journalistik påverkas i väldigt hög utsträckning, annan betydligt mindre. Min lokaltidning TTELA tror jag utgör ett exempel på det senare. Kommunbevakningen sköter redaktionen fantastiskt bra, bland annat i granskningen av den numera rikskända bandyarenan. Näringslivsreportrarna gjorde ett oerhört bra jobb under hela Saab-affären. Men här, på det lokala planet, saknas konkurrens från publiken. (Åtminstone direkt konkurrens, att nätet är en konkurrent om läsarnas tid är en annan sak.) Att tidningens twitterkonto har 168 followers tror jag faktiskt går att se som ytterligare en indikation på att det saknas gräsrotskonkurrens om den här bevakningen.

När det gäller den journalistik som jag delvis själv ägnar mig åt, sån som i någon mån går att bunta ihop som åsiktsjournalistik, är konkurrensen från "nätet" många gånger större. I mitt fall handlar det om tester av konsumentteknik, ett område där det sannerligen inte saknas initierad konkurrens från nischade sajter med oerhört hög kompetens. Och inte bara hög kompetens, en webbplats som Swedroid publicerar telefontester som är betydligt mer detaljerade än någon representant i traditionella medier, specialtidningen Mobil inräknad, gör. För de riktigt kunniga Android-läsarna är Swedroid – sannolikt och i så fall med all rätt – förstahandskällan. Och självklart finns det sajter av Swedroids kaliber också inom områden som teater, film, musik, gräsklippare, fasadfärger, you name it.

Hårdare konkurrens i ämnesmässiga nischer, men fortfarande stark ställning för journalistiken i de geografiska är alltså min teori. Men jag kan ha fel, det var länge sedan jag jobbade med journalistik knuten till geografisk plats. Kanske är konkurrensen större än jag kan se också där.

Det finns ytterligare en aspekt som tenderar att glömmas bort. Vi som diskuterar de här frågorna är personer som spenderar våra arbetsdagar vid datorn, som följer dygnets nyhetsutveckling i realtid, som plöjer stora mängder rss-flöden och följer hundratals personer på Twitter. Vi är inte ensamma om det här konsumtionsmönstret, men det finns många yrkeskategorier där de här möjligheterna saknas. För dem tror jag att traditionella medier kommer fortsätta att spela en stor roll framöver. Att bygga upp sina egna filter på nätet är tidskrävande. Man ska hitta personerna man vill följa och sen ska man skaffa sig någon form av relation till det de skriver för att värdera varför. Även om någon absolut objektivitet inte finns ens hos en tidningsredaktion så står de för någon form av opartiskhet. Att redaktörens roll behöver stärkas på nätet har jag argumenterat för tidigare.

Det tråkiga med hela den här diskussionen är att den handlar om fel saker. Vi journalister borde inte ägna en minut till åt att fundera över om utvecklingen påverkar det vi gör. Vi borde ägna inte minuter utan dagar och veckor åt att fundera över hur det påverkar det vi gör, och hur vi bäst utnyttjar möjligheterna både redaktionellt och kommersiellt.

Men det får bli en annan gång. Så länge går det att läsa vidare om journalistrollen hos:

Malin Crona: Händerna fulla – man har alltid ändan bak
Robert Rosén: Vad lär sig studenterna på JMK?
Pierre Andersson: Vem är journalist? och Kan inte släppa #journalistroll
Torbjörn von Krogh (som var moderator på seminariet): Pöbel, publik, prosument - konsekvenser av och för journalistrollen
Brit Stakston: Att fastna i en identitet
Fredrik Strömberg: Korta klipp - 27 januari 2011
Helena Giertta: Nätet gör journalistiken bättre och En märklig debatt
Kristofer Björkman: Journalistrollen i upplösning när journalistiken blomstrar

Summify vaskar fram guldkornen på Twitter

2010-12-30T00:00:00Z

[caption id="attachment_3381" align="aligncenter" width="620" caption="Summify letar länkar i RSS-flöden, Twitter och Facebook och sammanställer en lista med de populäraste länkarna."][/caption]

Att det behövs bättre filter för flödet i de sociala nätverken har jag varit inne på tidigare. I förrgår började jag testa Summify, och det ser riktigt lovande ut. Till tjänsten ansluter man sina konton hos Google Reader, Twitter och Facebook. Sen håller Summify koll på vilka länkar som dyker upp i flödet. Sidor som många länkar till är antagligen intressant läsning, och bubblar därför upp mot topplistan. Trevligt är att man en gång per dag kan få ett mail med de "bästa" lästipsen. Kan fungera som en bra start på arbetsdagen, eller som en sammanfattning när det snart är dags att koppla ner.

I sammanhanget är den här intervjun med Twitters Evan Williams också intressant. Han säger bland annat

It seems to me that almost all tools we rely on to manage information weren’t designed for a world of infinite info. They were designed as if you could consume whatever was out there that you were interested in. [...] I want Twitter to be an antidote to infinite information, not a cause of it.

Det nya sättet att göra retweets, att skicka intressanta tweets vidare, var ett första steg mot att ge Twitter ett redaktörslager. Mer verkar vara på gång.

Vänsterkryss och sistasidor i den digitala världen

2010-12-29T00:00:00Z

Jag har fått en ny favorittidning på pekplattan. DN. Men inte appvarianten DN+, utan en pdf-prenumeration på den vanliga papperstidningen. Varför? Jag är inte riktigt säker själv, men jag tror att det handlar om tre saker: Vänsterkryss, överblick och sistasidor.

Jag har tidigare argumenterat för att redaktörerna ska få en mer framskjuten position i tidningarnas digitala kanaler. Tydligare än när det kommer till beslutet om papperstidningens vänsterkryss, vilken nyhet som ska få det största och mest framträdande utrymmet på tidningens förstasida, blir inte redaktörernas arbete.

Men på webben har de sedan länge tagit ett kliv tillbaka. Många gånger är det "senaste nytt" istället för "viktigaste nytt" som toppar nättidningarnas webbplatser. Jämför med en morgontidning, där man som läsare direkt vid frukostbordet får en första läshjälp - "det här tycker vi är dagens viktigaste nyheter". Det är inte alltid som tidningens toppnyhet är vad jag väljer att läsa när jag bläddrar vidare. Men ofta är toppnyheten av sådan vikt och betydelse att det är bra att åtminstone ha sett den på förstasidan.

Inne i tidningen, oavsett om den kommer på papper i brevlådan eller som pdf i mejllådan, får jag fortsatt överblick. Jag ser direkt vad som är notiser, vad som är stora jobb, vad som är nyhetsmaterial, vad som är feature. Subtila signaler som hjälper mig att prioritera vad som ska läsas nu, vad jag är ointresserad av och vad jag ska försöka komma ihåg att läsa senare.

Och till slut har jag bläddrat mig fram till sistasidan. När jag kommit dit, då vet jag att tidningen är färdigläst och att den går att lägga undan i väntan på nästa. Kanske är det också därför jag gillar RSS-läsare som Reeder och Google Reader, men har haft svårt för Flipboard. I Reeder och Google Reader finns en siffra som i klartext talar om hur många olästa inlägg som finns. Det kan vara stressande, men när den är nere på noll vet jag att jag läst allt (eller i alla fall har markerat allt som läst) och kan börja om på ny kula senare.

Förstasida, sistasida och överblicken är tre egenskaper hos papperstidningen som varit svåra att återskapa på webben. Jag är inte säker på att det är saker som måste återskapas, men jag är säker på att det är egenskaper som jag saknar när jag jämför webb och papper. Och även om man ska vara försiktig med att dra slutsatser bara utifrån sina egna synpunkter tror jag ändå att det finns anledning att fundera på detta i plattornas värld.

Jag menar inte att det är pdf-tidningar som är framtiden. I jämförelse är DN+ mycket snyggare än pdf-varianten av tidningen, och tar givetvis mycket bättre till vara på möjligheterna som den nya tekniken för med sig. Från pdf-versionen kan jag spara enskilda sidor som jag villl läsa senare, men Bonnier har antytt att liknande funktioner är på gång i News+, plattformen som driver bland annat DN+. Introduktionsfilmen som DN presenterade i höstas visade också funktioner för att enkelt kunna dela med sig av artiklar till bekantskapskretsen.

Men jag tror fortfarande att det finns många goda exempel att hämta från pappret när tidningarna nu anpassas till pekplattorna, inte minst när det gäller presentationen. Ett tydligt slut har DN+ och de andra tidningsapparna redan, jag vet när jag har läst klart. Däremot upplever jag att formgivningen är för magasinslik, nyhetskänslan saknas. Det finns tendenser till vänsterkryss på apparnas "förstasida", men puffarna i övrigt är få och korta. Inne i tidningen finns ingen överblick som hjälper mig som läsare att avgöra om en nyhet är viktig eller mer perifer.

Hur det ska lösas? Ingen aning, tyvärr. Men jag vet att jag vill ha den.

Skapar pekplattor nya klyftor mellan läsare och skribent?

2010-12-29T00:00:00Z

"Ipad riskerar att öka klyftan mellan skribenter och läsare", skriver Martin Gelin i Sydsvenskan. Orsaken är att iPad och de appar som etablerade medieföretag lanserat främst bjuder in till konsumtion, inte produktion.

Jag håller till stor del med i beskrivningen, men inte i slutsatsen.

Redan när jag sammanfattade mina två första veckor som iPad-användare skrev jag att det är en pryl snarare för konsumtion än produktion:

Den stora skärmen kombinerat med den låga vikten gör den fantastiskt bra för att läsa på. Texter som sparats i Instapaper, RSS-flödet i Reeder eller Twitter i Twitters egen iPad-app. Bilder och film gör sig givetvis också bra.

Några månader senare finns det inte någon anledning att revidera det påståendet: En väldigt liten del av det jag skriver, skriver jag på min iPad. Men en betydande del av det jag läser under en normal arbetsdag, det läser jag på min iPad.

Det här är inte något unikt för Apples pekplatta. Det är ett användningsmönster som kommer med den fysiska utformningen, som helt enkelt gör att en pekplatta inte är bekväm att skriva på. Jag har under hösten testat två andra modeller, en Samsung Galaxy Tab och en Kendo M7, som båda använder Android som operativsystem. Med Samsungs platta går det att ta kort och det något mindre formatet gör den enklare att skriva på när man står upp. Annars är det inte några stora skillnader det handlar om: Pekplattor är i första hand bra för tillbakalutad konsumtion, i fotölj eller säng.

Men det finns ett stort "men" som gör att jag ändå inte delar Martin Gelins slutsats, att pekplattorna skulle öka avståndet mellan läsare och skribent.

"Produktionsproblemet" gäller bara längre texter. Det händer förvisso att jag skriver hela artiklar på min iPad. Antingen handlar det om att jag vill resa lätt och lämnat datorn på kontoret. Eller att jag har svårt att koncentrera mig. Då är iA Writer perfekt, med en skrivmiljö som påminner om en gammal skrivmaskin, där varken Facebook, mail eller annat tränger sig på.

Men nu är inte långa texter allt som produceras. Mina länktips kommer nästan uteslutande från min iPad. Det är i RSS-läsaren Reeder som jag hittar majoriteten av de länkar jag tipsar om, och i programmet finns en funktion för att spara länkar tillsammans med kommentarer. Tillsammans hamnar sedan både länkar och kommentarer här på min webbplats, i stort sett helt automatiskt. Just den typen av delande som Martin Gelin menar är en del av den sociala webbens dynamik. Och sällan är en artikelkommentar längre än att den går att knacka ihop från en pekplatta.

Möjligen skulle Martin Gelins andra argument, att dagens tidningsappar inte har tillräckligt utvecklade sociala funktioner, på sikt kunna öka klyftorna mellan skribent och läsare. Men jag tror och hoppas att de bristerna bara handlar om att funktionerna ännu inte är på plats. Det har tagit tid, men de flesta webbplatser som drivs av etablerade, svenska mediehus har idag gott om delningsfunktioner och annat. Att samma möjligheter inte skulle få ta plats i den nya kanal som pekplattorna utgör har jag svårt att tänka mig.

Att iPaden är så bra att läsa på innebär att jag faktiskt läser mer. Och utan läsande, tittande och lyssnande inga nya intryck, inget nytt att fundera över, inget nytt att diskutera.

Martin Gelins text upptäckte jag via en diskussion som jag såg i Twitters iPad-app. Artikeln läste jag direkt, men det här inlägget fick vänta tills jag satt vid datorn. Hade på känn att det skulle bli för långt för att skriva i pekplattan.

Men skrivet blev det ändå.

Frågan är vems tes det stärker.

Jag ger Flipboard en ny chans

2010-12-28T00:00:00Z

Det har blivit dags att ge Flipboard en andra chans. Tidigare har jag avfärdat iPad-appen som snygg men inte särskilt användbar. Jag har nog haft fel.

Igår skrev Joakim Jardenberg om Dagens Flip, ett twitterflöde där han postar länkar till dagens, i sitt tycke, viktigaste nyheter. Länkarna går givetvis att följa från twitter.com eller valfri Twitter-klient. Men det är när det läggs till i Flipboard som det blir riktigt bra.

När jag ändå var inne i Flipboard och testade Dagens Flip upptäckte jag också att stödet för både Google Reader och Twitter har förbättrats avsevärt. Nu är det inte längre "allt eller inget" som gäller. Istället kan man som användare välja vilka mappar i Google Reader som ska synkas, eller vilka delar av Twitter man vill följa i Flipboard. Bland annat. Om det här verkligen är nytillkomna funktioner, eller bara jag som tidigare tittat slarvigt låter jag vara oskrivet, men stor skillnad gör dem i alla fall.

Men det är inte att titta på Flipboard idag som är det mest spännande. Istället är det intervjun från julveckan som jag bäddat in här ovan, där Flipboards vd Mike McCue pratar om framtiden, som jag gör mig mest nyfiken.

Från en publicistisk synvinkel är diskussionen om annonsformat intressant. McCue jämför bland annat dagens webbannonser med de som finns i tryckta magasin. Den ena sorten tycker läsarna är mest i vägen, de andra läser de ofta med stor behållning. Genom att i Flipboard återinföra "tidningssidan" som begrepp (istället för att skrolla nedåt allteftersom man läser bläddrar man sig igenom innehållet, helsida efter helsida) ger det också bättre annonsmöjligheter, menar han. Annonserna går att göra lika snygga som i tryck, men med samma förbättrade precision som på webben.

Och ur användarvinkel är det också spännande att höra hur de tänker angripa det som jag tycker varit Flipboards största svaghet: Att programmet inte klarar det enorma informationsflödet som kommer via Facebook, Twitter och RSS-prenumerationer. Hos Flipboard funderas det en hel del om hur smarta filter kan hjälpa till. I somras, nästan samtidigt som Flipboard lanserades, köptes Ellerdale. Det företaget utvecklade algoritmer som kan vaska fram det viktigaste ur varje användares flöde.

Jag flyttar fram Flipboard till min iPads första skärm, och ger programmet en ny chans ett tag framöver.

Delicious och de förlorade bokmärkena

2010-12-17T00:00:00Z

[caption id="attachment_3309" align="aligncenter" width="620" caption="Delicious stänger snart. Dags att rädda dina bokmärken."][/caption]

Vilka alternativ finns det till Delicious, den mest använda tjänsten för att spara bokmärken i molnet? Efter gårdagens nyhet om att Yahoo beslutat sig för att lägga ner Delicious inom kort var det många som ställde sig den frågan, på Twitter och på annat håll.

Det saknas inte alternativ. Pinboard (där för övrigt en av personerna bakom Delicious är inblandad) Springpad, trunk.ly och historio.us är fyra av tjänsterna som nämns som möjliga ersättare. För den som har tillgång till en egen webbserver kan en installation av Scuttle vara en lösning. Eller hoppas på att Yahoo lyssnar på den här uppmaningen, och släpper källkoden till Delicious fri.

Det allra första man bör göra är dock att rädda en kopia av de bokmärken man sparat på Delicious.

Men alldeles oavsett vilket alternativ man fastnar för visar Yahoos beslut att tjänster i molnet kan vara luriga att förlita sig på, och att det kan vara vettigt att ha en lokal kopia på sånt som är viktigt att spara. En av finesserna med Delicious har varit möjligheten att dela bokmärken med andra, och det är svårt att göra från den egna hårddisken. Men för den Mac-användare som vill spara intressanta webbsidor för egen användning i framtiden rekommenderar jag en titt på EagleFiler eller DevonThink. Båda programmen är ett slags referensdatabaser som kan spara väldigt många filformat. Och båda kan spara lokala kopior av webbsidor, exakt som de ser ut på nätet.

Jag började använda EagleFiler, men bytte i somras till DevonThink. En av finesserna i DT är automatisk gruppering av sparat material, vilket gör det lättare att sortera de dokument jag sparar. Dessutom har DT funktioner för att hitta relaterade texter, vilket underlättar mitt researcharbete.

Att göra mycket mer med mindre - pekdatorerna tar över

2010-12-03T00:00:00Z

Buckminster Fuller myntade för decennier sedan termen "ephemeralization", att den tekniska utvecklingen gör det möjligt för oss att göra mer och mer med mindre tills vi slutligen kan göra allting med ingenting. Än är det en bra bit kvar innan vi är där. Men mycket har hänt de senaste åren: Mobiltelefoner och efter dem pekdatorer som iPad.

I våras skrev jag om utveckling av program för mobiltelefoner i Ny Teknik. Johan Berntsson på InUse säger en intressant sak i artikeln:

Mycket av den hårdvara som i dag används internt på ett företag är specialutvecklade grejer som är jättedyra per enhet.

Dyra därför att utvecklingen kostar. Därför att produktionen blir dyr. Och för att man låser in sig i ett hemmabyggt system. Men skälen att bygga eget minskar för varje dag som går, med mobiltelefoner och pekdatorer har vi en hårdvara som är generell och som blir allt mer kompetent. Generell i den bemärkelse att hårdvaran för interaktion mellan människa och dator är väldigt avskalad. Vid sidan av (den allt större) pekskärmen finns bara ett fåtal knappar. Kompetent i den bemärkelse att tillverkarna trycker in allt fler sensorer och anslutningsmöjligheter under skalen.

Som konsumenter har vi redan stor glädje av det här, när samma apparat går att använda för spel, som gps, att prata i och allt annat som apparna i Android Market eller iTunes Store gör möjligt. Men det finns ingen anledning att tro att möjligheterna bara kommer oss konsumenter till del. Också näringslivet har mycket att vinna.

Och det här ger också stora affärsmöjligheter. Paul Grahams senaste text har den anspråkslösa rubriken "Tablets". Och i den bjuder han på ett råd till den som vill starta ett nytt teknikföretag idag:

The advantages of doing things in software on a single device are so great that everything that can get turned into software will. So for the next couple years, a good recipe for startups will be to look around you for things that people haven't realized yet can be made unnecessary by a tablet app.

Och precis som Twitter nått stor framgång inte bara genom att vara en tjänst, utan i hög utsträckning en plattform för tredjepartsutvecklare att bygga på, tror han att Apples konkurrenter måste se på sina prylar på samma sätt:

It has turned out to be a great thing that Apple tablets have accelerometers in them. Developers have used the accelerometer in ways Apple could never have imagined. That's the nature of platforms. The more versatile the tool, the less you can predict how people will use it. So tablet makers should be thinking: what else can we put in there? Not merely hardware, but software too. What else can we give developers access to? Give hackers an inch and they'll take you a mile.

När jag på tidigt 2000-tal hade en mobiltelefon och en handdator, en Palm V, fnös jag åt de första försöken att bygga ihop de två till en pryl. Jämfört med de första ansatserna till smartphones var handdatorns att-göra-lista, kalender och andra kontorsprogram överlägsna. Idag vill jag inte ens tänka på hur välfyllda mina fickor hade behövt vara om min mobiltelefons alla funktioner skulle varit förpackade en och en.

Och följer företagen som tillverkar hårdvaran Paul Grahams är vi ytterligare några steg närmare Buckminster Fullers profetia. Till både konsumenters och företags stora glädje.

The Astonishing Tribe uppköpta - mina texter om TAT

2010-12-02T00:00:00Z

The Astonishing Tribe, TAT, blir kanadensiskt. Sydsvenskan var först med det som är dagens stora svenska it-nyhet. Köpare är att Research In Motion, som utvecklar Blackberry-telefonerna. De vill ha malmöföretagets kompetens för att vässa sin konkurrenskraft gentemot Apple och Google.

2008 skrev jag om TAT för första gången, åtminstone hittar jag ingen äldre artikel i arkivet just nu. Då handlade det om uppdraget från Google, att ge Android ett snyggt utseende. Samma år skrev jag om hur TAT skapat en intern inkubator för att behålla innovationskraften i företaget.

Sommaren 2009 började den första Android-telefonen, HTC Magic, att säljas i Sverige. Då skrev jag återigen om TAT:s arbete med Android, och Hampus Jakobsson, en av företagets grundare, avslöjade att de första hade tackat nej när de fick frågan om att jobba med Googles operativsystem. Och i våras handlade det om TAT:s expansioner in i andra branscher, just då var aktualiteten avtal med företag i fordonsindustrin.

Det ska blir intressant att följa vad företagets drygt 150 anställda kan göra för RIM.

Uppdatering: Nu är köpesumman offentlig, en bit över 800 miljoner kronor, och Mobil Business har fått fler svar från Charlotta Falvin om affären.

Ocean Observations The Feed ska bli en RSS-läsare för soffan

2010-12-01T00:00:00Z

[caption id="attachment_3242" align="aligncenter" width="465" caption="Listan med prenumeration dyker upp i botten av skärmen."][/caption] RSS är dött, påstås det ibland. Ändå finns det dem som fortfarande lanserar nya RSS-läsare. Som svenska Ocean Observations. Nyligen dök företagets The Feed upp i iTunes Store. Som svårt beroende av mina RSS-prenumerationer har jag gett programmet en chans, för att se om det kan utmana suveräna Reeder som mitt förstahandsval. (Missa förresten inte att Reeder kommit i betaversion till OS X idag.)

Svaret visade sig vara nej. I alla fall inte än. Skälen är två: För det tycker jag att Reeder ger en bättre överblick över prenumerationerna. För det andra saknar The Feed än så länge stöd för Googles inbyggda funktion "dela med anteckning". Eftersom jag använder den möjligheten för att enkelt kunna sammanställa tipsen jag publicerar här på min webbplats är det något jag inte klarar mig utan.

Men jag blev ändå nyfiken på varför Ocean Observations, som normalt hjälper kunder som Nokia, Ericsson och Vodafon med bland annat användargränssnitt, lanserar ett program direkt till slutanvändarna.

Max Rudberg och Sebastian Evans som sitter på Ocean Observations kontor i Japan svarade på mina frågor via mail:

[caption id="attachment_3243" align="alignleft" width="225" caption="Översiktsbild av de senaste texterna."][/caption]Varför har Ocean Observations utvecklat en egen Google Reader-app?

Vi är prylentusiaster och användare, och många av oss på Ocean skaffade iPad så fort den släpptes i USA. Tablet känns som det ultimata formatet för att konsumera innehåll. Vi såg en potential, men tyckte att utbudet fortfarande lämnade en del att önska.

Det var på en av våra Fedex-dagar som vi har en gång i kvartalet, en dag då vi får jobba fritt med vad vi vill, som vi bestämde oss för att jobba med en RSS-läsare för iPad.

Flera av oss konsumerar regelbundet RSS-feeds via Google Reader, till den grad att vi ofta äter frukost framför datorn. Så det kändes naturligt att RSS-läsare för iPad skulle kunna bli en hit.

Reeder lovordas av många användare. Vad gör The Feed bättre, tycker ni?

Reeder satte helt klart en helt ny standard och många av oss har använt den uteslutande fram tills dess att vår egen läsare var bruklig nog. Reeder gör många saker bra och har mycket fina och polerade detaljer och funkar bra i tablet-formatet.

Det vi tycker The Feed gör annorlunda är presentationen och navigationen. Du hamnar direkt i läsvyn, och om du vill kan du bara scrolla dig fram och hela tiden få mer att läsa.

[caption id="attachment_3241" align="alignleft" width="225" caption="Menyn för att dela intressanta länkar."][/caption]Navigationen tar plats i filtret som lägger sig som en pop-over ovanpå nyheterna och kan använda en stor del av skärmen istället för bara en bråkdel.

Vi tror att de här skillnaderna gör hela upplevelsen mer fokuserad och avslappnad, mer anpassad för den "soffdator" som iPad är.

Ni har valt ett gränssnitt som skiljer sig rätt mycket från Reeder, och andra appar också. Bland annat går det inte att se hur många olästa inlägg det finns i respektive mapp. Varför inte?

Vi vänder oss framförallt till den målgrupp som tycker att olästa antal i en badge är en stressfaktor i en RSS-läsare - ibland är det svårt att hinna med att läsa alla nyheter. Istället indikerar vi olästa nyheter med högar som ger en ungefärlig uppfattning om hur mycket läsning som finns från en specifik källa.

En av de viktigaste funktionerna i Reeder, och Google Reader för den delen, är möjligheten att kunna dela med sig av intressant läsning genom att lägga till lite egen text. Det går inte i The Feed. Varför har ni valt bort den möjligheten?

Den möjligheten finns för både Twitter och Facebook. Vi tycker att man ska kunna dela med sig och kommentera på det. Vi ska undersöka vad som kan ha gått fel med delningsfunktionen. Det här är en 1.0-produkt och det kan så klart finnas lite skavanker.

Vad har ni för framtidsplaner för The Feed?

Till en början vill vi höra vad användarna tycker! Vi har fokuserat hårt på det här upplägget under en längre tid. Det känns viktigt att lyssna på vad som sägs, ta till oss det och diskutera förbättringar.

"Identifierad och igenkänd" - en guide till digitala legitimationer

2010-11-25T00:00:00Z

Ett körkort är i all sin enkelhet ett fantastiskt litet plastkort. Det visar på en och samma gång vem du är och vilka fordon du får lov att köra. Tack vare att Trafikverket är en pålitlig utgivare, och att körkortet är tillräckligt svårt att förfalska, är det användbart i varje situation där någon vill veta din identitet.

På nätet finns ingen motsvarighet. Där dras vi fortfarande med ett lappverk av lösningar: Användarnamn och lösenord på de flesta webbplatser, BankID på ett fåtal. Min egen lösenordslista närmar sig ett hundratal. Drömmen om ett enda lösenord som öppnar hela webben har funnits länge. Redan 2002 skrev jag om två alternativa lösningar i Ny Teknik. Ingen av dem blev någon succé. Det är däremot Facebook Connect på väg att bli. Allt oftare slipper nätets användare skapa ett nytt konto när de ska börja använda en ny tjänst. Istället går användaruppgifterna från Facebook att återanvända. Och inte bara för att logga in, med på köpet följer dessutom alla vänskapsrelationer. Resultatet är en webb som är enklare, mer personlig och roligare att använda.

Men det här är ingen fulländad lösning på nätets identitetsproblematik. Vem som helst kan skapa ett konto på Facebook i vilket namn som helst, koppling till fysiska individer saknas helt. Eftersom Facebook inte gör någon identitetskontroll när ett nytt konto skapas är Facebook Connect inte en lösning för Skatteverket eller andra tjänster där det är viktigt att veta vem det är som loggar in.

Här har BankID fyllt en roll. Men det är en teknik som fått begränsad spridning utanför myndighetssfären och dessutom dras med en del tekniska problem. På gång är en ny lösning för e-legitimationer, där förhoppningen är betydligt bättre spridning och enklare användning. Vid årsskiftet ska en ny myndighet, E-legitimationsnämnden, börja jobba med detta på allvar.

Om de här två utvecklingsspåren - och vilka krav som kan ställas på en digital identitet - skriver jag i "Identifierad och igenkänd", en bok som ges ut i Stiftelsen för Internetinfrastrukturs serie med Internetguider. Du kan också ladda ner boken här: [download id="1" format="1"]. Eller utan kostnad beställa en tryckt version från .SE.

Ett längre blogginlägg om detta skrev jag också i somras, som mitt bidrag till SSWC-boken.

13 iPad-appar för barnen

2010-11-25T00:00:00Z

Många som köper en Ipad tror att de skaffar sig ett arbetsredskap, en läsplatta och en spelmaskin. Allt stämmer. Men finns det barn i familjen kommer det inte dröja länge innan de upptäcker att iPaden kan roa också dem.

Här är tips på tretton appar, spel och annan underhållning, som kommer få barn i åldersspannet två till sex år att försöka rycka iPaden ur händerna på sina föräldrarna:

Flight Control HD #

En storsäljare till Iphone, som gör sig ännu bättre på den större skärmen. Uppdraget är enkelt: Flygplan och helikoptrar ska ledas till rätt landningsbana. Vilken det är avgör färgen på flygplanet. Enkelt när det finns en handfull plan och helikoptrar på skärmen, betydligt svårare att undvika kollisioner när luftrummet är fullt.

Flight Control HD, 38 kronor i iTunes Store.

Lego Creationary #

Som sällskapsspelet Pictionary, fast med Lego. Slå med tärningen för att se vilken kategori det kommer att byggas i. Sen börjar en figur sättas ihop på skärmen, och spelarens uppgift är att så snabbt som möjligt avgöra vilken av de fyra alternativen det ska bli. Fel svar, och spelet är slut. Kul, även om antalet "byggsatser" gärna hade fått vara fler.

Lego Creationary, gratis i iTunes Store.

Pebble Jump #

En spelplan med hål. I några ligger det kulor, de flesta är tomma. Genom att använda en kula för att hoppa över en annan plockas de en efter en bort från spelplanen. Målet är att få en enda kvar och att den har landat i det stjärnmärkta hålet.

Pebble Jump, 7 kronor i iTunes Store.

Cut The Rope #

En godissugen groda/ödla. Och en rödgul sötsak av oklar sort. Problemet är att karallamellen sitter fast i ett eller flera snören. Spelarens uppdrag är att skära av snörena i rätt ordning, så att suget hos den lilla grön krabaten stillas. Allt eftersom man löser banorna kommer fler hinder och hjälpmedel till, som ballonger, vassa spikar och luftpumpar.

Cute The Rope Lite, gratis i iTunes Store.

Slice It #

Geometriträning som efter några nivåer blir en utmaning också för föräldrarna. En triangel, rektangel eller annan månghörning ska delas i ett visst antal delar, och det ska ske genom att använda ett visst antal pennstreck. Rätt antal delar är lika viktigt som att det sker med rätt antal streck. Det låter enkelt. Det är enkelt. I början.

Slice It Lite, gratis i iTunes Store.

Geared #

Mer problemlösning. Här är det ett litet kugghjul som ska fås att rotera, genom att steg för steg bygga sig fram till det med andra kugghjul av varierande storlek. Gravitationen är med och ställer till problem. Bygger man inte i rätt ordning rasar hela konstruktionen ihop.

Geared, 22 kronor i iTunes Store.

Drop7 #

Matematikträning i Tetrisanda. Kulor med siffror släpps ner i rutmönstret. Så snart en kula ligger i en rad eller kolumn där siffran stämmer med antalet kulor försvinner den. En hel del strategi behövs, men eftersom det inte finns någon form av tidsbegränsning går det bra att tänka i lugn och ro.

Drop7, 22 kronor i iTunes Store.

Dino Math #

Mattekunskap för de minsta. Addition och subtraktion tillsammans med dinosaurier i olika färg och form.

Dino Math Lite, gratis i iTunes Store.

Doodle Buddy #

Ett ritprogram med olika bakgrunder, klistermärken, pennor och kritor. De färdiga konstverken går att skicka iväg med e-post eller spara till bildalbumen i iPaden.

Doodle Buddy, gratis i iTunes Store.

Drawing Pad #

Också detta är ett ritprogram, med ungefär samma möjligheter som Doodle Buddy. Den största skillnaden är att gränssnittet är lite enklare att förstå sig på, att det är tydligare vilken typ av ritverktyg och vilken färg man väljer och att klistermärkena är lite mer verklighetstrogna.

Drawing Pad, 15 kronor i iTunes Store.

Cute Friends #

Inget spel, men tvååringen tycker det är kul att peka på djur som låter.

Cute Friends Lite, gratis i iTunes Store.

Memory Fun #

Till utseendet ett väldigt fult memoryspel, men det stör inte barnen.

Memory Fun, gratis i iTunes Store.

Sju nättjänster jag betalar för

2010-11-23T00:00:00Z

Förnyade nyligen mitt konto hos Fastmail.fm, strax därefter hos webbhotellet Idologic. Fick mig att fundera på vilka tjänster på nätet som jag tycker är så bra att de motiverar en uppgradering till betalkonto. Här är listan med de sju företag som får allt från några tior till några hundralappar av mig varje månad. De tjänster som saknas på listan är de där jag gör en engångsbetalning då och då, som de filmer jag hyr på Headweb.

1. Idologic #

Undantaget mitt domännamn thoresson.net (registrerad 21 januari 2003) är mitt konto på webbhotellet Idologic den plats på nätet där jag varit kund längst tid. Aldrig hört talas om Idologic? Inte så konstigt. Webbhotellet ligger i Kanada. När jag flyttade in där i september 2005 var den svenska marknaden för webbhotell fortfarande väldigt outvecklad, och helt inriktad på företagskunder. Jag lyckades helt enkelt inte hitta något svenskt webbhotell som erbjöd tjänster till ett pris som jag då var beredd att betala. När jag började leta utomlands upptäckte jag många nöjda Idologic-kunder och gav företaget en chans.

Under åren har jag givetvis funderat på att flytta hem webbplatsen till Sverige, av hastighetsskäl bland annat. Men varje gång jag varit på väg att omsätta planerna i praktiken har jag läst något negativt om hotellet dit jag tänkt flytta. Och under tiden har Idologic bara tuffat på, utan några märkbara problem alls.

2. Fastmail.fm #

Jag gillar att ha all min mail tillgänglig i molnet, så jag kan komma åt den från vilken dator som helst. anders@thoresson.net gick ursprungligen till mitt konto hos Idologic, men när det började bli trångt där fick Googles Gmail under en period sköta e-posten åt mig. Men hur omtyckt den tjänsten är av många andra gillade jag den aldrig. Taggar är bra för mycket, men just för e-post tycker jag vanliga, hederliga mappar fungerar bättre. Dessutom gillar jag att köra min e-post i ett mailprogram istället för i webbläsaren. Gmail har stöd för imap, men i kombination med taggarna blev det snart rörigt.

Eftersom e-posten är ett oerhört viktigt arbetsverktyg för mig är det en tjänst jag är beredd att betala för. Därför hamnar e-post till anders@thoresson.net idag hos Fastmail.fm. Strålande imap-stöd, ett helt okej webbgränssnitt, möjlighet att sortera in e-posten i mappar direkt på servern och bra spam-skydd är något av det som gör tjänsten värd sina pengar.

3. Flickr #

För bilder jag vill visa andra, men också för säkerhetskopior av alla andra. Flickrs årsavgift på knappt 200 kronor är inte något rån.

4. Remember The Milk #

Länge använde jag Mac-programmet Things för mina att göra-listor. Men när jag köpte min Iphone blev jag besviken, eftersom det var så bökigt att synkronisera Things i Mac med Things i Iphone. Och det spelar ingen roll hur snyggt och bra ett program för att göra-listor är i övrigt, innehåller listan inte alla saker jag måste komma ihåg, då är det inte tillräckligt bra. Webbtjänsten Remember The Milk är inte alls lika snygg och smidig att använda, men autosynk till Iphone- och Android-programmen gör den ändå överlägsen i min mening.

5. Typekit #

Snygg typografi på webben var länge svårt att ordna. Nya, moderna webbläsare har ett förbättrat stöd för typsnitt. Och hos Typekit finns ett stort utbud att välja från. De jag använder här heter Calluna och Adelle.

6. Simplenote #

Med min Iphone fick jag snart upp ögonen för lilla Simplenote. Alla datorer och telefoner har ett program för korta anteckningar. Problemet är att de finns kvar i den apparat där de skrivs. Med Simplenote synkroniseras allt mellan alla plattformar. Väldigt bra för intervjufrågor bland annat. Ingen risk att de finns kvar hemma på skrivbordet när jag träffar en intervjuperson.

7. ThemeHybrid #

När jag i våras bestämde mig för att bygga om min webbplats med Wordpress som grund började jag leta efter teman som passade det upplägg jag ville ha. Hittade inget. Men hos ThemeHybrid fanns ett som skulle gå att använda som utgångspunkt. Det är gratis att ladda ner, men genom att betala en årsavgift får jag också tillgång till ett högkvalitativt diskussionsforum där jag fått svar på de flesta av de frågor jag haft medan jag utvecklade den här webbplatsen.

Vilka tjänster är så bra att du betalar för dem?

Skydda dig mot Firesheep med hemmaroutern som VPN

2010-10-26T00:00:00Z

Att Firesheep har varit dagens stora it-nyhet är det väl knappast någon tvekan om. Själv har jag inte hunnit testa verktyget, men Tomas Carlssons artikel hos Ny Teknik är rätt skrämmande läsning. Säkerhetsluckorna som Eric Butlers verktyg utnyttjar är inte nya. Men för första gången finns ett verktyg som är väldigt enkelt för vem som helst att använda.

Flera av de stora tjänster vars användare är i riskzonen för Firesheep säger idag att man ska se över säkerheten. Men det kommer att ta tid, och det finns gott om webbplatser med samma brister på nätet. Listan med webbplatser som Firesheep kan angripa är redan lång, delen med webbplatser som är på gång är ännu längre.

Läge att fundera på vad man som användare själv kan göra för att skydda sig alltså. Ett bra alternativ är att på egen hand kryptera trafiken, nu när jättar som Facebook och Twitter dröjer med att göra det. Lösningen kallas för VPN, och är i första hand ett verktyg för företagsanvändare. Det innebär att ett program i datorn skapar en krypterad "tunnel" hela vägen fram till företagets VPN-server. Därifrån fortsätter trafiken ut på nätet. Då är det förvisso i okrypterad form, men eftersom trafiken är krypterad när den lämnar din dator kan personer som använder samma trådlösa nätverk inte använda Firesheep för att komma över dina inloggningsuppgifter.

Men vad gör man som privatperson? Det finns flera företag som säljer VPN-lösningar till privatpersoner, AllTele och Ipredator är två exempel. Priserna varierar, från femtio kronor i månaden och uppåt. Men för den som inte vill eller har råd att betala, eller har svårt att hitta en VPN-leverantör som man känner att man litar på finns ett annat alternativ: Kanske går routern som står i hemmet att använda som VPN-server. Det är i alla fall möjligt med min.

Jag bryr mig inte om att gå igenom inställningarna i detalj, eftersom det här är något som skiljer sig från fabrikat till fabrikat. Men jag ska i alla fall förklara principen:

Det är inte bara dyr företagsutrustning som kan fungera som en VPN-server. Också mer avancerade modeller för hemmabruk har den möjligheten. För att ta reda på om just din modell klarar av det är tipset att googla på modellnamnet och VPN, eller titta i handboken om du har den kvar. Installationen kommer ske i tre steg:

Först ska du se till att din router fungerar som VPN-server. Det innebär bland annat att den funktionen ska aktiveras. Bland annat kommer du få välja vilken typ av kryptering som ska användas. Välj gärna L2TP i kombination med IPSec, vilket är en av de kraftfullare varianterna som finns i hemutrustning. Du behöver också skapa ett användarkonto med ett användarnamn och ett lösenord. Här är det viktigt att vara noga med lösenordet, och välja ett med många bokstäver, siffror och andra tecken. Vad VPN-funktionen gör är nämligen att skapa ett "hål" genom din brandvägg, från internet och in i ditt hemmanätverk. Därför är det viktigt att se till att lösenordet är svårt att gissa eller ens knäcka. Har du tur stödjer din router också engångslösenord. Med ett program i din iPhone skapas då ett unikt lösenord varje gång du loggar in, vilket höjer säkerheten ytterligare. En annan sak du kan göra är att bara aktivera VPN-funktionen när du vet att du kommer att behöva den.
Nästa steg är att se till att din bärbara dator, eller mobiltelefon för den delen, använder VPN. Oavsett vilket operativsystem du använder finns det stöd för VPN.
Kontrollera att allt fungerar. Koppla upp dig via 3G-nätet och surfa in på http://whatismyipaddress.com. Där ser du vilken ip-adress datorn har när den är uppkopplad till internet direkt via 3G-abonnemanget. Anslut sedan till routern, via VPN, och besök http://whatismyipaddress.com igen. Om allt fungerar som det är tänkt kommer du nu se en helt annan ip-adress - den som din router i hemmet har.

En stor nackdel med den här lösningen är att hastigheten många gånger kommer att försämras rejält, jämfört med om du surfar i ett wlan utan VPN, eller för den delen använder någon av de kommersiella lösningarna. Anledningen är att många bredbandsabonnemang har olika maxhastighet för nedladdning och uppladdning. Normalt, när du sitter hemma, är det inget problem eftersom de flesta internetanvändare laddar ner mer än vad de laddar upp. Men när allt du gör från din bärbara dator när du är på resande fot först ska passera routern där hemma, då blir upplänkshastigheten en flaskhals.

Ett annat problem är att de flesta bredbandsabonnemang inte har en fast ip-adress. Det innebär att VPN-serverns adress kommer variera från gång till annan. Lösningen på det här ett konto hos tjänster som DynDNS. Då behöver du inte längre hålla en ip-adress i huvudet, utan får istället ett domännamn. Routern kommer sedan automatiskt att hålla DynDNS uppdaterad om vilken ip-adress den finns på.

Möjligen finns det fler problem, eller till och med risker, med den här lösningen, saker som jag inte tänkt på. Kommentera gärna i så fall!

Om allt det här kändes alldeles för komplicerat, eller om routern inte har en VPN-funktion, då finns det ändå några saker du kan göra för att skydda dig.

Har du ett trådlöst nätverk i hemmet, se till att kommunikationen är krypterad med WPA eller WPA2, inte det äldre och sämre WEP. Med WPA/WPA2 är det svårare (omöjligt?) att använda Firesheep i ditt nätverk. Samtidigt har du skaffat dig ett bättre skydd mot de säkerhetsrisker som Uppdrag Granskning sände ett inslag om den 13 oktober. Känner du dig osäker på inställningarna är ett alternativ att sluta surfa trådlöst i hemmet, och istället använda en nätverkskabel.

Ska du använda din bärbara dator på resande fot är ett enkelt alternativ att rata kaféets eller hotellets öppna wlan och istället använda mobiltelefonen eller ett modem för mobilt bredband och surfar via 3G-nätet.

Firesheep avslöjar dina lösenord på nätet

2010-10-26T00:00:00Z

Idag är en bra dag att leta fram en nätverkskabel ur gömmorna, eller nöja sig med den långsamma hastighet som 3G-modemet erbjuder. Ett nytt program för att kapa kontouppgifter släpptes i helgen. Med det kan vem som helst logga in som dig på Facebook, Twitter och en mängd andra sajter. Lösningen är att undvika öppna trådlösa nätverk.

Utvecklaren Eric Butler visade upp Firesheep, ett tilläggsprogram till webbläsaren Firefox, på hackerkonferensen Toorcon i söndags. Syftet är att visa hur lätt många stora webbplatser tar på användarnas säkerhet.

Uppsåtet lyckades.

Kombinationen Firesheep och öppna trådlösa nätverk är en riktigt dålig kombination.

De flesta sajter, som Facebook och Twitter, skyddar sina inloggningssidor med kryptering, SSL, vilket bland annat syns genom att det står “https” istället för “http” före webbadressen.

Krypteringen är tänkt som ett skydd mot tjuvlyssning, ingen ska kunna snappa upp användarnas inloggningsuppgifter när de knappas in på datorn och skickas via nätet till webbtjänstens servrar.

Problemet, som Eric Butler vill rikta uppmärksamheten mot, uppstår när besökarna återvänder till webbplatsen.

För att underlätta för besökarna använder de flesta webbplatser så kallade cookies. En cookie är en liten datafil som webbläsaren sparar på datorns hårddisk. En av möjligheterna med cookies är att automatiskt logga in återkommande användare, så att de slipper mata in sitt användarnamn och lösenord vid varje besök till sajten.

Vilket är en bra idé. Om den genomförs på ett bra sätt.

Men det är här slarvet sker: Många sajter, listan på webbplatser vars användaruppgifter är möjliga att komma åt med hjälp av Firesheep är lång och innehåller bland annat Facebook, Twitter och Dropbox, bryr sig inte om att kryptera förbindelsen när informationen i cookie-filen skickas. Och på ett öppet trådlöst nätverk, som bland annat finns på många arbetsplatser och kaféer, är det då möjligt att använda Firesheep för att snappa upp innehållet i cookie-filerna och med en knapptryckning logga in som en annan användare.

Som användare finns några saker man kan göra för att skydda sig. Surfar du hemma och är osäker på om du har ett öppet eller skyddad trådlöst nätverk är ett alternativ att leta fram gammal nätverkskabel i en låda och stänga av det trådlösa nätverket i datorn. Behöver du surfa på stan kan det vara en bra idé att välja bort kaféets trådlösa nätverk och istället köra med ditt eget 3G-modem.

Ett mer avancerat alterantiv är att använda ett så kallat VPN, virtual private network. Det är en krypteringsteknik som ser till att datatrafiken som lämnar din dator är skyddat av ett krypteringslager. Många företag gör den tekniken tillgänglig för sina anställda. För privatpersoner finns också VPN-tjänster att abonnera på. Till webbläsare som Firefox och Google Chrome finns också tilläggsprogram som försöker tvinga användningen av kryptering.

På sikt kan man nog räkna med att företagen bygger om sina webbplatser, så att större delar av dem skyddas av kryptering. Värt att notera är att riskerna varit kända länge, utan att något gjorts. Facebook är ett exempel. Där går alla interna länkar till en okrypterad sida, även om du startar på https://www.facebook.com.

Värt att tänka på är också att säkerhetshålet inte bara är en risk för dig, utan också för alla dina vänner på bland annat Facebook. Även om du inte tycker att du lägger ut något känsligt kan det finnas andra som resonerar annorlunda.

För dig som är sugen på att använda programmet, tänk på att du begår ett brott om du gör det.

"Målet är en Prezi i varje möte och på varje konferens"

2010-10-22T00:00:00Z

Hur uppstod idén till Prezi?

– En av företagets grundare, Adam Somlai-Fischer, pluggade på KTH som utbytesstudent. Först läste han till arkitekt, sen började han undervisa och blev dessutom forskare på Interaktiva Institutet. Det var när han skulle presentera sina projekt som han upptäckte bristerna i Powerpoint.

– Som arkitekt gör man ofta planlösningar, där både helheten och detaljerna är viktiga. Att prata med kunder om huset är nästan omöjligt utan att börja diskutera detaljer. I Powerpoint kan man ta olika delar av planlösningen och visa dem förstorade, i slide efter slide efter slide. Men Adam tycket inte att det fungerade bra, eftersom man snart tappade kontexten när man började titta på detaljerna.

När man kommer till slide 17 och ska titta på hur köket ser ut har man glömt var i byggnaden det ligger?

– Precis. Det var en av anledningarna till att Adam började fundera på ett zoomande gränssnitt.

Prezi har alltså sitt ursprung i Adams egna presentationer?

– Ja. Och det visade sig att folk gillade hans presentationer och undrade hur de skulle kunna göra egna. Problemet var att Adam skapade dem för hand i Flash, så det fanns inget annat sätt än att lära sig Flash.

Hur länge satt han och handkodade sina presentationer?

– I sju år. Första presentationen som liknar Prezi är från tidigt 2000-tal. Allt fler sa att de ville jobba på samma sätt, en av dem var Peter Halacsy. Han och Adam lärde känna varandra när Adam flyttade tillbaka till Ungern. Då jobbade de tillsammans i ett projekt som hette Kitchen Budapest, ett medialab som MIT:s, och satte sig ner och började fundera på en lösning som skulle göra det möjligt för vem som helst att göra liknande grejer. Det blev början till Prezi.

Så grundidén är att på ett snyggt och funktionellt sätt växla mellan överblicksbild och detaljer, utan att tappa kopplingen mellan dem?

– Det är ett bra sätt att beskriva det på. Det blir enklare för den som ska hålla presentationen att förbereda sig. Gör man det i ett traditionellt slide-format sitter man ofta och flyttar olika bitar mellan olika slides. I Prezi finns allt på en yta och det blir enklare att se helheten. Under presentationstillfället ger det publiken en bättre förståelse för hur idéerna hänger ihop, eftersom de inte presenteras på ett uppbrutet sätt. Så vi tror att det är ett bättre kommunikationsverktyg, använt på rätt sätt.

– Det vi snabbt lärt oss är att det finns massor av situationer där zoomningarna faktiskt betyder en hel del. Snabbt sammanfattat gäller det varje gång man har något som är mer än en enda enkel idé. Några exempel: En tidslinje, där man kan gränsa av diskussionen genom att zooma in. Likadant där man har stora projekt- eller organisationsplaner. Utan att prata om individerna i en organisation är det svårt att förstå hur den fungerar.

Så för ett tydligt linjärt skeende tycker du att Powerpoint eller Keynote fortfarande fungerar, men att Prezi är bättre om det är en helhet som hänger ihop av många delar?

– Jag skulle absolut säga så. Och då ska man komma ihåg att det är riktigt sällan vi har den där linjära historien. Sagor som Rödluvan är ett exempel, men i verkliga livet går en presentation sällan så tydligt från A till Ö.

När blev du vd?

– Adam och Peter kom så långt att de skapade en prototyp av hur editorn skulle fungera, och insåg att det skulle kunna bli ett företag. De började leta efter en vd och det var då Peter kontaktade mig. Vi hade träffat varandra när jag var produktchef på Mobispine och försökt rekrytera honom till företaget. Men jag lyckades aldrig anställa honom, istället blev det tvärt om. Jag satt som vd på Sanocore, som utvecklar webbplatsen omvård.se när frågan kom, och för två år sedan blev jag vd.

– Då fanns bara prototypen. Under sex månader utvecklade vi den till en produkt som lanserades i april 2009. Ganska omgående fick vi uppmärksamhet, främst i Europa. Under sommaren stängde vi vår första finansieringsrunda, där danska Sunstone och TED Conferences kom in som delägare. Det är en deal som jag är extra glad över. Normalt investerar TED inte i företag, och dessutom är de ju världens mest framgångsrika konferensarrangör vilket passar oss som hand i handske.

Du säger er första investeringsrunda, planerar ni en ny?

– I dagsläget är vi kassaflödespositiva, så just nu behöver vi inte mer kapital.

Så det finns inga planer på nya investeringsrundor?

– Vi är alltid intresserade av att jobba med bra människor. Tar vi in mer pengar är det i första hand för att få jobba med bra människor.

För att få in dem i styrelsen?

– Eller för att bygga vårt nätverk på andra sätt.

Hur stor omsättning har ni?

– Det berättar vi inte. Däremot kan jag berätta att vi nyligen fick vår miljonte registrerade användare. Det tog oss ungefär 18 månader att nå dit, vilket är bra om man jämför med andra. Twitter tog det till exempel två år.

Hur tjänar ni pengar?

– Det är gratis att börja använda Prezi, men om man inte betalar blir dina presentationer tillgänglig för vem som helst. Vill du ha privata presentationer finns två nivåer: 59 eller 159 dollar per år. Det dyrare alternativet gör dessutom att man kan jobba med Prezi utan internetuppkoppling.

Vad har ni för konverteringsgrad?

– Det pratar vi inte heller om än så länge.

I ert informationsmaterial jämför ni Prezi med Powerpoint. Hur mycket positionerar ni er mot Powerpoint och försöker locka över användare?

– Poängen är inte att positionera oss i förhållande till Powerpoint. Det viktiga är att förstå att Prezi är ett helt annat format. Det är inte slides, utan allt samlas på en enda “duk”. Sen tror jag, precis som du säger, att det finns tillfällen när slides fungerar väldigt bra. Ska man berätta Rödluvan kan man ha bilder som skapar en känslomässig effekt hos publiken. Vårt duk-format har stora fördelar när man ska förstå problem, komma överens och diskutera. Det kan man se på att folk många gånger föredrar en whiteboard framför slides i den situationen. Men en whiteboard är inte så lätt att ta med sig.

Men även om du säger att ni inte vill positionera er mot Powerpoint så står ju jag som användare inför ett val när jag ska skapa min presentation: Powerpoint, Keynote eller Prezi.

– Det går inte att förneka. Och jag tror att de flesta som använder Prezi idag gör det för att det är något nytt, inte så mycket för att man har funderat på hur kommunikationen ska bli så effektiv som möjligt.

Du menar att man väljer Prezi för att presentationen ska skilja sig från alla andras, att det är din presentation besökarna ska komma ihåg? Och på köpet börjar man inse fördelarna med ert verktyg?

– Förhoppningsvis, men jag kan ju inte garantera att man gör det. När man pratar om presentationer är det ofta TED-scenariet man ser framför sig. En person på scenen och många i publiken. Men presentationer spänner över ett mycket bredare fält än så. Det man gör när man samlas vid en whiteboard är också en slags presentation, men där vet man ofta inte i vilken ordning saker och ting ska komma eftersom publiken många gånger är mer aktiv. Istället är det diskussionen som uppstår som avgör presentationens riktning.

– Vi insåg att det här var något som fungerade dåligt med dagens datorprogram, där en person sitter vid tangentbordet och ska försöka fånga upp övriga deltagares tankar. Så vi funderade på hur en digital motsvarighet till en whiteboard skulle se ut och lanserade nyligen Prezi Meeting. Det är en gemensam yta där vi kan lägga in våra idéer, eller presentera den för andra. Men att skapa presentationen och visa den för andra är inte två aktiviteter så väsensskilda som man ofta tror.

Så med Prezi Meeting försöker ni återskapa en whiteboard i den digitala världen?

– Det skulle man kunna säga, men varje metafor har sina begränsningar. Vi är lite som Powerpoint, lite som en whiteboard. Båda metaforerna beskriver delar av det vi gör: Prezi.

– Med Prezi Meeting har vi gjort en intressant observation: När vi började använda Meeting internt trodde vi främst att det skulle vara till nytta när vi hade möten mellan kontoren i San Francisco och Budapest. Men mest använder vi det när alla sitter i samma rum.

Alla med var sin dator, och jobbar på samma yta?

– Precis. Och ganska ofta projicerar i upp översiktsbilden av Prezin i storformat på väggen, medan vi sitter och jobbar med detaljer i våra egna datorer.

Varför har ni öppnat ett kontor i San Francisco?

– Att vi finns i Budapest beror på att det är därifrån grundarna är. Men när jag kom in som vd sa jag att vi måste expandera till USA. Jag har sett många exempel på företag som kommer från en mindre europisk marknad, som Ungern eller Sverige, och försöker ta nästa steg genom att etablera sig i England eller Tyskland. Men då är det ofta en amerikansk konkurrent som får upp ögonen för det man gör och tar den amerikanska marknaden innan man hinner dit. Och då är man plötsligt reducerad till en regional istället för global spelare.

Ni började i Flash. Vad använder ni idag?

– Det är fortfarande Flash, men vi tittar på alternativ.

Apple har inget stöd för Flash i iPhone och iPad. Gissar att ni vill in där?

– Absolut, och det är en viktig anledning till att vi tittar på alternativ.

Hur stora är ni idag?

– 22 personer, men vi rekryterar så många vi kan.

Växer ni på tekniksidan, eller sälj och marknad?

– På alla fronter. Och på båda kontinenterna. Men det är mer fokus på marknad i USA, mer teknik i Ungern.

För att det är hårdare konkurrens om de bästa utvecklarna i San Francisco?

– Det kan man ju säga, utan att det är särskilt kontroversiellt.

Vad är ambitionen med Prezi?

– Att det ska finnas en Prezi på varje konferens och i varje mötesrum. Och att användarna där ska ha det roligare och kanske också komma på smartare idéer eftersom det är lättare att se hur saker och ting hänger ihop.

iPad är bra - men det är molnet som är revolutionen

2010-10-01T00:00:00Z

Snarare en pryl för konsumtion än produktion. Och den verkliga revolutionen är molnet. Så vill jag sammanfatta mina två första veckor med en iPad.

Den stora skärmen kombinerat med den låga vikten gör den fantastiskt bra för att läsa på. Texter som sparats i Instapaper, RSS-flödet i Reeder eller Twitter i Twitters egen iPad-app. Bilder och film gör sig givetvis också bra.

Bökigare är den att skriva på. Lägger man den i knät när man sitter i en fotölj eller i soffan blir vinkel mellan det virtuella tangentbordet och skärmytan fel, håller man den i händerna och försöker att skriva med tummarna a'la iPhone blir man snart trött i händerna. Kortare texter går fint, men sitter jag inte vid datorn sträcker jag mig hellre efter telefon än iPad om jag ska skriva ett längre mail. Sitter man vid ett bord blir iPaden dock bättre att skriva på, inte minst om man lägger något i bakkant så att den lutar lite lätt. Får jag önska skulle jag vilja se ett tvådelat tangentbord som placerar hälften av knapparna nära vänster tumme, resten när höger.

Men även om jag än så länge upplever iPaden som lite bökig att skriva på så räknar jag ändå med att göra det en hel del framöver. Många gånger kommer jag kunna lämna den bärbara datorn hemma och resa med lättare packning. Och det tar oss upp i molnet.

Så här långt är det två iPad-program jag testat att skriva i. Det ena är Simplenote som jag redan har i min iPhone, det andra är det iPad-specifika programmet Writer. Båda har den finessen att de synkar texterna jag skriver till molnet och vidare till dator och iPhone. Eller andra vägen. I Simplenotes fall via tjänstens egen server, i Writers med hjälp av Dropbox. Backup av det jag skriver är en fördel, men att texterna automatiskt finns tillgängliga var jag än befinner mig är det som är riktigt bra. I Simplenote har jag till exempel gott om korta minnesanteckningar som kan behöva uppdateras lite när som helst, och som jag kan behöva titta på var som helst. Presentidéer till andra familjemedlemmar och artikelidéer till exempel. Med Writer räknar jag med att snart kunna arbeta med mina artiklar på ett smidigt sätt. Snart får nämligen Scrivener, det program jag använder i Macen när jag skriver, också Dropbox-stöd. Då kan jag enkelt jobba med artiklarna, var jag än befinner mig, och på smidigast möjliga sätt.

Och även om iPad är riktigt bra för spel och underhållning - Air Control tillsammans med femåringen på den stora skärmen är till exempel en höjdare - är det som arbetsredskap och fönster till nätet som iPad är bäst, åtminstone för mig. Jag har tidigare hyllat Reeder som den bästa RSS-läsaren alla kategorier. På iPad är den ännu bättre. (Med ett litet klagomål: Handgreppet för att öppna en mapp för att se alla prenumerationer i den är inte smidigt när man har iPaden i händerna). Och Instapaper, som låter dig spara intressanta texter för att läsa senare gör sig riktigt bra på iPadens större skärm. Twitters iPad-app likaså. Laterstars, en tjänst för att spara länkar från Twitter, har också fått en bra iPad-anpassning.

Utan molnet hade inga av de här tjänsterna varit möjliga. Utan molnet hade iPad bara varit en snygg och rolig pryl.

Neonode gör comeback i e-boksläsare

2010-09-17T00:00:00Z

Svenska Neonode nådde inga framgångar med sin pekskärmsmobil. Efter en konkurs för dotterbolaget som tillverkade telefonerna man nu tillbaka som renodlat teknikbolag. Ett färskt avtal med Sony är en viktig milstolpe. “Vi har jobbat med det här i tio år, det är klart att det behövs någon form av framgång för att man ska orka hålla på”, säger vd Thomas Eriksson.

En fotnot i pressmeddelandet från Sony vittnar om Neonodes största framgång på många år, kanske någonsin. När den elektronikjätten lanserade en ny serie läsplattor i början av september var det ett viktig händelse för det lilla svenska teknikbolaget.

Pressmeddelandets sista rad lyder: “Optical touch screen technology customized for Sony and licensed from Neonode Inc.”

“För oss är det här viktigt ur många aspekter. Det gör det lättare att sälja till andra företag när man har Sony som kund. Vi har lärt oss mycket av att jobba med Sony. Och så ger avtalet så klart intäkter till oss”, säger Thomas Eriksson.

Hur stora då?

“Det kan jag inte berätta. Men Sony är nummer två i världen när det gäller läsplattor och säljer miljoner varje år. Så det blir en bra slant för oss.”

Välkommet för ett företag som 2009 hade noll kronor i omsättning. Neonode får betalt för att ha hjälpt Sony att bygga in tekniken i företagets läsplattor, men också licensavgifter baserat på antalet enheter Sony säljer.

Teknikpaketet är det som finns kvar av den svenska mobiltelefonen Neonode. Den visades för första gången upp på den tyska it-mässan Cebit 2002. Men varken N1 eller uppföljaren N2 blev några framgångar. Istället slutade det med konkurs i december 2008.

“Men det fanns ett intresse för vår pekskärmsteknik och eftersom den hela tiden ägts av moderbolaget kunde vi fortsätta på det spåret,” säger Thomas Eriksson, som var med och grundade bolaget 2001 och länge var Neonodes teknikchef.

För prylar med pekskärmar finns två huvudsakliga alternativ. Resistiva pekskärmar är den billigare vägen. De har två lager och känner av var fingret är när man trycker så hårt att de möts. I en kapacitiv skärm finns ett elektriskt fält som registrerar var fingrarna, som är strömledande, placeras. Det innebär att kapacitiva skärmar, som bland annat sitter i Apples Iphone, inte kan styras med en penna eller med vantar på händerna.

Neonodes lösning bygger istället på att infrarött ljus projiceras i ett rutmönster över skärmen. Det gör bland annat att skärmtekniken fungerar med både vantar och pennor, men också att multitouch och sveprörelser är möjligt.

“Många telefontillverkare vill använda billigare teknik än kapacitiva skärmar, och då är vår teknik intressant eftersom den inte bara är billigare utan också har fler funktioner än resistiva skärmar”, säger Thomas Eriksson som hoppas kunna teckna avtal med 4-5 nya kunder under 2011.

Under omställningen till företag som licenserar teknik har befintliga aktieägare skjutit till kapital. Om ytterligare kapitaltillskott kommer att behövas kan Thomas Eriksson inte svara på idag:

“Vi behöver mer pengar för att kunna expandera, men vi har ett par andra kunder på gång som kan påverka läget,” säger han.

Gör redaktören synlig på nätet

2010-09-15T00:00:00Z

Vad är det jag som prenumerant av en papperstidning egentligen betalar för? Text och bild, givetvis. Distribution och tryck, så klart. Men i stor utsträckning också för det arbete som redaktörer och redigerare utför i skymundan.

Tjänsten redaktörskap är för mig värd många kronor.

I veckan har framtiden för RSS återigen bubblat upp som ett hett diskussionsämne på ett antal bloggar. Robert Scoble hör till dem som dödsförklarar RSS, och istället talar sig varm för Twitter och Facebook. Mathew Ingram hör till dem som fortfarande tror på tekniken.

Men det verkligt intressanta i den diskussionen är inte tekniken, utan just redaktörskapet. RSS är, menar kritikerna, bara en flod av rubriker. Länkarna som postas på Twitter och Facebook är däremot utvalda av personer som du på ett eller annat sätt litar på. Man kan givetvis hävda att flödena man prenumererar på i RSS-läsaren också är utvalda, men skillnaden mellan RSS-läsaren och Twitter är för stor för att det argumentet verkligen ska hålla.

Stor är också, ur samma aspekt, skillnaden mellan papperstidning och nättidning.

I papper är redaktören tydlig #

I Google Reader har jag just nu prenumerationer på knappt 300 källor, på Twitter följer jag 649 personer. Jag läser väldigt mycket på skärm och när jag köper en iPad kommer det bli ännu mer.

Men vid frukostbordet är det morgontidningen som regerar. Morgontidningarna, rättare sagt. Fyra stycken kommer i brevlådan och dem kommer en iPad inte att kunna ersätta.

Förklaringen går att sammanfatta i ett ord: Redaktörskap.

Lägger man alla tekniska skillnader åt sidan, som att en papperstidning gör sig bättre när man delar frukostbord med en vild tvååring eller att innehållet i en pekdator är obegränsat, så är den stora skillnaden mellan det jag läser på skärm och det jag läser på papper just det.

På papper syns redaktörens arbete på varje uppslag. Det som bedömts som viktigt finns långt fram i tidningen, och får stor plats. Det mindre viktiga får en lite mer undanskymd placering. När jag sen sätter mig vid datorn och öppnar Google Reader, då saknas allt redaktörskap. Istället är det en helt osorterad flod av rubriker och länkar som väller över mig, där jag själv måste gallra fram det intressanta. Lika osynliga är redaktörerna nästan när man besöker tidningarnas webbplatser, något som Fredrik Strömberg skrev om i ett väldiskuterat blogginlägg i februari :

Vill du veta vad DN eller SvD står för? Eller vill du veta hur Aftonbladet eller Expressen egentligen ser på omvärlden. Titta då för allt i världen inte på deras sajter. För vad du ser är bara en ögonblicksbild, en ögonblicksbild som i all filosofisk mening alltid är fel. Hur ska vi kunna ge en bild av vad som är viktigt – och inte bara vad som är det senaste?

Svaret på frågan är inte enkel, men redaktörens arbete måste absolut bli synligare.

När tar nätredaktören ett kliv framåt? #

Nu går det givetvis alltid att ha synpunkter på hur bra jobb redaktörerna på en morgontidning gör, om det är rätt grejer som prioriteras. Men i slutändan är det ändå deras arbete som till stor del förklarar varför tidningen fortfarande är en viktig del av morgonrutinen. De hjälper mig att spara tid genom att snabbt ge en överblick över det senaste dygnets viktigaste nyheter.

Jag vill ha en förstasida på nätet som lika bra som papperstidningens etta presenterar de viktigaste nyheterna det senaste dygnet, de senaste tolv timmarna eller vilket tidspann man nu väljer att jobba med. Inte en förstasida där man inte kan vara säker på att störst nyhet också ligger i topp. Innan en sådan etta finns på nätet kommer jag aldrig sluta prenumerera på en morgontidning. Faktum är att jag till och med är beredd att betala en slant för att få urvalet gjort i den digitala världen. En freemiummodell där det "oredaktörade" flödet i webbläsaren är gratis, medan sorteringen, prioriteringen och urvalet i en pekdator kostar pengar?

Men på nätet har redaktörskap också blivit något mer, nämligen det som diskussionerna om RSS kontra Twitter handlar om: Tipsandet. Man läser något intressant, tror att vänner och bekanta är intresserade och lägger upp en länk på Facebook eller skjuter ut den i Twitterflödet. Det är inte ett redaktörskap i traditionell bemärkelse, men i den enorma informationsfloden på nätet har det blivit nog så viktigt. Och jag undrar vilken redaktion i Sverige som blir först med att utnyttja det.

Redan har många enskilda personer börjat jobba som länkredaktörer och postar regelbundna blogginlägg där de kommenterar och tipsar om läsvärda texter på nätet, precis som jag gör här på bloggen. Men jag väntar fortfarande på att den första tidningsredaktionen i Sverige ska börja jobba på samma sätt. På redaktionerna blir massor av texter lästa varje dag. Somliga blir uppslag till egna jobb, andra görs det snabba rewrites på. Men det finns garanterat fler som skulle intressera läsekretsen.

För snart två år sedan föreslog Joakim Jardenberg att alla redaktioner borde ha en länkredaktör. Som jag läser idén handlar det om att hitta relevanta länkar till de artiklar som skrivs. Jag tycker att en länkredaktör lika gärna kan vara den som har i ansvar att sammanfatta kollegornas tips i en daglig uppdatering.

Behovet av duktiga redaktörer försvann inte med nätet. Det är dags att lyfta fram deras jobb också i den digitala världen.

Jag har tidigare skrivit om "döden för RSS", om hur ny teknik utmanar redaktörsrollen och hur smarta filter hjälper oss att gallra i informationsflödet.

En månad med Wordpress - användarnas betydelse

2010-09-10T00:00:00Z

För lite drygt en månad sedan var det nylansering här på min webbplats. Lite finjusteringar i utseendet, men den stora skillnaden var att jag bytte publiceringsverktyg. Från Symphony till Wordpress.

När jag byggde första versionen av min frilansfirmas webbplats var det efter stor beslutsvånda jag landade hos Symphony. När jag för tre år sedan började bygga gjorde jag ett försök med Wordpress. Men då lyckades jag inte få till alla funktioner jag ville ha. Istället blev det Symphony, som är ett fantastiskt flexibelt publiceringsverktyg. Det krävdes att jag lärde mig XSLT, men det var det värt. Den underliggande arkitekturen gör det möjligt att bygga precis den webbplats man behöver. Den absolut största fördelen jämfört med Wordpress är att Symphony låter mig definiera exakt vilka typer av fält webbplatsens olika avdelningar ska ha. I mitt artikelarkiv innebar det bland annat rubrik, nedryckare, ingress, brödtext, men också fält för vilken tidning artikeln är publicerad i, en länk till tidningens webbplats om artikeln finns där och ytterligare några bitar.

När Wordpress tog klivet till 3.0 kom stöd för Custom Post Types, vilket är ett steg åt samma håll. Men fortfarande tycker jag att Symphonys flexibilitet är överlägsen.

Det var knappt 200 ord som beskriver fördelar med Symphony och lite klagomål över att Wordpress inte är lika flexibelt. Så vad fick mig att trots detta lämna Symphony och byta till Wordpress? Med ett ord: Användarna.

Jag ville som så många andra skapa automatiska blogginlägg av mina anteckningar i Google Reader, de som blir mina dagliga webbtips-poster här i bloggen. Men till Symphony fanns ingen färdig lösning och den jag hackade ihop på egen hand fungerade aldrig som jag ville, kunskaperna i PHP räckte inte hela vägen fram. När det dessutom visade sig vara väldigt komplicerat att få Disqus att trivas med Symphony, då bestämde jag mig i våras för att ta en ny titt på Wordpress. Den här gången var det inga problem att bygga webbplatsen så som jag ville ha den, och därmed fattade beslutet sig själv.

Wordpress är i grundutförande ett väldigt bra publiceringsverktyg, men det är det stora utbudet av plugins och teman som gör det så enkelt att jobba med. Vid sidan av Postalicioius, för mina dagliga webbtips, och integrationen med Disqus, ett exempel till: Att hitta en tema som såg ut som jag ville visade sig svårt, men i ThemeHybrid hittade jag ett stabilt framework som tack vare ett helt avskalat undertema var väldigt enkelt att bygga vidare på.

Det är inte första gången användarna som bidrar till att göra en produkt bättre blir det som fäller avgörandet. Ett annat exempel är Opera, som länge var min webbläsare. Men numera startar jag bara Opera när jag sitter på ett trögt wlan eller uppkopplad via mitt mobila bredband för att då dra nytta av den smarta turbo-funktionen. Istället använder jag nu Googles Chrome som min standardläsare. Men det är inte för att Chrome i sig är så mycket bättre. Det beror istället på Feedly, som presenterar mina prenumerationer i Google Reader på ett smartare sätt, A Bit Better RTM som gör att göra-listorna hos Remember The Milk användbara och för att det är lätt att spara webbsidor i Devonthink.

För ett år sedan skrev jag artikeln Så öppnas nätet för nya häftiga tjänster i Ny Teknik. De två första meningarna i ingressen lyder "Ensam är svag på nätet. Vägen till succé bygger i dag på öppenhet — webbtjänster blir starkare när andra bygger på med egna finesser." Det var sant då, och är det i ännu högre grad idag.

Vinnare är inte längre nödvändigtvis den bästa produkten. Vinnare är den som lyckas locka de bästa användarna.

Android eller Iphone? - Del 2

2010-08-25T00:00:00Z

I det mest lästa inlägget på min blogg jämför jag mina erfarenheter av Android och Iphone. Men texten är från hösten 2009. Sedan dess har jag hunnit testa fler Android-telefoner, min Iphone 3G S kör nu iOS 4 och jag har använt Iphone 4 under några veckor. Dags att uppdatera mina tankar om Android och Iphone/iOS alltså:

Hårdvaran #

Det går att köpa Android-telefoner med hårdvara i klass med Iphone 4. Både HTC Desire och Samsung Galaxy S är ur den aspekten telefoner som känns gedigna, har snabb processor och bra skärm. Förra hösten var skillnaden i fart en av de viktigaste anledningarna till att jag köpte en Iphone. Med den hårdvara som sitter i de dyrare Android-telefoner som säljs idag finns ingen märkbar hastighetsskillnad mellan de två plattformarna. Med Iphone 4 höjde Apple istället ribban för skärmen. Den är fantastiskt skarp och bra. Däremot saknar jag den blinkande gröna lampa HTC har på sina telefoner, och som signalerar ett nytt mail eller sms. Inget behov av att ta upp telefonen, det räcker att slänga ett öga på den på skrivbordet för att se om något hänt.

Båda plattformarna dras fortfarande med klara batteriproblem. Många möjligheter gör att telefonen används mycket, och att klara en hel arbetsdag utan extra laddning är svårt, snudd på omöjligt.

Mjukvaran #

iOS 4, den senaste versionen av Apples operativsystem till Iphone, gav en hel del nyheter. Möjligheten att ha program igång i bakgrunden är en. Bra för att exempelvis kunna lyssna på Spotify samtidigt som man gör annat, eller för att en ny tweet ska skickas till Twitter även om man växlar till ett annat program innan twitterklienten hunnit få i väg den. Dåligt för batteritiden, däremot. Att kunna samla program i mappar gör det enklare att få överblick över alla installerade program är bra, precis som att snabbt kunna växla mellan program, utan att behöva ta omvägen via hemskärmen.

Men det är fortfarande fler Android-finesser jag saknar i iOS än vice versa:

Widgets gör det möjligt att få viktig information direkt på startskärmen i en Android-telefon. Det kan vara dagens kalenderbokningar, vännernas senaste uppdateringar på Facebook, aktuell väderleksprognos eller något annat. Skillnaden jämfört med att behöva starta respektive program för att kolla kan tyckas liten, men är i daglig användning tvärt om stor.
Genvägar på skrivbordet för att exempelvis slå på och av det trådlösa nätverket eller gps:en. I Iphone måste man nästla sig långt ner i programmet för Inställningar, i Android kan man lägga upp "strömbrytare" direkt på hemskärmen. Eller jailbreaka och installera exempelvis SBSettings.
Notifieringar för framför allt kalenderpåminnelser är fantastiskt mycket bättre på Android. Där ligger de, tillsammans med inkommande mail, sms, omnämningar på Twitter och så vidare kvar i skärmens överkant tills dess att du som användare aktivt väljer att ta bort dem. Att Apple fortfarande inte fixat något liknande i iOS är märkligt.
Låsskärmen, den bild som möter användaren när en telefon som släckt skärmen väcks, är fortfarande skrämmande informationsfattig i en Iphone. Klocka och eventuella notifieringar om missade samtal, mottagna sms och några andra typer av notifieringar är allt. På Android finns möjligheten att exempelvis se dagens alla kalenderbokningar, inkommande mail och annat. Går förvisso att fixa också på Iphone, men det kräver en jailbreakad telefon.
Webbläsarna i Android-telefonerna har fler zoomlägen, tack vare att textens spaltbredd anpassas dynamiskt. I Safari Mobile är radlängden låst och zoomar man in så mycket att de inte ryms på skärmen, då tvingas man också scrolla i sidled för att läsa allt. Dessutom finns möjligheter för utvecklare att kroka i webbläsaren och göra det enkelt att skicka dem till Twitter eller spara hos Delicious.

Ekosystemet #

Ser man på telefonerna som prylar som står på egna ben är det i mångt och mycket en smaksak vad man ska välja. Men en smartphone står inte på egna ben.

Utbudet av program är större till Iphone. Det spelar roll. Att utbudet av bra program till Iphone också är större är ännu viktigare. Inte minst, om man som jag, kör en Mac på skrivbordet. För det är gott om Iphone-program som har ett kompletterande OS X-program. När jag köpte min Iphone 3GS för ett år sedan var det en annan viktig anledning till valet.

Mina att göra-listor sköter jag med Things. Twittrar gör jag med Echofon, som synkar senast lästa tweet mellan dator och mobil. Snabba anteckningar skriver jag ner i Simplenote (Iphone) och Notational Velocity (OS X). Så långt gäller listan program som finns till både telefon och dator och därmed ger en bra och sammanhållen helhetsupplevelse. Sen finns också en del program, som Instapaper (för läsa senare-texter) och Reeder (för RSS-flödena), där Android-alternativen helt enkelt inte är lika bra eller saknas helt.

Men sedan förra hösten har det hänt en hel del. Mina att göra-listor finns numera hos nättjänsten Remember The Milk, som har program för både Android och Iphone. Simplenote och Instapaper har fått Android-klienter, om än inte lika bra som de till Iphone. Men Reeder håller jag fortfarande som den bästa RSS-läsaren alla kategorier.

För ett år sedan hade jag behövt förändra mitt arbetssätt rätt rejält om jag valt en Android-telefon istället för en Iphone. Så är det inte längre.

Så vad väljer man? #

Kör du Mac på skrivbordet tycker jag att valet är självklart: En Iphone. Kör du Windows eller Linux, då kan du lika gärna välja Android. Under förutsättning att det inte finns ett antal Iphone-applikationer du verkligen vill ha eller behöver. Och även om sannolikheten för det är mindre idag än för ett år sedan är det läge att undersöka saken ordentligt, innan köpet. För skillnaden mellan utbudet i de två programbutikerna är extra stor för svenska användare, eftersom Google fortfarande inte öppnat för möjligheten att sälja program här. Utbudet är begränsat till de program som är gratis. Spelen, för den som vill spela, är också väldigt mycket bättre till Iphone. Men också spelutvecklarna börjar röra sig mot Android.

Förra hösten tyckte jag att det var läge att vänta med ett köp, eftersom det då ryktades om snabbare och bättre hårdvara till Android-telefonerna. Den hårdvaran är här idag och har visat sig fungera bra.

Det finns inte längre någon anledning att vänta. Det enda man måste göra är att bestämma sig.

Facebook, kartan och integriteten

2010-08-19T00:00:00Z

Natten till idag höll Facebook presskonferens. Nyheten var en lika dåligt bevarad hemlighet som det numera brukar vara när Steve Jobs ställer sig på scenen: Facebook Places är lanserat.

Dag ett ser den nya tjänsten mest ut som en avskalad konkurrent till Foursquare och Gowalla. Facebooks användare kan checka in på platser de besöker. När de gör det kommer ett meddelande upp på platsens Facebook-sida, på användarens egen wall och i vännernas nyhetsflöde. Däremot finns inte de inslag av tävling och samlande som Gowalla och Foursquare har i sina tjänster.

Som så ofta när Facebook lanserar nya tjänster är Places påverkan på användarnas integritet en av de saker som nu diskuteras på nätet. Och när det handlar om den här typen av tjänster, som talar var en person befinner sig, är det en diskussion som absolut bör föras. Inte minst som Facebook inte bara gör det möjligt för användarna att själva checka in, utan också ger deras vänner möjligheten att "tagga" dem om de befinner sig på samma ställe.

Jämfört med konkurrenterna verkar Facebook Places ge rejält förbättrade integritetsinställningar. Användarna kan bland annat välja vilka vänner som får se deras platsinformation och kan i efterhand gå in och radera incheckningar.

Det här ska jämföras med Gowalla och Foursquare där motsvarande, finmaskiga möjligheter saknas. I vintras intervjuade jag både Gowallas Josh Williams och Foursquares Dennis Crowley. Båda visade ett i mitt tycke förvånandsvärt avslappnat förhållningssätt till användarnas integritet. På båda företagen var användarnas integritet - givetvis, får man nog säga - något som det funderades mycket på. Men när det gällde funktioner i respektive tjänst var svaren mest att "det kommer sen". I ett mail skrev Josh Williams:

While we do have plans for more detailed privacy settings on Gowalla, it's difficult for a company of our size to offer comprehensive privacy settings like Facebook does at this point. We are working on a privacy layer that will provide individuals with greater control over who sees what. That said, we still believe using common sense about where and when you check in to a location is the best way to preserve your privacy.

Facebook har under det senaste året fått mycket kritik för att vara för slapphänta med användarnas integritet. Men det har också fått till följd att nya inställningarna finns, som bland annat låter användarna i detalj, statusuppdatering för statusuppdatering om man så vill, bestämma vem som får läsa vad. Att redan ha det ramverket på plats är givetvis en styrka när nu Facebook Places drar igång.

Foursquare och Gowalla då, vad händer med dem? Facebooks planer för Facebook Places tycks vara att skapa en geografins motsvarighet till Facebook Connect. Med Facebook Connect går användaruppgifterna från Facebook att använda på andra webbplatser. På samma sätt är det Facebooks förhoppning att Places ska lägga grunden för andra geo-tjänster att bygga vidare på. Och både Gowalla och Foursquare tycks ha ambitioner att göra det. Frågan är om de har något alternativ.

Facebook börjar rulla ut Places redan idag. En ny version av Iphone-appen finns redan ute. Android dröjer ytterligare ett tag, men mobilsajten har redan fått funktionen. Än är den bara aktiverad för amerikanska användare, men på sikt kommer en halv miljard människor kunna använda Facebook Places. Och har man redan sina vänner på Facebook, varför då lägga till dem i ytterligare en tjänst?

I en intervju med VentureBeat uttrycker Dennis Crowley viss tvekan inför Facebook Places: Foursquare har ännu inte bestämt hur företaget ska förhålla sig till lanseringen, men hoppas att den ska göra geo-tjänster mer populära och därmed locka fler användare också till Foursquare.

Möjligen kan Foursquare och Gowallas förhoppning vara att Facebook behåller sin tjänst så avskalad som den är idag, och lämnar till tredjepartsutvecklare att lägga till spelinslag och andra extrafunktioner. Det kan säkert locka en del användare. Men den stora massan, de som bara bryr sig om var vännerna är för tillfället, de kommer nöja sig med Facebook Places.

Boken som det perfekta programmet till SSWC

2010-08-17T00:00:00Z

Andra upplagan av Sweden Social Web Camp blev min första. Under helgen träffade jag många av de personer jag tidigare bara intervjuat över telefon, med hem fick jag många tankar från intressanta sessioner, en lång lista med artikelidéer - och så SSWC-boken som Mattias Boström redaktörade ihop på en månad.

Och när jag nu, tillbaka i Vänersborg, bläddrar och läser inser jag att jag missade många personer på ön, att det fanns ännu fler intressanta samtal att delta i, artikelidéer att bära med hem.

Det fascinerande är att alla personerna som skriver i boken troligen finns högst ett hopp bort på Twitter. Följer jag dem inte själv så följs dem antagligen av någon av dem jag följer. Och listan med personer som lämnade bidrag till boken har funnits på Mattias Boströms webbplats sedan länge. Men det är väl fortfarande så att ord tryckta på papper är lättare att skanna av, det är lättare att bläddra fram och tillbaka, stanna till där det finns något som lockar till läsning.

Till en konferens som SSWC, där ett bestämt program saknas, där det är deltagarna som själva bestämmer vad som ska avhandlas, är en bok som den Mattias Boström tog initiativ till uppenbarligen ett helt fantastiskt konferensprogram.

Skulle bara börjat bläddra i den direkt, och inte väntat tills dess att jag satt på tåget hem.

Ljus nätframtid för både människor och hundar

2010-08-09T00:00:00Z

I en skämtteckning från 1993 slår Peter Steiner fast att “på internet är det ingen som vet att du är en hund”. Möjligheten att vara anonym på nätet är kort sagt stor.

Ur integritetssynpunkt är det givetvis oerhört viktigt att det är så nätet fungerar, att vi kan vara anonyma och att det mesta av vad vi gör online inte går att koppla till enskilda individer. Men det finns också många tillfällen där kopplingen till individ är oerhört viktigt.

Två parallella tekniska utvecklingar är nu på väg att ge internets användare en helt ny dimension av digital identitet.

Den ena handlar om återanvändning. Att användarnamn och lösenord fungerar på fler än ett ställe, och att behovet av att hålla tiotals, kanske hundratals, lösenord i huvudet är på väg att försvinna. En viktig del är också att det inte bara handlar om återanvändning av inloggningsuppgifter, utan även andra delar av vår identitet. Våra vänskapsband till andra personer, inte minst.

Den andra handlar om koppling mellan den fysiska och digitala världen. I takt med att nätet används för allt fler saker som har verkliga ekonomiska värden, då ökar också behovet av att kunna vara säker på vem det är som lämnar in sin deklaration eller beställer en bil.

Men innan vi går vidare med den digitala världen, först en titt på den fysiska. Där är svaret på frågan “Vem är du?” helt beroende på sammanhang. På ett bröllop räcker "brudens kusin"; den som frågat har ingen anledning att misstro påståendet. På en konferens är svaret "säljare på Göteborgs-kontoret", med ett överlämnat visitkort som bekräftelse. På banken, däremot, duger inget mindre än ett körkort.

De här situationerna går att sammanfatta på ett generellt sätt: Den tillfrågade svarar med ett påstående, och lämnar samtidigt någon form av bekräftelse på att det stämmer. Ju viktigare sammanhang, desto större krav ställs på bekräftelsen. Nästan alltid sker det genom att en betrodd tredje part står som garant för att påståendet verkligen stämmer, som i fallet med körkortet.

De webbplatser som behöver identifiera sina användare har tvingats att bygga upp sina egna databaser med namn och lösenord, eftersom en pålitlig tredje part har saknats. Det är förklaringen till att vi idag brottas med långa listor med lösenord, lösenord som dessutom är en kompromiss mellan användarvänliga (möjliga att komma ihåg, alltså) och tillräckligt säkra (svåra att gissa eller knäcka).

Försöken att hitta lösningar har pågått länge. Redan 2002 skrev jag en artikel i Ny Teknik, med rubriken “Ett enda lösenord ska öppna nätet”. Men utvecklingen går inte alltid med det rasande tempo som ofta påstås vara typisk för nätet. Sedan 2002 har listan med inloggningsuppgifter som en vanlig nätanvändare måste hålla koll på knappast krympt och något enda lösenord som släpper in oss på alla de webbplatser vi besöker finns inte i sikte.

Det är inte heller säkert att en sådan lösning längre är önskvärd. För precis som i den fysiska världen finns det behov av att kunna identifiera sig på olika sätt i olika situationer. Stora delar av våra liv finns idag på nätet. Vi kommunicerar med våra vänner, vi handlar, vi deklarerar. Att separera de aktiviteterna i ett par olika elektroniska identiteter känns bättre än att samla dem i en enda, inte minst ur ett integritetsperspektiv.

Och åt det hållet tar nu utvecklingen rejäla kliv. Framför allt gäller det konsumenttjänster där behovet att knyta användare till en fysisk person inte finns.

Facebook Connect, som lanserades 2008, är kanske det bästa exemplet. Det är en teknik som gör att en användares identitet på Facebook fungerar på massor av andra tjänster över hela nätet. Spotify, Twingly och Planeto är tre exempel på svenska företag som gör livet enklare för sina användare på just det sättet.

Facebook Connect påminner på många sätt om Microsoft Passport, en av de tekniska lösningar som var på tapeten redan 2002. Tanken med Passport var enkel: Microsoft skulle hålla en central användardatabas, andra tjänsteleverantörer skulle kunna utnyttja den för att användarna skulle slippa skapa ett nytt konto för varje webbplats de vill använda.

Men Passport fick kritik, för integritetsrisker på grund av Microsofts centrala roll och möjliga affärsmässiga problem för de företag som var tänkta att utnyttja möjligheterna.

Samma kritik riktas idag mot Facebook Connect. Men Facebook har lagt till en viktig komponent i sin lösning som gör att det finns ett överseende med nackdelarna. Facebook Connect handlar inte bara om att återanvända lösenord. Tekniken behandlar inte bara användarna som enskilda individer, utan kopplar dessutom ihop dem i en social väv. Samma vänskapsband som finns på Facebook blir då tillgängliga på andra sajter – en kunskap som är ovärderlig när allt större delar av webben får sociala funktioner.

Gustav Söderström, teknikchef på Spotify, förklarade för mig i våras varför företaget valde Facebooks teknik i stället för att skapa en egen lösning:

“Facebook är den överlägset bästa kartan över vilka människor som känner varandra. Det är naturligt att vi erbjuder användarna den även i Spotify. Då slipper de ta reda på vad alla kompisar heter i Spotify.”

I Spotify utnyttjas möjligheten till att göra musikupplevelsen social. Twingly vill göra det enklare att chatta. Planeto satsar på frågesport och vill göra det lätt att tävla med kompiskretsen.

Att skapa en egen användardatabas som inte bara hade innehållit information om den enskilda användaren utan också kopplat ihop dem i en social väv hade varit tidskrävande och väldigt kostsamt. Med kopplingen till Facebook finns allt på plats första gången en använder loggar in på någon av tjänsterna.

För de inblandade parterna är det en win-win-win-situation:

Tjänsteleverantörer på nätet får enklare och billigare utveckling, och tillgång till användarnas relationer.
Användarna får bättre, roligare, effektivare, smartare och inte minst enklare tjänster.
Facebook stärker sin position på nätet.

Facebook har alltså nått framgång där Microsoft Passport misslyckades. Men Microsoft har insett vikten av användarnas relationer och lanserade i slutet av juni Microsoft Live Messenger Connect. Precis som Facebook Connect handlar det om en teknik som gör det möjligt att återanvända vänskapsband i andra tjänster. Liknande lösningar utvecklas också på andra håll. Open Stack, som baseras på ett antal öppna standarder, är ett exempel.

Men Facebook Connect, Microsoft Live Messenger Connect och de andra alternativen duger inte överallt. De är perfekta för spel, fotosajter och diskussionsforum. Men att det saknas en koppling mellan användarkontot på nätet och en person i den fysiska världen är ett problem i andra sammanhang. Ofta handlar det om kontakter med myndigheter eller affärsuppgörelser av olika slag.

I Sverige har lösningen varit de e-legitimationer som bland annat utfärdas av bankerna, men de dras med flera brister. De är dyra att utnyttja för företag som vill identifiera användarna, de fungerar inte med alla tekniska plattformar och de vilar tungt på våra personnummer, vilket är ett potentiellt integritetsproblem.

Men också här är saker och ting på väg att hända. I den offentliga utredningen Strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning ägnas det sjunde kapitlet åt e-legitimationer. Ambitionen är ett helt nytt system för e-legitimationer i Sverige, där dagens brister ska åtgärdas. Tanken är att i framtiden bygga på öppna standarder, på ett sätt så att både offentliga verksamheter och privat näringsliv kan dra nytta av möjligheterna som en trovärdig identifiering möjliggör.

Tillsammans är det här två utvecklingsspår som har potential att lösa stora delar av de identitetsproblem som finns på nätet.

Behöver vi visa att vi faktiskt inte är en hund, då är det möjligt. Och vill vi fortsätta låtsas ha fyra ben och en svans, men ändå ha en mer lättillgänglig nätupplevelse, då kommer lösningar för det också att finnas på plats.

Därför får Spotify social kompetens

2010-05-05T00:00:00Z

I förra veckan släppte Spotify en ny version av tjänsten. En av de stora nyheterna var bättre sociala funktioner, något som efterfrågats länge. För Ny Teknik intervjuade jag Spotifys produktchef Gustav Söderström. Här är ett längre utdrag ur den intervjun.

Varför är de sociala funktionerna viktiga i Spotify?

– Jag tror att musik egentligen alltid har varit väldigt socialt. Det finns en anledning till att man skruvar upp stereon på en fest och börjar dansa. Men med de tekniska lösningarna som funnits har det inte gått att dela musikupplevelse på det sättet via nätet tidigare.

– Med länkar till låtar i Spotify och delade spellistor har det gått att göra hos oss, men inte alls tillräckligt lätt. Det har varit svårt att förstå, svårt att hitta funktionerna. Vi tycker att det här är ett stort steg på den fronten.

Som du beskriver det handlar det alltså om att tekniken nu är på väg att komma ikapp sättet som vi människor vill lyssna på musik: Tillsammans med andra. Men nu via nätet, istället för att träffas på en fest på fredagskvällarna.

– Precis. Det är snarare att tekniken har kommit ikapp användarbeteendet. Musik har alltid varit socialt, så det är inget nytt användarbeteende.

Några timmar efter lanseringen av den nya versionen twittrade er vd Daniel Ek att det är fascinerande att se kraften i de sociala nätverken. Vad menade han med det?

– Vi ser på Facebook att det är många som aktiverar den här funktionen, och börjar dela musik. Det är till och med så att vi blev överraskade över hur mycket. Vi avslöjar inga interna siffror, men vi ser ganska tydligt att listorna med vänner växer fort.

Räknar ni med att de sociala funktionerna ska ge en direkt effekt på intäkterna, eller handlar det om att bygga Spotify som en attraktiv tjänst mer generellt?

– Det handlar om att vi försöker göra Spotify till en bra musikplattform helt enkelt. Det är inte bara en tjänst för premiumanvändarna, utan för alla. Sen tror vi att många användare ger ökade intäkter, både på gratissidan och från premiumkunder.

Var det ett självklart val för er, att de sociala funktionerna inte bara skulle finnas tillgängliga för betalande användare?

– Ja, det skulle jag säga. Det skulle kännas konstigt att begränsa en social funktion till dem som betalar, eftersom det skulle begränsa värdet av funktionen väldigt mycket. Skulle det vara en funktion bara för betalande användare skulle det ju bli en sämre tjänst också för dem, eftersom de vänner som inte betalar inte får vara med.

På Twitter är det många som känner sig tvingade att gå in och tvätta sina spellistor och stänga av delningen av mest lyssnade artister tills dess att den topplistan ser “bättre” ut. Är det något som ni funderat på, hur ni ska hantera att de flesta har en cd-skiva eller två hemma som är musik de inte vill stå för att de lyssnar på?

– Det är något vi tänkt ganska mycket på. När man aktiverar funktionen är den sista skärmen man får upp information om att din profil blir offentlig för alla som har Spotify, och så får användaren möjlighet att redigera den. Folk byggde upp sina spellistor innan det var offentligt, och då har man kanske inte tänkt på vad man döpt sina spellistor till och så. Därför kan man välja att redigera innan något skickas upp till Facebook. Det går att välja vilka spellistor som ska vara offentliga och privata.

– Och så kan man välja att visa sina toppartister, eller behålla dem för sig själv. Det är troligt att det är många som inte vill visa vilka de är, det kanske är något man skäms över. Det är därför vi har de kontrollerna, man hade ju kunnat tänka sig att det var en funktion som vi bara slog på. Men vi tror att folk vill ha kontroll över det.

Men ni tänker inte en mer finmaskig kontroll där man kan välja att vissa artister inte ska få finnas med på topplistan?

– Den typen av finmaskiga system blir sällan särskilt väl använda. Det är svårt att få folk att förstå dem. Det är därför vi istället valt stora knappar för av och på. Men är det många som vill visa en redigerad topplista, då är det något vi får jobba på. En annan tanke är att folk vill kunna flytta upp artister där, även om det är artister man inte lyssnar på egentligen, då får vi fundera på det.

När det gäller ert öppna API, hur kommer tredjepartsutvecklare kunna kroka i de sociala funktionerna?

– Vi kommer försöka få ut dem via API-vägen så fort som möjligt. Vi har mer att berätta om API:et lite längre fram. Men vi kommer att vara aktiva där, så mycket kan jag säga. Det är ett naturligt nästa steg, att vi måste få in fler tredjepartsutvecklare. Så här långt har vi ju byggt väldigt mycket själva. Men först vill vi få ut de här sociala funktionerna i mobilen.

Är det bara att lyfta in dem i telefonerna?

– De kommer anpassas lite grann, till användargränssnittet. Sen är det vissa av funktionerna som kräver väldigt mycket minne, så det kommer till exempel fungera annorlunda när man vill ladda ner många spellistor. Men i princip är det samma funktioner, och vi kommer försöka rulla ut dem så fort som möjligt. De är nästan klara, så det är inte så långt borta.

Ny version som stödjer bakgrundsspelning på kommande Iphone OS 4, hur ligger ni till med det?

– Jag har inget datum, men självklart är det något vi jobbar med.

För mig som användare är det en stor fördel att kunna importera sina egna musikfiler, eftersom jag får tillgång till all musik hos Spotify och all min egen musik som inte finns hos er på ett och samma ställe. Men när jag tittar hur det ser ut i mina spellistor så ser det ut som om det möjligen finns en fördel för er också. När en låt finns både lokalt och hos er så prioriteras den som finns lokalt. Är det ett sätt att spara bandbredd?

– Nej. En vanlig anledning till att våra användare vill kunna spela filer från hårddisken är att det är filer vi inte har, så klart. Men det är också många som har sin favoritmusik i väldigt bra kvalitet eller i speciella versioner och hellre vill spela dem. Om man skaffat en egen fil av en låt, då finns det förmodligen en anledning till det och därför prioriteras den av klienten. Men vill man länka av den lokala versionen så att det istället är den som finns hos oss som spelas så går det att göra.

Om jag lägger till mina lokala låtar i en spellista som jag delar med andra, hur visas det?

– Låten ligger ändå kvar, men med grå text som visar att den inte går att spela. Vi tror att det är intressant att se vad vännernas spellistor innehåller, även när det inte går att lyssna på allt. Skulle kompisen senare köpa samma låt eller ladda ner samma podcast, då börjar det funka där med.

Utnyttjar ni informationen om vilka filer som läggs till lokalt på något annat sätt? Tittar ni till exempel efter låtar som många har men ni saknar?

– Vi försöker licensiera all musik, så det kommer inte påverka någonting. Det enda det påverkar är din personliga topplista, om man väljer att publicera den. Den kommer innehålla lokal låtar. Men den rapporteras inte vidare på något sätt, det finns ju en integritetsaspekt att ta hänsyn till.

Den trådlösa synken, varför är den viktig?

– När man lägger till lokala filer i en spellista så funkar det på din dator, men inte för dina vänner och inte heller om du använder en annan dator. Men i mobilen funkar det, så det vi byggt är en synk-funktion på samma sätt som Itunes gör. Men man behöver ingen sladd, vi gör det trådlöst när mobilen kopplar upp sig mot samma trådlösa nätverk som datorn finns på.

Fem råd för dina säkerhetskopior

2010-03-26T00:00:00Z

“Hur ska jag göra för att säkerhetskopiera mina bilder?” Jag fick frågan igen, tidigare i veckan. Bestämde mig för att äntligen skriva det där blogginlägget som sammanfattar hur jag tycker att man ska göra:

1. Köp två externa hårddiskar #

De externa hårddiskarna ska bara användas för att säkerhetskopiera det du har på din dator. Därför duger det inte med någon av de externa hårddiskar du redan har massor av bilder, musik och filmer på. Det är ju just de filerna du ska skapa kopior av.

Men varför två? För att en av diskarna alltid ska vara på en annan plats, i en låda på jobbet, till exempel. Om säkerhetskopian finns på samma ställe som datorn, då är man skyddad mot varken brand eller inbrott.

2. Skaffa ett bra program för att skapa säkerhetskopiorna #

Det viktiga är att det går att skapa sina regler för säkerhetskopiering en gång, och att det sen räcker att plugga in hårddisken och starta kopieringen. För Windows är mitt förslag Syncback, för Mac Chronosync.

3. Skilj på arbetsfiler och sånt som du har arkiverat #

Arbetsfiler är dokument som du håller på att skriva, bilder som inte är färdigsorterade och så vidare. Arkiv är allt sånt som du jobbat klart med, men vill vara säker på att du aldrig förlorar. Skillnaden är viktig.

Grundinställningen i de flesta program för säkerhetskopiering är att filer som raderats från datorn också tas bort från säkerhetskopian. Det är en vettig inställning för just arbetsfilerna. Har du tömt digitalkameran på åtskilliga gigabyte bilder som du inte hunnit sortera innan du gör säkerhetskopian vill du antagligen att alla dåliga bilder du senare raderar också ska försvinna från den externa hårddisken. Men sen finns alltid risken att de värdefulla bilderna, de som under inga omständigheter inte får försvinna, raderas i datorn. Av misstag, av ett virus eller av någon annan anledning.

Märker du det inte innan nästa gång du kör säkerhetskopieringen, då kommer de försvinna från den externa hårddisken också. Men om du skiljer på arbetsfiler och arkiv, då kan du också tala om för backupprogrammet att aldrig radera filer ur arkivet. Rent konkret är mitt förslag att skapa mappar med namnen Arbetsfiler och Arkiv. När en bild, ett dokument, en videosnutt i Arbetsfiler är klar flyttas den till Arkiv.

Men om du raderar en bild ur Arbetsfiler av misstag? Förhoppningsvis upptäcker du det ganska snart, och använder du något av de två programmen jag föreslår ska det inte vara någon fara, om de är inställda på rätt sätt. Både Syncback och Chronosync kan nämligen tillfälligt spara raderade filer, så att du har en chans att rädda dem.

4. Hängslen och livrem #

Det här är för de allra viktigaste filerna. I Arkiv skapar du också mappar som heter DVD001, DVD002 och så vidare. De mapparna fylls i tur och ordning, upp till dryga fyra gigabyte; just så mycket som ryms på en dvd-skiva. När mappen är full, bränn en dvd med innehållet, lägg den i bankfacket och börja därefter fylla nästa mapp i serien. Fördelen med en dvd är att innehållet inte på något sätt kan raderas, med mindre än att skivan förstörs. Ingen risk för misstag, alltså.

Varför det inte går att bränna till dvd utan att skapa mapparna med de särskilda namnen? Det går givetvis bra, men genom att ha serien DVD001, DVD002 och så vidare är det ingen tvekan om vilka filer som finns brända till dvd.

5. Utnyttja nätet #

För filerna i Arbetsfiler, använd en tjänst som Dropbox för att skapa omedelbara kopior utanför huset av alla nya filer och alla ändringar du gör. Då har du en kopia även om du skulle drabbas av exempelvis en diskkrasch innan du hunnit säkerhetskopiera till dina externa hårddiskar.

Ta datorvägen ut från redaktionen

2010-03-18T00:00:00Z

En god gammal reporterregel är att man inte kan sitta vid sitt skrivbord hela dagarna. Man måste lämna redaktionen och träffa folk, lyder den. Annars inga bra nyheter eller intressanta reportageuppslag.

Det är dags att anpassa regeln till 2010-talet.

Fortfarande gäller den gamla skrivningen. Inte minst gäller det intervjuer som nästan alltid blir bättre på plats än över telefon. Ofta ger kallpratet i hissen någon extra information eller ett nytt uppslag. Ofta finns det något i miljön som är intressant.

Men det räcker inte längre att lämna sitt skrivbord och gå ut genom redaktionens dörr. Lika viktigt är det att lämna redaktionen via internet. Att ge sig ut i bloggar, till Facebook och diskussionerna på Twitter.

Som reporter kan man idag ha så oerhört många fler tentakler ute än vad som någonsin varit möjligt tidigare, det går att lyssna på så många fler samtal idag än för bara några år sedan.

Jag hade en idé om att räkna alla artikeluppslag som jag i år får via sociala medier. Jag har lagt ner den ansatsen. Inte för att de visade sig vara för få för att räkna. Utan precis tvärt om.

Säkrare på nätet med färsk webbläsare och OpenDNS

2010-02-26T00:00:00Z

En phising-attack drar just nu fram över Twitter. Direktmeddelanden försöker lura användare att klicka på en länk och där mata in sitt användarnamn och lösenord. Just nu händer inget mer än att inloggningsuppgifterna används för att lura ännu fler Twitter-användare.

Än så länge har jag bara fått ett direktmeddelande med den aktuella länken, men av flödet på Twitter att döma är det rätt många som drabbats.

De vanliga rekommendationerna gäller, i det här fallet särskilt en: Lita på ditt eget omdöme. Om en svensk vän plötsligt skickar ett meddelande på engelska, “hey, is this you???”, då bör varningsklockorna åtminstone börja ringa. Håll också ett extra öga på vad det egentligen står i webbläsarens adressfält. Ser det ut som du är på Twitters inloggningssajt, men adressen är “twitter.login.kevanshome.org/login/?I7K8Z” — då är det något som är galet.

Men litar man inte på sitt eget omdöme, tror man inte att man själv kan avgöra vilka länkar som är säkra att klicka på, då finns det andra saker man kan göra. En är att uppdatera sin webbläsare. De senaste versionerna Firefox, Internet Explorer, Chrome och Opera har alla olika former av anti-phising-skydd.

Ytterligare ett skyddsnät får man om man byter ut sin internetoperatörs DNS-servrar mot OpenDNS. På nätet är alla webbplatser försedda med en ip-adress, en sifferkombination som är unik. Men för att vi användare ska slippa hålla långa sifferrader i huvudet har domännamn lagts som ett lager ovanpå. I webbläsaren skriver vi in www.nyteknik.se, webbläsaren frågar en DNS-server vilken ip-adress Ny Tekniks webbplats finns på, får 217.149.63.216 som svar och ansluter sedan dit.

Vad OpenDNS erbjuder är en säkerhetskontroll. Innan tjänsten svarar på webbläsarens fråga om var Ny Tekniks webbplats finns kontrolleras att Ny Teknik inte är med i någon av spärrlistorna OpenDNS har.

I enklaste versionen är OpenDNS gratis att använda. Det som krävs är att man registrerar sig och sen går in i datorns eller routerns nätverksinställningar och matar in adressen till OpenDNS-servrarna. Som instruktionsfilmen visar får man tydliga anvisningar om hur det går till i samband med att man skaffar sitt konto.

Med OpenDNS får man inte bara en säkrare webbupplevelse. Chansen är stor att den dessutom upplevs som snabbare. Anledningen är att OpenDNS har en stor databas med ip-adressen och domännamn, vilket gör att webbläsaren många gånger får ett snabbare svar på sin adressfråga.

Och om du är en av de som redan blivit lurade? Byt lösenord. På Twitter och på alla andra sajter där du har samma användarnamn och lösnord.

Uppdatering: Den som vill kan också följa @safety, där Twitter skickar ut säkerhetsinformation om sin tjänst.

Andreas Ekström om sin nya bok “Google-koden”

2010-02-24T00:00:00Z

I veckans nummer av Ny Teknik intervjuar jag Andreas Ekström om hans kommande bok Google-koden. Boken släpps den 10 april. Här är ett längre utdrag ur intervjun.

Varför en bok om Google?

— Av tusen skäl. Det är ett företag som inte liknar något annat, det är banbrytande på så många sätt. Med sin teknik, med sina strategier, med sin personalpolitik, genom sitt imagebygge, sin intäktsmodell. Och företaget har en otroligt stark ställning på sin marknad. I Sverige går 90 procent av allt sök via Google.

— Stor indexerad kunskap plus pengar är lika med makt. Så det känns relevant att grundläggande berätta om Google. Min avsikt är att skriva en brett tillgänglig, pedagogisk bok för Googles vardagsanvändare. För någon som kanske börjat reflektera över vad Googles särställning kan betyda för samhället. Och för dem själva.

Vad är det du vill berätta?

— Boken har tre delar. Del ett heter “Berättelsen om Google”. Den beskriver vilka grundarna är, hur företaget kom till, varför det finns så starka känslor runt Google och hur annons och sök funkar.

— Del två är en samling case där Google ställs inför ett antal utmaningar. Det handlar om Ted Valentin, som fick sina sajter svartlistade. Om Jyri Engeström och vad som händer när man blir uppköpt av Google. Två handlar om integritetsfrågor. Och så några till.

— Den tredje delen är analysdelen. Ett kapitel som behandlar Googles slagord “Don’t be evil”. Jag skildrar också hur Google jobbar med lobbying. Ett kapitel handlar om filantropin. Google lägger en procent av sina resurser varje år på välgörenhetsgrenen Google.org.

— Det absolut sista kapitlet heter “Det totala oberoendet”. Det handlar om hur Google strategiskt arbetar för att göra sig mindre sårbart, till exempel göra sig oberoende av elbolag, genom solpaneler och andra elprojekt. Google arbetar hårt för att göra sig oberoende av politiker, genom att lobba för en lagstiftning om nätneutralitet. En telefon för att inte bli för beroende av Iphone. En webbläsare och operativsystem för att inte vara beroende av Microsoft. Det är den centrala strategin, att stå på egna ben på varje punkt, så långt det bara går.

— En av många oerhört fascinerande saker med företaget är vilken osannolikt stark markandsundersökning allt googlande är. Google kan först i världen och bäst i världen avgöra hur en influensa sprider sig.

Därför att de ser i vilka regioner folk börjar söka efter influensainformation?

— Ja, man söker innan man går till doktorn. I 49 delstater av 50 förutsåg Google utgången i det amerikanska presidentvalet 2008. Det här går att överföra till en lång rad punkter, och det finns en slutsats i mitt efterord som jag tycker är tankeväckande: Det finns bara ett enda företag i världen som har den mängden trafikdata. Google är de enda som kan mäta ett internationellt internetbeteende. Google vet vad folk är rädda för, vad de är beredda att betala för sina hus, var arbetslöshet är på väg att slå till, när folk är sjuka, vilken deltagare i Idol de tänker rösta på.

— Det är ju helt fantastiskt. Och otroligt läskigt, om man vill se det så. Jag tycker inte att det finns någon anledning att vara rädd för det. Men jag tycker att det är viktigt att känna till det.

Som jag uppfattar dig när jag läser dina texter så vänder du dig egentligen inte mot Google med din kritik. Men du saknar omvärldens kritiska öga på Google. Stämmer det?

— Ja. Det finns en koncentrationen av makt, pengar och kunskap som vi bör betrakta lite vaket. Efter att ha gjort massor av intervjuer med anställda så har jag inga skäl alls att anta att Google skulle vara en ond supermakt.

— Det finns ytterst lite som talar för att det skulle finnas stora problem med Google just nu. Jag tycker att företaget gör det mesta rätt. Men jag tycker inte att vi kan förhålla oss till företaget som om det är frälsaren från väster. Google har utvecklats fruktansvärt fort och kommer fortsätta att utvecklas fruktansvärt fort. Det finns inga garantier för att Sergey Brin och Larry Page är involverade i Google om fem år. Och vad en annan majoritetsägare gör med Google vet vi inte heller. Vissa företag har en oerhört stark koppling till sina grundare och blir lite vilsna utan dem.

Det Ted Valentin drabbades av skulle vara lättare att komma till rätta med om det fanns en kundtjänst att kontakta. Ställde du frågan om varför det inte finns?

— Det handlar bara om numerär. Google är så stora och får så mycket frågor att de inte kan svara i den omfattning som de skulle vilja. Istället gör företaget på sitt sätt. Det finns till exempel 200 filmer på Youtube som förklarar olika aspekter av sökmotorn.

— Sen ska man också komma ihåg en annan sak. Vi är ju alla gratisanvändare, och vilka krav kan man egentligen ställa på något som är gratis? Vilken rätt har jag som googleanvändare att bli arg när något inte fungerar? Jag är ju bara kund i den bemärkelsen att jag använder Google, jag har ju inte betalat någonting.

— Men som Ted Valentin säger, det är värre än att få problem med staten. Drabbas du av det kan du starta verksamhet någon annanstans. Får du problem med Google är du körd. Då duger det inte att säga att det finns alternativ och konkurrenter. Du kan vara hur bra du vill på Bing, det kommer inte rädda din business i Sverige. Det är en makt som måste identifieras.

Vad har du blivit mest överraskad av?

— Ambitionsnivån med Google.org, den är väldigt hög. Att Google har en välgörenhetsgren är inte så omtalat i Sverige. Google har gjort det på ett eget sätt. Man har bestämt sig för att jobba på samma sätt inom välgörenhet som i resten av verksamheten: Skalbarhet, data, data, data, bästa personerna ska göra de bästa grejerna, väl definierade projekt.

Välgörenhet som ingenjörsprojekt?

— Ja, i huvudsak. Det bygger på metodik och ett genomgripande googliskt arbetssätt. Jag är positivt överraskad av både seriositeten och volymen av satsningen.

Vad får du för svar på varför Google.org finns?

— Jag tror att det är ett utslag av personlig välvilja hos grundarna. Det har drabbat dem tidigare i livet. Den klassiska filantropen arbetar med tuffa affärsmetoder i 30 år, bygger en enorm förmögenhet och sen gör helt om och börjar bygga operahus. Larry och Sergey har valt, som de alltid gör, att göra det på sitt eget sätt. Man börjar tidigare och har integrerat det på ett annat sätt i företaget. På sikt hoppas de att insatserna som google.org gör ska överglänsa det som google.com gör. Det är kanske väl optimistiskt. Men det finns en del häftiga grejer, projektet i Kamerun är fantastiskt.

Det handlar om HIV?

— Inte nödvändigtvis. Man forskar om hur virus rör sig mellan djur och människor. En stiftelse med ett 30-tal anställda i Kamerun, men som också finns på fler ställen i världen. Den arbetar oerhört storskaligt, med mängder av data. Blod och vävnadsprover tas på djur och människor. Och så försöker man se hur nya virus rör sig, hur de rör sig mellan arter, vilka som har störst risk att ta sig från djur till människa. Vad det finns för potentiella kurer. Allt bygger på en enorm systematik. Google sponsrar med labbutrustning, miljontalsdollar som delas ut efter ett system där GVFI, som stifelten heter, ska uppnå delmål.

Frågorna som satte igång arbetet med boken, om den gigantiska mängden data som Google sitter på, vad har du fått för svar där?

— Att det aldrig kompromissas med användarens integritet, att alla lagar följs, att såna och såna uppgifter inte samkörs, att hänsyn tas till integritetskänsligt material. Det vill säga, om du mailar från Gmail om att du just fått ebola så kommer du inte få reklam om medicin mot ebola för det anser man vara för integritetskränkande. Men om du säger att ditt företag har gått i konkurs och du måste sälja din villa, se vad som händer. Du får mäklarannonser. Så avvägningen är väldigt svår att göra om du lämnar till en maskin att göra den. Samtidigt finns det ingen möjlighet för en människa att sitta och göra den matchningen, det skulle dessutom vara ännu mer integritetkränkande. Så det finns inget sätt att lösa det. Men det finns inte heller något som säger att det inte kommer uppfattas som integritetskränkande.

Vad har du själv fått för frågor sen du började arbeta med boken?

— Den vanligaste är om Google lever upp till “Don’t be evil” eller inte. Men det är en för banal fråga. Företaget är varken det ena eller det andra, det är alldeles för komplext. Det är andefattigt att reducera frågan till att handla om det. Vissa saker gör Google bättre än andra, vissa saker sämre. Det finns vissa potentiella problem med vissa saker, annat är helt okontroversiellt.

Google har lite av en hjältegloria idag. Märker du någon rädsla för att den ska hamna på sned?

— Många ledande personer på företaget blir ledsna när deras goda avsikter ifrågasätts. Terry Winograd, som var Larrys handledare under doktorsarbetet, är en av dem som säger att det är så. Att det tar Larry och Sergey på ett personligt plan när deras goda avsikter ifrågasätts.

Vilka slutsatser drar du i boken?

— En gäller Googles affärsmodell. Är företaget en annonssäljare? Absolut. En vägvisare? Det också. Men det jag kommer fram till är att Google vill vara världens största mellanhand. Det är Googles affärsmodell i en mening. Google vill flytta sig ur vägen så fort som möjligt, men först göra en annonsexponering.

— Det finns en stor myt om att resebyråer, nyhetsredaktioner, bokförlag, skivbolag inte längre skulle behövas eftersom det ska finnas en direktlinje mellan producent och konsument. Det är en myt som är politiskt nyttig för Google, och den är inte helt sann. Särskilt inte eftersom de själva ställer sig emellan. Därmed inte sagt att det är något fel i det. Google får gärna vara den största mellanhanden. Men man bör förstå det på det sättet. Det är en jättebra affärsidé, det är skickligt genomfört och det är strålande ekonomi i det.

Du säger att din bild av Google har förändrats. Hur?

— Jag har följt Google länge, men den intensiva researchperiod jag varit inne i nu gör att jag mer förstår varför Google gör som Google gör på en rad plan.

Vad är det du förstår idag?

— En kombination av flera olika saker. Vilka värden det är som styr arbetet, vad det är som avgör när ledningen fattar beslut. Det finns en väldigt speciell balans mellan Larry Page som är ingenjören och den mest klassiska forskartypen av de tre. Han drivs av metod och kärleken till exakta resultat. Sergey Brin som är lite mer av en renässansmänniska, som vill kunna allt. Som vill pressa sina personliga gränser och därmed Googles gränser. “Hur stort kan vi tänka, hur långt kan vi ta det?” Kanske den mest visionäre av dem, är min gissning. Och så har vi Eric Schmidt som är affärsman till 100 procent. Hans uppdrag är att hålla i kalkylbladen och låta genierna sväva. Det är en fantastisk trio på det viset att de har väldigt olika styrkor. Men inget viktigt på Google händer utan att det passerar dem. Deras inbördes regel är att två får rösta ner den tredje om de inte är överens.

— När man förstår mer om varför någon gör någonting är man kanske också lite mer benägen att se det välvilligt. Jag tror att jag känner mig lite mer positiv till företaget nu än vad jag gjorde för ett halvår sedan.

Smarta filter är framtiden för RSS

2010-02-05T00:00:00Z

Det är inte information overload som är problemet. Det är filtren som inte fungerar. Det sa Clay Shirky på en konferens nyligen.

Ett informationsflöde större än vi mäktar med har funnits länge, resonerar Shirky. Ända sedan tryckpressen uppfanns. Och det var bara det ena problemet som tryckpressen gav upphov till, det andra var risk. Risk för den som trycker böcker, eftersom de måste sälja för att betala sig. In kom redaktörerna, med uppgift att se till att böckerna som trycktes var så bra att folk ville köpa.

Med internet har produktionskostnaden närmat sig noll, samtidigt som filtren till stora delar har saknat. Informationskollaps. På flera plan. RSS är ett.

Jag har tidigare argumenterat för att RSS och Twitter är komplement snarare än konkurrenter. Sedan jag skrev det blogginlägget har jag testat tre nya sätt att använda RSS. Feedly, som jag nämner i slutet av texten från förra våren, Fever och Twingly Channels. Och jag kan konstatera: RSS är dött. Åtminstone som vi en gång lärde känna tekniken, som en lista med rubriker sorterade i kronologisk ordning. Men de här tre tjänsterna visar att RSS inte är dött - om nyhetsflödet får passera genom ett eller flera fungerande filter.

Feedly, Fever och Twingly Channels har ett gemensamt grundtänk: Som användare prenumererar jag på de RSS-flöden som verkar intressanta, sen hjälper tekniken till att vaska fram de verkliga guldkornen.

Bäst just nu är Fever. Upplägget med en “Hot view” är smart. Där visas de texter som fått flest länkar från de flöden som jag prenumererar på. Och det riktigt kluriga är att de texter som tycker upp i den heta vyn inte ens behöver vara sådana som finns med i mina flöden. Är det tillräckligt många av mina källor som länkar till en text, då länkar Fever vidare till den också. Det var så jag upptäckte statistiken om trafik från Facebook till mediasajter i går. Jag har inte Hitwise-bloggen bland mina prenumerationer, men eftersom tre av mina källor länkade dit hittade jag den ändå. Smart är också att het-vyn dessutom innehåller alla källor som länkar till snackisen, något som gör det lätt att hitta kommentarerna om den.

På sikt är det tänkt att Twingly Channels ska fungera på ett sätt som påminner om Fever, men med ytterligare en viktigt faktor i rankingen: Den mänskliga. Fever är en RSS-läsare som jag använder på egen hand, medan Twingly Channels är ett samarbetsprojekt där deltagarna i en kanal också kan rösta på bra inlägg. Många röster flyttar en text uppåt i rankingen. Twingly Channels tar också med antalet omnämnande på Twitter i sina beräkningar. På sikt kan det antagligen fungera bra, men i den stängda beta som finns tillgänglig idag når totalupplevelsen inte upp till Fevers nivå. (Martin Källström, Twinglys vd, berättar mer om Channels i den här intervjun.)

Feedly, slutligen. Det här är instegstjänsten för den som vill testa något mer än en vanlig, kronologisk RSS-läsare. Feedly lägger sig som ett lager Google Reader, så först krävs ett konto där. Sen installerar man Feedly i sin webbläsare, Firefox, Chrome och Safari stöds. Här baserar sig sorteringen bland annat på vilka källor man grupperar som favoriter, och från vilka källor man ofta delar med sig av intressanta rubriker.

Ingen av de tre är perfekt. Fever kostar pengar, kräver en egen webbserver och behöver bättre funktioner för att dela med sig av intressant läsning till andra. Twingly Channels behöver ett bättre användargränssnitt. Och Feedly en bättre topplista över den bästa läsningen.

Men tillsammans visar de att det finns en framtid för RSS. Det började som ett sätt att slippa besöka alla webbplatser man vill ha koll på, att låta nyheterna komma till en. Nästa steg ligger helt klart i filterfunktionerna, och de är på väg att bli riktigt kraftfulla.

En sak som är extra smart med Fever och värd att nämna är att RSS-flödena delas in i två kategorier: Kindlings och Sparks. I den förra gruppen lägger man alla dem som man verkligen vill hålla järnkoll på, läsa varje eller nästan varje inlägg. I den senare de flöden som bara ska fungera som rankingsfaktor för het-vyn. Och här fungerar det alldeles utmärkt att lägga in Twitter-flöden från personer som ofta postar intressanta länkar i sin mikroblogg. Eller RSS-flödet över de populäraste bokmärkena på Delicious.

Jag har tidigare bloggat om hur jag tror att det här tre RSS-läsarna påverkar redaktörsrollen.

App Store-granskning ger Ipad extra styrka?

2010-01-28T00:00:00Z

App Store är en enorm framgång för Apple. Men nätbutiken för Iphone-program har också fått en rejäl skopa kritik. För att få sälja program där krävs att Apple först godkänner programmen.

Skrev igår om Google och Apple. Om hur Apple stoppade Google Voice och sökjätten nu rundat App Store på webben. Om hur webben på många sätt är en bättre plattform att utveckla tjänster på, eftersom det räcker att bygga en enda version som blir tillgänglig överallt där det finns en webbläsare.

Men för slutanvändarna finns flera fördelar med App Store. En är att det finns ett självklart ställe att leta efter nya program på. Det är en fördel som finns också i Googles nätbutik Android Market.

Men när man jämför upplevelserna av att installera program i en Android-telefon och i en Iphone inser man snart att Apples granskningsprocess inte bara är en käpp i hjulet för dem som vill sälja. Det verkar också vara en effektiv grindvakt som motar bort programmen som ställer till problem.

Visst händer det ibland att Iphone-program kraschar eller beter sig illa på andra sätt. Men min upplevelse är att problemen är större på Android. Jag har sedan i somras testat tre olika Android-telefoner, och flera gånger drabbats av program som på något sätt - vilket vet jag inte - hamnar i konflikt med varandra. Enda lösningen har varit att avinstallera programmet som bråkar och leta vidare efter ett annat med ungefär samma funktioner.

Det här finns anledning att fundera över dagen efter att Steve Jobs presenterat Ipad. Efter presskonferensen gick diskussionerna på Twitter höga. Jag ställde frågan om hur Ipad kommer påverka utvecklingen. En av dem som svarade var Daniel Chow:

Steve Jobs har tidigare talat om att hemelektronik som når massmarknad alltid är integrerad och välkontrollerad.

Iphones styrka har legat i programmen, kombinerad med det lilla formatet som gjort internet tillgängligt var man än befinner sig. Med Ipads större format försvinner mobiliteten i stort sett helt. På Twitter rådde därför enighet om att Ipads framgångar ligger i innehållet - i program och tjänster.

Med en prislapp på 499 dollar är Ipad tänkt som en produkt för den breda massan, som en enklare dator att använda hemma och på resa. En direkt konkurrent till Windows-världens netbooks och Googles kommande Chrome OS. Operativsystemet gör den väldigt enkel att använda. Och tack vare App Store och granskningsprocessen minskar risken för att användarna får problem i takt med att deras Ipads fylls med nya program.

Google tog webbvägen runt Apples App Store

2010-01-27T00:00:00Z

Nu finns Google Voice för Iphone. Med en intressant twist. För att utnyttja Googles telefonitjänst i sin Iphone är det inte ett program som ska installeras, det är istället en webbsida som ska besökas.

I somras var Googles försök att få in sitt Google Voice-program i Apples butik App Store en av de stora nyheterna, eftersom Apple satte stopp för det hela. Det gick till och med så långt att FCC, den amerikanska motsvarigheten till Post- och Telestyrelsen, gav sig in i diskussionerna mellan de två jättarna och ville veta vad som egentligen hände.

Igår, 24 timmar innan Steve Jobs går upp på scenen och visar upp Apples nya tablet-dator, var Google tillbaka. Men inte med ett nytt försök att få in sitt program i App Store, alltså. Utan med en webbapplikation, tillgänglig via Iphones webbläsare.

Utvecklingen känns igen från datorernas värld. Idag går en hel arbetsdag att klara av från webbläsarens flikar, men det är inte många månader sedan varje aktivitet krävde sitt eget program.

För tredjepartsutvecklare är det här givetvis en utveckling med stora fördelar. Facebook har inte behövt utveckla en version för Windows, en för Mac, en för Linux, en för Windows Mobile, en för Symbian och så vidare. Det räckte med en version - den i webbläsaren.

Nu finns det givetvis också en stor uppsida med framgångssagan App Store: Och det är den ekonomiska. Men frågan är om vi ändå inte på sikt kommer få se en utveckling bort från operativsystem-specifika program också i mobiltelefonerna. Wired menar att gårdagens lansering kan visa sig vara Apples värsta mardröm:

In Apple’s ultimate nightmare scenario, its rejection of Google Voice could come back to haunt it, should history look back on this moment as when the scale tipped away from Apple’s App Store model and towards HTML5 apps that duplicate the functionality of downloadable apps without requiring custom development for each smartphone platform.

Reportern Eliot Van Buskirk fortsätter sedan:

Indeed, the ability to add a web page to one of the iPhone’s home screens — proprietary Google Voice icon and all — creates a user experience that is nearly identical to using apps which run off the OS rather than the cloud, and presents differences that almost nobody who uses it will really care about.

Enligt de första recensionerna verkar nu Google Voice-webben inte vara riktigt så bra. Wired är överlag positiva, bland andra LA Times mer kritiska.

Eftersom Google Voice inte finns tillgängligt i Sverige har jag ingen möjlighet att ha en egen åsikt. Det kan jag däremot ha om Gowallas lösning för Android. På Iphone har geo-spelet ett eget program, men Android-användare är än så länge hänvisade till en webbapplikation. Skillnaderna mellan de två är inte många.

Och då ska man komma ihåg att HTML5, en av de viktigaste byggstenarna i framtidens webb, fortfarande befinner sig på ett väldigt tidigt stadium. Det är en vidareutveckling av standarden som innehåller flera viktiga delar, saker som gör att webbapplikationer kommer kunna bli än mer avancerade än de är idag.

För fler exempel på webbapplikationer –– och en diskussion om för- och nackdelar — är det här inlägget på ReadWriteWeb bra läsning.

Android eller Iphone?

2009-11-27T00:00:00Z

Den här bloggposten är från november 2009. Mycket har hänt sedan dess och jag har skrivit en färskare text om mina tankar kring Android och Iphone.

Sedan i somras har jag använt tre olika Android-telefoner. HTC:s båda modeller Magic och Hero, och Samsungs Galaxy. Och ju mer jag använt dem, desto mer har jag gillat operativsystemet.

Jimmy Lee Skrufve skrev i veckan ett blogginlägg om varför man ska jailbreaka sin Iphone. På listan finns flera finesser som jag förväntar mig ska finnas i en modern mobiltelefon, utan att man måste bråka med den. Och mycket av det finns på plats i Android från start. Men listan med Androids fördelar i jämförelse med Iphone kan utökas ytterligare:

Statusraden längst upp visar påminnelser för missade samtal, nya sms, kalenderhändelser och annat som händer i telefonen. Med Iphone får du aldrig någon information där, utan jailbreak, utan får nöja dig med en informationsruta första gången du väcker den från sovande läge. Särskilt ett problem för kalenderhändelserna, tycker jag, där man ofta vill bli påmind flera gånger.
Att det är enkelt att hoppa mellan program. Med ett långt tryck på hemknappen kommer en lista med de sex senast använda programmen upp. Jag klipper och klistrar ofta mellan webbläsare och mail, och det är mycket enklare på Android.
Att startskärmen går att anpassa, så att man exempelvis ser kommande kalenderbokningar där, direkt när man väcker telefonen. Och att man kan lägga upp widgets för Twitter-uppdateringar och “knappar” för att slå på och av gps, wlan och andra inställningar. Särskilt dåligt på Iphone är att det inte finns någon ikon i statusraden som visar om gps:en är på eller inte. Glömmer man att stänga av den påverkas batteriförbrukningen negativt.
Det virtuella tangentbordet hos Android är bättre, särskilt på Heron. Man får fler förslag på ord, och det går mycket snabbare att skriva in specialtecken.
Multitasking. Bra när man exempelvis vill köra Spotify samtidigt som man använder telefonen till annat.
Att Android tycks ha fler möjligheter för tredjepartsutvecklare att plugga in i befintliga program. Ett exempel: Jag använder Delicious för att samla bokmärken. På Android kan jag få det som ett menyalternativ direkt i webbläsaren. På Iphone måste ett separat program startas, jag använder Tasty, och när man är klar med bokmärkningen återvända till startskärmen och därifrån till webbläsaren. Bökigt.

Den här långa listan till trots, den telefon jag nyss har köpt är en Iphone 3G S. Den viktigaste anledningen är att det fortfarande är den som är referenspunkten för alla andra avancerade mobiler som släpps. Jag behöver helt enkelt ha en när jag testar andra telefoner.

Men det är inte hela förklaringen. Viktigt är också farten, att Iphone är snabbare än de tre Android-lurarna jag använt i höst. Det märks bland annat när man skriver text. På Android är det lätt hänt att “springa i från” telefonen, att jag skriver snabbare än vad den hinner reagera. Då hjälper det inte att ordlistan är bättre, att specialtecknen finns närmare till hands.

“Vänta och se vad som kommer” är ett tråkigt råd att ge till dem som funderar på att köpa en ny telefon, en ny kamera eller en ny dator. Runt hörnet väntar alltid snabbare, strömsnålare, smartare och allmänt bättre prylar. Men just nu bubblas om massor av nya Android-telefoner, på snabbare hårdvara, senare i december eller tidigt nästa år.

Ska man köpa en ny avancerad mobil idag är troligen en Iphone 3G S det bästa valet för de allra flesta. Men ge ändå Android-telefonerna, framför allt HTC Hero, en chans. Det är inte omöjligt att de faller i smaken, trots att de är lite långsammare. Uppdateringen som HTC släppte tidigare i höstas gav Heron lite extra fart. Dessutom är det så att det smidigare operativsystemet till viss del kompenserar för den något sämre prestandan.

Annars är faktiskt rådet det där tråkiga. Att vänta.

Smarta telefoner virusmakarnas nya spelplan?

2009-11-09T00:00:00Z

Rick Astley som bakgrund i din Iphone utan att du vill det. Eller några Iphone-spel som stjäl dina telefonnummer.

Det är väl ingen vågad gissning att det här bara är början. Att de smarta mobilerna kommer blir nästa spelplan för virusmakare och andra som vill ställa till digital oreda. Jämfört med ett virus i datorn bör risken för direkt ekonomisk skada vara större.

Många säkerhetsexperter är överens om att de cyberkriminella har växlat spår. Från att skapa virus som bara förstör, till att utveckla program som kan användas för att stjäla kontokortsnummer, skicka spam eller andra sätt att tjäna pengar. Därmed är det inte alltid den som smittats av skadlig kod som står den ekonomiska risken.

Men i en mobiltelefon finns möjligheten att skicka sms, mms eller använda en ibland riktigt dyr internetuppkoppling…

Googles sök blir socialt

2009-10-27T00:00:00Z

Sökresultaten hos Google ska bli mer personliga. Genom att bland annat väga in vilka dina vänner är på nätet, vilka bloggar du läser i Google Reader och på andra sätt ta hänsyn till vem just du som söker är, ska sökresultatet bli mer relevant. I vintras gjorde jag en intervju med Jürgen Galler, europeisk produktchef för Googles sökprodukter. Frågorna handlade om hur sökresultaten kan förbättras, och svaren blev en sidoartikel till en text som handlade om svenska Twinglys planer: Att låta användarens bekanta på nätet påverkar hur resultatlistan ser ut.

Om det var just nya Google Social Search som Jürgen Galler hade i tankarna när han svarade på mina frågor vet jag inte, men det ligger i alla fall nära till hands att tro att så var fallet. Alldeles oavsett, Social Search är ett steg på vägen mot att göra nätets söktjänster mer användbara.

Att Social Search tar hänsyn till vilka kontakter man har i Gmail och Google Contacs är inte överraskande. Mer intressant är att tjänsten i nuläget också tittar på Twitter och Friendfeed. Det visar att allt vi gör på webben är användbart i större sammanhang.

Jag har än så länge bara hunnit testköra Social Search ytterst lite, och har ännu inga tankar om hur det fungera. Ni som vill testa själva kan koppla ert Google-konto till tjänsten på Google Labs

Var är det offentliga Sveriges data?

2009-10-16T00:00:00Z

Det blev ingen rankningslista. Tidningen Fokus och sajten Makthavare hade som mål att lista de svenska myndigheter som är bäst på att göra sin rådata tillgänglig på nätet - och att ställa de sämsta i skamvrån.

Nu ger man upp. Joakim Jardenberg förklarar varför:

Efter många veckors arbete är det bara att konstatera: det blev ingen hitlist. De goda exemplen lyser med sin frånvaro.

I sin text lyfter han ändå fram Riksantikvarieämbetet som en myndighet med ambitioner. Med data från dem har göteborgsföretaget Locago byggt en mobilapplikation som gör det enkelt att hitta fornlämningar i närheten av platsen där man befinner sig.

Men i övrigt — inget.

Det här är märkligt. Tidigare i höstas skrev jag om öppna API:er i Ny Teknik. Ett av företagen som öppnat upp sina tjänster för tredjepartsutvecklare är Spotify. I artikeln förklarar Sophia Bendz, pr-ansvarig på företaget, varför:

Vi hoppas att det ska dyka upp kreativa lösningar som vi inte ens har tänkt på.

Ett liknande argument till varför det är viktigt med öppenhet lyfter Gartners analytiker Eric Knipp fram i texten:

Ett öppet API hjälpa till att öka ett företags räckvidd och genomslag.

Om näringslivet menar att öppna API:er kan ge nya tjänster och öka räckvidd och genomslag, borde då inte det samma gälla ett lands offentliga verksamhet? Det tror i alla fall Barack Obama. Han har tagit initiativ till webbplatsen data.gov som ska vara samlingspunkten för datakällor från det offentliga USA. I en intervju med Wired förklarade Vivek Kundra, nytillträdd CIO för landet, i somras tankarna med satsningen.

I Sverige finns alltså ännu inget liknande, från officiellt håll. På opengov.se gör Peter Krantz på eget initiativ en ansträngning för att samla ihop de datakällor som faktiskt finns. Men än så länge är det glest i samlingen: 53 källor, 7 av dem öppna.

Tidigare i höstas hade jag mailkontakt med Peter Krantz, och som svar på frågan om varför han startat opengov.se svarade han:

Mitt huvudsakliga syfte med datadelen av opengov.se var att starta en debatt om tillgång till elektronisk data från offentlig sektor. Jag har deltagit i liten skala i W3C:s e-government interest group där detta varit en central fråga. Min uppfattning är att det pågår många initiativ runt om i världen men väldigt få i Sverige.

Man kan bara hoppas att han och alla andra som brinner för det här lyckas. De möjliga vinsterna för Sveriges medborgare är stora.

Nya nättjänster utmanar redaktörsrollen

2009-10-08T00:00:00Z

Med bloggverktyg som Wordpress och Blogger är det möjligt för vem som helst att utmana redaktionernas reportrar. Vem som helst kan nå ut till hela världen, utan att ha ett jobb som journalist. Nu kommer en ny våg av tjänster, och med Twingly Channels, Feedly och Fever är det redaktörens arbetsuppgifter som flyttar ut på nätet.

Redaktörerna har länge varit ett av de traditionella redaktionernas tyngsta trumfkort. Vid sidan av de egna nyheter som produceras varje dygn fångar redaktörerna upp det viktigaste ur nyhetsflödet och ser till att notiser, fördjupningar och uppföljningar blir skrivna.

Rollen som gatekeeper är viktig, den genomsnittlige läsaren, lyssnaren, tittaren har ingen möjlighet att hålla koll på lika många källor som någon som har det som sitt jobb. Eller?

Påståendet är en sanning så länge man tänker sig att bevakningen ska utföras på samma sätt som en redaktör jobbar idag: Genom att skumma de viktigaste nyhetssajterna, genom att följa flödet från Tidningarnas Telegrambyrå, genom att hålla ett öga på BBC och CNN. Den som inte har det som arbetsuppgift kan aldrig göra samma jobb, till det finns ingen tid.

Inte om det ska göras manuellt, och på egen hand.

Men vad säger att det måste göras manuellt, och på egen hand? Ingenting, åtminstone inte på sikt. Samma tekniska utveckling som gjorde det möjligt för vem som helst att publicera sig på nätet håller nu på att förändra förutsättningarna för redaktörsrollen.

Fram tills idag har en RSS-läsare varit det närmaste man som privatperson kunnat komma redaktörens arbete. Men med ett program som Feeddemon eller en tjänst som Google Reader är inte ens halva lösningen på plats. Man får det massiva inflödet av rubriker, men det tunga arbetet återstår: Att hitta det som är mest läsvärt, det som intresserar just mig mest. Och många är de som på egen hand försökt hålla kolla på hundratals RSS-flöden och snart tvingats ge upp.

Digg, som lanserades 2004, är ett av de första försöken att crowdsourca redaktörens arbete. Diggs användare röstar på texterna de tycker är intressantast. Med många röster dyker en länk upp på Diggs förstasida.

Problemet med tjänster som Digg är att användarbasen kan bli för stor, att gruppens gemensamma nyhetsvärdering inte stämmer med mina intressen. Vad som behövs är en plattform för smalare samarbete, mer individanpassat.

Och det är just vad Twingly Channels, Feedly och Fever har som målsättning. Hur skiljer sig åt mellan de tre, men målet är det samma: Att vaska fram de rubriker som intresserar just mig mest.

Med Twingly Channels samarbetar en mindre grupp användaren runt ett bestämt ämnesområde. Från ett urval av nyhetskällor röstar man fram de bästa texterna, lite som hos Digg. Men dessutom har Twingly Channels hänsyn till vad som händer i realtidswebben, vilka länkar som många postar på Twitter, till exempel. I en intervju beskriver Martin Källström hur det går till:

“Användarna skapar kanaler för de ämnen som de vill bevaka. Till kanalerna kopplar de RSS-flöden från sajter som skriver om ämnet, och matar in sökord som används för kontinuerliga sökningar i realtidswebben. Dessutom kan användarna manuellt lägga in länkar de tycker passar i kanalen. Sen kommer allt material som finns i en kanal att ordnas efter relevans.”

Feedly är en tjänst som ger extra funktioner till Google Reader. Den viktigaste är att skapa en personlig startsida med de artiklar som troligen intresserar användaren mest för tillfället. Grundaren Edwin Khodabakchian förklarade i ett mail till mig hur Feedlys nyhetsvärdering fungerar:

Feedly uses a combination of 4 factors to determine which articles are displayed in the cover/digest:

Number of likes and number of times the article has been shared by the users you follow

If the source the article belongs to is marked as favorite or not

The user sharing patterns (If you share a lot of articles from a specific source, that source gets automatically more weight in the filter)

How old the article is.

Slutligen Shaun Inmans Fever som till stor del förlitar sig på källornas inbördes länkar. Om många länkar till en viss artikel, då är sannolikheten stor att den är viktig, bra och/eller läsvärd.

Här har vi alltså tre tjänster, fyra med veteranen Digg, som faktiskt utmanar redaktionernas redaktörer. Jag har använt Feedly under några månader och är imponerad över hur väl företagets teknik fungerar. Behovet att minska antalet flöden i Google Reader är inte längre lika stort. Istället lägger jag till allt fler. Twingly Channels har jag också provkört sedan betalanseringen den första oktober. Det återstår en del jobb med användargränssnittet innan tjänsten blir riktigt användbar, men potentialen är stor.

Konsekvensen för de traditionella mediahusen? Ingen aning. Men att den kommer bli märkbar, det tror jag inte att det råder någon tvekan om. Varför ha aftonbladet.se som startsida i webbläsaren om jag som användare istället kan ha en startsida som ger mig det — för mig, just mig — bästa nyhetsurvalet från hela webben?

Fullt hos Gmail? – EagleFiler och IMAPsize gör det enklare att rensa

2009-09-29T00:00:00Z

8 gigabyte lagringsutrymme kan kännas oändligt stort. Men jag har under den senaste veckan haft två personer som frågat vad de ska göra när de nu snart har fyllt sitt konto hos Gmail.

Ett alternativ är givetvis att betala för mer utrymme. Men för den som inte vill betala återstår bara att börja rensa bland mailen.

Jag har tipsat mina två vänner om två program som kan vara till hjälp. I båda fallen utnyttjar man möjligheten att ansluta till Gmail via IMAP:

Det första programmet är EagleFiler, som bara finns till Mac. EagleFiler är ett program för att spara mängder av digital information. Det kan vara webbsidor, pdf-dokument — eller mail. Jag har använt EagleFiler i ett par år, bland annat just för att arkivera gammal e-post som jag inte längre behöver ha tillgänglig jämt utan därför kan ta bort från servern på nätet. Genom att först hämta hem e-posten till Apples mailprogram Mail kan jag därefter importera den till EagleFiler. Tack vare en väldigt snabb sökfunktion går det dessutom enkelt att söka igenom de knappt 20000 mail jag har i EagleFiler just nu.
Det andra programmet är IMAPsize, som finns till Windows. IMAPsize är ett program för att hålla koll på hur mycket utrymme e-posten tar på servern. Det går att se vilka mappar som är störst. Bara det är till en hjälp, eftersom det gör det lätt att hitta de mail man bör radera först. Men IMAPsize kan också användas för att först ladda ner och sen radera stora filer som skickats som bilagor. Utöver det kan programmet dessutom användas för att säkerhetskopiera alla mail från servern till den egna hårddisken. Inte så dumt som säkerhetsåtgärd.

Även för den som inte är på väg att fylla sitt konto hos Gmail kan båda programmen vara väl värda en titt. EagleFiler använder jag bland annat för att spara webbsidor som jag vill vara helt säker på att kunna läsa igen. Det går ju inte alltid att lita på att en länk lever för alltid, och då är det inte dumt att ha en egen kopia till hands.

Avantgo inget för Mindparks hundralista

2009-09-22T00:00:00Z

00-talets hundra viktigaste mediehändelser. Det är vad blogteamet på Mindpark tänker sammanställa. En ny bloggpost varje dag fram till nyår, sen får läsarna rösta fram rangordningen på dem.

Nyheten når mig i min mobiltelefon, via Google Reader. Och genast gör jag en association tillbaka till 2001. Då jobbade jag på Ny Teknik, och köpte min första handdator. En Palm m500. Bland de första program jag installerade fanns Avantgo, något av en tidig föregångare till Google Reader i mobilen.

På den blev åtminstone jag utan internetuppkoppling så snart jag reste mig från skrivbordet, och fick den inte åter förrän jag kom hem. Det sista jag gjorde innan jag lämnade redaktionen för dagen var att synka Palmen. Samtidigt som kalendern och adressboken uppdaterades hämtade Avantgo ner de senaste nyhetsartiklarna från de sajter jag hade valt. Wired var en av dem, Cnet en annan. Och sen hade jag en laddning med nya artiklar att läsa på tunnelbaneresan hem.

Även om Avantgo bleknar i jämförelse med en mobil rss-läsare som Google Reader så delar de ändå grundfunktionerna: Användaren väljer ut sina källor och sen finns de senaste artiklarna alltid tillgängliga, var man än befinner sig. Idag har det blivit ett fullständigt naturligt sätt för många människor att konsumera nyheter.

Kanske hade lanseringen av Avantgo varit tillräckligt stor för att platsa på hundralistan. Troligen inte. Men det behöver vi aldrig diskutera. När jag söker efter Avantgo på Wikipedia får jag reda på att tjänsten lanserades redan 1997. Överraskande nog — åtminstone för mig — uppfyller Avantgo alltså inte tidskravet för att ens komma i fråga för en plats på Mindparks lista.

Än mer överraskande — antagligen för de flesta som någon gång använde Avantgo — existerade tjänsten ändå fram till sista juni i år!

En vecka med uppdaterad Hero

2009-09-18T00:00:00Z

Vid lanseringen var HTC Hero en väldigt bra telefon. I jämförelse med Apples Iphone 3G S var det hastigheten som var Android-telefonens svaga punkt. Det konstaterade jag i mitt test i Ny Teknik.

Förra fredagen släppte HTC till slut den omtalade uppdateringen. Efter att ha kört den i telefonen under en vecka kan jag konstatera att Heron nu fått sig ett rejält lyft.

Det viktigaste är att flytet i telefonen nu är betydligt bättre än tidigare. Att bläddra mellan telefonens sju startskärmar går så smidigt som man kan förvänta sig. Det går snabbare att öppna kalendern, att bläddra bland kontakter. Fortfarande kan tangentbordet kännas lite segt, men inte alls lika ofta eller lika mycket som tidigare.

Jämfört med Iphone är en av Androids styrkor möjligheten att köra flera program samtidigt. Det innebär bland annat att program som Spotify kan ligga och köra i bakgrunden, samtidigt som telefonen används till annat. Det innebär också att det går snabbt att växla mellan program. Istället för att behöva återvända till startskärmen och klicka på en ikon räcker det med ett långt tryck på hemknappen och upp kommer en lista med de sex senast använda programmen. Eller så är det i alla fall tänkt att det ska fungera. I den ursprungliga versionen av Heron skickades man först tillbaka till hemskärmen, också vid ett långtryck på knappen. Det är nu fixat.

En annan bugg som jag irriterade mig mycket på fanns i kopplingen mellan telefonens kalender och den nätbaserade hos Google Calendar. En mötesbokning som raderades i telefonen försvann tidigare inte från nätkalendern. Det gör den nu.

Bland de nya funktionerna finns bland annat touchfokus i kameran. Genom att peka på skärmen väljer man nu var kameran ska fokusera.

Däremot är det fortfarande väl bökigt att byta inmatningsspråk. Vill man byta mellan svensk och engelsk ordbok krävs bara ett tryck i Iphone 3G S, medan de behövs tre i HTC:n.

Men mest kritik ska HTC ha för sättet som själva uppgraderingen genomförs på. För det första krävs en Windows-dator, att uppdatera från en Mac eller en Linux-maskin går inte. För det andra är det något problem med det program som används för att flytta uppgraderingen från dator till mobil. I diskussionsforumet på Swedroid är det många som haft svårigheter att få datorn att hitta telefonen. Det här är något som måste bli mycket enklare, och inte kräva en Windows-dator.

Vad är Blogipedia?

2009-09-04T00:00:00Z

I dag lanserar Ted Valentin en ny sajt. Men den här gången går nätentreprenören ifrån sitt beprövade kartkoncept. Uppföljaren till Wifikartan, Cafékartan, Kyrkokartan och de andra är istället Blogipedia.

Tanken med Blogipedia är att snabbt hitta omdömen om en person, ett varumärke eller en produkt. Med hjälp av Google Blog Search söker Blogipedia igenom bloggvärlden i jakt på meningar av typen “Ted Valentin är killen bakom kända sajter som sushikartan.”

Den som sen söker på Ted Valentins namn, eller någon annans, i Blogipedia får upp en lista med omdömen om söktermen. Blogipedia blir alltså en genväg för alla som tycker om att ego-googla.

Registrerade användare kan dessutom hjälpa till att kategorisera omdömena, som fakta, positivt, negativt eller neutralt.

Varför har du byggt Blogipedia?

– Grundutförandet av sajten byggde jag faktiskt för att det var kul att se vad folk skrev om mig. Jag har byggt den för att det är kul helt enkelt, och utan någon analys. Bygg först, tänk efter sedan är nog min devis. Förhoppningsvis är den lite nytänkande och kreativ.

Kategoriseringen sker manuellt, kommer användarna att hjälpa till?

– Jag hoppas det, för att det är kul helt enkelt.

Du lanserar en bloggwidget också. Ska man använda den på sin egen blogg för att visa vad andra skriver om en?

– Exakt. På min blogg kommer jag ha en widget som visar vad andra bloggare skriver om mig. Vill man kan man låta den bara visa positiva kommentarer.

Vad har du för förhoppningar på Blogipedia?

– Det kan gå hur som helst. Antingen bara ett kul hobbyprojekt eller något större. Vilket får användarna och framtiden utvisa.

Twingly vill göra RSS-läsaren social

2009-08-30T00:00:00Z

I Ny Teknik skrev jag om Twingly Channels i förra veckan. Här är ett längre utdrag ur intervjun jag gjorde med Linköpingföretagets vd Martin Källström.

Vad är Twingly Channels?

– En lösning på problemet med att hantera informationsflödet på webben. Ett sätt att hjälpa användarna att hitta de två-tre länkar varje dag som är mest relevanta för just dem.

Hur gör ni det?

– Användarna skapar kanaler för de ämnen som de vill bevaka. Till kanalerna kopplar de RSS-flöden från sajter som skriver om ämnet, och matar in sökord som används för kontinuerliga sökningar i realtidswebben. Dessutom kan användarna manuellt lägga in länkar de tycker passar i kanalen. Sen kommer allt material som finns i en kanal att ordnas efter relevans.

Hur görs rankingen?

– Användarna kan klicka på en länk för att markera att de tycker att en text är läsvärd. Men rankingen kommer också påverkas av hur många bloggar och mikrobloggar som länkar till en sida. Många länkar tyder på hög relevans.

Var hämtar ni datan som ligger till grund för rankingen?

– Dels kommer vi att använda vårt eget bloggsök och mikrobloggsök, som är globala sökmotorer. Dels kommer vi hämta in kommentarer från andra sociala tjänster, som Digg, Delicious och Flickr. Och även kommentarer från större blogghotell som Wordpress.com och Blogspot. Det kommer att vara ett ständigt pågående arbete att identifiera den typen av sociala signaler som vi kan hämta från allt fler källor.

När ni går in och spindlar data hos Twitte, Flickr och de andra, går ni via deras vanliga, öppna API:er, eller gör ni det i en sådan omfattning att ni har speciella avtal och egna vägar in?

– Det kan jag inte svara på. Det är som med bloggsöket, det vi ser som vår affärshemlighet är de sätt som vi har identifierat för att gå in och hämta data.

Lite låter det som om Twingly Channels blir en korsning mellan Mahalo och Twine å ena sidan, RSS-läsarna Feedly och Feedafever å den andra. På Mahalo och Twine hjälps användarna åt göra länksamlingar inom olika områden, medan Feedly och Feedafever tittar på vad som händer i realtidswebben för att filtrera ut de mest relevanta texterna.

– Twinglys lösning för det här är väldigt snarlik det som Feedly och Feedafever gör. Skillnaden är att vi kopplar in en tydlig social aspekt, att användarna kommer att hjälpas åt att plocka fram det som är relevant för ett visst innehåll. En annan skillnad är att man i realtid kommer kunna diskutera och kommentera innehållet i kanalen. Det kommer att vara en mycket interaktiv känsla tack vare att vi använder en ny realtidsteknik som heter long polling. Det innebär att nya kommentarer kommer upp hela tiden när man skriver, ungefär som i chatt.

Hur kommer informationen att presenteras?

– I kanalen finns två vyer. En där allting som kommer in visas och en filtrerad vy där bara dagens mest intressanta länkar i kanalen finns.

– Har man ont om tid räcker det alltså att man tittar in i den filtrerade vyn någon gång per dag. Då får man koll på det viktigaste som händer i det här ämnesområdet. Har man mer tid kan man dyka ner i den större strömmen, och där kommentera och rösta på vad som är intressant innehåll. På så vis hjälper de användare som har mer tid för tillfället dem som just nu inte har så mycket tid.

Vem skapar kanalerna?

– Användarna själva. Man kan ha sina egna, men gör man det tillsammans blir resultatet bättre eftersom man då utnyttjar nätverkseffekten när många hjälps åt.

Hur viktar ni det som folk länkar och det som folk väljer att “tycka om” på sajten? Är det någon skillnad i påverkan på rankingen?

– Vi vill främja den sociala interaktionen. Till viss del kommer vi att vikta upp kommentarer och röster som sker hos oss i förhållande till kommentarer på externa sajter. Med tiden kommer vi också tillåta administratörerna för en kanal att styra viktningen av olika typer av rankingsignaler, och viktningen av vissa källor. Om man tycker att en väldigt populär blogg får oproportionerligt mycket utrymme kan man vikta ner den, om man inte tycker att den får tillräckligt mycket utrymme kan man vikta upp den.

Är nästa steg att göra det möjligt att vikta de personer som bidrar?

– Det är exempel på en typ av motåtgärder som kan bli nödvändiga. Både som administratör och enskild användare kommer man kunna säga att man inte vill se innehåll som är publicerat av en viss användare eller en viss källa.

Hur länge har ni hållit på med utvecklingen?

– På konceptnivå i ett och ett halvt år. Det började med att vi funderade på hur man skulle kunna göra en rss-läsare mer social. Och hur man kan åtgärda det här stora problemet med information overload som nästan alla som kommer i kontakt med internet drabbas av. Sen var det först i maj i år som vi såg att det kom tekniska lösningar som skulle göra det möjligt att skapa en väldigt interaktiv realtidsupplevelse. Samtidigt blev Twitter riktigt populärt och det blev allt större tillgång på signaler på vad som är intressant just nu – på samma gång som problemet med information overload blev ännu större. Så det var ett stort antal omvärldsfaktorer som gjorde att vi kände att det är helt rätt tid för något som Twingly Channels.

Hur ska det här generera intäkter till Twinly?

– För företag och andra organisationer, som politiska partier, kommer det att finnas en premiumtjänst som innebär att man kan ha stängda kanaler, så att man kan ha diskussioner bakom stängda dörrar. Exempelvis för att bevaka sitt varumärke. De kommer också kunna sätta upp öppna kanaler, för att låta användarna diskutera vissa ämnen under företagets varumärke. Ett företag som tillverkar löparskor skulle till exempel kunna starta en kanal om löpning.

Vad är den stora tekniska utmaningen med att lansera den här tjänsten?

– Det finns två svar. Det ena är att se till att realtidsuppdateringen ut till användarna är skalbar, så att den inte brakar ihop om det kommer in tusentals användare till samma kanal. Men den största är den användarmässiga. När vi startade systemet internt och lät alla på företaget prova, då skapade alla in sin egen kanal och la in sina favoritbloggar och tyckte att den egna kanalen var mycket bättre än alla andras. Det är definitivt en risk, att vi inte lyckas kommunicera värdet av den sociala aspekten. Utan att det blir en single player-applikation.

Hur ska ni undvika det?

– I början måste man ansöka om att få starta en kanal. Den initiala reaktionen ska inte blir att man testar genom att starta en ny kanal, utan att man istället testar genom att leta upp en kanal som verkar intressant. På det sättet vill vi styra användarkulturen in i ett sociala användarmönster.

Klart för Spotify i Iphone

2009-08-30T00:00:00Z

Apple har gett grönt ljus för Spotify i Iphone. Inom kort kommer den svenska musiktjänsten dyka upp i Apples programbutik App Store.

I går kväll kom nyheten som mängder av Spotify-användare och Iphone-ägare väntat på: Det Iphone-program som Spotify har skickat in till Apple har blivit godkänt.

Nyheten dök först upp som ett rykte på den brittiska sajten Paid Content. Senare på kvällen kom bekräftelsen från Spotifys vd Daniel Ek, i en post på Twitter.

När programmet faktiskt kommer att finnas tillgängligt i App Store återstår att se. Men än dröjer det antagligen ytterligare ett tag, om man ska tolka den Twitter-post som Gustav Söderström, ansvarig för Spotifys mobilsatsning, skrev ytterligare en stund senare: “Now need to work double time to lay finishing touches on the mobile backend before we can launch!”

Den mobilklient som nu är på väg till Iphone kan, precis som den som visats upp för Android, klara sig utmärkt utan en internetuppkoppling. Den som använder Spotify i sin dator måste ha en aktiv internetförbindelse eftersom musiken hela tiden strömmas till datorn. I mobilvarianten av tjänsten finns möjligheten att tillfälligt lagra musik i telefonens minne, så att man kan lyssna också där mobilnäten saknar täckning, eller där uppkopplingshastigheten är för låg.

Mobilprogrammet kan bli det extraerbjudande som sätter fart på försäljningen av betalkonton hos Spotify. De som använder tjänsten kan välja mellan att skaffa reklamfinansierade konton, eller betala 99 kronor i månaden. Hittills har det främsta argumentet att betala varit att man slipper reklamen, och ibland får tillgång till viss musik innan den dyker upp i katalogen för dem med gratiskonto.

Men eftersom mobilprogrammet också kräver ett betalkonto kan man tänka sig att försäljningen av dem kommer öka så snart programmet finns tillgängligt.

Attacken på Twitter avslöjar mikrobloggandets akilleshäl

2009-08-06T00:00:00Z

Gårdagens stora it-händelse var överlastningsattacken mot Twitter, Facebook, Blogger och Youtube.

Kapade datorer användes för att skicka så mycket trafik till webbplatserna att de under någon timme eller två inte gick att komma ihåg. Måltavlan var enligt Cnet en georgier som använder alla sajterna.

Just attacken mot Twitter visar hur sårbar kommunikationen på nätet kan vara — när det går att sätta likhetstecken mellan ett företag och den kommunikationsteknik som företaget gör tillgänglig.

Det är inte många år sedan Hotmail och e-post för många var synonymer. För Hotmail var det givetvis en enorm marknadsföringsmässig framgång, men i realiteten betydde det inte någonting. Det var fortfarande samma gamla e-post Hotmail erbjöd, om än i ett lättillgängligt webbgränssnitt. En överlastningsattack mot Hotmail skulle förvisso innebär att miljoner och åter miljoner människor tillfälligt skulle stängas ute från sin Hotmail-adress.

Men det skulle inte innebära att e-posten slutade att fungera på en global skala. Alla de internetanvändare som valt att lösa sina e-postbehov på andra sätt skulle kunna fortsätta att skicka och ta emot e-post som vanligt, undantaget trafik till och från Hotmail.

Många menar att mikrobloggandet är på väg att ta över e-postens roll för snabb kommunikation. Gårdagens attack mot Twitter visar att tekniken ännu inte är mogen för det.

För när e-posten är en decentraliserad teknik är mikrobloggandet fortfarande helt centraliserat. Det finns tjänster som konkurrerar med Twitter, som Jaiku och svenska Bloggy. Decentralisering, på sätt och vis, men det handlar om isolerade öar. Twitter-användare kommunicerar på sitt håll, Jaiku-användare hos sig.

Det är därför överlastningsattacken mot Twitter i ett slag kunde tysta kommunikationskanalen för runt 45 miljoner användare. Det fanns en single point of failure.

Attacken igår visar att mikrobloggandet behöver decentraliseras på samma sätt som e-posten. Det finns initiativ som strävar ditåt.

I våras gjorde jag en e-postintervju med Jyri Engeström, en av upphovsmännen bakom Jaiku. På frågan om inte tjänsterna för mikrobloggande måste börja prata med varandra var hans svar:

The architecture of the Internet is one of decentralization. That’s why it has become so pervasive. Translated to the realm of Web services, a user should be able to communicate with the people they care about regardless of what site they use. This requires standards that everyone can rely on. Probably the most important task today is to work on defining these standards. We’ve made good progress so far with initiatives like OAuth, OpenID, PortableContacts, and OpenSocial. Hopefully these will soon be joined by a set of activity streams standards that will make it possible for services to interoperate.

Det är bara att stämma in i den förhoppningen. Nu erbjuder nätets alla tjänster på sätt och vis redan redundans för varandra. Att Twitter går ner några timmar är inte på något sätt en katastrof, under tiden Twitters tekniken jobbar på att lösa problemet finns en uppsjö av alternativa kommunikationsvägar. Men det är inte bra nog.

Attacken visar att man inte får glömma det som är internets styrka — decentraliseringen — när man bygger nytt.

Googles Wave utmanar e-posten

2009-05-29T00:00:00Z

Google vill revolutionera kommunikationen på nätet. Ut med e-posten. Ut med chattandet. In med Wave.

På den stora utvecklarkonferensen Google I/O visade de två danska bröderna Jens och Lars Rasmussen upp sin senaste skapelse: Google Wave. Tidigare har de gjort stort avtryck på nätet som hjärnorna bakom Google Maps.

Med Wave vill Google förändra sättet som nätet används för kommunikation mellan människor. På Googles officiella blog skriver Lars Rasmussen:

Två av de största framgångarna vad gäller elektronisk kommunikation - mail och chat - skapades ursprungligen på 60-talet som ett sätt att imitera analoga förebilder: vanlig snigelpost och telefonsamtal.

Tillsammans med tre andra googleanställda har bröderna spenderat några månader på företagets kontor i Sydney, upptagna med att skapa en ny form av elektronisk kommunikation. Målsättningen är att dra nytta av de möjligheter som datorer och internet ger, inte att skapa elektroniska varianter av gamla tiders kommunikation.

Reslutatet är ett verktyg där användarna skapar “vågor” och sen bjuder in användare att delta i dem. Alla kan sen lägga till text, foton och annan information. Drag hämtas bland annat från e-post, chat, wikis och sociala nätverk. Redigeringen sker i realtid, som användare kan man sitta och titta på när andra användare förändrar innehållet i vågen.

Det här betyder att Google Wave fungerar lika bra för snabba meddelanden som för mer långlivat innehåll, skriver Lars Rasmussen.

p><

p>Wave är inte bara en ny tjänst. Det är också tänkt, som så mycket annat Google gör, att fungera som en plattform som andra utvecklare kan jobba vidare med och ha som bas i egna tjänster. Det är också den underliggande tekniken, som bland annat specificerar hur information lagras och hur vågorna fungerar. Allt kommer finnas tillgängligt med öppen källkod.

När Google Wave är tänkt att göra entré som färdig produkt återstår att se. Någon officiell tidsplan finns inte, och åtminstone ett par månaders arbete återstår innan den är klar för den breda massan att ta i bruk.

En 80 minuter lång film om Google Wave finns i slutet av Lars Rasmussens blogginlägg. Mer om tjänsten finns också på tjänstens egna webbplats wave.google.com

RSS är nätets gigantiska hårddiskvideo

2009-05-17T00:00:00Z

Det är Twitter som gäller. RSS har gjort sitt. Resonemanget dyker upp allt oftare, senast hos Techcrunch.

Men jag förstår inte resonemanget.

Twitter är fantastiskt, inget snack om den saken. Genom att hitta rätt mix av personer att följa får man ett aldrig sinande flöde av intressanta tankar och länkar till läsvärda texter.

Men sen har vi hela realtids-aspekten av mikrobloggandet. Twitter är inte e-post, man kan inte läsa allt alla skriver. När man varit bortkopplad från nätet ett tag hoppar man inte in i Twitter-flödet där man lämnade det, utan dit det hunnit under tiden.

Och här blir det tydligt att Twitter och RSS på sätt och vis är motsatser till varandra. Jag kan faktiskt inte ens se att de konkurrerar.

En analogi från televisionens värld: Twitter är direktsändning, RSS en riktigt avancerad hårddiskvideo med obegränsad kapacitet att spela in alla de kanaler och program du är intresserad av. När du har tid att slå dig ner i tv-soffan vid datorn finns allt som hänt sen sist sparat, tillgängligt att skummas igenom.

Det kan vara nya blogginlägg eller nyhetsrubrikerna från världens största tidningar. Men också, om du vill, de senaste uppdateringarna från Twitter: Flödena från några av de intressantaste personerna jag följer på Twitter har jag pluggat in i min RSS-läsare, för att snabbt kunna kolla igenom vad de skrivit medan jag var offline.

Men att RSS har sina problem och begränsningar, det råder det ingen tvekan om. En artikel i Slate sätter fingret på ett av dem:

RSS readers encourage you to oversubscribe to news. Every time you encounter an interesting new blog post, you’ve got an incentive to sign up to all the posts from that blog—after all, you don’t want to miss anything.

Överkonsumtion och avsaknad av fungerande filter, alltså.

Men det här är ett resonemang som är lika giltigt för Twitter. Ser du någon göra en retweet på ett intressant inlägg, då är frestelsen stor att börja följa personen som skrev det ursprungliga meddelandet. En dellösning är att rensa. Bland dem man följer på Twitter, och bland de bloggar och andra källor som puttar in sina uppdateringar via RSS. Att dra ner på konsumtionen.

En annan, som kommer bli allt viktigare och allt mer kraftfull, är att skaffa sig fungerande filter. Att få hjälp att sortera ut vad som egentligen är intressant i informationsfloden. Här är Feedly ett intressant exempel. Feedly är ett plugin till Firefox som förbättrar Google Reader, bland annat genom att på olika sätt försöka lista ut vad just du som användare är intresserad av att läsa.

För Ny Teknik skrev jag tidigare i våras om socialt sök, där vänner och bekanta i de sociala nätverken hjälper till att vaska fram de bästa träffarna på din sökning.

Hos Twitter har man planer på att förbättra sökfunktionen. Än så länge utan att precisera hur, men det vore osannolikt att inte också dra nytta av de kopplingar företaget kan se mellan sina användare.

Det sociala nätverket som jagar efter de läsvärda guldkornen, RSS som det stora fångstnätet. Varje gång du slår dig ner vid datorn eller kopplar upp dig från mobilen: En lista med de senaste, viktigaste och bästa lästipsen.

Så ser nog framtiden ut.

Twitter vill söka fram guldkornen

2009-05-07T00:00:00Z

Twitters sökfunktion ska bli mer avancerad. Idag indexerar den bara inläggen på Twitter. I framtiden ska den också följa alla länkar som postas och indexera de sidor som användarna tycker är intressanta.

Den som idag söker på exempelvis “Google” eller “Iphone” hos Twitter får upp lista på tankar och åsikter om sökjätten och mobiltelefonen, sorterade i kronologisk ordning.

Men Twitter-användarna formulerar inte bara egna tankar. Ett väldigt vanligt sätt att använda mikrobloggar är att länka till intressanta webbsidor.

De länkarna vill nu Twitter använda för att göra sin sökfunktion bättre. Det berättar Santosh Jayaram för Cnet.com. Han är driftschef på Twitter, och fram tills nyligen chef för “search quality operations” på Google.

Tankegången bakom den planerade utökningen av Twitters sökfunktion är enkel att förstå: De webbplatser som Twitter-användarnas väljer att länka till hör med stor sannolikhet till de mest läsvärda texterna på nätet i varje givet ögonblick. Med ett sökresultat som innehåller också de sidorna skulle relevansen i Twitters sökfunktion öka rejält. Någon konkurrent i förhållande till Google skulle tjänsten inte bli. Åtminstone inte sett till mängden information som sökdatabasen innehåller, men möjligen när det gäller kvalitet. I takt med att användarna strömmar till Twitter och allt fler tipsar sina kontakter där om intressant läsning, desto bättre skulle Twitters sökresultat bli.

Exakt hur de nya sökfunktionerna ska fungera avslöjar Santosh Jayaram inte, inte heller någon tidsplan. Men det är inte osannolikt att tänka sig att Twitter bland annat tänker ta hänsyn till de relationer som användarna bygger upp på Twitter. Om du söker efter “Iphone” och det är flera av dina kontakter som nyligen länkat till ett och samma blogginlägg om telefonen, då är det troligt att det är bra läsning just för dig.

Däremot berättar Santosh Jayaram att man också håller på att se över hur sökresultaten presenteras. I nuläget är det ren kronologi som gäller, med det senaste inlägget först. För att förbättra resultatlistan funderar Twitter på att också väga in respektive persons “Twitter-rykte”. Men också här är Santosh Jayaram företegen om detaljerna.

Sammantaget är det här en del i en utveckling som kallas för socialt sök. Tanken är att användarna tillsammans hjälps åt att vaska fram guldkornen bland nätets alla webbsidor.

— Ur användarsynpunkt är det största problemet med internet att man sköljs över av information. Med sociala funktioner i sökmotorerna är tanken att sökresultaten ska bli bättre, sa Martin Källström, vd på Linköpingsföretaget Twingly, nyligen i en intervju i Ny Teknik.

Dags att reda ut länkröran - följ i Nambus fotspår

2009-04-15T00:00:00Z

Se upp med vilka länkar du klickar på!

Det var ett av råden från Symantec när företaget igår presenterade sin lägesrapport över säkerhetshot på nätet.

Uppmaningen är inte på något sätt ny. Men att den tål att upprepas råder det ingen tvekan om. Phising-attacker, där offren luras att lämna i från sig kontokortsinformation på sajter som ser ut som banker, är fortfarande vanliga.

Det stora problemet är att det är svårt att omsätta det generella rådet ”var försiktig med länkarna” i praktiken. Att avgöra vad som är en säker och vad som är en farlig länk är inte enkelt.

Och tyvärr blir det inte enklare.

Sajter som krymper långa länkar har funnits ett tag och blir allt mer populära i takt med att mikrobloggandet växer. Med en begränsning på 140 tecken är det självklart smidigt med tjänster som bit.ly och tinyurl.com.

Men som Joshua Schachter, grundare till Delicious skriver, url-krymparna för också med sig en massa problem. Ett av dem handlar om användarbarhet:

The clicker can’t even tell by hovering where a link will take them, which is bad form. Some sites offer link previews, but there’s no way to make a preview preference stick globally across the many shortening services.

En bit.ly-länk är förvisso kort, men det är direkt omöjligt att avgöra var den leder.

Därför är Twitter-klienten Nambu en föregångare. Programmet gör nämligen domännamnet synligt. Det innebär att användaren direkt kan se vart länken leder, och enklare avgöra om den är värd ett klick. Risken för att luras in på spam-sidor eller andra mindre trevliga delar av webben minskar därmed markant.

Nambu är inte det enda programmet som har den här typen av funktion. Till Firefox finns exempelvis ett bit.ly-tillägg som på liknande sätt visar vad som finns bakom alla bit.ly-länkar man stöter på på nätet.

Fler program borde följa efter. Jag vill se inbyggt stöd för de mest använda url-förkortarna i chattprogramet, i e-postprogrammet, i webbläsaren. I alla program i min dator där en länk kan tänkas dyka upp.

För att minska risken att jag klickar på en skadlig länk.

Men också för att minska risken för att jag klickar på en länk som visar sig vara ointressant. Inte alla bedömdar sig med att skriva en liten beskrivning om vart den krympta länken leder.

Skriv bättre med Scrivener

2009-04-08T00:00:00Z

Samla in fakta. Planera texten. Skriv första utkastet. Redigera. Ungefär så skulle jobbet med en artikel - eller vilken annan längre text som helst - kunna sammanfattas. Och inget annat ordbehandlingsprogram jag har testat stödjer den processen bättre än Scrivener.

Varför? Vi tar det i tur och ordning.

Samla in fakta. En av Scriverners stora styrkor är att allt referensmaterial - intervjuer, statistik och så vidare - går att samla i programmet. Grundkravet är givetvis att det ska vara digital information som finns på datorn, men i övrigt sväljer Scrivener det mesta. Webbsidor, bilder, pdf-dokument, ljudfiler, filmer. Man behöver bara leta upp alla dokument en enda gång och importera dem i Scrivener. Sen finns de ett musklick bort.

Planera texten. Så snart det handlar om en längre text, eller något som är mer komplicerat än en rak nyhetsartikel, är den virtuella anslagstavlan till stor hjälp.

Här klistrar man upp små digitala papperslappar för att strukturera texten. En rubrik och några stolpar om vad varje avsnitt ska innehålla. Sen är det bara att flytta runt lapparna tills man fått en struktur som verkar funka.

Skriva. Därefter är det dags att börja skriva, genom ett dubbelklick på valfri lapp. Se det som en analogi för att man vänder på pappret och börjar skriva den faktiska texten på baksidan.

Det här gör att Scrivener passar väldigt bra för den som inte börjar med första bokstaven i en text och sen skriver sig igenom den till sista punkten. Istället går det att hoppa in och ut i textens olika delar, utan att det blir rörigt på vägen.

Redigera. När alla lappar har text på baksidan är det dags att ta en titt på helheten. Här är en av två saker som inte är helt uppenbara i Scrivener. För att foga samman allt till en text markerar man alla korten på anslagstavlan och klickar på knappen Edit Scrivenings.

Då läggs kortens ”baksidor” efter varandra i den ordning som korten sitter uppsatta på tavlan. Visar det sig då att den planerade strukturen inte håller är det bara att gå tillbaka till anslagstavlan och flytta om papperslapparna.

När man är nöjd med resultatet är det dags att skapa det färdiga textdokumentet. Här kommer nästa funktion som inte är helt självklar: Genom menyalternativet Compile Draft exporteras det färdiga dokumentet till ett dokument i valfritt format, exempelvis Word eller RTF.

Scrivener har också några andra funktioner som jag gillar:

Uppspelning av ljudfiler går att starta och stoppa med en enkel knappkombination. När man skriver ut intervjuer behöver händerna alltså aldrig lämna tangentbordet.
Så snart man tar en kort tankepaus och slutar skriva sparar Scrivener automatiskt de senaste ändringarna. Minskad risk för förlorat arbete på grund av en datorkrasch alltså.
Att både artiklar och referensmaterial går att sortera in i en egen mappstruktur gör det enkelt att samla alla pågående jobb på ett ställe. Det gör att man behöver spendera mindre tid att leta efter dokument på hårddisken.
Ett fullskärmsläge gör att texten är det enda som syns på datorn. Suveränt för att stänga av omvärlden när det är dags att koncentrera sig på allvar.

Sedan jag skaffade Scrivener för några år sedan använder jag det till i stort sett allt jag skriver. Det är först med texter på åtminstone fyra, fem tusen tecken som det verkligen särskiljer sig från andra program. Men också för kortare texter har man ofta nytta av någon av funktionerna.

Scrivener finns bara för Mac.

Dagens musiknyhet är teknisk

2009-04-06T00:00:00Z

Nyheterna på Spotifys blog brukar handla om hur många nya låtar som lagts till i databasen. Men dagens inlägg handlar inte om musik, utan om teknik.

Som Guardian skrev om redan igår öppnar Spotify nu upp sitt så kallade API. Det innebär att man inte längre måste jobba på Spotify för att utveckla program och tjänster som bygger på företagets stora utbud av musik. Med programmeringskunskaper kan vem som helst göra det. Än så länge krävs också ett betalkonto. Spotifys teknikchef Andreas Ehn förklarar varför:

We’re sorry that these and other requirements that we impose on use of the library may seem onerous, especially to people who want to build free and open-source software, but bear with us — we’re breaking new ground here and have to walk a thin line between what would be ideal for developers and protecting the music that we have licensed.

Twitter är det just nu, tycker jag, mest framträdande exemplet på hur viktig ett öppet API är för en tjänst på nätet. Varför har jag redan varit inne på i det här blogginlägget: Det som möter användarna på www.twitter.com är den mest basala versionen av mikrobloggande, medan det är tredjepartsprogrammen som verkligen gör det användbart.

På pappret — och för den delen också i verkligheten — har Spotify redan en riktigt bra tjänst, tack vare det stora utbudet av musik. Men önskemålen om ytterligare funktioner har varit många. Dels är det många som vill se Spotify på andra plattformar än Windows och Mac. Dels är det många som efterlyser fler sociala funktioner.

Genom att öppna upp tjänsten för utvecklare utanför företaget slipper Spotify göra allt själva. Det är inte heller omöjligt att det på sikt kommer dyka upp program och funktioner som de anställda på Spotify inte ens tänkt på. Erfarenheterna från bland annat Twitter visar att det tvärtom snarast är att betrakta som sannolikt.

Den tunna klientens återkomst

2009-03-31T00:00:00Z

De sociala nätverken driver användandet av mobilt internet. Samma program som låter oss twittra från telefonen är också en del i en annan trend just nu: Den tunna klientens återkomst.

Data flyttar i allt större utsträckning från den egna hårddisken ut på nätet. Google Apps, Facebook och Flickr är tre exempel. Det är tjänster där värdet på data ökar när den hamnar på nätet. Antingen för att den alltid finns tillgänglig för användaren, eller för att den bli tillgänglig för fler.

Samtidigt som sociala medier tar en allt större plats i vår vardag borde därmed också webbläsarens betydelse öka på bekostnad av de andra programmen som finns i en dator. Hårddraget behövs inget ordbehandlingsprogram när man har Google Apps. Inget chattprogram när man har Facebook och Twitter. Inget program för digitalbilderna när man har Flickr.

Webbläsaren är idag troligen det sista program någon skulle vilja få avinstallerat från sin dator. Men hur stora möjligheterna till att bygga programlika webbplatser än har blivit, tack vare tekniska lösningar som ajax, har de traditionella programmen stora fördelar. De upplevs nästan utan undantag som snabbare och går att göra betydligt mer avancerade, med bättre användargränssnitt.

Just nu är det här väldigt tydligt när man tittar på ekosystemen kring de sociala nätverken. Det är här Twitter-programmen kommer in. De möjligheter som webbplatsen www.twitter.com erbjuder bleknar i jämförelse med program som Tweetdeck och Nambu i datorn, eller Tweetie och Gravity i telefonen. Liknande trend går att se runt andra webbtjänster. Till Flickr är inte webbplatsen det enklaste sättet att ladda upp bilder. Facebooks webbsida är inte smidigast för att hålla koll på vännernas statusuppdateringar.

Ett annat exempel på fördelarna är att jämföra Spotify med Deezer. Åtminstone tycker jag att Spotifys program är betydligt bättre än Deezers helt webbaserade tjänst.

Data på nätet är ingen övergående trend. Men ju mer komplex en tjänst är, desto troligare är det att bästa gränssnittet inte går att bygga i en webbläsare. Allt oftare kommer webbläsarfönstret bara erbjuda basfunktionerna hos en tjänst, medan “riktiga” program gör det möjligt att få så mycket mer.

Den tunna klienten är här igen. Den här gången som en teknik för den breda massan.

Mikrobloggarna ger en försmak av socialt sök

2009-03-26T00:00:00Z

Kvalitet och kvantitet. Så kan de drivande krafterna bakom söktjänsternas utveckling sammanfattas. Kvalitet, bland annat genom att algortimerna som räknar ut sökresultaten hela tiden förfinas. Kvantitet, genom att mängden information på nätet hela tiden ökar och då bland annat öppnar för nischade sökmotorer.

Problemet är att den tekniska utvecklingen inte hängt med i informationsexplosionen. Träffen som ligger i topp hos Google är bara sökjättens bästa gissning, den länk som det är högst sannolikhet att flest användare tycker är mest relevant.

I två artiklar i Ny Teknik intervjuade jag Martin Källström, vd på Twingly, och Jürgen Galler, produktchef för Googles söktjänster i EMEA, om det sociala söket. Där dina vänner påverkar träfflistan.

Det ligger fortfarande en bit fram i tiden, men redan idag kan mikrobloggarna med Twitter i spetsen ge en försmak av det som komma skall.

Just nu följer jag 100 personer på Twitter. Långt i från alla korta inlägg som passerar förbi på min skärm under en arbetsdag är intressanta. Men tillräckligt många för att Twitter ska vara ett värdefullt verktyg i jobbet. Inte minst för alla läsvärda länkar som de personer jag följer postar.

Genom att följa ”rätt” personer skräddarsyr jag twitterflödet att passa just mig. Bland de jag följer finns personer som jobbar inom den svenska mediabranschen, där finns folk som utvecklar webbläsare, som jobbar med it-säkerhet, några som använder samma publiceringssystem. Det är en mix som passar mig, och ser till att Twitter ett par gånger om dagen kommer att innehålla — bland annat — 140 tecken om just de ämnena. Mikrobloggen blir därmed ett väldigt bra sätt för mig att passivt upptäcka nya saker som jag är intresserad av.

Men personer som postar (för mig) relevanta länkar skulle givetvis också kunna ha en del att säga om träfflistan i Google, när jag aktivt letar efter information. Har flera av mina kontakter gillat en träff på sidan två, då kan den hamna högre upp.

Ju förr sökföretagen rullar ut socialt sök, desto bättre för alla oss som jagar information på nätet. Martin Källström säger att Twingly ska ta det första stegen mot sociala funktioner inom ett år. Hur Googles planer ser ut vill Jürgen Galler inte avslöja.

Sveriges historia ut på Flickr

2009-03-18T00:00:00Z

Riksantikvarieämbetet gör debut på Flickr. En blygsam debut. 121 av mer än två miljoner bilder har lagts upp på sajten. Men målsättningen är givetvis att många flera ska läggas ut. Och myndigheten hoppas på att få allmänhetens hjälp att identifiera vad bilderna föreställer.

Riksantikvarieämbetet blir en del av Flickr Commons, och myndighetens bilder fria att använda.

Opera trimmar webben igen

2009-03-16T00:00:00Z

Med Opera Mini har det norska företaget redan trimmat surfupplevelsen i mobilen. Genom att låta en webbsida ta en omväg via företagets egna servrar kan Opera komprimera innehållet, i första hand bilderna, innan det skickas ut till telefonen.

Nu experimenterar Opera med att bygga in en liknande teknik i sin webbläsare för vanliga datorer. En testversion finns att ladda ner. Jag gjorde det idag, och kan bara konstatera att laddningstiderna minskar markant. Givetvis märks det mer med långsammare uppkoppling, vissa sajter laddas på 20 istället för 50 sekunder. Men också uppkopplad via en snabbare internetanslutning blir skillnaden klart märkbar.

Priset man får betala för högre fart – fulare webbplatser – är lågt när man sitter på en långsam uppkoppling. Åtminstone är det det enda pris man kommer få betala som slutanvändare. Men till skillnad från komprimeringen i Opera Mini är Opera Turbo en tjänst norrmännen tänker ta betalt för, av telekombolag som vill erbjuda den till sina kunder.

Sociala nätverk ger mobilt internet sitt genombrott

2009-03-02T00:00:00Z

För tio år sedan blev mobilt internet verklighet. Åtminstone om man låter Nokia författa historiaboken. Den 23 februari 1999 lanserade finländarna 7110, en telefon som kallades för ”the world’s first media phone for Internet access” i pressreleasen.

Tekniken i 7110 var wap, mobilt internet ganska tråkigt. Mycket har hänt sedan dess.

Sedan något år tillbaka har jag den norska webbläsaren Opera Mini i mobilen, och den mobila webben är inte längre en egen värld. Istället är de flesta webbplatser lika åtkomliga i telefonen som i datorn. De som Opera Mini går bet på fixar Skyfire för det mesta, eftersom det många gånger handlar om webbplatser som bygger på flash. Opera Mini klarar ännu inte den tekniken, Skyfire gör det.

Men särskilda lösningar för den mobila webben är inte döda bara för att de mobila webbläsarna blir bättre. Fast det handlar givetvis inte längre om wap.

Under den senaste månaden har jag testat en handfull telefoner i olika sammanhang — en Iphone, en Nokia E71, en Nokia 5800, en HTC Touch HD och en Inq1 — och imponerats av bra skärmar, snygga gränssnitt och andra finesser. Men det mest intressanta har varit alla smarta lösningar för nätets mest populära tjänster.

Ta Twitter som exempel. Twitters eget mobila gränssnitt finns på http://m.twitter.com, och fungerar i mobilens webbläsare. Smidigt och bra. Men ännu bättre blir det med Iphone-program som Tweetie och Twitterific. Facebook har ett mobilt gränssnitt på http://m.facebook.com. Eller så köper man en Inq1 och plötsligt blir det väldigt enkelt att ladda upp nytagna bilder till nätet.

De sociala nätverken har miljontals användare. När de upptäcker hur enkelt det är att hålla koll på sina vänner från mobilen är det något de kommer vilja göra. Det är därför ingen högoddsare att det blir de sociala nätverken och de speciella mobilprogrammen som kommer ge den mobila webben sitt rejäla genombrott.

Användarupplevelsen med dem överstiger vida den man får med mobilens webbläsare. Och något som fungerar bra, det blir man också mer intresserad av att använda.

Dags att bygga din egen community

2009-02-09T00:00:00Z

”Det ska bli spännande att se vad som händer när murarna rivs. När det sociala nätverken kan börja dela information med varandra.”

Så sa Matt Mullenweg när jag intervjuade honom förra våren.

Som grundare till det populära bloggverktyget Wordpress har han varit med och gjort verklighet av ett av nätets grundlöften: Möjligheten för vem som helst att uttrycka sin åsikt.

I år är det tänkt att Wordpress ska vara med och lägga grunden för en ny revolution. Med avknoppningen Buddypress (som egentligen är ett uppköp av ett enmansprojekt) ska vem som helst kunna bygga ett socialt nätverk, ett Facebook i miniatyr. För sina vänner, för sin stad eller för alla som är intresserade av [välj ämne här].

Med tjänster som Ning är det redan möjligt att på några minuter starta ett eget nisch-nätverk. Med Buddypress blir det mer komplicerat, men belöningen kommer i bättre kontroll över det innehåll man är med och skapar. Både vad det gäller vilka som kommer åt det, men också hur det används.

Men Matt Mullenweg sa också en annan sak: ”Vi planerar att stödja de standarder som är mest öppna och bäst för användarna.”

Idag finns ingen möjlighet att skicka meddelanden mellan Facebook och Myspace. Använder några av dina vänner Jaiku för att mikroblogga, medan andra valt Twitter? Sannolikheten att du skaffar användarkonton på fler än en tjänst är i det närmaste hundraprocentig, åtminstone om du fastnar i mikrobloggandet.

På ReadWriteWeb finns en film som visar hur saker och ting skulle kunna fungera istället. Med öppna standarder för hur byggstenarna i ett socialt nätverk (den personliga profilen, meddelanden, aktivitetsströmmar och så vidare) ska se ut och fungera blir det inte längre inlåsta. Och med det behöver man som användare inte längre ha flera konton. Det räcker med ett, och via det kan du kommunicera med alla vänner, oavsett var de valt att skapa sitt.

DiSo och NoseRub är två projekt som strävar åt det hållet. Och Buddypress är alltså enligt Mullenweg ett tredje. Än verkar man inte kommit så långt när det gäller möjligheterna att få en Buddypress-sajt att fungera i ett större sammanhang. Men beta två är klar att ladda ner.

Det tänker jag göra. På pappret ser den perfekt ut som teknisk lösning för ett önskemål som kom från några vänner i höstas. Jag återkommer med mina erfarenheter.

Twitter något för redaktionen?

2009-02-05T00:00:00Z

Det är mycket mikrobloggar nu. Twitter verkar vara på väg att expandera sin användarbas i Sverige. Rätt rejält. Sedan länge är det många svenskar som annars använder Jaiku.

För journalister lyfts ofta mikrobloggar fram som ett nytt, effektivt arbetsredskap.

För det mesta handlar det om hur journalisterna ska kunna kommunicera med sina läsare. Sen finns det också exempel på hur redaktioner använder mikrobloggar för att samarbeta.

Vad jag ännu inte har sett är exempel på hur redaktioner använder mikrobloggar för att effektivisera arbetet inne på redaktionen. Ett internt mikrobloggande borde kunna vara ett fruktansvärt effektivt sätt att hålla hela redaktionen uppdaterad om vem som håller på med vad.

När jag jobbade på Ny Teknik gjorde vi ett försök med en redaktions-wiki, just för att hålla koll på vilka artiklar reportrarna höll på med. Den lyfte aldrig, det blev för tungrott. En mikroblogg borde vara som klippt och skuren för uppgiften.

Och när jag ändå är inne på möjligheterna med nya webbverktyg: Sociala bokmärken borde vara användbara för att dela med sig av grundresearchen man gör på en redaktion varje dag. För att hjälpa kollegorna att hitta intressant läsning. (En redaktion som gör det senare bör naturligtvis också dela med sig av länkarna till sin webbplats besökare.)

Finns det några redaktioner, i Sverige eller utomlands, som jobbar så här?

Dödar freemium svenskan på webben?

2009-02-04T00:00:00Z

Jodå. En bok som heter Free kommer givetvis vara gratis. Det lovade Chris Anderson när han pratade på Media Evolution igår.

Gratis i vissa former. Som nedladdningsbar pdf-fil. Som ljudbok. Till och med leker hans förlag med tanken på att ge de stora affärskedjorna en extra bok för varje ex de beställer. ”Vi vill se hur de väljer att delta i gratisexperimentet” förklarade Wireds chefredaktör

Men gratis innebär givetvis inte att Chris Anderson inte tänker tjäna pengar på sin nya bok. För det gör han.

I Sydsvenskan nämns 500.000 kronor som Chris Andersons timpeng när han är ute och föreläser. ”Min tid med familjen är väldigt värdefull, därför tar jag rejält betalt för att sätta mig på ett flyg” sa han själv på scen.

Men föreläsningar är inte allt han tänker dra in pengar på.

Någon procent av de som laddar ner boken i gratisform kommer köpa den, säger han.

Det här väcker en fråga om potentiell kundkrets och idéen som fått namnet ”freemium”- ge bort många gratisprover, de tio som bestämmer sig för att betala för premiumprodukten fixar finansieringen för de nittio som inte gör det. Eftersom marginalkostnaden för varje gratiskund är noll blir den här affärsmodellen möjlig.

I Chris Andersons fall är det uppenbart att det fungerar. I många andra fall också. Men Chris Anderson är en bästsäljare, på global basis. Hur mycket mindre kan den potentiella kundgruppen bli för att en framgångsrik freemium-affär ska vara möjlig?

Kommer engelska vara det enda sättet för svenska webbentreprenörer att få en tillräckligt stor, möjligt kundgrupp?

Anders Thoresson

The Problem is Prompt Debt

Anthropic's Fable and the State of AI - Schneier on Security

Why AI hasn’t replaced software engineers, and won’t

Självförstärkande AI, pauser, kapplöpningar och jakten på svar

Vilka är “vi”? #

Vad har frontier-labben att vinna? #

Är vi på väg mot ”human-as-the-scapegoat”? #

Vem ska formulera svaren? #

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

We Audited the Same Codebase with Claude Opus 4.8 and MiniMax M3

Open and closed models are on different exponentials

Clanker: A Word For The Machine | Armin Ronacher's Thoughts and Writings

Anthropic, AI and The “Numbers” Problem – On my Om

Alla tokens gör inte samma jobb – hur hittar jag de som är mest prisvärda för mig?

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Den ensamma kodgranskaren

Mjukvara med en enda användare #

Och så var det riskerna #

Hur hitta den organisatoriska balansen? #

Vilka verktyg behövs? #

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Dags att bjuda in dina AI-agenter till medarbetarsamtal

Pushing Local Models With Focus And Polish | Armin Ronacher's Thoughts and Writings

10 Lessons for Agentic Coding

Notes from inside China's AI labs - by Nathan Lambert

Design Systems for Agentic Engineering - by Brendan O'Leary

Why AI Meeting Tools Can't Replace Your Handwritten Notes

Vibing a Non-Trivial Ghostty Feature – Mitchell Hashimoto

My AI Adoption Journey – Mitchell Hashimoto

Why Open Source Will (Still) Win in the Age of Agents

Our rules for safely running OpenClaw with KiloClaw in production

Anthropic Doesn’t Want Your Subscription Anymore

The West Forgot How to Build. Now It's Forgetting Code

High-Quality Chaos | daniel.haxx.se

Tre nivåer av tillit till AI-agenter

Agenten i sig #

Det agenten tar sig för i din dator #

Det agenten lämnar ifrån sig #

Hur gör ni andra? #

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Honey, I Shrunk the Coding Agent - Itay Inbar

Cybersecurity Looks Like Proof of Work Now

Less is safer: how Obsidian reduces the risk of supply chain attacks - Obsidian

Verkstäder snarare än verktyg, Barbapapa-kod – och behovet av experimenterande

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Context plumbing (Interconnected)

Thoughts on slowing the fuck down

AI got the blame for the Iran school bombing. The truth is far more worrying | Iran | The Guardian

The Age of Living Software

Software Bonkers — by Craig Mod

Lobster Boil – On my Om

Det här missar nästan alla om AI | EFN.se

DEBATT: AI-hotet vi inte ser – känslan av kontroll lurar oss

Att ta språkmodellen till arbetsuppgiften istället för tvärt om

Ramverk och verktyg #

Mer inbyggt ger större påverkan på arbetsmarknaden #

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Agentic swarms are an org-chart delusion

AI som lösningen, AI för att bygga lösningen – eller en kombination?

Försök 1: Låt språkmodellen titta på pdf:erna i en chatt #

Försök 2: Låt språkmodellen skriva ett Python-skript #

Deterministiska vs probabilistiska uppgifter #

Deterministiska flöden med probabilistiska delsteg #

Lita inte på din intuition #

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?

Coding After Coders: The End of Computer Programming as We Know It

Living with (Jagged) Artificial Superintelligence (ASI)

The Tyranny of the Stochastic Parrot: How AI Critique Became a Way to Not See What's Happening

OpenAI Rewrites Contract, Anthropic Returns to Negotiate—The Chaos Continues | Techdirt

A soft-landing manual for the second gilded age

Läslista för helgen: Om Anthropic och Department of Defence

1. What Rights Do AI Companies Have in Government Contracts? #

2. The Adolescence of Technology #

3. Clawed #

4. Anthropic’s Statement To The ‘Department Of War’ Reads Like A Hostage Note Written In Business Casual #

5. AI Just Entered Its Manhattan Project Era #

6. The Pentagon’s bombshell deal with OpenAI, explained #

7. A Cookie for Dario #

Vill du läsa mitt nyhetsbrev?